Se upp i backen hundra hål i nacken

Vi fick vår lördag i kälkbacken, det var en härlig eftermiddag med hela familjen. Sonen grillade korvar vilket inte var det lättaste, kolen ville sig inte och precis granne med vår obstinata grill höll en annan man på och trixade i en annan grill. Blev mycket prat och skratt om eldande och sårad manlighet när det inte ville sig. Ungarna åkte i backen, det var härligt att se, orädda ungar, det gick snabbt och de kom ända fram till oss. Varefter dagen gick kom det mer och mer folk, mycket pappor roade sig i backen med sina barn. Efter tre timmar packade vi ihop, frusna i tår och fingrar, men så nöjda.

Såg att det ska komma varmare väder och regn, så tråkigt att snön kommer töa bort, så blir allt grått och skitit ute igen.

Sitter i mobilen när jag känner soplukten in i vardagsrummet, påtalade när maken gick ut med Frasse att det luktade av soporna. Men se det tyckte inte han … surt sa räven. Enligt min näsa luktar det inte, det stinker, så jag hoppade upp mitt i samtalet och bar ut vanliga soporna och påsen med matrester på balkongen. Inte hjälpte det, så jag avslutade samtalet drog på mig ytterkläder och tog påsarna med ut till sopstationerna vi har utanför. Visst är det konstigt det här med lukt, män har nog ett extrafilter i snoken, som gör att de inte känner lukter snabbt. Min dotter är nog mer normal, men sonen han ska då alltid vara så galet sjukt lik mig. Han känner lukter allt för bra och ulkar … tänk att ha tre ungar som han skulle byta blöja på, torka kräk och allt som finns på hans och min topplista med äckel + stank. Tur att blöjstadiet är över och att han har en fru som inte känner vare sig lukt eller smak något vidare, hon har nog fått ta över framtida skurande efter ungarna.

När jag stod där ute i snöandet det är så fint ute, njutbart inte bara för mig utan områdets ungar myllrar runt kälkbacken. Jag stod kvar och bara njöt, lyssnade på lyckliga barn i sitt rätta element. Ljuset blir så speciellt när det ligger snö överallt och mer faller långsamt ner.

Idag ringde min njurläkare, jag lämnade prov, efter det ringer hon upp. Hon undrar hur jag mår sedan sist och jag berättar om cancern som togs bort och vi konstaterade att det är den sort vi transplanterade får av medicinen. Den sort jag nu ska dra ner lite på, koncentrationen av den medicinen får jag var tredje månad lämna prov för. Sen ska jag ta nytt prov i slutet av nästa vecka. Sen har vi kontakt igen. Jag ska också bli uppringd av gynläkaren som undersökte mig efter cancermärket tagits bort, hon ringer den 26/1.

Så nu får vi se hur det blir framöver med både det ena och andra. Jag tror allt kommer ordna sig.

Nu håller jag tummarna för att familjen håller sig frisk till på lördag så vi kan gratta min T:s 12-årsdag. Pulka, kälk-och stjärtlappsåkning för alla som vill, sonen kommer grilla vid uteplatsen där pulkabacken tar slut. Jag längtar så efter hela högen, dotterns man fyllde år i tisdags, så jag har köpt fler deckare till honom.

Jag har tänkt en del på sista tiden, men jag känner mig för trött för att skriva. Tankarna snubblar på varandra och spårar ut i ingenting. Så lika bra jag håller truten.

Stor Kram vill jag skicka till er alla. 🪴🌷🤍🌷🪴

Ibland förstår jag mindre än vanligt

Jag kikade ut på förmiddagen och konstaterade att det inte hade snöat, utan jag kunde åka scootern till apoteket, skomakaren. Så gick mina tankar, kliver in i källarutrymmet där scootern står och häpnar. Någon har tagit vit färg och liksom kletat ut vit färg runt min scooter på golvet, tanken kanske var att det skulle markera platsen som en parkeringsplats. Lite färg var även kletad baktill på scootern. Jag står där och undrar vad det är med folk nu för tiden?

Då ser jag att min korg plötsligt hänger på plats igen, men utan själva handtaget man behöver för att kunna bära korgen med sig och bak har de hängt över ryggstödet med axelremmen, en svart fyrkantig väska?

Invärtes gapar jag och fattar inte vad det är med folk, jag ska gå ner imorgon och se om jag kan få bort färgen från scootern. Ska fota det och skicka till vår förvaltare, höra om de kan hjälpa mig med en bur att köra in den i, som går att låsa på samma ställe.

När jag var klar hos min frisör tänkte jag strunta i mössan, ville ju vara lite tjusig ett tag i håret. Scootern stod parkerad i en gång med tak utanför och min min var nog rätt fånig när jag svängde ut i snösmockan som mötte mig. Fy bubblan, svinkallt blåste det blött snöslask mitt i plytet. Men jag känner mig glad att jag hann uträtta mina ärenden och så glad jag känner mig att håret blev klippt. För att inte tala om huvudmassagen jag fick av frisören, som är samma frisör maken använder. En Iranier som varit i vårt land väldigt länge, vi pratade om läget och halkade runt i den sörja politiker i snart varje land har åstadkommit. Han var mer rädd för USA än jag, själv tror jag Kina är det största hotet mot väst. De köper in sig på strategiska platser i hela världen, till politiker som tror de fixar jobb, vilket det kanske bli tillfälligt. Men det finns andra farligare hot med att låta Kina sälja in sig i ägande, som vindkraft i vårt land. Inte ska vi vara beroende av andra länder för elförsörjning som det nu har blivit. Äsch, vi struntar i det, kan Mp och politiker strunta it, så varför bry sig? 🤣

Nu ska jag äta middag och dra mig i soffan resten av kvällen. Ha de …

Hihihi jag leker med färgerna, men vet inte hur man får samma färg att återkomma. Teknikens under är mest stora frågetecken från mig.

En släng längtan

Kom nyss hem från 3-månadersprovtagning. En liten pigg thailändska försökte kommunicera bakom mask och visir, så svårt att förstå vad hon sa, med sin rätt dåliga svenska, bakom alla skydd. Men allt går om man vill, jag hade även svårt att förstå personalen bakom samma mundering på min gynundersökning. Nej, jag har ännu inte hört något, jag tänker att det har varit så mycket helger.

Jag längtar efter min mamma, efter ett sånt där samtal vi hade förr, ibland glimmar det till i telefon, en liten stund. Tänker att hon långsamt glider bort, när vi träffas tappar hon lätt fokus om andra sitter i rummet. Som om hon skulle missa något viktigt om hon inte släppte kontakten med oss. Andras besök och göranden är viktigare, ibland rullar hon bort till andra och glömmer bort oss. Det gör ont.

Nu är det ju ännu mer avstånd mellan oss, utan riktiga möten. Jag känner hur hon glider iväg, understimulerad som de är nu, hänvisade till varandra på boendet. Ett gäng människor som slumpvist, hopfösta med flyende kroppar och hjärnor, var och en sin egen ö.

Jag kastar in min tamp till mamma, vill att hon tar den och förtöjer sig med mig. Men gråstarren gör att hon inte ser, stroken att hon inte förstår och jag vill bara gråta, när jag ser hennes händer så lika mina ligga i hennes knä.

Mormors händer, mammas händer, mina händer, min dotters händer, det tydliga arvet som min själ inte vill förlora. Dessa arbetsamma händer, kärleksfulla, mjuka, starka kvinnohänder, generation efter generation.

Jag borde något idag, men det får nog räcka med besöket i sjukvården. Vila idag, imorgon utekalas med min älskade 12-åring, ofattbart att det är 12 år sedan allt stort hände. Jag fick min njure och han, första barnbarnet föddes. Nu ska vi fira honom, hoppas snön ligger kvar, så fem barnbarn och deras föräldrar kan åka pulka och kälke. Sonen bjuder säker på något på grillen som lägligt står i backen slut, det är här områdets folk strålar samman, grillar året runt. Vi bor fint med ett väl uttänkt område för umgänge.

Detta gnissel

Det gnisslar, gnäller och piper om Frasse, så liten och ynklig man kan bli när tikarna skvätter hormoner i överflöd ute. På landet lugnade det ner sig, men så fort vi kom hem var det dags igen. Läste någonstans att tikarna löper i perioder hela sitt liv, himla jobbigt då väl även de har en ”bäst före ålder” för att bli mamma igen.

Nu känner jag mig väldigt lugn och jordad igen, det satt fint med en vecka av inte ett skvatt mer än slöhet och sömn. Erkännas ska att jag var väldigt uppskruvad, så inre stressad av allt som hände sista månaderna av det gamla året. Sen är jag så in i märgen trött på min kropp, som fnattar runt med det ena och det andra. Det bara måste vara något hela tiden, som veckan som gick, torrhet och klåda i ögonen. Hade känt av det redan hemma, men på landet drog det igång och jag hittade en gammal plastflaska med droppar för torra ögon. Kyss Karlsson, den skulle jag inte ha använt, gammal som gatan och efter det blev det ännu värre.

Jag har nu gjort två saker, bokat tid för Frasse på hans spa nästa vecka, schamponering, kloklipp och putsning här och där. Jag är ju allergisk mot honom, det vet jag redan, droppar allergimedicin i ögonen i perioder.
Sen hoppade jag in på mitt apotek på vägen hem och köpte nya droppar mot torra ögon. Såg en större necessär i grönt med märket Bulldog original wash bag, tre olika krämer för smörj, rengöring och dusch till min man för 223 kr, sen pensionärsrabatt på den och ögondroppet blev -83kr! Första gången jag har varit där på rätt dag att nyttja pensionärsrabatt, de kändes strålande.

Så är vi hemma, tvättmaskinen jobbar på och maken står i köket igen, han har verkligen gått igång på matlagning. Ikväll blir det entrecôte, potatis i ugn, bea och sallad, säkert ett glas rött från Portugal, han har en jobbarkompis som kommer ifrån Portugal, som tipsar om goda viner.

Själv ska jag sticka vidare på ett par sockor till sonen, han har aldrig fått några, för sockor till män tar ju aldrig slut att sticka. Här snackar vi pråmar till sockor, ändock har han ”bara” 44 i storlek. Jag stickar sockor till barn och kvinnor, för det är tråkigt att sticka så långa fötter. Har också virkat lite nya grytlappar till landet, har dessutom flera i påsen med bomullsgarn. Så nu ger jag bort grytlappar 😄 dottern fick en redig grå och vit som hon önskade sig, jag skickade den på posten till henne den 30/12 kom fram idag.

Nu närmar det sig mat sa kocken …

Tiden flyter iväg

Så kom det då lite snö som bjöd en morgon med ljus dager. Upplivad började jag med Frasses frukost, han är ute med Husse och går. Sen på med kaffebryggaren och fram med brödet jag bakade igår. Frukost här på landet blir en långdragen historia, varar över lunchtid och rör till det här med ätande. Men vem bryr sig, vi sitter här i vår isolering på landet, gör som vi vill med ätandet, sovandet. Allt verkar utdraget och försenat, har väl aldrig varit med om maken till seg liv.

Kan tänka mig att fina damer från förr satt i detta långsamma varande med sina broderier, tittandes ut på landskapet, drömmande om att någon, vad som helst skulle komma och avbryta tristessen. De var garanterat mindre hjärntrötta än vi är, ibland blir jag ilsk över att hela den här nya IT världen kom emot mig så sent. Likväl var jag tidigt med dator -94/95 tack vare makens jobb, så tidig att det inte fanns något speciellt att använda den till. Jag sa ”vad sjutton ska man ha den här datan till?” Bara att sparka igång den tog en evig tid.

Tänker att användbarheten av datan kom för sent för mig. Skrivandet har ju varit min grej, tänker på de mycket tidiga små grupper av oss med skrivlust, som samlades på låsta sidor. Där öste vi på, var och en på sitt vis, bedrövligt från min sida. Det har tagit många år att hitta just mitt sätt att uttrycka mig. Många stavfel och annat som skulle fått mina tidigare svensklärare att få spader. Men idag struntar jag i detta, jag vill vara fri när jag skriver, inte oroa mig för vad andra ska leta upp för fel i mitt sätt att uttrycka mig. Samtidigt vill jag lämna ett bra språk, fast vad är ett bra språk nu för tiden? Mitt skrivande vill nå ut, framförallt nå in och det vet jag att det gör. Bara jag skriver om rätt saker, vilket inte är nutida saker som dagens samhälle, invandring och politiker, överhuvudtaget inget som har med samhällets nutida sanning att göra.

Tikar löper …

Vad kallar man det hanhundar gör när tikar löper? Frasse har hållit på ett bra tag nu, äter gör han, men avbryter och går runt och tillbaka, lämnar en rest av rastlöshet i sin skål. Piper och gnäller, nosar i evighet ute på sina rundturer, synd om honom.

Nu ska jag ta tag i dagen, innan det är mörkt ute igen, innan den är lika försvunnen som någons lypsyl.

Är det nu vi önskar en God Fortsättning?

Första dagen åkte områdets ungar på någon centimeter i Icabacken som vi kallar den. Det var så mysigt att se barn och vuxna vimla runt med stjärtlappar och allt annat tänkbart att åka på. Igår var det ännu mer snö och ännu mer ungar och vuxna, jag var så glad å deras vägnar att de fick lyckan att göra sånt som barn ska göra under uppväxten på jullovet.

Imorse blåste det rejält och snön regnade snabbt bort, ute ser det mest murrigt och skitigt ut. Jag är bara trött, har inte lust till något speciellt, flyter med tiden, virkar några varv och så mycket mer blir det inte.

Magen har varit knäpp, vet inte om det är magkatarr eller bara något nytt uppblåst, inte så hungrig, har ingen lust att laga någon mat. Igår åt vi lutfisk, det var så gott med vitsås, kokt potatis och svartpeppar. Det gillade både jag och magen, en av julens favoriter.

Julafton blev en helt ny upplevelse, vi träffades alla ute bakom dotterns hus. Det var så skönt att se alla samlade, vårt julgäng i många år nu. Vi vuxna, alla med munskydd, lite knepigt att dricka glögg och äta korv med bröd. 😀 Lek och tävling för ungarna, vi vuxna pratade och njöt av stunden. Plötsligt började tomtens bjällror höras … alla ungarna sprang mot framsidan av huset och upptäckte att tomten hade lämnat en säck med ett paket var till ungarna. Tomten var ju rädd att få Covid19, så han skyndade vidare utan att hälsa.

Sen åkte var och en hem till sig.

Vi var ju över till mamma före julafton, lämnade klappar, frukt och en tårta till kaffet, vilket var väldigt populärt. Hon ringde igår och var lite förvirrad, hon brukar hänga upp larmet (som hon har hängande runt halsen) på väggen och ”nu hittar hon inte väggen.” Suck, så tråkigt när seniliteten tar henne mer och mer. Hon hänger inget på någon vägg, hon har det dygnet runt runt halsen. Men hon skrattar samtidigt åt att hon inte hittar väggen. Humorn spränger igenom dimmorna i alla lägen och vi kan gemensamt skratta åt allt tok hon får för sig. Hon hör på mitt tonfall att det är något fel på det hon säger, svarar mig med att hon nog har trasslat till det och då kan jag säga att hon nog har gjort det. Jag känner mig så tacksam över vår gemensamma humor och lättheten att skratta åt tokiga saker vi gör, säger.

Nu ska värma lite Jansson till middag. Kram på er alla!

Makens Lussebullar med vaniljkräm.

Mitt i smeten

Jag har precis hackat årets sillsallad och upptäckte till min ilska att sillfiléerna redan var inlagda sk 5-minuterssill. Det blir en del felköp, fast jag skriver så noga vad maken ska handla. Det där med uppmärksamhet just vid handlande är inte på topp som i andra fall, kan det vara någon defekt män har på generna, något tillfälligt förblindande i mataffärer?

Fan ta bofinken, det ska ju vara salt sillfilé, precis som den är, bara sköljas av lite. Jaha så detta år blir det en variant av min absoluta julmats favorit, äts med en klick vispad grädde.

Maken har verkligen hamnat i smeten, han vill mycket i år, patén står nu i ugnen. Jansson är på G, skinkan ska griljeras och lussebullarna som jag har tänkt att baka i flera veckor, tänker han också baka. Jag ska sätta degen till honom, igår gjorde han wienernougat. Jag bara suckar, han har som blivit tagen av matlagning sista året.

Nyss ringde sonen för andra gången han är som vanligt ungefär som jag var när det begav sig. Först köper han en okokt skinka och det står att den ska vara i ugnen säger han undrande? Han minns bara vår kokta skinka i stora kastrullen, skinkspad och sen doppabulle. Lite prat och skinkan åker in i ugnen med folie, går bra det också. Nyss ringde han och undrade ”ska tjocka revbensspjällen putsas?” Han brukar kunna det mesta, men bra att ha gamla gardet i soffan beredd att svara på frågor. Han har som vanligt tänkt göra mängder av mat, han njuter av att ha fullt upp i köket.

Jag är lite trött just nu, vi var iväg till min mamma med julklappar, frukt och en 12-bitars citronfromagetårta till 2-kaffet som räcker till både personal och de boende på hennes avdelning. Vi fick prata lite genom ett öppet fönster, hon såg ut att må bra, sa att det var bra med henne. All personal hade munskydd och visir, ännu ingen Covid på deras hem. Jag bad att få mammas post, har ju inte varit in på hemmet på länge, de flesta av hennes räkningar har vi på autogiro.

I bilen på väg hem, hittar jag brev med inbokad tid till S:t Eriks Ögonsjukhus vilket står på kuvertet, hon skulle varit där 10 november, koll och operation av starren, hon ser snart inte ett dugg. Herre min gnu så förbannad jag blev, hon som knappt ser. Hur svårt kan det vara att hålla koll på posten som de anställda lägger i de boendes postfack. Alla har en person tilldelad som ska se om just sånt här och annat. Jag tål inte slarv av sånt här som handlar om att de skiter i rutinerna. Dessutom får hon betala 350 kr för att hon inte kom och sen slarvades en sjukhustid bort i dessa tider. Oförlåtligt!

Så nu ska jag sitta och ringa om en ny tid, ringa hemmets föreståndare och vara förbannad, undra vad de har en sjuksyster anställd till, om hon inte kan kolla lite i posten, mamma är ju inte helt klartänkt längre och sjuksystern vet att mamma väntar på operation som blev inställd för att Covidskiten kom.

På vägen hem in till sonen med ungarnas julklappar, imorgon ska vi till dottern, äta varmkorv i trädgården, lämna julklapparna och sen åka hem.

Fast jag sörjer att inte få träffa mina nära, så ska det bli skönt att mysa en julafton med min man. Vi ska äta gott så klart, glo på TV och ha vår egen klappöppning. Det är verkligen något helt nytt för oss, vi hade ju alla hemma hos oss jul in och ut när ungarna växte upp.

Ha nu en skön helg. ❤️🧑🏻‍🎄❤️🎅🏻❤️

GynAkuten

Nyss ringde GynAkuten, ska dit kl 14.00

Här går det undan, tacksam känner jag mig att de ringde mig så snabbt, men oron rör om i magen. Läskigt, har egentligen ingen aning om vad de kommer göra.

Strimmor av blått

på himlen, strimmor av hopp om en nyans i gult, men nej, ingen sol.

Tänkte bara skriva några snabba rader, ska till fotvården snart och det ska bli både trevligt och skönt. Fotvårdaren och jag är vänner sedan många åt.

Min oro har lagt sig, har bestämt mig för att det inte kan/får vara något mer canceraktigt, så det så. Vill bara få den undersökningen avklarad, så att jag kan släppa den tråden som sakta rör sig i mina tankar.

Minns inte om jag sa att jag till slut valde att ta tabletterna jag fick från läkaren på hjärtakuten? De fungerar så galet bra, inget hysteriskt flåsande när jag duschar eller gör något fysiskt. Klart, jag har ingen kondis, så flåsa gör jag om jag tar i på det viset, men normalt. Så lycklig över betatabletterna.

Det mesta med julklappar är fixar, bara några till att slå in. Fick dotterns hjälp med att beställa sladdlösa hörlurar till maken, vi möts ju på julafton och byter julklappssäckar, då ligger makens paket i den kasse vi får av henne. Säckarna är ju till barnbarnens klappar, för oss vuxna behövs nog ingen stor säck till presenterna.

Strax efter kl 3 ska flygvapnet flyga över Stockholm som en julgran med SK60, hoppas jag hinner se det efter fotvården.

Fick ni också meddelande från staten MSB? Tänkte att de inte är vana vid digital teknik när de inte kunde lägga in en länk till sin informationssida. Klantigt tycker jag, så nu ska folk leta runt efter information i stället för att bara klicka in sig från en länk. Konstigt att de aldrig kan göra något hela vägen.

Foto av Mehmet Turgut Kirkgoz pu00e5 Pexels.com

Känner mig så liten, så liten

Cancer in situ på vulva.

Så korkad att jag kikade in på 1177 då jag igår och idag har tänkt så mycket på provsvaret från hudmottagningen, som ännu inte har kommit.

Allt liksom stannade upp som man hör folk säga. Jaha, så jävla klart. Allt jag ber om är bara att få vara. Men vissa av oss ska visst drabbas av allt. Det är immundämpande medicinen som talar. Jag vet inte vad som väntar.

Läste runt och vad jag förstår ska de skicka remiss till Karolinska direkt, där ska ljumskarna klämmas på, gynekologisk undersökning, någon slags röntgen. Men det lär väl inte hända ett skit, det är väl bara Covid-19 som gäller, tar alla resurser. Vad andra avdelningar gör som har det lugnt, fattar jag inte. De kan väl jobba på som vanligt, som jag tänker.

Äh, vi får väl se när provsvaret kommer i brev till mig, om de lyxar till det lite mer utförligt, informera med vad som ska hända eller räcker det så här?

I mig ekar en inre skakat röst, jaha jaha jaha! Men gyn var jag nyss på och där var allt ok, kanske ska de leta på annat vis?

Vart tar man vägen, skallen är väldigt orolig, tog 1,5 sömntablett. Mitt inre vill gråta, men det sitter fast. Bråkdelen av en frustrerad stund sänker jag garden. Sen kommer ilskan, så fan, om det inte är över nu när de har skrapat och fryst bort fläcken.

Nu blir det tröstätande av, så jag kan somna se.

Jag vill bara somna ifrån oron

En glimt av paradiset bor i mig

Förra årets julklapp från maken får allt ta i nu flera gånger om dagen, dagsljuslampan eller vad den kan kallas. Tänker, drömmer mig bort till Karibiens fantastiska ljus, i lampans intensiva ljus, ser stränder och hav för mitt inre. Inte längtar jag dit, har ju redan varit där och kan dyka in i mig själv och glida runt i levande minnen från det frodigaste och bland det vackraste jag har upplevt, när det kommer till ljus. Solen den starka, havet det turkosa och alla dess skiftningar, irisarna mina fulla av risodlingar, bananodlingar, strandens mjuka heta sand, palmer, kokosnötter. Människors totala fattigdom mitt i den smärtsamt vackra naturen. Min första kolibri som sällskapade till vår frukost … lyckan jag levde i, i det övernaturligt vackra. Vem glömmer sånt?

Igår skrev min fd väns dotter, tydligen har min vän det jobbigt just nu. Konstigt att hon valde att ta bort mig och sin systers Facebook kontakt. Det var skönt att höra att det nog egentligen inte alls handlar om mig, utan vännens totala skräck för rasism, precis den reaktion stat och media vill ha ifrån oss. Att läsa in rasism i sin värsta form i andras motstånd till det läge staten/politikerna har ordnat till oss. Det är inget sundhetstecken, den reaktionen får mig att tänka på Indiens ”orena kast” människor längst ner, så långt ner att avföringen från överheten är det enda de får ta i.

Hitler sa till Göring att han skulle skrämma folket, samma metoder duger tydligen att upprepa. Vi skräms dagligen med osanna klimatsagor med läskiga slut, pandomiskräcken, våldsvågen från invandrare, ekonomi som håller på att totalt haverera, media/stat gör allt för att förvärra. Vi ska oavsett vad, vara rädda och förvirrade, känner ni igen vårt land längre? Antar det eftersom tystnad ofta råder när jag skriver om detta. Eller så har ni valt tystnaden, det finns ju bra mycket trevligare saker att skriva om, Karibien te x.

Tittar ut i det grå, men min kropp lever upp och ser fram emot en scootertur med Frasse lite senare. Jag ska ut och andas frihetens vind, jag ska njuta av stunden i det grå. Börjar det regna sjunker nog glädjen några snäpp, det blöta kan jag vara utan.

Nu blir det brått, läsandet, skrivandet tar för mycket av min tid. Dusch och ut ska vi nu.

Vad i hela friden är vänskap?

Foto av cottonbro pu00e5 Pexels.com

Ibland händer totalt oväntade händelser, händelser du någonstans likväl varit införstådd med kunde förväntas. Är ni säker på att jorden inte är platt?

Tror ni Fb skapar vänskap och bevarar gammal sådan?

I dessa märkliga tider när det goda ständigt står mot det onda. Det goda markerar sina PK åsikter i ifrågasättande svarsinlägg, min moral, heder, intelligens och godhet ifrågasätts återkommande av dessa lättkränkta människor. Svarar du inte vänligt och lättsmält för de lättkränkta, har du mist en vän.

Svara utslätande och utan bitmärken är väl inte jag? Borde inte en sk riktig vän, en sedan lekis veta hur bitsk just jag kan vara?

Min själ sörjer den äldsta av vänskap jag har haft och samtidigt bekräftade avhoppet det mitt hjärta har misstänkt, jag har ingen äldsta vän sedan väldigt många år.

Vänskap, vad i hela friden är det för något? För mig är vänskap en punkt där du kan vara den du är på gott och ont. Ibland hakar vänskap upp sig, missförstånd händer och då lyfter man luren och pratar om man inte bor granne och kan ta en fika och prata igenom. Vänskap för mig är också en större tolerans än vad kanske andra ges.

Vänskap rinner som annat ibland ut i sanden utan att någon har tagit illa upp. Det är bara vår gemensamma tid som har gjort sitt och annat väntar runt knuten.Det gör alltid ont att bli ratad, först en akut slagkraft som ger lufthunger. Sen lägger sig allt tillrätta inom mig och kanske ska jag vara tacksam över att hon kom till skott och gjorde slut med mig. Så slipper jag fundera över avståndet som har skapats mellan oss.

Slipper tänka på att hon får ont i magen av att kommentera politiskt inne hos mig. Jag förstår var det gnager, den här nya polariseringen i samhället. Mellan det goda och det onda och hon vill inte leva i det onda jag skapar i mina åsikter och elaka svar på kommentarer.

Ok vännen, gå dina vandringsleder i andlighetens namn, med dina vänner och njut av livet. Önskar dig allt gott, trots mina bitska kommentarer, menar utan mina elaka kommentarer.

Jag undrar ännu vad vänskap är?

Slå in paket rena slavgörat

Finns det något tråkigare än att slå in julklappar … speciellt när det är massor av mjuka paket till våra fem barnbarn. Ärligt talat har jag nog aldrig gillat att slå in paket, som yngre var jag rätt bra på paket, men det var som om jag tappade den kunskapen/lusten efter transplantationen. Nästan varje år efter -09 har maken fått ta över paketeringen, jag planerar och ser till att presenterna kommer hem, det har blivit mitt jobb. Men nyss slog jag in ena barnbarnets paket, jag fuskade, la både två och tre kläder i samma paket.

Jag min nöt lyckades beställa lite för mycket kläder åt småSkunkarna, jag berättade nog att H & M lurade mig tro att klädbeställningen var borta, vilket den inte var och då hade jag redan hunnit beställa en omgång till från ett annat klädföretag. Så i år blir det verkligen inte leksaker i paketen. Suck, vem minns inte de mjuka paket som barn jag fick, de la jag åt sidan och öppnade sist. Men jag har tidigare sett att våra barnbarn gillar att få kläder, så kanske de blir nöjda.

Nu ska jag fortsätta virka, just nu har jag fastnat med att virka grytlappar. Skönt att bara låta virknålen gå, har ju stickat så många sockor och tovade vantar att jag behövde göra något helt annat, kanske fixar jag några disktrasor också.

Helvettes jävlar 😄

Pratar med en släkting som fick besök av grannens femåring. De dricker saft, äter lussebullar och pratar om resan pojken gjort med sina föräldrar på ett fartyg från Stockholm, det där största som jag inte minns vad det heter.

Där hade grabben träffat två andra pojkar som var roliga att leka med. ”Var kom de ifrån, frågar min släkting?” Det blev tyst ett långt tag ……….. från helvette. Va, skrattar min släkting, från helvette? Grabben funderar igen länge och säger: Nej från jävlar. Från jävlar? Nu skrattar de båda och nästa svar klurar ut att grabbarna kom från Gävle.

Är inte ungar underbara! Tycker den femåringens hjärnverksamhet var smart som fick tag i Gävle till slut.

Nu bestämde jag mig för att ta tabletterna jag fick av läkaren på hjärtakuten. Det känns så bra, i kroppen men jag är rädd att det inte är sant. Så jag ska äta dem längre och hoppas de fortsätter förbättra min kropp.

Den som tiger den samtycker!

Det är inte svårare än så.

Cute little yellow duck chick character in a blue hat sleeping cartoon vector Illustration on a white background

Allt ryms i en snöflinga

Avvaktande enstaka snöflingor svävar i luften och jag i tystnaden i nuet, betraktar skeendet och tänker på alla människor som genom tiderna har suttit som mig och bara varit, med blicken ut.

Den där trippen till sjukhuset tog verkligen på mig, jag har mest vilat, likt björnen i vinterns ide. Flitigt stickar jag sockor och vantar, har nyss gått över till bomullsgarn och virknål, som blir grytlappar. Ett och annat bröd blir bakat, lite småplock hemma, läsande och skrivande, reagerande på Facebook mest om något.

Men visst är det något stort omvälvande som håller på att hända, de som sover märker nog inget, hur mycket de än hör och ser. Men andra läser, hör och analyserar så gott de kan. Det har blivit rörigt överlag, inget är som det jag växte upp i och det är nog det som är meningen, att vi ska bli förvirrade, osäkra och framförallt tysta. En omvälvande global, se där, nu kom ordet global. För det är någon slags ny global världsordning de med makten, rikedomarna har kommit överens om. Nu hånflinar en del, ahaha hon tror på konspirationsteorier, korkskallen!

Flina på ni, med tiden kommer ni nog få så ni storknar, det är ju er de bygger det hela på, ni som flinar och sover. Andra som både ser, hör, kan läsa mellan raderna, förstår ju att något tvingande är på väg, inte bara raserandet av vårt fina land. Orolig och rädd, inte för min del, men jag har barn och barnbarn, för att inte tala om era barn och barnbarn.

Hur lång tid tror ni det tar innan det onda har tagit herraväldet över vårt lilla land? Vi som ingen ordning har på ett dugg, landet med blåögda ledare som verkar oseende om de starka krafterna av hat och våld mot vår befolkning? Eller har de en annan agenda än den vi tror oss veta?

Det nya herrefolket som har kommit för att ta över. Här har politikerna rullat ut röda mattan för övertagandet, med stor hjälp av våra skattepengar och media. Media som en gång i tiden var på vår sida och gjorde sitt jobb som journalister. Med våra skattepengar springer de nu i maktens ledband och glömmer vad journalistyrke består av.

Nog om detta, nu har ekorrarna fått en ny matstation full med sånt de gillar att äta. Alla matstationer till fåglarna bågnar av fågelmat och jag känner mig så nöjd med att de nu har att äta. Maken har fixar och donar ute, han trivs med att hålla på fysiskt, passar bra då han sitter mycket vid alla möten framför datorn. Jag längtar till han slutar jobba, det finns så mycket vi har tänkt ska hända, när vi båda blir fria tillsammans. Han har jobbat så mycket att det räcker nu, jag vill ha honom levande i många år. Tre personer behövs för att ta över efter honom, vilket inte är klokt, pekar på stor arbetskraft och kunnande.

Ibland tänker jag att det var en jäkla tur att jag gifte mig med en själ som är lik mig själv. Nu menar jag det här draget av att jobba ihärdigt, tänk va, att jag var sån innan … innan livet förändrades. Förr skötte jag allt som min man nu gör hemma, som ombytta roller och det är det jag menar med att ha valt en ”själ som var lik mig.” Många män klarar inte av det kvinnor gör hemma. Tänker på alla slashasar som kvinnor servar som bebisar hela sina liv.

Jaha, så har jag då retat upp en del och fått andra att nicka igenkännande åt mina tankar om samhället, politiken, livet.

Fridens

Skrapad och fryst

Imorse 08,15 låg jag på britsen på hudmottagningen, hudläkaren gick över min kropps alla födelsemärken och prickar. Äntligen fick jag hjälp med vad det nu var på vulvan. Bedövningsspruta, skrapning för provtagning och så frysning fem sekunder. Tänk så snabbt och smidigt vård kan bedrivas när allt fungerar.

På vägen ut från sjukhuset köpte jag två fina smörgåsar till Anders och min frukost och en vad jag trodde morotsjuice till mig. De blandar så mycket jox i allt nu för tiden, den hettar och biter i truten på mig, är nog ingefära. Tänk alla dessa trender människor går på mest hela tiden. Nu är det ”välgörande” med alla dessa starka huttar av olika slag, ”det nyttiga” växlar när trender kommer och går. Är det bara jag som tycker vi är lättledda? Älskar att ta fram juicemaskinen och pressa ner grönkål, spenat, morötter, rödbetor allt som bara går och njuta av de jordiga tonerna samtidigt som jag inbillar mig att kroppen min tackar för dosen mineraler och vitaminer.

Strålande sol och lite skärpa i luften, idag ska jag hänga med ut med Frasse vid lunch. Svårt att tänka att snöovädret drog förbi mina fönster på tvärsen igår, denna strålande förmiddag.

Tankar som löv i vinden

Telefonsamtal till Herr Storm: Är det Storm på Kungsgatan? Ja. Håll i hatten! Så oskyldigt kunde det vara förr i tiden att busa. Minnet dök upp när jag såg ut över havet och hörde hur vinden kastade sig över våra fönster. Inte riktigt storm, med det brallar i ordentligt.

Igår slet jag tag i två mindre trasmattor, slängde in dem i tvättmaskinen. När jag tog ut dem låg något grårandigt kvar där inne, snacka om jag såg dum ut när jag insåg att jag hade lyckats kasta in mitt nattlinne! Nytvättat med två mattor i 30 grader, nä fy så äckligt.

Jag lyckas ofta förvirra mig själv i mitt nya lite äldre liv, jag funderar ofta på hur sjutton det ska bli framöver när jag är så virrig redan vid 66 års ålder. Men till mitt försvar vet jag inte hur nattlinnet kom med i tvätten, det låg inte kvar sedan tidigare tvätt, jag hade sovit i det på natten.

Idag är det stora lättnadens sucks dag, 14-dagar sedan ambulansturen och ingen Covid19 har drabbat oss. Erkännas ska att jag denna omgång är mer rädd att bli smittad, nu har det hemska verkligen förståtts av mig, hur jävla plågsam fysiskt och psykiskt denna sjukdom och död är, helt utan sina kära omkring sig. Dessutom såg jag folk på akuten iklädd dessa enorma skyddskläder och mask, jag rös när jag såg dem och höll andan upptäckte jag, när min bår drogs förbi. Hur rädda ska inte all sjukvårdspersonal vara för att själva drabbas!

Jag vet att jag själv har reagerat på svensk sjukvårdspersonal som så gärna åkte iväg till andra länder med livsfarliga smittor och gjorde en stark, farlig insats. Hur vågar de? Nu har de inget val i sitt arbete, utan tvingas vårda dessa yngre Covid19 patienter på hemmaplan. Stackare, nu får de jobba längre pass för att ta hand om många av dessa yngre som dansat och festat till sig Corona och självklar de andra som oskyldigt fått sjukan.

Konstigt, hela världen inklusive världens alla sjukvårdande instanser har munskydd och eller visir. Men inte Sverige, i vårt land är Covid19 inte samma sak som i resten av världen, här inkompetensförklaras människor till att inte kunna hantera munskydd. Vi utmärker oss på alla negativa vis via våra makthavare och deras ickebeslut. Nu är det som tur är inte förbjudet att ha munskydd/visir, så vi som inte litar blint på makten kan göra som vi vill. Vi som månar både eget och andras liv kostar på oss munskydd.

Igår kväll efter 21.00 var vi ner till Ica och handlade. Jag var helt ensam om att ha munskydd, är inte det skrämmande med en befolkning som inte klarar av att ta egna beslut. Eller så är det just det de gjorde, tog eget beslut att inte ha munskydd för Tegnell har sagt så. För mig är det så diktatoriska länder styr sitt folk, folket som är så avvanda att våga/få ta egna beslut precis som vi, vårt folk är ju vana att staten talar om vad som är rätt eller fel och vi har fogat oss i S styrande och ställande, vilket nog var av godo förr när vårt land verkligen behövdes byggas upp.

Undrar munskyddsbefriande människor varför munskydd överhuvudtaget används på sjukhus? Många undersökningar pekar på att munskydd skyddar hahaha så konstigt va? Men den undersökning SVT tog upp i nyheterna var en dansk undersökning som pekade på att munskydd inte var något att ha. Gäller för SVT att springa Tegnell, Löfvens och fan vet vems ärenden, vi är ju det enda land i världen utan munskydd.

Jag är väldigt kluven till FHM, å ena sidan tycker jag inte man kan klandra dem för pandemin å andra sidan är det de som i vanlig svensk anda tar beslut för sent om de ens tar beslut. Detta ickehanterande av viktiga beslut är det som sänker vårt samhälle, när jag hör att det snart saknas skydd igen i vården, då blir jag rosenrasande. Framförhållning behövs tydligen aldrig i vårt land. Som vanligt bestämde makten sig med FHM att en andra våg skulle alla andra få, inte vi. Framförhållning är något de inte tål …

Nu tänker jag göra något jag mår bättre av än att skriva, tänka på detta samhälles ständiga misslyckanden.

Fridens

Kanske smittad i ambulansen?

Foto av Karolina Grabowska pu00e5 Pexels.com

Igår precis när vi ska gå ut med Frasse kommer posten, ett stort kuvert till mig från Ambulanssjukvården?

En enkät säger maken? Det visar sig att en av ambulanspersonalen har fått. Covid19!

Så jag kan “eventuellt utsatts för Covid-smitta”Asså jag tänkte att det var konstigt att de inte ens hade munskydd på sig under turen. Isolera sig 14 dagar, isolera oss med andra ord, maken träffade dem alla, de var tre, när de hämtade mig.

Detta hade jag Aldrig väntat mig och känner mig arg över att de inte hade munskydd, eller satte på mig ett. Själv hade jag med mig mitt visir, som jag dock inte hade på mig i ambulansen, jag var nog lite virrig just då. Är man sjuk, så är det väl de som ska tänka klart åt en.

Ok, men om tre dagar har det gått 14 dagar, så vi bara måste ha klarat oss. Isolerad har jag varit hela tiden sedan jag kom hem som tur är och det kommer jag att fortsätta med. Hoppas inte den ambulanspersonen som blivit smittad inte blev för sjuk, de var så trevliga och är faktiskt vår tids hjältar fast många idioter inte fattar det.

Så idag vaknade jag före sex med skallen full av tankar, inser att jag måste ställa in städningen idag, är ju ingen karantän om jag släpper in min städhjälp. Så jag ringde städfirman strax efter sju, berättade och ställde in.

Så ”Godmorgon Världen!” Sa jag när ljuset sakta ökade där ute, vad man nu ska göra uppe så här tidigt? Funderar över hur mycket man kan råka ut för egentligen? Tror aldrig jag ringer ambulans igen, om det bara går att klara sig utan, maken får köra mig eller en taxi. Förstår att folk inte vill åka till sjukhus för annan behandling under Covid-tider som dessa, när man inte ens är säker i ambulansen.

Ljuva november

Tänk att november bjuder så mycket fukt och grått, jag blir lika förvånad varje år, hur ihärdigt trist väder kan bli. Trist och trist, kanske är fel ord för mig, jag tillhör ju de som gillar redigt uselt väder, bara jag kan sitta inne med tända ljus och betrakta det hela inifrån. 😀

Nu är det julklappar som gäller, jag hänger inne på de stora kläddrakarna i min jakt på kläder till barnbarnen. I helgen lyckades H&M blåsa mig rejält, ni vet när man har harvat runt i massor av timmar i barnkläder, valt och vrakat till fem ungar och så kommer själva betalandet. Klarna är det självklara för mig, men denna gång var det tekniskt fel plötsligt. Jag testade igen, såg ut att fungera och kommer tillbaka till orden, som bara är borta. Inte ett plagg i orderkorgen. Jag kollade ifall de hade bekräftat ordern i min mail, inte ett dugg någonstans.

Just då blir jag så förbannad, allt bara borta. Muttra är ett snällt ord i sammanhanget, jag letade upp ett annat företag och började om. När jag är klar där, då minsann syns min order från H&M … fan rent ut sagt. Denna jul får ungarna galet mycket kläder och mycket lite prylar.

Jaha, här sitter vi i en repris på karantän eller vad man ska kalla det. Maken han jobbar på, pratar och pratar i möten hela dagarna. Själv har jag bara tagit det lugn, är mer normalt mående igen, vilket inte är så mycket att jubla över, jo det är det väl, skärpning. Känner mig lite deppig över min egen karaktärslöshet, borde så mycket och gör så lite åt det. Ständigt dessa två, vikt och motion, verkar vara något som många andra klarar av att hantera. Ok, lite förstår jag mig själv, kroppen är inte klok på många vis. Men lusten till förändring finns bara inte, jag vill bara vara i det som är nu, bara vara.

Julafton, blev en rafflande serie av var att vara, vilken dag? Vi kommer inte träffas som vanligt hos dottern, utan vi ska träffas någonstans ute och byta julklappssäckar, lite ospritad glögg, kaffe, saft och saffran på något vis. Väl påklädda i hopp om väder som håller ihop någon timme. Många viljor vill olika och ilskan pyser ut lite här och där, jag min idiot tänkte hjälpa till att få ordning, men det skulle jag inte gjort. Nu har vi kört ett par varv och allt är fridens igen. Denna familjs mönster är så tydliga i vissa lägen, det gemensamma mönstret och var familjs för sig. Släktskap och likheter samt olikheter genom ingiften.

Igår åkte dottern med familj till mamma och grattade henne med tårta, blommor och presenter. Mamma satt i dörröppningen till balkongen och utanför stod dottern med familj och sjöng för mamma. Sen blev det kaffe och tårta för mamma med sina vänner på boendet och personalen. Mitt yngsta barnbarn var ledsen för att hon inte fick sätta på sig finaste klänningen, hon skulle ju på kalas. Hon såg fram emot att vara fin och äta tårta, men fick bara stå ute och sjunga och vinka. På tisdag åker sonen dit med sitt gäng och presenter, mer serenad under balkongen. Hon bor längst ner, så det är perfekt när man vill ses en stund utan att smittas av vad månde.

Själv vill jag bara vara och är tacksam att ungarna fixade det detta år.


Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,

Erik Blomberg

Ibland hittar jag ord som så vigt tar sig in i in själ och lyfter mig.

Än lever kärringa

Hej, nu är jag piggare och äter mat igen efter några dygns sovande. Jag verkar inte ha Corona, utan är nog bara totalt slut i kroppen efter sista månadens görande. Jag är ännu svag i kroppen, tar det väldigt lugnt och kommer fortsätta med det. Jag har ju en skadad skör kropp, det är inget nytt, bara så att jag måste lyssna när den inte orkar och vila, sova vissa dagar. Det är inget nytt, men det som hände med ökad hjärtklappning under sista månaden, det var nytt för mig. Herre min gnu så det tar på den lilla kraft jag har i kroppen. Livet blir ett stort flåsande och inte mycket mer blir gjort än att ligga ner.

Ett nytt recept på en astmaspray triggade nog igång hjärtklappningen ännu mer, det hör till vissa astmasprayer. Allt blev fel, blev tårta på tårta, blev för mycket för min kropp. Allt med min morbrors död och begravning, stark känsla för att stötta hans fru och mamma som behöver sitt, snickare ut och in två gånger och elkillens besök, veterinärbesök, provtagning och besök hos njurläkare, öron näs o halsläkare, videomöte med astma/kol sköterskan och gynekologbesök, barnkalas. Det ser ju ut precis som ett vanligt liv, det går väl an om man är frisk. Jag är inte frisk och har klara begränsningar med vad kroppen orkar. Lyssnar jag dåligt brakar det ihop, jag måste lova mig att säga nej när jag känner att det inte fungerar.

Huvudsaken just nu är att det inte verkar vara Corona, jag har inte testats för det är så fullbokat på alla ställen, att de har lagt ner nytagning av prover, labben hinner inte med. Jag kommer inte gå någonstans i närmaste tiden och om jag framöver vistas med folk har jag nu även ett visir att ta till plus munskydd. Ja, jag är livrädd att hamna på sjukhus, avskyr att ligga där.

Jag vill tacka er alla för er omtanke om mig.

Fridens 🤎🌹🤎

Vill bara berätta att jag dels varit på hjärtakuten en natt och nu förmodligen har Corona. Bara sover och sover.

Orkar inte läsa o skriva så vet ni varför det är tyst hos mig.

B som begravning

Gårdagen var ett elände vädermässigt, regn och kraftig blåst. Vi bor i ett känt blåshål, så blåser det, då har vi lite mer blåst än andra.

Men till tröst idag skiner solen och blåsten har lugnat ner sig lite, känner mig så tacksam över blå himmel och solsken. Vi ska begrava Roffe idag, tacksamheten är stor att det inte var igår. Allt är ju sorgligt med döden och begravning, så inte behöver man ha en dag vädermässigt som igår.

Kroppen har roat sig i flera år med hjärtklappning, har tabletter att ta om det envisas för länge. Men sista halvåret har det ökat i antal per vecka och jag känner att det är något som är fel. Vissa dar har jag det flera gånger, så nu måste jag ta tag i det, men skriver bara orka …

Nyss var jag hos njurläkaren, gynekologen och om två veckor har jag inbokade besök på hudmottagningen och öron-näs och halsläkaren. Det är så tröttsamt att springa på bokade läkarbesök och provtagningar.

Tala om eländet, hjärtklappningen drog igång, så jag satt och höll på att svimma, två blodtryckstagningar gick inte att registrera, trycket aplågt och hjärtat körde på i 122 fast jag låg ner. Nää, det här bli inget bra alls idag. Får nog ta en tablett idag igen och hoppas att trycket inte blir för lågt av den anledningen, jag är lågtryckare. Usch, blir så trött och nedstämd, vem vill ens närma sig sjukvården som det är idag?

Jag har köpt ett visir mot Corona, tänkte att stunden i kyrkan, då kan det vara bra att ha ett visir, svårt med munskydd när tårarna kommer och man blir snorig. Vi ska vara där lite före begravningen, jag har med mig lugnande tablett till morbrors fru. Hon ringde igår och var orolig, så den biten kan jag hjälpa henne med. Visserligen har tabletterna gått ut, men jag tog ju en när jag skulle till läkaren som skulle titta mig i munnen, för att jag inte skulle ulka så förbannat. Funkade då, funkar nog för henne idag också.

Så har jag plockat ihop lättsamma pocketromaner, jag har ju fullt av dessa, som jag tar till sjukhusets bibba i korridoren som ni vet. Jag läser sällan den typen av böcker, men nu plockade jag ut de bästa som jag själv har läst och gillar. Tipsar om Lyckan kärleken och meningen med livet av Elizabeth Gilbert. Sen ännu en absolut favorit Gift med en beduin av Marguerite van Geldermalsen.

Nu ere jul

Vi brukar bjuda ungarna på middag denna helg, men som det nu är, blir ju inget som man har tänkt sig. Så vi köpte korgar som vi fyllde med ostar, kex, vin, marmelad, vindruvor, päron och godispåsar till ungarna. Så drog vi iväg för att överlämna korgarna.

På väg ut genom porten visar maken mig dekorationen som någon har hängt upp. Jag skrattar gott, ”men tok där säger jag, det är ingen som har hängt upp det, den hänger i ett spindelnäts tråd.” Naturen har dekorerat helt själv, fantastiskt glad blev jag.

Sen bar det av till dotterns familj. Så jag längtar efter att få krama om dem alla, men det blir bara lite armbågsluftande för oss vuxna. Men så kul att titta på barnen, en snabbfika stående på altanen.

Sen tillbaka till Lidingö och in till Dans familj som mötte upp utanför porten. Mysigt att se dem, min T var ute på annat äventyr och hade skickat hälsning och bild på sig till mig. Dan höll på med julmiddag … hahaha! De har dansat runt en icke synlig julgran med ungarna och sjungit alla kända ”dansa runt granen” visor.

Han är ju tokig i att laga mat och kompisarna som kommer tror det blir en vanlig middag, men det blir julbord. Vi fick nygjord Gubbröra av honom, det passar vår middag så bra. Vi ska äta dillstuvad potatis och gravad lax, så Gubbröran blir som förrätt.

Imorgon ska de hämta Frasse på tur och då ska vi få julmat, ser vi fram emot.

Här har ni naturens egen konst, snyggt eller hur? Här hänger den och dinglar i vinden.

Varm om benen

Nu är ugnspannkakan med finriven morot i ugnen, den ska serveras med rårörda lingon och vitkålssallad.

Idag har jag mått bra hela dagen, ofattbart, härligt, efterlängtat. 🦥 Invigde min nya vadderade långkjolen under scooterfärden, den fungerade perfekt. Det blir ju väldigt kallt om benen när jag kör scootern, tittade på den typen av skydd som handikappade har, men de var ju ihopsydda vid fötterna. Så hittade jag denna vadderade långkjol, var orolig att den skulle vara för smal i midjan, men den var stor nog. Så nu kan det få bli kallt, men snön hoppar jag över, så jag kan åka runt som jag vill.

Dagen bjöd solsken och mildhet, Frasse fick både nosa i lugn och ro och så springa. Jag plockar upp efter honom och andras hundar om det ligger nära hans. Jag har kört över sex mil sedan jag fick den i somras.

Man får ju tycka som man vill, men jag kände mig road när jag idag gick in på Amazon och tittade på allt som erbjöds att köpa. Klart jag beställde en omgång, blir ju bra nu till jul att skicka efter julklappar.

Har ni sett så söta, utdöda Dronten som var oförmögen att flyga, de levde på ön Mauritius, 1 meter höga, kan ha vägt 10,6 – 17,5 kg.

Rundgång

Maken tittar ut över vattnet utanför vårt boende och säger ”va, f*n är det där?” Vi tittar båda och konstaterar att det kommer något från dagvattenbrunnen som vi vet mynnar ut där nere rakt ut i vattnet. Kritvitt över en stor det i vattnet efter vår promenadväg efter havet.

Nu ska jag göra det hela kort.

Maken ringer 114 114

Men de var inte intresserade.

De hänvisas till 113 113 som lär ha brandkårens Vx nummer. Ring polisen sa de.

Nu ska ni veta att maken har väntat LÄNGE på att de olika instanserna ska svara, så detta tog lång tid, utan att de visste var han skulle få hjälp. Alltid någon annans problem, som tycker att det är ännu någon annans problem. Han suckar och ger upp.

Då ringer jag vår kommun … hahaha ett skämt! De kopplar till de som har hand om jouren då tekniska kontoret går hem kl 16.00 och jag ringde några minuter efter stängning. Kvinnan som till slut svarar säger att de slutade ha jouravtal med kommunen 1 oktober.

Så ringer jag kommun igen, väntar och väntar på min tur … Denna gång säger Vx att hon ska leta kontakt med någon … ja, jag väntar och väntar. En man svarar plötsligt utan att presentera sig, han visste inte säkert hur kommun hanterar sånt här. När vi ska sammanfatta den lätta informationen att någon tappar något i dagvattenbrunnen som rinner ut i Värtan. Tror han att jag har fått något dumpat i min kran i dricksvattnet. Nää, fy fan så tröttsamt … Jag skriver ett inlägg om det hela på vår kommunsida och får många stjärnor i himlen, men ombeds informera en politiker för KD som är ordförande i en nämnd.

GötaPetter nu börjar röran igen, för där han sitter har de inte kommunhusets telefonnummer utan eget. Jag ringer runt, väntar o väntar, det letas någon kontakt överhuvudtaget. Han har varit in och läst mitt inlägg och vill nu att jag mailar honom … ? Bara det, han har ju redan läst mitt inlägg, mer har jag inte att berätta. I telefon gick det inte att få tag i honom.

Ett är säkert, jag kommer Aldrig mer ringa om något jävla utsläpp. Allt miljösnack är bara trams på papper, som inte är förankrat i ett dugg mer än att suga ut mer skattepengar till något som de inte ens har någon som kan ett dugg om. Typiskt Sverige, allt ser tjusigt ut på papper men i verkligheten funkar banne mig inte ett dugg.

Så uppåt är jag idag.

Rättvisans uppluckring

Läser att hovrätten sänkte straffet för invandraren som hade svenska flickans huvud i sin garderob, inlindat i folio med mördarens egna fingeravtryck. Tänk så rättssäkert vårt land har blivit? Vad har domstolar för agenda numera, vad är det som styr dem, har vi några lagar som fungerar, när det kommer till kriminellt invandrat folk?

Men detta går ju inte längre, de sprängfyller våra fängelser och mängder går fria i väntan på fängelsestraff, om de ens får ett straff, plus att vi bygger nytt fängelse för dessa invandrare. Det är banne mig bara kostnader för dessa människor, hur man än vänder sig. Vi måste ju få till folkräkningen som regeringen nu vill smita ifrån, så vi kan skicka hem de hundratusentals som lever i den grå zonen i vårt samhälle. Vad tror ni de lever av?

Varje dygn samma hemska upprepningar av mord, brand, våldtäkter, skjutningar, åldringsbrott, bomber. Detta har kommit med invandringen, de som säger annat har rosa glasögon eller ljuger. Jag fattar inte varför inget görs, var är alla riktiga insatser för att bevara freden, demokratin i vårt land? Finns det inte en enda kvinna eller man med råg i ryggen som vågar stå upp, ta fighten mot det totala fördärvet? Ta en massa beslut som fegisarna i regeringen och resten inte bryr sig om.

Orka läsa och ta in detta totala haveri dag ut och in. Men några vill ha det så här, för de är jävligt duktiga på att knipa käft och gärna kväsa oss, som inte orkar se skiten längre utan att det görs ett dugg.

Tomt och tråkigt idag

Skyddar mig ordentligt i affären.

Jämngrått med fint regn bjuds vi idag och jag muttrar för mig själv, blir ingen scootertur utan jag får gå runt huset med Frasse, huset är fem portar brett så det är ju en liten bit att gå, med betoning på liten.

Igår sa kroppen ”gå och lägg dig” men inte brydde sig knoppen om det, hon hade andra tankar att utföra. Så jag satte mig på scootern, mötte granne som vi pratade, väldigt länge. Sen åkte jag till Ica, på med munskydd vilket jag var ensam om. Tänker att de som bryr sig om sig själv och andra handlar tidigare och nu var det ”Vi som kommer från jobbet och tåget, som handlar.” Jag handlade inte allt, för jag hade glömt min stora braiga kasse hemma.

Så typiskt, hjärnan funkar inte som den ska när kroppen tramsar. Jag får inte plats med en Ica korg vid fötterna, så det fick bli en mindre pappkasse, jag kan ju inte åka runt med ben och fötter spretande ut, för att en Icakorg står där fötterna ska vara, men min mjuka fyrkantiga kasse funkar med både mat i och fötterna får plats. Å fy så tråkigt jag skriver idag, kassar och korgar, fötter som står ut.

Idag ska jag beställa en hjärtformad blomkrans till min morbrors begravning.

Resten av dagen tänker jag lyda min kropp idag, så vila och vila.

Urtråkigt inlägg.

Fridens på er alla!

Bortglömd häl, blåst kalas

Inte nog med att vi hade kalas ute för sonens fyraåringen, i kraftiga blåsten i vårt område, som i sig är känt för att vara ett blåshål. Vi frös, men stod ut, det är ju så mysigt att träffas hela gänget och jag känner mig så rik när alla skrattar och pratar, lirar fotboll, dotterns 7-åringen gick lyckligt runt med Frasse i koppel, att hon önskar sig en hund, det är ingen hemlighet. De små leker i lekställningen och flänger runt mest hela tiden.

När jag sen kommer hem fortsätter jag på sista sockan jag stickar på, snart klar … när jag upptäcker att jag har hoppat över hälen. Ibland blir jag väldigt trött på mig själv, bara repa upp och börja om.

Idag sken solen och jag kämpade med mig själv, borde vilat idag men scootern lockade mig. Så jag stack till vårt centrum, biblioteket en sväng och sen ner till fiket på en kaffe sittande ute i lä med solsken. Jag kände mig så fri och lycklig när jag studerade alla som gick förbi.

Innan den scooterturen kom äntligen killarna som skulle installera köksfläkt med en kryddhylla. Jag skriver äntligen, då det hela beställdes i februari, sen kom Corona kopplat till vår förvaltare som har svårt att få något ur händerna. Inte förvånande fick killarna ställa in allt i vår klädkammare då förvaltaren inte kommit ihåg att el måste dras fram till fläkten. Dessa korkskallar som aldrig verkar få ihop saker, så dessa killar som är oskyldiga till det hela, får komma tillbaka när elen är på plats.

Imorgon kommer min elvaåring vid 3-tiden, då ska han göra sin hemläxa, att baka en kladdkaka. Receptet har han fått av sin fröken, det är väl träning att läsa och följa ett recept. Vi har bestämt att vi ska äta den med vispad grädde, min fina Lina ska städa åt oss samtidigt. Allt på en gång som vanligt, kanske vi kan locka Lina att fika med oss och vår kladdkaka.

Här har Ella med hundlängtan klätt på Frasse lite mot blåsten och kylan. Mössan åkte av efter några sekunder och Ella klädde på sig sin mössa igen. De andra spelade fotboll för att hålla upp värmen. Vi var tvingade att plocka undan det mesta på bordet, blåsten var hård mot allt som kunde flyga iväg.

Senil betyder väl bara att man är äldre?

Trött var ordet, vecka efter vecka, fattar inte riktigt vad som har hänt. Ok, veckan har inte varit vilsam precis, jag var till njurläkaren på återbesök, vilket bara var mysigt, vi skrattar bra tillsamman, jag gillar verkligen henne. Sen veterinären, Frasse fick sin spruta och blev riktigt undersökt, allt väl, lite förmodad artros i ryggraden på ett ställe. Men det är inget att göra åt, det blir något att hålla ögonen på med åren. Han ska ner några kilo, vilket vi redan har tagit tag i, han hade mycket och stora muskler sa veterinären. Tror jag det, han går långa promenader med både maken och får springa med mig och scootern.

Så var det dags igen att skydda sig mot Corona. Här gör jag succé på Ica. 😃

På tal om scootern så funkar inte gasen riktigt, jag oroas över om någon har dragit för hårt i spaken, den står ju helt oskyddad i vårt gemensamma källare, där vi har container som vi kastar pappskräp i. Maken är nere och ser om scootern nu, pumpar däck, skruvar fast gasspaken om det går och sätter igång laddaren.

Imorgon kalas för sonens yngsta som fyller fyra år, vi ska sitta ute, så på med kläder. Idag skiner solen över Stockholm, hoppas den spar några strålar till imorgon.

Jaha, inget fel på reglaget, tusen tack, det var dumma mig som hade lyckats sätta hastigheten på snigeln. Det låter väl smart eller hur? Jag kan trycka på snigelknappen eller hareknappen … sen finns ett vred där jag kan öka eller minska farten. Just den hade jag lyckats sätta ner. Suck!

Här ett tydligt bevis för mina steg in i demensstadiet, förr skulle jag aldrig ha missat en sån sak. Långsammare och dummare, nu går det bakåt med kärringen. Jag känner ofta när jag kör scootern att jag liksom njuter av rörelsen, vinden/luften och omgivningen så pass att jag kör lite långsamt för uppmärksamheten på omgivningen är inte lika snabb som förr. Va, kommer det bilar även från den sidan, när jag ska köra över en väg?! Sjutton också folk ute med hundar överallt, måste locka Frasse, vill inte att han skäller som en idiot.

Igår fick vi åka fram och tillbaka till landet, då ett stort paket med fågelmat, matare och ny matstation till ekorrarna plus ekorrmat kommit till landet och inte hem hit. Det får ju inte ligga kvar länge nu och jag vill inte att det skulle gå i retur. Trött på det där företaget, de gör alltid fel hur sjutton jag än pratar med dem. Vid samtal går hon igenom alla uppgifter och läser upp min hemadress … sen skickar de paketet till landet. Jo, det var ju helt rätt, om jag hade bett att få det dit denna gång.

Nu ska jag ut i köket och skala morötter och förbereda andra rotsaker för juicepressning. Nu har vi handlar hem mängder av nyttigheter, bara att pressa på framöver.

Då satt hon redan och fikade

Helgen har varit ”en trött en” jag har vaknat segat mig upp, ätit lite frukost och sen somnat om i soffan, hopplöst svårt att vakna. I lördags var maken borta och jag skulle gå ut med Frasse vid lunchtid, somnar om efter frukost … vaknar 13.30 och stapplar upp, på med kläder. ute öste regnet ner, jag som inte ens sett att det regnade blev dyngsur direkt och Frasse såg inte heller glad ut. Vi gick runt huset, sen hem.

Igår var det samma urlakade kropp som bara ville sova, men in med Alvedon … vet inte vad den tabletten gör, men lite ork skänker den, eller så är det inbillning. Vi packade ner kaffetermos, mjölk, socker och plastbestick, tallrikar, muggar, hämtade kaffebröd och rostbiffsmörgåstårta på Ica, sen drog vi till mamma.

Vädrets gudar var med oss, en strålande höstdag dukade vi upp utanför boendet hennes, med smörgåstårta och något till kaffet. Jag hade ringt i förväg och sagt till att hon inte skulle fika där denna dag och sitta påklädd utanför entrén.

Som vanligt när en icke riktigt svensktalande svarar i telefonen, fattar de inte vad man säger. Så min mamma satt inne och drack kaffe när vi kom, hon visste inte att vi skulle komma och jag blev så förbannad. Detta är en stor nackdel med dessa många gånger jättefina invandrade anställda. De fattar inte den enklaste svenska och allt blir därefter, nu gällde det inget viktigt denna gång, men visar på hur uselt det är med alla icke svensktalande i vården. Stackars äldre, de måste ha det som att tala med en vägg och ingen kommer fatta vad de egentligen vill eller behöver hjälp med, om det inte är väldigt synligt.

Så jag blev riktigt förbannad på den vårdaren som faktiskt är mammas, muttrade högljutt om deras icke befintliga kommunikation. De ska ju skriva ner information och föra vidare till nästa skift, hur jäkla svårt kan det vara. Kunde hon inte skriva, fick hon väl be sin arbetskompis.

Nog om det mamma kläddes på i hast, fick påtår och mumsade smörgåstårta. Roffes fru kom också, så det blev en fin stund för mamma med sina närmaste. Prata om det som hänt, dela sorgen.

Foto av Pixabay pu00e5 Pexels.com

Han gick när jag satt i en taxi

Foto av Pixabay pu00e5 Pexels.com

Jag vaknar onödigt tidigt med oro i kroppen, igår var dagen jag skulle till öronläkare och få undersökt vad det var för fel på sidan av min tunga. Äta var ju bara att glömma, då jag är ulkningens största ulkare när de stoppar in saker i munnen. 11.45 skulle jag vara där, det är ju hopplöst att vänta på något man är så rädd för, jag tog en lugnande tablett.

Väl där möttes jag av ett vitaminpiller till läkare, ganska ung inte svensk, men pratade bra svenska. Inte sjutton var det afte jag hade utan något som hette lichen, sjutton vet hur det stavas och om jag ens skrev rätt, har fixat nu. Ska kolla det senare idag. Fick annan gel att dutta på två gånger om dagen. Jag har fått det pga mitt medicinska nedsatta immunförsvar sa läkaren.

Maken hämtade mig, jag tog en taxi dit med den märkligaste taxitur jag har åkt, får man köra så långsamt och osäkert? En äldre man mörkhyad med glasögon så smutsiga, jag såg ju bakifrån genom dem och funderade på om han ens såg vägen. Eller så hade han nyss fått körkortet … ur ett flingpaket? 😲

Hemkommen är jag slut, totalt. Säger till maken nu äter jag en smörgås och dricker en latte, sen sover jag.

Hann igenom halva smörgåsen, så ringer min morbrors fru och gråter, min älskade morbror dog den stund jag satt i taxin. Jo, vi kommer över, så fort Frasse var klar på sin rundsmörjning hos tjejen vi valt att sköta om honom. Jag är så glad att vi tillbringade resten av dagen med min kära Roffe, hans fru, hennes dotter och man. Jag förstår också vidden av den förlust vi som folk har gjort genom att låta sjukhusen ta hand om döden.

Sorgen, tårarna, stunden jag kunde sitta hos Roffe, prata med honom, klappa på honom, hälsa från de jag hjälpte till att meddela sorgen till. Han låg där uppe i huset och vi umgicks där nere, pratade, skrattade, berättade roliga minnen om Roffe och torkade tårar. Vi väntade in likbilen och funderade hur sjutton de skulle få ner båren, trappan var så smal, sedan han hade fått en stol att åka upp för trappan i. Socialt mycket trevliga män som kom med båren, detta viktiga dygnetrunt arbete.

Tankarna snurrade när de bar ut båren, vi stod i ett fönster och följde sista gången Roffe ”gick” ut ur huset, det var bara så sorgligt. Min skojfriska busiga, gladlynta starka och hjälpsamma morbror, som jag bodde tillsammans med mitt första år, han kändes som min bror.

Svårt var det att ringa mamma och tala om att hennes lillebror nu hade dött, hon grät och där satt jag och kände mig tusentals mil bort, när jag borde ha suttit med henne. Jag ringde personalen och bad dem hålla ett extra öga på mamma. De tackade för att de fick veta, så de kan hjälpa till bättre. Nu är mamma den sista av hela den äldre generationen i min släkt. När jag tänker så vill jag bara storböla, alla som präglade mig är borta.

I helgen tänker jag med maken åka över till mamma, ta med kaffe, smörgåstårta och någon typ biskvi till kaffet. Hon måste få veta allt som hände igår och sörja med sin närmaste, sin dotter.

Två märkliga saker hände dagen före dödsfallet, min son berättar att hans son 6-åringen frågade honom i bilen hem efter skolan, ”Är Roffe död?” Känsliga tentaklar har den grabben, han har inte sett Roffe sedan två somrar. Samma med min mamma som ringde på kvällen till mig och frågade samma sak. ”Är Roffe död?” Jag sa ”Nej” så hon skulle ringa honom och gjorde så. Bara det att hon klarade att ringa både mig och Roffe är ett under. Men han var ju på väg bort och sov så tungt, att det inte gick att väcka honom.

Så idag en dag i baktakt.

Döden kan verkligen vara en befriare från kroppslig smärta, att som Roffe långsamt kvävas, då kan döden inte vara annat än en befriare. Så skönt också att han sov lugnt in i döden. Det var med blandade känslor jag satt där hos honom, lättad att han fått gå och ytterst tacksam att jag fick födas in i familjen nära honom. Han som andra har haft sina fel och brister, men säga vad man vill om honom, han var så levande, engagerad, ni vet den där riktiga socialdemokraten som även jobbade politiskt på fritiden, den äkta socialdemokraten, den sorten som nog bara finns kvar bland den äldreäldre generationen. Samtidigt en man som hjälpte andra, byggde altaner, hus av ren vänskap, alltid lika lätt att ställa upp, se var behovet fanns och ta i.

Haka

Jaha och hur tänkte du nu Maggan? Ansiktets haka eller haka i något?

Långt ifrån, satt hemma i stan och såg ett Netflixprogram om en begravningsbyrå, tror de höll till i Honolulu. Sånt gillar ju jag, dokumentära serier om döden och hur vi olika människor hanterat döendet, döden och allt efter, cermonier, riter.

Vid begravningen bars kistan med en maorisk person ut ur kyrkan och där stod män och utförde en Haka, vilket är en krigsdans från 1800-talet som de utförde för att avskräcka fienden. I nutid används dansen mer av uppvisningskaraktär vid t ex New Zealands rugby union inför landskamper.

Men där sitter jag och blev helt tagen av all kraft, beslutsamhet de sänder ut i sin dans. Tårarna bara flödar, jag fattar inte varför jag reagerade så starkt, jag ryser, håret står rakt upp på armarna. Hakan tar sig rakt in i hjärtat och någonstans känner jag på mitt svenska lite känslomässiga tafatta, lågmälda vis, att detta skulle jag önska att vi hade i Sverige. Dessa män, urkraften, gemenskapen, beslutsamheten ger ett själsligt totalt genomslag i mig.

Allt detta som vi saknar i vårt land, de må vara en dans, deras kulturarv. Jämfört med vårt kulturarv av dans i ring, mjukheten i en vindlande snoa. Tänker på olika folkslags väsen, det som så gärna förnekas i vårt land av Ali Baba och de sju rövarna.

Vi människor har samma grundläggande behov, men därefter är olikheter starkt präglade av det land vi har växt upp i, stadsskick, lagar, rätt och fel, moral, etik, religion, högtider, döden, födelsen och rytmen i landet vi växer upp i. Vi är som natt och dag i väldigt mycket, men kan om viljan finns mötas och leva tillsammans.

Jag hör yxans slag, maken hugger ved, löven seglar, darrande, flaxande förbi mitt fönster i sin sista dans med vinden. Hösten tar för sig och jag trivs med det, en tveksam höstdag med fukt och grå himmel. En ny dag som bjuder till på sitt vis, fri att låta mig påverkas av.

Foto av Wellington Cunha pu00e5 Pexels.com

Vem skyddar vem?

Upp till 07.00 ve och fasa, väckarklockan ringer …

Urinprov och dusch, snabbt i kläderna och iväg till labbet för att lämna de vanliga 3-månaders proverna. År ut och in samma anspänning för att lämna proverna, inte för själva blodproverna, utan för rädslan att de ska visa att njuren har fått problem.

Så när jag kommer hem vet jag precis hur det kommer bli. Frukost först, sen brukar jag somna helt konstigt sjukt trött.

Konstigt att sitta på labbet bland så där 11-12 personer och vara ensam med munskydd? Vad är det folk inte fattar? Om inte annat så skyddade jag de andra från min lättare förkylning och halsonda som jag tror hänger ihop med Afte som jag skrev om sist. Remiss har gått iväg så jag väntar … med fasa, jag är bland de ulkigaste personer jag känner, ärftligt släktdrag. Tänk de ska dra i min tunga för att se hur det ser ut längst bak. Hur sjutton ska de gå till? Ska de se något samtidigt som jag ulkar? Jag får ångest av sånt som ska in i munnen/tandläkaren, nja inte hela han, men händer och prylar, eller när läkaren tar en spatel och trycker ner tungan för att se i halsen, när jag skulle göra en undersökning med slang ner i tarmarna via mun. Men dra mig på en kärra, jag dog nästan ulkningsdöden.

Trött på mig själv

Foto av Luiz M. Santos pu00e5 Pexels.com

En dag segare än kola, kroppen, fukten i luften, diset blandas till något som bara vill dra filten över skallen och sova, en sån dag. Men det blir inget av med det, scootern, Frasse och jag ska ut lite senare, maken jobbar idag.

När jag i söndags på barnkalaset satt med min familj och alla ungar, så insåg jag att ingen av mina barnbarn skulle funnits till utan mig och maken. Men, så intelligent slutledningsförmåga hahaha! Men det var nog inte intellektet, utan mer den känslosvallande biten som tog plats. Jag har alltid haft lätt att bli rörd, den sidan kommer med min mamma och tar mer plats ju äldre jag blir. Minns att jag ofta stod och torkade tårar inne på toa, när jag jobbade med äldre och äldreäldre människor. Så mycket öden de delade med sig av och så goa de flesta var, tänkte att den inre äkta kärnan tog över med årenoch då är det inte svårt att känna kärlek, till den äkta människan.

Är inne i ett kroppsliga besvär, hehehe och säg när jag inte gnäller om sånt? Naglarna, går bara sönder, skivar sig. Kroppen är så torr att jag blir tokig, detta att hålla på hela tiden med sig själv, sin kropp är liksom inte jag. Dessutom har jag aldrig behövt smörja, det skötte min hud av sig själv i alla år. Men det var då, nu är jag mest missnöjd med övervikten, torrheten, födelsemärken, prickar, pnoppor, gammeln tar mig och jag, som som sagt, aldrig har brytt mig så mycket om utseendet, håller på att storkna av missmod.

Har fått större problem med något som kallas Afte, har nu fått remiss till öron näs o halsläkare. Sen en remiss till hud, ett födelsemärke som sitter tokigt och skavs sönder hela tiden av Bh:n. Jäkla gnöl hela tiden, kroppskrälle!

Minns en fd vän som för inte så många år sedan kommenterade att jag ju nästan aldrig sminkade mig. Jo, när det var disco och fest, utgång på G, men till vardags var jag ok med att vara mig själv. Tänk så andra som sminkade sig jämt hade tankar om mitt icke sminkande. Jag hade nog aldrig tänkt på att den där vännen eller andra alltid sminkade sig, jag såg nog inte så på folk, för det var inte viktigt.

Idag ska tre stickade stoora vantar in i tvättmaskin och tovas, jag har redan nästa på gång.

Fridens 💕

Sticker ut hakan som en idiot

 

Efter ett flängande runt i bilen har jag nu landat i soffan. Det skulle handlas mat, hämtas paket på posten, handlas presenter till sonens 6-åring, kalas imorgon och bröd på bageriet, jag har inte haft lust att baka matbröd på ett tag.

Satt i bilen och väntade när maken handlade, vi delade upp oss, jag hade rullatorn med för mina turer. Tog fram mobilen, tänkte se om det fanns något att ta del av på nätet. Den var urladdad och helt svart, nu laddar den ut så snabbt att jag inte hinner med. Verkar vara inne i en sån period när allt går sönder.

Ny, dammsugare, tvättmaskin, padda, mobil … sen ny luftvärmepump till landet, vi har verkligen inte legat lågt under Coronatiden utan konsumerat mera, duktiga idioter.

Ikväll ska vi äta höstens första krabba och så köpte jag 400 gr färska räkor, hovmästarsås gott bröd från bageriet, så överlever vi denna kväll.

Jag har tänkt en massa om uppväxt och vad som påverkade mig mest, det jag i den mån det går, att var självmedveten om, vad som påverkade mitt sätt att tänka. Egentligen är det nog många tankar också om hur många flickor, kvinnor det verkar vara nu för tiden som är psykiskt sjuka på olika vis. Ok, det har alltid funnits själsligt sjuka, känsliga personer, men i min generation tror jag att de flesta jobbade så gott de kunde. Det var nog bara de sämst sjuka som bodde på institution eller hölls hemma. Sen institutionerna togs bort på gott och ont, verkar inte psykiska hälsan ha blivit starkare precis. Jag har ju mött en hel del med problem, när jag redan som ung jobbade som hemvårdarinna och hemsamarit, som det så fint hette då.

Det har ju hela tiden funnits psyksjuka människor omkring oss i samhället, men med mina barns generation har det hänt något med flickorna, kvinnorna. Jag har på ytterst nära håll fått uppleva hur det är när psyksjuka får barn, vilket är ett stort trauma för barnen och dem de lever med. Det går ju inte, finns inte en chans i världen att barn och de anhöriga närmast skulle må bra av den kombinationen.

Har hört om så många män som nu sitter ensamstående med sina barn för kvinnorna/mammorna har fullt upp med sig själva, är för sjuka för att orka ta hand om sina barn. Det är väl dock ok, de barnen har det oftast bra. Värre är det med alla dessa kvinnor som strider med soc vid sin sida, för att till varje pris ha kvar vårdnaden om barnen, fast de inte bryr sig ett dugg när det kommer till kritan pga sin psyksjukdom. Pappan får akut hämta och lämna barn, se till att de får mat och allt det som barn behöver. För mödrarna är inget att lita på, så synd om alla runt dessa kvinnor. Barnens bästa, är mest något som låter fint att påstå, men soc är ännu på kvinnors sida i ur och skur. Tänker på Lilla Hjärtat, kvinnors rätt till sina barn är något som är viktigare än barns välmående.

Jag vill inte såra folk med klent psyke, men nog borde man se till barns bästa i dessa lägen och helst/bäst vore om de aldrig skaffade sig barn. Lika självklart som att utvecklingsstörda inte ska få barn, barn ska inte ha barn. Så där ja, nu har jag tänkt högt igen och det finns säkert anledning för en del att ta illa upp, vi är ju så lättkränkta nu för tiden att vanlig rakhet, ärlighet är snudd på förbjuden.

Nu ska vi duka upp vår delade krabba och ta fram räkorna och allt som hör till.

Trevlig helg 🌺🔆🌺

Fri som en .. lycklig pensionär

Foto av Ronu00ea Ferreira pu00e5 Pexels.com

Igår stack jag och scootern till det nya biblioteket i vårt centrum, det var så underbart att ge sig iväg, sommardag med mild vind som smekte min kind. Jackan åkte av och där satt jag mycket imponerad av sensommarvärmen vi har bjudits på senaste veckorna.

Biblioteket har flyttat in i vårt statshus och öppnades innan coronan slog till, jag har längtat att åka dit och se hur det blev. Förr var jag en storkund, men sedan jag började hitta böcker i källarbokhyllan, köpa egna och får många av andra, har jag mer än jag kan läsa. Men vilket fint bibliotek med trevlig personal, en bok lånade jag, en med stickmönster. Sen drog jag ut igen och njöt av friheten, vädret, mot Ica, här skulle handlas middag.

Minns ni min i måndags första ”åka handla med scootern till Willys?” Jag skrattade gott när jag såg ny reklam på tv från just Willys och den var inspelad från min Willys. Man ser lite bort mot området jag bor i och på slutet av reklamen ser man en dam på en scooter åka iväg. Hahaha, jag lovar det är inte jag.

Imorgon jobbar maken hemifrån igen och jag ska kolla om Röda Korsets Kupan second hand har öppet. Samma med den affären som nyöppnade och stängdes i och med Coronan. Jag passar på att åka iväg när maken är hemma, då behöver inte Frasse vara ensam.

Tamme tusan är jag inte lycklig av min nya frihet. 🔆

Svävar 🎶

Jag svävar hå hååå, jag svävar högt i de blå. 🎶 Kan du se hur jag sadlar min scooter och drar iväg till Willys? Trodde väl aldrig att en tur till en mataffär skulle få mig att må så bra. Där inne har jag långsamt glidit runt och bara varit fri att vara där så länge jag hade lust, inte så länge min kropp orkade stå och röra sig. På hemvägen kände jag att det gick för snabbt hem, vill dra ut på det fria sköna som ett resårband, som det i mina rymliga tajts. Frihetens byxa och scootern min befriare kan jag inte nog lovsjunga.

Foto av Emre Kuzu pu00e5 Pexels.com

Nyss gled lunchen ner, grönsakssoppa den hemkokta med en skivad avokado och så mitt örtsalt ovanpå. Två Finncrisp med keso och tomat, en kiwi till dessert.

I mitt huvud snurrar en massa inredningsdetaljer till vårt kök, någon gång måste det ju bli klart. Jag har beställt en fläkt över spisen med ett skåp, valde en vit, för metall som är så inne känns kallt, manligt och passar enligt mig bäst i ett kök med mörk inredning. Så där som unkisar vill ha det. Fördomar?

I februari beställde jag fläkten av förvaltaren som lagom la allt inomhusarbete på is i och med Coronan. Två gånger har jag ringt och två gånger har de sagt att de ska kolla upp det hela och ringa mig. Har de ringt som de sa? Skulle inte tro det … förmodligen mina fördomar igen, men får de anställda något gjort överhuvudtaget nu för tiden? Har IQ:t sjunkit så pass att de inte längre klarar av sina betalda jobb? Något är verkligen fel på tjänstvilligheten, ansvaret, lusten hos anställda. Sådana har det alltid funnits, de som alltid smiter och förväntar sig att andra ska göra deras jobb. Men nu verkar det nästan vara en färdighet hos allt för många, att verkligen lägga ner krutet på sina rättigheter, för övrigt är det alltid någon annan som har skyldigheter.

Jaha, det var avdelning surkärring som kan och vet allt.

Köket: Tapet på en vägg. Vägghylla. Krokar. Ska det vara så svårt att komma till skott?

Fridens, nu ska jag sticka på sista vanten som ska tovas senare och glo på Dr Phil.

Stendöd

Så igår stängde jag av paddan för den var banne mig inte snäll, har inte skött sig det senaste halvåret. Den rullar in och ut lite hur som helst, ni minns kanske att jag har skrivit inlägg och så vips ”bara borta” … f*n så förbannad jag har varit många gånger på den. Men igår tänkte jag som så många gånger, rensar upp och stänger ner, natti natti idiotpaddan.

Nog blev det natti alltid, den har somnat för gott och jag fick lite panik, tänkte på allt jag har där inne, text och bilder. Men maken, tack gode gnu för honom, han hade dagen innan gjort en backup när jag fick ett utbrott på paddan och sa en massa olämpliga ord om dess varande.

Men nu kom en annan slags panik, var skulle jag göra allt läsande och skrivande de veckor som apple envisade med att paddan skulle kollas. De ska egentligen bara byta ut paddan då jag inte har haft den mer än två år, till tre är det garanti på byte vid dödsfall. Men klart att de ska fåna sig, ha sina som mest tre veckors rutiner på vänt för mig. Kan de ge konstgjord andning till fanstyget fram till treårsdagen så är de lyckliga. Maken var in till en annan verkstad där de kollade lite och sa hur han skulle göra, vad han hade rätt till.

Nog om det, började att undersöka min mobil som jag mest bara har till just att ringa med. Jag som avskyr att skriva på mobilen, detta pyttefjant som bara skriver fel hela tiden. Skulle jag skriva fel? 😏 Lyckades förstå och tog mig in i Facebook och annat, pillerill. Klagar över mitt förfärliga tillstånd, då skriver min son ”vadå, du har ju en ny PC!” Men den kan jag inte använda har ju inget på den mer än räkningar … ridå.

Men flåt en gammal mänska som inte tänker så tekniskt på allt. Jo, visst kan jag sitta vid PC:n. Men vem vill sitta rakt upp och ner när man kan sitta i soffan, ligga i sängen eller soffan och skriva? Jag med mina garanterade gener till Romarrikets vanor att ligga och göra det mesta, jag har ännu inte fått maken att stå klädd i ett höftskynke matandes mig med druvor. Skämt och sidor men PC föll bort och jag tänkte nu blir det snabbkurs i mobilkonsten. Men då kommer maken med min gamla padda, den han övertog när han köpte en ny till mig. Numera hans padda att ”glo på idrott, när som helst, var som helst.”

Så jag kommer klara mig galant framöver, utan min egen padda …

Nu ska jag göra mig iordning för en tur till min mammas boende, jag har köpt tre par nya skor till henne. Sandaler, inneskor och tofflor, det måste prövas och godkännas, det blir till att sitta ute i det fantastiska höstvädret.

Fridens alla goingar ha det skön t i helgen.

En repris som tål att läsas igen

Som den äldre generationen så ser jag på den yngre, nygifta i starten av allt det där som blev mitt liv och alla er andras liv. Jag ser samma unga ansikten som när jag tittar på mitt och makens nygifta ansikten, det där unga, naiva, oförstörda med en öppen blick mot livet. Det smärtar mig när jag vet vad livet gör med oss, hur tillvaron ständigt förändras och kräver direkt ansvar, slår luften ur oss med allt ett liv kan bjuda på. Men vi stapplar upp och tar nya tag och nya tag, i vårt intensiva inre arbete med oss själva i den frotterande tillvaron mot andra. Det gör ont och kostar på, ibland ville jag smita ut via personalingången, men så fungerar inte livet om du vill leva med i nuet. Lära sig att stå upp, stå på, våga språnget ut i det okända för att landa i sin käraste famn. Lusten, kärleken, barmhärtigheten, generositeten, glädjen, förlåtandet är sprängskott in i den allvarliga leken ett liv är. Alla dessa känslor vi ska manglas genom, alla tankar om vad som är rätt, vad som är fel, vilka stigar vi ska gå eller trilla in på, val vi gör, inse att vi ständigt väljer tar nästan en livstid. Att idag titta på maken och tänka, känna in allt vi har gått igenom, som ett slags paradisiskt slagfält där jag förvånat inser att vi är kvar, vi lever trots livet skulle jag vilja påstå. Jag som alla föräldrar önskar mina barn allt gott och lite till, om de en dag sitter som mig och tittar på sina gamla bröllopskort och med ett inre leende ser på sig själva, ser sina barnsliga oförstörda ansikten öppna för allt och kan tänka Gud så unga och oförstående vi var där i allt som komma skulle. ❤

Att våga är att vinna

Igår tog jag scootern ner till min fotvårdare, var en lagom skakig och svag jag när jag kom fram. Låste scootern utanför och tänkte orostankar ”ta inte min scooter nu”. Som vanligt blev jag lyft hos fotvårdaren Laura, vi har alltid så mycket att prata om sedan sist.

Min tanke var att för första gången ta scootern in på Ica Kvantum, vilket jag inte riktigt har vågar. Jag vet inte varför jag har tvekat så att ta en tur in där. Här har ni tanten/kvinnan som har rest ensam i Europa som ung, orädd, nyfiken. Som nu inte vågar åka scooter inne på Ica …

Men in åkte jag på Ica och hjärtat klappade lite extra. Det var så länge sedan jag kunde ta mig runt i min egen takt, utan att hålla på att svimma. Jag njöt stort av att sakta glida runt och plocka på mig det jag ville ha.

Sen i kassan var expediten så vänlig och frågade om jag ville ha hjälp att packa ner mina varor. Jag blev så paff, över vänligheten och sen att jag Jag blev tillfrågad om jag behöver hjälp. Har inte tänkt på att scootern signalerar på sitt vis och självklart sitter jag i den för att jag annars inte skulle ta mig till Ica överhuvudtaget. Men tackade nej till hjälp och tackade för vänligheten.

Hem gasade jag på, Frasse väntade och maken satt hemma och jobbade. Jag hade en stor kasse med Salvia och gräslök från landet, kompletterade med köpt fransk dragon  och citronmeliss. Det var bara att sätta sig och rensa, sen ner i torkmaskinen, här ska bli nytt örtsalt förra årets är nästan slut. Vilken underbar dag och jag var pigg hela tiden efter fotvården.  Nu susar torken och örterna är nog helt torra snart.

Imorgon kommer T efter skolan, kan man öppna upp boenden för äldre så borde jag kunna få besök av T. Vi ska sitta i våra hörn i soffan som är stor och ”fika” som han kallar det ska vi. Det betyder att han dricker saft eller läsk och mular i sig bullar och kakor medans vi ser film på tv:n. Så pratar vi så klart massor och farfar jobbar hemma just den dagen, så även han får njuta av ”vår älskade extra unge”.

Igår lovade jag en bild på mitt galenskap av stickade sockor och vantar. Det är så roligt och rofyllt att sticka just vantar och sockor. Snart kommer kylan och då har jag bra presenter till barnbarnen och andra jag gärna ger bort till.

Nu är det dags att ta hand om de torkade örterna.

Fridens! 🧡🌼🧡

 

Tittar in

Äntligen har jag kommit på hur jag slipper bli antastad av mitt duschdraperi … det har tagit många slitsamma år att komma på detta geniala trix. Duscha draperiet direkt mot väggen, där klistras det fast, succé! Så nu har jag en flanken fri från äckliga draperietpåhopp.

Visst blir ni imponerade av min list … tänkte väl det. 😃

Så där, nu har jag satt på en lins och grönsakssoppa i soppmaskinen.

Mamma ringde och samtalet var trevligt tills luren åker ner, hon pratar på själv, men hör inte mig, om jag så skriker. Jag suckar och lyssnar på henne tills det mesta har upprepats flera gånger, då lägger jag på.

Det är svårt det här, en så fin möjlighet till kontakt, när nu Corona förstör så mycket, blir bara pannkaka. Imorgon ska vi in och hälsa på, säkert regnar det, då blir det ett kort besök utomhus, bara att få henne att sitta kvar i sin rullstol på andra sidan bordet med plastskivan. Hon brukar dra sig fram med fötterna, tills man nästan har henne i knät. Hon märker inte att hon förflyttar sig, stroken tog för mycket av min mamma. Det här att överleva till varje pris …

Nu är soppan klar; grönsaksbuljong, vitlök, paprika, zucchini, tomat, citronsaft, linser och en potatis för att göra soppan krämig, serveras med krutonger. Gott!


När pillertrillaren blev pulvertrillare?

Maken stack till stan/jobbet tidigt imorse och nu menar jag sjukt tidigt, själv sov jag som en stock och kom upp många timmar senare. Solskenet blänker i trädens alla rasslande löv i vinden, när de inte singlar ner, tackar för sig och lägger sig i drivor. Höstlikt vackert med sol och ljummen svalka, när jag i morgonrock trampar runt på tomten, så Frasse får kissa efter sin frukost. Maken var ut med honom innan han stack, så jag kan ta en längre tur lite senare. Frasse håller inte tyst om det tränger på, så jag kan ta det lugnt.

Nu har dagarna snurrat på och ärligt har jag inte mått så bra, det där nedtrappandet av mina antidepressiva tablett har gått så där. Fick fysiska känningar igen, absolut inte som förra gången när jag blev helt panikslagen och kastade in en tablett för att bli av med allt som tjöt, yla, snurra, womwoma i hela huvudet. Så rädd jag blev och inte förstod jag då, att nedtrappning av dessa tabletter kan de vanliga läkare, som så gärna skriver ut dem, inte ett dyft om. Men denna gång, är jag mer påläst, har ju hanterat det sedan i våras och trodde jag hade ordning på det hela.

Min dos är den lägsta och det går inte att dela dessa små piller, utan nu åkte morteln fram. Jag mortlar och delar upp pulvret i två delar, häller på en sked med yoghurt och så in i truten. Jahapp, det var dagens pulverpiller …

Efter samtal med en vän, vi dividerade det hela fram och tillbaka om varför jag egentligen ska envisas med att sluta äta något, som min kropp tydligen tror sig behöva? När nu mina båda läkare tycker att jag ska äta tabletten resten av livet. Suck, en blandning mellan ”äter” ju andra tabletter för resten av livet, som jag måste äta för att överleva, psyket mår inte dåligt, så att jag behöver äta dessa piller. Ska jag äta dem för att det inte går att sluta med dem? Märkligt … så beroendeframkallande att det inte är klokt. Jag fortsätter med mitt halva pulverpiller per dag, får nog helt enkelt bestämma mig för att äta dem resten av livet. Detta halva pulver varannan dag, kanske funkar det? 😃

I tisdags kom killen som installerade värmepumpen. Känns tryggt att veta att nästa värmebölja kommer jag inte må dåligt, på med AC:n bara. Att den sen är billigare i drift än de vanliga elementen gör ju inte saken bättre.

I helgen var sonen med familj här. Vi skulle äta surströmming tillsammans, det gick ju så där med alla nybörjare.

Lördags kväll, surströmmingen är utsläppt från sin burk och jag till och med sköljde av filéerna, allt för anpassning till nybörjarna. Grabbarna var märkbart uppskruvade och gick mer än gärna i närkamp med surströmmingen i sin skål. Det ulkades och jag sa åt 6-åringen att sluta larva sig, då han gärna kör sitt ulkande lite på kul, så där över vad som helst. Han behövde inte stå där och lukta, luften är faktiskt fri runt om den lilla skålen.Men det låg förväntan i luften som om det var något slags mandomsprov som skulle genomföras.Jag gjorde små klämmor till grabbarna med 5-6 pyttesmå fiskbitar som lurade i smör, krossad potatis, mjukt tunnbröd.Nu skulle pappan väntas in, han hade ”öppet sinne” sa han och tuggade på, sa att det smakade bajs och det fick ju grabbarna att plötsligt se ut som om de behövde en hink att kräkas i. Tuggan spottades ut i servetter och så var det äventyret slut. Ungarnas mamma som skulle testa för tredje gången gick ut hårt med helt tunnbröd, krossad potatis, rödlök och gräddfil … en tugga, sen såg även hon ut att behöva en hink.Ja, herregud, vad skulle hon med en helt tunnbröd till? Hon kunde ju tagit en tugga från grabbarnas små bröd.Sen hämtades nya tallrikar åt stackarna som inte klarade mandomsprovet, bara maken åt upp sin ”rulle” och jag min, åt dessutom strömmingen som den var med potatis, vilket fick sonen att bli mäkta imponerad. Det är inte ofta jag lyckas imponera på min son … får väl passa på att suga i mig.Sen blev det Kräftornas Afton, tur var väl det och så var första och sista surströmmingskvällen avklarad med detta gäng.

I veckan har jag stickat ett par raggsockor till barn och ett par stora tumvantar som jag ska tova när jag kommer hem. Nu sitter nästa par tumvantar som ska tovas på stickorna.

Fridens!

Sim Sala Bim

Som vi letade, i väskor, fickor, allt vändes ut och in. Jag fick böka med ny legitimation för min var borta, förmodade att maken som hämtar mina postpaket hade tappat det. Så igår när vi ska iväg och handla drar jag på mig en lite tjockare jacka, det blåste småkyligt.

Foto av Free Creative Stuff pu00e5 Pexels.com

Ni skulle sett min min och makens min när mitt leg ligger i fickan?! Jag begriper det inte, står där med plastbiten i handen, nämen … va, skrattar, undrar, har du lagt det i min ficka? Han nekar till det … men skulle jag inte ha hittar den som låg helt ensam i min ficka, i en jacka som jag har haft på mig. Ärligt talat begriper jag inte ett dugg av detta mysterium för den jackan använder jag höst och vår?

Så klipper jag itu den gamla legitimationen, så mycket besvär helt i onödan. Glad likväl över att ingen har snott den och använt den.

Igår jobbade maken hemifrån idag är han på arbetsplatsen och jag vaknar relativt pigg för att vara jag. Idag ska jag sätta ett bröd, tvätta och åka scooter med Frasse, känner mig som sagt skaplig, men efter duschen får vi se hur kaxig jag känner mig.

Nu är årstiden när måsar och tärnor flyger omkring i flockar och så de ”skrattar” de för liv och jag känner glädjen i fågelvärldens rutiner, inte bara mina egna. Snart har sommaren glidit över i höst och då tystnar måsarna och under en längre period senare syns de inte, tror de drar längre ut till havs.

I huvudet planeras en kombinerad surströmmings och kräftfest med våra ungar och barnbarn till helgen. Vädret ser ut att bli skapligt utesittarväder och jag längtar efter att få bjuda de små på barnvänlig surströmmingsklämma. Kan tänka mig deras äcklade miner av lukten haha!

Sen stannar vi på landet, nu ska värmepumpen installeras, sen kan värmeböljorna dallra bäst sjutton de vill i vårt land för det ingår AC i pumpen.

Tänkte en massa som jag skulle skriva om, men helt tomt i bollen. Jag får nog skaffa mig ett litet block att skriva upp sånt jag klurar på i vardagen, i livet som så.

Fridens

Tiden är inte alltid något som läker

Svenska folket i svartvitt

Det finns hela tiden människor som tänker rätt och vågar stå upp för det. Här en kompis till mig, det är andra gången jag sätter in Jan Carlzons befriande tal om vart vi var på väg. 2015 var ju synligheten klockren för många av oss, vi som anser att det inte bara ska hjärta till om man släpper in flera miljoner mest män, ekonomiska flyktingar.
Idag ser inte alla, men fler vart invandringspolitiken har burit oss. Dessa hätska män som nu vandaliserar vårt land, vårt folk, de sökte en fristad från krig och elände, från länder ingen vill bo i, men semestrar där gör de gärna. Med sig hit tog de allt de sa de ville lämna.
Så nu sitter vi här med våra naiva, ickeförstående, handlingsförlamade politiker och allt deras ickehanterande har de strösslat ut över polisen och det mesta av vårt lands kommuner. Lågt i tak, inga pengar till mer än andra länders folk och dessutom deras kommuners kassor, så de kan ge kommunal service till sitt folk ???

Jan Carlzon fick stående ovation när han pratade flyktingar.

Jan Carlzon en av Sveriges kändaste direktörer, stod inför 500 åhörare på Kvalitetsmässan i Göteborg 2015. Han sa: – Ingen kan kalla mig rasist. Hela mitt yrkesliv har byggt på öppenhet mot världen. Men nu är jag för första gången orolig.

– Jag känner stor oro, säger Jan Carlzon . Öppnar man sin famn måste man också öppna sina ögon. Välkomnar vi människor på flykt måste vi också kunna ta hand om dem. Vi kan inte ta emot fler än vi klarar av. Det förvånar mig att politikerna inte har förstått det.

Det enda partiet som tagit till sig den förståelsen, samma som många medborgare runt om i landet, är Sverigedemokraterna. Plötsligt diskuterar varenda människa invandring och integration med utgångspunkt från den verkligheter de lever i . De enda som inte verkar bry sig är de politiker som har ansvaret för den uppkomna situationen.

Så frågan Jan Carlzon ställer är , har vi det ledarskap som situationen kräver eller har vi fått ledare som följer hopen och försöker samla ihop det som blev kvar det som så tydligt visar ett dåligt ledarskap ?  
– När man tar på sig ett stort ansvar krävs också ett stort ledarskap det som så tydligt har saknats de senaste åren i svensk politik. säger Jan Carlzon.

Tyvärr så har ansvariga politikerna i både Alliansen och det rödgröna blocket struntat i att ta hand om de som kommer hit. Man har fört en politik där tuta och kör och se vad som händer varit det som gällt. Alla opponenter av den politiken har de gemensamt anklagat för främlingsfientlighet. Man har med sin politik skapat klasskillnader i samhället där man får gå tillbaka ända till 30 talet för att se motsvarande samhällsförändringar. Något som inte verkar ha bekymrat de ansvariga politikerna att man är skylldig till att sparkat tillbaka utvecklingen i klasskillnader till i början på 1900 talet i Sverige.

Man har med det skapat en kriminalitet som har gjort flera områden runt i Sverige klassas som särskilt utsatta där myndigheter har svårt att få ordning på utvecklingen. Man har struntat i att föra en bostadspolitik som ligger i fas med de som man lockat hit. Man har struntat i att ge skolan resurser för att tillgodose flyktingbarns större behov för att integreras i skolsystemet, Man har i stort sett struntat i allt som skapar en vettig integration av de nyanlända.

I stället för att föra en vettig politik så har man försökt ändra fokus på de problem som uppstått genom att svartmålat de som opponerat sig mot den politiken. Ingen självrannsakan här inte mer än att när de fått ur sig sin frustration på Sverigedemokraterna så ger man sig på motståndarblocket och anklagar dessa för att inte ta ansvar. Att bägge blocket har lika stort del i det som sker vill man inte låtsas om.

Att någon överhuvudtaget kan rösta på de partier som är ansvariga för det vi nu ser är en gåta. Och i stället för att rannsaka sig själva så fortsätter man ge sig på det enda parti som varit kritisk till invandringspolitiken i hopp att man skall ändar fokus så att de slipper stå i skamvrån inför medborgarna för vad de ställt till. Vi kan väl hoppas att fler tar till sig vilka som är de verkliga syndarna i hur man skött Sverige i flyktingfrågan de senaste 10 åren. Nu får svenska folket vara beredd att städa upp efter vad den naiva flyktingpolitiken lett till.

Man skall aldrig rösta på ett parti i vad de vill åstadkomma utan man skall rösta efter vad de åstadkommit med sin politik. Med det synsättet så är det många partier som borde känna sig oroliga inför valet 2018.

Läsande och lite annat krafs

 

I somras var jag som en seg deg när det gällde läsandet, ok boken var en kriminalare på över femhundra sidor, men att hålla på med den i månader är inte jag liksom. Men det var som om jag var nere i en ofokuserad lässvacka. Men nu hemma i vardagen och med väder, svalare att leva upp i, har läsandet tagit fart igen.

Jag köpte Stina Wolters Kring denna kropp, henne som jag dels har sett dansande, själva dansandet, halvnaken och ibland som en slags protest mot det där pinniga sjuka idealet samhället ständigt trycker upp i ansiktet på oss. En fri stark vind som gör allt det där dansandet som jag själv tycker om, men inom mig värjer jag mig och då handlar det om vikt, ålder … rätten att få visa sig. Nä, mig kommer ni aldrig få se publikt dansande halvnaken, bara tanken får mig att skämmas. Så hårt sitter präglingen om vem som får visa sig hur som helst. Men andra tillåter jag att göra befriande saker. Hahaha typ, gör du så skäms jag å våra vägar.

Hennes bok börjar intressant, men fladdrar sen runt i hennes uppväxt och präglings värld, det var svårt att komma in i boken och jag tappade intresset ett tag och kände besvikelse över röran jag inte hittade i. Men så kom rubriken #metoo och då plötsligt öppnade boken upp sig och jag klev in i tankar, känslor jag kände mig hemma med. Plötsligt tänkte vi samma tankar, pratade samma språk. Ja, jösses det var en resa det, övergrepp och mamman, den helt saknade som blir senil och dör. Alla dessa tankar, känslor om döden, sorgen och skräcken att bli lämnad, av mamman utan att någonsin fått fylla upp hela sitt liva mammabehov. Hon skulle ”följa sin mamma,” vid hennes sida in i döden. Som jag sa till min syster när hon låg på dödsbädden, ”Jag ska följa dig hela vägen.”

Tänk att livet kan vara så smärtsamt, även vackert så det gör ont.

Den natten läste jag ut Stinas bok och jag grät floder, länge sedan jag reagerade så in i själen av en bok. Snudd på att jag kände att ”så mycket jag bär på, utan att tänka på det.” Lite snopet hur mycket djup sorg som gömmer sig och darrar loss i skvalpet efter en annans djupa sorg och tankar.

Dagens krafs får jag tillägna Peter Jihde som tog till fårsaxen och klippte av sig sin fåniga ”manbun.” Har sett honom på tv så klart och även i affären, tänkt varje gång att, han bara ser fjölig ut i håret, undrat vad han, alla de män som springer omkring med hästsvans egentligen tänker? Nu snaggad var han riktigt snygg, han tillhör en av de som faktiskt är snygg i snagg.

Sen ett större krafs, jag har sett Isabella Lövin och tänkt att det måste hänt något i hennes personliga värld. Hon har sett helt slut ut länge, helt utan utstrålning … varför hon avgår kan man ju fundera över. För mig personligen betyder hon inget bra för Sverige, så gå du. Men rent personligt känner jag med henne oavsett varför hon avgår.