image

Shit happens

Idag är en ”sån där dag” när jag känner att det var onödigt att kliva ur sängen. Klockan ringer och jag ser förvånat att det står en plastskål på golvet? Sakta rör sig ett igenkännande spår i hjärnan, om mig själv som inte kunde somna, som läste och läste, åt en macka, drack te, tog lite mer sömntablett än jag brukar.
Rastlöst irrade jag runt här hemma, ställde mig i fönstret och ser silverskimmer över Värtan. Då slår det mig fullmåne!
Jag brukar inte vara så känslig för den, men i detta sömnlösa tillstånd dög det gott som förklaring.
Något mer uppsprallad gick jag på upptäcktsfärd i skafferiet och hittade en påse med makens ostbågar som jag hällde upp i plastskålen.
Kollade turlistan till bussarna och skyndade mig, bädda, duscha och iväg. Blev sittande i busskuren, den turen var tydligen borttagen. Jag satt säkert en halvtimme i kuren i det ljumna men grå vädret.
Mot vårdcentralens laboratorie, här skulle lämnas blod och urinprov, undrar just om ostkrokarna satte spår i något prov?
Väl där tar jag min nummerlapp, och passar på att gå på toa för här har de åter igen fått för sig att det är stabiliserande på något vis för själva blodprovet om jag sitter och vilar i 15 minuter.
När mitt nummer kommer upp reser sig ännu en kvinna? Hon ska titta på min nummerlapp? Vi ser nog lite dumma ut när vi upptäcker att vi har samma nummer på kölappen.
Jag irriteras av det osvenska sätt hon på något vis ska klämma sig före till varje pris och jag själv känner att hon kan få gå före mig. Tittar på hennes lapp och ser tidsangivelse och hon var en minut före mig, gå du sa jag. Eftersom det var så jävla viktigt tänkte jag för mig själv.
Sen blir det min tur och jag får Galina eller vad hon nu heter öststatsdamen som gått utbildning, men pratar skitdåligt och har en utstrålning som jag minns från egna besök i öststater, iskall och ointresserad av allt och alla, service vad är det, går det att äta?
Inte verkar hon fatta min provtagning, så jag lämnar tre rör blod istället för 6-8 plus mitt urinprov. Som enligt henne skulle varit två, två säger jag? Så har jag aldrig på dessa år lämnat, ett räcker.
Jag bara lämnade proverna och gick.
Regnet gjorde det det är bäst på regna, bussen kom direkt och mannen som satt mittemot mig hade gylfen helt öppen.
Sa till honom, men han förstod inte eller så hörde han dåligt och jag upprepade och sa det även på engelska och då fattade han. Shit sa han!
Shit happens sa jag!

image

På väg till

min fotvårdare, ska bli så skönt.
Men tänker på medelålders vita män som känner sig så påhoppade för allt och ingenting.
Först tänkte jag med humor på att medelålders vita män skojade om att de var skyldiga till allt och ingenting.

Jag har en del manliga vänner i olika åldrar och de som är till åren har så konstig känsla för nutid och solidaritet. Jag skriver ”alla över en kam” men ni är kloka nog att förstå att det verkligen inte gäller alla.
Jag skrev ett inlägg med tankar om just det som nu är så ”inne” att ha åsikter om, våldtäkter och andra sexuella övergrepp.
I min skalle så tänker jag att män, alla män i vårt land har skyldighet att kollektivt ställa sig upp på kvinnans sida och fördöma alla de ökade övergreppen som har kommit med asylsökande männen.

Men se då gick han igång och pratade om att ”han var ansvarig för sig själv och jag var ansvarig för mina handlingar”. Han fattar inte, hur jag än vred och vände så satt han fast och kände sig påhoppad på något konstigt vis. Alla har väl ansvar för vad de gör, det är ju självklart, inget att ens prata om.

Sen klev Sven Melander in med samma budskap som jag skrivit om och då gick den här typen av missförstådda män igång igen.

Nu har jag blivit uppmärksam på att fler män, i olika åldrar, men mest de där medelålders missförstådda gubbarna verkligen finns och rätt många verkar de vara. Jämlikhet, solidaritet med sina egna svenska kvinnor verkar sitta långt inne och då kanske det inte är så svårt att förstå att vi plötsligt tillåter barnäktenskap och rent av pedofili, med hur vi hanterar dessa knepigheter när det väller in över gränserna och bara flyttar in i vårt land som en självklarhet.

Nämen nu måste jag springa till fotvården tjing!

Hann inte avsluta så här kommer några rader till. Jag menar inte att medelålders män varken är pedofiler eller är för barnäktenskap. Jag tänkte/kände mer att tystnaden från män generellt är för stor. Jag önskar att män oavsett ålder sätter ner foten, höjer rösten mot dessa asylsökande män/pojkar. Det är manlig attityd vi behöver om vi ska ha minsta chans att stävja idioterna som kommer hit med medeltida sätt att bete sig. Pinsamt, önskar att det även fanns kvinnor som talar deras eget språk, som kunde sätta dem på plats. Men de ser ju ner på kvinnor och det tycker vi tydligen är ok eftersom inga riktlinjer kommer från våra politiker som har högsta ansvaret för situationen de har satt oss i. Tycker de kan köra ut de som beter sig kriminellt, de har inget här att göra.

image

Minns förr när mina

föräldrar i den vuxna världen tittade på Allsång på Skansen. Åhhh vilken öken som tonåring, blev rastlös och tyckte det var tråkigt musik mest gamla gubbar🙂

Idag med den mix av musik och åldrar har alla något att vänta på. Så här sitter jag som representation för den äldre generationen och njuter av gamla slagdängor där jag kan sjunga med i varje ord till skillnad från all ny musik där jag i bästa fall kan refrängen, oftast inte. Att jag har blivit passé har jag fattat, känner inte igen de nya förmågorna.
Sara Larsson har en förbaskat bra pipa! Fräsch ny förmåga med bra åsikter, var kul att höra henne sjunga.

Det underbara förbenade livet har slagit till igen, min morbrors lungor är kass och han ligger på sjukhus behöver syrgas resten av sitt liv. Vi har hälsat på och i morgon får han komma hem till en ny del av sitt liv.

Samtidigt har vår dotter fått skador på lungorna efter små proppar hon fick efter hemresan (flyget) från Mallis med sin familj. Hon tillhör en grupp som är känslig för sånt, gravida.

Akut till sjukhuset det blev undersökningar i flera dagar för att förstå varför hon har så svårt att andas.
Sjukskriven och eländig och jag orolig men tacksam att jag fick iväg henne till akuten. Sprutor med blodförtunnande under lång tid fram tills lungorna har läkt.
Sen ett ultraljud på bebisen som inte var bra, nya prover och två veckors väntan.

Livet i sina alla kristallgnistrande fasetter, skört, sprakande med en tunn hinna mellan hel och sprucken.

Vi är hem till dottern när maken hennes är borta, hjälper till lite med 3-åringen i sitt bästa trots, men snäll ändå när mormor och morfar kommer.
Vi hälsar på min mamma och åtgärdar sånt hon behöver hjälp med, efter det till sjukhusbesök hos morbror.

Många nu som har behov att prata och jag lyssnar och försöker vara lugn och klok, stödjande.
Idag blev det lunch först 15.30 det ”köstar”🙂 på att vilja hjälpa till, men för mig finns inget val, jag vill finnas för de som behöver hjälp.

Så nu vet ni vad som snurrar i mitt huvud och i mitt liv.

image

Tänker att tiden inte

är som förr, den bara krymper.
Jag har hamnat i ett jaha, och undrar när jag ska komma igång efter semestern.
Tio av semesterns dagar bodde delar av min egen familj med oss och det är en önskad tillvaro med närhet till både barn och barnbarn samtidigt som jag inte vet vart jag ska ta vägen, orken att börja leva redan på förmiddagen är ingen dröm för mig.

Så nu i ensamheten hemma vill jag bara vara i tystnaden med mig själv. Men här hemma har jag ännu högar och rörigt efter allt vi tog om hand efter mamma. Jag har sorterat, tvättat och strykit namnlappar i de sista kläderna, sista Ikeakassen har hon fått och sina vinterkläder/stövlar. Äntligen ett avslutat kapitel, nu är det bara sånt kvar som hon inte har någon användning av.

Jag bakar och bakar matbröd på löpande band, känns som om det är det enda jag vill. Tittar ut över lägenheten och mår inte bra av allt jag borde göra. Men vädret är med mig, grått med enstaka solsträngar som tar sig igenom molnen, det småstormar sedan igår, viner i alla lite öppna vädringsfönster.

Sa jag att jag ska bli farmor för tredje gången i oktober? Som om inte det räcker blir jag mormor nästa år för andra gången.
Fem barnbarn, det hade jag aldrig väntat mig, de tre som redan finns är alla så olika, ska bli spännande att se vad det blir för karaktärer av de kommande.

Men livet utan oro och rent av skräck existerar aldrig. Dottern får svårt att andas och jag märker redan på landet att hon är sjukt trött, vi prövar med astmamedicin mot det tungandade, som inte hjälper.
Hon ringde mig i lördags och då kom vi fram till vad vi trodde det var och att hon skulle åka till akuten. Ska också lägga till att hon i veckan som gick var till VC där läkaren inte hade mycket hjärna att tänka med, en ny astmamedicin var allt han kunde tänka fram.

Gravid kvinna, svårt att andas, helt slut …
Efter att Danderyds Sjukhus tagit ansvar visade det sig att det var det vi själva misstänkte små proppar i lungorna, det blev blodförtunnande sprutor varje dag till fem veckor efter förlossningen och vi är så lättade att hon rent av inte dog.
Förra graviditeten led hon av den där förgiftningen, clampsi eller vad det nu heter. Så även denna gång en riskförlossning, men de tar hand om henne så det kommer gå bra.

Nej, vet ni vad nu måste jag göra något här hemma, baka en sockerkaka kanske?🙂

image

I den tidiga morgonen

går jag bararmad i den ännu rena och klara luften.
Svalarna, himlavalvets flygaress gör sina hisnande vändningar och mina älskade måsar svävar i en självklarhet över mitt huvud och möter mig med sina skratt. Sekunden jag känner lycka är mäktig, suger på stunden som på en god karamell. Jag och mitt nu upphöjt till salighet.

Tänk den som fick klä av sig och gå med bar överkropp i värmen, månne männen förstå vilket privilegium det är att få klä av sig i värmen.
Inte tänker de på sånt som bara är, vem tänker på självklarheter?

Inte nog med att de får gå med bar överkropp, inte bryr de sig om stora magen, den är pondus, på mig heter det, att jag är en fet kärring, svårare än så är det inte. Fast det kanske är så att jag i verklighetens nu har mer pondus än de flesta män jag möter.
Jag gömmer mig i överdrivet stora överdelar, gissar att jag skulle se lite smalare ut i en mindre.

Äntligen avklarat besök hos frissan, ni vet stadiet när inget fungerar i håret, där finns ingen frisyr, luggen egenhändigt klippt med en usel sax när luggen en dag gjorde mig galen i sitt hängande. Utandning, suck, lättnad.

Packar inför landet över helgen, vattna och lugga gräsmattan, så mycket mer är det inte på agendan. På söndag drar vi hem tidigt på barnbarnskalas.

Sa jag att jag har kommit in i ett flow av brödbakning, så pass att surdegen startats upp igen, men denna gång nytt recept och det verkar inte bli något vettigt med surisen. Kanske får jag starta en ny till veckan som kommer.

Nu försenad frukost.

image

Kan fyra veckor verkligen gå så snabbt?

Hemma igen efter fyra veckor i stugan, minns den sköna sucken när vi äntligen satt i vår packade bil på väg till stugan, semestersucken och kommentaren ”hemresan från semestern är bara en suck bort”. Njutbar tid har en förmåga att rusa som ingen annan tid.
Jag kan inte fatta att jag var där i fyra veckor, visst vi hade ungarna där med barnbarnen totalt tio dagar, men inte alla på en gång och lite gäster, mycket grillande och denna sommars höjdpunkt var egenrökt lax, så gott att dottern skrapade insidan på skinnet för att inte missa en tugga.🙂

Jag har lite svårt att komma igång här hemma, högarna efter min mammas prylar occuperar ännu mitt hem, jag har äntligen plockat ut en Ikeakasse med resten nu uppmärkta kläder som ska till henne, vinterkläder i sånt där plastöverdrag med blixtlås.

Men allt det andra, trött jag blir, bara diabilder över ett helt liv i stora kartonger som står staplade halvvägs upp i taket i mitt sk syrum. Lär inte komma åt symaskinen på lång tid.
Ibland blir jag trött bara av att tänka på alla beslut jag måste ta, tavlorna, vilka ska till landet, vilka ska stanna här, var ska de sitta?

I förrgår kom mitt äldsta barnbarn sjuåringen hit, vi bakade muffins och matbröd, sen åt vi fiskbullar till middag till hans stora lycka. ”Får jag bada” var bland det första han frågade? Klart han fick, de har bara dusch hemma hos honom. Sen sov han över, det sista jag sa var att han skulle sova länge nästa morgon och väcka mig om jag sov för länge. Pyttsan, 07.30 vaknade jag med ett pling, inte sjutton kunde jag somna om. Men barnbarnet han gjorde som jag sa och sov länge.

Jag ska baka idag igen, håller på med en svårstartad surdeg, den får nog matas lite till och förhoppningsvis komma igång imorgon.
Men var är min efterlängtade regniga torsdag? Nyss en kraftig skur på tre minuter, nu skiner solen igen. Var det allt?

Mina händer värker så det räcker och blir över, resten av kroppen gnäller lite här och där, som om den inte vet var den ska börja. Har fått långtidsverkande Alvedon men upptäcker när jag tar dem att jag upplever kroppens smärta starkare när jag inte medicinerar. Jag har ju varit så försiktig med smärtlindring, bara tagit när jag känt att jag blir galen på gnagandet, molandet, huggandet. Att ta smärtlindring är inte fel, ska ta mer och hålla en jämn mängd i kroppen, men det vill jag inte. Till slut blir det bara ett ökat behov av tabletter vilket jag inte vill. Ändan bak hur jag än gör.

Nää, nu måste jag sätta fart!

Skyfall

Igår kom dotter med familj och en vän till familjen, här skulle firas födelsedagar både dotterns och mannens på samma dag.
Det var tänkt att sitta ute men även denna dag brakade åskan och blixtarna for omkring i regnet.
Sen kom det befriande regnet för andra dagen i rad och vår AC gick för fulla muggar inne.
10 mm igår och 28 mm i förrgår som tur är när det kvava nästan kväver en då blir åska, blixt och regn som vräker ner befriande.
Ska bara säga att det är på G nu igen, kvavt, stålgrått som drar åt natta, allt står still, inget liv som ögat i en storm.

Åskan mullrar lite avlägset och nu drog någon ner ljuset …
Blåsten kommer och med den regnet, tungt hällande rakt ner, så där ja, mina nyputsade fönster är randiga igen. Jösses nu smäller det ovanför huset, knallar som får mig att huka, skyfall.
Och skallen känns konstig nu när åskan rullar närmare, konstigt att jag upplever väderomslag så fysiskt.
Om jag bortser från åskan och blixten så älskar jag dåligt väder. Som nu om ni bara kunde se och höra detta skyfall, jag blir euforisk.

image

Fåglarna är så

tysta den här delen av sommaren, vart tog de vägen med sina drillande toner som låg som en ljudmatta där ute?
Tre kråkbarn roar mig med upptåg och prat likaså tre skator som också flänger omkring som barn bör i trädgården.
Men de små fåglarna har gått upp i rök.

Idag slog sommaren till med strålande sol och förväntad temperaturhöjning vilket gläder alla solgalningar, men oroar mig som inte mår bra när det blir för varmt.
I skuggan ska jag boa med bok, virkning och något läskande som vatten.
Tänkte pricka in sommarprogrammet, men mina morgnar är så söliga att jag brukar ha kommit till duschen när vinjetten spelas upp. Så tänker jag att ”lyssna på reprisen, ska jag göra” men det blir ju aldrig av.

Nu sätter jag fart på dagen, in i duschen!

image

Bittert eller surt sa räven

Efter ruschen av kombinationen gäst/arbetare i nya huset på landet är jag nu tack och lov på tillbakavägen till mig själv, tror jag.
Redan samma eftermiddag de blev hemkörda av maken passade min kropp på att släppa taget, som en punkterad badmadrass färdig att slängas på tippen.
Jag ligger gärna på tippen bara jag får vara ifred ett tag.
Nu är jag över sextio och känner mig trött och framförallt besviken på både min sketna kropp och det mentala.
Att inte må bra, att inte passa in, att inte orka tillfredsställa alla andras krav, att allt som oftast känna sig misslyckad, att tvingas till många saker bara för att det förväntas, oavsett om jag klarar av det eller ej, att sättas på plats, att hålla masken, att inte få tycka och dumt nog likväl gör det, att mitt i allt, livet, känna att jag bara vill skita i allt.
Vad i hela friden är det för mening med detta jäkla tröskande, mamma min sitter fast i rullstolens frustration där hon bor. Jag har ingen rullstol men sitter fast i meningslöshetens garn, det blir aldrig någon bättring rent fysiskt, att prata med döva öron och se ögon som börjar flacka när jag beklagar kroppen, bara tycker jag tjatar, vilket jag har fått höra, gör mig till ett ingenting. Vilket är sant i samhällets ögon, jag är ett ingenting av värde.
Men snart ska vi åka till Norrtälje och skaffa mer saker till andra, tänk att i det har jag ännu ett värde, helt fantastiskt.
Helt personligt kunde jag lägga mig ner och dö, så synd som det är om mig, men det får vi inte låssas om, depressiva människor borde helst inte skriva en enda bitter rad.
Le för fan, sommar, fläckvis sol, mitt värde på jorden ett intet, som en utblommad maskrosboll har mina frön redan spridits för vinden.
Det är bara backen nerför kvar och orda intet om det, var glad, håll masken, spotta upp dig, ta nya tag, ställ upp för helvete, ställ upp.

image

I skvalpet av

efterdyningarna från ”sommargästerna” blir det nu en dag i intet.
Jag har tänkt läsa ut min deckare utom andra avbrott än dusch och påtår.

I nya huset finns nu el och köket är nästan klart, maken ska sätta upp hyllor och det sista. Sen är det tusen och en prylar som handlar om inredning och det får ungarna dra sitt strå till stacken med.

Tänk att solen behagar skina och jag som bara vill vara inne, men på eftermiddagen kommer ev regn.
Se där nu drog maken igång gräsklipparen 12.07 till skillnad från de fastboende som envisas med att klippa gräset söndag morgon. Vad är det för fasoner, typiskt gubbar, då har de varit vakna i många timmar och känner sig upplagda att sätta igång och vi andra blir väckta.

Var bara tvungen att sätta mig på altanen, vädret är ljuvligt så där 22 grader och de blåser perfekt, han går upp och ner med gräsklipparen och solen blänker i det ännu oklippta stråna, så frodigt grönt att jag gott kan förstå varför kor äter gräs.
Det blir nog en snabbvisit i duschen och sen ut med virkningen i händerna.

image

Allt jag nu

känner är huden som ett värkande skal och det där innanför får jag lov att bota med en värktablett för nu har kroppen fått nog.
För många dagar som servicestation för andra, bara tänk när det blir klart och de kan ta hand om sig själva, laga sin egen mat och låta mig vara en hel dag i soffan när min kropp inte orkar annat.
Igår vaknade jag klockan sex av tankar som oroar mig, lyckades somna om. Imorse vaknade jag fyra och samma tankar snurrade runt, då tog jag en halv sömntablett.

Ibland blir jag så trött på mig själv och mitt jäkla oroande för släktet och deras ibland usla val. Det finns så mycket gränser för vad man får säga till sina anhöriga, gränser som jag aldrig känner med andra, andra vet att jag inte skulle dra upp något känsligt, viktigt att prata om ifall ingen anledning fanns.
Släkten är värst brukar man skämtsamt påstå och nog ligger det mycket i det, antar att det bottnar i det där täta sommarboendet där man ska nötas inte bara mot ens vuxna ungar som inte alls blev som man tänk sig på vissa umgängesbitar och dessutom ingifta som har det mest skifftande luckor i uppfostran och bildning.

Att varken se eller höra, vara utan uppmärksamhet när man släpar med sig sina barn till andra, som svärförälder förväntas tindra med ögonen, ha all tid i världen, ha överseende med kladdiga händer, oätet, ouppdrucket, smulor, klet, gap och skrik, kvarlämnade rester som bara placeras där det lämpligt lämnades, halvätna äpplen, urdrukna odiskade vällingflaskor, blöjor hoprrullade på altanen, kaffemuggar, oavtorkat, halvtuggat utspottat …

Nej, jag orkar inte flera dygn i rad, när olikheterna i hur vi vill leva blir som en spricka i kristallen, det är då jag känner mig som något som blir en petig, gnetig regelbok, förvandlad till påpekanden, tydliggöranden och samtidigt vill jag bara skrika rakt ut.

Som om jag är en snart utdöd ras, den där rasen som städade och höll ordning på det mesta, som var i full swing när jag var mitt i fostrandet, födandet, i samma ålder som de. En ras som själv kunde lista ut att ens barn behöver mellanmål, middag och en massa där emellan.

En ras som hade helt andra tankar om barn och fostran, städande, ätande. Jag en dinosaurieras som kämpar med sig själv att hålla tyst, vilket lyckas dåligt vissa stunder när det självklara är så osynligt att det liksom imploderar inom mig.

Jag skulle vara frisk det är bara så, frisk nog att sköta rulljansen utan att mattas, få ont, må illa, inte orka äta normal av inre utmattning och mitt i allt så älskar jag verkligen mina barnbarn och de stunder av närhet stunderna bjuder. Och som av en händelse älskar jag mina egna ungar och deras ingifta, men fan så det sliter på mig.

Jag har sovit längre, legat i min soffa, det tas viss hänsyn till det ömkliga jag har blivit, men jag orkar inte med hur mycket jag än vill. Det är sanningen, sanningen vare sig jag vill eller ej.

image

Mot Uppsala och in

på Ikea, bilen med släpet parkerades och vi såg fram emot att beställa köket till Atterfallshuset.

Kändes rörigt på deras Ikea, kök, sovrum och allt här och där, liksom ingen ordning och så den förbaskade labyrinten, återkommer till den.

Fick erbjudande om hjälp att räkna ut precis vad som behövdes i det lilla köket. En trevlig tjej, knappade och räknade ytor så det stod härliga till.

Själv fick jag en släng av min förbenade IBS och skyndade mot toa. Men far och bada vilket jäkla Ikea, skylt på skylt om var toaletterna låg men allt de bjöd var bara rundgång i labyrinten som sldrig tog slut, inga genvägar som de har på Ikea Kungens kurva.
Jag svettades, muttrade, svor och hatade Uppsala Ikea. Hittade och hann, men fy vilket dåligt planerat varuhus.
Ger mig samma känsla som affärer (de flesta) som bygger mjölkkylen längst in för att tvinga folk att gå igenom hela affären.

Sen ta mig tillbaka till maken och hon som räknade, krävdes högre studier i röran, hur vore det om de sålde kök på ett ställe, sovrum på ett annat, som de har det nu är det insprängt det ena och andra lite här och där, ingen rak tråd där inte.

När allt efter en timme var uträknat, alla delar inplacerade på inköpslistan så bad hon en kollega kolla att allt var rätt. Under resans gång visade sig köksvasken vara slut, vilket den inte var, fanns sex kvar, suck.
Sen när allt var klart, då först av en slump upptäckte hon att kylskåpet inte fanns, själva skåpet till hörnskåpet fanns inte heller.
Men blir man galen någonstans så är det garanterat på Ikea.

Först storknade vi och undrade varför inte lagersaldot hängde med varefter hon byggde upp delarna i vårt kök?
Kylskåp skulle komma in på fredag … toppen kan vi beställa ett och hämta då? Nej, vi jobbar inte så, men det kommer in två kylskåp på fredag. TVÅ?

Vi bara tog våra papperskopior och stolpade iväg i labyrinten, muttrande om Ikea igen, folkets varuhus. Jag har aldrig förstått varför de har lagersaldo i datorer, när de inte beställer in så fort det bara finns en viss mängd kvar.

Tänk er Ica, Coop vad ni vill utan mjölk, hur ofta har ni hört att mjölken är slut, smöret, yogurten? Nej, tänkte väl det, där beställer man i god tid för man vet att åtgången finns garanterad. Men sånt kan inte Ikea räkna ut …

Vi åt lunch/middag där och dividerade hur fan vi skulle göra. Jag föreslog att vi skulle beställa allt på nätet, det ter sig bara bättre och bättre. De plockar ihop allt och kör hem det, hur mycket är inte det värt?

Det slutade med att maken for som en skållad råtta i gångarna och plockade ihop allt som låg kvar på beställningen.
Det blir en tur dit igen på fredag 10 mil, jag kan ge mig den på att kylskåpen inte kommer, alternativt är slutsålda då det är fler än vi som väntar på kylskåp, räcker med två till.

Att jag sen fick sitta och glo i en stol när maken plockade alla delar kan jag bara skylla på mitt konstrande blodtryck som låg stationerat någonstans i knävecken och jag tittade suktande på det grova målade golvet i min längtan att stabilisera trycket. Fantiserade om att våga resa mig, hasa mig fram till avdelningen med exponerade solstolar. Där skulle jag sträcka ut och försöka se ut som en kund som bara prövar solsängarna.

Men jag satt hopsjunket kvar och svettades i den obehagliga yrseln och halvgunget kroppen bjöd.
Tänkte ett tag att jag gungade jorden runt … människor med olika språk hastade förbi mig, fler invandrare än svenskar tänkte jag ett tag. Men klart de flesta har ju inga jobb, tid att hasa runt på Ikea dagtid.

Jag blev faktiskt studerad med intresserade ögon av invandrade män i olika åldrar, inte yngre då så klart. Kändes väldigt märkligt att synas som kvinna i pensionsåldern i vårt land. Svenska män slutade att titta på mig för många år sedan. Händer det sig att något intresse glimmar till i en blick, så är inte jag sen att uppmärksamma det.

Men de här ”tittandet” var nog ett utslag av det främmande asylsökande bjuder i sin totala okunskap om att umgås med kvinnor, ens att se dem utan hucklen, burkor och annat sjukt att gömma kvinnofolk i.

Men hem kom vi med alla platta lådor och doningar till köket och jag var så in i norden trött, men glad att det mesta var med hem.
Hackade ihop en sen fetasallad till middag och sen var det Allsång på Skansen och Morden i ja ni vet, inget ställe har väl så många mord som Midsomer.

image

Åskan hänger som en mössa

över skallen på mig och regnet faller i tunga skurar. Jag önskar att åskan kunde ladda ur mer, inte bara rulla runt, det är så hopplöst kvavt.

I ugnen två limpor och ovanpå spisen i sin form svalnandes en bärkaka till kaffet.

Vi har kört hem barnbarnet efter en vecka med oss, vi stannade som barnvakt åt de två ungarna medan föräldrarna gick på bröllop, vilket var en storögd upplevelse då paret och övriga gäster var som en religiös sekt.
Sånt kan hända när man blir inbjuden av en arbetskompis, mycket man inte vet om folk fast man jobbar ihop så många timmar varje dag.
Sonen var rätt trött på de religiösa talen om Jesus och förundrades över att alla bara drack kranvatten.

Jag är övertygad om att man kan ha urkul utan alkohol, men då måste ju folk vilja skratta, leka, dansa och vara glada, inte bara prata om frälsning och annat som inte jag tror är upplyftande på en fest.

Imorgon en tur till Ikea och köpa köksinredning till nya huset. På torsdag kommer sonen med familj och sin vän som är elektriker, nu ska elen dras in.
Tidigare idag kom tankbilen som tömde vår avloppstank, så nu är det fritt fram att gå på muggen. Den var inte helt fylld, men lika bra att tömma inför resten av sommaren.
Märkligt ljuset blir ute, gulaktigt och mörkt av ovädret.

Maken bökar nere i källare, sätter upp hyllor och jag har efter bakningen disk att ta hand om … sen.

Ja,ja hjärnan går på tomgång, tänker att det där ska jag skriva om … Jag tror att efter att allt är avslutat med mammas fd hus har fått mig att känna hur tom och trött jag är.

image

Efter tre

dagars umgänge med barnbarnet och besök av makens syster och man igår la någon ett lock på tillvaron.
Varmt är det ute och det grå går över i svart, blir några droppar eller hastigt skyfall.
I tystnaden som lämnades kvar när maken och sjuåringen åkt till tippen njuter jag och samlar mig för några rader.
På tal om rader så började jag följa mina egna tidigare inlägg som det tipsas om efter varje inlägg.

Som jag har läst, så många års skrivande, det är ju inte klokt så mycket jag har funderat över i tillvaron och varit med om.

Ömsom har jag skrattat, ömsom tänk det var ju själva faAn, gråtmild och fjölig, nämen har jag gjort det, så dumt, så fel av mig, nog har jag mognat, inte kommit längre, nog är jag ett geni, en korkskalle, egocentrisk, egoistiskt, omtänksam, okänsligt överkänslig.

Ett är säkert, ordrik är jag och jag bjuder mycket på mig själv. Kunde ju rent av blivit något av mig, kunde om jag inte hade varit duktig på så mycket … men HerreGud dristar sig mänskan till att osvenskt tillstå att hon är duktig? Sån gör man inte ostraffat i vårt land, rent av vulgärt.

Ahhhh regnet, skvalar, vräker ner, ljudet är så avslappnande och här ligger jag i soffan med fönstret öppet och bara syresätter mig.

Tillbaka till duktigheten, det finns många som mig som kan lite om väldigt mycket. Att förvalta alla dessa intressesprång låter sig inte göras på en kafferast. Att bara bli så där galet nyfiket på något sätter alltid igång en process i mig.
Förr letade jag i alla tänkbara uppslagsböcker, tog en tur till bibban, ringde folk som kunde tänkas veta ännu mer. Kunde det hela praktiseras på något vis så var det självklart att jag skulle testa.

I mitt brinnande intresse för att lära mig hur man förr tog hand om ett grishuvud till jul, skaffade jag mig ett huvud så klart, som glodde på ungarna över hinkkanten stående i badkaret.
Intressanta kommentarer när mina chockade statsbarn fick syn på vad mamma hade i hinken.

Det var så roligt att göra de olika syltorna, leta i gamla rediga kokböcker om hur man gjorde förr på riktigt.

Idag är det så lätt att få information om allt man tänkas kan vara nyfiken på. Det känns nästan som ett hån att många, ska säga i alla åldrar är så korkade på mycket, när information praktiskt taget dränker oss som vill veta.

Tänk så oförskämt av mig att tänka att andra är korkade …
Sånt får man väl inte påstå? Blunda om det tar emot för mycket för här kommer mer.

Jag skulle vilja säga att det växande släktet har tappat fotfästet med stor hjälp av den teknik som ersatt all den tid de skulle ”bara vara” och låta naturlig information bottna i dem.
Som vanligt kan man inte dra alla över samma kam och tur är väl det. Förr tänkte jag på Amerikaner som ett ganska korkat släkte som inte verkar ha fungerande skolor, geografi står nog inte alls på schemat då de bara vet lite om sitt eget land.

Ett fritt land som på något konstigt vis verkar lika fördummat som kommunistiska ofria länder när det kommer till kunskap om andra länder, historia både sin egen och andras.

Jag tror på ett vis att vi också lever i ett lands historiebeskrivning som anpassats till vad som väl idag skulle kallats för ”PK historia”.
Undrar alltid över syftet med förbättrad historia, vems ärenden man springer? Sällan eller aldrig folkets ärende.

Nu gled jag iväg och känner hur det spretade i raderna och fokuseringen bara gick upp i rök.

Sammanfattning: Jag kan lite om mycket pga nyfikenhet. Vilket inte gör mig till en bättre mänska, bara en som vet lite mer om lite. 🙂

Nynnar, Regnet det bara öser ner och jag är så lycklig tralla la gammal schlager.

image

Vem skiter körsbärskärnor?

Något jag saknar sedan förr är spänningen och väntan när jag gick till kiosken för att höra om mina framkallade foton hade kommit.
Minns ni när man öppnade kuvertet och bläddrade i bilderna, för att slutligen titta på negativen om det var någon bild som inte hade framkallats.
Nu känns det inte lika spännande när bilder tas och direkt kan beskådas. Men kvalitén är högre nu än förr och möjligheten att välja både till och framförallt bort dåliga bilder är ju en stor framgång. Förr satt jag där med en del usla kort, men vad att göra bara klistra in i albumet.

Tror det var på Hötorgets tunnelbanestation det fanns en affär som framkallade foton på löpande band. Där stod jag ibland och fantiserade om vad som fanns på alla bilderna som for förbi i en rasande fart. Tänk allt det där är borta som födkrok nu.

Vi har ett stort körsbärsträd nedanför vår balkong och skatorna håller riksdag, antar att de varnar varandra och andra från att närmas sig de goda bären, ett evigt kraxande.
Minns för många år sedan att jag inte fattade var alla körsbärskärnor kom från under gatlamporna. Tills jag såg måsarna sitta där uppe och skita kärnor.

Det bästa ljudmässigt vid denna tid är måsarna och tärnorna, bor man så nära havet och högst upp så får man sällskap när de svävar runt där ute. Mäktigt att se dem flyga precis utanför fönstret och lyssna på deras sällsamma ljud.
Ingen sommar utan måsarnas skrik och skrän, jag saknar dem när vi är på landet.

Nu ska jag duka till middag, kycklinggryta allt i ett och maken kommer snart.