Att betrakta eller betraktas

Under nattens ”små” timmar … varför kallas de små, kan vara de längsta i ens liv eller de sista om man får tro statistiken för dödsfall för att inte tala om tunga långdragna förlossningar. Där ligger jag och läser slutet på en bok och plockar genast fram en ny. Från romanen Morfin av Tomas Jacobsson till, En nästan vanlig man av Buthler & Örlund som tar fart direkt in i Stockholmska Stureplan med sina backslicksbrats, folk med pengar och inte alla gånger stil som de tror, flöde av droger och Bollinger, yta, yta till varje pris.

Där spatserar en finansman, välmående av slaget överklassman på väg till sitt arbete ner genom stan mot Strandvägen och dess alle. Där i mörkret den tidiga morgonen slås han brutalt ner och mördas. Sen följer jag mördarens väg upp genom olika tvärgator från Strandvägen, under tiden den mördade guppar i vattnet vid Nybrokajen precis som ett lik ska med huvudet ner och armar och ben spridda ut som om de sökte hjälp.

När jag där rännandes omkring med mördaren runt Strandvägens tvärgator fick jag plötsligt en så stark tillbakablick i mitt eget liv, minnen gjorde sig påminda. Jag jobbade som sekreterare på en tidning, där jag gjorde mitt jobb så effektivt att de insåg att min tjänst kunde dras in. Jag tänkte ofta att personen som satt där före mig varit oärlig i sitt arbete, sölat och förhalar, fått en knapp halvtid till att se ut som en heltid. Så där som en del slöa gör med sina jobb, vi har alla mött dem och ofta insett vilka som myglar och lite gör.

Jag sägs upp på grund av arbetsbrist, nu oroade det hela inte mig, då jag aldrig varit arbetslös, med en självklar inställning att det alltid finns jobb om man vill. Kanske man inte kan förvänta sig exakt sina drömmars tjänst eller betalning, men arbetslöskassa behöver man inte om man tar det man får, under tiden man jagar det man vill ha. Nu hade jag den stora turen att bli erbjuden flera tjänster på olika företag som låg i samma hus som sekreterarjobbet, men jag bestämde mig för att söka mig vidare till ett nytt ställe.

Eftersom det här var min starka, fysiska period i detta liv, mitt i skolbarn, jobb, umgänge, tusen och en prylar att hålla ordning på, så var det inte konstigt för mig att bjuda alla i huset på en buffélunch som jag självklart slängde ihop själv kvällen innan. Alla som jag ville tacka för en av mina absolut bästa arbetstillfällen var så välkomna upp i representationsvåningen som jag självklar fick låna efter ett samtal med högsta VD. Denna fantastiska våning som tidigare varit en kyrka med läktaren kvar, högt i tak och fönster så vackra med långa svepande vita luftiga gardiner, allt modernt och lyxigt renoverat.

När det var avklarat, så började jag min promenad ner till ett arbete jag skulle söka. Från Kungsgatan genar jag ner genom stan, Stureplan, snabbar på mina steg för jag är en sån som inte kommer sen, snarare alltid lite tidigare. Följer Strandvägen på den sida husen ligger och långt bort finner jag tvärgatan med advokatföretaget jag ska till. Väl framme möts jag av en lapp som sitter på den gammaldags hissdörren. Ur Funktion!

Konstaterar att företaget ligger många våningar upp, inte vad jag kände för jag som hade tagit mig dit på raska ben, lite flåsig var jag redan. Jag tar mig upp våning för våning, dessa gamla hus med sina vackra trappor, var inget jag just då ville trampa runt i. Väl uppe öppnas dörren och en flyktig, yngre kvinna släpper in mig och ber mig vänta i hallen möblerad som ett väntrum. Åhh, jag landar tungt på en bänk och tänker, lika bra att spraya lite astmaspray, så jag inte får mer känningar av det hela när jag ska intervjuas. Jag får sitta där rätt länge, upptäcker att en dörr står öppen längre bort, lite bakom mig, där inne sitter en man som ser mig lika bra som jag då såg honom, om jag vände på huvudet ordentligt.

Så kommer den flyktiga tillbaka och ber mig följa med.

In till den där mannen som suttit och studerade mig hela tiden jag satt i väntrummet. Det blev tvärstopp i mig, så obehagligt ställe, sitta och betrakta mig så länge och inte själv komma ut i väntrummet och be mig komma in. Nej, det här brackiga stället utan luft kunde jag vara utan. Vilket jag efteråt tänkte var lika bra, ett advokatkontor med överklassfasoner och jag som inte av födsel och ohejdad vana fått med med mig överklassens lilla signalspel om yta, rikedom och tillhörighet.

Jag tog mig lättad ner för alla trapporna och sökte vidare efter arbete, hamnade på ett kontor som innesäljare, en helt ny karriär där jag till min stora lycka vann första pris i jakten på att sälja mest.

Där ser man hur en bok med ett mord på Strandvägen kan dra iväg åt oväntat håll. Ett är säkert, jag kommer aldrig glömma den där betraktande mannen, bland det obehagligaste jag har upplevt i förhållande till att söka jobb.

 

Pressade nyttigheter

Nu är jag dragen och bänd nyss hemkommen från sjukgymnasten, fick lite tips med mig hem om enkla träningsrörelser. En som jag ska köra mycket med var att ställa mig med ryggen mot en stängd dörr, fötterna ut en bit och så bara åka med ryggen ner för dörren knappt halvvägs, stanna där en stund liksom hänga och så upp igen. Var väl sjutton om inte mina benmuskler vaknar till?

I receptionen jobbar en kärleksfull vän, så det blev krama av och ibland känns det extra kärleksfullt att krama vissa, hon är en sån med råge.

På vägen hem, var i mitt centrum, såg jag tidigare att de har öppnat en sån där juicebar och nu tänkte jag gå dit och sitta som annat folk med grillad smörgås och surpla pressade nyttigheter. Men inte blev det så inte, de spelade så högt att jag inte kunde sitta kvar, bara att ta sin mat och gå till busshållplatsen. Naturligtvis blev en farbror så pratsjuk att jag inte fick en sekund i tystnad, att bara sitta och titta på andra människor är vilsamt. Han hade haft en stroke och tappat sitt kontokort, men busskortet var kvar som tur var. Han mindes inte om han har ringt och spärrat kortet, ring igen sa jag och skriv att du har ring på en lapp som du lägger vid telefonen. Äsch, sa han var väl ingen ide att leva vidare så rörigt som allt var. Klart jag sa att träningen hjälper, men det tar tid för hjärnan att hitta nya vägar att arbeta på. Jag är 82 år sa han, så det är inte mycket att hålla på med. När man är gammal, får stroke, vad ska det tjäna till, många blir ju virriga utan stroke? Själv vill jag nog hellre dö än få en kraftig stroke, fattas bara det efter många års kämpande.

Jag vet inte vad det är, ofta vill folk prata med mig och det gör jag oftast så gärna, men inte alltid jag har lust. Jo ok, jag är en pratkvarn själv  och möter gärna andras blick över genensamma roligheter som händer då och då i en busskur, i Ica kön eller var som helst där ute i vimlet.

Nu såg jag på kvittot att den pressade juicen kostade 72 kronor är ju inte klokt, kan det vara 3 dl, broccoli, spenat, avokado, äpple och lite citron, med den grillade mackan 139 kr, men det var det väl värt, gott som sjutton och jag äter/fikar ju aldrig ute.

Nu dagens första kaffekopp …

Varmkorv med vaniljbulle

Ibland får man längre näsa än vanligt, igår åkte vi ner till Ica för att handla lite. Jag blev så fruktansvärt sugen på varmkorv och bröd och tänkte ”Tja, varför inte, kan ju ta ett korvbröd med fibrer i då jag inte gärna äter vitt bröd”. Maken står och fingrar på ett paket vars korvbröd kallas Brioche, jag tänker att det är det där luftiga frukostbrödet man ofta äter utomlands och bestämmer mig för att köpa det. Testa.

När så korven med maxad kötthalt sjudit klart i kastrullen öppnar jag korvbrödet och tycker mig ana en vaniljdoft. I me körven, senap och ketchup på och ner i korvbrödet, efter första tuggan vet jag inte om jag ska spotta ut eller svälja. Varm korv med vaniljbulle, jag kan konstatera att det inte är någon höjdare. Det blev till att äta upp korven utan bröd, jag läser reklamen på brödpåsen ”Inget vanligt korvbröd, Bistro är det lyxiga korvbrödet för dig med höga krav. Fyll det med korv, hummer” …

Fria fantasier kallas det, vem vill stoppa ner hummer i vaniljbulle? Inte ett ord om vaniljsmaken och långt ner stod ordet glukossirap. Nää, sött vaniljsmakande korvbröd går verkligen bort.

Tog ett till kaffet idag med lite smör och osötad aprikosmarmelad, ingen höjdare till kaffet heller, resten får nog maken eller fåglarna äta upp.

Har ni ofta tänkt att mat, kaffebröd osv inte smakar lika gott som förr? Jag undrar varför, ett vet jag, smaklökarna försämras med åren, det är ett faktum. Så tråkigt när man känner sig sugen på något och sen smakar det inte som jag har tänkt mig.

Fick mig att tänka på min syster, döende i cancer. Hon ringer mig från sjukhuset och undrar om jag kan göra svampstuvning åt henne, hon längtar så efter det. Jag blir så överlycklig över att hon vill äta något och att hon bad mig, hennes matlust var liten och kroppen avmagrad. Så jag tar fram egenplockad svamp och gör en stuvning med bara grädde, tänker att hennes kropp behöver varje uns av fett. Vi åker dit och syrran väntar otåligt och jag rusar ut i köket och värmer en  liten skål i mikron, tillbaka till hennes rum och ger henne stuvningen och en sked.

En tugga tog hon, blundande sen var hon helt slut och orkade inte mer. Men ”det var så gott, sa hon” och jag blir ännu väldigt rörd över den händelsen, lite som mamman i utvandrarna, jag kommer inte på namnet, hon med Astrakanäpplet. Syrran och jag, uppvuxna med svampplockning, så självklart att hon önskade sig något med svamp, om hon nu önskade sig något ätbart överhuvudtaget.

Igår kom mina vintergummistövlar från Tretorn, sköna men väldigt tunga, vilket jag inte hade en tanke på.  Måste nog ut i det grå och provtrampa … ta en tur innan mörkret tar oss.

Igår fick vi meddelande att vårt vatten var ok att dricka, skönt att bara ha tillgång igen, tänker på länder med livsfarligt vatten, inget tal om rening där inte, om det ens finns vatten.

 

 

 

 

Vaken i onödan

Så vaknar jag ännu en morgon före makens klocka ringer, suck. Lika bra och gå upp, duscha, klä på sig, bädda sängen och passa min läkares telefontid. Nu sitter jag här, konstaterande att hennes tidsbeställningstid var igår.
Skallen är inte som förr, den glömmer och trasslar till saker, känns inte som min vän längre lite för ofta, opålitlig typ.
Jaha så nu … går jag baklänges, tänder lampan, drar ner rullgardinen, bäddar upp, lägger mig ner och läser, släcker lampan, somnar om, eller?

Om kokt vatten och samhälle i förfall hänger ihop?

Igår sa jag till maken att jag inte ser fram emot vardagen, jag mår så mycket bättre när han är ledig. Som om inte vardagarna är långa nog, vaknade jag redan innan maken gick till jobbet, usch en extra lång håglös måndag och inte ens solskenet dra mig upp. Måndagar har större delen av mitt liv legat på plus, gillade att gå till jobbet, just vardagens rutin och att vara igång igen. Samma under mina sjuka år, att få vara ensam hemma, ladda batterierna efter helgerna var alltid skönt. Men nu har jag nog kommit så långt ner min kropp rent fysiskt kan komma. Muskler i träda skriker när jag står och går för länge och det kan jag säga på en gång, att jag varken står eller går länge.

Dricker mitt kokta vatten, ett stort vattenrör sprack i fredags kväll, lät som en bomb sa de som bodde nära röret. Det akuta vattenteamet lokaliserade platsen och gjorde sitt med eftersatta och trasiga röret, det är tydligen billigare att inte ha koll på gamla rör, vänta tills de brister. Sen behöver man inte heller låta arbetsteamet laga röret i helgen, utan det ska göras idag och först när det är klart kan man ta vattenprov vilket lämnar svar tisdag/torsdag. Under tiden ombedes vi koka vattnet för säkerhets skull. Inget större problem, men så eftersatt allt har blivit i vårt samhälle.

Ingenting av det samhälle jag växte upp i och trodde på fungerar längre som då, kanske har det alltid varit så här fast vi som andra ”kommunistiska” länder fostrades att tro att staten tar hand om allt och vi svenskar är bäst på allt, ett folk av naiva, blinda, oupplysta och därmed okunniga om världens gång. Nu vet vi att staten inte har någon som helst förberedelse för ett dugg. Det må vara vågor som slår in och över hela turistorter, stora skogsbränder, förlista fartyg, invandring som växt oss över huvudet, kriminalitet, nedmonterad sjukvård, åldringsvård, skolor, ev krig, militär, polis …

Känns lite för ofta som vi plötsligt lever i en stor lögn, det undanhålls information, det mörkas och medvetet lurar de i oss skrönor, förgyllda sagor om kommande framtid. Ja, men vi har de ju så bra … jämfört med vissa andra länder, tänker jag med ironin drypande. Varför skulle vi tänka så, jämföra oss med de som inte har haft vett, ork, ekonomi, politisk vilja att se om sitt land och folk.

Varför skulle vi fram till för några år sedan leva vårt normala liv och plötsligt bli av med det. Utan att vi själva har gjort något mer än två politiska val, en borglig seger och en socialdemokratisk/MP/V. Det behövdes inte mer än två val för att montera ner hela vårt eget invanda samhälle. Aldrig kunde vi ana politikernas egen agenda som de inte på något vis gjorde valfläsk av.

Inte är det mig själv jag tänker på där i framtiden, det är mina barn och barnbarn, era barn och barnbarn som kommer få lida för dessa politikers oförmåga att inse att man alltid i ett land måste hålla ihop, ta in de klarsyntas åsikter och låta alla vara med. Inte bara styras av kortsiktiga trindfilar med bara sin makt och personlig härlighet i eget sikte. Man måste ha starka, modiga ryggrader där i styrpulpeten inte som det är nu och har varit snart i åtta år, politisk katastrof.

Om jag fick bestämma så skulle hela politiska byket ut, in med vanligt folk med folkvett, sånt saknar nutidens makt, sånt saknar hela vårt land. Låt oss få folk som bryr sig om hela vårt land, och folk, vi är värda att finnas med vår kultur, för en sån har vi, oavsett va politikerna anser.

 

 

Läckra bågar?

Ibland har man sån tur att man inte tror det är sant. Två saker skulle ordnas denna lördag, hämta nya glasögon till mamma och köpa mitt äldsta barnbarns första klocka, imorgon ska vi till hans kalas. Jag hade tittat på Stjärutmakarnas nätförsäljning och kollat att det fanns en affär i samma centrum som vi skulle hämta glasögonen i, att finna affärerna vägg i vägg var en lättnad för mig. Att irra runt i köpcenter är jag inte så förtjust i, jag blir lätt snurrig i skallen och knäsvag av alla intryck.

Så blev det fika hos mamma i deras allrum, trevliga människor som jobbar där och en annan dam som också fick besök, av sin son. Vi pratade, skrattade och hade så mycket att ventilera, klar vi pratade om glasögon eftersom mamma fick sina nya. Jag sa att ni män är så fega med färger på glasögonen, maken hade linser på sig, men använder glasögon hemma och den andra besökande sonen hade den vanliga typen av ”bleka, tråkiga mansglasögon”.

Så berättar jag om när maken sist köpte glasögon, när han går säger jag ”köp nu inga tråkiga trendiga svarta bågar som alla hade då, ta någon färg”. Han drog iväg och kom hem med ”skaldjursfärgade skalmar” säger jag idag när jag berättar och vi fick ett jättestort garv. Var ju sköldpaddsfärgade skalmar jag skulle säga, men på vägen hem tänker jag att det skulle vara helfräckt med rödoranga lite flerfärgade skalmar. Mina egna bågar har många färger i blått, ska fota dem så ni får se.

Imorse ringde mitt barnbarn, han som fyller nio, hans mamma hade ringt hans idol och frågat om idolen inte kunde gratta 9-åringen, hon tänkte väl en hälsning på nätet då idolen är en youtube kändis. Till saken hör att 9-åringen har börjat spela in lite kul saker på sitt vis på youtube. Så igår kväll ringer youtube idolen och grattar grabben, han blev så lycklig att han började gråta. Underbart att det finns människor som kan ta sig tid med ett litet fan och så fantastiskt av mamman att tänka ut en så fantastisk sak. Så det var det barnbarnet ringde om imorse för att berätta. Både jag och mannen min blev helt tårögda, den lilla känslosamma killen är vår ögonsten och glädjen vi känner med honom har jag inte ord för.

Gulag borde inte betyda lycka

När livslusten liksom sugs ur en, då går jag en sväng ner i källaren och letar efter böcker. Rena rama bingovinsten, så känns det när jag hittar en hel trave böcker och en feting till bok om Gulag De sovjetiska lägrens historia, den kommer jag verkligen att läsa.

För så där hundra år sedan fick jag en bok i handen som heter En amerikan i Gulag. Det är/var en av de bästa böcker jag har läst och väckte mitt stora intresse för Gulag och Ryssland, ryssarna. Om jag läste om boken idag, vet jag inte om jag ännu skulle tycka den var så bra. Jag har ju hunnit läsa otroligt många bra böcker sedan dess.

Så ni förstår att jag liksom invärtes skuttade när jag förstod vad det var för bok som stod där i källaren. Jag har läst de flesta stora ryssar och gillar den tunga stilen och känslan av att ta del av det riktiga livet som andra under olika hårda förhållanden lever. Att snudda vid andra länders folksjäl kan inte annat än kännas som en stor möjlighet att få ta del. Försöka förstå det som har styrt och styr detta mångfaldens stora folk, format dem till personer jag inte är speciellt förtjust i när de dyker upp i vår svenska tillvaro. Snopet va?

Med de flesta kommunistiska länders folks fostran följer en kärvhet, en icke social sida som inte tilltalar mig när jag möter den på ställen där de förväntas serva andra. Som med allt annat finns det trevliga, mycket socialt begåvade ryssar och rumäner, helt utan likgiltighet och roffarmentalitet. Jag hade turen att bo med ryska grannar under en del år, vi gick ofta tillsammans ut med våra hundar och pratade. Så mycket intressant som de berättade från sitt land, både bekräftade mina fördomar och gav mig nya, likväl en förståelse för vad fattigdom och förtryck väcker för mentalitet och inte är det bara negativitet det handlar om.

Nu ska jag ut i köket och skramla med kastrullerna, vi hörs.

 

Så borrandet fortsätter på nya året

Första dagen efter makens julledighet, jag tänker mig den totala tystnaden och att bara vara ensam. Ensam är jag, men nu borrar idioterna igen i huset och jag känner att jag inte tål detta oljud längre. Verkar inte vara någon som bilar tack o lov för då tror jag att jag gråter.

Igår när vi kom hem från landet så rann det vatten från det uppborrade hålet längst ner i trapphuset. Som jag förstod det skulle det vara klart med borrandet och nu skulle de sätta in nya rör. Ingen har ännu hört av sig om vår sönderborrade vägg i arbetsrummet. Ska de hålla på så här får jag nog åka tillbaka till landet, mitt psyke orkar inte mer jävla oljud.

Det var verkligen inte detta jag hade tänk skriva om, men det är som förgjort att få vara i lugn och ro här hemma. Ibland undrar jag om de har förstört mitt psyke för alltid med bilande, borrande, de blir ju aldrig klara.

Jag får återkomma en dag när jag kan tänka …

Lika bra att sticka hemifrån, en promenad.

 

Tänk vilken tur att bli bjuden på middag av sonen, han borde blivit kock. Men nej, kockyrket är så sjukt stressigt, så det är nog bättre att laga mat hemma och njuta av det när man gör det, som jag ser att sonen gör, njuter av att planera, laga och bjuda andra på mat. Tack för att du finns ❤

Marinerat grillad lammracks med skivad potatis i ugn, cole slow som var något i hästväg så god och så persiljesallad med avokado, funderar på om salladen kan ha Persiskt ursprung, så god.

Vilken tur att få äta så gott. Jag sitter själv i vår stuga, de andra äter tillsammans i ungarnas hus, jag mår inte så bra, hjärtklappning som heter duga, funderar om något annat är på gång, har fryst och ryst, plus att jag får springa ofta och kissa, vilket är typiskt när hjärtat pumpar för snabbt. Men det går nog över har ju ingen temp, så det är nog bara hjärtat som är knasigt. Jag ska till min läkare efter nyår, kollas upp lite.

Under dagen gjorde Maken och jag en Italiensk smörgåstårta som får gotta ihop sig till imorgon i kylskåpet.
Gorgonzola, hackade svarta oliver och soltorkade tomater i olja, kesella, creme fraiche, finhackad vitlök, färsk hackad basilika och ruccola. Imorgon ska den garneras med italiensk skinka, cocktailtomater, svarta oliver och lite ruccola.

Mina ungar, att jag har sån tur med dem, välartade, duktiga med sina jobb, med barnen och allt i sina familjer. Men visst får väl även vi svenskar vara stolta över våra ungar, älskar dem så det värker i hjärteroten, känna samma ömhet som när jag ibland stod och såg på dem som små när de sov.
Oroas för dem, med dem och ständigt tro att de ännu behöver fostras av sin morsa hahaha!

Ungar får man på livstid om man är en något så när normal morsa, vilket som bäst betyder att de ringer och dyker upp, att de vill umgås, dela sina liv och barn med oss föräldrar.

Men visst har vi olika tankar om saker och ting, jag som född på 50-talet har ju min uppväxt och tids tänkande om tillståndet på livet vi alla lever.
De är födda på 70/80-tal har ju andra vinklar på tillvaron och inte är vi varken sams eller ense alla gånger. Tack o lov känner jag, fast det inte alltid är kul att bli osams, likväl ett friskhetstecken att våga bli osams, veta att vi är älskade ändå.

Många missar det där och lever ett överslätande duttiduttliv, synd om dem som inte vågar leva. Kanske är de rädda att bli uteslutna om de visar motstånd, rädda för att bli sårade lever de i stället i en backande livslögn.
Det här att vara rak och ärlig … rak och ärlig är banne mig inte alls det bästa alla gånger, glappkäften som just glappar. Många oförskämda typer framhärdar i att deras elakheter inte är elaka utan de är just ärliga och raka, vilket ofta sägs med stolthet.

Men, jag skulle aldrig kunna leva utan att på något vis alltid ta upp sånt som jag eller andra inte mår bra av, det där samtalet som många aldrig tar, skrämmer inte mig och mina vänner vet precis hur jag är med det där att prata, viljan att förstå, andra och mig själv.

Nu har jag glappat nog för denna gång, distraheras av stjärnorna på slottet på tv, han som sjunger så vacker ”Guldet blev till sand” Jöback berättar om sin uppväxt, pappan som super så hårt att mamman får släpa med sig ungarna mitt i natten till släktingar där de fick sova över och frukosten de åt med sin pappa på morgonen utan att det någonsin pratade ett ord om vilket svin pappan var och varför. Arma ungar som behöver växa upp i dessa tysta, rädda hem, med vuxna som inte tar sitt ansvar.

Mischmasch

Igår stod maken länge i köket och delade upp julmat i små folieformar. Sill och sillsallad för sig, lax med hovmästarsås för sig, skinka och tunga för sig. En större form med kalkon, sås och gelé i en liten plastpåse.
Detta var till mamma, vi stannade på fika och jag hör dagpersonalen säga till en färgad kvinna att hon vid middagstid ska värma kalkonen till middag och ta boendets potatis och servera mamma det till middag.

När jag ringer idag säger mamma att jag inte kommer tro mina öron!

Kvinnan hade öst upp ALLT på en tallrik och värmt i mikron.
Ibland har jag ingen humor eller förståelse alls, jag blev så förbannad att jag fick hjärtklappning.

Ok, du är invandrad och fattar inte mycket av svenskars seder och bruk. Men det är ju inte någon som förbjuder dig att tänka eller fråga.
Eller tänker du att det är så vi svenskar gör, delar upp konstiga rätter i många små folieformar som vi sen bara blandar och häller upp på en tallrik och värmer i mikron och glöm för faan inte boendets kokta potatis, en enorm portion till en gammal tant över 80.

Nää, jag är ännu arg, integration funkar visst dåligt, men sen finns de absolut bästa av anställda hos mamma, de flesta från andra länder. Men lämpligt är väl att de lär sig språket och hur vi lever, vad vi äter, mig veterligen har det serverats julmat under helgen på boendet, så hon måste ju med lite hjärnverksamhet minnas att sill serveras kall till kokt potatis.

Men som min invandrade städkvinna som lär upp nya städare säger, kommer de från stampat jordgolv är det inte lätt att lära dem städa.

Det tråkiga var ju att mamma inte fick smaka det vi hade till jul, hemlagat är ju inte jämförbart med halvfabrikat. Jag frågade hur hon gjorde, vad hon sa? Jag sa inget jag åt!

Glädje tårar

Ibland ser jag med större längtan efter själva julafton med släkt, vuxna ungarna och framförallt barnbarnen.
När alla mår bra och trivs skapas så mycket måbra hormoner att jag inte vet hur man skulle misslyckas med att må just bra.
Detta år var det grabbarna som lämnade minnen jag tror kommer följa mig resten av livet. Tomten är ju läskig för många barn och 3-åriga L han var övertygad om tomtens farlighet och tryckte nära pappa sin i soffan. Att se honom totalförändras, hälsa på tomten, och vilja hjälpa till med klapputdelningen var underbart. Snart 9-åriga T:s totala glädjechock över innehållet i klapparna slutade i tårar och stor tacksamhet, sånt ser man väl aldrig barn vara nu för tiden när de drunknar i prylar. Maten, all maten vi alla lagat och burit med oss. Så många skratt och slängda käftar, så mycket julklappspapper som vi som vanligt fick släpa med oss hem till vårt soprum. Insikten att nästa år har vi 6 barn i farten, dotterns svärmor kommer bli mormor. Idag blir det bara vara, imorgon laddar vi om för kalkonmiddag, dottern med familj kommer hit. God Fortsättning!

Långsamma andetag

När jag imorse stoppade första skeden med en avokadotugga i min mun, så var den så där ofattbart mogen som den sällan är. Jag minns mitt första möte med avokado som igår.

Jag var rätt ung och jobbade all ledig tid som hemsamarit, ni som minns vet att det jobbet fanns, innan det döptes om det till hemtjänst.
Egentligen borde det i nutid heta Ut och In Tjänst, men tillbaka till avokadon, jag hjälpte denna dag en trevlig kvinna i Djursholm som levde med sviterna efter polio. Skulle varit bra för vaccinationsvägrarna att ha mött denna kvinna och se vad den sjukdomen ställde till med.

På den tiden gjorde vi allt hemma hos de vi hade ansvar för, några gånger i veckan träffade jag mina, oftast pensionärer. Vi planerade så att det skulle bli så bra som möjligt. Jag fick ofta pengar som jag till nästa gång handlade mat med mig för, på vägen dit. Så att jag inte behövde springa iväg med sånt i onödan. Jag städade, duschade, la håret på tanter, lagade mat och så fikade vi så klart när dagens görande var slut. Jag mötte så mycket kärlek mitt i det riktigt fysiskt slitiga jobbet.

Men tillbaka till avokadon, det var en grönsak som var helt ny för mig, hade aldrig sett den där gröna knottriga saken som hon frågade om jag ville dela med henne vid lunch? Jag var van hemifrån att äta väldigt olka maträtter då båda mina föräldrar var duktiga kockar. Så klart att jag tackade ja, men se det var något jag ångrade. Gillade inte smaken alls, men duktig flicka reder sig alltid så jag tuggade i mig den där underliga saken som jag idag älskar.

Asså, den där kvinnan som jag bara mötte en gång, jag fick ju hoppa in när kolleger var sjuka hos de som inte kunde hoppas över, utan behövde sin dagliga passning. Jag minns att hon i sovrummet hade en liknande järnlunga fast en lättare variant, det hade ju med poliosjukdomen att göra. Det är så länge sedan, undrar om det var så, fanns det lättare varianter av järnlunga hemma hos folk?

Här droppar det ifrån taket, snön smälter och jag kikar då och då ut på lilla husets tak för där hänger snötäcket ner över takrännan och vidare ner som en gardin över ett fönster. Tänker att det kommer låta ordentligt när det glider ner på marken.
Här är så tyst, dripp dropp och lite tickande klocka, precis den urtystnad jag njutit av att betrakta i en del tv-program om gamla människor som levt sitt liv ensligt på landet.

Där filmaren har haft vett att fånga just det liv som levs på plats, utan störande bakgrundsmusik eller prat. De ofta slitna husen, köket med vedspisen, klockan på väggen, väderrapporten på radion, gubbe som hugger ved, skottar snö eller bärgar hö. Fåglarna och naturens skiftningar sekund för sekund, livet, ensamhet och likväl en trygghet i det repetitiva i livets gång.

Jag vet inte varför jag redan som barn hade en längtan till det tysta köket, när alla gått på morgonen stannade jag ibland kvar och hällde upp föräldrarnas rest av ljummen kaffeskvätt. En längtan redan då till ensamhet och tystnad, det här att bara vara, jag har nog skrivit det många gånger. Men för mig har det alltid levt sitt eget liv och längtan, tystnaden och ensamheten.

För hur ofta möter vi oss själva i den där tystnaden när tankarna nästan stillas helt av sig själv.
Hela livet rusar ju ständigt emot oss, det är så mycket en lite mänska ska lära, ställa upp på, finnas för under sin livstid. Man, barn, jobb, kolleger, vänner, resande, föräldrar, släkt ständigt på väg mot, till, ifrån. Med åren när det stillar sig något, då först finns tid att känna vem jag varit för att ta in vem jag blev.
Det är då det tysta köket får ge mig sina långsamma andetag igen, stillande min stressade hjärna.

Kobra

När de bilade i trapphuset vägg i vägg med oss sa jag flera gånger att det låter för jävligt som om de var inne i vårt arbetsrum.
Idag upptäckte maken av en slump att jag hade rätt, de har borrat igenom och in till oss på tre 3 ställen. I min älskade tapet bakom skrivbordet, dyr tapet som vi själva har köpt och satt upp för att förvaltaren var så snål att vi fick göra det mesta själva när vi flyttade in i en sliten lägenhet.
Så kul att se fram emot fler hopplösa hantverkare som ska ränna när det passar dem ut och in, tapetsera, byta golv kan de väl göra på samma gång. Golvet är samma som när de byggde huset på 60-talet. Hahaha här ser de om sina bostäder, knappast.

Jag ser en lååång tid framför mig på landet, samtidigt är jag så lycklig att landet finns. Samtidigt som jag tycker att det inte är klokt att jag aldrig kan få vara ifred i vår lägenhet.

Barnbarnen som har sovit över springer runt och skjuter på varandra samtidigt som en spelar munspel på barns vis. Ser i solens strålar att lägenheten är helt igendammad efter borrandet, ska jag skratta eller gråta? Vi fick nyss lägenheten julstädad av vår städfirma.

Snart går Maken hem med barnbarnen och jag ska packa. Först en tur in till mamma och lämna julklapp, tomten kommer till alla på boendet och då måste ju även hon ha ett paket.

Sen äntligen till landet utan Kobran som verktyget kallas som de har bilat sig in genom vår vägg till arbetsrummet, slippa oljudet, dammet dag efter dag.

Igår spolade jag upp ett bad till ungarna, de har inte badkar hemma hos sig. Jag hade köpt en badbomb med en grön groda som fräste runt i badet och grönfärgade vattnet, den gick hem om jag säger så.

Vattenläcka/dimman i Lützen/bilar i trapphuset

Ute i trapphuset precis på min våning så klart, så bilar de i väggen, en vattenläcka är upptäckt, sånt jävla liv, men nu sitter kåporna på plats, maken handlade kåporna igår. Öppnade ytterdörren och möttes av dimman i Lützen, snart har de nog borrat sig in i mitt arbetsrum.
En arbetare dök upp i dimman med andningsmask och kåporna på, han pekade mot trappan och så ryckte vi upp axlarna i den där hopplösa gesten ”vad att göra, det är hopplöst, kört”.

Är det inte märkligt att det alltid är högst upp det ska borras och bökas? Känner mig förföljd och borde få betalt för att stå ut, stå ut, nej det gör jag inte längre.
Men som vanligt i livet händer det alltid saker där jag inte har något val, spelar väl ingen roll hur jag mår eller vad jag gör, bara att finna sig i livet. På med kåporna, ta en Valium, flytta för gott in i skogen.

Inte är jag deppig, mer förbannad över att de som husägaren hyrt in att göra ett jobb, med våra rör, tydligen inte har gjort det som de ska.
Men varför känner jag så starkt att det är så här det är nu för tiden?
Så mycket är hafsjobb, här på ön verkar kommun mest misslyckas med vägarbeten. En efterlängtad rondell hann de inte mer än inviga förrän de fick stänga av den på obestämd tid, jag vet inte vad som blev fel. Men antar att de inte skyddat våra skattepengar i kontraktet med rondellbyggarna, så vi får nog stå för kalaset för att de ska göra rätt, göra det de är betalda för.

Äntligen tystnad och kåporna åker av mina av trycket ömma lite svettiga öron.
Första gången i mitt liv jag har borstat tänderna och duschat med kåpor på, jag som skulle tvätta håret, men det blev det inget av med. Ska passa på att äta lite lunch nu i tystnaden.
Trött så trött …

Jasså Lucia var fin imorse? Då sov jag som bäst, stickade på ny vante i natt så det blev sent eller tidigt.
Jag har börjat och åter börjat på vantar, blivit missnöjd med färgval eller att det helt enkelt inte är tillräckligt bra stickat. Repa upp är jag van vid när jag ska sticka mönster, svårt att hålla fokus på mönster och tv vissa kvällar.
Har man fyra trådar på baksidan att hålla ordning på så blir det till att hålla tungan rätt i mun.
Det här med julen … av allt man kan göra har jag gjort det jag minst behöver, ischoklad, men denna gång med 70% choklad vilket är ok även för mig.
Men det är svårt att bara ta några stycken till kaffet, då kommer mulartagen i mig fram.
Inget mer godis för mig, nu blir det ordning på torpet igen.

Läste ni de senaste rönen om depression? Att man skulle vara inflammationssvullen i hjärnan och bli deppig av det. Jag vet ju att jag har ständig högt CRP vid blodprovstagning, inflammation eller infektion i kroppen och inte får jag äta medicin mot inflammation. Det skulle vara en lisa för kroppen att äta vanlig Ipren som de som kan stoppar i sig mot inflammationsvärk i kroppen. Men se det får jag/vi transplanterade inte äta. Minns inte varför, bara att det är ett stort No No.

Men jag är inte speciellt deprimerad, faktiskt inte, fast jag dyker i botten ibland och som ni vet, dyker man ner kommer man upp, med en farlig fart. De flesta människor blir deppiga ibland, det är inget konstigt med det. Man funderar och klurar på allt som var, inte blev, inte togs tid till, otillfredställd längtan, kanske lust, vi saknar olika saker på lite olika vis, men likväl är vi människor väldigt lika.
Lika i våra basbehov, en säng att sova i, mat för dagen, tak över huvudet, toalett, dusch och rena kläder.

Den största skillnaden som jag ser det är kulturell, hur vi reagera på livet.
Den reaktionen är inskolad beroende på vilket land vi kommer ifrån.
Ta döden som exempel, i vårt land sköts det mesta runt döden i familjen, man dör på sjukhus i en dämpad omgivning med i bästa fall anhöriga som tyst sitter runt sängen.

Vid dödsfallet gråter anhöriga och går ut ur rummet, låter personalen göra den avlidna fin, tänder ljus och bjuder in anhöriga att ta ett sista farväl.
Allt det där händer oftast under ett lugn en tystnad, en slags vördnad inför det ofattbara tror jag och sorgen.

Om jag blandar in en annan kultur, i detta fall romer så får vi en helt annan bild. Att jag valde romer beror på att jag upplevde det själv under natten mIn syster dog, kulturkrock helt enkelt.
Först hör vi oljud utifrån korridoren mitt i natten, går ut ur rummet en sväng, tänkte hämta lite kaffe i vilorummet. Det är folk överallt, i korridorerna väller det runt folk, i rummet där kaffet finns sitter och ligger folk överallt även på golvet. Det pratar de gråter, de stör, punkt slut.
När någon i släkten dör kommer inte bara den närmaste familjen utan hela klanen vällande in och intar korridorer, vilorum, allt utrymme som finns.

Så gör de och vi på ett annat svenskt vis, jag som svensk kräver inget svängrum, inte hela avdelningar att gråta, yla ut min saknad när anhörig dör. Inte blir jag aggresiv heller och ockuperar all personal.

Många tycker att det är fint med kultur, speciellt andras kultur. Jag gillar mest vår egen som jag förstår, andras får gärna glimma till där ute i det gemensamma. Men jag accepterar inte att de tar över och härjar på vår bekostnad.

Och vet ni, jag tycker mig ha rätt att vara som just jag är i mitt eget land, precis som andra har rätt att vara i sin kultur i sitt hemland.