image

Under förmiddagen hände ett under

här på landet.

Efter ett tidigt samtal med min läkare som påpekade att mirakel sker …
De där pillren jag fick mot smärtan i tinningen och ut i ögat har tagit bort min hopplösa värk i kroppen. Så klart sa min bästa läkare Louise, värken är neurologisk och pillren fixar sånt.
Men kryss i taket sa jag för mig själv och planerade en längre promenad, längsta på länge.
Tog den och kroppen hängde med, jag vågar inte tro än att det är sant, jag har redan bestämt mig för att gå samma tur imorgon oavsett väder.
Det blir nog tuffa tag, snöregn och oväder, men ut ska jag.
Bara tanken på att få motion triggar mig otroligt, utan värk och en kropp som bara vill svimma på vägen.

Jag har stannat kvar här på landet efter helgen, min man och barnbarnet kommer ut till lunch på onsdag, lite semester tar vi samtidigt med skolbarnets höstlov. 7-åringen längtar enormt efter att komma ut till landet, till oss och vi blir lika lycklig när han är med oss. Ren kärlek, jag ser fram emot att de kommer min bästa killar.

I helgen gick larmet till vår toalettcistern, den nergrävda började bli full, dags för tömning. Inte kunde vi vänts till fredag när kontoret sa att de skulle komma, vi ska vara här tre stycken så idag kom slamtanken och gjorde sitt jobb.

Nu ska jag lägga mig och läsa min deckare, det är så tråkigt på TV, Obamas historia som president eller Lenin och polare i den andra supermakten. Näää, farao så trist, tacka vet jag lite hederliga deckarmord.

Gnatt på er!

image

Minnen kan verkligen

vara olika från person till person. Jag berättar för min man att klockans tock, tock drar mig med till barndomens ensamma dagar.
Ensamma som i hemma och sjuk, samma tystnad här på landet som då och jag minns barnsjukdomarna och de förbaskade öroninflammationer jag ständigt fick.
Så mycket sjukfrånvaro i skolan måste förklara min avsaknad av Norge på kartan.

Men hur galet var inte det att inte förrän som vuxen upptäcka Norges konturer på väderkartan. Känslan av panik, hur mycket går jag omkring och inte vet. Dessutom inte vara medveten om att jag inte vet?
Så frågan som snurrar är ju hur mycket vi tror oss veta om vår samtid, tror oss förstå skeenden i den tid vi lever i?

Det här att inte veta tänker jag ibland att internet både ger kunskap och information, samtidigt som desinformationen verkar bre ut sig mer och mer. Hur ska en liten mänska förstå vad som händer i världen? Vem är egentligen skurken Trump eller Clinton?

Korruptionen i fattiga länder verkar plötsligt beröra oss och nu tänker jag inte på våra skattepengar som Sida generöst ger bort till giriga gubbar i andra länder som kan leva i lyx på både fattigas och vår bekostnad.
Nej, jag tänker på den korruption som visar sitt ansikte allt mer tydligt i vårt land.

Har det alltid varit som nu med svågerpolitik inom alla områden där en sketen krona kan sugas ut på andras bekostnad?
Har makten alltid mörkat information för att vi, massan ska hållas ovetande om landets tillstånd?
Har polisledningen alltid levt i symbios med den ledande politiska makten?
När jag någonstans inom mig känner att inget är nytt under solen så inser jag att vi, massan är lika lurade genom alla tider ständigt under klacken på de styrande.
Med tiden med lite mer finess men likväl samma förtryck, förr mer synlig mot en fattig svensk via prästen, överheten, militären och polisen för att inte glömma det sociala.

När jag skriver den raden vet jag att förtrycket ännu lever kvar, minus militären för de har inte så mycket att säga till om än, bara de får gå ihop med, leka med Nato så blir de nöjda och glada och får tillskott i kassan.

Kanske är förtrycket som mest synligt via försäkringskassan i nutid, sjuka, handikappade, fattigpensionärer alla beroende människor.
Men det finns många andra sätt att förtrycks massan … här ringer telefonen och jag tappar tråden.

Hörröni solen skiner, jag häckar på landet ska vara här hela kommande veckan. Kanske skulle kratta manegen där ute tillsammans med min man?

En fin bild sv Linda Rydkvist

Pip jo, jag lever

men det är bara skrutt med mig.
Jag har fått något som heter trigeminusneuralgi, måste läsa på en lapp för att kunna stava det rätt, läkarspråk är inte min avdelning.
Hysterisk smärta i vänster tinning ut mot halva ögat. Som tur är kommer smärtan sekundvis med långt mellanrum. Men de sekunderna tror jag att jag ska smälla av. Samma medicin som mot epilepsi vilket känns lite läskigt. Men jag gör som doktorn säger, litar på henne.
Just nu känns det tungt, men jag lever och ligger inte bara här och tycker synd om mig själv.
I helgen var min familj här med barnbarnen, en rolig middag med fart, tro sjutton det med en treåring, en tvååring, en sjuåring och en nyfödd.
Sen har vi hämtat mammas nya glasögon och varit dit i helgen så måndagen är som oftast en redig vilodag.
Nu tog jag ut nybakt matbröd och det doftar ljuvligt, ni vet den där första snutten det paxar min man alltid för, nästa skiva är min.

Så har hösten äntligen klivit in och tagit för sig av trädens alla löv som jag så gärna sparkar runt i på promenad, en kort promenad, jag vet inte när jag ska få någon ordning på konditionen.

En fin bild av Linda Rydkvist

Nu ska jag laga middag, livet rullar på …

image

Nu har jag fött

barn sedan småtimmarna på söndag morgon …
Vi blev väckta vid lördag till söndag vid 02-tiden, slet på oss kläder, packade och åkte hem på en timme. Det är ju vi som ska passa de redan befintliga ungarna hemma.
BB sa att vi skulle vänta hemma trots att vattnet hade gått, kom hit vid nio tiden sa de.
Så jag och maken sov några timmar medan tiden arbetade för oss i sonhustruns kropp.

Maken drog ner till barnbarn vi skulle passa före niotiden, själv sov jag några timmar till.
Meningen var att maken skulle komma hem till lunch med ungarna och min insats var att steka pannkakor.
Men så blev det inte, BB skickade hem den födande mamman igen och farfar kom hem ensam till mig.

Det var rätt skönt, han donade med en massa saker här hemma och jag var mest trött som i slut i kroppen.
Jag med mitt numera ömkliga skal, tål ju inte ett dugg av avvikelser från det invanda.

Sen vid sextiden drog son med fru till BB igen, maken konstaterade att jag med mitt spruckna kärl till kropp kunde stanna kvar hemma och invänta det hela och jag kände mig både ödmjuk och tacksam över att vara gift med en riktig man som klarar allt.

Min närvaro med de äldre barnbarnen skickades med i sista stund, glass vilket nog är typiskt den här farmodern som har russinpaket i handväskan och kunde jag skulle det alltid ligga glass på lut i något slags frysfack i väskan.

Farfar klarar skivan och jag väntade med spänning på rapporter under kvällen.
Sonen fotade och mailade, jag fick inget vettigt gjort utan hittade som tillbaka i känslorna i själva födandet. Jag har fött två och varit med på två förlossningar som stöd.

22.17 föddes en späd liten, faktiskt mycket söt flicka.
Alla nyfödda har som en air av under runt sig, och spelar ingen roll hur de ser ut, de har alla en eller två föräldrar som insuper undret och älskar den lilla nya familjemedlemmen.

Själv minns jag sonens röda, mosiga och fnasiga ansikte efter förlossningen, för en mor var han ljuvlig, men i ärlighetens namn kallade jag honom ”mitt lilla monster”. Många, otroligt många är inte söta som nyfödda.
Ska väl i rättvisans namn berätta att sonen rättade till sig och fick ett otroligt sött ansikte och en späd kropp, ögonfransar som okända inte kunde låta bli att prata om när vi var ute och gick eller köade i kassan på Ica. Han blev ett mycket ”sött” barn vilket jag inte trodde där på BB.🙂

Så nu är jag Farmor till tre och det ska bli spännande att få se den lilla sötnosen framöver.

image

Jag minns så väl

tystnaden i uppväxten, jag tror att jag lyssnade efter den mer än andra barn i min ålder.
Pappa var en trygg, lugn och tystlåten person, mest minns jag honom sittande i sin fåtölj med ett svårt korsord, rökande cigarr och så grogglaset, soda cognac. Det var oftast tyst runt honom när han var hemma. Den sociala sidan tog han fram till fest, då dracks det, pratades och framförallt spelade han gitarr, sjöng med oss alla. Syrran och jag drillades tidigt i Taubes hela repetoar all annan musik värd att sjungas. Idag kan de flesta ungar inte en ton av vårt folkliga sångarv, det är väl bara en ensam liten nubbevisa vi osäkert söker efter när den lilla pärlan ska tas.
Min syster, hon med gitarren, festglädjen och sjungandet hade levt, då hade våra barn och barnbarn kunna sjunga Sjösalavals och alla andra sköna svenska visor. Om texten är uppdelad konstigt så är det Wp som har snurrat till det hela. Jag får ingen ordning på det hela.

Syrran, som var lik sin far, vi var halvsystrar med olika pappor, vilket märktes på en oändlig massa saker och likväl var vi syskonlika.

Tillbaka i tiden i tanken …
Efter att alla i min familj gått till jobbet och syrran till skolan stannade jag hemma i köket.
Den tystnaden som delades med en ljummen kaffeskvätt är nog det mest värdefulla jag redan då hittade.
I hela mitt liv har jag sökt mig till just denna stund, ensamhet, tystnaden med bara klockan tickande, som nu på landet.
Vad är det i mig som redan som barn sökte ensamhet och tystnad? Längtan har varit så stark i hela mitt liv, en önskan att få vara där i föräldrarnas kök utan sällskap? Som sen omvandlades till ett sökande i stunden var som helst efter ensamheten varat.

Det finns en klar delning i mig, en som bara vill vara för sig själv och sen den andra sociala, pratiga mänskan som ständigt fixade och for omkring. Av vänner och bekanta ses jag nog som en pratig, glad social varelse men minns en bilresa dagen efter en fest när jag satt där i bilen, trött och tyst. Min bästa vän körde bilen och en av killarna kommenterade att jag var så tyst. ”Du känner inte ….. inte” sa min vän och det var nog första gången jag förstod att jag faktiskt hade behov av både tystnad och umgänge.

Nu ska jag fortsätta här i min tystnad på landet, maken ska snart ut och dona, inne är han mest som min pappa, läser böcker i tystnad och det är jag så glad över.

image

Upp for jag nästan med

tuppen, ska sjutton ligga här och sova när städning Rut kommer, här ska förstädas och plockas undan.

När jag väl var klar och satte mig med mig frukost slog det mig att A. Min mobils laddare ligger kvar på landet, så mobilen dog igår. Hoppas maken minns att köpa en ny idag.
B. Rut kommer inte in i porten som numera är låst dygnet runt efter inbrott i huset och hon kan inte ringa mig när hon kommer eftersom min mobilen är död.

Jag ringer upp företaget och blir upplyst om att det är nästa måndag vi ska ha städning.
Ridå eller något sånt …
Så här har jag gått upp tidigt och städat undan, duschat i ett huj utan någon som helst anledning.

Senare under dagen så tog jag cykeln utan hjälm, glömmer den som så mycket annat nu för tiden. Vinglade iväg mycket medveten om att jag inte har hjälm. Fan så vingligt det har blivit, tänker att andra kanske tror att jag är full. Det bjuder jag på, de skulle bara veta att det känns som om jag är full där bakom styret.

Handlar fler stödstrumpor till mamma på apoteket och genar in till Ica.
I kassan före mig står en lite ofräsch äldre kvinna med få varor, när hon ska betala så räcker hon fram en tjuga och en femtiolapp av den modellen som inte är giltig längre.
Det visar sig att hon bara har tjugan och jag står några kunder bortom henne och tänker direkt hoppa in och betala för det som saknades. Händer några gånger per år att jag gör så, sticker till någon en slant så det fixar sig. Men fråga mig inte vad som gjorde att jag inte hjälpte till, det var som en konstig känsla i ”magen”.
Efter att jag betalat mina varor så ser jag samma kvinna stå vid disken till fiket och plocka upp sin femtiolapp att betala med.
Nää, jag stannade inte kvar för att se om hon lyckades lura kassörskan och som i ett trollslag förstod jag varför jag fick motstånd mot att hjälpa henne i kassan. Medvetet försöker hon lura till sig varor, bedrägeri kallas det för.
Och jag kände mig först arg på mig själv som ville hjälpa till och sen blev jag arg på henne som luras.

I ugnen har jag nu ett matbröd med brödkryddor, det ser ut att bli högt och fint.
Till middag blir det rester av lördagens porchetta, till det ska jag fräsa mangold i smör, fick en redig bukett med från dotterns trädgårdstäppa igår.

Söndagen blev ett flängande, städa på landet, sen till mamma, lämna in allt hon behöver för att ta upp sin akvarellmålning igen och så fikade vi där. Barnbarnet drack saft och höll ordning på mammas bingobricka, tänk att de har ett företag som anställer skolungdomar att komma dit lördag och söndag för att umgås med de äldre. I söndags, bingo och frågesport, de bakar, promenerar, spelas spel och pysslar tillsammans med de äldre som tycker så mycket om deras besök.

Sen bar det av till dottern med flaket som de ville låna. Efter umgänge en kortare stund åkte vi hem och lämnade barnbarnet.
Sen till en pizzeria och snabbt hem så pizzorna inte kallnade.
Då precis när jag ska kliva ur bilen upptäcker jag att min väska med mobil, padda, plånbok och resten av mitt liv hängde kvar på en stol på pizzerian.
Virrpanna jag är, snabba ryck tillbaka och tursamt hade de tagit hand om mitt liv så jag kunde åka hem minst tjugo kilo lättare.

I höstens ljumma sol

på landet snickrar 7-åriga barnbarnet och farfar gräver ner vårlökar. Idag har det varit städdag här på landet, så maken och barnbarnet har gjort sin insatts.

Själv ställde jag precis in en porchetta (fläsksida utan svål ihoprullad med massor av kryddor) i ugnen och vi kommer inte träffas igen förrän tre till fyra timmar har gått. Funderar på ugnsbakad potatis och jordärtskockor till och kanske gele.

Maken klipper av de mest spretiga grenarna på hasseln, den vill vi ha kvar, men inte ha den in i huset. Det är så spännande att studera ekorrarna när de varje höst tömmer trädet på hasselnötter. Vi har också satt upp en ekorrmatare, ser för roligt ut när ekorren lyfter på locket och stoppar in huvudet och förser sig med nötter.

Efter några vissna dagar är jag på väg att bli piggare igen, ser fram emot nästa veckas varande som nästan normal mänska.

Visade nyss en bild för barnbarnet över hur mycket socker det är i en cocacolaburk. Usch, vi förfasade oss och sen stoppade jag en marmeladbit i munnen, vilket hycklande😉 Jag är så svag för marmelad …

Nu hör jag hur de sparkar fotboll farfar och gossen, glada rop och skratt. Vi väntar barnbarn sonens familj, det fjärde barnbarnet vilken dag som helst och vi är de som ska ringas in och ta hand om de andra två ungarna.
Hoppas vi slipper åka hem nu i helgen, den fjärde är det uträknat, men det vet vi alla att det sällan stämmer.
Sen kommer femte barnbarnet i februari till dotterns familj. Tänkte på att jag en period tänkte ”undrar om jag får något barnbarn”? På åtta år fem stycken, hade jag aldrig trott.

Fast jag kan se vissa likheter med barnbarnen och mig själv, så är jag mest häpen över att de alla är så olika. Det är riktigt spännande när de börjar bli lite större och en personlighet tittar fram. Vissa drag anar man tidig och andra sent.
Nu gillar jag alla mina barnbarn, men olika tycker jag om dem, det första har en egen plats och om folk är ärliga så är det nog ofta så. Nr 1 är ett under på många vis och får man då mycket och efterlängtad kontakt så är man ju salig.
Jag var själv nr 1 i vår släkt, mormor och jag satt alltid ihop. Hon gillade självklar alla de andra barnbarnen men vi visste att det var hon och jag.
Samma med vår dotter som var nr 1, hon och min mamma har haft mest av det där speciella kärleksfulla förhållandet till hennes barnbarn.
Nu vet jag att vissa tänker och gärna vill säga att ”Jag älskar alla mina barnbarn lika mycket”. Nää, man vill inte förfördela något barn, vilket man inte alls behöver, men olika känslor skapas av olika människor/barn i mig och så är jag, lever nära och i känslan och vill vara ärlig i den.

Så knäpper det från altanen och segerropen skallar och jag funderar på vad de gör, farfar och vår nr 1? De tävlar och knäpper plastgrodor i en burk.🙂
Själv tänker jag spraya lite mer kortison i näsan och astmaspray ner i lungorna, vill bli frisk helst i förrgår.
Tar fram stickningen, trevlig helg på er alla.

image

Genom det grå regntunga

glider fartyget förbi mitt fönster med sin last av båtresenärer från Tallin i släptåg med en arbetspråm fullastad med grävskopa och annat nyttigt. Pråmar med okänt innehåll och små arbetsbåtar som liksom ”parkerar” in pråmarna med puffar och draghjälp, skickligt folk som styr dem.
En morgon med tårar rinnande på fönstren, en morgon jag har längtat efter, som gjord för skogens svamp att ta nya tag och visa sig för oss, efterlängtat regn.

Själv vaknar jag som ett mindre vrak varje morgon, det hostas, snoras och kroppen känns fullständigt omöjlig att ha att göra med. Jag har fått en ny astmaspray av min läkare och den lilla rackaren är som att puffa i sig en specialare som bjuder skakningar a la värsta fyllots dagen efter i kombination med hjärtklappning.
Men jag sprayar ihärdigt då jag samtidigt känner/hör hur luftrören brakar loss, sånt som suttit där lite för länge.

Igår skulle jag varit på Millesgårdens utställning om Josef Franks verk med dottern och en vän, men ”tursamt” för mig blev vännen sjuk så det blev inget med utställningen.
Att jag inte ställde in berodde på att förra gången vi skulle träffas blev jag sjuk och ställde in. Så jag tänkte att jag skulle ta mig igenom utställningen och fiket, dottern skulle både hämta och köra hem mig.

Denna reaktion är som en del av mig nu för tiden, jag vill hänga med på saker och så vill kroppen något annat. Samma trilskande hela tiden och då preparerar jag mig så gott det går och åker iväg med darrande ben och yrseln fladdrande hysteriskt genom skallen, svetten rinner och jag vill bara lägga mig ner och dö någonstans.

Men tiden står inte still fast man kan tro det som jag skriver, jag har varit på mitt yngsta barnbarns 2-årskalas, kvällsmöte på mammas boende, barnvakt åt sonens ungar, tur och retur till landet mest varje helg, det ska handlas, tvättas och städas, det sista blir det mindre av köper den Rut-tjänsten en gång i månaden, så skönt. Sen bakar jag matbröd i ett efterlängtat flow och stickar som vanligt.
Läser och läser en salig blandning som vanligt, vet inte vad jag skulle göra utan bokens stöd i livets alla skiftningar.
De som aldrig läser, hur andefattigt måste det inte bli?

En närstående berättar att hon inte kan läsa en bok utan att läsa slutet först? Jag blev faktiskt riktigt ”chockad” lite överdrivet kanske, vilket jag inte var ensam om.
Inte svårt att förstå att hon inte läser böcker. Ibland fattar jag inte dugg hur andra gör, nästan så att jag känner, tänker ”vad lider de av”?

Nu ska jag äta en sen frukost lutar nog åt brunch.

image

Fläsk

lägget kokar och banankakan är snart klar i ugnen. Brödet på bilden bakade jag igår kväll.
Ibland händer inte mycket på dagen men så får jag ett ryck, knatar ner till torrsoporna och letar lite nya böcker, vi har bokhyllor där folk ställer ner böcker, bara att ta.
Steve Jobs – en biografi
Himla bra att inte behöva köpa den, kanske är det inget jag gillar att läsa, vi får se.
Sen hittade jag lite olika pocketböcker som jag sparar i en stor kasse, de ska med mig till sjukhusets bokhyllor som finns för alla i korridorerna, bara att låna en pocketbok i farten.

Ikväll ska jag be maken hjälpa mig att skura ur kylskåpet, det är på tiden.
Tvättar som vanligt höll jag på att säga, men river man ur sängarna så blir det straffet.

Det är dags att boka fönsterputs, hade tänkt mig att hösten skulle vara igång vid det här laget. Men denna värme … suck inte min favorit precis. Men jag tänker att andra solälskare ska må bättre i vinter om värmen och ljuset stannar längre än normalt.

Nu ska jag ta hand om rotmoset …

image

Ok, jag förstår att ni njuter

själv blir jag bara förvirrad av vädret. Tänker med fasa på alla länder som har evig hetta som väderlek, tänk att födas i ett sånt land och vara av typen ”tål inte hetta”.
Jag pratade med en taxikille som bott i Sverige många år, han talade klockren svenska. Hur det nu var det här med hetta i hans land och han berättade att han själv aldrig mått så bra i sitt eget land på grund av hettan.
När han nu åkte hem och hälsade på familjen blev han lika slut varje gång och njöt av att komma hem till Sverige igen.

Hösten kommer komma vare sig ni vill eller ej och jag kommer omfamna den, var så säker.
Igår var vi barnvakt till äldsta och yngsta barnbarnet, vilket gick utmärkt då tvååringen har blivit kär i Vava =farfar. Så det är så bekvämt att vara barnvakt där, jag behöver inte byta blöjor, natta eller något alls, bara farfar duger. Tror jag, tänker inte testa.

Nu måste jag sätta fart, min mamma ska få besök på boendet.

image

Jag minns att jag tänkte

att jag kom i säng före tolv vilket är ovanligt, så jag läste lite längre stund med gott samvete.
I morse vaknade jag klockan nio och tänkte att jag vaknade tidigt, klockan stod på väckning kl 10.00

Fixar frukost och det är då jag inser att klockan inte alls är nio utan lite över tio. Batterierna i klockan håller nog på att ta slut. Det förklarar gårdagen när jag åt frukost och hade så lång tid på mig, när jag av en händelse får syn på klockan i vardagsrummet som gick rätt. Så var det med den ”tidiga” morgonen.

Strålande sommarväder även denna dag, skönt för alla som njuter som bäst, själv är jag mer åt ruskhållet till när det gäller väder, fast nog kan även jag njuta av ljuset och lagom värme.

Maken är med son och barnbarnet på fotboll, den lilla ska spela och de äldre, far och farfar ska väl se på och drömma alla proffsdrömmar den äldre generationen verkar få så fort små spinkiga pojkben börjar sparka på en boll.

Ikväll ska farfar och jag vara barnvakt, vi ska handla med oss lite mys att stoppa i oss och ungarna. Jag satsar nog på russin till den yngsta, man ska vara glad så länge russin är en höjdare i deras värld.

Veckorna rullar på och jag har gjort en hel del, men för mycket tid ligger jag i soffan, vilket ger mig ångest. Jag ligger inte här för att det är kul, utan har mer med min hopplösa kropp att göra. Ett skov av ny kaliber har fått mig att ta Alvedon oftare och ibland så tänker jag att smärtan känns ännu värre efter att en värktablett har gjort sitt.

Som att trampa runt i ett hamsterhjul, äter jag för mycket smärtstillande upplever jag värken starkare när smärtstillandet tar slut och tar jag inget alls vilket är mer min melodi av rädsla för att hamna i ett ökat tablettmissbruk, så blir jag liggande i soffan.

Nu ska jag en massa tänker jag igen, börja promenera, ta tag i mig, sätta fart, snacka om manisk tanke som alltid tränger ut andra tankar, utan att jag någonsin kommer igång.
Jag drömmer om att simma i en pool med lagom ljummet vatten, där inbillar jag mig att undret ska ske, jag ska få kraften i kroppen tillbaka, jag ska smalna av … och jag ska få urinvägsinfektion.
Just så är det när man är transplanterad, då badar man i havet om man badar överhuvudtaget. Så blev det för mig, njuren den nya ligger nere i ljumsken i ett hålrum. Urinröret är kortare än normalt så baciller har rena autostradan upp och trassla till det med baciller, livsfarliga för oss transplanterade.

Ibland tänker jag att just drömmen om att simma är en bra dröm och längtan för den är ouppnåelig för mig, för riskfylld.
Det är ju så när kroppen är svag, och värker så blir det svårt att komma igång, häromdagen gjorde jag liggande små, pyttesmå sittupps och det var ju hur galet som helst dagen efter. Gick ryggen av i svanken eller vad sjutton hände, det var ju bara fem pyttesmå rörelser. Fattar ni vad jag har att göra med?

Allt detta motstånd och en sjuk kropp, ska fan va mänska och ta ansvar för allt. 🙂

Senaste Nytt
Jag har varit med sonens fru till doktorn som lite moraliskt stöd.
Jag har gått armkrok med modeikonen Gunilla Ponten, vilken härlig, uppkäftig 87-årig Ärta.
Jag har tappats på blod igen då Hb blev för högt.
Jag har bakat limpor och äppelkakor.
Jag är stödcentral till min dotter som ännu snurrar runt i karusellen av läkarbesök om hennes lungor, proppar, astma, allergi, andningssvårigheter, graviditet och mängder av prov för att utesluta fel på fostret, vi har hållit på nu sedan slutet av juli.
Jag stickar nu på tredje barnbarnets raggsockor.
Servar min mamma med allt hon ringer om, bokar hennes turer och pratar med personal som sköter färdtjänst.
Ser till att hon har pengar o annat, besöker henne.

Skulle nog säga att jag har en del människor att ställa upp för. Är man matreark så är man som min dotter sa till mig, den rollen ska du få ta över sa jag som inbillar mig att inget blir riktigt gjort utan kvinnor🙂 vilket är en sanning med modifikation.

Nu måste jag sätta fart på dagen

image

Tänkte sätta in en bild i avsaknad av inlägg

men det känns konstigt det också.
Dottern har varit dålig sedan i juli, det har varit en resa vi gärna varit utan. Men nu är hon på bättringsvägen.
Fostret hon bär var dessutom ”ifrågasatt” efter sedvanligt ultraljud, men nytt blodprov visar att den lilla mår bra, men nu när dottern slutar med blodförtunnande går det att för säkerhet ta ett fostervattenprov och avskriva alla frågetecken om fostret.

Sonen och jag är som socker i en bensintank, och jag mår inte bra av det under den långa press jag har känt med dotterns mående.
Man kan ju skriva underbart om familj och släkt och så är det ibland under resans gång. Men alla ni som likt mig lever i en familj med känslor och åsikter som ryker ihop ibland det är väl er jag vänder mig mot i mina rader.

Ni är inte ensamma om att ryka ihop … eller så är det jag och min familj som är ensamma? Sjutton vet med alla ytliga sockersöta inlägg i Fb och andra ytor där folk vill glänsa. Jag är inte mycket för att glänsa, jag vill leva i den riktiga världen där sorg, lycka, glädje, kärlek och besvär möts.

Så där ja, nu tuggar jag igång som vanligt. Sitter på landet dit jag sökte mig för att få vara i tystnadens ro, men blev överöst med samtal som satte igång det där inre känsligaste darret hos mig.
Livet kallas det för och jag har ju tränat i över 60 år så nog borde jag vara väl införstådd med svängarna som tar över vare sig jag vill eller är beredd på det.

Nähä, åren gör mig inte klokare eller lugnare när det gäller vissa saker, som en sträng längst där inne som bara vissa närstående kan spela på … plonk.

Så nu plonkar det av bara fan där inne och uppe i huvudkontoret far tankarna runt på övertid.

Inget hjälper så jag bakar matbröd med surdeg och russin, bröd kan aldrig bli fel.
Snart kommer maken och det blir min räddning, som vanligt fick jag lust att skriva.

Ja, roligare än så här blir det inte just nu, jag återkommer när jag har hittat tillbaka till mig själv. Detta år verkar helt hopplöst för min del, så mycket plonk att det inte är klokt.

image

Shit happens

Idag är en ”sån där dag” när jag känner att det var onödigt att kliva ur sängen. Klockan ringer och jag ser förvånat att det står en plastskål på golvet? Sakta rör sig ett igenkännande spår i hjärnan, om mig själv som inte kunde somna, som läste och läste, åt en macka, drack te, tog lite mer sömntablett än jag brukar.
Rastlöst irrade jag runt här hemma, ställde mig i fönstret och ser silverskimmer över Värtan. Då slår det mig fullmåne!
Jag brukar inte vara så känslig för den, men i detta sömnlösa tillstånd dög det gott som förklaring.
Något mer uppsprallad gick jag på upptäcktsfärd i skafferiet och hittade en påse med makens ostbågar som jag hällde upp i plastskålen.
Kollade turlistan till bussarna och skyndade mig, bädda, duscha och iväg. Blev sittande i busskuren, den turen var tydligen borttagen. Jag satt säkert en halvtimme i kuren i det ljumna men grå vädret.
Mot vårdcentralens laboratorie, här skulle lämnas blod och urinprov, undrar just om ostkrokarna satte spår i något prov?
Väl där tar jag min nummerlapp, och passar på att gå på toa för här har de åter igen fått för sig att det är stabiliserande på något vis för själva blodprovet om jag sitter och vilar i 15 minuter.
När mitt nummer kommer upp reser sig ännu en kvinna? Hon ska titta på min nummerlapp? Vi ser nog lite dumma ut när vi upptäcker att vi har samma nummer på kölappen.
Jag irriteras av det osvenska sätt hon på något vis ska klämma sig före till varje pris och jag själv känner att hon kan få gå före mig. Tittar på hennes lapp och ser tidsangivelse och hon var en minut före mig, gå du sa jag. Eftersom det var så jävla viktigt tänkte jag för mig själv.
Sen blir det min tur och jag får Galina eller vad hon nu heter öststatsdamen som gått utbildning, men pratar skitdåligt och har en utstrålning som jag minns från egna besök i öststater, iskall och ointresserad av allt och alla, service vad är det, går det att äta?
Inte verkar hon fatta min provtagning, så jag lämnar tre rör blod istället för 6-8 plus mitt urinprov. Som enligt henne skulle varit två, två säger jag? Så har jag aldrig på dessa år lämnat, ett räcker.
Jag bara lämnade proverna och gick.
Regnet gjorde det det är bäst på regna, bussen kom direkt och mannen som satt mittemot mig hade gylfen helt öppen.
Sa till honom, men han förstod inte eller så hörde han dåligt och jag upprepade och sa det även på engelska och då fattade han. Shit sa han!
Shit happens sa jag!

image

På väg till

min fotvårdare, ska bli så skönt.
Men tänker på medelålders vita män som känner sig så påhoppade för allt och ingenting.
Först tänkte jag med humor på att medelålders vita män skojade om att de var skyldiga till allt och ingenting.

Jag har en del manliga vänner i olika åldrar och de som är till åren har så konstig känsla för nutid och solidaritet. Jag skriver ”alla över en kam” men ni är kloka nog att förstå att det verkligen inte gäller alla.
Jag skrev ett inlägg med tankar om just det som nu är så ”inne” att ha åsikter om, våldtäkter och andra sexuella övergrepp.
I min skalle så tänker jag att män, alla män i vårt land har skyldighet att kollektivt ställa sig upp på kvinnans sida och fördöma alla de ökade övergreppen som har kommit med asylsökande männen.

Men se då gick han igång och pratade om att ”han var ansvarig för sig själv och jag var ansvarig för mina handlingar”. Han fattar inte, hur jag än vred och vände så satt han fast och kände sig påhoppad på något konstigt vis. Alla har väl ansvar för vad de gör, det är ju självklart, inget att ens prata om.

Sen klev Sven Melander in med samma budskap som jag skrivit om och då gick den här typen av missförstådda män igång igen.

Nu har jag blivit uppmärksam på att fler män, i olika åldrar, men mest de där medelålders missförstådda gubbarna verkligen finns och rätt många verkar de vara. Jämlikhet, solidaritet med sina egna svenska kvinnor verkar sitta långt inne och då kanske det inte är så svårt att förstå att vi plötsligt tillåter barnäktenskap och rent av pedofili, med hur vi hanterar dessa knepigheter när det väller in över gränserna och bara flyttar in i vårt land som en självklarhet.

Nämen nu måste jag springa till fotvården tjing!

Hann inte avsluta så här kommer några rader till. Jag menar inte att medelålders män varken är pedofiler eller är för barnäktenskap. Jag tänkte/kände mer att tystnaden från män generellt är för stor. Jag önskar att män oavsett ålder sätter ner foten, höjer rösten mot dessa asylsökande män/pojkar. Det är manlig attityd vi behöver om vi ska ha minsta chans att stävja idioterna som kommer hit med medeltida sätt att bete sig. Pinsamt, önskar att det även fanns kvinnor som talar deras eget språk, som kunde sätta dem på plats. Men de ser ju ner på kvinnor och det tycker vi tydligen är ok eftersom inga riktlinjer kommer från våra politiker som har högsta ansvaret för situationen de har satt oss i. Tycker de kan köra ut de som beter sig kriminellt, de har inget här att göra.

image

Minns förr när mina

föräldrar i den vuxna världen tittade på Allsång på Skansen. Åhhh vilken öken som tonåring, blev rastlös och tyckte det var tråkigt musik mest gamla gubbar🙂

Idag med den mix av musik och åldrar har alla något att vänta på. Så här sitter jag som representation för den äldre generationen och njuter av gamla slagdängor där jag kan sjunga med i varje ord till skillnad från all ny musik där jag i bästa fall kan refrängen, oftast inte. Att jag har blivit passé har jag fattat, känner inte igen de nya förmågorna.
Sara Larsson har en förbaskat bra pipa! Fräsch ny förmåga med bra åsikter, var kul att höra henne sjunga.

Det underbara förbenade livet har slagit till igen, min morbrors lungor är kass och han ligger på sjukhus behöver syrgas resten av sitt liv. Vi har hälsat på och i morgon får han komma hem till en ny del av sitt liv.

Samtidigt har vår dotter fått skador på lungorna efter små proppar hon fick efter hemresan (flyget) från Mallis med sin familj. Hon tillhör en grupp som är känslig för sånt, gravida.

Akut till sjukhuset det blev undersökningar i flera dagar för att förstå varför hon har så svårt att andas.
Sjukskriven och eländig och jag orolig men tacksam att jag fick iväg henne till akuten. Sprutor med blodförtunnande under lång tid fram tills lungorna har läkt.
Sen ett ultraljud på bebisen som inte var bra, nya prover och två veckors väntan.

Livet i sina alla kristallgnistrande fasetter, skört, sprakande med en tunn hinna mellan hel och sprucken.

Vi är hem till dottern när maken hennes är borta, hjälper till lite med 3-åringen i sitt bästa trots, men snäll ändå när mormor och morfar kommer.
Vi hälsar på min mamma och åtgärdar sånt hon behöver hjälp med, efter det till sjukhusbesök hos morbror.

Många nu som har behov att prata och jag lyssnar och försöker vara lugn och klok, stödjande.
Idag blev det lunch först 15.30 det ”köstar”🙂 på att vilja hjälpa till, men för mig finns inget val, jag vill finnas för de som behöver hjälp.

Så nu vet ni vad som snurrar i mitt huvud och i mitt liv.