Bulldogg

9689E565-AA6D-4A65-8C26-9A92F1034AC2

Visst är det märkligt att så mycket ska gå av stapeln samma dag? Ta bara gårdagen, min städerska skulle komma 12.30. I fredags ringde hantverkaren som tog alla våra dörrar och skåpluckor med sig för omlackering, sa ”på måndag kommer vi med dörrarna mellan 12.00-14.00.” Innan de kommer ringer en vän och vill titta upp med sin hund, har du hund? In kom hon med en 8 månaders fransk Bulldog. Ja, men hur söt får man vara? Blev en väldigt nyttig socialiseringsstund för voffen, två killar som sprang runt med dörrar, surrande skruvdragarljud när de satte på alla handtag. Sen städerskan som hade oförskämdheten att röra sig fram och tillbak! Rent av hotande med dammsugaren. Då skällde voffen och muttrade, vi skrattade och fostrade om vartannat.

Jag tog en bild som jag skickade till sonen som dog någon slags sötdöd när han såg bilden. Är det din soffa, hemma hos dig, undrade han? Sonen berättade på kvällen i mobilen att det började med Engelsk Bulldog, Bulle kallad, kralliga hundar som hängde sig i hasorna på tjurar. Då trodde man att köttet blev mörare om djuren var rädda, stressande före slaktandet.

Så de var just slaktarna som hade Bulldogg, det fina i kråksången var att slaktarna tog hem hundarna efter dagens slut och med de blev Bulldoggen en självklar familjehund.  Det är den engelska Bulldoggen sonen vill ha.

Med tiden avlade fransmännen Bulldoggen till en mindre och nättare variant, Fransk Bulldogg sk Fralla, som vad jag förstod lider av många sjukdomar. Det var en Fralla som inspekterade mitt hem igår, sov mesta tiden mellan mig och min vän i soffan. Jo, snarkade och fes gjorde han, vilket de tydligen är kända för, själva fisandet. 🙂

Idag var jag tvungen att ringa polisen, inte journummret, min fråga löd, ”När får jag mitt nya ID-kort?” Det skulle maila mig efter en vecka, nu är vi inne på tredje veckan utan att de har hört av sig. Kvinnan som tog hand om mitt ärende var, saklig, trevlig och jagade upp allt i fallet. Det blir tydligen fel ibland med just mailandet, vi var där den 11/3 och den 14/3 var tydligen mitt ID klart att hämta. Minns ni att jag sa att det har gått troll i hela den här grejen, har ju hållit i sig in i det sista.

Jag har flera paket på posten som jag inte får hämta ut, det har varit trassligt minst sagt.

Fridens

Oväntat besök

D6A3AF3F-764F-423F-A6DD-574AC5313E95

Precis torkat mig efter duschen när det ringer på dörren, kastar mig in i en klänning och tänker att det är nog posttjejen, hon tar med lite större paket ibland.

Men där står kvinnan vars mans begravning jag var på i början på februari. Stora familjen som tidigare varit mina grannar, de jag tycker så mycket om. Fantastiska Bettan som är farmor och mormor till ett gäng nu vuxna barnbarn, vars fd svärdotter är min vän och då tidigare granne.

Då möttes vi, svärdottern och jag i porten, boende vägg i vägg, tre söner och den fjärde på gång i magen. Vi pratade och pratade om livet och alla tankar som vi kvinnor delar, när vi är nära. Sen föddes han som satt i mitt knä det första året, de stora vackra bruna ögonen som vilade så självklart i min blick. Nog kände våra själar igen varandra, det var en så stark känsla mellan oss.

På kvällarna hände det att alla grabbarna i pyjamas kom in och busade runt med vår hund en stund före John Blund kom på besök. In och ut stormade grabbarna grus och det var så härligt att få krama gonatt.

Sen blev vi erbjudna den lägenhet vi nu bor i och flyttade in, det var med sorg vi flyttade ifrån varandra, vi och grannarna. Men vi tröstade oss med att vi kunde vinka till varandra genom fönstret. Jag tror inte det gick ett år ens när L kommer rusande ute och berättar att de har fått en femma att flytta till. Jag blev så lycklig å deras vägnar, två vuxna och fyra söner i en trea är bara för trångt.

Vi trodde inte det var sant när det visade sig att de ännu en gång kom att bo vägg i vägg med oss, fast i porten efter vår. Vi fortsätter att träffas på födelsedagar och självklar satt L och jag åter vid köksbordet och pratade så fort vi fick till det. Vid dessa födelsedagar mötte jag resten av släkten och L:s svärmor Bettan gjorde snabbt ett stort avtryck i mitt hjärta. Bettans man J som nyss dog var en fantastisk man, ingen kunde laga mat som han till stora familjens träffar, smörgåstårtor och annat gott. Han var en så kärleksfull människa, han och Bettan tillsammans var ett par match made in heaven, sällan jag sett sån kärlek.

Där stod hon nu utanför min dörr, med en bok hon så gärna ville att jag skulle läsa. Jag blev så glad att se henne och vi pratade på fast hon inte ville komma in. En ängel, tänkte jag när hon hade gått, som gillar mig och mina texter och bilder på Facebook.

Ni vet väl att det finns änglar omkring oss som strör kärlek över oss, när min ängel stod utanför min port, fungerade inte porttelefonen, den ringde bara upp min makes nummer. Så hon bad en bön om hjälp efter en lång stund och då kommer mina nya grannar som det visar sig att hon känner väl. Det är ju för härligt, så in i porten kom hon.

Dagar med oväntad guldglans är värdefulla, det är då jag vet varför det är en sån  gåva att få leva. När det tunga drar över mig, när kroppen inte vill, när jag sparkar på mig själv för att få upp mig, få igång mig. Då är det garanterat dessa änglar, barn barnbarn och vänner som håller liv i mig, gör ännu en dag värd att leva, leva stort i det lilla.

Till Bettan ❤

Lös i konturerna

0464327A-EA81-4334-8C7D-7B15DA62C743

Ni kan nog inte fatta hur mycket garn jag har, mestadels ullgarn eller sockgarner av ull med lite konstfiber i, för ull är inte så slitstarkt till häl och fotdelen. Jag sitter i mitt ullparadis och sorterar efter färger ner i snygga lådor. Igår var det en finfin dag jämfört med idag, kör lite karusellsnurr och mjuka knän sittande i en stol mitt i ullen. Så får jag lägga mig en stund och så på igen.

Körde en tvätt med ett par vantar och ett par torgvantar, tovade vantar gillar jag, ska brodera på torgvantarna när de är torra.

Det här med lunch är ett knepigt kapitel nu när jag ska ner i vikt. För mig blir lunchen frukost och vid tretiden kokar jag en soppa i soppmaskinen eller värmer någon rest. Soppmaskinen älskar jag, bara ösa ner det jag vill ha, välja om det ska vara finfördelat, mosat eller som bitarna är.

Min intention var att koka linssoppa, men ibland snurrar jag till det och slutresultatet blev mixad grönkålssoppa med morot, pujolök och buljong. Jag hade rostbiff kvar som jag klippte ner i soppan, det smakade väldigt gott. Lite långnäsa när jag insåg att jag hade glömt bort linserna och potatisen, den sista gör soppan krämigare.

Våren lyser, havet svarar upp med glimten i ögat, skrattmåsen glider ljudlöst förbi, sneglandes på mig, medan småfåglar drillar mer och mer för var dag. Själv känner jag mig diffus i konturerna, vårlös, värnlös, menlös, det sista ordet betydde förr oskyldig. Fick med tiden dålig klang och omvandlades till menlös, vilket betyder typ oskyddad. Om det nu skulle vara bättre klang på ”menlösa” barns dag, just menlös låter väl lite negativt i mina öron.

Onsdag redan och inte fick jag så mycket gjort som jag tänkt, ett varv till inne i ullen får det allt bli. Middag blir stekt makrill, med något mer som jag inte har tänkt ut ännu.

 

Förgänglighetskänslig

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Nog trodde jag att tidsmedvetenheten skulle förbättras med åren, men det verkar inte så för mig. Jag vet ärligt talat inte vart min tid tar vägen, timmar, dagar, veckor blir månader, blir år. Oavsett när jag kliver upp är det bara middag, så där hipp som happ och jag hänger inte med.

När jag stannar upp och tänker på all min tid som flyktig, som en avlöning som bara drar iväg, då blir det känsligt i mig om medvetenheten av utmätt tid på jorden. Det är så konstigt allt det här med att vi föds, lever ett andetag och sen dör vi, för att nästa generation ska ta över alla stunder, lycka, sorg, medvetenhet, sökande, kunskap och förgängligheten i vårt andetag. Samma undran om varför, ska sökas både uppe och nere, inne och ute, runt om i världen och sist inom oss själva.

Jag känner mig inte rädd för döden, den är så overklig, när det gäller mig själv, att jag  inte kan ta den på riktigt, fast klart den ligger där och väntar på mig som alla andra. Döden är mer något som ska ta ifrån mig allt jag vill vara nära och följa som en levande människa.

Det kan ge mig ångest och fundera på om jag kommer finnas tillräckligt många år, för att följa mina egna ungar och deras barn tillräckligt länge för avslutningar, studenten och alla andra stunder där jag får sitta bredvid barnbarnen och höra hur de tänker och undrar över livet. Det är så otroligt spännande att vara med en stund här och där, få dela med mig av kärlek och dela tankar med de små. Så kloka och roliga saker säger de ofta, som vi kan skratta tillsammans åt. Bästa stunden är ögonblicket vi båda inser samma tok, tittar till på varandra och så bryter skrattet ut.

Folk med humor är nog de viktigaste som går på vår jord, att stå i en kö och se något dråpligt hända, svepa runt med blicken och möta leende samförstånd. Det befriande skrattet tillsammans med okända, de slängda orden i farten som lämnar skratt som gåva. Skratt bjuder trygghet och inbjudan att dela något.

 

 

 

Dörrlös tillvaro

B127DC48-A377-43DB-9E7C-31C5CEB624DD

Konstigt, men det känns som om det drar extra mycket här hemma idag. Igår kom killen som skulle ta med sig alla dörrar, garderobsdörrar och överskåp för omlackering. När han tittade i sina papper skulle allt med, utom våra toalettdörrar, men ”vad i hela friden,” sa vi i mun på varandra. Skulle allt vara vitt och fint i hallen utom två genom åren gulnande toalettdörrar?

Jag ringde kontoret och fick hjälp att lägga till de två dörrarna, så det löste sig. Nog är vi vanedjur alltid, jag letar efter dörren när jag går in på toa och försöker stänga den obefintliga dörren när jag går ut. I två veckor får vi nu sitta och fisa inför öppen ridå, det är då för skönt att vi har varit gifta så in i bäng länge. Tänk så besvärligt en del har det i början av ett förhållande, inte släppa en fjärt, absolut inte bajsa och vissa kan knappt kissa. Då vore en dörrlös lägenhet en mardröm.

Mamma ringde nyss, hon ringer oftast när hon vill ha något gjort, men denna gång skrattade vi båda gott tillsammans. ”Hur blir det imorgon?” Frågade hon och jag undrade ”vad det var med imorgon? Den sextonde svarade hon, vad händer då sa jag?” ”Min födelsedag sa hon.”

”Men vänta nu sa jag, först ska vi ha vår, sen sommar innan hösten tar oss till den 16 november.” Hon började skratta och vi konstaterade skrattandes att hon var ute i verkligt god tid. Så kan det bli när ålder och stroke tar sitt, någon fyllde år på boendet och sen trasslade hennes tankar ihop sig.

Men jag ska nu börja städa ur skåpen utan dörrar, ser ju tydligt var en insats behövs.

Jag är en varannandagsmänska just nu, mår skunk en dagen och nästa skapligt. Igår var jag galet trött, lyssnade på en meditation och somnade, vaknade 16.55, sov bort större delen av eftermiddagen. Inte kul alls. Tacksamt tackade jag mig själv, som redan tidigare i veckan ringde och bokade av tiden till frissan.

Så fötterna ser ut och frisyren, vågar inte boka nya tider.

 

 

Tacka nej är inte lätt alla gånger

76167B4C-9D84-4E52-8C71-08B18F0F118B

 

Redan i morse när jag satte fötterna i golvet nyvaken, visste jag att det är en ”sån” dag, mjölksyrans dag. Jaha, mjölksyra från fot till knopp, helt slut när jag rör mig och jag skulle bli hämtad av maken vid 12- snåret för skjuts till Täby polisstation för att fixa nytt ID-kort.

Duschade, tvättade håret, sen fick jag lägga mig på ett badlakan, orkade inte torka mig. Vänta in livet en stund, upp och föna håret med armarna uppsträckta var en plåga. Jag tittade mig själv i spegeln och sa till mig själv ”du får allt va så där osminkad och rälig.”

Väl i Täby fick jag kämpa mig upp i en trappa , sen satt vi där och väntade. Eftersom det gått troll i detta med att fixa identitetskortet, fortsatte det på plats ännu en gång. Jag som tidigare redan tagit foton har fått veta att de tar det på polisstationen och som någon påpekade, man får inte ha glasögonen på sig. Tänk, det sa inte killen som tog bilderna i vårt centrum, jag sa att de skulle vara till ID. Han borde sagt att de tas på plats och att jag inte fick ha glasögonen på mig eller rättare sagt, att jag inte behövde ta foto hos honom. Nu blev de något trassel med kösystemet, så där satt jag med nr 203 och alla nummer gick förbi, vid 212 gick maken och frågade. Man har ju en beställd tid, hon fixade något och sen var det min tid.

Haha dessa foton de tar, jag såg ut som ett spöke, hade för mycket hår i ansiktet och ombads dra bort vid sidorna och luggen. Japp, det blev ju snyggt utan en spegel att kolla hur det såg ut. Så nu får jag kallelse att hämta ID:t om en vecka. På väg ner i trappan mot bilen var jag tvungen att hålla i maken, den förbenade mjölsyran, så svag i benen och darrig invärtes.

Väl hemma har jag och mjölksyran varit ett hela dagen och kvällen, kommer lägga mig tidigt.

Drömmen om att vara dagmatte till sonens framtida hund, tackade jag nej till idag. Det var inte roligt att vara realist när man som jag drogs med i sonens inspirerande glädje. Vi är väldigt lika varandra och jag mitt nöt inbillade mig att det skulle fungera med min kropp, pyttsan. Tack för era kloka tankar om det här med hundvaktandet för min del, behövde höra det.

 

Vara eller icke vara dagmatte

126A85C1-6ACD-4DDD-B81B-FA2B4EDCFC18

 

Ni vet en sån där strålande vinterdag med gnistrande mjuka snödrivor, småfåglar som kvittrar och köar runt fågelmaten. Stora tyska fältharen har skuttat förbi och rådjuret åt upp Koltrastarnas äpplen under granen, en morgon av rörelse och liv där ute.

Själv vaknade jag tidigare än vanligt av ångest, hjärnan går i spinn, nu är jag så fast i förväntningar som kommer ställas på mig att jag känner mig klyven. Å ena sidan vill vi ha en hund igen och siktet har varit när maken går i pension 2020. Vi har nu kommit fram till vilken ras som skulle passa oss och har varit i kontakt med en bekant som sitter i rasklubben … heter det så, får något vara ras längre? Jag ska kontakta deras omplacerare av hundar, sen kan det gå fort eller ta tid.

Då skriver sonen igen och frågar om jag vill vara dagmatte till deras kommande hund, en fransk Bulldog, jag har redan sagt ja till det. Den kommer lämnas in på morgonen och hämtas vid tretiden av min T på sin väg hem från skolan. De tar själva hand om hunden om jag inte mår bra, hunden kan vara med sonen på jobbet och de kan åka hem till mig och gå ut med den vid lunchen om det behövs. Jag måste vara ärlig, rak kommunikation om hur jag mår, skriver sonen.

Jag mår ju egentligen sällan bra, svårt med blodtrycket och ingen kraft i kroppen vissa dagar. Dessutom väldigt beroende av mina morgnar, lugnet, lugnet hela dagen vissa dagar. Men samtidigt så är jag ju så medveten om att den där lilla turen med Frallan vid lunch, kan vara vad jag behöver. Den rasen behöver verkligen inte långa promenader, de är snarkande slöhögar. Så jag kan väl i princip ta mig runt huset som är långt och hem så är den nöjd, den har ju redan fått morgonkissturen på sin väg till mig och så hämtas ”Ove” av T vid tretiden.

Prestationsångest, min kropp är ju inte klok, orkar här och där inte mycket. Här kommer lust och längtan in och tar plats, vill ju så gärna ställa upp, både för min egen skull och Frallans. Så klyven jag känner mig, mest rädd att braka ihop, sen tänker jag på makens och min frihet. Egen hund hänger ju med till landet och så fort maken går i pension behöver jag aldrig fundera över att gå ut med hunden, varken vår då eller sonens. Maken älskar att gå långt, så vår hund kommer komma ut på långa härliga promenader oavsett hur jag mår. Maken säger att han väl först får gå en kort sväng med Frallan, lämna hem honom och sen dra iväg på äventyr med vår kommande hund, vars ras kräver mer motion och upplevelser på ett annat vis.

Maken säger, ”det är deras hund och de får lösa ev problem, det är inte vår sak.” Jag vill ju ibland bo på landet några veckor, vilket säkert kommer bli mer när maken går i pension. Då har de ingen dagmatte, har de funderat över det? Jag har ju ingen lust att känna mig obekväm i att leva mitt eget liv.

Mycket som snurrar i skallen och då brukar jag vakna onödigt tidigt med skallen full av osmälta tankar. Det här kommer lösa sig med tiden, om de får en valp i sommar ska de ta helt delad semester, för hundens väl och få den rumsren till den kommer till mig.

Nu mot frukosten ….

Syrrans strumpor och skor

7E6C524A-47E3-4F50-A1F8-DF78B2A50CD4

Nu börjar dimman lätta, såg inte ett dugg på sjösidan och konstaterar att det blir konstigt tyst när dimman ligger tjock. Kan det vara att luften är så fylld av fukt att det på något vis ändrar ljuden utifrån? Ibland när det är dimma som mjölk på båda sidor, kan jag känna mig som om jag satt isolerad i tystnaden, märklig känsla.

Inte gör jag något speciellt, vilar mest då kroppen inte är så snäll, om jag säger så. Små och ännu mindre insatser här hemma slutar genast i en kropp som badar i mjölksyra, med det påslaget borde jag ha sprungit marathon minst. Gilla läget … gör jag inte, men valfriheten är en gåva friska har, inte sjuka.

Igår var det inte långt till tårarna, hade min tid hos min Laura, fotvårdaren, men jag fick så lågt blodtryck att jag omöjligt kunde gå. Färdig att gå, sansade jag mig och satte mig i soffan för jag mådde verkligen skrutt. Tog trycket, hämtade det vid fotknölarna kändes det som, det låg på 89/63. Hatar att ringa ynkliga återbud pga kroppen, för mig är det svårt att inte komma till bokad tid, hur sjuk jag än är så mår jag dåligt av att ringa så sent och boka av.

Jag har tagit fram kompressionstrumporna, kanske hjälper det upp blodtrycket. De ska sättas på före man kliver ur sängen på morgonen, vilket var ett gympapass som hette duga. Jag fick kramp i ryggen, när jag låg där och kämpade med strumporna. Muttrade och for, en stunden ena benet upp och slet i strumpan och andra stunden sträckte jag ut benen och for hit och dit med ryggen för att bli av med krampen. Tur att jag är ensam i vissa stunder av misslyckande, måste sett ut som en idiot som jag for runt.

Letade igår upp min systers strumpor, de hon hade när hon låg på sjukhuset, där hon senare dog i cancer. Det blev lite saker jag tog med hem, syrrorna på sjukhuset bad oss rensa rummet och då åkte kompressionsstrumporna och hennes skor med mig hem. De har känts så fint att ha fått gå i syrrans skor och strumporna hjälpte mig under njursvikten. Jag kan vara riktigt fjöligt sentimental med sånt här, kändes nästan som syrran var med mig när jag kämpade på mig hennes strumpor och som om hon var med mig ute och gick med hennes skor på fötterna.

Jag minns under min uppväxt hur pappa en dag kom hem med fruktansvärt fula gubbpromenadskor, i ljusbrunt skinn, toppenkvalité. Han var så stolt över sitt kap och jag hade inte mage att ställa till någon scen. Lyckades gå med dem några gånger, men nej, ska sjutton vara tonåring och gå omkring i gubbskor. Så jag knuffade in dem under min säng och där låg de. När jag flyttade hemifrån följde de med mig i en skokartong och varje vidare flytt hängde de med.

Jag tror de ligger nere i källaren, för jag kan aldrig kasta dem, konstig känsla. Som blandat sig med ”de som aldrig har ett par skor,” tacksamhet, skuldkänsla, man vet aldrig, bra att ha. Ibland är jag bra konstig och inte förstår jag alltid varför.

Har du någon pryl som du har ett märkligt känslomässigt förhållande till utan att förstå varför?

Panikunge, råris och annat

42E2486E-4187-401C-8F39-A82E6DF6903C

I lördags satt jag väl påklädd med en filt runt benen på altanen och bara njöt i solen. Imorse var allt vitt och nog snöade det redigt när vi åkte hem, inte kommer det någon vår ännu inte. Jag var ledsen över att åka hem från landet, jag älskar att vara där när det är oväder.

På väg hem slank vi in till mamma, jag skäms över att vi inte har varit där på flera veckor, först var jag förkyld och sen som en översköljning av detta förbenade sviktande blodtryck, sen var det barnkalas förra helgen, på söndagen. Mamma kan inte vara med där, de har lång trappa upp till övervåningen och lika illa är det med trappor, om man ska ta sig in via altanen på baksidan. Inte rullstolsvänligt för fem öre, så då åkte vi från landet till kalaset.

Men hon trivs så bra på sitt boende, ”vi bara äter och pratar, tiden går fort” säger hon och skrattar. Idag var det en glad mamma vi hälsade på.

Själv känner jag mig rätt glad trots starten i viktklubben, jag kände mig både irriterat sugen och rastlös i lördags kväll. Hade sparat ett grovt surbröd med hela kärnor i och så bredbar leverpastej och lite tomat, som jag tog innan jag la mig. Det var gudomligt gott. Första veckan är inte så lätt, tarmen ska krympas och sötsuget dompteras.

Tankar som trängt sig på i helgen handlar om att idag är det två månader till pensionsdagen. Men det lät väl trevligt, tills min hjärna plötsligt lystes upp av insikten att jag snart är 70 år. Rent av förskräckt och en panikunge for iväg ur mig, men GötaPetter vad händer i mig? Ålder har jag aldrig varit rädd för, vad sjutton handlar detta om?

Jo, när jag fick njuren 2009 sa jag lättvindigt ”jag får vara glad om jag lever till jag är 70 år.” Men va, då har jag bara fem år kvar!! Så nu måste jag börja med att förflytta levande livet till 80-års ålder, så får vi se hur länge tanten håller.

Inser nu att jag har nått den ålder, när jag tidigare sagt, när olyckor hänt, ”att det var tur att det inte var en ung människa, utan en gammal som dog. Personen har ju hunnit med sitt liv, barn och barnbarn.” Men inte går det att säga så hahaha! Vilket korkat flarn jag har varit som tänkt så … nu gäller det ju mig och min ålder. Men ärligt, så är jag nog så där krass i min inställning. Även när det gäller mig personligen.

Fridens på er nu blir det marinerad och stekt kycklingfilé med råris, stekt broccoli, och en sås på yogurt, vitlök, kryddor och så har jag visat flytande honungsburken för såsen. Smaklig spis!

Jaha, så är jag fast i råris och fullkornspagettiträsket igen …

Beslutet satt långt inne

6E543E89-DB12-4A60-ADBC-3B0E3CF5EE7D

 

Tänk så det har tagit emot, tankarna har staplats på varandra, men inget har hänt. Så idag skärpte jag till mig och blev medlem i Viktklubben. Suck, pust, stön lite panik har jag nog känt.

Jag kommer att få lida för den impulsen, första dagarna brukar vara värst, hela systemet kommer skrika efter kaffebröd, godis allt tänkbart sött.

Jag tycker det är rätt att vi människor tar ansvar för oss själv i alla tänkbara lägen, men det svåraste är nog att banta. Mat är ju något du alltid måste ha omkring dig och hela samhället är ju som en stor frestelse, med allt som är så lättillgängligt dygnet runt. Matintaget måste jag reglera själv, lättare att sluta röka var det faktiskt, ingen sa att jag måste röka, kröka, göka jo då, det finns de som sexmissbrukar, säg vad inte människan missbrukar, droga, spela. Alla de hopplösa lasterna, som är så svåra att bli av med. Men bara maten måste du hantera hela tiden.

Så med kämpa och jävla anamma, önskar jag sjukt mycket att det kan hålla i sig denna gång. Det svåra är egentligen inte att gå ner, det riktigt svåra är att stanna kvar på målvikten, om man ens kommer dit. Alla dessa mellanstationer jag kommer landa på när vikten står still och viktlivet känns segt. Alla gånger jag ska tacka nej, till livet goda efterrätter, tårtor, bullar och choklad, ska vi inte tala om. Att alltid tänka innan jag går bort, ha något godkänt i fickan, stödäta innan jag går på vissa tillställningar. Att komma in i det hela, komma igång till det flyter på av sig själv.

Min T har sportlov denna vecka, han ringde och frågade om han får komma imorgon, klart han får. Så det blir till att värma fiskbullar till hans lunch, få se hur många han får i sig denna gång? Vi kommer se film och prata en massa så klart.

Fridens i eftermiddagens sista strålar.

Lite ditt och datt utan att lätta

 

3F6C8576-A177-4579-95B3-E9BDB0D80ACD

Tack Anne för att du lärde mig få in hela bilden på annat ställe, gav mig en kick av lyckokänsla. Så här ser hela mitt fönster ut nu på landet.

Igår tog jag tidning och en kaffe med mig ut, satt på baksidan på en bänk och njöt av fåglarnas drillande och solen, vårkänslan som överföll mig. Jag känner mig ofta trött när det känslan tar tag i mig, en mjuk följsam trötthet, vårtrött och ibland deppig när det vackra slår ut. På bänken hade jag lagt en sittdyna av pressade ullrester från en fabrik som syr ullkläder i Östersund. Perfekt, lätt och smidig att ta med och så klart varm att sitta på.

Igår var dagen när jag kände igen mig själv, tvättade några maskiner, sorterade en hög bunt med allsköns papper och skräp, plockade och orkade gå en sväng runt huset på min väg hem, när solen slutade värma, då kommer kylan.

Idag är kroppen sig lik igen, gnöl och gnäll. Men idag ”ska jag bara” baka ett matbröd, sånt som sköter sig själv, när man är en van bagerska.

Förra veckan var ingen höjdare, skulle ju ta urinprov och ha med till labbet, glömde kissa på morgonen, kissade senare och glömde röret på badkarskanten. Var samma dag hos min läkare som hittade en återlämnad tid för mig att få spirometri gjord. Jag missuppfattade det som att det var denna torsdag jag skulle dit.

Fick ett krav på 100kr i måndags med posten, för uteblivet besök då i torsdags. Suck, har ringt och bokat en ny tid till 4/4, lång väntetid och det retar mig att allt blev fel. Någon annan kunde ha fått den tiden jag missade, gillar inte alls som det blev. Sånt får mig att skämmas, jag är inte sån som missar bokade besök utan att höra av mig.

Helgen blev ju bara pannkaka av, lillfia med sin kräksjuka och inställt blev det med 2-åringens kalas för kusinerna. Vi tog grabbarna i vår bil hem och jag placerade en hink mellan benen på 4-åringen. Vi kom hem med tom hink, levererade ungarna och åkte till kalaset vilket var helt rätt, varken maken eller jag blev eller blir kräksjuka.

Kalaset var trevligt och dottern hade bakat den godaste tårtan jag någonsin ätit, rysk honungstårta. Min älskade 2-åring kanade upp och ner i mitt knä, det gör mig så glad, hon är så lik vår dotter som liten och nog känns det extra i hjärterötterna, som en smekande vind från förr.

Väl hemma igen får jag höra att fyraåringen kräks, det var det jag kände på mig, sen föll sonen, och hans fru. Bara min älskade 10-åring som klarade sig, men han är som mig, fobiig för kräkandet så han håller sig undan och kanske har han tur och har fått rätt gen från oss. Han ringde igår, 10-åringen och undrade vilken dag han kunde komma till mig i veckan, sportlovsveckan. Han hade en del inbokat på fritids, så fredag blir vår dag.

Roligare än så här blir det inte idag, jag har inte haft så stor lust att varken läsa eller skriva. Men det går lite upp och ner, som livet.

 

Ibland blir inget som man tänkt

Allt vi planerade till helgen blev pannkaka.

Imorse vaknade 2-åringen och kräktes, vilket hon har fortsatt med under dagen, kräksjukan gör entré och vi håller oss undan. Sån tur att de har eget hus, de ännu friska grabbarna har varit ute med farfar, gått och tittat på alla träd som har blåst ner, spanat in isen på sjön och kasta sten på den. Spännande med is på sjön och alla dessa stora träd som ligger.

Middagen vi skulle äta tillsammans blir inte av, maken och sonen kommer stå på altanen och grilla vildsvin, hahaha, jag höll på att skriva piggsvin. Vi fixar potatisen i ugnen och sen hade jag tänk överraska ungar och vuxna med marängsviss, men vill inte att yngsta ska bli gnällig om hon inte får efterrätt, så det hoppar vi över.

De äter i sin stuga och vi i vår.

Sen imorgon kör vi hem grabbarna, sonen tar sin dotter och fru i sin mindre lånade bil. Jag tänker gardera mig med att ha en hink i baksätet om någon av grabbarna grus plötsligt blir sjuka. Det är min fasa, ljuden, lukten hahaha, minns när våra var små, de kräktes i toa och jag i en hink bredvid, bara för ljud och lukt. Jag har faktiskt fobi för att folk kräks, då springer jag långt bort. Kanske lika bra att ta två hinkar? 🙂

Sen nästa bedrövelse, inget kalas imorgon. 2-åringens pappa blir hysterisk över att ev bli smittad av kräksjukan, vem blir inte det. Så det blir nog inget besök ens från oss som hittills aldrig har haft det.

Så blev det med min efterlängtade helg.

De nya gardinerna i köksfönstret blev som ni ser fina, men de andra längderna var själva gardinstången för tjock att få in i gardinfållan. Jag har beställt nya gardinstänger, hoppas de kommer i veckan, så jag får upp dem nästa helg.

Fridens

Tråkigt nog går det aldrig att få in bilder som passar. Blir bara förbannad.

Blod är rött

Satte igång skondisken med allt finporslin, nu ska allt bli rent och fint i mina skåp och lådor. Suttit och torkat disk och tänkt på reklam, allt blod i reklam får vara rött, bara det inte är mensblod, då är det blått. Ser hur någon med förmodat tandköttsproblem spottar ”blod” i handfatet och varje gång jag ser den reklamen känner jag mig … varför inte passa på att vara kränkt? Kränkt som kvinna, människa, är menstruerande kvinnor orena även i vårt land. Något skamligt är det tydligen med menstration.

Undrar vad barn tänker om kvinnors små ”blöjor” med blått i?

Nu ska jag ut i köket och skramla ihop en middag, hade bra.

 

 

Hypokondriker för en dag

Nackdelen med att numera kunna hitta sina provsvar på 1177 före läkarkontakten leder bara till hypokondri och oro. Gårdagen var så knäpp att jag bara suckar, golvläggaren kom tidigt och stressen gjorde att jag missade att ta morgonurinprovet. Tänkte att Ok, jag tar ett nytt innan jag åker.

Tar en taxi i god tid till vårdcentralen, upptäcker att det är stängt för lunch, får sitta i trapphuset och vänta i 25 minuter. Där samlas alla vi som kommer i extragod tid, precis före dörren öppnas kommer ett sällskap på 5-6 vuxna människor som enligt vårt lands myndigheter vid brottlig handling, inte har något synligt identitet, mer än svarta kläder, gymnastikskor och luvtröja.

Nå, vi strömmar in och tar våra kölappar. Jag hamnar hos en nyanställd, som inte visste hur formuläret till mina blodprover skulle fyllas i på datorn. Till slut med hjälp från mig och en annan anställd, var det klart, jag börjar rota i min väska efter det där nya urinprovet jag tog. Rotade, rotade och kunde inte tro det var sant, men kvar hemma var det.

Sen ut och göra rätt för mig, betala, sitter i väntrummet tillsammans med två till synes svenskar och så de där utan identitet. Den ena svenska tjejen pratade väldigt högt i mobilen, inga hemligheter där inte. Vad är det med folk, vad får dem att tro att vi andra vill veta alla detaljer? Jag kan strunta i detaljerna, tar inte illa vid mig, men känner mig störd av detta gapande. Ouppfostrat helt enkelt!

Sen börjar teatern, alla i det oidentifierade sällskapet går in till läkare, utom en tjej som sitter kvar. Hon tar fram sin mobil och börjar fota selfies, så totalt ogenerat, som om hon satt ensam hemma på kammaren. Det trutades med extra allt läppar, från höger sida, från vänster sida, rakt ovanifrån. Det skickades förtjusta blickar på sig själv, verkligen uppskattande aaah så vacker, så läcker eller så här, lite axel fram och tittande sexigt över axeln. Men herre min gnu, jag började skratta och hon upptäckte det, skrattade med en kort sekund och fortsatte sen som the sexy, sexy thing hon upplevde sig som. Asså, det är så märkligt denna nya typ av människa, som delar planet med oss få vanliga mänskor. Det måste vara någon slags diagnos på det hela.

Så in till doktorn, min vän. Hon klurar på diagnoser, lyssnar på hjärta och lungor, rusar iväg till labbet och lägger till ett prov bland alla mina blodprov. Vi funderar högt tillsammans, hjärta hit och dit, förmaksflimmer, ME igen, vilket i Sverige är en slaskdiagnos, men utomlands är den en sjukdom och godkänd. Brukar ju vara så i vårt land, de håller emot kunskap de har bestämt inte passar in i vårt diagnossystem, så länge de kan. Men ME betyder ingen ev hjälp för mig, jag kan inte äta de sorters mediciner som hjälper en del av de ME sjuka pga allt med mitt transplantat.

Vi har en plan, först EKG, var normalt, sen något prov på torsdag nästa vecka, spiromentri och eller cykla. Jo, det blir lite rörigt i hjärnkontoret för mig. Efter provsvar och test ev remiss till kardiolog? Ja, vi får se.

Sen kollar jag provsvar idag på 1177 och nu börjar galenskapen, höjda värden på prover jag inte brukar ha problem med, så något är det. Jag har varit inne på förmaksflimmer/kärlkranssjukdom, men sen upptäckte jag förhöjt P- -Paratyrin och är då inne på hyperparatyroidism PHPT tror det är den det är fel på. Jag har ju redan medicin för underfunktion av sköldkörteln. Så, nu slutar jag att leta mer i sjukdomsbeskrivningar, vet ju inte hur sjuk jag kan hinna med att bli, innan doktorn ringer. Hahahaha!

Nog stod mitt urinprov riktigt fint i sin plastpåse på badkarskanten när jag kom hem. Suck!

Det är som vårväder där ute, jag ska nog sätta mig på balkongen en stund i ljuset, om jag får plats med rumpan någonstans, där ute står roddmaskinen, vanliga träningscykeln, barnstolen och annat vi tryckt ut där under golvläggningen. Det blev så snyggt och NU är allt klart, tog nästan två år. Jippi!

Nu ska allt packas upp, sorteras, torkas av, ställas upp, hängas upp, kastas osv.

Fridens

Lång näsa nummer två

Hahaha nu har det gått troll i att få en ny legitimation. Kommer till Polisstationen, blir ombedd att logga in med siffror jag har fått. Nej, det är fel, finns ingen tid till mig, en snäll man som jobbade som volontär hjälpte mig, konstaterade att maken missade vilken månad vi skulle vara där, 18/3 inte idag. Så snopet, minst sagt. Så vi fick en ny tidigare tid, som jag nyss upptäckte är min fotvårdsdag, vilket jag gör var tredje månad, trött jag blir. Maken säger att vi bokar om ännu en ny tid ikväll.

Tänk att jag har fixat håret och sminkat mig två gånger i onödan, nästa, sista gången ska jag banne mig åka naturell, ser ju lika ful ut ändå på dessa bilder. Av den lilla turen till polisen blev jag helt slut, stå länge och sen gå till bilen en sväng. Inte mina bästa grenar, så flåsig och tryck som tvärs över bröstet. Funderar på om jag har fått Angina pectoris, få se imorgon hos doktorn.

Han sliter nu maken, allt som är i balkongrummet ska in i vardagsrummet, där ligger nu den nya snygga ekparkett på plats. Nya tassar på möblerna och skinnsoffan har han dammsugit och smörjer nu in dynorna. Vilken tur att jag valde en man som är orädd för att ta i när det behövs.

Nu ska jag skala potatis till ett potatismos, roligare än så blir det inte nu.