Lugn på landet?

54fcd089-b199-465b-9f90-d2fc529e2bbc.jpeg

Denna morgon på landet liknar ingen vanlig ”på landet morgon,” hör hur en tung motor jobbar sig närmare huset, slambilen backar upp på uppfarten. Vid köksbordet sitter maken och pratar via skype med jobbet, själv vinglar jag upp och tänker att det nog är bäst att dra på sig kläderna. I källare dunkar och smäller det, han använder spett för att få loss det med vatten uppmjukade, kakliknande bajsresterna från förrförra husägaren.

Sånt fattar jag aldrig, hur man köper ett nytt system, en förbränningstoa och inte river ut de gamla resterna från mulltoan i källaren, den tar stor plats. För mig är det som om vi skulle behålla förbränningstoan när vi bytte till vattentoa, trångt om saligheten på toaletten, med två toaletter och rester av en tredje i källaren. 🙂

Sen knackar det på dörren och mannen undrar om han ”får vara så fräck att han ber om en kopp kaffe lite senare?” Självklart, men lite ovant att jag inte ens hinner bjuda på det, utan att han frågar, han kom ju nyss. När han senare kom in tvättade han så klart sina händer och sa att han kastar handduken på golvet, bra, tack för det. Jo, jag får lite inre skak i kroppen, här sitter jag med min  bacillskräck, inte utan anledning med sänkt immunförsvar.  Nu satt ”bajsmannen” i skinnfåtöljen med kaffe i näven och fatet med makens frukostsmörgåsar antog gästen var till honom och tog för sig. Det gjorde inget, men kände att det är en sån här människa ”med fräckhet kan man komma långt.” Om han hade väntat två sekunder hade maken erbjudit honom smörgåsar.

Sen skurade maken av handfatet i badrummet, avslutade med ytsprit, vilket han också använde på bordet och fåtöljen där gästen hade suttit. Men så här gör vi inte efter vanliga gästers besök hahaha!

Fick min första giktattack i en stortå igår, värsta värken, så koncentrerat, satt i  sidan av stortån, där knölen av felaktiga skor kan bildas. Fy tusan så obehagligt, fattade inte först vad det var, men sen slog det mig att många njurtransplanterade får gikt, har ju läst om det många gånger i vårt forum. Tursamt nog har jag Alvedon 665 mg kvar, den sort som förbjöds för folk missbrukade den. Sov lugnt senare under natten, så det satt bara i halva natten.

Så ringer mobilen och sonen undrar om jag är kvar på landet? Han har fått ett jobb på ett företag i ”lilla byhålan” på landet. ”Ska jobba där i 2-3 veckor, jag och arbetskompisen kommer på lunch imorgon,” sa han. Samma tid som nästa hantverkare ska dyka upp och börja såga ner den nu tomma mulltoatanken. Sonen lagar ju självklart maten i sitt hus till sig själv och kompisen framöver, han om någon har inget som helst problem med matlagning, så blir det nog resten av tiden han ska arbeta här. Men dyker han upp, så är det bara kul att bjuda på mat.

Men plötsligt hör vi två bildörrar slå igen, då kommer sonen och arbetskompisen, de har varit och kollat på jobbet. Lugnt på landet? 🙂

Jag får åka med maken till Ica idag och handla köttfärs, tänkte göra en chili con carne, som bara är att värma imorgon.

Tjing!

 

Introvert Extrovert

87CFE1CA-465F-4B79-B4D0-D360B7FF47C4

Livet vårt rullar in och ut i en evig ström.

Så planeras det igen med packande till landet, denna gång blir jag kvar några extra dagar, allt för att hantverkarna ska kunna ta hand om den gamla mulltoan i källaren. Nu drömmer maken och jag om hur vi ska städa fint, lägga in nytt golv av plastplattor med hålmönster i, som man bara trycker ihop. Lätt att lägg ut och städa av, allt ska ju vara praktiskt i en källare. Nya förvaringshyllor och så tänker jag att sonen och maken, men det blir väl mest maken som ska bygga trälårer … en lår, flera lårer, låror välj det som känns bäst 🙂 att ha grönsaker i, inte bara på vintern utan året om. Vi har sån tur att det är en sval, torr källare med urberget i dagern.

Ännu en solig och skön dag, ok det blåser redigt.

På förmiddagen såg jag med betoning på lite av ett tv-program där de pratade om ord och tystnad. Nog pratar folk i allmänhet oftast ytligt babbel, väder, skvaller och kanske inte ett dugg av vett. Introvert kontra extrovert, jag är nog väldigt glad att dessa motpoler finns. Vi är ju beroende av varandra, den introverte är ju ofta bra på att lyssna i sin tystnad, när de utåtriktade återger upplevt och tankar.

Vi utåtriktade kan hämta lugn hos den introverta som lyssnar och de kan lättas upp och komma ut ut sin bubbla, när vi öppnar upp. Oftast har jag upplevt att mitt intresse för motparten helt enkelt har blivit en ny vänskap, för jag pratar mycket, men frågar också motparten om dess liv och tankar. Ett givande och tagande som växer med tiden, men fnissar för mig själv, tysta män är inte intressanta alla gånger för sin tystnad. Många är just tysta, för de kan inte sätta ord på sina tankar, kanske har de inte heller så mycket tankar att dela med sig av.

Jo, jag har kysst många tysta grodor som visat sig vara just grodor. Så kan det bli när ens pappa var en introvert man, med skillnaden att han var mer än beläst och väldigt kunnig om det mesta, spelande gitarr och sjöng, hela vårt visarv. Allt detta utan att just vara så kommunikativt öppen. Så sökandet efter en man att leva med, var ett sökande efter tysta män som min adoptivpappa, men det förstod jag inte då.

Där fanns också en man ett möte, som gav mig känslan av att lätta från jorden. Han pratade, skämtade, spelade gitarr, sjöng och fick mitt hjärta att nästan hoppa ur led. Guuud så rädd jag blev,  vågade aldrig språnget och är idag glad för det. Vi var för lika, det skrämde slag på mig och det visade sig senare att jag lyssnade till mitt inre och valde rätt. Men han finns med mig, i nutid lever han med sin familj i Norrland, har precis blivit en aktiv, jäkligt stolt morfar och vi skriver till varandra på Facebook så klart men öven privat på messenger. Jag hade en så enormt stark  hypnosupplevelse under min utbildning till hypnoanalytiker, som handlade om mitt val att inte leva med min kära vän i Norrland.

Jag kan bara konstatera att det finns saker i mitt liv som jag inte kan berätta om, fast en del kanske tror att hela jag är som ett öppet spjäll. Är inte alla extroverta så, att vi inom många områden är öppna spjäll, men samtidigt finns det så otroligt mycket jag har upplevt som jag aldrig kommer berätta om.

Nej, nu får det vara bra för idag. ❤

Önskar er alla en skön, vilsam, intressant helg med möten, tankar, skratt, god mat, vänskap och kärlek i någon form, stor som liten.

Tror gammeln tog mig en stund

EDA8D140-83E2-4F05-95E7-7745B9FC44EE

Jag är lite eljest idag, precis som ugglan som inte heller hänger med.

Jösses, en dag när jag får ligga som jag har bäddat.
Ibland blir jag så trött på mig själv, blir ni det också på er själva ibland?
Varannan tisdag har jag städning och vad gör jag då? Jo, jag bokar in fotvård kl 15.00 på fel tisdag, idiot som jag är.

Så optimisten i mig berättar att jag hinner ner, fixa fötterna och hem igen, innan Lina har städat klart.
Sen mailar Lina och frågar om hon får komma tidigare? Så klart hon får, men det är nu jag inser att mitt tidsschema blir väldigt fel. Jag har ingen extranyckel och vill inte lämna dörren olåst, det ska man ge sjutton i nu för tiden.

Jag pratar med Lina och hon stackarn städar snabbare än vanligt, så vi kunde gå lite före tre. Så dåligt samvete jag fick/har, kramar om henne och lovar att jag dels ska skaffa en extranyckel, så hon kan låsa om sig när hon går, om jag är borta och sen bara putta in nyckeln i brevlådan.

Fötterna fixar Laura och jag drar mig och Rulle till Ica, längtar efter deras cappuccino med vardags-bouquet, som det står så tjusigt på muggen, för du tror väl inte att jag kan stava till det där konstiga ordet? Handlar också en hederlig ost och skinkmacka. Tänker när jag är på Ica att jag skulle handla lite. Lägger upp de tre varorna och plastkassen på bandet, betalar och går.

Går halvvägs hem, sätter mig på en bänk och börjar äta, jag känner hur luften inte sipprar ur mig utan fullständigt rinner ur mig. Jag är fysiskt så trött och som om inte det räcker, sänker sig hjärndimman över det lilla som rört sig i skallen. Mitt i en tugga inser jag att varorna och plastpåsen ligger kvar på bandet i affären. Men jag har betalt, 1 rätt i alla fall, suck!

Jag ringer maken som först får åka till Willys och handla och sen kvasta in på Ica, höra om mina varor är omhändertagna? Asså, vad gjorde jag utan honom?
Det hela handlar om att jag har varit stressad hela dagen för hur jag skulle få ihop det hela, när jag sen slappnar av på Ica, då rasslar kropp och knopp bara ihop.

Sen går jag hem och njuter av hur fint denna fantastiska Lina har städat. Sätter mig i soffan och ser något färgglatt i fruktskålen som jag inte känner igen. Där har Lina lagt en näve chokladpraliner till mig, ååå om ni visste hur rörd jag blev av hennes kärleksfulla omsorg.

Sen tänker jag på mitt möte med Bergalott i fredags, som fick en stor kasse med målarmaterial, dukar, penslar, färg, värd en redig summa pengar. Men se så tänker jag oftast inte, det bara låg här hemma och hon skulle börja måla i olja igen, kändes så självklart att ge henne materialet, när vi nu skulle träffas. Men hon sa, ska du ge bort allt detta, hon vet ju vad det kostar och reagerade. Men klart jag gav bort det, jag får alltid igen det från någon annan i min värld på något vis. Som med Linas chokladpraliner, sånt sätter jag stort värde på i mitt liv. Så oväntat!

Så själen brister ut i sång, en sån dag tackar jag för. ❤

 

Jo, jag duger

 

AFE254B7-53D2-4715-8813-B927E884EDEA

De flesta tror att de får se ut hur som helst, men det är en sanning med modifikation.

När jag nu verkar vara inne i ett skov av välmående och energi, så kör jag ett ryck här hemma. Tvätten går, degen jäser och jag har fixat och trixat, kokt en grönsaksblandning med ärtor, majs paprika, som jag tänker äta med keso, kryddad med ännu ett nytt örtsalt jag har gjort. Hela tre vaxbönor växte i grönsakslandet på landet, nu kokas de med de andra grönsakerna. Får äta med andakt. Blev lunchen idag.

Tankar rullar ut och in, höstens program från kyrkan damp ner i brevlådan, stickcafé med eftertanke … så ser jag att det började redan 28 augusti, varannan vecka. Men nu på onsdag kommer T efter skolan och det tänker jag inte ändra på. Så nej, det blir inget stickcafé för min del i år heller. Jag vet inte om det finns några andra som träffas, stickar, pratar, fikar och myser.

Nu har vi äntligen en ny större dator, så kopiatorn fungerar och jag som har skrivit pekfingervalsen i åratal på paddan, fast jag kan skriva ”på riktigt” har fått ett separat tangentbord. Något ska skrivas, sjutton vet vad efter femton års skrivande och enormt många vänner som genom alla år ständigt undrar, varför boken aldrig kommer? Vad sjutton ska jag svara på det?

Det finns såå många som skriver, en hel del inte speciellt bra, men ut kommer de med böcker, som allt annat är det själva stilen av det skrivna en smaksak. Och jag med Jante i hand och viljan som hänger i trätopparna i skogen, fast det kanske inte märks. Men det präglar barn och deras tro på sig själva, väldigt bra hela livet.

Behovet att skriva puttrar ju på, men om det behovet är så starkt, viktigt nog att det promt måste bli en bok, utgiven av ett förlag, är jag inte säker på. Stor skillnad på vilken sorts bok det är som ska ges ut, att dela med sig av ett liv är aldrig fel, om man kan hjälpa andra på vägen. Må bra böcker, romaner, biografier, deckare, noveller smaken för uttrycket är så olika och tur är väl det.

Jag har tankar på en annorlunda bok, men om jag kommer så långt, återstår att se. Viktigast är trots allt skrivandet, luftandet här inne och den respons jag får på det och inte att glömma, lyftet vänner på Facebook ger mig. Tänker att det mesta handlar om bekräftelse, att jag finns, jag duger, ett slags ”se en del av mitt inre jag i ord” som inte kommer fram vid ett möte. Nu är ju verkligen inte allt jag skriver varken läsvärt, upplyftande eller annat. Det bara är som jag i stunden, det får komma, det får finnas, det är ju min alldeles egen stund här på jorden.

Så strunt samma, att alla inte vill ge mig sin tid, sin tumme upp, sin uppmärksamhet. Japp det är livet på en pinna, jag tycker om de flesta människor, men accepterar att andra inte gillar alla. Det om något tog lång tid att förstå, att man inte fick vara på vissa vis varken som barn, ungdom eller vuxen. De är så vi lär barn att de inte duger som de är, de ska anpassas till normer och begränsas tidigt. Vill man fortsätta vara sig själv får man träna sin smidighet  i evighet. Jag tänker nu i första hand på barn som fungerar normalt, men likväl ska kväsas. Eller är det så att vi alla rundas av, plattas till av vår uppväxt?

Äh, strunt samma nu ska här lagas middag och degen ska tas om hand.

Tjing

 

 

 

 

 

Otränad för mingel minsann

 

B7FE940A-946B-40D9-AC9A-A8898E53D895Känns passande idag att sitta i stugan och lyssna på regnets trummande på taket. I fredags var jag på äventyr, så stugans vilsamma varande passar mig så bra idag.

Igår var jag på min första lansering av en bok, Margareta från Beskrivarblogg kom ut med sin bok om spelmissbruk. Halva dagen pysslade jag om mig själv, till och med sminkade mig, vilket kändes ovant. Packade till ”landetväskan” samtidigt, för maken skulle hämta mig i stan, när det var klart.

Tog en taxi in till Östermalmsgatan och slog koden till porten, den pampiga modellen av port från förr, med redig entré, jag tog till höger som det stod på en skylt, var bara att följa sorlet in i minglet. Kände så tydligt att jag har lagt av mig all vana att mingla med andra okända. Stod där, satt där med min tunga Klas Ohlssonkasse med målarmaterial till Bergalott som ännu inte dykt upp. Sökte upp rummet där Margareta febrilt skrev sin autograf och hälsning till alla som köpt boken. I dörren möttes vi för första gången och sjuttsingen kände hon inte igen mig, vi har ju aldrig sett IRL tidigare. Jag har ju ingen bild på mig själv här inne, så det var märkligt.  Margareta har ju bild på sig själv på bloggen, så jag kände igen henne och för den delen var hon med på TV4 Före fem kvällen innan, intervjuad på grund av boken.

Margareta hade fullt upp med alla sina gäster och jag hamnade ett tag i vad jag tänkte som släktrummet, där satt hennes två trevliga systrar och annan släkt rann in och ut ur rummet. Sen var det samling i ett större rum och olika personen talade om spelmissbruk och Margareta sa väl valda ord.

Jag undrade så vart min vän Bergalott tagit vägen, jag tittade på alla kvinnor, de i min ålder, en kvinna med käpp fick mig att tänka, nu har hon kommit. Men nix, det var en annan med smärtor av kanske artros. Så det blev lite ensamt och jag lyssnade rätt mycket på de som stod och minglade framför mig. Prat om manus, förlag och lite namndroppande, själv har jag aldrig varit i närheten av bokbranschen, så det var lite spännande att tjuvlyssna.

Sen klev det sprakande solskenet in och min stora Klas Ohlssonkasse avslöjade mig. Här var Bergalott äntligen, precis som du sa Angeli, Bergalott och jag är lika i sättet. Mun gick oavbrutet på oss och skrattet låg aldrig långt borta, det var ett härligt möte.Vi pratade och pratade, en kort stund fick vi låna Margareta, men hon hade så fullt upp och jag såg hur hennes hjärna gick på högtryck, för att hinna med allt och alla. Hon klarade sig så fint, fast pressen var stort på henne. ❤

Sen satt jag och Bergalott på en soffa vid brandstationen, vi klev över lite kraftiga kedjor som väl skulle föreställa staket. Där satt vi och pratade i 170 för tiden var knapp, maken kom och vi körde ner Bergalott mot stationen och hennes tåg hem.

Det här att träffa vänner härifrån bloggen är verkligen en gåva, tänk att aldrig ha setts och när man väl ses, så känns det som om man känner varandra och det gör vi ju faktiskt, vi som skriver, bjuder på våra liv och tankar. Jag har mött flera bloggvänner IRL genom åren och alla har varit som jag hade tänkt mig, goa och härliga vänner.

Nu vill jag tacka dig Margareta för att jag fick möjlighet att delta, det var både spännande och trevligt.

 

 

 

Se om vår Polis med kärlek

8587C258-C432-433E-8D49-F879506D9707

Idag startar rättegången mot de poliser som sköt den mongolida killen.
Sorgligt allt som skedde.
Mamman har ideligen fått tv-tid att ösa ur sig om det hela. Denna osmakliga lust även SVT nu för tiden har, att känslomässigt tränga sig på, för att förstärka en persons sorg eller ilska över någon de har upplevt som orättvist. SVT visar vems sida de har tagit, vem som minsann har rätt.

Andra, poliserna i detta fall, skulle se vad det var för person som riktade ett vapen mot dem.
Andra skulle ta ansvar för att hon och maken lät ett barn med vuxet utseende springa ute med ett leksaksvapen mitt i natten.
Ett barn som inte pratade och var på en treårings nivå.

Känner ni någon som låter sina treåringar springa ute ensamma om nätterna?

Ansvarsfrågor är så märkliga nu för tiden. Allt är alltid någon annans ansvar, vad det än gäller.

Självklart hoppas jag att poliserna frias.

Sen kan jag känna starkt för föräldrarnas sorg, tragedi.

Poliserna har mitt hjärta.

När de inte skjuter är det fel, när de skjuter är det fel. Vi har en samhällsbild idag som varken poliser eller medborgare någonsin i vårt land haft tidigare.

För bara några år sedan blev inte poliser lurade in i bakhåll. Blev inte stenade, misshandlade, hotade, skjutna på, utsatta för handgranater, sprängmedel osv.

Dålig lön, usel organisation, de utsätts för livsfaror varje pass, för få för att utföra sitt jobb, de äldre med kunskap slutar.

Hur i hela friden kan folk i vårt land kräva så galet mycket av så få modiga kvinnor och män? De som ska ta hand om allt det där, vi andra är skiträdda för att hamna i.

Tänker folk någonsin på allt dessa poliser tvingas kliva in i? Att de ofta på några sekunder ska hinna avgöra om de eller andra är hotade till livet. Kliva in i sargade familjer med knarkande, supande, misshandlande utåtagerande föräldrar, med barn som har ett helvete att växa upp.

Där polisen agerar psykologer, lugnet i stormen, tar hand om mycket misskötta barn. Hem som är som en stinkande soptipp med sprutor, flaskor, skit överallt, med tomt kylskåp och små barn i nerkissade, nerbajsade blöjor, med tomma magar och noll kärlek och trygghet.

De ska in till psyksjuka som agerar hotfullt, de ska prata, lugna, sköta om, ta hand om.
Alla dessa fyllefester där det slåss, hotas och misshandlas, dödas.
Alla dessa nya klankrigare som drar ihop i stora gäng som slåss mot varanda med tillhyggen, knivar. Som om de inte kostar oss, samhället enorma summor, utan att de blir kriminella, skadade kräver de dyr intensivvård.

Allt poliserna ständigt får ta hand om i varje stad, mindre samhälle av invandrad kriminalitet och inhemsk dito. Det skjuts, knivas, misshandlas och ständigt ska våra poliser räcka till, göra rätt med bråkdelen av en sekunds tänkande.

Knarkuppgörelser.
Hot av alla slag mot oss vanliga, rån, misshandel, våldtäkt, åldringsrån, rån mot barn, vuxna och ungdomar.

Förstår inte folk hur förändrat samhället har blivit?

Att bli älkad är bra skönt

Brytbrödet jag bakade på fredagen, blev gott. Självklart skulle tårtan fotas och lika självklart glömde jag bort det.

Sov längre än jag brukar, väcktes av ”medicinklockans” melodi långt borta. Kände mig riktigt utsövd och nästan helt normal, stannar upp och bara mår gott en stund, smakar på tillståndet. Knoppen börjar direkt att ha åsikter om allt jag ska passa på att göra, men sen sansar jag mig. Det får räcka med att tvätta några maskiner och göra ett nytt örtsalt. Men denna gång ska jag vara lite smartare när jag gör saltet, får se om smeten lossnar lättare från bakplåtspappret.

Helgen började redan på torsdag kväll för vår del, vi tog oss ut till stugan. Maken klippte gräs och plockade runt med allt som behövde fixas ute.

Kräftskivan på lördag blev så där trevligt som det blir ibland, alla var vi glada över perfekt väder, vilket hade oroat oss hela veckan. Ingen som helst ordning på åska och regn natten innan, efter en vecka med sol och värme som räckte och blev över.

Min kära morbror lyckades ta sig de få stegen från bilen upp på altanen, sen fick han sitta där en god stund och hämta tillbaka andan. Det är förtvivlat svårt att se honom, blå om läpparna och totalt slut. Han släpar syrgas med sig hela tiden och sonen som alltid har varit så kär i min morbror, blev så ledsen. Morbror har varit så mycket för min son i hans liv, kärleksfull, mjuk, lekfull, berättande om allt och lite till, stark man som byggt hus, grävt och aldrig varit rädd för att ta i. En äkta socialdemokrat med ett brinnande patos för allt det S stod för en gång i tiden. Det jag själv föddes upp i och in i via hela familjen, släkten. Då på den tiden S var som de skulle, går inte att jämföra med de maktmänniskor som fladdrar runt i sossarnas ”makten framför allt,” i nutid.

En stor förebild för min son, och nu se morbror så nedbruten, att känna hur tiden i någons liv, så synligt rinner bort.

Hela helgen var så skön med mina kära, småungars besök i stugan, ut och in, prata, berätta och nu har snart tre bestämt att hon älkar famom och vill vara själv med mig. Det är en befrielse att hon har kommit ut ur sitt blyga skal, hon är så väldigt efterlängtad.

Sjutton jag mår så själsligt bra, visst blev det en panikunge med lite tappat blodtryck och hjärtklappning, när jag fixade tårtan på lördagen. Ett lager med mosade päron blandat med vispad grädde och florsocker, ännu ett lager med grädde och vaniljkräm, allt mellan chokladbottnar. Marsipanlock över hela härligheten och sen smält choklad över marsipanen, avslut med hackade rostade hasselnötter. Men ni vet, värme och stress, då klipper tryckskrället gärna till.

Jag ropade på både svärdottern och maken kom och hjälp mig. Märkligt att jag har blivit så duktig, att jag ber om hjälp, men då hade jag suttit en stund och kämpat, rest mig upp igen och försökt att fortsätta med tårtan, men fick sätta mig igen. Så maken kom, la på locket och hackade nötterna så var det bara för mig att smälta chokladen och hälla på nötterna.

Just nu känner jag mig sur på mig själv, har landat mellan två stolar och kan inte stå fast vid vilken stol jag ska sitta på, + nästan 2 kilo och jag borde så mycket, hämta upp tappad ork, lust att verkligen ta tag i mig själv. Men vill mest bara flyta runt, äta lite brieost, ta mer smör på mackan … blir inte bra alls.

Kräfttider

 

3A694F3C-BAB0-43FE-802F-FC71146B5546

Kommer bli många hönor och tuppar framöver, de är så fina.

Kräftor i helgen med sonens familj och min morbror med fru. Tidigt imorse kom en man och tittade på mulltoan i källaren, vi vill bli av med den. Vi har ju aldrig använt oss av den, utan fick besväret med den vid köpet av huset. Nu ska den ut! Om så där två veckor kommer de och tar allt med sig. Korkskallen som använde den lät den inte göra jord av det som var i den, så där är nu en stenhård massa, som vi får blöta upp i några dagar, för att en slambil ska kunna komma och tömma skiten. Mycket får man vara med om som man kunde klara sig utan, dessutom kostar det 10.000 kr, roligare kunde vi haft för de pengarna.

Men tanken är att göra fint i källaren, lägga sånt där klickgolv med plastplattor, bygga lårar till kommande förvaring av hemodlad potatis och andra rotfrukter, som vi tänker köpa in när de säljs som billigast på hösten. Förvaring av mat helt enkelt, sjutton vet vad som behövs framöver? Tänker mest på ungarna och barnbarnen.

Sommardag med lagom vind som smeker kind, men jag ska baka brytbröd, hela plåten full med frallor med olika frön på. Det blir bak idag för på lördag ska vi äta kräftor vid tre-tiden, så tidigt för att min morbror ska orka med några timmar. Jag pallar inte att baka brödet och fixa tårtan samma dag, så idag blir det brödbak. Maken drog precis igång gräsklipparen och berättade innan att det har kommit 24 mm nederbörd sedan vi var här sist.

 

Snälla en halv böj, ta upp

5982C2EF-5B23-4DA3-84C5-E6EA9A34A25EKänns som evig sommar och jag tänkte mig ut en sväng, planerade allt noga. Tog fram en lagom väska som stickning, korsord, Loka, mobil, nycklar och plånboken fick plats i. Sen var det bara att gå och lägga sig i soffan, blodtrycket är plötsligt för lågt och jag tappar orken, men tänker vänta och se hur det blir.

Satte på ett inspelat favoritprogram, om en veterinär i USA som heter doktor Pol och njöt av att följa honom och de andra i sitt arbete. Sen reste jag mig långsamt och fick med mig ett normalt tryck upp, då bar det av. Fram med rullatorn, väskan hängde redan på plats. Mitt första stopp var frissan, fick se bilder på ena frissans nyfödda bebis, en otroligt söt flicka, inte ofta nyfödda är så där näpna.

Blev tvättad i håret och klippt av en av de andra tjejerna, så skönt att trivas med håret igen, det var inte så länge sedan, jag slank in hos en frisör på vägen hem, om ni minns. Men han klippte bort den frisyr jag hade och fick mig att känna mig som om jag har en mössa på huvudet.

Konstaterade att jag nu ser ut som en typisk kulturtant i frisyren, bara de rätta kläderna som fattas. Kortklippt page och kort lite sned lugg, just nu så rakfönad, men efter nästa tvätt, så får det allt locka sig lite som det vill, då blir det som jag vill ha det.

Sen gick jag till Ica, köpte en kaffe och en ostsmörgås, tog med mig ”lunchen,” klockan var snart sexton och satte mig på en soffa som alla i området måste förbi för att komma upp i området, jag hade full koll och det var det jag ville, se folk på väg fram och tillbaka. Tjuriga småbarn springandes åt fel håll med mammor rännande efter, äldre cyklande skolbarn, nysvenskar med eller utan sjal, män i alla åldrar, pratandes, skrattandes och jag träffar så klart  en vän med sin sambo. Vi ska ses en eftermiddag framöver, ser jag fram emot.

Men en sak fick min uppmärksamhet, någon hade tappat vad som såg ut som ett klädesplagg på marken. Så många i alla åldrar som bara gick förbi, inbillade mig ett bra tag att en äldre dam nog skulle stanna till och ta upp, hänga det på ett staket, om det nu kom någon. Hon dök upp och jag satt som om jag hade satsat på en kutande kuse, men inte sjutton böjde hon sig ner och tog upp. Jag reste mig och hämtade plagget, som visade sig vara en filt till en barnvagn. Dagens goda insats!

Sen tog jag mig till soffan vid min port, skuggigt och skönt med grannar in och ut, prat här prat där. Familjen med två små kom hem och den äldsta ungen stack iväg efter en hund, föräldrarna gick in med bebisen och jag ropade på flickan, ”kom och sitt på soffan med mig” jag tänkte att det var bäst så, vägen ligger lite för nära, säkrast locka henne till mig. Hon satte av i galopp, skrattade och var så glad, snubblade på sina fötter och föll pladask, så som små barn gör. Upp och hoppa, kila dit och lyfta tösen, vi konstaterade att det gjorde ont på skrapsåret på knät. Vore nog bättre om jag inte hade ropat på henne. Mena väl och allt blir fel. 🙂

Fridens

Firar njurens tioårsdag

4ACECF45-DC89-4295-B9EE-2C43085AE88F

Idag en strålande sommardag, inte minns jag hur vädret var då, för tio år sedan, inte regnade det, det minns jag. Minns att vi fick åka dit och lämna mig kvar, dagen innan för provtagning och tvättning med Hibiscrub, håret blev som swinto och samma tvätt upprepades morgonen efter, före operationen. Ingen frukost, men maken var åter och satt tålmodigt vid min sida. Inte blev jag opererad först, utan fick vänta så där länge att nerverna till slut låg utanpå. Vid lunchtid kom professorn själv och sa att de skulle äta lite, sen var det min tur.

Att ligga och vänta med den kopiösa spänningen i kroppen och i knoppen for oändligt många tankar. Hur mår min kompis som de opererade ut njuren på, herregud det går väl bra? Och jag då, kommer just jag vara en av de, som bara dör knall fall av operationen, som man kan göra av vilken operation som helst, eller kommer njuren inte fungera? Och måtte de sätta in den där läskiga slangen in till urinblåsan när jag sover, så urinet hamnar i en påse på sidan om. Asså, den där slangen var jag mest rädd för. Naturligtvis var det den slangen de glömde sätta in, det fick nattsyrran göra när jag var uppe på avdelningen igen. Så typiskt!

När jag drogs ner till förrummet för operation och preparerades med mediciner, minns jag att jag kände mig som om jag var utanför mig själv. Jag var där, men så avstängd, helt ensam i detta stora rum, där väntade jag på att få livet tillbaka, helt ovetande om hur ofattbart slut min kropp skulle känna sig, när den vaknade igen. Tvärt emot vad de flesta andra som fått en ny njure skrivit att de mådde. De svevade, energifyllda, lyckliga och friska. Jag ”hatade” dem alla, de där hurtfriska som knatade runt hela sjukhuset, cyklade på motionscyklarna som stod som ett jäkla kompani utanför mitt rum. Nä, far och bada!

Min kropp orkade inte det som förväntades av eviga promenader i korridoren, en gestaposjukgymnast, ryser när jag tänker på henne. Hon släpade mig ut i trapphuset, här skulle det minsann komma igång. Min kropp som bara ville svimma, jag gick hängande i ledstången envis som jag är, men satt till slut i trappan och visste inte hur jag skulle komma varken upp eller ner.

Vi alla människor har olika sätt att hantera oss själva och våra kroppar. Jag är absolut den kunnigaste specialisten på min egen kropps behov av hur att långsamt läka ihop. Om det inte vore för mitt inre driv att ständigt driva på min kropp och göra lite mer än den orkar, så skulle jag inte finnas idag.

Men sånt förstod inte sjukgymnasten, hon förstod inte att jag skulle varit en av de första att visa mig duktig och knatat varv på varv i deras jäkla korridorer om jag bara hade kunnat. Jo, jag gick, hasade runt med rullator, men de räckte aldrig. Hon lämnade nog en rapport till resten av personalen, att jag skulle puttas igång.

Så varje byte av personal förhörde sig flera gånger om dagen ifall jag hade gått runt, för det var ju så bra för cirkulationen? De stressade livet ur mig, jag med mitt eget driv, som gick varje dag runt, runt. Ok, jag åt inte lunch i matsalen, jag hämtade min mat, ställde tallriken på rullatorn och tog det till mitt rum.

Vafför e de på detta viset, gnölade personalen? Hur och varför ska jag behöva ursäkta det som fick just mig, att fungera lite bättre? Jag åt nästan ingenting på alla de dagar jag var där, jag äter aldrig när jag är sjuk. Men om jag fick in maten till mig i min ensamhet, så kunde jag pilla i mig lite under flera timmar.

Men det var ju fel, jag skulle sitta i matsalen, men jag struntade fullkomligt faAn i det, men mådde inte bra av att känna deras ovilja, mot att jag inte gjorde som alla andra. Ett stolpskott hade avdelningen till läkare, en sån där karriärist. När han svepte in med sitt hov, stod de andra i mitt tycke riktiga goa läkarna framför sängen, tysta och lyssnade till diktatorn. Själv satte han sig på min rullator, som stod vid väggen bredvid huvudgärdet på min säng. Så honom såg jag inte, då min säng var uppdragen, så jag satt upp.

Klart han drog upp om mitt ätande, jag försökte förklara att jag psykiskt brukar hamna i den sitsen att jag inte åt när jag mådde dåligt. Då svarade han översittaraktigt att sånt kunde de minsann inte bota eller göra något åt. Det fick jag sköta själv, så obehaglig skitstövel, hoppas han blev/var kirurg så folk slipper möta fanstyget tänkte jag. Så tyckte jag så synd om de andra läkarna som var så mysiga, de stod och skruvade lite på sig och såg generade ut över hur han betedde sig, pratade. Allt han skulle haft var en fet spark i baken, en sån där ”påläggskalv” sa en de äldre riktiga läkarna till mig, en som jobbat i massor av år med njurar.

Som av en händelse visar Fråga doktorn på tv prins Daniel som opererades som sista patiens före sommaruppehållet och jag som första efter uppehållet.

Tänk att det programmet visas just på min njures 10-års dag. Jag kände igen läkaren som intervjuades, träffade ju olika läkare vid varje veckas besök i tre månader efter operationen.

Men hallå!

Nu är det tio, fatta det, tio år sedan och jag lever.

Jag lever!

Njuren funkar, alla värden är toppenbra.

Här ska firas med tårta och bubbel …

Nää, glöm det, jag har min ”fastedag” idag. Jag har slarvat så i helgen, Sonens ungar har sovit över och då blir det bullar, muffins och annat som inte ingår i min diet.

Ammo hit och dit

40288FC9-1096-41EB-847C-F7F76782988BGötaPetter, nu e kröppen bra slak. Här har mest skuttats upp och ner, dessa ungar är ju för roliga. Så superbra de uppför sig, när vi slipper päronen. Det var utlovad  korvstroganoff som fick höga betyg av beställaren, som slevade in med glatt flin och ris får de nog aldrig hemma, för pappan gillar inte ris. Konstigt kan sånt verkligen gå i arv, jag gillade inte ris som yngre, men det ändrade sig. Att sen sonen ska härma mig är ju bra onödigt, när jag redan har testat och kommit på  att ris är gott. Så ris var också en höjdare att få bjuda på.

Det badades, skummet flödade och plötsligt hade jag tre vitskäggiga män i badkaret. Igår var det W som i Wilma som fick fullständigt skrattfnatt där i blötan, själv satt jag i nya sängen och bäddade nytt. Hon skrattade så gott att jag var tvungen att titta på henne. Det där barnskrattet som är så äkta och livsfarligt smittsamt, plötsligt satt jag där med kuddar och örngott och skrattade själv, åt hennes underbara glädje. Minns hennes yngre bror som när han första gången badade i vårt badkar med skum, för några år sedan, skrattade så ljuvligt och så länge att jag inte trodde det var sant.

Sen var det lite känsligt med lillfia, hon var så trött att tårar och lite hysteri fick fatt i henne. Jag tog henne i hand och vi knatade in i lekrummet medans jag sa att ”vi kunde läsa saga.” Jo, se då gick det bra och hon visste precis vilken bok hon ville höra. Sen la vi oss i den nyköpta sängen som doftade så gott med nybäddade lakan. Boken hon valt fattade hon inte mycket av, jag pekade på bilderna och läste lite mumlande sida upp och ner. Snart hörde jag att  andningen blev långsam och tyngre, vågade inte sluta mumla, utan fortsatte, tills jag kunde snegla ner på henne. Hon sov den mätta, nyfikade och framförallt nybadades goda sömn, hon var helt slut av dagens spänning i allt nytt. Vi har passat henne hemma hos henne, men detta var första gången hon sov över hos oss. Båda grabbarna har sovit hos oss, båda är av släkten ”sover som klubbade sälar” så aldrig har vi oroat oss för dem. Men lillfia är en blygare mammagris och verkar lite mer obalanserad, menar när hon kopplar på tårflödet och munnen som ett runt O när vrålet kommer, bara så där knäppa med fingrarna.

Krokodiltårar sa vi om ungarna ibland när de grät, en gråt som inte var äkta, en gråt för att få en fördel oftast. Men det var inte krokodiltårar igår utan mer trötthet och lite osäkerhet tror jag.

Imorse charmade farfar dem med bästa frukosten, bäryogurt, müsli, smörgåsar med rökt skinka. Farmor var som vanligt sist på bollen vid frukosttid, men de är ju vana vid mig och min sena entré på förmiddagen. Tänk att det finns småfolk som blir så lyckliga när jag kommer lufsande, Ammo, Ammo ropar hon lilla lintottan, asså farmor är ett besvärligt ord att få till. Min dotters dotter kallar sin farmor för min titel mormor, för farmor är bra knepigt även för henne.

Sen har det bara runnit på, pottbesök, törstiga, sugna, mellanmål, lunch och sen de yngsta ut med farfar. Av en händelse mötte de sina päron på väg att hämta dem, men se det gillades inte, sura miner minst sagt. De fick gå och handla en vända först och så fick de komma lite senare, medan jag förberedde ungarna på att snart blir ni hämtade av mamma och pappa. Som förälder skulle jag bli glad om mina ungar inte ville gå hem från barnvakten, då vet man att de har haft det bra. Fast det nog kan kännas i hjärtat när man ska hämta dem och de visar sura miner. Men det gick över och hem gick de glada och säkert nöjda med allt.

Trevlig helg som gick för snabbt, T tyckte att vi  börja om från det att vi kom och hämtade dem i lördags. Japp glasskiosken var öppen och glassen var god tyckte vi alla.

Fridens

 

Tårar på fönstret och salt på bordet

Så mycket målarmaterial som bara låg. En stor kasse med pannåer, penslar och annat till en som målar i olja. Sen så detta på bilden, med akvarellpapper för en förmögenhet, tänkte jag byta mot en flaska rödvin. Sätter in en blänkare på vår hemsida, så kommer nog någon och byter grejer med mig.

Ibland har man tur, såg väderkartorna igår och tänkte att det är ju ”sjutton att så mycket regn hoppar över oss.” Men nu vräker det ner från en jämngrå himmel och jag njuter. Funderar över varför jag verkligen gillar uselt väder? Kan det vara att jag alltid har tyckt så mycket om att vara hemma, vädret ursäktar, ingen undrar varför man är inne, hemma. De där sällsynta dagarna när snöstormar vräker sig över oss och fyller fönsterbläcket, omringar fönstret med en tjock ny vit ram och ljuden bäddas in som i bomull. Så njutbart.

Glömmer aldrig ett åskoväder som nog var vad de kallar subtropiskt för en herrans massa år sedan. Jag var uppe halva natten och bara njöt av enorma blixtar och dunder, kände mig berusad, helt omöjligt att inte sitta tryggt inomhus och bara njuta av naturens skådespel. Till skillnad mot den stressade, rädda lilla fis jag var, när jag ensam i stugan på landet, hukade under blixt och dunder precis ovanför huvudet.

Nu har maken skruvat ihop dagbädden med en extra säng att dra ut och tre rediga lådor under härligheten. Han har släpat runt, flyttat på Billy bokhyllor med glasdörrar, nu börjar rummet ta form och jag fick mer flyttlådor att rensa ur. Så rummet börjar ta sig, men innehållet ur lådorna har landat lite var stans runt om, så det ser stökigare ut igen. Men högarna ska hit och dit, ner i kassar, överlämnas till den som behöver det bättre. Sonen till en vän kom igår och hämtade en kasse, så det minskar lite i taget.

57BC44F9-7762-4EEE-9ED2-1C7C4BDE1BCE

Måste bara visa min burk med hemtrampat örtsalt.

Nu ska jag sparka igång dagen, är väl att ta i, men masa mig upp och igång.

Tjing!

Kan ingen hacka tiden?

Nyss släpade Ikeas transportföretag in diverse paket, flera av typisk Ikeamodell, långa och platta. Ena killen gick sen rakt in i vardagsrummets fönster och njöt av utsikten, jag sa åt honom att gå ut på balkongen och titta. Han tyckte det var fantastiskt och berättade att de hade varit i närheten av Globen, som han såg från balkongen och levererat, då han plötsligt får se sin mormor komma gående på gatan. Hon bodde i närheten och slumpen kan ju bara vara för skön ibland.

Så nu har maken lite kul ikväll och alla kvällar framöver med att få ihop Hemnes dagbädd som samtidigt kan bli två sängar. På lördag kommer sonen liga hit, vi ska ha dem över natten, så päronen kan fira sin bröllopsdag i lugn och ro. Vi hämtar dem vid tvåtiden åker ner till glasskiosken, äntligen får jag åter äta en glasstrut med saltkaramellsmak. Skyller på att bjuda ungarna på glass, för att själv få glufsa i mig en glass jag har längtat efter, sedan jag åt den för några veckor sedan.

Sen sa maken att det är utebio i området i helgen, det brukar vara mysigt och omtyckt har vi hört. Så nu tar vi/maken med ungarna och en filt, så de kan få sitta ute och se barnfilm. Jag packar ner dricka och bullar, så de överlever hahaha!

Så där, nu är skruvdragaren på laddning till kvällen och makens slit.

Vi plockade med oss kryddor från landet i söndags, mest Salvia, persilja, gräslök, basilika och annat, tänk att det står still i skallen, minns inte vad de heter de förbenade örterna.

I förrgår tog jag tag i allt, sköljde av, rensade och hackade, blandade med grovsalt, en lök och en stor vitlöksklyfta. Så kördes allt till en röra som klickades ut i torkmaskinen, ett dygn brummade den i 50 grader sen var det snustorrt. Sen satt vi här båda två och bröt loss kryddsaltet från bakplåtspappret, som fan i mig inte ville släppa saltet. Men envis som en gris, så kom jag på, hur det lättast lossnade. Idag ska jag köra allt i mixern, sen är det bara att använda. Smakade lite igår och det smakade himmelskt gott, doftade mmmm.301D4FD8-5669-4FDD-B20A-BA03BBEF1197.jpeg

När ni äter lunch, då äter jag brunch … bästa tiden i livet, att få leva i den tid min kropp trivs bäst med.

Jag har blivit lite nojig på flingsalt med smak, nästa omgång ska jag riva av det yttersta på citroner och dels lägga ner i olivolja, sen sila bort raspet, när oljan har fått sin smak. Sen ska jag raspa mer citron och köra med flingsalt i torkmaskinen. Det finns många olika smaker att testa, hösten är lång.

Jo, jag har tänkt en massa olika saker om tillvaron sedan sist, men eftersom hjärnan inte är hemma idag, så slipper ni traggla er igenom gnöl, gnäll och ett och ett annat glädjesprång.

Ett minns jag med agendans anteckningar, jag firar snart 10 år med min ”nya njure”. Far och bada, tidens flykt ger mig ångest, kan inte någon praktisk person göra något? Nu direkt, utan långbänk i utredning!  Nu kommer ett nytt ord: Långsamgör tiden Pronto!

Tjing!

 

 

Vänner, går aldrig bort

Oftast skriver jag här och flyttar det till Facebook, men idag gjorde jag tvärt om.CFBB47E2-656B-4425-BD6B-A136A72F3D6D

Tänk vilken kvävande ångest jag fick av att ta bort två vänner, som vänner. Inte för att de inte är vänner längre, utan för att de har dött. Det blir verkligen konstigheter i facebooksvärlden när vänner går vidare, fyra gånger har jag tagit bort kära vänner, samma vånda varje gång.

Det känns så märkligt varje gång jag går in till vännens sida och anhöriga skriver om sin sorg och saknad, födelsedagar och alla högtider de firar, då skrivs längtansfulla kommentarer om den de saknar och jag blir så sorgsen.

Maken gräver upp, flyttar på hallonbuskarna, dottern seglar i Skärgården med ett tjejgäng, sonen med familj är på Grönan, jag sittligger i soffan som vanligt.

Olika falla ödets lotter … pratade med T som var på besök igår. Vi fixade favoritlunchen fiskbullar, han valde vanlig vit sås, ratade senapssmak eller tomat. Vi kunde konstatera att farmor visste man alltid var man hade, i soffan i stan eller på landet och så skrattade vi.

Innan vi åkte till landet körde vi ner till sonens familj, W 3-år är ju fullständigt galen i Pippi, så hon fick en Pippiperuk av mig. Hon blev så otroligt lycklig, tittade på sin spegelbild i portfönstret, vi träffades utanför porten och sen skrek hon rakt ut och sa självmant ”Tack Farmor!”

Det var stort även för mig, den lilla Pippiungen är en blyg viol som jag sällan går rakt på, kramar eller försöker lyfta upp i knät. Det gör jag för den delen aldrig med barn som är ”aviga”. Hon är inte det minsta blyg, om hon får vara ifred och komma när det passar. Då kan jag både få henne i knät plötsligt, eller en go kram.

Här på landet har hon som de andra ungarna börjat komma in till mig ensam. Himla gulligt, kliver in ropar på farmor, pratar några ord, sen ett tydligt Mamma! Så pinnar benen iväg till mamma igen, hon lär nog också sitta i skinnfåtöljen och lösa världsproblem med farmor vad det lider.

Nu ska jag dra igång min dag.

Jagstark är viktigt

1C1143FA-E384-46A7-A704-28449B1EB0C9

En sista eftersläntrande tomatplanta som vi fick av dottern, nu börjar den få tomater.

Jag känner mig bestulen på en hel vecka, vart tar de vägen alla veckor, de är banne mig värre än sockor som går upp i rök i tvättmaskinen.

Idag har T varit här och vi har som vanligt pratar om livet, det bra och det som beter sig hopplöst mot var och en av oss, då och då. Jag har berättat om grooming, vad det betyder och var man kan möta sånt. Känns inte kul att behöva tala om att världen inte är bara god, tids nog kommer han uppleva motståndet livet bjuder, besvikelser och hela baletten som behövs för att bli vuxen. Nja, alla upplevelser behövs inte, men det blir som det blir.

Jag pratar mycket om att vara jagstark, det där som är vi, lyssna inåt och känna in magkänslan när något känns konstigt. Att våga lyssna på sig själv, våga stå upp, vara obekväm, om jag så är ensam om tanken, och den i sig inte skadar någon. Idag får små pojkar lära sig att se sig över axeln och springa av bara helsicke, när nya grupperingar hotar. Jag har inte ord för ilskan jag känner över all oro vuxna kommer behöva ha för sina barn i nutid. Han har redan mött elakheten från äldre skitungar vid rampen de åker på.

Ett gäng stjärnögda i vårt land tror ju alltid att allt är lögn och förbannad dikt, eller rasism, när jag och andra är förbannade över landets tillstånd. Till och med gammelmedia har ju tvingats berätta dygnet runt, om en del av allt som händer. Läser man lite mer vågat, alternativmedia och utlandspress, så får man mer av verkligheten än man klarar av att smälta.

Det är ju våra barn och barnbarn som kommer få stor påverkan i sina liv, inte sjutton kan vi sitta här då och blunda, mumla och brunsmeta alla som ser mer klarögt. Vi den äldre generationen kommer klara oss med nöd och näppe. De äldsta av de äldre har ännu den bästa pensionen, om man bortser från mig och resten av oss sk fattigpensionärer. Vi slipper den dåliga skolan, hoten under hela uppväxten, alla indragningar i alla samhällets led, bara vi håller oss friska nog och inte behöver bo på ett boende, utarmas det som varit självklar för oss. Våra barn får inte det fina land att växa upp i som vi fick, vi tvingas lämna över eländes, elände i ett längre perspektiv. En ren mardröm.

Men nu ska här packas, jag ska njuta av stugan, tystnaden, trädens sus och att sova som klubbad, vilket jag ofta gör där. Sen ska vi plocka tomaterna på vår stooora odling 🙂 och hämta upp mer potatis ur jorden.

Fridens på er alla, ha en skön helg. ❤