GLAD PÅSK

Konstigare påsk får man väl leta efter, normalt äts det god påskmat, liten hutt för vissa och godis till kaffet. Ungarna brukar springa omkring som yra höns med allt godis de har fått. Sånt blir det inget av med denna påsk.

I Coronans spår kommer maken och jag äta vårt lammkött i  sällskap av Frasse och alla våra fåglar vi matar utanför. Tänker att det är tur att jag inte längre är så där rastlös som jag var som ung. Trivs med mig själv och att vara själv, sa hon som har gubben sin i stugan på tomten på dagtid och sällskap resten av dygnet. 🙂

Vi var till Ica Rimbo igår och det fungerade utmärkt att bara hämta ut våra beställda/betalda matkassar. Nu känns det skönt att ha all mat hemma och med lite tur kanske vädret är lite bussiga mot oss de närmsta dagarna.

Nog tänkte jag att vi kärringar skulle dra till Blåkulla, men någon har oljat kvastskaftet så ni går festa utan mig.

 

 

Det gnager i själen

A2727077-D5BA-4D26-95B5-ACC0D9EECA0A

Snubblar upp, nyvaken och halvt blind, ser att det är ett riktigt snöoväder ute och Bore har målat landet vitt. Det är mys på hög nivå, fast jag vet att det imorgon säkert har smält undan. Flåt, till er som drömmer vår, sol och värme. Men det kommer var så säker, lite aprilväder får man räkna med.

Själen jublar som ett barn, minns ni när ni satt inne som barn på morgonen och snöovädret höll på utanför fönstret? Hur brått ni hade att ta er ut, pjäxor, åka kana, skidor, T-fat eller kälke och bara öppna munnen ut med tungan och låta flingor smälta på den.
Röd i ansiktet och små snöbollar på Lovikkavantarna och inuti fanns det fuktiga små bollar av ull jag pillade på. Vantarna kunde bli väldigt blöta till slut, rena sänken på händerna, eller som stora snöbollar beroende på vädret.

Men jag tänker sitta inne och titta ut, kroppen gapar och gnäller för andra dagen, ont här och där. Stapplande gång, utan normal muskelkraft i benen. Så vid lunch kokar jag soppa till maken, dukar upp, under tiden han går ut med Frasse, tur som en tok att Frasse har honom, 4-5 km rantar de iväg. Men idag vill nog inte Frasse gå så långt och säkert inte tvåbeningen heller.

Nu är jag isolerad för tredje veckan, sedan maken kom hit har jag inte mycket att klaga över. Han sitter i ungarnas stuga och jobbar hela dagarna.
Nu sover han i vårt hus på nätterna, fast i gästrummet, tänker om han blir sjuk på natten, att det är lika bra han ligger i eget rum och så får han flytta ner till ungarnas stuga igen i så fall.

Ingen mänska kan ju fatta hur och när man verkligen blir smittad med detta jäkla virus. Men jag inbillar mig att jag har ordning på oss två här ute i spenaten. Nu har vi också beställt mat och betalt via nätet, bara att hämta kassarna.

Jag känner mig liten, utsatt och rädd för detta osynliga monster till virus. Mamma på sitt boende, de är ännu friska, men tänker om alla blir smittade, hur gör de arma anställda som säkert inte har några skyddskläder att tala om? Sticker de då, som de gjorde i Italien eller var det Spanien?

Sen denna återkommande oro över mina barn och deras barn/familjer. Inte nog med att jag inte får träffa dem, krama om dem, ha de yngre i knät.
Tiden går och jag är så rädd att någon av mina närmaste blir sjuk, att inte kunna vara där, sitta där, krypa ner i sängen om det är någon av de små allra bästa jag har, som blivit sjuk, Inte kunna hålla om … dottern, sonen.

Sen går ju tiden och den är värdefull, inte sjutton vet jag hur lång tid jag har på mig med mina barn, barnbarn, oavsett corona.

Tänker att jag växte upp med Röda faran i medvetandet. Men det är Gula faran som verkligen är farlig, med sin befolkning och deras gräsliga marknader med levande djur. Det är inte djuren fel, utan människorna som säljer dessa tama och vilda djur. Visst är det uselt av Gula farans ledare att inte totalt förbjuda dessa marknader med djur.

Nu drar det ihop sig till lunch för er, själv tänker jag börja med frukosten och snart även lunch till maken.

Ha det bra, tvätta händerna, sluta andas, nysa och hosta så kommer vi alla överleva.

 

 

Ro hit munskydd och allt annat skydd till vårdpersonal Nu!

95B95D65-43D1-4B8A-BE6D-C39ED6C6AD24

Gårdagen var en riktig höjdardag, ute växlade vädret som om det plötsligt drabbats av total kaos och inte kunde bestämma sig för snöoväder, fint hagel, grovt hagel, små snöflingor, blaffor till snöflingor, sol, sol i moln och/eller helt blå himmel. När allt drog ihop sig och mörkret sänkte sig, njöt jag av ett av få snöoväder denna vinter. Självklart lyckades jag och Frasse gå vår tur när vädret hämtade andan, lagom sol och en mörkgrå himmel hotfullt på väg mot oss.

Jag har nu varit här i stugan över två veckor och mår väldigt bra av lugnet, nu bor ju även maken här och det lugnar mig ännu mer.

Ja, vad tänker en liten hjärna sittande i en stuga på landet? Inte mycket.

Vem köper flytande pumptvål med blåbärsdoft?
Vem tänkte ut att blåbärsdoftande tvål blir en kioskvältare bland kunder?
Den göken skulle jag vilja ha ett snack med. Står där och trycker på pumpen och ut strömmar en äcklig blåbärsdoft, hur kunde de veta att jag i hela mitt liv drömt om att tvåla in mig i just blåbär? Näää, knappast!

Ropar på maken och frågar hur sjutton han tänkte när han handlade tvål med den doften?

Kan man tänka på något annat än corona med det massiva informationsflödet från hela media via alla tänkbara kanaler dygnet runt.
Konstaterar att det är som det är, landet som så generöst bjuder värden på farliga virus om och om igen borde stå till svars. Men de låssas nu att alla nyinsjukna har blivit smittade av utlänningar. Icke oväntat ljög de om omfattningen av både antalet sjuka och antalet döda. De lär redan ha öppnat marknader med levande djurförsäljning igen, så det är väl bara att invänta nästa virus de sprider.

Corona och svensk sjukvård … nu vill myndigheter lura i personalen i vården att de inte behöver munskydd. Jag kan bara tolka det som att regionerna/regeringen inte klarar sitt jobb att skaffa skyddsutrustning, vilket inte förvånar mig. Bort med dessa överbetalda landstingspolitiker, fd politiker är inget att lita på. Skulle de vara något slags specialister plötsligt på sjukvård? Knappast!

Så ge för faAn munskydd och all skyddsutrustning de behöver i vården, eller hur tänker ni att vården ska skötas när alla har blivit sjuka och dött? Överhuvudtaget detta mantra om och om igen att ”munskydd inte hjälper” är ju så otroligt dumt. Varför har hela världen på sig munskydd av allt tänkbart, hemgjorda om inget annat finns. Munskydd skyddar ju både den som bär det och den som möter bäraren. Sen kanske det inte är maximalt skydd, men bättre än oskyddad. Varför springer jordens  sjukvårdsfolk med munskydd på sig om det inte behövs?

Tänker att de inte klarar av att sätta igång redan befintliga fabriker med att göra skyddsutrustning, saknas väl någon byråkratisk EU-certifiering som bara svenska byråkrater bryr sig om. Att folk blir sjuka och dör spelar mindre roll i vårt galna byråkratiska land.
Då kom de på att säga att munskydd inte behövs! Så kanske regeringen och kompani +landstingen de usla, ser bättre ut än att de inte klara det mest elementära. Som om de brytt sig om stora lager på sjukhus som normaltillstånd, plus extra stora sjukvårdslager plus medicinlager på olika ställen i vårt land, för att möta upp brister vid kriser och krig. MSB? Var det deras uppgift de senaste åren att trycka upp en broschyr där de talar om hur vi ska ta hand om oss själva? Vad har vi alla dessa myndigheter till?

 

 

Fram och tillbaka

Igår åkte vi hem för att hämta ett paket, vattna blommorna och ta med de känsliga hit, för här lär vi  sitta ett bra tag till. Samlade ihop posten och plockade fram det jag glömde när vi åkte.

Skickar in maken på Ica, handla mat och blommor. På väg till landet igen, in till mammas boende, ringde på den låsta dörren, lämnade blommor och frukt till hennes ”kontakt” en trevlig man, som sa åt mig att hoppa in i buskarna utanför mammas balkong. Hon var redan nerbäddad, men med uppdragna persienner och öppen balkongdörr kunde vi se varandra, prat och kasta slängkyssar.

När vi åkte tänkte jag i mitt stilla sinne, att kanske det var sista gången vi sågs. För personalen åker de vanliga bussarna, tunnelbanan och pendeln för att komma till jobbet och risken finns ju att corona hänger med till boendet. Ingen är säker och ingen vet, men kommer det in dit, då kommer de trilla av pinn i långa banor.

Som jag förstår åldringsboendet nu för tiden, så är det inte som det som förr kallades ålderdomshem. För förr behövde du inte vara dödssjuk med stora svårigheter att klara dig själv. Så verkar kraven vara för att få bo på många hem nu för tiden, så kommer corona in där,  går det snabbt.  Personalen har gått palliativ kurs i hur hantera döende personer, för de flyttas hemifrån så sent, att de dör rätt snabbt på boendet. De tål inte att flyttas så pass sent i sjukdom, men sånt verkar inte vårt humana samhälle bry sig om längre.

93FA1216-01A3-434D-BAE7-94E6D9A3564F

Sen åkte vi först genom Enebyberg, Täby och sist Vallentuna komun och den vägen har jag inte åkt på väldigt många år, så det var mest ”men titta där” hela tiden. Vi bodde vårt första år med nyfödd dotter i Vallentuna, men jag var väldigt glad att lämna den kommun, trivdes inte där. Nu generaliserar jag, men så urtråkigt folk, mötte en kvinna som tur var i samma ålder, boende vid samma gård, utan henne och hennes också nyfödda bebis hade jag nog smällt av. Vi har ännu kontakt fast hon och maken har flyttar till Kroatien.

Väl i Vallentuna ringde jag på min morbrors dörr och räckte över tulpaner och en kasse med tidningar med stort avstånd mellan oss. Han och hans fru sitter ju där de sitter med hans svåra lungsjukdom.

Så nu är vi på landet igen, så skönt. Här springer rådjuren över tomten, jag stod i källaren, höll på att sätta igång en tvätt när jag i det lilla fönstret plötsligt ser dem gå över vår baksida av huset. Så nära känns magiskt, att se de vilda djuren och inte en blek hade de om att jag var så nära.

Nu ska jag fixa hundmat.
Här bild på mina solgula och oranga stickade strumpor i bomullsgarn. Nästa par till barn i restgarn redan på gång.

 

Ett frö i vinden

När jag ser bilder från förr på mig själv, här med Mormor och kusin till vänster, drabbas jag av en känsla av overklighet. Allt det där som var, oceaner av vatten som runnit förbi med händelser, upplevelser.
Nog kan jag undra hur livet blivit om jag hade valt annorlunda, måste nog ändå känna att det mesta blev till ett bra liv.

Tänk så mycket jag har lärt mig av alla tokiga och bra vägval jag har gjort, alla människor som har skänkt mig kärlek och tack även till de som visade att alla inte är att lita på. Dessa båda motpoler behövs, för att frottera fram det bästa av oss människor.

Inte kommer vi så långt födda med silversked, omhuldade och undanhållna det vi andra kallar liv. Vi människor behöver ha det tråkigt i uppväxten, behöver gå på nitar som gör oss både ledsna, besvikna och arga, vilket med tiden omvandlas till tålamod, insikt och ödmjukhet. Jag tror inte det starka, kärleksfulla, genuina kan komma ur en människa som inte själv har lidit och gått i alla ”grannars skor.”

Insikt får de flesta med åren, insikt om att allt inte är svart och vitt, alla gråzoner jag aldrig såg som barn, ung vuxen, de ser jag nu. Jag ser dem på mitt vis, som andra ser dem på sitt, tänk att samma upplevelse kan tolkas på lika många vis som personer som upplever den. Ingens tolkningssätt är egentligen mer rätt än någon annans. Tänk hela vår sprakande uppväxt, ung vuxen, vuxen och alla dessa år. Vilken prägel de sätter på oss alla, var och en med sitt kalejdoskop att titta igenom.

Nu när det bubblar i mig måste Frasse ut … alla dessa människor med miljarder variationer, tro sjutton att det är en strid att leva, helt beroende på var vi hamnar i livet.

Kram

Frasse har ordet

Här har vi några grader plus, snöfritt och strålande sol. Dagen började med att husse satte nyckeln i ytterdörren och tog med mig på morgonens första runda. Matte och jag vaknade 9.30 vi låg och kramades när husse dök upp. Sen 40 minuter senare släppte husse in mig till matte igen och gick till sitt karantänboende . Jag måste säga att jag inte fattar alls, vad som händer i familjen nu?

Husse är sig inte lik, han hämtar mig för promenad eller leker med mig ute. Jag hänger som vanligt med honom på tomten när han fixar med de nersågade träden och allt annat som vi herrar har att uträtta på tomten. Första natten sov jag över hos honom, men det mådde jag inte så bra av.

Matte tänkte att husse som inte sett mig på så länge skulle få mysa med mig i sängen över natten. Men jag saknade matte så in i norden och blev orolig över det nya boendet. Så nu bor jag som tidigare bara hos matte och då blev allt bra igen.

Men jag har ännu inte lyckats klura ut varför husse och matte inte bor ihop längre? Varför husse håller sig borta, jag längtar efter att det blir som vanligt igen.
Det är lite sorgligt att höra matte ringa ner till husse på kvällen och höra vad han gör. Så suckar hon och längtar till allt blir som vanligt igen.

Jag har det himla bra, matte har fixat världens frukost som jag får efter promenaden. Kycklingfilé med kokta herrgårdsgrönsaker, riven vitkål med morötter, en skvätt hemkokt grönsakssoppa sätter fart på det hela och sist kokt ris. Här får jag olika menyer varje vecka, kött, fisk fågel och lite kokta ägg står på menyn. Sen har hon vitaminer och annat som hon prompt rör ner i käket varje kväll. Hon tycker det luktar apa om vitaminerna, men jag gillar allt som luktar apa, så vad klagar hon på, hon behöver väl inte äta mina vitaminer?

I förra veckan ringde mattes mamma klockan tolv på natten, hon kunde inte somna, utan hade tittat på sk corona nyheterna från hela världen och då först förstått hur illa det var i världen. Bilder på Europas tomma städer gav henne en chock och matte fick fullt upp att lugna henne. Det är inte lätt säger matte när man blir äldre och inte riktigt hängt med i svängarna. Själv förstår jag inte alls vilka svängar hon egentligen pratar om. Får jag bara kärlek, mat, mattes varma säng, svänga runt ute, busa med husse och göra nr 1 och 2 så kan livet inte bli bättre. Svängarna får hon ha för sig själv.

På måndag börjar husse jobba ifrån sin stuga, han har haft otroligt mycket att göra för att det ska bli så bra det bara går för hans företag. Hans tankar går till alla anställda och sjutton vet om inte matte sa häromdagen att han var deppig. Hon har nog aldrig sett honom deppig på detta vis. Så nu kommer de sitta här i sina stugor och invänta och längta tills de kan bo ihop igen.

Matte ska ju alltid vara lite märkvärdig med sin sjuka kropp, det ska tas en massa hänsyn till ditt och datt. Samtidigt som hon krasst säger att ”Något ska man dö av.” Men inte faAn kommer hon någonsin acceptera att dö av något skit virus när hon har överlevt så mycket elände med sin kropp. Då får de skriva ”Detta accepterade hon inte!” på hennes gravsten. Kom ihåg det.

Nu börjar matte röra på sig i soffan, in i duschen med dig, så vi kan sticka ut. Jag har min fina pipboll som väntar på mig, matte säger att den är bland det äckligaste hon tvingas ta i hela dagarna. En halvt avgnagd liknande tennisboll, med ”gult skägg” som jag hela tiden försöker dra bort, halva är naken nu, så jag kommer lyckas få den helt naken till slut.

Fridens på er alla och ha en Voff dag! ❤️❤️❤️ 

024319EC-98F8-48FC-ACA0-FD1B41BA678F

Snabeldraken och jag

Idag tar jag dagen i etapper, har kastat ut alla mattor på altanen, sen vila i soffan. Dammsög vårt sovrum och hallen, vila i soffan … nu är det stora rummet och köket kvar. Sen ska skurhinken fram med såpavatten, doftar så himmelskt gott. Det blir mycket vila i soffan idag, jag flåsar som en idiot.

Men när det är klart ska jag dricka en kopp java och njuta. Kan själv, visst men det tar evig tid och ork.

Frasse är så himla snäll, jag har öppen ytterdörr när jag dammsuger, han går ut på altan, men sticker inte ut på tomten, förrän jag säger varsågod. Han är superkänslig på mitt görande, han går långsammare ute när han hör att jag börjar flåsa, vänder hem när jag tänker att jag inte orkar mer. Kommer varje gång jag kallar på honom, bara en sån sak.

Om jag förändrar mitt humör det minsta, typ svär över paddan, så där som man gör utan att ens tänka på det. Då sticker han på en gång in i sovrummet. Jag har börjat ta tag i den biten, pratar med honom att höjd röst inte är farligt, så han har börjat stanna kvar oftare men ännu tveksamt. Hans nos och svans fick jag inte röra från början, nu har jag smekt hans svans så ofta att han står kvar och njuter, han vet att jag inte gör svansen illa. Nosen får jag nu mera pussa ovanpå, ännu inte helt ok, men han litar mer och mer på mig.

Han är en änglahund sänd till just mig, han är allt jag kunde önska mig i hundväg. Sen tror jag att även han behövde komma till just mig, oändlig kärlek, god hemlagad mat, närhet, trygghet och lugn, enda hunden=all uppmärksamhet.

4890AA2D-BE1E-4C35-835F-7C1C7DA00297

Nu ska jag ta tag i snabeldraken igen …

Önskar er alla en skön helg, själv kommer jag njuta av att se min man igen. Fast han får bo i ungarnas stuga, ska jobba där ifrån under flera veckor. Jag kommer bli glad att han kommer, Frasse kommer bli jublande glad när promenadkompisen som går låångt kommer.

❤️🌺❤️

Lugnet la sig

Imorse drog vi runt första turen på tomten och närmsta väg, regnet ömsom strilade och öste på. När det viktigaste var gjort sprang Frasse till ytterdörren och väntade in mig som lufsade i ett tempo passande en nyvaken tant med nattlinnet på under kappan, en tant utan brådska.

Just nu känner jag mig så lättad, inte nog med nyduschad, även tvättat håret och det gör jag inte lika ofta här som i stan. Efter några veckors dividerande om det här med isolering för min del och hur vi skulle göra med maken som ännu jobbade, fast han i mitt tycke har ett jobb som passar utmärkt för att utföra i hemma. Efter samtal om hur produktion och allt annat skulle läggas upp ringde han mig och sa att han skulle jobba två dagar hemma och sen en dag på jobbet. Då blev jag mållös som omväxling, vad är det han inte fattar? Tror han att alla andra kan bli smittade, men inte han?
Båda ungarna hörde av sig och kände att så här kan det inte vara, sonen pratade med sin pappa, som tack o lov insåg att han inte tänkte hela vägen ut. Så nu blev det omläggning i planerna och jag blev så lättad. Tusen tack mina älskade ungar, för att ni hjälpte pappa er att tänka klart.

Så nu kommer han att jobba hemifrån. Han kommer bo i ungarnasB166F286-DADA-43F5-BA21-7974ADCE02E4 stuga och jag i vår. Vi kan sitta på altanen och prata, fika om vädret vill, gå en promenad allt med tillräckligt avstånd mellan oss.

Frasse kommer få långa promenader och jag får väl laga mat åt oss och ”ställa på trappen” till maken, sa jag till honom och så skrattade vi. Nu har vi båda bokat av tandläkare, läkarbesök, städning och allt annat. Jag ska kolla upp vilka som kan skicka hem varor framöver.

Nu snackar Frasse så vi ska ut.

 

Om en liten fågels död och det ofattbara

Gårdagens strålande har nu bytts ut mot gråväder och blåst, jag vaknade tidigare än igår med stel och stapplig kropp. Upp och borsta tänder, dra på kläder med nattlinnet kvar, för jag tänkte inte promenera iväg med Frasse idag, han får flänga runt på tomten med mig.

Jag gick långsamt runt och Frasse gjorde sitt, perfekt, bara fram med en bajspåse. Han sprang runt och jag trampade också runt, ser något rött liggande bakom huset, en död Domherre. Jag tog upp den i en plastpåse och kände sorg över att en så perfekt varelse var död. En av mina favoritfåglar, de håller ihop, honan och hanen hela livet och jag funderar över om fågeln var en singelherre eller om en hona nu sörjde sin make.

Så många småfåglar det nu finns, så borde jag oftare se döda på marken, jag har bara hittar två på vår tomt på många år och en svala hemma i stan. Svalan upptäckte jag och T, han var liten då, så det här med död fågel var så konstigt. Konstigt även för mig, för vem har sett en svala på så nära håll, helt stilla? Jag är så blödig att jag får stort påslag av sorg, fast jag redan som liten lärde mig om livets gång, även för djur. Jag tror att ”instrumentet” där inne är finstämt hos de flesta av oss, om vi bara stannar upp och känner in vårt inre.
769BAFE8-52BE-4097-A718-8300314EB6CE

Igår tog det bara stopp i mig, när allt jag skrollade fram bara var Corona hit och Corona dit, myndigheternas dirigering, politikernas tafatta ord, ekonomi, företagsdöd, skatter, skulder, lån, privatläkares upplevelser, alla förstå sig påare, ledarskribenters trumpetande, fåtal fd sjukas upplevelse numera friska, hamstring, döden, döden, lungmos och övergivna sjuka utan respirator. Framtida scenario väcker bilder inom mig från pestens tid, där döda låg i högar, kryssmärkta dörrar där döden hämtades i kärror och slängdes i travar i väntan på bättre tider.

Nyheterna förmedlar tomma tysta städer i Europa, insjuknande och antalet döda förmedlas tystare, bästa sättet att inte låssas om att något händer, är ju att som Sverige inte ens kolla vad som händer, med folk utanför sjukhusen. Våra kvällstidningar har slagit upp rena krigsrubrikerna, stabilt pålitliga som vanlig i att skrämma skiten ur folk. Vill du ha fakta får du betala extra för att få tillgång till kvällstidningarnas information. Att vi betalar skatter för att de ska överleva och tjäna pengar, betyder inte att de anser sig ha någon som helst ansvar/skyldighet att dela fakta, information för att lugna befolkningen, hjälpa till.

Tänker på vänner och bekanta som som mig är den riskgrupp med sämst möjlighet att överleva. Alla mina njurvänner, några med KOL och andra lungsjuka, alla äldre släkt och vänner. Jag får panik av alla känslor, samtidigt som jag stänger av för att inte må så dåligt. Här sitter jag i en stuga på landet, vårt lilla paradis, men jag sitter här för att överleva, sitter här för att det i en ev framtid, ska finnas plats för mig på sjukhuset om/när jag blir sjuk. Men vi alla förstår ju hur otroligt illa ekvationen med Europas minsta antal sängplatser/respiratorer går ihop.

När staten nu vill dra ut på insjuknandet i det längsta, för att vården ska kunna ta hand om en del av de sjuka. Tänker att politikerna vill rädda ansiktet inför det kommande avslöjandet av helt undergrävda, ekonomiskt totalt utarmande som politikerna har gjort mot vår sjukvård. Total kaos!

Om insjuknandet hos befolkningen går långsamt, kanske det inte blir lika avslöjande, svart på vitt att vi har sämst tillgång till vård, sängar, respiratorer, sköterskor, läkare, undersköterskor i hela Europa. Som om inte det räcker har vi dessa landsting som inte klarar av sitt jobb, fd politiker som plötsligt ska bestämma över liv och död. Hur det har gått, vet vi redan och ännu mer om eländet nu, vårdpersonalen har inte skyddsutrustning nog eller provkit. Arma, arma vårdpersonal alla kategorier, med så gniden usel politisk ledning. Gör som Norge ta bort landstingen, spara liv, spara pengar, få lösningar på det trams som nu tillåts gräva ner svensk sjukvård.

Men nu vill jag avsluta med  ❤️👍✌️till Bergalott som i nuet äntligen får en ny höft. Måtte vården göra sitt bästa för hennes som i grevens tid, får det hon är i behov av, för ett bra liv utan värk. ❤️
Nu pratas det om att inplanerad vård ska läggas ner, alla vårdplatser behövs till Coronas offer.

Hur kunde politikerna göra så här mot oss, hur kunde vi tillåta dem att rasera vår vård?

 

Nu ryker tallen

Tänka sig strålande sol en lördag, har suttit i lä, bara njutit av hackspettarnas flit, kråkornas KraKra och lite smått som flugit förbi och snattrat i farten. Snart kommer dock lugnet att brytas av en arborists arbete på vår tomt. Dessa stora träd som inte har vett att växa, där vi vill ha dem ryker nu. När vi köpte huset var tomten helt ihopväxt, ingen hade brytt sig om tomten på mängder av år, vi såg inte ens huset från vägen när vi kom för att titta på det. Så det är inte första besöket av en arborist, jag blir lika glad varje gång jag kommer på vad det yrket heter. 😊
8EB2CCD0-D8A5-425E-A9F7-B09F4B110856

På vägen hit igår i mörkret så är jag alltid så vaksam på vad som ev finns i vägkanterna, vad som kan dyka upp. Maken kör och jag spejar, jag är minst sagt knäpp med min starka ovilja att köra på ett djur och då är det djuret jag tänker på i första hand.

Plötsligt tänker jag eller snarare känner … djur, rakt upp efter krönet och nog låg det ett djur där, platt som en pannkaka redan. 😢
Visst är det märkligt att jag kan känna så tydligt, inte första gången och andra gånger har djuret levt. Resten av resan hit bjöd på en hare som hann hoppa över vägen tack vare mig och lyckan var en grävling som kom traskande på lilla bron över vårt sjön. Men grävlingar, så söta de är, annat kan jag inte säga.

Ibland får jag hämta andan av kärlek som ofta möter mig på min väg i de mest oväntade situationer. För några veckor sedan kom vi hos mig på Facebook att prata om blodgrupper, min är en av de mycket små och jag skrev att sannolikheten för att en av mina vänner skulle ha samma sort var minimal. Att sen den personen ville ge mig sin ena njure, är än idag så stort att jag omöjligt kan förstå gåvans storhet. Kan ni tänka er när min fd arbetskamrat visar sig ha samma blodgrupp och skriver att jag nu har en extra njure hos henne.
Rörd är ett ord som inte räcker till för mina känslor.

Idag ringde en vän som bor ca 15 mil bort med sin man, hon sa att mannen skulle komma och handla åt mig om min familjen skulle bli sjuk och jag sitter här på landet och behöver hjälp. Omtumlande och rörd, har så fantastiska människor omkring mig. Jag måste ha varit en vänlig själ i ett tidigare liv, som får så mycket kärlek och vänlighet på min väg.

Jag skriver ofta och argt om samhällets ansvariga som inte sköter sina uppgifter, just det där vi var invaggade i att ha tilltro till, staten som skulle fixa allt från födsel till döden. S har stått som en garant för vårt tidigare eftersträvansvärda samhälle, ett samhälle beundrat av många andra länder, vi fick många studiebesök för att visa upp vår väg till ett tryggt, jämlikt samhälle. Det var förr, i nutid drar vi möjligtvis andra länders mungipor till ett leende i mjugg. Vi har blivit ett så konstigt land att man skämtar om oss. Våra grannar vet att det är kört för oss på alla vis, de berättar om det i intervjuer.

Det där är inte glömt, men begravt av karriärister i politikertoppen. Tänk om de alla imorgon kunde vända sig mot varandra i stället för ifrån och säga; Nej, nu kastar vi all partipolitik åt fanders och arbetar för vårt land, vårt folk. Ser ni vilka illusioner jag har, tro att de vill något, ta i, fast det tar emot.

 

 

Vem är prioriterad i samhället?

Solen strålar och jag kisade när rullgardinen drogs upp, aha sista krampaktiga solen innan helgen kommer. För nog är det ofta så att ljuset flödar på vardagarna, om det överhuvudtaget bjuder till. Så kliver det arbetande folket upp på lördagen till en grå dag och då tycker jag det är både orättvist och konstigt hur solen lyckas undvika helger.

Här händer inte mycket i mitt instängda läge, ibland fattar jag inte vart tiden tar vägen. ”Jag ska bara” tänker jag och så är klockan redan tre och jag har inte ätit lunch eller druckit eftermiddagskaffe.

ECCDA11A-7931-4E92-B64B-3F4E707EAC9C

Jag har nu tagit som vana att dränka en tvättlappar av papp med ytdesinfektion och torkar mig ut genom huset när Frasse och jag går ut. Vår dörrs handtag, hissens handtag, hissknapparna och så portens handtag. Pappret kastar jag i sopen utanför huset, lätt som en plätt. Min insats för att hjälpa till, tänk om alla kunde göra en liten insats varje dag. Maken sa att det syns på hissknapparna, de är rena och fina nu. 😉

Så ringer sonen på väg till jobb, sa han Jönköping? Upprört berättade han att vårt stora Ica kvantum var tomt, länsat på allt, stod bara lite burkar med oliver kvar. Denna totala hysteri, på ett vis fattar jag hur vi människor tänker, stängs hela Stockholm av … hur länge är alla chaufförer friska nog att köra ut ut alla matvaror och annat. Här har de ju slutat ta prover på folk, bara på de som läggs in på sjukhus, och de som ska få hjälp är de sk riskgrupperna som verkar vara alla gamla över 80 år. Alla andra förväntas ta hand om sig själva. Att de så totalt släpper topsning och uppföljning, kan bara betyda att monstret har tagit över. Senfärdiga som vanligt med handling i rätt tid, hjälpte inte ens att en italiensk professor som kan sin sak, sa vad vi borde göra i tid, vad Kina gjorde för att få siffrorna att stanna upp, vända och gå ner. Nej o nej, i Sverige tar vi aldrig tag i det där sista som behövs för att komma till skott. Hafsverk eller inget alls.

Sonen hade pratat med kolleger som berättade att folk inte höll på som i Stockholm, så där var affärerna fulla av sånt affärer ska vara fyllda med. Så sonen kan handla mat med sig hem till familjen.

Moral, etik är det 90-åringars liv vi ska värna om, lägga dem i alla respiratorer vi har? Nu satte nog någon moralist morgonkaffet i vrångstrupen, varsågod hosta på du, dina oflexibla tankar behöver nog skakas om. Men dessa frågor är något vi redan borde ha haft många, fria och djupa diskussioner om. Vilka är prioriterade i ett samhälle i nöd, med för lite sängplatser, för lite skyddsutrustning till vårdpersonal och för den delen för lite alkogel även till oss alla vanliga. Ja, vem ska ha rätt till den lilla vård som finns?

Det där samhället vi växte upp i, det samhällets tankar och känsla för sina medborgare, finns inte längre. Det mesta låter fint på ytan, ser snyggt ut på politikernas papper, men i verkligheten, levs inte mycket upp till det skrivna ordet.

Jaha, nu blev det tungt tugg idag, jag tänker nu ta tag i dagen, vi ska sprita oss ut Frasse och jag, det ska packas för landet.

Trevlig helg!

Farmor ställer inte upp

Igår ringde jag till vår son …

Gud så svårt samtal. Jag har ju redan berättar att jag är väldigt rädd för coronaviruset. Nu på lördag var det meningen att vi skulle passa alla tre över natten och jag har ångest och en massa tankar om viruset. Min T går ju i skolan och i vårt område bor det mängder av snorrika människor som ständigt åker utomlands på alla tänkbara lov och Italien var ett stort resmålen.

De två första dagarna efter sportlovet saknades det många barn sa T, men sen kom de tillbaka. Sen har jag funderat fram och tillbaka,  vad gör man med sin oro när man som jag både har astma och nedsatt immunförsvar? Jag har aldrig varit så rädd någonsin för någon sjukdom tidigare. Jag vet ju att många njurtransplanterade ständigt hamnar på sjukhus för sånt andra klarar av hemma. Men jag har klarat mig, fast det var nog bra nära när jag fick magsjukan.

Jo,sonen förstod mig på ett vis sa han, men hur tänker jag framöver i sommar? I sommar? Jag har fullt sjå med nutiden … vi kan väl träffast ute säger jag, för han menar på landet. 

Men de som har smittats i Italien har ju varit ute och blivit smittade, sa han då. Snacka om att göra livet surt för mig. Känns som om han vill trycka ner mig, inte förstå eller egentligen vara rädd om mig, få mig att må sämre, jag är en dålig människa känslan ger han mig, jag ska ifrågasättas.
Jag ska liksom stå till svart för att asiaterna äter en massa skit och staplar djur på marknader. Vad ska jag säga, vad förväntar han sig?

Så jag säger, ”men kom över med ungarna på lördag” (för, helvete tänkte jag,  bara du känner dig nöjd.)

Men det ville han minsann inte ha på sitt samvete om jag dog. Han skulle fixa en annan barnvakt. Jag drog till med att pappa kan ju komma ner och passa dem. Då höll han på att smälla av över hur inkonsekvent jag tänker, det gör jag för jag hukar under rädslan för att dö och skyldigheten/lusten att passa mina barnbarn, skyldighet för att jag har lovat passa dem.

Skit samma med kärringen, bara jag får uppmärksamma henne på alla logiska feltänk hon har och hur menar hon, ska vi aldrig träffas? Det här kan ju dra ut på tiden.

Så urbota korkat att jag inte har något svar på när influensan går över, att jag inte har mer än min larviga, säkert otroligt överdrivna barnsliga rädsla, att dö.

Ingen kan som han få mig att känna mig så värdelös, den där ilskan, jag duger så sällan. Att alltid bli ifrågasatt när jag säger nej till något eller inte håller med, det har skapat en ovilja att ringa om annat än det som bara sjunger ja ja och varsågod.

Jag sjunger ofta mina barns lov, men i ärlighetens namn, så tror jag det finns diverse gråtoner i alla föräldrars ungar, precis som det finns i föräldrarna. Det går att ha ett i bästa fall vuxet förhållande till sina barn, för det mesta, men kompis fungerar mindre bra. Då åtminstone jag inte kan säga vad jag vill till mina ungar, utan att det där mamma/barn förhållandet flyter upp. Vänner förstår vad jag säger på ett mer  opersonligt vis, de drabbas liksom inte personligen av min åsikt eller mitt tänkande högt. Men ens barn … minerad mark och sällan är det väl helt smidigt i kontakterna.

Alltid är det en eller båda som har sitt tänkande om mig eller om varandra, de tänker att de minsann skiter i att ställa upp eller tycker att man ställer upp, vilket inte har fått tillräcklig uppskattning av varandra. Som morsa hamnar jag mitt i smeten, jag ska inget säga, helst alltid hålla tyst. Men hålla med senaste talare får jag göra …

E7B8CBC0-265E-460A-863E-6A6748DCC0B3

Jaha, inget upplyftande inlägg, men jag tror många av er känner igen sig, det är inte lätt att vara släkt det ska gudarna veta,

Så nu är jag mindre omtyckt för att jag inte tänker så logiskt som jag borde. Det kan jag skita i, men att inte ha mina barnbarn här som tänkt, det tar djupt i mig. Sen kommer väl kommentarerna, pikarna komma om jag nu vågar träffa dem på landet framöver.

Kaffeblask

I högsta tallarna i fullmånens sken har vi besök av ugglor. Jag blir ju så in i hoppsan lycklig när de flyger runt och vi hör vingarna med sitt korta klappande när de möts, hade ingen aning om att deras flygande lät så. Tror det är en hona och två hanar, kan det vara parningstid tro? En sitter nu ensam i ena tallen och låter ungefär som när jag som liten spelade på kam, med ett papper om kammen. Den lite pirrande känslan jag minns på läpparna. Så låter dessa ugglor. Nog är de större än förra årets ugglor, de var så små och söta, inget klappande från stora vingar när de flög.

Maken står vid grillen och sköter om ytterfilén och ugglorna, själv är jag ugnsvakt. Hemgjord pommes och många vitlöksklyftor blandat med lite olja och vitlöksflingsalt, är mitt ansvar.

14FC05C0-DB88-4986-8A8C-116063552A56

 

I stan häromdagen fixade jag lite sen lunch och en kopp kaffe. Insåg snopet att jag hade glömt att sätta på vattenkokaren, när kaffet inte blev kaffe, jag hällde över vattnet kallt och fint hahaha! Tror fan gammeln har tagit mig, så glömsk från och till.

Så lite hjärtklappning sittandes i soffan, rent skit att det kommer fast jag sitter i lugn och ro, ingen ordning på kroppen, skulle tippa att det ligger omkring 113. Igår hoppade det från 113 till 125 och ner till 114 innan det gav sig. Jag har blodtrycksmanschett hemma i stan, lika bra att kolla.

Nu kom grillmästaren in, dags för middag.

Plötsligt händer det något

Om vi hoppar över gårdagens kväll och dagens kroppsliga gnäll ska jag be att få meddela att något helt fantastiskt hände igår på eftermiddagen.

Håll i er nu kör vi!
Hahaha, inbokad tid till Laura min fina fotvårdare och Frasse får lov att hänga med, helt ok för Laura. Tog Rulle med mig att hänga på, i backen ner mot torget kommer min snälla granne ångande. Hon pratade på och plötsligt hade jag fått upp ett onormalt snabbt gåtempo. Var tvungen att stanna, leta upp vattenflaska, då var grannen tvungen att kila vidare. Tack gode gud, jag ulkade innan jag kunde klunka i mig vatten, hon såg inte det som tur var. Det är så pinsamt detta förbenade ulkande när kroppen inte orkar.
Men sen gick vi vidare i min takt och blev fint mottagen när vi kom fram. Tanken malde i min skalle och pengar till det, tog jag ut på vägen till fotvården. Skulle jag palla att slinka in hos frissan, de med drop in som passar mig så bra? Men först måste jag fråga, ”Går det bra att ha hunden med mig in?” Ja, här får hund, katt, häst, vilket djur som helst komma in!

1D8E805C-EA6D-4B8F-A96D-4162FC358D1B

Det var så skönt att få håret tvättat, klippt och fönat. Frasse låg så lugnt vid min sida, både hos fotvården och frissan. Det var en sliten Maggan som hängde på Rulle hem, vilade på soffa på vägen och sen pannkaka i soffan. Om ni bara visste så tacksam jag var över att klara av dessa två njutningar på en gång.

Idag i den strålande och värmande solen har Frasse fått lite spa borstning stående på ett bord där bakom huset vårt. Ljuvligt snällt vårvädet och vi hade turen att inte träffa på en kotte, varken tvåbent eller fyrbent. Han blundar så sött mot solen, njuter av borstningen.

Nu packar jag för resa till landet, ska bli skönt fast jag just nu helst vill stanna hemma.

Ha nu en skön helg! ❤

Vante upphittad

Har ett par gamla älskade röda skinnvantar, upptäckte att en var borta. Letade på landet, alla promenader, utan att hitta den. Så hemma igen gick vi vår tur i solen, tänk  så glad jag blev att någon hängt upp den på en soffa.
Bara att se något rött på håll gjorde mig så himla glad, kunde det vara min vante? Yes!

Jag tappar sällan saker, som tur är. Men nu för tiden fumlar mina händer med koppel, nyckelknippan, vantar och så kassen där alla Frasses saker ligger. När jag så ska knyckla ut en bajspåse som är omöjlig att öppna, blir jag så stressad av fumligheten. Tror jag kommer att få det jobbigt med allt det där jag förknippar med ålderdom.

Allt går förbenat långsamt, minnet är fläckvis, benen går inte snabbt som förr, fumliga fingrar, spillande och drällande, går ner för trappor som barn, med en fot i taget, ingen balans, hör dåligt, ser dåligt, fattar dåligt, allt går för snabbt, hänger inte med. Ännu lider jag inte av allt, men det som är räcker, tålamodet är kort.

D906BB34-FE25-4306-A501-17EDE9D1EF71

Tänker också på min egen mormor när hon gick i pension, då fick de bli gamla och vara inte så pigga, om det nu var så de mådde. Ingen förväntade sig att de skulle dra igång ett nytt företag, resa världen över och fånga sitt otium cum dignitate eller träna kroppen till något jämförbart med ungdomens kraft och utseende. Tjusigt klädd enligt M magasins dyrbara tips om kläder, eller sminkade, med förlängda fransar och allt som hör till. Suck, jag var inte ens så som ung, nästan alltid osminkad till vardags, smink och frisyr hörde helgen till och fester.

Vem önskar inte att man såg ut som förr, men det gör jag inte så ofta, men ibland sörjer jag det. Men sörjer mer att jag enligt nutiden inte får vara i den ålder jag är, utan ska hela tiden uppmärksammas över allt jag borde göra för att ännu både se ut som i min unga tjusigaste ålder och dessutom prestera helst lika mycket som i mina unga år. Kvinnor får på något vis aldrig bara vara, där emot allt som åldras på mannen är ju mest sånt som accepteras, han med skutan till mage klappar sig nöjt på den och pratar om öl och mat. Till och med flinten har de upphöjt till något man gärna skaffar sig långt innan håret fallit av. Inget föraktat gubbfläsk där inte, som för kvinnor som tappat taget om bantning och allt som behövs för att späka fläsket.
Det är synd om kvinnor, speciellt de som inte är starka nog att våga vara sig själva utan mask och dyra kläder, vilken stress de lever under. Men sjutton vet om de fattar hur hårt trycket är på dem, att se ut på ett visst sätt?

Undrar hur mitt liv hade varit om jag inte blivit sjuk?
Ska väl säga att vill man sminka sig, ha fina kläder, vara pinnsmal och vältränad, varsågod. Alla har rätt till sin valda tillvaro. Men vi är många som inte kan/orkar välja och då blir vi grinsillar som mig. 🙂 

 

Vasaloppet Corona?

Vasaloppet?
Är det någon som har tänkt på Coronaviruset? Åkare från hela världen tar sig hit, hur smart är det? Andra länder har klokheten att avstå större arrangemang, för risken för smittspridning. Men som vanligt räknas inte vi som något som ska skyddas från yttre våld eller sjukdomar.
Som vanligt låssas allt vara som vanligt, under kontroll, i den låssas värld media och regeringen bjuder oss.
Jag hoppas inte Dalarna blir nästa ort med mängder av insjuknande.

C7D3AE16-8A78-4A4D-966E-7CA26297A996

Korv som korv

Så fort maken klev in i stugan igår kväll slappnade jag av, han hade handlat rostbiff och potatissallad, bara att singla fram papperstallrikar … sorry, men ibland är det så skönt att slippa diska och klimathysterin får hålla sig undan en stund.

Dagen har gått i snigeltakt, inte ett dugg vettigt har jag gjort mer än satt mig i duschen och tvättade håret. Jo, jag har en liten plaststol att sitta på i duschen, så dumt att stå när jag har svaga dagar.

Maken har krattat grenar över hela tomten, resultatet efter stormen. Frasse har glatt travar runt där ute, sprungit efter kastade bollar och bara njutit av frihet och att husse är hemma igen.

Men tror ni inte att Frasse backade på den lägre delen ca 20 cm hög av altandäcket och trampade utanför och lyckades göra sig illa i höger bakben igen. Suck, han haltar inte nu, men jag ser att det liksom rycker i just den bakdelen. Jag vet inte om jag har sagt att jag har jobbat med healing i många år, men det slutade jag med när jag blev sjuk. 

Men Frasses bakben har jag jobbat med sista veckan intensivt, eftersom jag ville att han skulle få lite hjälp med sitt ben och för den delen hela han, det är skönt att få healing.
Syns så väl att han tycker värmen är skön, första gången jag gjorde det på honom böjde han sig bak mot min hand och slickade på handen, tittade på handen länge och la sig sen till rätta. Sen har han bara lagt sig till rätta och dragit sin djupa suck och andats lugna, djupa andetag.

Så jag blev inte glad att han gjort sig illa just där igen, måtte det bara vara tillfälligt och inte ha med den förra skadan.

6ECBB88A-26FE-40AB-82FF-C0F8226915F3

Jag har ju ätit så dåligt denna vecka, mest mackor och yoghurt, inte varit hungrig. Men kycklingköttbullar, brunsås och kokt potatis lyckades jag äta två middagar av, delade köttbullarna med Frasse. Fast jag hade massor av mat i kylskåpet chorizo, köttfärs som jag tänkte steka med bacon, lägga på små värmda tortillabröd med guacamole och mango chutney. Men det där varken orkade jag eller hungrade jag efter, så köttfärsen åkte in i frysen.

Så undrade maken idag vad vi skulle ha till middag? Nja, om vi gröpar ur korvarna ur skinnet och steker röran med en hackad lök, så kan vi lägga det på värmda tortillabröden med en klick créme fraîche och mango chutney. Sagt och gjort …

Nu kommer förklaringen till att jag berättar så ingående om maten. Maken började med middagen, han säger ”gud så svårt det var att få korvköttet ur skinnet.” Jaha, tänkte jag, men det där ska han väl klara av utan min hjälp.

Jag ligger och läser när maken som fixade med middagen kom in och skrattade högt, knallröd i ansiktet. Han berättar att han tog fel korv! Så skrattar han hysteriskt och berättar att han har försökt få ut korvköttet ur vanlig varmkorv.
Jag skrattade så jag hoppade, så vi skrattade tillsammans. Tänk att försöka kränga innanmätet ur varmkorv, skinnet är ju så tunt. 🙂

Japp, en titt i kylskåpet, så såg han chorizokorvarna och dog nog en smula av genansen.  Så imorgon ska vi försiktigt koka avskinnade, nakna varmkorvar innan vi åker hem. Körv me brö hör till innan vi åker hem.

Forsätt nu på en fin lördagskväll, jag såg faktiskt mello ikväll, bara för att få nöjet att se alla ”riktiga” äldre idoler som blev prisbelönade för tidigare insatser i melodifestivalen. Det var en underbar musikalisk stund, jag sjöng med i nästan alla härliga gamla låtar.

Hipp Häpp!

Denna förbenade utbrändhet som skvalpar

Igår kväll stod jag under himlavalvets kupol och bara njöt av stjärnhimlen. Nog är det mäktigt att få stå där, som den lilla människan och slås av det oändliga i jordens historia och att  ha fått ta del bråkdelen av en sekund. För så kort som ett halvt andetag, är vår gemensamma tid vi vandrar här.

Bara tänka på alla generationer före mig som har stått som mig och hänförts av detta storslagna varande.

Ännu en galet tidig morgon, dra på kläder, koppla långrepet, klampa ut på altanen och säga åt Frasse, ut med dig, Varsågod! Men han står kvar vid min sida och verkar inte ett dugg kissnödig, jag manar på honom, men han vill ha sällskap av mig. Så det är bara att snubbla iväg med honom runt tomten, som är rätt stor som tur är. Jag är inte vaken alls och tillståndet känns som tortyr. Maken sköter alltid denna första tur, så jag får vakna och gå upp i min takt. Nästa tur är till lunch, men nu är det mest ut och in hela dagen.
Igår satt jag på en stor kudde på ljugarbänken med ett korsord i näven, solen bara svämmade över, Frasse med sitt långkoppel vågade lämna mig några meter ut på gräsmattan.

Idag ännu solfritt med tveksamma mycket små snöflingor, som långsamt dalar ner till ett intet på marken.

Men hur mår jag? Häromnatten funkade inte belysningen i sovrummet, så jag låg med pannlampa som skavde i några timmar. Igår var det dags att kliva upp på en stol och kolla in det gamla proppskåpet. Jag bytte det som såg trasigt ut och inte hjälpte det … lappen talade om A B och C men på proppskåpet stod inte vad som var vad, vågrät, lodrät hur fasen läser man sånt. Plötsligt står jag där och upptäcker att allt som funkar är handdukstorken i badrummet.

Jag blir så stressad att hela jag skälver, jag kliver upp och ner på stolen i hallen framför proppskåpet. Propparna av större kraft tar slut och jag fotar skåp och informationspappret, skickar det till sonen som skriker på mig att ”lugna ner mig.” Svetten rinner om mig, jag är totalt blockerad, hör inte riktigt vad sonen säger, men får liv i belysningen i sovrummet. Stressen den för min del farliga efter att ha gått i värsta väggen vid millenniet, bara tar för sig allt den kan. Jag har ju varit ovanligt svag efter förkylningen och sen magsjukan, det räcker för en hjärna som ballat ur ordentligt en gång, som aldrig verkar bli sig lik.

Vraket jag, darrar så jag knappt kan få in propparna, sonen ber mig att göra olika saker och svara på frågor. Jag vill bara gråta, skrika och dö … fattar att ni tänker dramakärring som överdriver, men jag blir så fysiskt slut, att jag helt enkelt inte vet vart jag ska ta vägen. Det är så min kropp reagerar när utbrändheten tar över.

Maken rings av sonen, jag ringer också, vet inte att sonen redan ringt, nästa man som säger att jag ska ”lugna ner mig.” Det är så svårt att förklara paniken jag får mitt i svagheten i kroppen. Bara tanken på att ringa en ”året runt boende” granne får mig att vilja lägga mig ner och dö. Inte för att be om hjälp, men för att jag inte orkar ringa och se sen gå till dem och låna proppar. Med makens hjälp hittar jag fler nya proppar. Jag byter hit och dit och plötsligt går kyl, frys, tv och all belysning fungerar.

En spik säger sonen och maken och en massa annat säger de, jag minns bara spik. Nu ska vi byta till ett nytt proppskåp, jag vill överhuvudtaget inte uppleva något som helst överraskande konstigheter  i mitt lilla vardagliga liv, klarar så uselt av det.
Men som dottern sa igår kväll, ”Du klarade av det!” Men priset är förbenat högt och jag kommer nu vara etter värre känslig en lång tid framöver. Allt tar sån orättvis lång tid att få ordning på, med kroppen min, för att inte tala om hjärnan, ja den blir det aldrig ordning på igen när stressen tar över.

E054DF53-6EE1-4C4E-A96E-521088700FF6

Jaha, så lyckades jag öppna min ”sjukjournal” igen, ledsen om jag gnölar och gnäller här inne. Det är som det är, jag borde nu stänga igen paddan och vila hjärnan både från skrivandet, läsandet och reaktionerna alla skitnyheter ger mig varje dag. Jag är otroligt rädd för Coronaviruset, för naturligtvis är just jag och min slitna immunnedsatta kropp just den som Corona vill flytta in i och ta livet av, jag tillhör de där som dör av skiten. Här finns det mer att tillägga, men jag lägger av nu, får vara nog med tankar, gnäll och oro.

Nu ska jag fixa frukost, Frasse sover som en stock efter sin frukost, i min säng så klart.

 

Kroppslig oro va e de bra för?

Vaknar tidigare av mig själv och känner den där inre stressen som betyder att jag ska göra något idag. Ligger där och tänker att ”så här har jag varit hela livet,” vaknat tidigare och varit spänd i kroppen inför det som ska hända under dagen. Inför just alla resor, denna idioti, som ung reste jag min första utlandsresa helt själv, var 17-18 år. Det jag var mest rädd för, har jag alltid försökt beta av, att då vakna och vara spänd var väl inget konstigt. Men att vakna imorse för att maken ska skjutsa mig till landet i kväll, då blir jag verkligen förbenad på mitt knäppa psyke, som har tappat allt förnuft. Det finns delar av att bli äldre som jag gott kunde vara utan, titta bara på kroppen hur den ser ut. Nu har det gått så långt att jag nästan inte känner igen min kropp som min. När jag ser unga friska röra sig, springa, hoppa då minns jag känslan att röra mig så lätt, den kroppsliga friheten som man inte har en enda tanke på genom alla år man har den, det bara är, som att andas.

B73EE0E3-E58C-4F32-84FC-E7EA5B553A7E

Idag har ungarna sportlovsvecka här och T kommer på lunch vid tolv tiden, så jag ska dra upp tempot för att hinna packa och umgås med honom. Så ett vet jag det blir en trevlig efterlängtad dag, men jag kommer virra till det med packningen som ska med till landet. Det här att fokusera är väl ingen av mina bästa grenar, när det blir ”störningar” runt om, fast störningen T är toppen.

Igår var vi på kalas hos dotterns yngsta som fyllde tre år, hon är mormors yngsta älskade unge, mullgrodan min. Hon önskade sig blå dinosaurs, kan ni fatta att jag hittade en täckjacka med blå botten och massor av urtidsödlor tryckta på tyget. Jag var mäkta stolt över mitt fynd. Jackan uppskattades och kompletterades med en docka Skrollan som de flesta med flickbarn i släkten känner igen. Skrollan blev hennes bebis direkt och matades mest hela tiden, kändes också som en hit.

Nu måste jag sätta igång mig själv.

Fridens

Lyx, blåst, regn och tankar

Så är blåst och regn i farten igen, det drar från Värtan upp över berget och rakt på vårt hus, så mycket ljud från fönstren av blåsten och havet. Själv ligger jag bra till, det är stackars maken som har lång morgonpromenad med Frasse.  De har väl båda regnrockarna på och tyngder hängande, så de inte flyger iväg. Jag är så glad att slippa, men dumt att klaga, solen har verkligen varit mer än generös denna vecka och jag satt senast igår med näsan i vädret och bara njöt av ljuset och värmen.

Men vi har konstaterat att helgerna sedan länge bara bjuder busväder, vilket gör mig ledsen å alla arbetares vägnar.

Gårdagen var sol och lyxig middag, skaldjursplatå som jag hade beställt till oss. Så vi njöt och jag sippade på lite bubbel till det hela.

198253A0-7101-4F51-BEE9-0978A9F68D5B

 

Vad väljs att fotas? Så sällan vi äter en sån här platå, försenade bröllopsmiddagen, fick bli denna generösa skaldjurslyx. Men att fota vardagsmat gör ofta ingen glad, det behövs proffs till att fota mat, de fuskar med många saker när mat ska fotas. Sprayer som ger bättre färger eller bra stekyta, fukt som ska få det att se saftigt ut, trix och fix och så en duktig fotograf.

Tycker sällan bilder tagna på mat hemma hos oss vanliga, ser så gott ut som i mattidningar. Sen finns det en annan aspekt av det hela, när och vad man fotar i mat och dryckesväg.  Jag tänker på yta här, hålla skenet upp på mitt lyxiga, lyckliga liv. För visst fotar många glimtar av sitt till synes lyxliv med fina middag, vinprovning, resor och vackra bubblande glas, med dyrt innehåll.
Jag unnar alla både lyx och flärd, men vissa har liksom inget vardagsliv, inga lugna dagar utan intet, ingen stekt falukorv med potatis.. Deras liv serveras alltid med foton på glas med alkohol, det är glasen som symboliserar ledighet, frihet och lyx.

Ok, jag är anti till drickande, inte i lagom mängd då och då. Växte upp med en pappa som blev alkis, om än den skötsamma sorten som skötte sitt jobb, städade, lagade mat och var en lugn man. Men det präglade min barndom detta drickande på en mängd olika vis. Syster min blev som sin pappa med spriten, vi hade olika pappor och jag som mötte min biologiska pappa först i 18-års ålder, inbillade mig att han åtminstone inte drack.

Det var tungt, väldigt tungt att komma hem första gången till min biologiska pappas familj,  han var en riktig alkis. Med fru och flera barn, nedkissade madrasser som stod på tork efter mina oroliga halvsyskons sängvätande. En sorg i mitt hjärta, jag som redan jobbade med familjer via socialen, familjer som hade det så där miserabelt.

Jag fortsatte i mitt unga liv att leta efter en man som inte tyckte alkoholen var nr 1 vid alla tillfällen. Jag ville ha en skötsam man vid min sida, en blivande pappa som hade våra barn och familjen som prio 1. Inte en bakfull man/pappa som var väck varje helg och med tiden all tid. Så mycket vidrig jag såg under de åren som hemsamarit och senare hemvårdarinna. Så skulle mina barn Aldrig få det, om maken blev sån väntade en stor fet spark i arslet på honom, ut ur mitt och barnens liv.

Det ser nog hårt ut, nu när alkoholism klassas som sjukdom, vilket jag personligen inte tycker att det är. Sjukt är det, håller med, men ansvaret att bli drogfri ligger hos den drabbade. Men barnen som skadas för livet av att kvinnor varit för svaga, inte tänker på det friska barnen som ska bevaras så, att de har fler rättigheter än en vuxen alkis.

Min älskade mormor var en av de där riktigt starka kvinnorna en del av oss flickor har turen att växa upp med. Mormors första man var precis en sån där ynkrygg till alkis som sparkade henne i magen när hon var gravid. Han var hennes stora kärlek, men ut åkte han, hon blev ensam med två barn. ❤ ❤ ❤ Så handlar en kvinna med kraft, det klarade inte min mamma av.

Livet är verkligen inte lätt att leva alla gånger, men hela tiden gör vi val av vilken väg vi ska gå. Vi vinglar alla på denna livets väg och tar ibland vad vi tror är genvägar som bara blir senvägar. Att vingla hör till, liksom att ta svåra beslut, det är det som är livet. För mig var valet självklart när det kom till alkohol/droger, jag ville leva med själen vidöppen för allt som kom emot mig. Menar att jag vill leva nyktert så jag inte missar något.

Men nu ska jag hjälpa min man med lite städning här hemma, min fina städerska har jag avbokat på tisdag, då jag kommer vara på landet med Frasse. Maken ska iväg till London i affärer och jag klarar av att gå ut med Frasse på landet alla gånger, om jag är just på landet. Han kan släppas ut på tomten och jag kan ha koll på honom utan att behöva gå långa turer fyra gånger per dag.

Blåst både här och där

Persiennerna slår i takt med blåsten mot rutorna, jag laddar för att gå ut med Frasse. Pratade nyss med Malmö, kallar henne så här inne. Men plötsligt började det låta så märkligt och jag hörde inte vad hon sa … ? Tänk att det inte fungerar om mobilen blir helt urladdad, blir trött på mig själv som så lätt glömmer att just ladda den. 🙂

Malmö och jag hann konstatera att vi båda mår dåligt av all negativ information om hur sketet vårt land sköts. Det sista jag gick  igång om, var en invandrare så klart, med HIV som våldtagit en kvinna. För en gångs skull både dömd till fängelse och utvisning. Toppen, tänk att det fungerar ibland … men då går regeringen in och bestämmer att han inte ska utvisas.

Jag blir så förbannad, vilket svek mot oss kvinnor från denna sk feministiska hycklarregering. Allt kriminellt skräp ska till varje pris hållas kvar, speciellt de som hotar kvinnor, gamla och barn. Inget våld är nog grovt för både domstol och utvisning, lite mänskliga förluster av svenskt folk som regeringen och andra i översta skiktet tycker är ett rimligt pris, bara de sämsta kriminella får vara kvar.
Vart ska vi alla som bryr oss och mår dåligt av förfallet ta vägen till slut? Alla de som inte ser och förstår, de kan ju fortsätta leva i sin bubbla och gemensamt fortsätta demolera vårt land tillsammans med regeringen totalt. I sin missriktade humanism och pjolltfjoll om kriminellt folk.

Nu var det inte det jag tänkte skriva om, men Malmö stackarn bor ju i den del av landet där klaner o annat skräp har tagit över det mesta, staden totalt ekonomiskt beroende av resten av landet. Usel kommunal ledning, kommer aldrig bli sig likt igen.

Nej, jag tar nog paus från eländet ett tag, blir bara deprimerad och vad sjutton hjälper det att tänka högt om detta förfall? Det är så här ännu en stor klick i Sverige vill ha det, tills det kommer för nära som här igår. En trettonåring blev nedslagen bakifrån och rånad på väg hem från skolan. På Facebook förfasade sig folk och var samtidigt ursinniga, folket i sina stora hus, skyddade trodde de ”Sånt händer inte här” vilket de flesta folk i västvärlden säger när mord och grov kriminalitet dyker upp i deras lugna, trygga kvarter.

Tänk att folk inte kan läsa ihop alla hemskheter som dygnet runt händer och skrivs om, som sker i hela vårt land. Inte i Danmark, Norge eller Finland på samma vis alls, vad kan det bero på? Analys, tänkande fantasi nog att förstå att vi alla kommer drabbas till sist, om än inte personligen, så via anhörig, grannar eller vänner som råkar illa ut.

Så länge det inte är för nära är det väldigt bra och går att försvara, hitta ursäkter om alla de som är taskigt vaggade.
640FC468-399F-4C63-9E63-16C6A92A4698           Jag har varit ute, blåser så in i hoppsan och regnstänk. Men nu kan jag ta det lugnt resten av dagen. Funderar mycket på det här jag nyss skrev om, hur jag ska tagga ner det hela, helst göra som många andra, hålla käften, inte ha åsikter som stör. Bara tro gott om allt och alla, för att inte tala om Pk-folk och regeringen, varken hör, ser eller pratar, aporna ni vet, pratar de så kommer det bara lögner utan verkstad.

Tänk att det passar så många att vara så, sjukt svårt när man har ett annat tänkande och kynne. En sak är väl att ha olika åsikter, men förljugenhet har jag svårt för, man kan väl inte vara totalt blind för så stora förändringar i sitt eget samhälle att man inte börjar fundera över vad faAn som händer? Att försvara grovt kriminella och bedragare som lurar oss på våra skattepengar, varför måna om dem, men inte om vårt eget folks bästa. Det är ju faktiskt vi som i första hand har rätt till vårt land, till våra skattekronor, pensioner, vård omsorg i alla de åldrar vi går igenom. Vad sjutton är det för sk svenskar som så gärna gör oss till mindre värda i vårt eget samhälle? Vad sjutton lider de av?

Mitt i all skjuter en väns namn upp, hon får en by pass operation just nu och jag ska tända ljus och skicka kärlek till henne.

Hej svejs och gå inte igång på det jag skriver, är ingen som helst idé, allt kommer fortsätta precis som vissa av er vill, inget händer ju i vårt land.  🙂

Klassträff

Nu har vi kämpat oss fram i blåsten, men inte så kallt som tur är. Jag bad Frasse hoppa upp på ett bord, perfekt borsta pälsväder, allt flög iväg utan problem. Kanske kan fåglarna hitta något att bygga bo med?

Faktiskt första riktigt bra turen för min kropp, inget packade ihop, ingen käring som satt på sniskan på bänkarna runt huset hahaha! En lycklig dag!

Helgen har varit vilsam, en tur till mamma i söndags till fikatiden, mycket prat och skratt, fast tanterna hade mycket åsikter om det samhälle vi nu har fått på 5-6 år, härliga tider, knappast. De har ju andra äldre vänner som bor på eländiga boenden, jag blir lättad att det finns äldre som inte är dummare än att de har räknat ut vad som händer i samhället och vilkas fel det är.

Sen väl hemma blev jag uppringd av en klasskompis jag hade i nian, vi fick ju välja inriktning på studierna och jag som bara ville ut och jobba valde handelslinje vilket ingick att lära sig skriva maskin. Så roligt det var att lära sig och sån nytta jag har haft av det som sekreterare i arbetslivet på tidning och andra platser.

Men nu ville min vän att vi ifrån den klassen skulle träffas i slutet av maj. En av killarna äger en fin klädaffär på Östermalm, så det finns plats för ett gäng att sitta bakom affären. Sen fixar hon som ringde mig buffé via sitt jobb till bra pris, hon jobbar på ett av de bättre ställena i Stockholm, mums. 

Så det blev ett väldigt mailande och ringande igår, det var ju så länge sedan att vi fnissande konstaterade att vi inte mindes alla och inget klasskort togs det året. Men killarna hade lite bättre ordning på just vilka killar som gick där med oss.

Skrattade så gott med min vän när hon berättar att det är klädkillen på Östermalm som har tagit kontakt och vill dra ihop det hela. De pratar i telefonen och min vän kunde inte placera honom, hon ber honom skicka en bild. Han skickar en bild på sig i nutid! ”En gubbe jag verkligen inte kände igen” sa min vän och vi skrattade gott.

E3DBA517-3326-4E75-9C07-83BE2AA105E3

Jag har själv ordnat två klassträffar med min vanliga klass, de jag gick tillsammans med 1-8:an. Det var roliga träffar, god mat och massor av prat så klart. Vi var 30 i klassen och de flesta kom, på första träffen sa tjejerna att det var ”väntat och typiskt, att det var jag som drog igång och fixade festen.” Hmm, jag var inte medveten om att andra såg mig så, redan då, hade inte tänkt så om mig själv före denna klassfest. Fast efter tankar om det borde jag inte varit förvånad, vet ju att jag har varit drivande i kombination med icke rädsla för att ta i och lusten att ordna trevligheter. Ligger säkert något bekräftelse behov och skvalpar i mig, den då duktiga flickan. 🙂
Stackarn.

Ordnade också två olika jättestora träffar med alla oss som växte upp i Sätra Danderyd och alla vi umgicks med i de olika gängen. Så många ungar vi var i varje port, nu är alla mer än vuxna, till och med småsyskonen som fladdrade runt oss lite äldre, var ju så kul att träffa. Först fixade jag pizzerian, så vi trängde in oss och var och en åt vad den ville, sen gick vi över till vår tidigare ungdomsgård där nya ägaren till pizzerian öppnade upp och fixade disco. Vi hade så roligt, dans, prat och massor av skratt. Möta föredettingar och kompisar jag inte sett på massor av år, också prata vi om de som hade gått ifrån oss, för i alla gäng går några för tidigt i sjukdom, andra i olyckor, några i sprit och droger, en strypt och ännu en mördad, vi var väldigt många i de generationerna och livet var inte nådigt mot alla.

Fridens!

 

Pölsa

Solen igen och idag  gick det bra att ta sig ut och runt, suttit i solen och borstat pälsen på Frasse igen, så härligt med ljuset.

Mår bättre, det gör mig så lättad. Igår ringde min njurläkare och konstaterade att jag hade kanonresultat på senaste proven. Det var före magsjukan, men så tacksam är jag för varje månad njuren stannar kvar och gör sitt jobb.
Vi stannar hemma även denna helg, jag vill bara ta det lugnt, får nog ringa en av året-runt-boende grannarna och höra efter så inget träd har blåst ner på fel ställe.

Om jag säger att jag håller på och kokar pölsa så fattar alla att jag börjar må så mycket bättre. Denna gång kokar jag fläsklägg för 20kr kilot, en redig bit kokar med buljong och lök. Sen ska lökar hackas och stekas, lite sirap och kryddor blandas med buljongkokt korngryn. Blanda, smaka av och servera med kokt potatis och rödbetor.

Fredag och livet landar för ett tag, tar jag tacksamt emot. Ha nu en skön helg!

Här en favorit, så söt!

8C813954-FE4D-432B-9A27-0DD96381290F

Mot en stund i solen

En solig dag, känner mig ännu så svag och dessutom orolig i magen, sjutton sån tid det tar för min kropp. Igår blev det en flopp när jag var ute med Frasse, jag hade min svimmigaste dag på länge, så att gå ut med hund var ingen höjdare. Naturligtvis mötte vi två hundar, den första lyckades jag behålla auktoriteten, men sen kom killen med svarta hunden när vi rundade huset och Frasse blev bananas och jag som bara måste sätta mig på närmsta bänk kände mig svag och desperat, sånt känner hundar direkt.

Så klart jag klarade att ta mig runt sittande på bänk här, bänk där, från baksidan av huset in i grannhusets hiss, satt i den. Utanför grannhusets port, satt på bänken och så in i min port och satt på brädan i hissen. Väl hemma vilandes en stund, reste mig och då höll det inte längre, kastade mig ner på alla fyra på golvet och la huvudet i mattan. Lägga sig ner vill jag undvika, ska ju upp igen och det är rena OS för min kropp. Kryper till soffan och lägger mig där, så förbenat tacksam att jag klarade mig till vi kom hem.

Men idag, känns det lite bättre och solen som jag längtat efter gör sitt bästa, ska ta med borstar och annat, måste borsta ur Frasses päls.

Annars händer inte mycket, jag lyssnade på vacker musik men slutade med det, bara grinar och det tar jag som ett tecken på att jag är svagare än vanligt på alla vis. Men det är bara att hämta upp sig själv via knäna, så det går över med lite tid.

Igår pratade jag med min vännina som har legat på sjukhuset så länge, hon är hemma nu, med hela havet stormar som väller ut och in för att vårda, hemtjänsta och rehabilitera henne. Hon borde fått komma på ett rehab några månader så klart, men vi vet alla att det blir billigast för kommuner att bara stänga ner sånt folk är i behov av. Allt ska skötas hemma av i första hand den stackars maken i detta fall, sen resten av det billigaste alternativet efter en hemmaboende anhörig som man så gärna sliter ut.

Jag ska vänta några veckor sedan tar jag med Frasse och går över på en fika, bakar och tar med något.

Nu ska vi ut i solen!

29338CCE-18D9-4C45-A890-6EC9317CA405

Nästa man till rakning

Imorse vaknade jag av att tanken ”hunden kan väl inte andas så?” När man är övertygad om att maken är på jobbet, blir det konstigt att höra honom andas bakom min rygg. Han berättar att han har mått illa hela natten och bestämt sig för att sjukskriva sig. Ännu mår han bara illa och med tur blir det kanske inget mer för honom. Gud så jag hoppas på det, jag lider av ångest av att höra andra kräkas. Det blir hörlurar på och så får jag lyssna på politiskt långrandigt babbel eller poddar. Bara det pratas, så jag inget hör.  🙂

9A2EF136-1322-4786-942D-16E304B319D9

Då stämmer det att jag blev smittad när vi var hos veterinären, ingen mat har varit dålig och det känns skönt att mer få en bekräftelse på hur det har gått till. Oavsett vilken typ av influensa det nu är, så vill jag inte tro att jag fick vinterkräksjukan, den fan ska jag vara immun emot. Har aldrig haft den, inte min man heller eller mina barn vad jag vet, fast de drabbas ibland, när deras ungar kräks, av vad det nu är. Mest sonens fru som inte verkar ha genen och de två barn sonen har med henne som ständigt kräks. Vår son verkar oftast klara sig och min T, vilket välsignelse det är med genen.

Nog om det, jag har min första mer normala morgon, drack lite kaffe till smörgåsen, inte var det helt ok, men jag överlever. Jag vill passa på och tacka er alla för empatiska rader under mina sjukdagar, jag har inte orkat skriva svar. Sjutton så kass man blir av influensa och det där att man inte kan äta som folk efteråt är ju också egentligen självklart, men oväntat. Ännu är magen inte normal, men några dagar till så slipper jag nog bajsa senapsgula flytande korvar vilket tydligen har med gallan och levern att göra efter ett magsjuka, färgen menar jag. Förlåt om jag blev för rak just där.

Nu ska jag försöka ta mig upp.

Fridens!

Magsjuk på alla vis

Jag som i stort sätt aldrig blir magsjuk åkte dit i natt så det inte var klokt. Kräkts har jag gjort några gånger i mitt liv, men att det kommer från båda håll var en ny upplevelse. Höll på till sex imorse, sen har jag skakat och varit så försvagad att jag bara har kunnat sova. Maken stannade hemma idag och tog hand om Frasse och mig, han har skypat med jobbet och de var så nöjda med att han inte kom in till jobbet. Vi har pratat igenom det jag har ätit de sista dagarna och det blev vi inte klokare av, eftersom vi oftast äter samma mat.
9534E821-A256-4849-B830-B00348C003FD

Vår dotter tror att jag blev smittad hos veterinären, eftersom jag inte har träffat annat folk, inte handlat eller så. Så nu är det Resorb och vatten, mat vill jag inte ha ännu. Tidigt imorse tänkte jag om och om på att ringa ambulans, då vi med en njure snabbare blir uttorkade och ofta får ligga på sjukhus med dropp. Men bara tanken på att bli hämtad … hur gör man, skiter man på sig samtidigt som man har en spypåse framför sig? För ligga på bäcken får man väl göra när man väl är framme och har fått en säng.

Att man blir så sabla sjuk av detta är ju inte klokt, tänker på alla stackare som åker på vinterkräksjukan. Tack gode gud att vi har den där genen som än så länge skyddar, den muterar kanske till slut. Men då har jag kanske tackat för mig och gått.

Det blev ingen resa till landet, skönast att bara få vara hemma och krya på sig.

Fridens!

Jag tar det i rätt ordning

Gårdagen var en märklig dag av en missad högtid, en sorg som svepte över mig och oro för Frasse på djursjukhuset.

Jag ska ta det i rätt ordning.

Det var vår 42:a bröllopsdag som blev helt bortglömd vilket i sig inte är ovanligt i vår familj. Jag får blommor året runt av min man och vi firar minsann med goda middagar väldigt ofta. Så vi tar igen firandet på lördag.

På väg med Frasse till djursjukhuset drog mörkret genom hela mig så fort vi svängde av mot stället. Hela sorgen vällde över mig och jag kämpade mot en häftig gråt som försökte slippa ut. Sist jag var här fick vi hjälp att släcka vår hund Watsons liv, jag blev överraskad av den starka känslostormen, men fick ordning på mig själv.

Det här med sorg efter djur har varit en avgrund utan botten för mig. Det började med vår kanin och det är en lång story, sorgen verkade aldrig ta slut, men la sig så småningom. Tiden bjuder in en valp som vi döper till Watson, passande för en terrier. Trettonde på det fjortonde året, står jag där vid hans nedsövda kropp och väntar på att hjärtat ska sluta slå. Den sorgen går nog aldrig över och folk som inbillar sig att man inte sörjer djur, de är nog de mest icke empatiska som finns.

Allt gick bra med Frasse och tiden får visa om det hela läker eller om det är ledband, korsband, kan sjutton inte hålla ordning på allt veterinären sa. Band som kan hänga kvar i en eller flera avslitna ”trådar” och senare brista.

DE79C6E1-01A0-4A3A-ACF6-36FCF7D9EAF3
Nu ska vi ut i solskenet på en kort promenad, en tur som passar matte. Solen skiner och jag mår riktigt bra idag, än så länge.

Tjing!

 

Rent hus?

Skriver och raderar, när lite solljus igår äntligen flödar går jag i baklås, lite tungsint och tänker en massa tankar som jag kunde vara utan. Så det är tomt på inspiration och lust, tröttheten lurar hela tiden på mig.

Frasse går nu mestadels på alla fyra och har igen börjat hoppa upp i soffan och sängen, men jag känner oron propsa på ett veterinärbesök, hundar kan hålla masken om det onda allt för bra.

Nu lider jag av att se allt som jag behöver ta hand om här hemma, det är nog bara städkäringar som reagerar som jag, när jag ser det som förr fixades i ett huj. Klarar inte av att dammsuga, fast det ska gudarna veta att det behövs. Önskar ofta att jag var både lat och blind som många är när det gäller städning hemma. Jag har jobbat från unga år inom hemtjänsten, den riktiga hemtjänsten när vi såg människan som en helhet. Sen är jag utbildad till något som heter Hemvårdarinna, det var en fin tanke från kommunerna. Jag och mina kollegor hoppade in i familjer när de vuxna blev sjuka, när allt ballade ur och det kunde vara eländes elände eller en mamma som låg på sjukhus och hade många barn hemma som behövdes tas om hand plus själva hemmet. Så nog har jag sett hur olika vi människor är när det kommer till städning och renlighet. Det bästa som fanns var att Röja runt i ett hem där de inte hade en susning om ordning, reda och rent.

Därför har jag jobbigt med att inte kunna städa själv.

Nu ska jag ringa och boka veterinärtid till Frasse.

E733FEF8-5E6D-41C8-84BA-EF663A48431F

Poltergeist eller va?

Här på landet plockar vi ner våra ljusstakar och fönsterstjärna, alltid lika tråkigt att bli av med mysljuset. Jag har hittat ett företag som säljer konstgjorda blommor, så naturtrogna och vackra. Har köpt några både hit och hem, måste beställa fler just till landet, så bekvämt att ha i fönstren, aldrig törstar de eller vissnar.

Jag minns inte om jag skrev om smällen mellan mig och maken? Vi sitter i vardagsrummet, jag i soffan med Frasse sovandes på mig och maken i fåtöljen bredvid soffan. Plötsligt smäller det så högt mellan oss att vi båda hoppade högt och bara tittade på varandra. Vad tusan var det där?

Det har vi ännu inte kommit på.

EA5030C3-F8A3-460A-A53A-9BD2CA4454C5

Så igår kväll på väg hit hoppade vi in på McDonalds och åt middag. Väl framme packade vi upp och satte på kaffe till tårtan jag hade köpt på bageriet via Karma. Jag får ett meddelande om bröd/kaffebröd/tårtor som blivit över efter dagens försäljning. Jag väljer vad jag vill ha, betalar halva priset och maken hämtar på vägen hem. Utmärkt system, vi äter alltid hembakt eller fint bageribröd nu för tiden. Också ett bra sätt att inte kasta mat, vinst för alla.

Här satt vi med tårtan och kaffet när äggklockan plötsligt börjar ringa, vi tittar på varandra och undrar båda, har du rört äggklockan? Den står i köksfönstret och ingen av oss har rört den. Nu begriper jag inte ett dugg, det är inte spöken utan det som kallas poltergeist, om det nu är något. Vi är lika förvånade båda två, någon slags energi som har uppstått mellan oss, som då utlöser detta. Men jösses, vi har levt ihop sedan -76, borde det inte visat sig tidigare?

Vad tänker du om det hela?

Idag har vi haft lite av varje väder, fint regn, hårt regn, grått och lite solsken på slutet. Maken har lekt med Frasse som bara älskar att springa efter bollen. Maken kastar och Frasse springer, sån energi han har i kroppen. Sen har hans öron blivit droppade och husse har masserat hörselgången i 30 sek mot smuts. Sen skakas det på öronen och resten av kroppen, förhoppningsvis flyger då smutsen ut. Utmärkt att göra ute, precis som att husse har borstat bort mängder av päls. Lite spa och gym-dag för Frasse helt enkelt.

Själv har jag bara varit, för det är jag absolut champion på, nu kaffe och en bit tårta. Senare grillar maken entrecote och jag får hitta på det vi ska ha till. Ikväll börjar Mello igen och jag tänker som vanligt hålla mig borta. Inget som roar just mig, jag kommer leta på kunskapskanalen, där hittar jag många livräddande program. SVT Play är också något jag kan rekommendera när tv dränks i Hotell Paradis, Fixa en bonde, och alla töntiga tävlingar mellan fd kända idrottsmän/kvinnor.

Nu java och tårta.

Fridens

 

Fler barnbarn jippi

Igår kväll upplystes jag om att jag hade fyra barnbarn till, lyckan var total och jag kände en stor stolthet över pappa Frasse och mamma Sniskan, det var inte klokt så glad jag blev. Fick se bilder på de fyra ursöta valparna, som nu är större och redan boende hos sina nya hussar och mattar. Minns svagt att Frasses tidigare ägare sa något om Frasses äventyr med Sniskan, det var hon som visade mig bilder på de små. Mysigt att hans underbara gener finns där ute till framtidens valpköpare.

Igår bakade jag på ”fri hand” som oftast, ihop en limpa som blev otroligt bra. Ett helt paket urkärnade katrinplommon, en redig omgång müsli, vetemjöl special, lite mörk sirap och rågmjöl. Fråga mig inte om hur mycket av varje, men det fick jäsa väldigt länge både i bakmaskinen och sen i formen. Jag var tveksam, det såg så mörkt ut, men smakade otroligt gott. Ett bröd varje trög mage skulle ha tillgång till, inte bra för mig då, men inte sjutton kan jag låta bli att äta.

ABB8379A-E288-4D99-B71F-DE4278ABD302

Härliga måndag igen, hårt regn slår plötsligt på rutan, samtidigt som himlen är lite blå med solljus som tränger sig igenom, men det grå tar över igen. Veckan har bara ett måste, ta blodprover och urinprov imorgon och invänta min njurläkares samtal. Självklart kommer Lina och städar den eftermiddagen, som vanligt allt på en gång. Resten av veckan är ekande tom på uppdrag, underbart. Det betyder att jag kommer må bra, dona med det jag orkar, varefter jag känner för det.

Fridens

 

 

 

Var glad, var glad

Igår slog det mig plötsligt varför jag flåsar något så vansinnigt, lungorna är ju tilltäppta av förkylningen så klart.

Självklart tar jag fram min peak flow meter och puffar till. Tro sjutton jag flåsar som har ett barns lungkapacitet, jag vet ju vad jag blåser som frisk och vad jag har blåst tidigare när jag varit sjuk i luftrören. Så fram med astmamedicinen och öka upp medicineringen av bara den.

Maken och Frasse kom precis hem, han fick åka över till min mamma, lämna kläder jag har köpt till henne, lite foton från förr och frukt. Jag skulle verkligen behöva lite hjälp med att besöka henne, sonen får sina ryck, men han har samma förkylning som mig nu, så han går bort. Dotter vill nog när hon säger att hon tänker hälsa på, men det blir aldrig något av med det.

En bitterfitta är jag nog, när det kommer till detta kapitel i mitt liv. Av årets alla dagar kommer de båda med familjer garanterat när mamma fyller år och precis före jul, sonens familj dyker upp på sommarfesten och några gånger till spontant genom året. Jag tänker så mycket om detta, tänker på om jag själv blir boende så där och inte kan ta mig någonstans och så veta att de om de dyker upp bara tycker det är jobbigt och gör det av tvång. Nä fy för den lede, jag tycker det är så botten ja, min besvikelsen är stor. Inte tänker jag tvinga dem till något, men stå inte och böla mormors begravning sen, någon gång i framtiden. Usch, denna reaktion är så typiskt mig och käften ska man hålla, absolut inte lägga mig i, bara hålla masken och se glad ut.

Kan det bli något lyft på slutet? Har pizza i ugnen och bröd som jäser …

Maken har äntligen lånat sonens riktiga proffsiga borr så nu har vi fått upp fler tavlor och annat som bara har väntat på att sättas upp.

Nu är pizzan klar.

Helleborus niger 'Double Fantasy'

Slänger fram en sko

Innan jag är riktigt uppe och vaken börjar Frasse vanka runt oroligt, han tittar uppfodrande på mig och jag suckar. Tar på mig strumporna, Frasse blir uppspelt, ”äntligen fattar hon” tänker han. Jo, nog fattar jag, klär på mig och går ut, han hade brått att bajsa, så jag är inte sur på honom. Känns skönt att jag kan läsa hans signaler, första gången han for omkring som ett orosmoln hade han nyligen varit ute med maken. Så vi tänkte väl inte att han var nödig, funderade på om han hade löpande tikar på gång ute? Vi har ju aldrig sett honom uppspeedad efter löpande tikar, han har ju bara varit här sedan september.

Då tittar han på mig och går sen och hämtar en sko som han slänger fram! Herre min gnu viken smart hund, synd att inte varken husse eller matte fattade ett smack. Men nu blev det fart på husse, som berättade när de kom in igen, att Frasse behövde bajsa. Han är oftast bra i magen, men jag har kokat hemlagad mat till honom och det kanske har påverkat fibermängden i tarmen, till det mindre. De har så otroligt mycket kolhydrater i torrfodret, med hemkokt bajsar han normalt och inte så enorma mängder.

Fredag igen, dagarna rusar iväg.

6A8F9E7D-F6A1-410F-ACB1-EE5C94EA05F4

 

 

 

Långlinan blev inget hit

Ljus som plötsligt slänger solsken in i mitt fönster, ut ska vi, bara jag kan kämpa mig upp ur soffan. Det verkar som om denna förbenade förkylning aldrig vill släppa taget. Mina olika kombinationer av sjukdomar gör inte livet lätt just nu, det här att gå ut med hund när jag mår som jag gör är så jobbigt. Lågt blodtryck, hjärtklappning och svårighet att gå är ingen höjdare, att sitta på olika soffor för att orka ta mig hem är jag sjukt trött på. Som jag flåsar kunde jag nog ta anställning som flåsare på en porrlinje på nätet.

Igår packade jag ner nya långlinan när vi gick ut, går en sväng och sätter mig på en bänk vid ett bord ute och kopplar Frasse till långlinan. Allt för att han ska få nosa runt lite längre, medans jag sitter i lugn och ro. Han tvekar, går några meter ifrån mig, stannar och ser sig omkring.

Det är nog detta som är trixet med rasen vallhund, de håller ordning på sin skock, fast skocken bara är jag. Så långlinan är inget för honom, inte ens när vi gick drog han iväg, utan höll sig runt benen på mig, med massor av meter lina ringlande helt i onödan.

I eftermiddag kommer T efter skolan, jag längtar efter honom fast jag egentligen inte orkar just nu, så måste vi få träffas. Han har säkert massor att berätta om och jag kan krypa ner under filten i soffan när han sätter igång.

Nää, sjutton så jobbigt det är att se så mycket hundhår, torr tvätt som behöver plockas ner, damm, prylar som ska sorteras undan när jag inte orkar. Igår tog jag den lilla orken som fans och bakade två bröd med äppeltärningar och hackad mandel, lite graham och resten vetemjöl special. Blev väldigt saftigt och gott, åt en sån smörgås med avokado, tomat, tunn paprika och mitt eget hemtrampade örtsalt till frukost.

Detta med bild på sig själv, vi satt ju här i helgen och rensade ur foton som vi helt hade glömt. Jag är ju nästan aldrig med på bild, eftersom det är jag som är fotografen här hemma. Maken glömmer alltid bort och kommer han ihåg att fota, så kan du ge dig den på att jag är kapad, bara halva skallen kvar. Eller halv kropp, eller varför inte en enorm himmel och en rest av något längst ner på bilden, oftast jag. Men nya bilder finns det inte på mig direkt, hittade några äldre på mig själv, där hela jag var presenterad. Så jag bjuder på en bild, fast jag normalt försöker vara anonym.

7B2CDC62-8B8F-460B-8319-F0585BFF644C

 

Nu sticker vi ut en sväng. Fridens!

Saknar förr

Efter ännu några bomber denna natt i Kista, kan jag bara konstatera att politikerna stod för sitt ord om att öka antalet jobb.
Framtidsyrke nr 1 lär bli glasmästare, bara sätt igång och anställ fler över hela landet.

Är det inte bomber, så stenas fönster sönder över hela landet varje natt. Bara för att förstörelselustan och kopplingen till hjärnan är minimal, om vilka det är som får betala det hela.
Att folket redan betala mer än för dyrt för dessa sk barn det framkommer allt för sällan.

Ibland tänker jag att det är ingen bra idé att börja dagen med att läsa nyheter. Nyheter nu för tiden, har inte ett dugg med den värld jag växte upp i att göra, med vårt då, som i förr, trygga land.

Att läsa nyheterna idag är som att läsa om Libanon i min uppväxt, Vietnam … allt hände där den här typen av leverne hörde till. Deras klaner, ever ending inre strider, inbördeskrig, bomber, mord på längden och bredden. Allt det hörde till alla dessa länder som ingen framtid ville ha, det såg dessa gubbar till, klanerna stred och strider om makten.

Otäckt var det att läsa om allt elände, krigarna struntade jag i, varför inte ställa dem på långa led, gör slut på skiten som inte bryr sig om varken barn, kvinnor, gamla, sjuka eller sitt lands framtid.

Bryr sig bara om makten, precis som vi har fått det i vårt land i nutid, med våra politiker, trodde jag väl aldrig att det skulle bli så här hos oss. Men har man valt ledare som slår sig ihop i ohederlig allians, som tillåter allt, bara de får vara just i maktposition.

Så bäddar de för ett slags inbördeskrig i konsten att bomba, förstöra, splittra ett land, allt detta våld dygnet runt är banne mig inte Kalle och Petter som står för. Oavsett om alla inte vill se, inse det, så hände detta med den våg av manliga invandrare som till varje pris i påstådda humanismens tecken, skulle in i vårt land, till vilket pris som helst.

Priset betalar vi nu alla med ett samhälle som går kräftgång bakåt. Det är gamla som blir rånade och misshandlade, barn likaså, kvinnor våldtas och tror även små pojkar råkar ut för det. I sina länder tar de små pojkar och använder sexuellt, då tillgången på kvinnor är noll, kvinnor och flickor sitter inlåsta med de äldre kvinnorna, vaktas av dem och av sina bröder och äldre män.

Så det är sunda killar vi får hit. Not!

Tror jag slutar här, borde aldrig ha läst ”nyheterna” vi vet nu vad vi får till livs av sk nyheter varje morgon. Nu vet vi vart vårt land är på väg. Kanske till och med de mest godhjärtade, blinda, börjar förstå vart det har burit och bär.
Fast förmodligen inte, de vill in i kaklet, utan att förstå vad de dömer oss till.

En dröm, en utopi, det här med alla i en kärleksfull ring. Sånt kräver vuxna mogna människor, en stor del av jordens befolkning är outbildade, leds av maktens män utan förstånd. Sen blanda kulturer där alla håller på sitt, blir ju aldrig någon gemensam framtid av sånt.

AD45CEC2-DE93-4793-965D-419761DA4134

Det som går och det som kommer

Med solens tveksamma besök rakt in i mina irisar som ljusskyggt kisar och samtidigt både njuter och vill dra ner rullgardinen. Dagen den sista på året och tankarna som rullar in och ut besökta av minnen från året som gått.

Det här som ständigt finns runt om oss i luften, så tydligt avslöjat av solens strålar, hur kan kroppen hantera alla dessa partiklar? Det är så spännande att sitta och titta på denna magiska partikeldans, tänka att den har följt människan i alla tider och alla har vi suttit och betraktat de små partiklarnas sällsamma rörelser, så närvarande och oftast osynlig.

Själva kroppen min har ju haft nya idéer om att konstra till livet under året. Jag lever om än ”rumphugget” som jag brukar säga, med förtvivlan blandat med den stora glädje just livet skänker. En ”nygammal” diagnos gav lättnad, att inte förstå vad som händer när det sk autonoma systemet inte är just autonomt hela tiden. Att sitta där och vara på väg bort och hålla god min till andra, i väntan på att det ska gå över, är så galet jobbigt.

Undrar just hur mycket tid jag har spenderat av mitt liv med att låssas må bra, för att inte vara till besvär för andra. Att inte orka vara ”uppståndelse” när livet ska vara en fest, eller en lugn fika med en vän, under fotvården, i kön på Ica, på väg till bussen. Att bara vilja vara som alla andra, orka finnas till mest hela tiden, utan att dra uppmärksamhet till detta förbenade kroppsliga.

Min njure jobbar ännu på och mina värden är väldigt bra, otroligt tacksam är jag över det.

Barn och barnbarn har självklart en stor plats i mitt liv, så futtigt livet vore utan dem. Jag är oerhört tacksam att ha dem i livet, vem vore jag, utan de små armarnas kramar, de stora ögonen som tittar på mig och tåligt lyssnar på mina berättelser om livet, om allt spännande livet bjuder. Vi resonerar, letar upplysning på Google och bildarkiv av alla de sorter får besök i vår lust att förstå och lära mer. Dessa ungar, så olika i både utseende och sätt, så spännande att få vara med och få det mest njutbara av barnbarn.

Tänker med glädje på att jag fick en dotter och en son, känner mig så tacksam över att inte bara fått möjligheten att föda barn, utan att ha turen att ha fått en av var sort. För skillnad är det på könen och deras väg mot vuxenlivet, oavsett vad vissa grupperingar vill göra oss till, skillnad finns, tack och lov. Jag är stolt över våra barn, handlingskraftiga, arbetsamma människor med normala liv. Guldkantat ibland, och slitigt andra gånger, men de är vettigt folk med bra fostran. Precis som vi andra, vi ur den svenska äldre generationen.

B70F0938-6EE4-42B4-B7AC-D81E9349889A

Pling plong där gick rasistlarmet för de som letar efter sånt, de som inte vill varken se, höra eller inse att vårt land bryts ner. Men håll fast för bövelen, vilken dag som helst drabbas även den, som inget ser eller vill förstå. Det politiskt bortkastade året 2019 där ingen tog ansvar, där sanningar tubbades på, där makt och ekonomiska fördelar till politiker, var viktigare än att kraftfullt ta ansvar och regera.

För Sverige och svenskarna, vilket självklart inkluderar allt invandrat skötsamt vanligt folk, som också oroas över tillståndet i landet. Tänk att jag ska behöva lägga till något så självklart, som att det gäller svenskar och ”invandrat skötsamt, vanligt folk.” De som tvingar folk att skriva sånt, är alla dessa hopplösa goda, blinda människor som inte kan skilja en bra invandrad människa från en som mördar, eldar skolor, bilar, våldtar, skändar, förgriper sig, bedrar, stjäl allt vi äger.

En människa som till varje pris vill ha kvar grovt kriminella i vårt land och ynka dem som media och SVT så gärna gör. Det är så synd om dem, att de knappt går att straffa dem vid grova brott, ännu mindre att skicka tillbaka dem till den medeltid de kom ifrån, herre min gnu, de kunde ju ta skada i sitt eget land. Att de våldtar, hotar, hatar, misshandlar vårt eget folk har tydligen noll betydelse för varken makten eller rättsväsendet. Allt går i senkommen baktakt, inget av våra lagar verkar ligga i tiden. Utformade för att passa oss, vår typ  av kriminalitet, vårt kynne, funkar usel på IQ-befriat grottfolk.

Den goda människan

En människa som bugar, bockar och vänder andra kinden till i evighet. En oseende, aggressionshämmad och icke agerande människa, som hukar när taket blir lågt och håller sig för god att protester, fast hela mattan ryckts undan deras fötter. 2020 lär inte bli något som helst bättre, med den oseende fega makten och dess PK-bärare stående i fören på det sjunkande skeppet Svea.

 Men rent personligt 2020 vill jag leva med min familj, mina vänner. Jag vill fortsätta skriva inlägg som är lättlästa, roande och andra mest irriterande. Fortsätta läsa mängder, tycka och tänka både högt och lågt, sticka vidare och njuta så ofta jag kan av det liv jag fick. 

Jag önskar er alla Ett Gott Nytt År!