När jag så äntligen kom igång med att

sortera mammas byrå och allt som bara legat i högar sedan hon dog. Då berättar Anders att förvaltaren varnar för störningar i varmvattnet pga av något arbete som skulle utföras, vi kan räkna med det i flera dagar.

Jag som skulle tvätta håret blev så stressad, tänkte att det är väl lika bra att chansa på att de inte har stängt av ännu. In i duschen och så skönt att jag hann få mitt gjort. Så nu flåsar jag lite i soffan, ska snart fortsätta med mammas saker.

Vädret växlar från grått och trist till strålande sol, det har mest regnat de senaste dagarna och ärligt bryr jag mig inte så mycket. Anders var över till landet i helgen på styrelsemöte, bra att han kunde släpa dit saker och kolla att allt var ok. På väg hem stoppade han in ett gåband som bara står, en av mina äldsta vänner får det av mig, så kan hon gå säkert hemma i vinter. Hon har blivit så skruttig de senaste åren och har jobbigt med både minnet och kroppen. Imorgon fyller jag år och vi pratade om det igår hon och jag, men minnet lurade henne att ringa och gratta mig idag, blomma hade hon köpt som Anders fick när han lämnade in gåbandet. Jag blev så rörd, blomman är en förgätmigej som hon tänkte att vi kunde plantera ner på landet. Så typiskt gulligt av min goa vän N, sedan jag var i så där 26-årsålder. Vi bodde i samma port och umgicks jämt, in och ut till varandra. Allt vi kunde hjälpas åt med gjorde vi för varandra. Några för livet vänner har jag och det känns alltid så skönt när vi pratar i telefon, det är så skönt att inte behöva hålla inne med några tankar eller reflexioner. Hon är fem år äldre än mig, tänk att hon nyss fick så ont i sidan att hon var tvungen att åka till akuten. Det slutade med operation av en ful blindtarm, men va kan man få det även som äldre?

Nu måste jag fortsätta med sorterandet, så hej o kram på er alla! 💕

Något färgstarkt rödorange fångar min blick

i eken på tomten. Jag fick för mig att det var en punkterad ballong, efter mina barnbarn, men det var ett envist löv som höll sig fast. Genom höststormar, regn, snö och kyla, imponerande minst sagt.

Jag är inne på min tredje må bra dag här på landet i tystnaden, men med naturens ljud och fåglarna som underhåller som om de jobbade på någon slags sjungande ackord. Inser att jag har blivit ”till åren” när jag ständigt matar och pratar med fåglarna. En Gulsparv fick mig att go bananas, så vacker och länge sedan jag såg en sån i min trädgård.

Anders är ingen kepskille, men idag efter fyra dagars solsken och krattande av fjolårslöv, gödsling av gräsmatta och nysått gräsfrö insåg han att solen tar. Så nu går han runt där ute med det en keps är till för, solskydd. Det här med män som dygnet runt, ute som inne går omkring i keps, vad lider de av? Till och med bakvända kepsar, är det väl diagnos på eller?

Huvudbonader har blivit lite konstigt med åren, det inser jag när min vuxna afrikanska städerska städar med stickad vintermössa på skallen? Men vad är det jag missar, vi har varmt i lägenheten och själva städningen skulle göra mig varm nog och inte vilja svettas extra mycket i en mössa inne. Jo, jag ser dem ibland på TV av båda könen … så kan man kanske inte tänka/skriva längre, är det någon som har koll på hur många kön vi har nu i samhället?

Men de här på TV, in kommer vuxna av alla ”sorter,” är det inkluderande nog för vårt samhälle? Med mössor av olika slag och kepsar inte att förglömma, sitter där och blir intervjuade i Tv-sofforna. Sen har de börjat ha ytterkläderna kvar, kappor, jackor med nedhasad överdel av ytterplagget. Det är kvinnorna som tycker det är extra attraktivt, eller vad de nu tänker med nerhasade kappärmar? Att vara inne är att vara rätt blåst, tänker jag ofta när det gäller kläder, smaken är som baken, jag skulle då inte själv klä mig i korvaskinn eftersom jag är tjock, men sånt är inget hinder för många. På ett vis är det ju befriande att inte bry sig, men jag lider när jag ser dem på TV. Jag har funderat varför det gör så ont i mig, det är ju inte jag som visar upp mig? Någon slags skam jag själv dras med över mitt utseende och kan omöjligt begripa att andra tjocka vill framhäva just det jag helst vill gömma. En svart säck över huvudet för mig . . .

Inte sjutton är samhället inkluderande när det gäller fett, nu har jag aldrig blivit mobbad pga övervikten. Men det kan ju hänga ihop med att jag var supersmal tills jag slutade röka i 30-års åldern, fanns inga signaler att mobba en mager skrana och så är det nog än idag. Men feta barn får nog höra saker om sitt utseende hela uppväxten, borde banne mig vara förbjudet att övergöda sina barn som vissa föräldrar gör. Tänk så de stackars ungarna får lida av det hela sitt liv, för de blir oftast inte smala som vuxna heller.

Men nu drog jag iväg helt av mig själv i fet kontra normalbyggd.

Apropå så ska jag äta ett mellanmål innan eftermiddagen har dragit allt för långt, ett fettsnålt mindre mål, jag kämpar med vikten, det var lätt att sluta röka, jämfört med att hålla ordning på kalorierna. Men skam den som ger sig, ett tag till ska jag kämpa på, göra så gott jag kan. En annan dag ska jag berätta om Aftonbladets Wellobe, som lurade mig så totalt att jag nu försöker klara mig själv. Möjligtvis börjar jag hänga med Viktväktarna, men det vet jag inte än.

Fridens 🌿✍🏻🌿

Ere påsk nu?

Vi åker till landet tidigare i veckan och inväntar sonen med fru och ett av barnen, de andra två ungarna är i Trysil och åker skidor.

Sista veckorna har kantats av Covid, först sonen, sen hans fru och sist yngsta som efter en avslutande 40 graders feberattack och besök på barnsjukhus äntligen fick lägre feber och började krya på sig. Nu såg vi alla fram emot en vilsam påsk på landet. Sonen med fru skulle äntligen få vara helt ensamma på landet, när ungarna åkte med släkt till Norge. Men yngsta tösen var inte i form att åka på skidresa och fick stanna hemma, åka med till landet.

Igår kväll meddelade sonen att frugan verkar ha fått maginfluensa . . . vi bara gapade och sa att nu får det fan i mig vara nog. Sonen som planerade för en lyxmiddag med färsk kanin som han svärmor föder upp, använde grillen som står på vår altan, sån där indirekt värme på kaninköttet. Han var så besviken att jag fick ont i magen bara av att se honom gå förbi fönstret. Han fick äta ensam och meddelade oss att de åker hem som till idag, han öste in den lammstek vi skulle äta tillsamman på påskafton och resten av kaninen minus hans portion.

Så vaknar jag på långfredagen, Anders ska precis gå till styrelsemöte här i föreningen på landet och berättar följande. Sonen sover på ett av loften, det finns två i attefallshuset, sängen har inga ben eftersom det är lågt till tak där uppe. Det betyder att man liksom rullar ur sängen när man ska gå ner för stegen och kissa mitt i natten som sonen gjorde. Det var bara det att han i sömnen ”rullade ner” för loftet, ramlade ner på matbordet som gick sönder, tack o lov för bordet som tog emot honom någon meter högre upp. Han lyckades få upp huvudet och landade hårt, har ont på ovansidan på en fot, armbågar, i foten är förmodligen något brutet. Så fort Anders kommer tillbaka ska han köra honom till akuten, herregud undrar hur länge de får sitta där? Hela påsken med den usla planering vården har, synd om folk som jobbar där och folk som måste åka dit.

Nu ringde sonen och undrade om vi hade tandkräm . . . ja, så klart flera extra tuber och klart du får ta en. Det här att planera är han ensam om när de ska iväg, vi alla är olika, men det är tufft om en ska planera det mesta, då är det lätt att något glöms. Han testade att gå på foten och det går om han tar det försiktigt, han är väl som mig och Anders med hög smärttröskel. Jag gick ju en halv sommar och in på hösten med ett ben brutet i foten, tro sjutton det gjorde ont, men mest i vissa lägen och det behövdes inget gips, till just det lilla benen. Trot eller ej, men jag klev på barnbarnets lego, det vet alla hur jäkla ont det gör. Så nu får vi se hur det blir med turen till akuten, ”vem vill sitta där i timmar” sa sonen, när han hämtade tandkrämen.

Tänker att det är nog otroligt många som drar sig för att söka vård, det passar väl regionerna, så de kan dra ner ännu mer, titta så få som kommer hit.

Det visade sig inte vara maginfluensa igår, svärdottern är ju gravid, så hon var pigg som den vanliga mört hon är redan kl 06.00 imorse och åt med god aptit frukost.

Jag undrar när Påsken kommer? Fjädrarna vi har köpt ligger ännu på bordet, de ska sitta på en buske på tomten är det tänkt. Sen måste vi leta upp ett bord till dem i källaren, det som blev pinnved av inatt, är vårt runda gamla bord, som vi hade på vår båt för herrans massa år sedan. Det var en stor amerikansk motorbåt, så bordet var ”normalstort,” du vet ett sånt med hål i mitten för ett parasoll.

All den här spänningen medför att jag tappar energi, vill helst gå och lägga mig igen och blir trött när jag tänker på lammköttet som ska fram ur frysen igen och allt som ska fixas för den där påskmiddagen som jag kommer att bli helt slut av hur trevlig den än är.

Men jag är enormt glad, tacksam över att min älskade son överlevde fallet, det kunde ha gått så in i helvitti galet.

Önskar er alla en Trevlig Påsk 🐣🐥🐣🐥🐣🐥🐣

Dagen magen gick i baklås och kappan fick fötter

Vissa dagar kan jag inte annat än skratta över alla hinder jag ska klättra över.

Min mage är ju som IBS magar ofta är, något så när normala eller vill inte alls. Så jag tänkte igår nu jäklar ska du få din idiotTarm, jag drack plommonjuice och tuggade i mig så där 12 kartinplommon. Plus fruktsallad/päron/äpple med lite Keso.

Samtidigt som en sån där ”fejktand” på bara just en tand, vet inte vad de kallar dem för for åt alla håll och kanter. Så det blev till att tugga på andra sidan och det var jobbigt, då jag just nu äter väldigt mycket råkostsallader.

Ringde tandläkare och fick en tid ganska direkt och jag tänkte hur ska detta gå med magen?” Anders körde mig dit och jag blev befriad från tanden och uppsatt på tre nya tider framöver då en brygga får göras till den tanden.

Redan i bilen dit plockade jag ur allt utom ett paket med näsdukar ur kappfickorna.Hängde upp kappan hos tandläkaren och får en så konstig föraning om något med min kappa.

Så när jag har betalt och ska gå är min kappa borta!! Var ju precis det jag hade en föraning om, blir så arg på mig själv, kunde ju tagit med den in och hängt på kroken i undersökningsrummet, men nej då, den där känslan har styrt mig rätt många gånger i livet, men ibland är det som om pannbenet är för tjockt.

Alla tanter och gubbar ojade sig och gubbarna sa så klart ”men den hänger väl där!” Kunde inte annat än skratta över deras reaktion, tanterna fattade direkt och receptionisten visste vem som just gått ner till Taxin och rusade ner, men hon hade hunnit iväg.

Receptionisten ringde och fick tag i henne, hon var hemma boende på ett av de finare adresserna på ön.

Tänk sån tur att Anders väntade på mig, vi åkte till tanten och hon bad om ursäkt och vi skrattade gott.

Sen hem med mig och Frasse, ja han hänger alltid med oss. Anders drog vidare på sin röntgen efter operationen, koll att allt

såg bra ut i höften. Där var det bara att gå rakt in, inte en käft som ville röntga sig mer än han, tro sjutton det vädret är ju så uselt.

Just idag när vi har städerskan här och vi helst vill vara hemma.

Magen?

Den idioten har inte gett ett uns av tecken och det kan det fortsätta med tills städerskan är klar och har gått.

Sommartid bläää för detta påhitt, just idag känns det ju verkligen dåraktigt. Gårdagen gick ju så fort, så när jag skulle ta lite sen lunch, då var det dags för middag. Jag vill ha samma tid året runt, det lär våra kroppars inbyggda klocka må bäst av.

Känslor och tankar får ta plats

Jag skvalpar mest runt i tiden som ett före och efter. Det mest hysteriska gråtattackerna har övergått i mer djupa suckar och tårfyllda ögon efter mamma.

Inte sitter jag här och sörjer dygnet runt, mer som ett tomrum som dyker upp här och där, en viss sorts musik, vissa saker jag läser, hör som påminner om dig mamma. Själva tanken att du inte finns är på ett oförklarligt vis helt omöjlig att ta in. Fast samtidigt så självklar, låter inte klokt, men så är det. Som om tiden aldrig hinner ikapp just den där delen. Men min hjärna hämtar nog in det hela, när den har bestämt att jag klarar av att ta in det som en hel bit, inte som nu i ett splittrat kalejdoskop.

Sonen ringde nyss, har varit på en stor läkarundersökning, den första i hans liv tror jag, den inklusive alla tänkbara prover. Jag oroas över om han nu ska få veta att han har ärvt min njursjukdom. Mitt inre gör kraftigt motstånd mot ett sånt konstaterande, men vi får vänta på svar till den 30 mars. Dottern har ju redan upplysts om att hon har ärvt eländet och något i mig dog den dag hon ringde och berättade det. Jag grät lång lång tid, det var så jävla smärtsamt. Jag visste inte ens att jag hade denna cystnjure sjukdom när jag skaffade barn. Ingen i min släkt hade hört någon ha denna sjukdom, förmodad mutation för min del. Herre min gnu, bara att tänka på fem barnbarn och nummer sex på gång!! Måtte sonen klara sig, vill inte att det ska ärvas vidare.

Att känna skuld är knepigt, något man inte vet, kan man ju inte känna skuld för. Mer som en sorg att jag skadar de jag älskar mest och rädslan hur de ska ta det hela om/när det väl sätter igång och livet känns som om någon släckte ljuset. Resan ner i njursvikt är inget jag önskar någon, så mycket fysiskt elände och psyket helt upp och ner blandat med rädslan att dö och en massa tankar om varför?

Köandet på organlistan som för vissa blir allt för lång, de hinner avlida. Andra har sån tur att de får en njure samma vecka som de sattes upp på den. Allt handlar om organbrist eller tillgång . . . verkar aldrig bli ordning på vårdens hanterande av det hela. Tänk så fint det vore om vi alla redan innan vi dog, blev gamla, blev sjuka, fick godkänna att vår kropp hjälper andra, när vi själva inte har användning för den.

Hur svårt är inte allt att få till i detta vårt land. Byråkratiska stoppklossar överallt tillsammans med nejsägare, har ni tänkt på att det alltid är de som styr oss, nejsägarna och byråkratin. Lågt i tak och rädslor för att ha fel åsikter, är inget som får ett land framåt, kväst folk gynnar bara makten, titta på Ryssland, Nordkorea, Kina, Sverige. Kan nog kännas provocerande att se vårt land i den raden, men alla som växte upp från 1930-talet och framåt, vi är lika manipulerade som folket i de andra länderna är. Det tog tid att förstå och att V med värstingen S ännu håller på med sitt manipulerande fulspel. Nu är de inte ensamma, de har sällskap av C, Mp, L, KD och inte att förglömma M. Hala ålar, fulspel, mygel, lögner, påhopp.

Aldrig trodde jag i min trygga uppväxt att vi alla flöt på en lögn. En lögn som idag har tillåtits brisera i ett land med inbördeskrigsliknande tillvaro. Om inte ryssen och resten av krigshetsarna tar oss till tredje världskriget, så kommer jag klara mig tills mitt liv är klart. Men min rädsla är ju mina och era barn och barnbarn. Vem faAn tänker på dem, jorden de ärver?

Tankar famlar, hittar rätt ibland, blandade med rädsla och indoktrinering gör att nya annorlunda tankar känns himla fel, tills man läser runt i allt som inte har med lydmedia att göra. Tankarna mal och mal i malströmmen, ett korn hittas och ibland leder det till klarsyn. Ett uppvaknande och nystart på tänkandet om livet vi alla lever i.

Livet kan vara så otroligt olika beroende på var vi bor, religion, seder, bruk, värderingar, ekonomi, politiker, Vi alla har samma basbehov, men resten är lika olika som natt och dag och människan är ännu på grottstadiet i större delen av världen inklusive Sverige.

Släkt och politik . . . lägg ner, lägg ner

Ibland gnager möten, ord, tillfällen i mig, oavsett hur fullständigt hjärntvättade vissa är och dessutom allt för nära i släkten. Så klart det är politiska värderingar det handlar om.

Tänk att ”mitt i livet människor” inte har kommit längre i sin tankeverksamhet än att upprört prata om SD-människor som Nazister och att de verkligen är Farliga Människor . . . Verkligen farliga! Sa han och stirrade upprört, storögt på mig, tvärsöver bordet. En farlig nazist till svärmor och mamma hans hängde på, intelligensen kommer från mammorna sägs det.

Äpplet och päronträdet, allt det där och jag känner mig så innerligt trött. Jo då mitt eget äpple, faller långt ifrån mitt päronträd. Det blir väl lätt så som ingift i en ny familj hon umgås mer med än sin ursprungliga. Klart de får tycka vad de vill, jag varken vill eller orkar argumentera med folk som börjar med att jag är en farlig nazist. Kanske kan jag strimla dem i bitar med mitt medlemskort i SD?

Tänker på förr så lätt det var, höger eller vänster, alla visste vad de höll på med och vart de strävade, hade sina mål. Alla hade förakt för varandras val lite till mans, men det sas inte så mycket, ofta visste man vad de var för folk man hade runt sig. Sen var det inte mer med det.

I nutid är det ingen ordning på ett dugg, bortsätt ifrån att allt för många partier är utan mål, jobbar den där kända ”vändakappan” övertid varefter man vill ha makt eller mista den.

Jag förstår att vi alla ser på livet, händelser, politik med oändligt olika ögon. Allt för många är totalt blinda, lika många tycker att jag har foliehatt och är helt dum. Skillnaden mellan oss är att jag inte kallar dem för ett ord de inte ens verkar förstå vad det betyder. Nöjer mig med att kalla dem korkade, blinda alltså mer vanliga påhopp.

Så nu hoppar jag resten för det är totalt meningslöst, som det mesta har blivit i vårt land.

Idag fyller vår son år, han skulle heta Hanna . . . så otroligt ställd jag blev när de sa ”En stor och fin pojk.” Kan sjutton inte begripa att han fyller 41, vart tog alla år vägen och jag med dem för den delen?

Vi har varit en vecka på landet i tystnaden och njutit av att bara vara, nu är vi hemma igen efter gårdagens barnkalas. Veckan som kommer är full av göranden, det mesta är kul, idag dyker en snickare upp. Vi skickade efter ett nytt vardagsrumsbord, ett dyrt säger jag som förklaring till våra snopna miner, när inga bordsben var med. Efter några samtal ringde företagets snickare och sa att han dyker upp idag för att skruva på benen. Det kallar jag service, därför skrev jag ”dyrt bord” Ikea skulle väl strunta i om något saknades och du skulle få åka hur långt som helst för att hämta eller byta något de skickat fel.

Frissan ska jag till i veckan, bibban med barnbarnet och Anders han åker ju på rehab nu efter höftoperationen, som för den delen har gått helt utan problem.

Men så fort jag kom hem fick jag ont i ryggen igen, skit också. Ska boka in någon, naprapat/massage.

Nu ska jag fånga resten av dagen, kan inte ligga och såsa här längre. 🌷✍🏻🌷

Eftersom min kropp inte fungerar speciellt bra brukar jag då och då liggandes på rygg lyfta ett ben i taget upp och ner som någon slags gymnastik. Döm om min förvåning när vänsterbenet låg kvar som en stock, jag kunde inte resa benet upp hur jag än kämpade. Ringde vårdcentralen och bokades in för samtal med min läkare på måndag. Jag kan gå, stå och resa mig, samt sitta med benen i skräddarställning eller lite som jag vill som vanligt. Ont har jag i benen, fötterna och händerna . . . vad sjutton det nu är, har mest sovit i helgen. Ryggslutet och en skinkan är inte som vanligt, tänker på den där nerven som kan komma i kläm pirri . . . någonting eller falsk ischias, inte sjutton vet jag?

Vi har haft besök av min systers dotter i veckan, det var skönt att se henne igen, har inte setts sedan min syster dog 2006.. Anders skötte bouppteckningen och vi hjälptes åt med att städa ur lägenheten. Sen valde hon att försvinna, idag förstår jag varför. Jo, en gång ringde jag och såg till att hon hälsade på när min mamma fyllde år, väldigt länge sedan. Jag såg nu min syster i hennes gester och minspel, både fint att uppleva igen och samtidigt sorgligt. Jag som har tänkt så många gånger att det är som om jag aldrig har haft en syster. Det känns så otroligt länge sedan hon levde, som om hon var en dröm som bara försvann när jag vaknade.

Nu blir det träff med henne och hennes två barn och våra ungarna med barnbarn här om en månad, då blir vi fjorton runt bordet. Det finns ännu ett barn till henne, men han är så pass autistisk att han inte klarar av folk och ljud, livet helt enkelt. Så otroligt märkliga tunga historier vissa av oss ska genomlida. Ofattbart att hon inte har tagit kontakt, när vi har funnits här hela tiden. Jag hoppas nu att hon kan kliva in lite i familjen igen, trivas med vår brokiga skara. Min födelsedag på landet med tävlingar och lekar brukar vara något vi alla verkligen gillar. Tårta och kaffe på förmiddagen och grillat till middag. Sen alla ungar som har mängder av leksaker i vår källare att hämta upp.

Jag har klurat på om och vad för rörelse jag har gjort som får benet att ligga som en stock. Kom på en sak, när jag handlar med skotern på Ica sist, har jag en kasse på golvet mellan benen. När jag då måste kliva av skotern och hämta produkter i kylarna tvingas jag lyfta just vänster ben i en hög sned vinkel över kassen som nästan tar livet av mitt ben. Sist drog jag ut kassen på golvet, så jag slapp resa benen högt upp över kassen, tror det hände något före den handlingen.

Jag blir irriterad, uppgiven, ledsen och förbannad när jag ikväll från ingenstans fick min huvudvärksspecialare, som om någon sticker in en kniv och vrider runt, kommer med halvtimmars mellanrum. Tog Panodil, jag gillar inte att äta värktabletter, men antalet har vuxit med tiden, känner mig nöjd med att det bara är Panodil.

Nu ska jag läsa en stund och somna. Kram på er 🌷☘️🌷


Efter döden kommer födelse

Idag tänker jag släppa min glada nyhet, ännu ett barnbarn på väg.

Men nu mina kära vänner har själva oväntade chocken lags sig och jag ser fram emot mitt sjätte barnbarn, jag blir farmor igen.

Aldrig i hela mitt liv trodde jag att jag skulle bli rik som pensionär, sex totalt olika härliga ungar kommer berika min framtid på den sluttande slänten. Måtte jag leva förbannat många extra år, så jag får njuta av ännu en frågvis unge, som kan sitta bakom ändan på mig i soffan och prata, titta på livets mysterium i min padda.

Sen lite mig mig . . . mår bättre på många vis, men sedan november har kroppen tagit stryk. Det bara är så att kroppen inte orkar det knoppen vill. Mammas sjukdom, utdragna döende, begravningen, allt runt om med min själ i gungning som skulle landa på landet under nyår efter begravningen. Blev ju pannkaka, då jag bara sov.

Eftersom jag bara sov fick jag inte veta att jag väntade ännu ett barnbarn, då de två yngsta barnen inte skulle upplysas om tillståndet så pass tidigt. Anders som firade nyår fick så klart veta. Mig ringde de upp när de kom hem från landet och jag svarade i mobilen samtidigt som jag lyckades dra en halvfull kopp kaffe i knät. Det blev inget prat utan byte av blöta byxor och underbyxor. Ringer upp och får veta det hela och jag med mitt då vingliga psyke blev helt ställd, chockad.

Så märklig känsla, det blir sju år mellan deras yngsta och nästa, jag var hundra på att det inte skulle bli några mer barnbarn.

Massor av märkliga tankar, en ut, en in. Klart jag tänker karmiska tankar.

Nästa på tur är Anders som nu efter två veckor inte har ont, han slutade tidigt med morfinet, funkar med vanlig Alvedon. Han har sina kryckor och börjar bli riktigt duktig på att ta sig runt, bra läkkött och hög smärttröskel. Så han har börjat veva igång mycket av sitt vanliga göranden.

Sonen ❤️ tog över efter Dotterns ❤️ hundpassning och har hämtat Frasse morgon och sen kväll på tur. Sen har vi trixat lite och även 14-åriga barnbarnet ❤️ har hjälp till på eftermiddagen några gånger, farmor rotade upp alla tyngande ören som trängdes i plånboken ca 50 riksdaler, vem minns inte hur efterlängtade alla ören var i den åldern. Så från och med imorgon ska vi klara Frasse själva. Nu får ju Anders köra bil igen, morfinfri och automatbil som förenklar.

Vi ska packa ner pirran och Dramaten i bilen, så kan jag dra det vi handlar och hämta typ paket idag till bilen. Det här med kryckor är knepigt, Anders lösning på kvällsfikat, allt i en pappkassen hängande på kryckan, ❤️KaffeNisse❤️. Jag serverar annars all mat till honom, han kan ju inte hålla i något och samtidigt hoppa på kryckorna.

Sen idag en vacker förmiddag med början till isbildning på Värtan under natten. Titta i vänstra hörnet så vackert . . . jag tog ju bilden inifrån, så det blir ju lite si och så med kvalitén.

Jag borde en massa, men har inte kommit mig för, orkar helt enkelt inte att samla ihop mig och skriva. Men några rader plitar jag nu ihop. Mamma slutade äta efter sin stroke i början på november och sk palliativt läge uppstod vilket innebär att man inte ger föda eller dropp, den vätska hon sa sig vilja ha fick hon skedmatas med. Som anhörig ska man vara med och besluta, jag kunde ju aldrig i min vildaste fantasi fatta att mamma skulle ligga på det viset med större delen av kroppen förlamad, utan föda, ropandes på HJÄLP och JAG ViLL INTE högt till att börja med och tystare, hesare varefter tiden gick, för att tystna och bara bli ett onyanserat ljud. Vi var där och där och där, som tur var tog vår dotter över när jag totalt kroknade och bara sov. Det var nog det värsta jag har upplevt av onödigt lidande, personalen var fina och omhändertagande både av oss och mamma. Men oturligt fick hemmet en ny sjuksköterska som var ytterst noga med att ge för lite morfin och ångestdämpande, hon var hysteriskt rädd att mista sin legitimation, vilket ingen ville att hon skulle. Men som en ”gammal” sjuksyster som dök upp när mamma väl hade dött sa ”att det inte var något som förhindrade att ge mer.” Så vem ska veta när en döende glider över med lite extrahjälp. Ja, jag är för dödshjälp i dessa situationer, De som vill se sina gamla föräldrar lida så i onödan, är det något känslomässigt fel på.

Personalen sa att ”det är de med starkt psyke och så pekade de på sina huvuden, som lätt blir liggande så där.” Ja herre min gnu måtte jag vara svag den dag det kommer, så där vill jag inte att någon behöver ligga. Men mitt i allt elände vände mamma sitt ansikte mot mig och sa, ”Jag älskar dig” och så log hon det vackraste renaste ljuvligaste leende jag nog har fått i hela mitt liv.

Hon dog den 5 december den natten jag omöjligt kunde somna, när jag väl somnade var strax efter att hon dog. Som om jag kände hennes kamp om att släppa taget, tankarna snurrade om henne timma efter timma. Jag blev uppringd och tog emot dödsbeskedet, vi tog oss dit och jag var lugn tills jag satte mig hos mamma, då rasade hela mitt pansar jag hade satt upp för att klara det hela. Jag grät så häftigt att jag chockade mig själv. Sen dess har jag inte ännu balanserat mig, jag gråter nu så klart, får ta paus för att torka ögonen, aldrig trodde jag att min sorg efter mamma skulle vara så totalt omvälvande. Jag har ju varit mamma till min mamma i nästan sju år, så jag trodde inte jag skulle känna mig så övergiven, hon var den sista ur min familj, för den delen den sista av alla ”vuxna” jag växte upp med.

Här hänger jag rotlös och ensam fullständigt ofattbart så mycket känslor som har rubbats. Allt som hade med begravningsbyrån, prästen, begravningen, fikat efter, släkt och vänner som dök upp. Allt flöt på fint, liksom bouppteckningen Anders sköter, precis som han gjorde när min syster dog. Efter begravningen som var i Danderyds kyrka, samma vi gifte oss i 1978, åkte vi direkt till stugan på landet. Sonen med familj hängde med, vi tänkte fira nyår tillsammans. Men jag har aldrig kommit igen efter allt som har hänt, jag sov och sov på landet. Yngsta barnbarnet sprang lite in och ut, hem gick hon till sonen och sa farmor bara sover. Så nyår firade Anders med dem i deras stuga, vad jag gjorde fattar ni nog.

Mitt i allt blev Anders kallad till ortopedkirurgen och kom hem med en operationstid i slutet av april. Hans höft är totalt slut och vi är så lättade att han ska få bli opererad så pass snart. Han ställde sig på listan ifall det skulle bli ett tidigare återbud. Vi pratar om hur vi ska fixa med Frasse, jag klarar inte av att sköta hans alla turer plus allt här hemma, min kropp är ju inte min längre. Ungarna ville hjälpa till, dottern vill ha honom en vecka, ungarna skulle älska det och hon jobbar hemma hela veckan. Sonen tar morgon och kvällsturen och jag lunchturen. Det ordnar sig alltid, allt utom min kropp som fuck ännu en ny omgång. Anders är hos ortopeden den 16 januari och de ringer om ett återbud nu till i måndags 23/1, jag som redan är ett darrande ynk, blir så himla glad för hans del äntligen, men nu slår rädslan till. Döden i hasorna igen, jag blir så sjukligt rädd att Anders ska dö av operationen. Sånt händer faktiskt ibland utan orsak.

Nu sitter han här med sina kryckor, hög smärttröskel plus morfin och annat, så mår han så klart oförskämt bra. Jag är lika sjukt slut mest hela tiden. Allt normalt är som en storstädning av hela boendet förr i tiden, nej inte ens då var jag så slut som nu. Slutar nu för idag, risken finns att jag fördjupar mig i mig mig mig och kroppfan som jag inte vet var jag ska göra av.

Dottern hämtade Frasse i måndags och han har det så bra, han kommer hem i helgen tror jag och då tar sonen och Tim över hjälpen. Jag längtar hysteriskt efter Frasse, vill ha honom här hos oss i soffan bakom min rumpa och mellan oss i sängen när vi sover.

Stor Kram på er Alla

Ett telefonsamtal

Palliativ vård faller som en tung gråsten i min kropp ner i magen och stannar där, tyngden sprider sig och jag befinner mig i ett känslomässigt intet läge. Var är gråten, skriken och frustrationen, just nu ett intet i mig.

Äter och dricker man inte och riskerar att få ner det lilla man får i sig i lungorna som då kan skapa lunginflammation, då har livet redan smitit sin kos.

Sjuksyster och läkaren ringer och vi pratar oss fram till det palliativa. För mig det kärleksfullaste jag kan ge min mamma och med läkarens hjälp, ångestdämpande och starkt smärtstillande.

Bäst att hon får ligga i lugn och ro på det ställe som har varit hennes hem de senaste 6-7-åren. Inte köras till sjukhuset, böka bort hennes sista tid med meningslösa transporter och insatser som inte leder någonstans. Kroppen måste ha rätt att få lämna när den har gjort sitt, själen väntar på sin frihet och jag vill inget hellre än att hon får möta alla nära och kära som har gått före henne.

Just här och nu är jag så glad att vi fick vår lilla stund med kaffe och tårta med mamma sittande upp. Hon njöt av kaffet ”livselixir sa hon” och citronmoussen mmm och en liten bit jordgubbe var så påtagligt njutbar.

Tänker på allt en människa har gjort under sin livstid, sagt, känt, upplevt. Livet är en nåd vi får passera, större delen av det vi kallar liv, förstår vi inte just nåden. Vi växer upp, hovrar i tillvaron bara glider igenom och vidare, långt senare kommer tankarna, insikterna och frågorna vi ställer oss om detta fantastiska liv.

Kan ni tänka er att jag skriver och hela tiden har Frasse sin förmiddagsuppgift att få med mig till köket för frukostbrunchen. Han snackar, krafsar ger sig inte, jag ska upp ur soffan och hämta frukost.

Ja, så blir det och hemma blir vi, ingen tripp till landet denna vecka som planerat. Jag vill ha nära till mamma och kommer nog åka över ofta. Får göra som när min syster låg för döden, ta med min stickning.

Alla ni som kan njut av nåden, gåvan vi alla fått av liv.

lite tänk

Var uppe tidigt i morse ”för att vara mej” och satt i soffan så klar. Ge mig några år, så har vi en fin grop i nya soffans dyna efter rumpan min.

Men det var ju inte det jag skulle skriva, utan om det kav lugna havet och solen som tveksam lite avskalat så där som bara novembersol kan, ändå lyckades blänka till i en mås som gled över himlen.

En ynnest att få se livet i sin eviga kretsgång. Allt klarar sig själv, solen går upp och ner, djur föds och dör, naturen växer upp och torkar ihop till mull. Det blåser, snöar, töar, regnar, solen värmer mer eller mindre, månen skiner, molnen drar än hit än dit.

En ynnest att låta det skådespelet upprepa sig inför mitt seende. Ibland suckar jag av lyckan att bara få ta del, utan minsta krav. Andra gånger blir jag lätt vemodig som varje vår, att alltet orkar ta nya tag och blomma upp inför mig igen. Andra gånger är det en befriare att andas in djupt och låta den djupare sorgen släppas ut. Vi människor är inget utan den syresatta rundeln runt vår jord, är inget utan allts eviga vandrande, helt av sig själv.

Tacksamheten finner inga gränser i min vardag mellan ynk och frustrationer. Glädjen egen eller delad är det finaste att ha. Gränslösa tänkandet kan ge oss allt, även det vi aldrig når. För en sekund eller två får jag sväva, sväva ut.

Orostid och fest går det ihop?

Egentligen har jag inte tid att skriva just nu, men andan faller på och jag följer andan en stund. Igår ringde systern på mammas boende och berättade på usel svenska att mamma skickas till sjukhuset med en stroke. Det var knappt jag förstod vad hon sa systern alltså, hur kan de få en så viktig uppgift i samhället, utan att prata svenska bättre än så. Eftersom det är mammas tredje stroke vet jag att det inte är någon ide att hysteriskt rusa till sjukhuset. Hon är talbar, men sluddrar och kommer nu undersökas och slutligen köras till en avdelning,
Men ringer så klart sjukhuset för att höra hur det går och pratar med en normalt svensktalande kille som under samtalet får in mamma, det tog lång tid mellan samtalet från systern på boendet tills mamma kom på plats. ”Ja, jag är den ni ska ringa” säger jag när han frågar, kollar att numret stämmer hem till mig i papperna från boendet. Självklart inte, där stod vårt gamla hemnummer, fast jag lämnade redigt papper för flera år sedan, med mitt nya nummer. Men det vore ju dumt att tro att ett boende kunde klara att ändra en så viktig uppgift.

Sen fortsätter livet här hemma, vi ska ha ungarna med barnbarnen här som idag på middag och vår beställda cateringbuffé levererades i många kartonger igår, som vi ställe på den inglasade balkongen över natten. Vi ville skapa lite mys för familjen och valde catering, bara ställa i ordning här hemma duka och pyssla med snacks, drink, middagen, efterrätt Banoffee gör vi själva och så espresso eller vanligt kaffe till det. Vi brukar bjuda på middag denna helg, underbart att få träffas och umgås. Ungarna börjar bli ”stora” fem stycken från fem till fjorton snart femton. Anders har fixat pyssel och knåp som passar de olika åldrarna och så godis så klart.

Frasse fick en extra lång promenad och när jag klivit upp kom de hem efter en snabbis med bilen ner till Anders föräldrars grav med ljus och krans.

Tillbaka till gårdagen. Ringer neuroakuten (sjutton vet hur det stavas) vårdlag 3 och vill höra hur det nu är med mamma. En kvinna som pratar ännu sämre svenska än systern på boendet bad mig lämna mammas födelsenummer. Jag talar om det i vanligt tonläge och pratfart. Tystnad . . . jo, jag tar det igen …tystnad bara avdelningens ljud, pipande från bevakningsmaskiner . . så upprepar hon siffrorna, fel igen och jag talar l å n g s a m t . . . upprepar .. upprepar, höjer rösten . . . pratar som till en idiot . . . 16 var så svårt så svårt . . jag blir otrevlig i tonen (undrar vad i helvete detta är, ett skämt???) Inom parantes sa jag inte utan tänkte. Min man tittar på mig frågande, undrande vad fan jag håller på med. Efter att ha sagt 16 på mängder av sätt, ett sex, ett sex , sexton sexton sexton Nej inte 06 nääää inte 06. Till slut sluddrande på fan vet vilket språk sa hon 16 och plötsligt hade hon hela födelsenumret. Sen tystnad bakgrundsljud av olika maskiner pip pip pip jobbade på. Jag säger Hallå??? På oförskämt dålig svenska fick hon ur sig den avdelning mamma nu låg på och telefonnumret. Jag tackade och avslutade samtalet snabbt. Faktiskt chockad över hur en så outbildad kan sättas på en så viktig plats? Verkligen inte svårt att förstå gårdagens uppgifter på nyheterna, att stora klasser fockats ur sin utbildning till sjuksköterskor pga usel svenska. Tänk så Otroligt Många Fel det kommer bli i deras fotspår, i ett jobb där det akut behöver gå undan i tanke och tal. Hur ska de klara av order om mediciner i akuta skeenden? Kan de inte läsa eller förstå svenska siffror i tal . . .

Senare på kvällen fick jag tag i en svensk sjuksyster på mammas avdelning tack o lov prisa konungen! Jag fick till och med prata med mamma med högtalaren på mobilen. Hon skrattade när hon hörde min röst och då blev jag lugn. Visst sluddrade hon lite och stroken var denna gång på motsatta sidan, men hon kände igen mig, blev så glad sa syrran. Vi kommer på söndag sa jag, idag ska de testa hur hon har påverkats och jag fick svara på många frågor om hur mamma var innan den här stroken.

Idag är det verkligen november och jag hälsar de grå och blöta som så naturligt ramlar in, så fort vi stavar till november. Nu ska jag hjälpa Anders få ordning på festen.

Repris från 2015

Idag är jag ”dagen efter”, kroppen är en röra och jag känner mig ilsken för jag har saker att uträtta.

Det är en sån dag när jag blir galen på alla inlägg som bara pekar åt ett håll i vårt land, åt helvete!

Jag vill inte höra talas om fler invällande invandrare, att det från torsdag inte finns tak över huvudet för fler och vi bara sitter här i roddbåten och regeringen har snott årorna och skiter fullständigt i sånt som varje klok Svensson kan räkna ut med baken, det går åt fanders.

Jag vill inte läsa att våningssängar inte går att få tag i i hela Europa, att lite för många flyktingar är missnöjda redan efter en vecka i vårt land. Att de slåss som galningar på förläggningar, att de redan har börjat fortsätta sina interna religionsstrider i vårt land, under tiden vi tror att vi räddar dem.

Att de släpar sig genom hela Europas alla trygga länder för att komma just hit, vilket har mest med ekonomiska fördelar att göra, vilket vi inte alls får låssas om eller prata högt om.

Signalerna vi sänder ut har vi problem med, vilket varje svensk vet, signalfel är ett inarbetet problem i vårt land som tydligen också kan överföras på invandringen. Att göra något av det, rätta till det verkar vara totalt omöjligt i vårt land. Både tekniker och upphandlare och regeringen klarar inte av att ta tag i saker från botten, stå upp och tala ärligt om det som felats. Nej, de har media med sig som har slutat vara det de ska vara grävande, ärliga i sitt uppsåt att peka på brister, sprickor och regeringens taskspel.

De håller ihop och jag begriper banne mig inte vad de tror sig tjäna på det?

– Men tror ni att vi alla är så lättlurade?

– Men vi vill så väl och hjärtat ska vara med, vi tänker och lever här och nu precis som det i andra fall bör vara.

– Men det finns ett SEN som i ett lands ekonomiska varande inte kan ignoreras med ett nu. Har ni totalt glömt SEN?

– Men ni minns de gamla som misshandlas i vården. De gamla som inte har råd att äta, leva som du och jag.

– Men ni funderar väl på hur vår sjukvård slutligen kommer se ut? Löner till de av oss anställda, visst vill vi ge dem anständig lön och rätt till semester som är så viktig för resten av oss andra? Eller?

– Men rädslan för det kriminella är tydligen inte tillräckligt personligt nära ännu för att vi ska protestera mot att polisen bryts ner, den nya organisationen fungerar tydligen sämre än sämst vilket också är något vi absolut inte får tala om eller ifrågasätta. De högst upp i polisiära kretsar tiger som muren tillsammans med regeringen.

Polisers löner? De får gärna gå ut och offra sina liv tillsammans med brandmän och sjukvårdspersonal, bryr vi oss? Bryr sig makthavarna om att landets domstolsväsen och polis krackelerar? När bilar och skolor ständigt brinner i de där förorterna vi inte får låssas om har sjuka problem.

-Men hur tänker ni SEN med allt nytt folk som ska ha rätt till allt vi är vana vid? Hur tror ni att vi kommer reagera och må när alla budgetar är slimmade till ett samhälle som har anpassats till andras väl och ve i första hand?

När vi var och en drabbas av den ekonomiska katastrof vi har framför oss på ett mer personligt plan än nu? Reagerar vi då?

Jag är väl som alla andra, tänker på mig själv och mina egna nära och kära. Precis på samma vis som flyktingarna gör när de drar igenom Europa för att slutligen stanna i Tyskland eller Sverige. De länder som till synes erbjuder mest …

-Men jag undrar hur det kommer se ut i samhälle SEN? Finns det ett SEN som liknar det vi tänker oss som vårt samhälle?

Våra barn och barnbarn har de inte rätt till ett värdigt liv i Sverige? Hur svårt kommer framtiden att bli för dem, vad lämnar vi efter oss?

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Tänka högt

Efter nattens njutbart regnande konstaterar jag att jag har sovit som en stock, konstigt att varje förflyttande fram och tillbaka mellan landet och stan slår undan orken för mig något dygn.

I måndags kunde min städtjej inte komma, pga skolstarten för sin dotter. Så jag fick en vikarie, öppnade dörren och där stod Ukraina med soligt leende. Hon kom hit i mars och pratade hjälplig svenska och engelska. Nog sjutton är det skillnad på folk och folk och inte sjutton är det rasism, bara ett konstaterande.

Hur mycket hjärta och empati jag än har för annat folk, känns det bäst med de som likt oss vill jobba och har liknande uppfattning om det mesta. Ärligt talat tror jag inte på multikulti i något land, peka ut ett land utan mängder av problem pga olikheter mellan folk från länder för långt ifrån västs påverkan. Det här med ”lika barn leka bäst” har inte kommit till av en slump.

Sen är ju människor oändligt olika att möta därute, även svensken finns i oändlig variation. Vi har egna av allt, våldtäktsmän, mördare, bedragare, skitstövlar, psykopater ja, va du vill, allt finns. Det finns inhemskt att ta hand om, men inte var de så många att varken poliser, fängelser eller häkten räckte till.

Undrar vad som gjorde att politiker ansåg att vi behövde alla dessa invällande livräddare som skulle bli en fördel ekonomiskt, rädda pensionerna osv i evighet. Men hallå, de från MENA länderna de är ju oftast analfabeter, vuxit upp på stampat jordgolv och har inte ett dugg likhet med västuppväxt folk. Ja, vi som de ser ut som människor, behöver föda, tak över huvudet och vård vid sjukdom och annat.

Men sen är det inte så mycket som stämmer längre, vad den skillnaden har gjort med vårt land är ju rent skrämmande och att svenskt folk inte ser vad som har hänt och inte kan hjälpa till att stabilisera vårt land, det ger mig panikkänsla.

Mig går det ingen nöd på, så länge jag inte blir nedslagen eller våldtagen. Bara en sån sak att dessa . . . . (fult ord) ger sig på gamla kvinnor och våldtar dem, en våldtog gamla tanter på ett boende och filmade det hela. För mig fullständigt ofattbart, som så mycket annat som följer i dessa människor väg efter intrång i vårt land, med falska ID om inte något annat än deras lögner om ålder och eget land.

Jag vill inte ha det så här, som sagt, jag klarar mig, men herre min gnu våra barn och barnbarn. Det är ju dem jag agiterar för, tänker på. Hur sjutton tror ni de kommer få det om låt säga 10-20 år? Om jag inte minns fel är det 3 miljoner idag som jobbar, vi är över 10 miljoner, så 3 miljoner ska föda lite över 7 miljoner. Matte är inte min starka sida, men även jag kan lägga ihop det där och inse att det inte kommer hålla så länge innan vårt samhälle är slut. Eller hur tänker ni som tänker att jag bara har fel?

Som vanligt får jag klämma in att jag inte har ett dugg emot invandrat folk som lär sig vårt språk, för att de vill leva här med oss på de villkor vårt land borde ställa på alla infödda som invandrare. Gör din plikt, dra ditt strå till stacken, här har vi skyldigheter och rättigheter. Inte bara rättigheter.

Jaha, det var dagens plåga att läsa för den som inte delar mina tankar. Nu har maken dragit igång med allt slit på huset, tomten och jag får väl hitta på något strå att dra till stacken.

September har blivit en ruggig månad, har lyckats få tid till allt man egentligen vill slippa. Först hemma de nya fönsterrutorna, tandläkartid, gynekologtid, Camp pro få en tumortos för just min tumme, mammografi. Inte klokt allt inom loppet av några veckor.

Fridens

Vill inte att folk anpassar sig så galet mycket till PK-normen att de varken syns eller hörs. De ser ju bara konstiga ut i sin anpassade tystnad. Att aldrig reagera på annat än att andra reagerar är ju bra märkligt, eller har jag fel? Borde jag och mina polare sitta som apan?

Tänk att jag lever ännu fast jag har simmat mot strömmen i så många år. Jag hörs alltså finns jag . . . ett tag till.

Stopp för alla klimatlögner

Klimat i kvadrat

Jordens klimat har alltid varierat. Under vissa perioder har det varit tropiskt varmt, under andra har stora delar av jorden varit täckt av is. Istider avbryts av varmare perioder, som den vi befinner oss i nu. Den började för 11 500 år sedan.

I och med att det blev varmare smälte isen som täckte bl.a. Sverige och människor kunde börja leva här. Temperaturen i Sverige steg långsamt och för mellan 5000 och 8000 år sedan nåddes den högsta medeltemperaturen. Då var det så varmt att det fanns pelikaner i det som nu är södra Sverige. Efter hand sjönk temperaturen igen. För cirka 3000 år sedan var det fortfarande varmare än det är idag.

Tänka sig. Och allt detta skedde utan att vi hade förbränningsmotorer eller eldade med olja. Helt fantastiskt. Man kanske skulle kunna tänka i banor att CO2-halten var högre då? Eller kanske var det så att det berodde på någonting annat? Någonting som idag inte går att beskatta.

Det här fick vi lära oss när vi gick i skolan på 50- 60-talet. Vad säger det oss då? Bland annat att klimatet pendlar mellan kallare perioder och varmare perioder. Så har det varit under jordens hela utveckling. Konstigt att det inte gäller nu. Kanske var det så förr att man inte kunde pungslå folk med straffskatter om det råkade vara en smula varmare.

Men så hände något. I slutet av 1200-talet började temperaturen att sjunka då “Lilla istiden” inleddes. Det var en kallperiod som skulle pågå i ca 500 år. Dessutom blev klimatet mer varierande, med år av både av extrem nederbörd och torka. Ingenting vi märker av idag på 2000-talet.

Men så blev det återigen varmare och helt plötsligt befinner vi oss i nutid och vi kan se att temperaturen pendlar några tiondels grader upp och ner på årsbasis. Fast nu beror svängningar inte på jordens utveckling. Det beror på något helt annat. Eftersom vi inte lär av vår historia beror detta på att människan släpper ut koldioxid. Kolossala mängder koldioxid.

Men säg mig då, hur kunde det vara varmare när människan inte släppte ut koldioxid och svalare nu när människan de facto släpper ut koldioxid? Det är nästan som att man kan höra en liten klocka ringa.

Fast jag tror att det berodde på att det inte fanns någon Bolund eller Stenevi eller föredettingen, globalisternas megafon Thunberg, på 1200-talet.

Vi kör på det.

Jan-Ove Malmgren, 2022-08-17

Stopp för alla lögner om klimat.

Besöket hos Sören

Just nu pustar jag ut efter en trevlig stund med Tim. Vi bestämde att vi skulle gå ner till ”Sören” som han sa när han var liten. Frisören visade sig vara fullbokad, dumma jag tänkte inte på att det är skolstart på torsdag och alla ungar ser ut som bara den i håret.

Men frisören skulle trycka in Tim om vi väntade ett tag och det gjorde vi. När Tim väl satt i stolen drog jag iväg till blomsteraffären och köpte en fin blomma med kruka, jag sa att jag ville ha billigaste krukan. Det är så sjukt med blomkrukor, så dyra hur små och fula de än är. Ska krukor alltid vara dyrare än själva blomman? Sen fick jag Begonian och krukan inslagen så tjusigt i fint papper och ner i en kasse.

Tillbaka till frisören som var på slutet med klippningen av Tim, jag tackade, betalade och gav frisören blomman. Han tänjde på sin tid och jag ville visa honom att jag blev tacksam för det. Så överraskad och glad som han blev, det är väl en ynnest att få göra andra glada. Anders, sonen och hans söner klipper sig där, en bra frisör.

Sa till Tim att man alltid ska vara generös Om man har råd med det och hjärtat vill. Man mår så bra själv av att hjälpa andra och vara generös om man nu kan.

Sen stack vi till fiket och pratade om allt mellan himmel och jord.

Jag sa att jag har spenderbyxorna på när vi drog in på Ica. Jordgubbar, vindruvor hundben till Molly, bajspåsar och godispåse till ungarna, det fick Tim med sig hem. (Hahaha! Ser det efteråt att det ser ut som om ungarna får bajspåsar och godispåse.)

Utanför Ica på fiket satt en av hans fd dagisfröken vår fd granne vars barn gick i samma klass som vår dotter, där satt hon med lite annat folk. Jag passade på att krama om henne, maken dog för några veckor sedan. 💞

Blir sjuk och får diagnos cancer både här och där, dör på tre veckor. Sen får hon syn på favoriten Tim som hon alltid har vurmat för. Hon frågade mig om hon fick gifta sig med honom. Klart jag sa ja.

Ett är säkert, om jag inte hade haft scootern hade denna trevliga dag inte blivit av. Älskar min scooter!

Ibland är jag inte klok, men det är väl inget nytt. Satt en kväll och glodde på tv. Ser att en mindre fluga har dykt i mitt vattenglas, äsch vad har du där att göra frågade jag? Tittade vidare på tv och långt senare ser jag att den ännu lever, märkligt. Jag blev så rörd av hans kämpande, tänkte på hans göranden i sitt korta liv. Men jag gillar verkligen inte flygfän surrande runt inne, jag har nog aldrig förr känt sorg över en blomflugas drunknande liv. Jag avslutade hans liv, har aldrig upplevt det så sorgligt att klämma ihjäl en blomfluga.

Jag som knappt klarar av att se överkörda djur efter vägarna, jag som gråter när de vanvårdar, misshandlar djur. Världen är så grym mot människor, tänk så mycket jävligare den är mot djur. Ukrainas folk lider, men de förstår åtminstone vad som händer, inte barnen, men de vuxna. Men alla djur, de vilda och de tama, bondens djur. Jag klarar inte av det, händer det olyckor med djur vill jag i första hand höra om djuret överlevde eller om djurvårdare har tagit hand om dem eller avlivat dem. Känner som om jag fjärmar mig från människans lidande, människan skapar bra mycket elände och jag försöker enträget hålla det ifrån mig.

Håll i er ännu ett inlägg rykande nyskrivet!

Tiden har en förmåga att bara gå upp i rök, vi har ju haft Ella här veckan som var, Ninas äldsta flicka som fyller nio år imorgon. Första gången hon var borta så länge och första gången hos oss, så många dygn. Det gick så bra och vi fick fint tillfälle att bonda lite mer på djupet i lugn och ro.

Klart hon som Dans ungar när de är här, fick lite friare tyglar när det gäller godis, fikabröd, uppe sent, läsa tills hon somnade. Sånt som alla ungar uppskattar, lite extra frihet hos oss.

Anders och Dan tog ungarna med sig på upptäcktsfärd till Spårvagnsmuseet i Norra Djurgårdsstaden. En upplevelse Ella var mycket glad över, träffa kusinerna var inte heller fel. Sen drog vi till landet med stor nyfikenhet över hur pass vår nya gräsmatta på ca 500 kvm hade tagit sig. Den var till belåtenhet, men det tar ju tid att få ordning på den, så mer på tunnsådda platser och gödsla på rätt vis. Nu ska Anders klippa den för första gången.

Förra veckan kom Dan med familj ut och efter det såg vi bara Ella på nätterna sovandes. 🤣 De hade så mycket för sig ungarna, Dan kom i galopp med Ella på ryggen för avlämning hos oss sent på kvällarna. Hon var så uppspelt, skulle stå i planka 10 minuter!? Då skulle han köpa en häst åt henne haha! Hon är så himla envis så en dag kommer hon bergis att stå i planka 10 minuter för sin dröm om sin häst. Men då har nog tidsfristen för erbjudandet gått ut.

Klart de har badat, Ella har ätit både lunch och middag med kusinerna och mellanmål. Fyra barfota ungar som har sprungit fritt ut och in, hoppat i ..… hjärnsläpp, vad sjutton heter den svarta hoppgrejen? Ja, ni fattar.

Det var inte kul att åka hem tyckte hon, men det går fler tåg när hon kan bo med oss. Sitta bakom ändan på mig som ligger på sidan i soffan. Kan ni tänka att båda våra ungar har suttit så under uppväxten när vi har tittat på TV. Sen kom Tim sonens första och satt likadant, nu Ella. Hon döpte mig till Kudden, hennes egen mjuka kudde och så vi har pratat. Klart ”kudden” baken är mjuk att hänga på. Någon glädje ska man väl ha av alla extrakilon.

Sen har Dans familj haft besök här på landet av hans kompis med familj. Kompisen blev polis och har lovat mig att dyka upp i full mundering och ge mig en kram. Det sa jag under hans utbildning att jag ville ha, så nu får jag nog besök av piketen någon dag framöver. Jag har ju jobbat som civilanställd på Kronoberg, men det var ju inte så att jag kramade poliser där inte.

Jag har sovit varje dag sedan i söndags, tröttheten tar mig i perioder. Men i morgon packar vi oss hem till Ellas kalas, det vankas grillade hamburgare och säkert tårta till kaffet om jag känner Nina rätt.

Det blir en sväng hem, vattna blommor, hämta post och slå in paket. Lär även bli en sväng för att hämta ett utekök Dan har fått av en vän. Vi har släpet med oss, för andra gången senaste veckorna. När Anders körde hem Ella var släpet med, ett bord hämtades till Dan och Ninas altan och min gamla begagnade scooter som inte orkar dra mig upp i backar något vidare. Den var rätt slut redan när jag köpte den som då begagnad, fick ju som tur en stark riktig scooter som ni vet för några år sedan. Tanken är att den gamla slöa scootern ska gå att köra för mig här, inga backar i omgivningen jag vill åka till. Nå, nu ska detta med till landet imorgon, när vi åker hem efter kalaset.

Sa jag att vårt tak nu är ompysslat och målat här på landet. Jag tycker så mycket om när hantverkare verkligen är noga och gör allt förarbete som behövs. Det är inte säkert att det är så nu för tiden. Så en stor ⭐️till honom.

Det har hänt massor av andra saker, men jag stannar här.

MIN LÄNGTAN ATT MÖTAS IGEN 🍂🍂🌼🍂🍂

En repris från 11/7 1917

Igår var sommaren samlad i en smeksam vind just på vår altan, njöt gjorde jag av skuggan och allt det gröna som så beredvilligt bjöds. Kaffemuggen på lilla bordet, radion på ljugarsoffan och Sommarprat till livs, i händerna de eviga maskorna som ständigt följer mig och mitt liv.

Där satt jag och tänkte att livet verkligen har varit snällt mot mig och givit mer än det har tagit. Fast jag hämtar blodtrycket i knäna lite för ofta och förgiftar min kropp med livgivande cellgifter för att transplantatet inte ska fly min kropp. Visst kröp jag omkring och tjöt av sorg, saknad och brustet hjärta både en och två, tre gånger under tidiga åren som gick.

Saknaden efter de nära som dog, den finns där oftast hela tiden, fast till vardags mest omedvetet tills en doft, ett minne flyter upp. Det är då jag känner hur djupt hålet är, det är då jag pratar med dem. Frågar vad det tjänar till, vad är det för mening egentligen med livet och våra möten. Det är då jag blir så in i helvitti sorgsen och känner, verkligen känner att just jag är en sån mänska som vill ha det där vanda, igenkända kvar runt om mig hela tiden. Det ska inte dös här inte, varför kunde inte min mormor bli som Dagny sommarprataren igår 105 år?

Syrran ska vi bara inte tala om, död vid 49 år i lungcancer, hon var kanske inte den optimala syrran för mig, eller jag för henne, men vi var de enda syskon vi hade och det räcker och blir över när livet står på spel.

Föredettingar har ju sin del av min själ och hjärta, jag saknar dem alla och önskar att i de bästa av världar kunde vi prata, umgås så där tryggt man bara gör med dem man skänkt sin kärlek till, vänner eller käraste. Visst vi mognar och med det kommer förändringar, men nog tror jag att det inre stråket, kärnan av mig, oss alla är den vi fick med oss detta liv. Den igenkännbara kärnan, när jag tänker så typiskt ”den personen” eller ”den personen” och det kan vara de fina sidorna hos någon likväl som de man gärna blundar för i vänskap och kärlek, nog vet du vad jag menar.

Ja, jag har vuxit förbi många vänskaper och de mig, nog tror jag att det är allas vår väg, vi möts byter erfarenheter, lär oss av varandra. Jag har bitit i det sura äpplet många gånger, men kärleken jag fått av andra är så mycket större än det sura. Ibland har jag till och med känt mig gudabenådad som har fått så mycket till skänks via andra.

Idag blänker allt det gröna frodigt av regnet som faller, ljumna vindar torkar min kind och rosen min första planterade tar sig med en knopp som sakta börjar längta efter att öppna sig. Ahhh, en lång sån där djup, glad i själen suck tar sig ut och jag känner plötsligt att de alla som gick finns här mitt i altet. I det frodiga gröna, i vinden, i min suck, i min längtan att allt ska vara, i min längtan att mötas igen.

Kropp utan knopp 🌿🍋🍋🌿

Är man dum i knoppen får kroppen lida! Så sant att det inte är klokt.

Ni vet alla piller jag måste ta morgon och kväll, var tredje vecka sätter jag mig och fyller medicindosorna. Sedan många år ingår en tablett mot magkatarr, som apoteken nu sköter sina inköp växlar utseendet hela tiden på samma piller. De är ovala, runda, stora, små, dragerade, odragerade, oranga, vita osv.

Så sist jag fyllde mina dosor var den stor, rund och utan ytan som gör att den slinker ner lätt. Förbannade skitpiller som gärna fastnar bak i gommen. Som om inte det räcker var den så usel att jag seiöst funderade på att gå ner på apoteket och kräva en sort som fungerar, för magkatarr har jag haft från och till hela tiden.

Igår när jag började leta efter en extra magkatarrstablett, tänker ta en till för de är ju så jäkla dåliga. Det är då jag inser att jag har ätit allergitabletter, inte en mot magkatarr. Som om inte det var nog, tog jag ännu en allergitablett varje kväll en lite blå jäkel. Så kan det gå när tabletterna ändrar utseende hela tiden och jag vimsade till det med namnet på tabletten.

Tack, precis vad min sketna kropp behövde. Magkatarr i flera veckor, spenderar mycket tid på toa i ett tillstånd ni inte vill veta mer om, räcker väl att säga att jag fick ont i skinkorna av sittandet och att färgen på det där vi inte pratar om har signalerat fel på levern och fan och hans moster.

Mina tankar har snurrat och slutsatsen blev att korven den italienska jag älskar, inte är bra för människor att äta. Skönt att korven var oskyldig.

Så där kan det gå när man är som mig virrigare än vanligt, överdoserad på allergimedicin i två veckor.

Igår kväll hände något mycket märkligt. Vi hade täckt nya soffan med filtar, så nu kan jag inte njuta av synen av soffan, bara känna dess bolster som kröppen min ligger i, njutbart, vi valde extra fyllning. Jag har packat upp stickningen från landet och stickat några varv. Den lösa stickan satt som den skulle inkörd i nystandet. Sen glor vi på en TV-serie och tiden går, tar upp stickningen och stickan är borta. Om ni visste så jag letade, nya ryamattan, soffan, filtarna, kuddarna, bordet, under duken, lyfte på Allt. Borta . . . det är då jag ger upp, reser mig, letar efter de där magtabletterna i medicinlådan och slänger en blick ner i min IKEA-kasse. Där sitter stickan i ett gul nystan?!!

Livet är en utmaning och nu för tiden finns det mesta jag vill ha på golvet, eller kastas mot tvättmaskinen, för att landa på golvet eller långsamt hamna där. Allt faller runt mig, det droppar, skvätter och rinner, ny överdel betyder alltid fläckar eller så landar det smuliga, knapriga på hyllan eller mellan brösten. Minns min mammas letande mellan brösten. Nu vet jag vad hon höll på med. Så för er små lagombröstade, med åren kilona, blir det mer hylla att leta på, bara så ni vet.

En glad sak, började hålla igen förra måndagen minus 1,8 på vågen, vore väl sjutton om inte något hände första veckan. Dessutom kommer min städtjej idag hipp hurraaa!

GoVänner ha det bäst ni kan, denna måndag går inte i repris! 🌿🌸🌿🌺🌿

Här en bild på nya soffan och ryamattan.

Innan jag glömmer … ✍🏻

ord som börjar lite smygande för att sen ta över och färga det mesta, tänker på order ”värdegrund” ett från början rätt fint ord, som med åren fullständigt ha trasats sönder, då inte ens de som startade ordet och deras evigt trummande med det, längre verkar förstå vad det står för. Sånt jäkla tjat, som alltid med modeord blir jag mer allergisk mot dem än mot björkpollen. Inte är det fint längre, värdegrund är lika med avloppsgrund eller något sånt stinkande. Tro sjutton det goda i ordet sjönk till botten, när politiker/byråkrater/löst folk tryckte ner mer och mer påhittad innebörd i ordet.

Nu ska vi genast kasta oss in i nästa modeord som klättrar snabbare än snabbt … narrativ, att höra det, läsa det i nästan varje mening, så tröttsamt. Jag känner mig som ett UFO, kvarlämnat från 50-60-talets normala, naiva, lugna uppväxande där S ännu hade en uppgift att fylla i vårt lands utveckling och gjorde så.. Inte såg vi på hela världens politiker/rika som ett enda stort konspirationsfölje med högsta mål att ta allas rättighet, frihet, ägande, åsiktsfrihet osv ifrån oss, göra oss till slavar med tvingande vaccineringar och vaccinpass. Det glunkas om vaccinsprutor med chips som sprutas in, ändrar vårt DNA. Vojne, jag orkar inte med allt.

Klart hela vårt samhälle är totalt upp och ner, men jag ser det mer som en självklarhet efter alla år med i stort sätt samma politruker som har sett till att placera folk med partibok i näven på samtliga platser i samhället där det skulle sitta utbildat folk. Det finns ingen framtid i den konstruktionen, lågt i tak bevakar de politiskt ditsatta sina tjänster. Så ingen vågar säga sin mening, om de ens har någon, tänker att vi alla lite som ryssen är indoktrinerade av S i vårt sätt att tänka oavsett vilken partihöringhet vi har. Gemensam uppväxt och samhällets ton, färgar oss vare sig vi vill eller ens är medvetna om det.

Eftersom jag är medveten om min förträfflighet tänker jag inte här och nu lösa alla samhällets problem, fast jag är högst medveten om min kapacitet till storverk. 🤣 Släng in ett gäng orädda idéfyllda tanter och lite gubbar med fart i, så kunde vi skotta och raka ut den sk politiska eliten, elit … morsning korsning. Döskallar utan ryggrad.

Men nu rakt ner i min tillvaro på landet, här har jag gjort en del nytta, har tvättat alla våra innekrukväxter. Nu har blommorna fått ny färg och bladen sin gröna färg, konstgjorda blommor är det enda som fungerar här. De vanliga blommorna är ju i behov av en skvätt vatten då och då, det blir inget av med det när vi är i stan. Annars händer det inte så mycket, jag trasslar till det ibland, idag kokade jag gröt till lunch och skalade ett kokt ägg till ett hårt bröd. Insåg att vi hade Skagenröra i kylskåpet, så jag hoppade över smöret och la röran där med skivat ägg ovanpå. När jag sen tog första tuggan insåg jag att jag hade klämt ut kaviar uppepå ägget. Ibland slutar jag inte förvånas över hur mycket jag kan få till utan att ha en aning om det hela.

Anders har preparerat jorden där vi ska plantera årets skörd av potatis, sen lekte han såningsman, kastade gräsfrön och gödsel runt sig, så nu förväntar vi oss mer gräs framöver. Själv är jag ännu mest konstigt trött och lägger mig tidigare än normalt, det brukar alltid betyda att jag är sjuk på något vis, om jag lägger mig före Anders. Gubben som skulle komma och gräva upp på tomten, han kom inte och har inte hört av sig. Jag sa redan innan detta hände att han inte kommer, ibland känner jag sånt på mig. Det där ni vet med magens hjälp eller vad den nu sitter, intuitionen? Så vi blev både besvikna, arga och lite till, vanligt hyfs lämnar man väl ett mail? Eller är det för mycket begärt?

Nej, han svarar inte, har helt stängt av sin mobil. Men vi har hittat en ny som bor i området som vi ska höra oss för med, om han kan fixa vår trädgård.

Nu ska jag sticka lite, ha det bäst ni alla Goa! 🥰 Bilden är från vårt kök med nya tapeten, liten kökssoffa och litet klaffbord. Stora matbordet har vi i rummet bredvid.

Stickglad hemmamalare 😀

Här borde jag inte sitta, men sitter kvar. Har precis bakat muffins med hasselnötsröra i mitten, imorgon ska jag dutta på glasyr och lite strössel. Tårtan är beställd, 16 bitars citronfromage, så det räcker till fikat även hos mamma på tisdag. Blir rörigt när allt ska trassla till sig runt samma datum. Imorgon blir det födelsedagskalas för mig, ungarna med mina älskade skunkar 🥰 kommer. Tänkte mig tårtan, muffins och hembakta bullar, men det sista orkar jag inte, så Anders får handla på Ica. Ni vet de där små som ser ut som kuddar, vanilj och kanelsmak finns och jag vill ha båda sorter. Barnbarnen gillar de bullarna och kan stoppa i sig rätt många.

Jag har malt mitt första egna mjöl på kvarnen, det var lätt och smidigt. Bakade brödet med enbart det nymalda Ölandsvetet, några skurna aprikoser la jag ner i degen. Spännande att se degens kraftigare jäsning jämfört med köpt mjöl. Jo, ca 25 gram jäst tog jag i, nästa gång kör jag surdeg eller mer av Kronans jäst allt är ju nytt, måste lära mig just det tekniska med att mala och baka sitt eget mjöl. Degen måste prata med mig, mina händer måste lära sig hur den här degen ser ut och vad den behöver.

Sen hände ännu en efterlängtad sak. Jag stickar nästan all vaken tid, sittande eller halvliggande i soffan. 😂 Såg för många år sedan att det fanns ett häfte som Ica förlaget gett ut med mönster på vantar med landskapsblommor stickande kvinnor skickade in. Jag har verkligen försökt få tag i den många gånger, men inte förrän nu hittade den till mig via ett bokantikvariat. Lyckan var löjligt stor, redan nu har jag börjat på ett par. Valde ut flera glada färger till mönstret, starkare än vanligt, det är lyckan. 🥰

På måndag kommer vår städerska, ska bli så skön vi har missat städning pga hennes sjuka barn och röd dag på vår städdag. Visst erbjuds vi ersättare, men vi hoppar över det, städar själva. På tisdag sticker Anders och Frasse till landet och möter upp grävmaskinskillen som ska färdigställa sista delen av vår tomt. Jag stannar hemma då ett företag ska leverera mattor som Anders är glad han slipper försöka få in i bilen. Sen har vi en mindre vit kökssoffa som ska hämtas i butiken när den dyker upp där, inte har jag lust att betala närmare fyrahundra för att få en så liten grej hemkörd. Så den ska hämtas någon gång denna vecka. Allt samma vecka så klart. Så vem vet när jag kommer ut på landet denna tur?

Nu ska jag fortsätta sortera tidningar, kostar på mig tre stycken och byter sen tidningar med en släkting och så ger jag många till mammas boende. De älskar att få tidningar, servetter med mängder av motiv och tårta eller smörgåstårta. Hoppas verkligen andra anhöriga hjälper till med det lilla man kan, för att alla ska få lite extra trevligt.

Stor Kram till alla som vill ha en 🌼✍🏻🌼

Tittut sa älgen

Jag längtar efter mamma . . . 🤭

sa hon direkt, när en anställd räckt över telefonen. Jag vet ju hur det senila ter sig, men det är min, min mamma och jag blev lik förbenat känslomässigt ställd. Jag vill inte vara med på den här resan, trodde aldrig jag någonsin skulle sitta på detta tåg. Det känns känslomässigt futtigt att prata om hur jag själv mår, men jag orkar så lite i nutid. Känns som om det är min skyldighet att vända ut och in på mitt eget skinn, bara jag hälsar på ofta nog. Sen att hon inte minns att jag kommer eller går, var där idag eller i förrgår? Är mina tankar, känslor bara svepsjäl att smita ifrån fler besök?

I naturens tystnad, sittande på trappan till huset, i sällskap av sus i träd och kvitter betraktar jag en fjäril som fladdrar än hit än dit. Så otroligt vacker och fulländad i sitt utmätta liv, Sorgmantelfjärilen. Solen värmer mina bara ben och armar, ansiktet vänt mot ljuset och jag känner mig en kort sekund för ett med altet.

I dag först börjar jag få tillbaka lite ork, kom hit i måndags, snart hem igen och ta hand om annat. Blir till att titta in till mamma, köper med mig tårtbitar till kaffet.

Nu har jag så mycket jag har lovat vad det gäller besök eller bli besökt, jag får ångest när hövve vill så mycket och sen kroppfan drar åt fel håll. Men jag tänkte köra taktik, ringa och boka och bara köra som jag brukar. Sen får jag väl hämta upp mig själv någonstans på vägen. 🥵

Väl hemma ska jag använda min nya mjölkvarn och sätta igång att baka med egenmalt korn. Det ska bli så spännande. Jag har startat en surdeg som jag hoppas få fart på, men det återstår att se.

Snart fyller jag 68 år, det är helt ofattbart när jag tänker på alla dessa år, de bara flög förbi och jag tänker på alla släktingar och vänner som har gått före mig. Min syster känns overklig, fast vi växte upp tillsammans, reste med våra föräldrar och tältade på semestrarna, delade rum, uppväxt, kläder, vänner, ungdomsgård och allt som hör till, hon känns likväl overklig. Fanns hon verkligen? Vi finns så länge någon minns oss, men snart är även jag, något som några kanske minns sitt liv ut och sen är mitt liv som ett maskrosfrö i vinden, ingenting. Tänk alla dessa miljoners miljoner som ingen minns, vi fanns där, levde, njöt, älskade, sörjde, var sjuka, fattiga, frusna, hungriga och kära, ett människoliv, ett flarn i tiden, utblåst som ett ljus. Ett något skingrat för vinden, sällat sig till jorden som mull att göda det växande, levande.

Liten rapport från restaurang skitiga duken. 🐣✍🏻🐥

Middagen startade med ett glas Aperitivo spritz med isbit i.

På bordet förätten: ägghalvor med räkor i röra med pepparrotssmak, kavringtårta med rökt lax, hemgjord skärgårdssill.

Sen varmrätten med helstekt fläskfilé liggande på pumpa, potatis och brysselkål serverad med Gorgonzolasås.

Till kaffet Key lime pie med cocos och vispad grädde.

Sällskap var av bästa tänkbara sort, vissa skuttade självmant både hit och dit, men löfte om påskägg för den som åt vettig, fick två att sitta still och äta upp lite bättre. Sen när påskäggen hittades var det inget fel på matlusten. 🤣

Själv hade jag en kroppsligt totalt urlakad dag, sittlåg i soffan, när de andra satt kvar vid middagsbordet, pratandes och skrattandes, jag fick sällskap av snart nio, vi pratade menstruation och förlossning, hur kommer hövve ut på barnen när de föds?

Skönt att vi alla kunde ”bara vara” när matkoman tog över sällskapet. En somna sittandes … faktiskt sant, han kallas min son, var nog första gången. 🤣🤣🤣 Resten läste missade mail och tystnaden lägrade sig en skön stund. Men sen kom vi igen med en espresso så tog allt prat och skratt över igen. Så skönt när alla kan vara sig själva, älskar min familj. 🐣❤️🐥❤️🐣❤️🐥

Idag är min kropp ännu knäppare, somnade i soffan och sov några timmar. Ikväll blir det lätt middag, rester från igår.

Ikväll kommer sonens familjs valp från Irland, det ska bli mysigt att se henne lilla Molly imorgon. Undrar hur Frasse reagerar på en liten fartig valp? Kanske blir han muttergubbe, han får väl snällt fostra Molly när vi träffas. 🥰

Nu blir det inte mer från soffhörnan. Ni alla goa vänner, ha nu en trevlig Påskafton. 🐣✍🏻🐣

Foto av Anna Shvets pu00e5 Pexels.com

Kollijox

Dyker upp som ”gumman i lådan” det går ju så snabbt tiden och jag har tappat farten på lite olika vis. Jag som har älskat att prata i telefon gör det än, men att verkligen ringa har blivit något jag liksom glömmer bort. Jag har fullt sjå att göra det helt vanliga, som jag förr gjorde utan att tänka ett dugg. Ta sig upp är varje morgon något jag alltid har kämpat med, men inte som i nutid, kroppen ligger kvar, fast jag har gått upp. Sug på den du . …

Huvudet under armen, konstaterar att det gör ont och är segt att röra mig. Men om det bara var det, mina ben är så konstiga, ställer mig upp och svimmar nästan av blodtrycksfallet. Kommer jag iväg så tappar benen plötsligt all kraft och det blandas med mjölksyra/värk/kraftlöshet. Då gäller det att skyndsamt ta tag i ett bord/hänga över en stund, eller sätta sig så fort det bara går. Tame sjutton har jag snart inte varenda kroppslig konstighet jag kan hitta av de sk autonoma besvären. Men jag vägrar ge upp, släpar mig hela två portar bort 🤣 och tar min scooter på en tur. Ljuset, luften och friheten att röra mig som jag vill är gudagod, fristad så länge jag åker runt. Det här med att krypa, huka sig för att få upp låsen på scootern, öglan sitter under scootergolvet och är ett fäste att fästa i om man åker typ färdtjänst med scootern, finns inget gjort för att kunna låsa fast den.

Igår var vi på femårs-kalas hos vår dotter. Vi tog med två av sonens ungar och åkte dit, vi blev inte så många, många av gästerna var hemma och sjuka. Men det var kul att se dotterns nyrenoverade kök och vardagsrum. Hon är fenomenal på egna tårtor, så det är hennes ni ser på bilden.

Jag köpte en mindre gryta second hand från nätet av en hjälporganisation, den har jag till att baka grytbröd. Har i samma veva köpt från ett företag en elkvarn att mala säd med och lite olika kornsorter att börja med. Det ska bli kul att mala sitt eget mjöl lite grövre, kommer blanda med köpt mjöl.

Landet har vi varit på så klart, men är hemma nu några veckor för kalas, läkarbesök, provtagning osv. Anders har bokat möte med både takmålare och trädgårdsanläggningsföretag nästa vecka, taket behöver målas och jag vill inte se honom på taket. Så mycket korkade gubbar som tror de är 20 år klättrande och flängande, sen får ambulansen ta dem till akuten med brutna armar/ben eller annat. Mitten av vår tomt i en lite sluttande del är det så mycket stora stenar, de ska bort och sen dit med sand och jord. Vi tänker odla där, det blir väl till nästa vår kan jag tänka mig.

Jag har slutat att äta godis och kaffebröd sedan tror snart två månader, har funkar bra, lite skorpor har slunkit ner, men inget mer eller godis. Igår blev det tårta och hembakt kaka på kalaset, hoppas jag inte får jobbigt med sötsuget ikväll. Jag behöver verkligen gå ner i vikt, plötsligt vägde jag flera kilo mer och blev galen på mig själv. Men nu har jag gått ner de där extra jag hade gått upp, men det är låångt kvar till mer normal vikt.

Kära vänner ha det bra och njut av våren som långsamt med bakslag kommer. 💞

Varning Barn 👍😻👻☠️👺🤡

In stormade sonen tre ungar som vi skulle ta hand om fredag till lördag middag. Den energin och glädjen är härlig att möta när de myllrar in, stövlar, jackor och ryggsäckar överallt. Nästan svårt att förstå deras lycka över att komma hit, känner mig oändligt glad över våra starka känslor för varandra.

7-åringen höll krampaktigt i en tappad tand som han ville lägga i ett glas med vatten, tandfen fick ett helsicke att hitta kontanter under sena kvällen, inte skulle väl tandfen lägga ner någon av de där bruna som skramlade i plånboken? Jag kan sjutton inte ens identifiera pengarna staten har omförvandlat, men till min tacksamhet hittar jag en guldpeng, en tia till grabben. Fick inte ens njuta av pojken utan tandens lycka när han vaknade och hittade sin guldtia i glaset. Då sov jag djupt.

Men kvällen rullade fram med önskemiddag tacos med mängder av skålar fyllda med allt en tacosälskare kunde önska. Till och med guacamolen höjdes till skyarna, pappa deras är alltid så stark.

Godispåsarna togs fram, nu var de klara för fika med mys framför Talang tävlingen på tv. Frasse lekte de och kelade med mest hela tiden, han såg lite sliten ut till slut.

Denna gång har vi pratat mycket om döden … deras morfar, som de inte har träffat så mycket, ligger för döden och deras tankar fick fritt spelrum. Min trut har gått och det här med att vi bara vet två saker säkert, vi föds och vi dör var spännande att prata om. Tomrummet mellan födas och dör får vi fylla våra liv med själva, så bra vi bara kan.

Sen var det detta med generationerna, vi Anders och jag är ju äldst nu i vår familj (bortsätt från min mamma) och de som först ska dö, jag drog inte in sjukdomar/olyckor som yngre kan råka ut för. Sen kommer mina barn, deras föräldrar vara äldst och med tiden dö. Då är de själva vuxna och har barn … Tänk när de plötsligt förstod det kretslopp vi alla lever i. Det är stort att få ta del betrakta, när insikter plötsligt vaknar. Jag är löjligt förtjust i att dela med mig av livets pyttesmå under och de stora.

Min son fyller 40-år idag, vi var barnvakt för de åkte ett dygn med färjan till Åbo. När båten gick förbi utanför så stod vi med ungarna på balkongen och vinkade, blinkade med mobilen, precis som de stod på båten och blinkade med sin mobil. Framöver ska sonen ha öppet hus, det ska bli roligt.

Igår på dagen drog vi och ungarna över till min mamma, jag ringde och pratade med Saied som tar hand om mamma. Bad honom klä på henne, så vi kunde sitta ute, när nu alla ungar var med. Är restriktioner ännu på besök inomhus, men ute går bra. Saied hade sagt att mamma skulle få en överraskning, hon förstod inte vad det var, blev så lycklig när hon såg oss. Jag känner så starkt hur övergiven och ensam hon känner sig, det gör ont i mig. Vad gör man med sig själv när man ibland är mer vissen än vanligt och andra gånger inte orkar ta hand om sig själv och likväl har en mamma som har behov? De sista åren med Covid har inte varit lätta, med förbud att träffas och att de gamla på boendet själva fick covid, jag är ju lika känslig som de och sen min egen familj, där en del har haft covid flera gånger.

Jag tror att jag själv fick Covid den där gången jag åkte in med ambulansen till hjärtakuten. Fick ju papper med posten att en av ambulansförarna hade Covid. Jag var ju så konstigt sjuk när jag kom hem att jag knappt klarade av att vakna, sov ju flera dygn och det tog så lång tid att få ordning på magen dessutom, helt galet, kunde inte äta, tvingade mig att dricka.

Klart jag har gjort en del sedan vi sist hördes, men mest är jag hemma och gör det jag gillar bäst stickar, läser, korsord, glor på serier på tv. Snart sticker vi till landet igen, det ska bli skönt att komma dit ett tag. Elen är ju så sjukt dyr, buga o bocka tacka Mp o S som nu vill skylla ryssarna för el och soppapriserna när hälften är skatt på skatt på skatt … löjliga familjen som styr. Plötsligt kostar el o nät 5,500 kr per månad på landet och så har vi den vanliga hyran/el här hemma. Vi klarar oss, men jag blir ursinnig när jag tänker på vanliga barnfamiljer med vanlig inkomst och äldre.

Putins krig. Vilket arsel han är. Hoppas de har något Brutus som kan se till att fansyget Putin försvinner.

Vi får väl se vart detta leder i Europa, min dotter är verkligen orolig och maken och jag som föddes på 50-talet växte ju upp med det kalla kriget och ständigt hets från/om Ryssland. Tänker att vi är mer vana vid detta ostabila läge mentalt. Öppnade vi en telefonkatalog läste vi ”Om Kriget Kommer” varje ny månad ylade Hesa Fredrik, ryssen kommer osv. Men jag minns rädslan, botten utansluträdslan ”om kriget kom” när våra barn var små. Det oroade mig att mina barn skulle bli placerade, för jag var ju krigsplacerad via yrket och Anders skulle bli soldat. Nej, fy f helt enkelt.

Sen undrar jag hur många sjuka diktatorer vi har i ledning för länder? De är ju aldrig valda i riktiga val, vore väl en välgärning och skjuta av packet, innan de raserar sitt land och andras.

Nu ska jag snart ringa min son och yla en grattissång. Han fick en uppblåsbar rollator imorse av sin fru som är flera år yngre. 🤣 Av oss kommer han få en jägarexamen, sen räknar resten av familjen på vilt till middag då och då. Bra att en i familjen har vapen, så vi kan få mat om Putin kommer eller?

Kära vänner nu bara måste jag knata upp och ta tag i lite. Massa Kramar till er Alla!

Bara tittar in …

Jag orkar nog inte riktigt med att hålla igång min sida här inne. Men med lite tur kommer lusten och orken tillbaka. Det är lite av varje för mig, bakar bröd flera gånger i veckan, stickar tovade vantar, läser och löser lagom lätta korsord. Det är livet … på en mindre pinne för mig.

Här kommer jag tror eller ej 🧑🏻‍🎄

Här tänkte jag mig först en lite rolig, småsöt julhälsning till er alla, men det var för lite av någon anledning för att sättas in. Bytte bild till en liten muttrig tomte som flyter upp varje jul hos mig. Han var också för liten, tänker på WP förr, alla småbilder jag satte in i texten … fan för teknik, inget fattar jag nu för tiden.

Nu har jag satt in en vacker ängel som julhälsning, lika bra att berätta det, sjutton vet om den syns eller ej. Men nu vet ni och jag önskar Er alla en vilsam, smakrik, kärleksfull jul på ena eller andra viset.

Så tar vi fram journalen över mitt fysiska liv och konstaterar att jag precis har överlevt en matförgiftning. Uppskivad grillad kyckling tog jag ut ur kylskåpet till mackan, såg att datumet gick ut samma dag, men förpackningen var oöppnad och jag luktade, näsan sände inga varningar alls. Men du milde så sjuk jag blev, kom ur båda ändar och nog dog jag någonstans mellan sovrum och badrum. Men långsamt har jag återvänt, som vanligt så jäkla långsamt att jag bara kan konstatera, att jag som vanligt är sämst i klassen på att tillfriskna i rimlig tid.

Självaste julafton med hela knippet av mig kära, såg ut att gå upp i rök. Så till den grad att jag tänkte slå in makens klappar under tiden han firade julafton med resten. Men igår kväll insåg jag att chansen fanns till att hasa sig iväg till julaftons begivenheter. Så där satt jag och slog in paket, min gnu så jag skakade, darrade längst in i minsta cell i kroppen. Först avskyr jag att slå in paket och det är väl nackdelen med att handla på nätet, ingen slår in paketet åt dig eller lämnar över en kartong att lätt vika in klappen i. Men darret är jag van vid, det har flyttat in för gott så fort jag gör något ”ansträngande”. Men nu ni är darret uppe i intressant höga vibrationer, tack varje att kroppen är utpumpad pga magsjukan. Så lyckan är på topp, inte ens julafton kunde jag slippa få allt ljus på min fysiska skitform, det ska bara alltid vara något.

Mitt problem är att folk, släkt, vänner tror att mitt problem inte är så pass handikappande som det redan är till vardags, dygnet runt. De tror nu att jag är lite krasslig då och då och nu är det bara magsjukan jag ska bli frisk från. Magsjukan sänkte ju hela kroppen totalt, jag till och med försökte använda Rulle (min utomhusrullator inomhus) det gick inte, för bred för vissa dörröppningar. Nu snurrar det extra i skallen och det är svårt att komma upp, ingen kraft i benen och kommer jag upp vill kroppen lägga sig ner och svimma en stund vilket den fan i mig inte får. Någon jäkla ordning får det väl vara på underhållningen.

Hur hade jag nu tänkt mig denna julhälsning? Inte så här i alla fall, ni får ursäkta mina tirader av ynk och gnäll, allt slutar i alla fall med att jag kommer fira jul med min utökade familj. Mamma fick maken hälsa på igår utan mig, men med sexårige Leo som sällskap. Man får bara vara två med munskydd i mammas rum på besök. Hon fick paket och annat, tomten kommer även till dem. Jag får väl hälsa på när vi sticker till landet efter juldagarna, nyår vill vi vara på landet i tystnaden.

Alla ni kära vänner så försummade av mig i nutid, jag bökar oftast runt på Facebook och så finns det annat i världen, orken finns inte som jag vill. Jag tänker ofta och med lite avund på alla som kan öppna matbloggar, bakbloggar, pyssel, stick, virk i nutid, tänk om jag hade varit i rätt ålder. Då hade jag garanterat haft en mat och bakblogg. Alla de åren när sånt skulle ta fart, höll jag på med min kropp som kroknade ner i njursvikten och allt annat elände jag hittade på vägen.

Men det finns så mycket att vara glad åt, tänk bara alla vi som fick växa upp i lugn och ro utan all teknisk stress och att alltid vara uppkopplad. Detta informationssamhälle äter folks själsliga ro, inget slipper vi, allt ska med ångvält pressas in.

Julen var väl tänkt som en andlig tid att stanna upp i, glädjas över barnet i sin krubba. Men vad blev det? stress och hets, ungarna dränks i paket, minns en jul när en bortskämd 6-7-åring sa efter ett Berg av paket ”var det inget mer”? Då ruttnade något i mig …

Men nu ska jag koppla in mig på att få vara med, vara där med familjen. Egentligen så finns det inget viktigare än ens nära familj och inte att glömma sina vänner.

Fridens 🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🎅🏻🎅🏻🎅🏻🎅🏻🎅🏻🎅🏻

Alltid redo

Visste att sonens yngsta var febrig och vissen sedan flera dagar, när hon bara sov och blev helt tyst, åkte de till sjukhuset. Vi lovade att hämta grabbarna vid skolan, bjuda på middag och övernattning. Var ju lika bra de stannade kvar, för på sjukhus nu för tiden är det en evig väntan på sin tur. Så behövde inte päronen oroa sig för grabbarna, utan sköta om sjukhusbesöket i lugn och ro.

Två överlyckliga grabbat kastade sig i min famn, både middag och sova över var toppen, jösses en får suga på karamellen så länge den varar. Sexåringen sa ”Här är jag trygg” underbar kommentar som fick mig att småfnissa för mig själv. Sonens ungar är så lätta och trevliga att ha att göra med, pappa deras är lite tuff i fostran, han lärde sig nog av mig 😀 inga konstigheter, men ett nej är ett nej osv. då vet ungar var gränserna går och blir trevliga besökare i samhället och med andra människor. Sen att man hemma vissa gånger kunde sålt dem billigt, hör liksom till för föräldrar med barns uppväxt.

Det hela var i tisdags, nu ligger Leo i samma feber som syrran hade och Tim är också vissen … undrar hur många dagars inkubationstid det är på bacillen. Ännu ingen av oss som har tagit åt oss något sjukt.

Det är väder ute, skönt att sitta inne. Som vanligt blir det lilla vita som kom ner bara smält, ett evigt grått slask, men hoppas för ungarnas skull att det blir vitt under jullovet. Idag har jag haft en trött dag, sovit bort en del timmar.

Tiden drar iväg och jag kommer efter 🪂

som om jag har dragits in i mig själv och tagit udden av mitt flöde, det finns där inne, men ut kommer inte mycket. Jag mår själsligt bra och trivs med livet, men kroppen blir jag inte klok på och känner mig mest frustrerad och faktiskt lite rädd när obehag ökar i intensitet och gör mitt vardagsliv besvärligare.

I fredags var sonen med familj här, vi hade kokat en stor gryta med högrev och massor av grönsaker till. Det är så att han sonen fyller 40 i mars och vi tänkte ge honom en jägarkurs, om det nu verkligen var det han önskar sig. Det kostar ju en del, så vi ville höra att han verkligen ville ha den presenten. Han blev eld och lågor, vi hade dragit ut många papper om allt som kommer till, regler, vapen, vapenskåp, speciella kläder, walkie talkie, skatt, jaktlagskostnad och gud vet allt. Så nu är det uppdraget klappat och klart. Han skulle börja plugga på redan nu vilket blir bra, då går det lätt när han går kursen.

Minns inte om jag skrev att mamma har fyllt år? Vi var in med tårta, blommor och present, jag köpte ett par sköna inneskor i mocka med resår på bra ställen, lätt att få på foten.

Jag har tagit tredje sprutan och fick fyra-fem veckor senare ta prov för att se om jag hade fått några antikroppar, till min stora glädje hade jag fått det. Om det nu hjälper med den nya ”coronatypen” som väller in över världen. Jag är lika galet trött på tjafset mellan vaccinerade och antikvackare som på klimataktivister kontra vi vanliga som tycker oss ha sunt förnuft inför det vi kallar väder.

Regeringen och övriga sneseglare kör samma vi och de andra, en ny statsminister … struntar fullständigt i kön, jag vill ha en som kan något, inte en repris på det som har raserat det mesta på 7 år. Alltid dessa två läger så fort det går att tjafsa om något, vi sitter i samma sjunkande båt, fattar folk inte det? Jag tror inte de fattar att båten läcker och pumparna har de ansvariga utan ansvar skänkt till något annat land, för vi behöver minsann inte ha något på lager eller räddas från något, andra folk och länder går i första hand. Vi är ju så rika och allt går som smort i vårt land.

Vad sjutton sa maken, DN:s undersökning … 85% av de som skjuter är män 18-24 år och icke födda i Sverige. Nähä, det kunde vi väl aldrig tro, de passar ju så himla bra i vårt land och rätt många handhjärtanskvinnor blöder visst för att behålla dem. 🤦🏼

Ibland när jag ser mig själv, stirra in i badrumsspegeln så tänker jag på hur jag skulle se ut som död. Stackars min familj … att inte leva längre skulle göra dem illa, men sorg lägger sig med tiden. Andra upplyftande gånger tänker jag på när de obducerar min kropp, hur de skär upp mig, kollar inuti och jag vill ju vara med då och se hur det egentligen ser ut i mig. Jamen hallå alla är väl galna på något vis hahaha!

Hela vårt matbord har nu fyllts av olika högar med julklappar som ska slås in, jag avskyr att slå in paket och lämnar med varm hand över eländet till maken. Lussebullar bakade jag igår, så skönt att få det gjort, in i frysen bara. Lite kakor kanske jag baka någon dag, annars lagar vi inte så mycket julmat, det är ju bara vi två. Till julafton har vi knytis som vanligt med till dotterns familj där vi strålar samman.

Några rader blev det, jag hoppas ni alla mår bra. 🧑🏻‍🎄 ❄️

Sicken vecka 🤦🏼

Denna vecka har varit lite för mycket för mig, men nu sitter jag här, trött med ont i kroppen.

Måndagens antikropptest visade att jag hade fått antikroppar efter tredje sprutan. Så nu lär jag överleva om jag får Corona. Nu vet läkarna hur de ska hjälpa oss immunsänkta om vi får Corona.

Tisdag kväll på träff med fika och handarbete. Tog scootern och det var trevligt men vi var bara fyra, nästa möte kommer det några fler.

Onsdag då var jag till ortopeden och fick min spruta kortison, mitt in i artrosen i tumbasen, för att lindra värken som har varit förfärlig sista veckorna. Han drog och testade tummen sa att det nog blir operation framöver. Det enda jag tänker på är ”Ååå nej stickningen” man blir gipsad efter operationen 4-6 veckor. Men det går nog att sticka ändå på något vis. Tänkte optimisten.

Maken var med, även han träffade min ortopedläkare efter mitt möte. Bilen stod långt bort och jag har svårt att gå, så maken lämnade mig sittande på första parkett till ett gisslandrama som pågick i huset jag just besökt. Massor av poliser och människor som räddades ut med blodiga kroppar, inlindade i guldfiltar för värmen. Det skreks order och en av de skadade var så upprörd, hon ville bara hem. Ambulansen kom inte och ut släpades en skadad mellan två poliser.

Riktigt ruskigt, om det hade varit på riktigt. Tur för mig var det bara polisövning. Redan inne på avdelningen hörde vi en mansröst vråla något och jag och en annan patient tittade storögt på varandra. Tänkte att det var någon som hade skitont och vrålade. Det är ju en stor mottagning med rehab, massage och ortopeder. Men receptionisten sa att det är polisen som övar i våningen under. Där längst ner i entrén var tidigare vår polisstation. Säg något politikerna inte har klappat igen! Men de har tydligen kvar något i polislokalen.

Idag har jag varit till hudmottagningen på Danderyd. Tack o lov inga nya cancermärken, så nu är årskontrollen gjord. Det är den immundämpande medicinen som ger många av oss hudcancer av olika slag. Igår natt stöp jag i säng före nio och sov 12 timmar, kroppen blir sjuk av för mycket göranden. Var så vissen när jag väcktes, men det är ju bara att släpa sig upp och iväg.

Hade ännu en dag i veckan när jag bara sov, kroppen har blivit så jäkla risig sista tiden, fattar inte vad det är med den. Så svag att jag igår när jag skulle kliva ur bilen, fick landa på sätet igen. Det gick inte att stå på benen, tro sjutton jag blir rädd. Vinglade upp och tog mig hem, tror jag måste gå till min vanliga läkare och höra vad nu detta är. Inte helt nytt, men så försämrat.Imorgon tror jag vi åker till landet, en montör har bokat tid till måndag. Då kommer jag att sova en vecka, titta på fåglarna och njuta i vårt lilla fina hus.Kram på er alla

Så lycklig över antikropparna!
Kart vi måste ha lite blommor!

Tugga sidor

Den här lugna dagen mellan två dagar fulla av göranden är jag trött och vimsigare än vanligt.

Jag har skrivit blogg här inne, tror sedan 2007 eller kanske ännu tidigare, minns inte just nu. Alla dessa inlägg fixade maken böcker av, så där tusen sidor. Men företaget som gjorde jobbet kunde aldrig få till det med limningen, utan sidorna sprätte loss. Så jag fick flera omgångar av böcker, som inte höll ihop. Den sista omgången var något så när … men jag har bett maken att jaga upp ett företag som kan sin sak och ge mig hela raddan av böcker i julklapp.

Jag vill så gärna lämna efter mig dessa texter, det är så mycket mig, så det osar om det och T snart tretton, min hjärtevän har tittat i dessa böcker sedan han var lite och roades då av alla bilder. Han vill läsa böckerna när han blir stor, andra tror jag inte är så intresserade. Det händer att jag läser högt om roliga saker han har sagt eller gjort som liten. Vi skrattar så gott tillsammans, tack Gode Gud att han finns i mitt liv. Han varken vet eller fattar hur viktig han blev för mig när han föddes i januari 2009. Det var sista färden med njursvikt, till våren fick jag dialys, sen i august min väns njure. Den lilla söta bebisen gjorde att jag ville leva, jag ville finnas i hans liv, dela hans liv. Vi kom att betyda mycket för varandra av olika skäl genom åren.

Nu sitter jag här och kör alla dessa sidor i en papperstugg och det känns så märkligt med all denna text som äts upp, rubriker som jag inte minns och lockas läsa igen. Roligt, jobbigt, klokhet, intressant, osmart, tokigt allt finns med. Den lilla människans liv och tankar, öppna, naiva ibland, hårda arga andra gånger, kroppskrälle, sjukdomar, mediciner, viktuppgång, magoperationer, brock, dialys, njurtransplantation, POTS, fibromyalgi. Hur in i hoppsan mycket ska en liten jag gå igenom? Allt skriver jag om i dessa böcker.

Men nu ska jag snart iväg till Föreningsgården. Där har en kvinna föreslagit att vi som vill ha ett StickCafé kan träffas, fika och handarbeta, det har jag längtat efter så in i norden länge. Orken att åka iväg långt bort på något som detta finns ju inte. Men kan jag ta scootern och åka ner i vårt ”centrum” och sen hem, så får jag nog ihop orken att vara med, kanske inte alla gånger, men så ofta kroppen kan.Fridens på er alla! 🧶🧶🧶

En blänkar från småtimmarna igår natt.

När jag ligger här och väntar på John Blund, konstaterar jag att han som vanligt glömt bort mig.

Mig händer det knasiga saker rätt ofta. Idag gasade jag ner till Ica och apoteket med min scooter, åkte in på apoteket och väntade på min tur. Då kommer ännu en kund som jag kikar på, gillar att titta på andra okända runt om. Vi är ett gäng som väntar och när den nya kunden går längst bort i affären så vänder hon ryggen mot oss andra och jag kände hur fnisset, skratten tog spjärn enda nere i fötterna.

När hon strosade tillbaka, så ropade jag på henne. Hon hade en rak jacka, med ett bredare skärp av samma tyg som jackan runt midjan. ”Du har en klädhängare hängande på ryggen i skärpet.” Hon tittade på mig som om jag inte var klok, samtidigt som hon trevade efter plastgalgen. ”Det är väl märkligt att vi är så många som såg den, men ingen sa ett ljud” sa jag. Som som vanligt inte kan hålla käften. Är hundra på att det är mitt danska arv, som gör att käften går på mig.

Svensken är ju livrädd för opassande kontakt. Men alla skrattade eller log passande. ”Jag tänkte att några barn nog hade skojat med henne och sa det.” Men det var hon själv som hade lyckats med det hela. Nu ska jag lägga mig fan ta Bofinken John Blund, det blev en sömntablett på studs. Gnatt på er alla fina vänner!

Livstecken 🐄

Efter långdragen jäkla förkylning drar jag nu runt på ben som är svaga, orkeslösa och darrande, undrar vem som har skrämt dem? Ett tips jag fick av vän som också drabbats av mycket sängläge sa ”sitt på sängen och rest dig upp tio gånger om dagen”. Efter den lilla ceremonin sa inte bara benen upp sig utan släpade in skinkorna i racet. De värsta dagarna tar jag mig nästan inte upp ur soffan och gången är därefter, ser inte klokt ut. Det gör Ont! Sover hela dagarna gör jag några gånger i veckan, verkar aldrig gå över. Så där ja, nu har jag gnällt klart.

Bortsätt från detta hade vi kalas i lördags med hela familjen, det vankades kalkon med gräddsås, potatis, brysselkål (undrar varför den heter så?) och vinbärsgelé. Där satt vi fem barn och sex vuxna helt tysta, alla åt och åt, sen kom Mmmm så gott mer sås …

Ungarna var placerade så att de kunde gå ifrån matbordet när de var klara. De leker så galet bra tillsammans, kurragömma haha se dem trampa runt i soffan och gömma sig i hörnet, det räknas ner och rusas runt och jag njuter. Strunt samma att de stökar och bökar i våra sängar, klipper klippdockor och kläder i papper som farfar har fixat. Skattletning efter karta, varje unge har sin godispåse som mål. Lagom till vuxnas ostbricka och sen kaffe med praliner, satt alla mina älskade skunkar och prasslade med sina godispåsar framför en film på tv.

Upptäckte att nästa vecka är en ”Allt på en gång vecka”! Hur sjutton hänger detta ihop att alla saker totar ihop sig? Måndag blodprover på förmiddagen, eftermiddagen kommer min fina städtjej. Tisdag fyller mamma år, men det firas på lördag, på kvällen ska jag till Föreningsgården på träff med andra som gillar att sticka och pyssla, första träffen och jag längtar efter det. Onsdag ortopeden, kortisonspruta i tummen igen tack och lov. Efter mig ska maken kolla artros i höften med samma läkare, bli utredd. Torsdag är det dags för läkartid på hudmottagningen för mig, den årliga kollen. Fredag fri! Lördag landet och på vägen dit Gratta mamma. Makalöst, jag vill nog bara dö en smula på landet veckan efter.

Sa jag att åtta på mammas avdelning fick Corona? Men ingen blev dålig, de har alla hunnit med tredje vaccinsprutan, precis som jag. Hon har varit isolerad som de andra sjuklingarna på sina rum, blir frisläppt imorgon. Men vi var dit i tisdags med en 12-bitars Schwartzwaldtårta till alla + personalen till fikat. Sen var vi till servettfabriken och jag plockade ihop två kuber med 200 olika servetter i varje, det blir många samtal om vem som har fått vad för motiv på servetten. Det sa personalen sist jag hade med mig servetter, att det pratades mest hela tiden om dessa servettmotiv. Sen en pappkasse med massor av blandade tidningar från mig, min nu mera döda morbrors fru och så min frissa. Så de har mycket damtidningar att läsa när det inte kommer besök till dem.

Mina vänner här inne, några rader om mig och livet som flyter fram hur overksam jag än må vara. Visst blir jag lite less och deppig ibland, men jag känner kärleken flöda genom mig och jag gillar oftast livet. Mina stickor går och jag läser igen, det har varit si och så med det tidgare. Förlåt att jag inte har kikat in till er och tagit del. Jag har varit trött och låg efter den förbenade förkylningen som tog två månader på sig att bli klar. Som om luften gick totalt ur mig. 🧸🧸🧸

Ett lagom gnäll

Idag är jag inte så uppkäftig, var på 5-års kalas igår och det vill sig inte kroppsligt idag, helst vill kroppen sova, men se det kan den glömma. Jag tar en Alvedon mot kroppsgnället och har packat ordning för ett besök hos mamma.

Jag har blivit av med besväret i luftrören, men öronen klickar ännu, ibland hör jag väldigt bra/normalt, sen blir det lite sämre igen. Fortsättning följer på sjukjournalen … fick svamp i munnen av allt jäkla kortisonsprayande, så nu tar jag en medicin mot det. Benen är så svaga att jag har svårt att resa mig upp, knappt de orkar gå. Minns min mormor just när hon skulle resa sig upp och jag tänker, känner, kan inte vara sant, är jag redan där!? Jag har rullatorn med mig vid kortare turer eller scootern vid längre, bara att kliva ur bilen blir jag ett försvagat skakande, jag vet inte vad.

Kalaset igår var roligt denna gång, jag mådde så jag kunde stanna kvar hela tiden. Kusinerna lekte och vi vuxna pratade och åt Kärdotterns goda hembakta av alla sorter. Hon kan baka den kvinnan …

Tänk att vi ännu får besök av turister så långt in på hösten. Den här är en av de större, alltid kul att se dem.

Tycker inte det händer så mycket här hemma, jag har kommit in i ett svall av ont här, ont där, och svagheten tar mig. Huvudet är fullt av planer och lust till både det ena och andra, tar vi oss iväg har jag svårt att njuta för kroppen är så övertydlig med vad den orkar eller inte och jag har fullt sjå att få sitta i lugn och ro och njuta.

Men en del har jag hunnit. Varit på besök hos min njurläkare och det var bra. Sen efter det gick jag över till mottagningen där de mer fysiskt tar hand om oss njursjuka. Jag blev tappad på blod så där 4-5 dl och fick tillbaka lite av mig själv igen, tack för det. Jag menar inte att jag fick tillbaka blodet, utan mer att huvudvärk och annat som hänger ihop med för högt Hb försvann.

Sen tog jag tredje vaccinsprutan i måndag på Huddinge sjukhus. Jag får ångest av att se den grå betongklumpen, fy tusan så fult de kan bygga så viktiga hus. Väl där inne är det långa röriga, dåligt uppmärkta skyltar, så jag virrade framför allt i mina försök att senare komma ut. Tur att jag hade Rulle med mig att hänga på. Men bara varma trevligt folk som jobbade, mest invandrare, men de är så välkomna bara de kan prata och sitt jobb. Klart jag fick ont i armen på kvällen, något måste det alltid vara och jag har ännu lite ömhet kvar i axeln. Jag ska om 4-6 veckor ta antikroppstest, vi immunsänkta fick ju ta 3:dje sprutan först, för de flesta av oss har inte fått något skydd av de två tidigare vaccineringarna.

Nu ska jag göra mig iordning och åka till mamma.

Ett fram och två bak 🤧

Veckorna går, fem och en halv sedan värsta förkylningen slog sig ner i luftrören och ännu huserar bäst den vill, trots evig sprayande av kortison av alla slag. Läkarbesök ett blev två och jag väntar besked i början av denna vecka på provsvar. Kunde själv konstatera på 1177 att blodproverna vad det gäller förkylning inte verkade visa något, kvar är provet från snoken. Men mitt Hb var superhögt igen så jag har skrivit till njurmottagningen och bett dem boka in tappning samtidigt som mitt tremånadersbesök den 6 oktober. Jo, lite på bättringsvägen är jag, men det dröjer nog ett bra tag till.

Jag är så jäkla trött på detta harvande, tänkte vänta med att skriva tills jag blev frisk, men det verkar vara hopplöst lång väntetid. Just idag har jag suttit i mobilen mest hela förmiddagen, har bokat Frasses årliga sprutor mot diverse elände en hund kan få. Han har blivit grattad av mig, hörde att han blev morfar i natt, två töser och två pojkar, dottern hans klarade allt med glans. Förra veckan fyllde han sju år, uppfödaren undrade om han kunde användas i avel igen hos henne? Hon var så jättenöjd med alla valpar i hans första kull. Jag sa ja, men vi får väl se. Sen har jag bokat in honom på spa igen efter sommaren, han behöver bli lite friserad, nagelklippt och tvättad.

Idag blir sonens 6-åring 7 och fick önska sig frukost hahaha … kakor och wienerbröd. Klart han fick och paketöppning. Vi är så glada, extra glada att vår son är hemma, han hamnade på sjukhuset med kraftig magverk, som visade sig vara inflammation i tarmen. Så det blev flytande föda för honom och födelsedagsbarnet blev ju så orolig att han skulle få soppa på sin dag. 🤣 Lutar nog mer åt barnmat i puréform framöver för sonen. Men vi får nog hembakt och tårta i helgen som kommer på kalaset …

Så ringde sjuksköterskan från mammas boende, imorgon var det tänkt att operera andra ögat mot starr. Men mamma är så trött, så trött och virrig, det går neråt och vi konstaterade att hon inte ser på tv längre som förr, hon blir bara förvirrad. Läsa blir nog inte heller av, hon kan bara fokusera kortare stunder och hon får inte ordning på livet. Värst är nog tröttheten, hon vill bara sova. Jag ringde upp en av tjejerna som jag känner bättre och verkligen litar på, frågade hur det var. Efter vårt samtal och hennes oro att mamma helt enkelt inte klarar en operation, hon om någon vet ju hur mamma mår i nutid. Bestämde vi att mamma inte verkar ha problem att se, ett öga är ju redan opererat och hon har inget problem till vardags med seendet. När hon nu inte läser längre eller ens klarar av att se på tv. Så det blev ingen operation, men ett sånt beslut tas under vånda, så himla svårt, jag vill ju hennes bästa.

Jag tänker, det är jag bra på … ibland. Tänker att jag snart ska ta Rulle med mig och gå en kort promenad, det blir väl ett jäkla flåsande, men måste komma igång lite, pyttelite i taget. Som när jag var nyopererad med nya njuren. Ut skulle jag och gå en sväng. Hahaha, kom ut från porten och två portar bort, där fick jag sitta länge på piskställningen. Trodde aldrig jag skulle komma hem.

Nu ska jag sätta in ett bröd med grovt råg, vetemjöl special, pumpakärnor och tranbär.

Kram på er Alla ✨🌷✨

Ännu inget slut 🤧

Som en sommardag med ljumna vindar ute, men här på landet har hösten tagit för sig, mer än hemma i stan. Mycket blad har fallit, björkarna blev gulare och gulare ju längre vi kom på vägen hit. Här är så tyst och det passar min trötta kropp, nästan fri från förkylningen vill jag mest bara sova. Det här med värk i de förbenade bihålorna i pannan är fram och tillbaka. Äntligen tänker jag på dagtid för att till kvällen få ont igen, men luftrören är banne mig snart som de ska.

Jag skulle vilja ut och gå, men det är ingen idé med den här kroppen, maken sa att vi kunde ta med den liten hopfällbara trebenta stolen. Det var ju en bra lösning, men jag vet inte hur lealösa mina ben kommer bli av en tur, ska ju hem igen.

Annars händer inget runt mig sedan länge, jag stickar som vanligt, läser och tittar på serier på tv. Jag som aldrig har suttit och glott på serier på dagtid. Jo, Hem till gården som sändes en halv timme sedan corona slog till, den har börjat nu igen, men jag har liksom tappat lusten. En kvart serie, lång reklam och sen några minuter serie igen kan jag vara utan.

Ännu har Stockholm inte lyckats komma ut med info om den tredje sprutan för oss med sänkt immunförsvar, vilket gör att vi inte fått någon större mängd antikroppar av de två första. Det har de vetat hela tiden, men det är tydligen inte viktigt för oss att ha något skydd överhuvudtaget. Så inte ens när det äntligen bestäms att vi ska få är Stockholms län igång. De har väl för bövelen listor kvar i datorerna sedan första omgången.

Så där lite sjukjournal, lite gnäll och fritidssysselsättning. Nu vill jag bara ur denna sega hopplösa förkylningen. Jag vill leva igen!!

💛💐💛

Vilken tid det tar att bli🔝frisk 🌷

I torsdags var det tre veckor sedan helvetesförkylningen satte igång, ännu är jag inte frisk fast jag sprayar som en galning med kortison, har dock slutat själva kortisontablettkuren efter första veckan. Bronkit med tung panna vilket för mig är varning för bihålorna, så mycket som jag har snutit mig skulle det vara förvånande om inte hela skallen var full av snor.

Så det är ännu tunghostat, rasslar, piper och har sig, flåset är stort så fort jag gör något litet fysiskt. Gör inte så mycket alls, bakar bröd typ var tredje dag, men det sköter sig ju själv i hushållsmaskinen, jäsa en timme och så hälla över i bakform, jäsa igen och in i ugn. Lite plockande här hemma, sen får det räcka, stickar och har äntligen börjat läsa igen, en deckare.

Maken har hämtat och kört grabbarna till sin träning och matcher, tror han mår riktigt bra av att hänga med. Det lär nog bara bli mer med tiden och varför inte, grabbarna blir lyckliga när han kommer. Han berättade att den äldsta T 13-år i januari inte var ett dugg generad trots kompisar runt om, han kramades som vi normalt gör när vi träffas.

Jag har dåligt samvete för att tiden rinner iväg, kunde inte åka till mamma med förkylningen och hälsa på. Men i veckan som kommer ska vi åka till landet, då ska jag ta på munskydd och hoppa in. Jag tror inte jag smittar längre, det som sitter i mig, är nog inget som hoppar över till andra.

Jag har nu hört att vi som har sänkt immunförsvar ska få en spruta till, då vi inte får några eller väldigt få antikroppar. Andra län har ju redan satt igång att vaccinera, men Stockholms län, hahaha de hamnar nog i skämtligan. För mig personligen gör det inte så mycket, är ju ännu för risig för att ta sprutan.

Nu ska vi äta kräftor och räkor till middag, vi har skjutit på det i flera veckor, inte mycket anledning att äta sånt gott när man ingen smak känner. Men ikväll ska här surplas och bröd rostas …

Kram på er alla 💞

Infektionsnod 🏵🩺🏵

Idag var jag på besök på en infektionsnod .. ett litet hus utanför min vårdcentral. Trodde väl aldrig att jag skulle hamna där, Coronahuset där tydligen vi alla som drabbas av förkylning hamnar för att undersökas. Läkaren var väl påklädd för skydd mot det mesta, men mest mot Corona.

Förkylningen sitter fast i lungorna och jag har hövve fullt av snor, bihålorna värker och rasslande hostan tar så pass mycket kraft, att jag blir helt matt och yr efter en omgång. Jag ska få penicillin, men först togs prov på vilken bacill jag behöver penicillin emot. Så de ringer väl imorgon eller på fredag.

För första gången har jag testar ljummen koksaltlösning, sprutar in i en näsborren och det rinner ut genom den andra. För mig har det alltid varit läskigt, har alltid inbillat mig att det var otäck på något vis, var det inte alls. Tvärtom, detta skola bli min melodi vid förkylningar och allergier framöver.

Igår tog jag min första scootertur sedan/jag blev sjuk, då passade vi ungarna och åt glass på Agabryggan, det var torsdagen den 12/8 och turen igår gick till vår 7-årings skolgård. Vi skulle hämta de två yngsta, jag valde grabben som jublar när Farmor hämtar med scootern. Han var så himla lycklig när han såg mig komma körande, det gäller att njuta de här åren man får så mycket öppen kärlek. Thihi ok, kanske scootern är det som drar mest, men Farmor vill så gärna inbilla sig att hon betyder något extra en kort sekund. Maken hämtade femåringen på lekis och vi möttes på väg hem, sen hämtades ungarna av päronmamman hos oss.

Så här händer inte så mycket mer än hosta och snytande, stickar på en kofta till ett barnbarn, läser på paddan, är trött på politik, sover rätt mycket, äter för mycket, mest pga kortisondos i en vecka, blir så hungrig och fet av kortison, längtar till jag blir frisk.

Hej hopp hoppas ni alla mår bra. 🥰

Barnbarn ett riktigt virus ⚔️ 🧨 🩺 🩹

Självklart fick jag en redig förkylning efter veckans barnbarnspassning, som gick rakt ner i lungorna och satte igång astman, piper, väser och knäpper i lungorna. Så det är en inte pigg Maggan som stadigt sprayar kortison i luftrören och näsdroppar i näsan. Startade en kortisondos med fler extratabletter för att hjälpa luftrören.

Min läkare svarade inte på sin telefontid eller på inlägg via 1177, så idag ringde jag mottagningen för att höra om jag kunde få komma och sitta med en ansiktsmask och andas in medicin. Men i coronatider gör de inte sånt … klart jag testade mig för Corona, men det var det inte som tur var. Även maken fick en släng och den lille boven i dramat som bjöd på bacillen, han har också varit hemma från fritids några dagar. Jäkla ungar, de är giftiga, men härliga att umgås med. Att min läkare inte hörde av sig berodde på att hennes mamma har dött, tråkigt för min läkare och jag förstår att det inte blev någon ordning på de vanliga rutinerna.

Maken har fått ett ryck, fast jag bara tittar på, han har flyttat köksbord och stolar till balkongrummet, så det blir som ett matsalsrum, inte nog med det han torkar golv och lister. Äntligen börjar det ta sig här hemma, tanken var ju att vi tillsammans skulle fixa här hemma, med start veckan efter passningen av barnbarnen, deras sista lediga sommarlovsvecka. Men host och snörvel kom i vägen, men maken han kämpar på, fast jag sagt att han borde tex gå kortare turer med Frasse, inte städa, möblera om här hemma. Men han gör som vanligt, kör sitt race. Vilket jag likväl är tacksam över, han lyssnar ju ändå inte på mig.

Våren, sommaren vart tog ni vägen? Känns som om jag inte hann med någon av er riktigt detta år. Ute regnar det och regnet rinner efter alla fönster, så skönt med svalare väder, när hälsan inte är på topp. Jag har ännu inte kommit in i min vanliga läslust, större delen av sommaren har jag inte läst böcker. Så märkligt, kanske en mättnad på allt läsande, skrivande i paddan och på mobilen. Böcker finns i travar, men lusten har gömt sig.

Det här var sommaren jag har kommit mina barnbarn närmare, det är verkligen en lisa för själen med dessa ungar. Mamma min ringde mig igår med hjälp av en av de fina tjejerna på boendet. Inga besök på ett bra tag nu och så förkylning på det. Mamma har blivit så virrig och jag känner så starkt med hennes frustration och förtvivlan över hur rörigt det känns för henne. Minnet är så kort och inte förstår hon heller allt när jag pratar och berättar.

Jag känner mig själv virrig rätt ofta och undrar om jag håller på att bli dement redan nu? Undrar om andra står som mig som fån halvvägs på väg mot, ja just det vad då? Skulle jag hämta, lämna det är ofta den förvirrade frågan för mig.

Men jag vill inte klaga, har haft det så bra nu när maken är hemma varje dag, han pysslar med sitt och jag med mitt. Vi pratar om mycket, men njuter ofta av tystnaden tillsammans, han läser mycket och jag stickar, läser eller skriver.

Nu ska jag ta tag i dagen, fridens på er alla!

Klipp o sling 💇🏼‍♀️

Igår en skitdag, sov större delen, kroppen bara la av och imorse ville den bara fortsätta sova, men jag hade tid hos frissan kl 14.00. Tog tablett och tvingade mig iväg, jag har några kartor av Alvedon 665 kvar, som får ta udden av kroppsgnöl.

Rätt långhårig sa jag ”klipp mig kort” och nu är det gjort. Känns som om jag har blivit av med några kilo, slingad blev jag också. Trevligt att prata med personalen, jag har ju gått till dem många gånger genom åren, var så skönt att bara kunna drop in när jag orkade och ville bli fin. Min vän som har salong var upptagen när jag ringde, så det blev mitt andra ställe. Maken blev klippt av en av tjejerna för ett tag sen, det är kul att de känner oss båda. De kommer från Turkiet men är inte turkar, står still i skallen … om maken kommer in med Frasse snart, ska jag höra vad som är rätt folkslag … nu kom det, kurder. Herre min gnu så seg skallen är ibland.

Nu har vi åkt hem från landet, tror vi har varit där i två månader, skönt att komma till stan. Vi har en del att fixa här hemma och jag mår inte så bra som jag önskar. Men nya tag efter helgen, då ska vi passa sonens tre ungar på dagtid deras sista sommarlovsvecka. Maken kommer gå ut med Frasse på morgonen, ta med honom och sen gå ner till ungarna. Sen kommer de hit till lunch, eftermiddagarna blir det lite utflykter typ Historiska museet, en gård med djur och sen får vi se hur vädret blir. Men det blir nog maken som får ta hand om utflykterna, jag vill inte förhala deras trevliga utflykter med att inte må bra.

Nu har vi kommit fram till att vi ska äta hämtmat, blir Thaimat.

Fridens! 🦕

Sovstuga med gnöl fast jag borde hålla 🙊

En konstig dag, gick upp och gick till sängs igen. Vill bara sova och gjorde det många timmar. Just idag är kroppen knäpp igen, började igår kväll med vibrationer i öronen från och till, viket jag har känt av i några dagar. Sen ont i ena örat och bihålan på samma sida för att sen plötsligt trumma på med huvudvärk. Jag testade att ta kortisonnässpray, men inte sjutton hjälpte det.

Tror det stavas medicinska biverkningar, men från vad vete tusan. ME, fibromyalgi, POTS allt i en salig blandning, välj det som känns bäst för stunden. Oavsett vad, så finns det inget att göra rent medicinskt, njurens medicinering tillåter inget mer medicinerande, utan här får jag bara gilla läget. Jag blir deppig av detta helt okontrollerade tillstånden av fysisk svaghet, som värkande onda ben som inte orkar bära mig. Yrseln som tar mig när jag reser mig eller står och köar, är ingen höjdare kan jag lova, paniken som bryter ut när jag köar i affär. Ska jag lägga mig ner, sätta mig lutad mot godispelaren?? Men hemma i stan har jag nu min elscooter att sitta i, åka runt i affären med. Men jag ska likväl stå upp och fysiskt packa ner maten i kassar, klämma in kassarna på fotplattan och hinna sätta mig. Snabbt måste det gå så jag inte snurrar omkull.

Att duscha är jobbigt, lägg till tvätta håret och jag får ta med handduken, lägga mig blöt på den på sängen för hjärtat pumpar och jag flåsar hysteriskt. Flåsandet är jag så trött på och hur jag någonsin ska få upp farten, fattar jag inte. Jag har skrivit om det många gånger genom åren, det går inte att träna med en kropp som blir sjuk av träning. Men har jag någonsin gett upp? Jo, när jag efter träningsförsök blivit sjuk och inte klarar av ett dugg mer. Men så börjar ju kroppen hämta sig och hela tiden dessa förbenade tankar om att jag måste klara av något. Så som vanligt har hjärnan en plan inför hösten, samt extra tillägg för bantning.

Som om skallen min bara har två mål som jag aldrig når, gå ner i vikt och träna. Ärligt talat faller jag ibland ner i mörkaste hålet i min frustration över att inte kunna bestämma över mitt fysiska liv, utan min kropp gör som det vill, när det passar den, själv är jag inte tillfrågad om jag vill sova en natt och lägga mig och sova vidare efter frukost. Eller drabbas av andra fysiska konstigheter när som helst, jag har nu läst mig till, att de som fick långtidscovid har samma symtom som oss med POTS. De söker nu på nätet och hittar till vår sida, blir ju intressant att se, om ökningen av vår typ av besvär hos människor över hela klotet, gör att läkare får mer kunskap om att vi finns och med tur mer forskning.

Min turer ner i svarta hålet är för det mesta kortvariga, ibland räcker det med att gnöla här inne, så mår jag bättre. Att acceptera att ålder och sjukdom tar ut sin rätt, har jag svårt att just acceptera, så svårt att vara en som vill, när kroppen inte hänger med. Det finns så otroligt mycket jag har fått ge avkall på genom åren. Tänk bara när ungarna var här sist, de åkte till badet och min älskade T bad så innerligt att jag skulle åka med, jag kunde sitta på soffan som förr, sa han. Då var det svårt att inte överskrida sina gränser och säga ja. Inom mig grät jag av sorgen att inte kunna vara den farmor jag vill vara, men att åka med och bli en stoppkloss som inte pallar värmen, inte orkar sitta upp som en vanlig mänska på en bänk och till slut tvinga dem att åka hem med mig. Förkorta deras badande, nej det gick ju inte.

Imorgon fyller maken och dottern år, då kommer dottern med familj och ska bo i ungarnas stuga några dagar. Jag är innerligt tacksam att min sovardag kom idag. Hoppas nu jag kan stå på benen på kalaset och verka vara mig själv. Dottern har kommenterar när jag har varit hos dem ”att jag alltid verkar dålig, när jag är hos dem”. Hon förstår inte, att det är så jag har det, att jag inte orkar som vanligt folk. Som om hon tror att det har med ”vem jag besöker att göra”, orkar inte spela pigg längre, orkar inte. De hälsar nästan aldrig på hemma hos oss och vi bjuds i stort sätt aldrig in till dem. Det är ungarnas födelsekalas och före pandemin julafton. Hon har körkort och egen bil, men det hjälper inte, bara titta över en dag/kväll med eller utan ungar har inte funnits på hennes karta. Jag som inget körkort har har åkt buss och tunnelbana i hela mitt liv till vänner som har bott långt bort. Då när jag var frisk och mitt i livet.

Men jag har inte haft sånt besvär med hennes ointresse, hon har ringt nästan varje dag året om och kan prata hur länge som helst om sig och sitt liv. Men visst är det märkligt att ha körkort och bil och inte njuta av friheten att bara sticka över till .. tänkte skriva till morsan, men sticka en tur till vem som helst på en fika. Jag känner mig älskad av båda mina barn, men jag förstår mig inte alltid på dem, säkert förstår de inte mig heller.

Nu har jag annat att göra … Tjing!


Barnvakt 🎠

Så sitter vi där ute i plötsliga lagomvädret, proppmätta efter Dans fantastiska asiatiska födelsedagsmiddag till Emma som fyller år. Vi pratar och ungarna far omkring som vanligt, så pratas det om syrsorna som låter överallt … Va?

Nog har jag hört att gamla inte hör syrsorna, men det var ju gamla det, är det gammal jag har blivit i ett nafs? Så märkligt, maken ”hör” säger han, men det var väl tusan att han hör syrsorna, mig hör han inte alls vissa dagar. Maken säger att vi redan har konstaterat att jag inte hör syrsorna, minns jag inte. Det är ju inte som om man blir påmind om dem när jag inte hör dem. Hörs de inte, finns de inte eller?

I fredags blev vi barnvakter till sonens tre ungar, de var uppspelta att komma till landet och vara hos oss. Det var ju en evighet sedan vi hade alla tre på en gång. T och L var så himla nöjda och till och med W sa ”det är cool att vara med farmor och farfar”, vilket hon nog hört L säga, låter precis som något han skulle säga.

Men är man minst och ovan att vara utan sina päron, så rinner det lite saknadens tårar då och då. Evigheten låg mellan W och mötet med mamma igen. Men det fixade jag första kvällen, pratade och körde till slut utmattningstaktiken, när det var mer tårar än insomning. Upp och hoppa, sen satt hon uppe tills hon somnade sittandes. Sen var det inga problem att sova i sängen.

Men så vi pratar, vi letar fakta på paddan, boaormar och annat stort slingrande Farligt! Farfar stegar upp längden på ormarna på golvet. Med skräckblandad förtjusning förstår de hur stora de kan vara, finns de här? Nej, tack och lov.

Hur låter egentligen en Skallerorm? Jag letade och letade, hittade ingen. Men sonen hittade ljudet när vi hade ätit klart hans asieninspirerade middag. Jag ser ännu för mitt inre L:s stora ögon när han lyssnar på ljudet från Skallerormen, nästan så öronen står ut, totalt koncentrerad.

Dessa barnvaktsdagar har varit intensiva, men helt underbara. Maken har kört uteaktiviteter, det har badats och badats, inte så svårt att roa när värmen vibrerar och badringarna är fyllda med farfars andedräkt. Själv har jag mer tagit hand om hemmafronten, jag är ett säkert kort för barn och hund, alltid på plats, sittande eller liggande i soffan. Redo med berättande, att se dem förstå är nog det allra bästa jag vet. Aha uttrycket i deras ansikten är för mig högsta vinsten. Förste glassutdelare och fixare här hemma, det är min lott.

I farmors kök har det lagats mat som ligger på barnmenyn, fiskbullar gör succé varje gång, grillspett där de fick välja vad som skulle vara på, farfar handlade prinskorv och köttbullar enligt önskemål. Sen på med härligheten, tränga på paprika och champinjoner mellan köttbullar och prinsar. Sen att äta sina egengjorda spett, får alla ungar att äta upp allt. Så snälla och mysiga barnbarn kan vara, det lilla groll som hördes var inget, en gång sa jag ifrån på tre dagar.

Förstår inte vad päron klagar över? 😂🤣😂 En bra fostrad unge är trevlig borta och hopplös hemma. Det brukar vara ett bra mått på att man har lyckats med sin fostran. Idag städar de kåken, tvättmaskinen går, allt för att syrran med familj som kommer senare i veckan ska ta över kåken några dagar. Familjen ska vidare på äventyr i sommarlandet Sverige.Själv tänker jag passa på att boa i soffan till nästa gäng kommer.

Fridens ⛵️

Slänger in några rader ⛱ ⛵️ ⛱

Retar mig på alla förbenade förpackningar där det står ”Öppna här”. Kyss mig där bak! Inte går det att dela dessa två plastflikar, de sitter som limmade och saxen åker fram. Undrar hur ofta jag står där och svär över dessa idiotiska förpackningar? Klipper, hackar och skär mig fram för att nå innehållet.

Överhuvudtaget livets jävligheter för mig, är också en halv böj ner mot golvet, det är där allt hamnar, som jag tappar. Böjer överkroppen ner mot golvet för att plocka upp något och får åka samma karusell som när jag reser mig upp från sittande. Tjoho yrseln bjuder upp till dans!Blodet fastnar i knävecken och överkroppen får klara sig bäst sjutton den kan. Brukar inte bli så bra, jag stapplar fram till närmsta stol böjd som en ostkrok, eller en variant av ringaren i NotreDame. Jag är så glad att våra barnbarn har blivit lite äldre, att krypa runt på golvet är inget för mig i nutid. Kommer jag ner kommer jag nästan inte upp.

Kroppen börjar bli nött, fingrarna fumlar, prylar slinker så lätt ur handen, mattkanten har plötsligt blivit något att snava på, minnet sviker, orden flyger runt får inte alltid tag i dem, jag letar ständigt efter saker … samtidigt hittar jag annat och glömmer det jag egentligen letade efter. Reser mig och går några steg, stannar upp och funderar vart jag är på väg? Går tillbaka i hopp om att syftet med promenaden ska dyka upp. Många frågetecken blir det varje dag?????

Ute är det över 31 grader och det straffar sig, blir till att sitta inne och krama vår AC. Nej, jag mår verkligen inte bra av värme, längtar till 18 grader, gärna lägre för då mår jag bra jämfört med detta. Hallå där värmegalningar, avrättning av mig är inte tillåtet i vårt land, fast det verkar så dygnet runt, avrättningar är det nya vi. Eller åtminstone re ger ing ens, så här vill de ha det, allt för makten. Makten att göra inte ett skvatt.

Varje morgon läser jag hur många som har gått åt under natten, knivade, skjutna, misshandlade … tänker på uppväxten i vårt då lugna land, när ett mord kunde hålla oss alla upptagna en hel sommar. När jag förr läste om dessa barbariska länder där inbördeskrig, terrorister och rövarband ständigt tog livet av sin/andras befolkning av religiösa skäl eller dikatoriska klanledare med hjärnor av ärtstorlek som ständigt höll/håller igång krig och terror mot sin/andras befolkning. Det var otäckt att läsa om och hur ofta tackade jag inte för att vara född i vårt trygga, vettiga land.

Arma människor att ha det så, nu har S Mp C V och L bjudit in klanhövdingarna med ärthjärnor och deras söner, familjer. Så nu läser jag inte längre dessa hemska nyheter från andra länder, nu har vi alla dem runt knuten.

Nu har halva dagen gått och jag måste ta mig upp … jag går mest i baktakt nu för tiden, det får vara så när det passar mig. Läser man till 03 på nätterna, så blir det tung sömn till framåt tio tiden, frukost/lunch, läsa på nääätet, skriva lite, då blir det dusch vid ett tiden.

Vad är det för ynklig skit som skjuter vår polis? Tar sig rätten till något så oförlåtligt?

Nu känner jag ursinnet rinna över och färgar in hela mig. En polis skjuten, en ung man som inte finns mer och det är banne mig oförlåtligt och skyldig till möjligheten att göra så, är våra tillfälligt avsatta pappskallar till politiker i fd regeringen, som snart kommer sitta där igen pga en teknisk omoralisk finess som de har räknat ut.

Våra poliser, som maktkåta politiker skiter fullständigt i, hur de har det i dessa kriminellt överbelastade orter/städer. Att tillåta invandrad kriminalitet att bre ut sig, ta över och bete sig bäst fan de vill, släppa in dem utan minsta kontroll av varifrån och vem de är, är totalt ofattbart korkat.

Jag lider med polisen som mördades, hans anhöriga, hans vilja att finnas där, när vi alla andra var rädda, han som inte tilläts använda det våldsmonopol poliser i andra länder med självklarhet tar till när det behövs. Auktoriteten lika med noll, att dag ut och in höra dessa avskums hatiska skrål och tåla deras medfödda aggressiva beteende, för det är så de lever i sina egna länder. Med skillnaden att deras poliser inte tolererar ett dugg och där åker de kriminella på stryk så det visslar om det, blir rent av ihjälslagna. Sånt behövs för ett totalt ouppfostrat folk med lågt IQ snarstuckenhet, aggressivitet, tar för sig allt och lite till.

Våra poliser, jag lider med dem varje dag. Övergivna i sin hopplösa ställning, där inte ens staten står på deras sida när det kommer till kritan, det visar oförmågan, oviljan till att förändra till det bättre. Ville staten, regeringen något skulle de kasta ut kriminella invandrare, hela klaner, familjer, rensa upp i vårt land. Ta hem specialutbildade soldater och sätt igång utrensningen, alla som beter sig har förverkat sin rätt att vara här. Skjuter du våra poliser, då har du satt din sista jävla potatis. Ska på en gång lägga till att detta inte handlar om alla de normala skötsamma invandrare som arbetar och vill höra till oss och vårt land.

Den här bilden är till dig okände polis, du som ville så rätt, var så ung och blev så oförlåtligt skjuten.

Stängt för Semester 🤍🍒🤍🍓🤍

Lika bra jag skriver så, för det är inte mycket fart varken på mitt skrivande eller läsande hos er. Fick brev med posten från sjukhuset, patologens svar om provet på tungan var ofarligt. Tacksam att jag slipper oroa mig.

Nyss drog jag och min elscooter till Ica, jag körde runt där inne länge, njöt av min frihet att handla så länge jag vill, oavsett vad kroppskrället signalerar. Sen körde jag runt extra omväg på väg hem, mötte grannar, pratade och kände mig nästan som förr.

Snart åker vi tillbaka till landet, rätt skönt att komma hem, hämta paket på posten, fick städat av städfirman, första gången på nästan ett år. Men min Lina var så klart uppbokad av andra, fick en Agnes som imponerade med sin städning, inte behöver jag sörja Linas städning, fast jag saknar Lina. Märks att de får gå kurs och lära sig städa ordentligt. Hon till och med vek toapappret som man gör på hotell och likaså hushållsrullen, vilket jag aldrig har sett tidigare.

Trevlig sommar önskar jag er alla 🤍🌷🤍🌼🤍🌸🤍🐝🤍🥰🤍

Vår midsommar 🍓

Tänkte dela mitt midsommarinlägg från Facebook. Tiden sprang iväg med en farlig fart och helgen har varit så ofattbart härlig med våra barn och deras respektive + barnbarnen.

Jag hoppas ni alla har haft en skön midsommarhelg. 🌸🍓🌸🍒🌸🍓🌸🍒🌸

Det drar ihop sig, i kylskåpet trängs midsommarens alla tänkbara delikatesser, skallen min surrar av planerna på hur allt ska fixas så trevligt som möjligt imorgon. Taket på paviljongen är nyimpregnerat, allt för att mota eventuella skurar. Där kan vi sitta oavsett väder och äta i lugn och ro.

Nya tävlingar på gång, penna på snöre ner i flaska, spiktävling och ballongstafett. Sen har maken köpt ett nytt krocketset, det gamla har gjort sitt, Kubb finns också i källaren. Själv tänker jag bara sitta på altan och njuta av spektaklet som en riktig smitare. Skulle jag stå på huk och få ner pennan i flaskan lär jag inte stå kvar och står jag kvar på huk så kommer jag inte upp. 😂 Så altanen blir bäst för mig eller inne om myggen tar mig, det är fasligt mycket mygg. Just den där översvämningsmyggan har ju inte vett att hålla sig undan på dagen och lever rövare som värsta kamikazepilot. Vi har garderat oss med myggstift och så lilla maskinen vad den nu heter som brukar ligga under och på bordet, osar lite och skrämmer iväg vad som än inande försöker anfalla.

Detta år blir det två sittningar, lunch med matjestårta, inlagd sill, Skärgårdssill, potatis, kokta ägg, kex och olika fina ostar. Nubbe öl/vatten, läsk och mitt nya citronöl 0% alkohol. Hallontårta till kaffet. Det kan bli mer på lunchbordet, vet inte om Dan har slagit till med gubbröra eller annat. Mätta lär vi bli. Ungarna som inte vill ha sill får grillad korv.

Sittning nr 2 Blir Surf N turf grillad entrecôte, flapsteak, vanliga räkor, Gambasräkor, räkor i vitlök och räkor på spett, rotfrukter i ugn och såser, förbenat många olika såser och sallad. Till kaffet dotterns Pavlova med hemtrampad flädercurd, blandat med grädde och jordgubbar. Ungar som trilskas får dotterns hemtrampade köttbullar. Nog överlever vi.

Kan ju tala om att taket inte blev tätt av impregneringen maken kämpade med, så när störtskuren slog till under en timme, så fick vi dra en pressening över, sen klarade vi oss bra. Men så typiskt män som aldrig lyssnar, ”köp en ny sa jag”. Men nej då, det skulle skuras bort svartmögelprickar med medel, torka i solen och sen sprutas med impregnering. Tror alla medel kostade hälften av en nyköpt paviljong, vilket det nog lär bli snar ändå.

Ps. Inte en tävling blev det, ungarna lekte oavbrutet och vi vuxna njöt av att kunna sitta och prata, umgås som vi alla har längtat efter så länge. Dotterns yngsta är värsta kelgrisen, när jag låg i soffan och vilade knölade hon sig upp och låg på mig, klappade mina kinder, pussade på mina armar och hade precis som sin mamma, min dotter ansiktet typ 10 cm från mitt ansikte. Så mycket minnen från dottern som liten for genom mig. Jag förstår att Gullrumpan är älskad på sitt dagis, en liten buse med glimten i ögat, men sååå mycket empati och kärlek. Tänk hon och sonens yngsta som är ca 6 månader äldre, de har blivit så kära i varandra. De bara leker och leker och längtar efter varandra. Dottern berättade att dagen efter, de åkte hem sent på kvällen, på morgonen grät Gullrumpan av saknaden efter kusinen. Jag har nog aldrig sett två små flickor mellan fyra och fem år, vara så samspelta timme efter timme.

🍒🤍🍒🤍🍒🤍🍒

Snigelns fart 🐌

Maken stack iväg med en lång lista av göranden, på vägen hit igen så hämtar han upp min T, det var ju så länge sedan han var med oss. T har fyllt 12-år och det var med stor kärlek i hjärtat jag hörde att han ville komma till oss själv några dagar. Resten av sonens familj kommer ju på torsdag.

Så jag som inte gillar värme har ju fått så det räcker, igår 32 och just nu bara 26 grader. Halleluja för vår AC denna sommar.

Så fort maken åkte iväg fick jag fart, överdriver lite när det gäller farten, men tog fram dammsugaren den utan sladd och blev överraska över vilket vanedjur jag är. Varje gång jag gick lite längre bort med dammsugaren letade jag efter sladden, försökte liksom dra den med mig, famlande i luften efter något som inte fanns, mer än som en reflexrörelse. Knöt ihop soporna och ställde dem utanför dörren, torkade ur själva sopskåpet, där blir det så skräpigt och maken ser inte just det stället.

Snart kommer de hem och det ska bli kul att vara ensam med T och prata var inte igår precis.

Är sent ute men har nu efter samtal med A duschat av mig och ska äta lite lunch kl 15.00 Ingen som helst ordning på mig.

Fridens 🔆😎🔆

Dammar av både hemma och åsikter

Idag planeras stordåd, dammvippan den omtalade i tv-reklamen ska få dansa runt här hemma och tänka vad man vill om reklam, men vippan är precis lika bra som dammtorkaren till golvet av samma märke. Maken får ta fram dammsugaren, för nog blir det skräpigt med oss två och Frasse på denna lilla yta.

Annars har jag bara tänkt ta hand om mina fötter, sitta i en balja ute med svalt vatten är väl ingen dum ide. Sitta ute i skuggan en stund och fixa fötterna, något blekare än mig får man leta efter, maken ser ut som om han har varit till havs i strålande sol ett par veckor, redigt brun. Minns min ungdom, herregu hur låter inte det?

Kom hem från Mallorca och direkt ut på min favoritnattklubb Racing som startades av Picko Troberg, om jag inte minns fel. Sitter med en kille som var svart som natten och pratar … han tittar på mina ben, lägger handen ovanför knät och känner hettan i dem (från solen samma dag) och säger ”Oh, trodde du hade mörka nylonstrumpor på dig”, han var tvungen att känna efter, så otroligt brun var jag om benen. Så att vara ljusblond behöver inte betyda att man bara blir röd av solen, vissa av oss ljusa, har pigment så det räcker och blir över. Det är sånt jag tänker på när jag ser ner på mina numera bleka ben.

Just nu ser det ut som om hela mitt gäng kommer samlas igen till midsommar, dottern med familj brukar ha annat för sig, men detta år lutar det åt att de kommer hit. Jag tänker att det blir så roligt för ungarna, de leker så in i norden bra ihop. Skallen min är redan igång med planering av ätandet, men alla kommer bidra i denna matglada familj. Matjesilltårta snurrar i min skalle, det gillar alla. Sen får vi se det ska väl vara sill o potäter på längden och bredden. Grillat så klart och inte att glömma jordgubbstårta som i dotterns hand nog blir en stor Pavlova, ni vet hemgjorda marängbottnar med grädde och jordgubbar. Något att dö för.

Dieten går så där, mitt första delmål är imorgon och jag var 6 hg ifrån det när vi var hemma sist. Men det är ingen garanti, för jag lutar mig så lätt tillbaka här i ingentinghänderlandet och tar en glass eller varför inte lite kakor till kaffet. Ja, hopplös känner jag mig, äter så himla bra mat. Det är inte där problemet ligger, varning utfärdas till kvällsfikat, utan något sött känns det så tråkigt. Sen är det väl ett måste med en eller två mackor för att klara alla nattens drömska utflykter.

Midsommar är åter inställt meddelade Hembygdsföreningen, ingen dans runt stången, inga lotter, tombola eller åka traktorsläp med lokala bonden för ungarna. Sorgligt, men passar väl vår regering, vi har ju ingen kultur, inga seder och bruk att upprätthålla enligt dem. Vi är ju så glada åt multikulti, så vi äntligen kan få allt vi har saknat i århundraden. Tänk så mycket kultur vi har fått nu … jag skulle inte ta illa upp om någon berättade, vad för kultur vi har berikats med? Vad fick vi i stället för Midsommar, Påsk, Pingst, Jul, Alla helgon, Kristi himmelsfärd?

Mat … kultur? Behövde vi 2 miljoner invandrare för att laga mat som kultur? Vi har väl ändå lyckats överleva vårt eget släkte med vår egen mat sill och potäter, för det var väl allt? Nää, multikulti är inte kul längre, när man är i ett affärskomplex och inte ser en svensk, då mår jag illa, då har något gått jäkligt fel.

Måndag blir väl lite spänning i huruvida regeringen blir kvar eller fälls. Detta regeringsspektakel borde tackat för sig för länge sedan, att se statsministern dyka upp som gubben i lådan igår, så lägligt med ett lockande erbjudande som tagit 2 1/2 år att dela med sig av till barnfamiljerna, om en veckas extra ledighet. Allt för att locka familjerna att rösta på dem i ett ev nyval. Skämmes ta me faAn.

Drömmen vore ju om pappskallarna vågade tillstå sina tillkortakommande, det blev fel, låt oss vända oss till alla andra partier och gemensamt för vårt folk, vårt land reda ut detta skit vi har ställt till. Då hade inte hopplösheten dansat i varje vrå, politikerföraktet inte varit totalt och vi hade kanske fått det vi som medborgare har rätt till, ett land skött för vårt bästa, inte för alla andras folks bästa eller vad som passar EU, eller vad som passar Löfven, att åka runt som en ekonomisk frälsare i världen.

.Ungefär så tänker jag just nu, kärringen mot strömmen, en viktig uppgift jag har tagit på mig. Ensam är jag inte!

Tungan och jag överlevde ⚜️

Klarade av den lilla operationen under tungan, lite fick de bränna tunna blödande kärl, men den biten gick som jag tänkte mig, utmärkt. Värre var början, undersökningen, ulkandet när hon drog i tungan och kände runt i hela munnen. Det var precis den pärs jag var rädd för. Nu bedövar vi så slipper du ulkandet sa hon och sprayade något som gjorde att jag inte kunde svälja, fick en spypåse att spotta i och pappersnäsdukar. Allt rann, näsan ögonen och saliven, så obehagligt, men som hon sa ulkandet gick över. Trevlig läkare och syrra, så skönt att det är gjort, provsvar om några veckor, ska bli så skönt att höra att det inget är. Det skulle göra väldigt ont sa läkaren, men det klarade jag bra, ibland är det finemang att ha hög smärttröskel, idag har jag inte behövt ta något för värk i tungan, mer i hela kroppen.

Vi var till veterinären kl 13.00 Frasse har förhudskatarr och jag blev instruerad hur jag skulle sköta om det. Sen skulle jag till fotvården, men det gick bara inte. Kroppen la bara av och jag ringde Laura och sa att jag inte kan komma, skickar maken i stället. Så blev det, så nu är han fin om fötterna till midsommar, själv får jag ta fram mina maskiner och fixa fötterna när vi är tillbaka på landet.

Igår tog jag värktabletter när jag kom hem från sjukhuset, gjorde en egen soppa, allt för tungans skull. Men det funkade bra att dricka soppan och även att äta en smörgås, så detta sår läker snabbt hoppas jag. Nu vill jag inget mer gällande sjukvård och min kropp på två tre veckor hahaha! Då är det dags att ta alla blodprov för njuren, var tredje månad år ut och in. Men är allt ok så får jag frist i tre månader.

Så där ja, nu vet ni hur det hela landade. 😀