Åsnan i mig

Igår skrev jag detta, men som ofta fick jag inte in inlägget. Flyttade, räddade det med mig till Fb och idag lyckades det fint att flytta tillbaka det hela.

Gårdagen bjöd väckning i ottan och biltur till njurläkaren på inbokat besök. Ny läkare, ren glädje att träffa henne. Alla prover var utmärkta, så besöket gick snabbt. När hon öppnade dörren sin och hämtade mig, satt jag och skrattade högt med ett äldre par, där mannen var njursjuk. Härligt att höra så glada röster sa hon, läkaren. Jag vet att det brukar vara rätt tyst i väntrummet, men har man tur träffar man någon pratsjuk, glad själ. När jag sa till läkaren att jag mådde bra, vilket jag gör nu på ett nytt vis, med min nya medicin, som jag trimmade in under semestern. Du ser väldigt pigg ut sa hon, det lyser om dig.

Ja, men likväl gick luften ur mig efter frukost väl hemma igen och då sov jag som en stock tills Stig en mycket gammal vän, snart 90 ringde och väckte mig. Men före hemkomsten åkte jag taxi med en spännande kille från Kirgizistan och ja, jag var tvungen att titta hur det stavades. Ett bergigt land i inre Centraleuropa, gränsande till Kina. Hans utseende såg speciellt ut så jag var tvungen att kolla in fakta från hans land. Tror jag mötte min första mongol, häftigt, för något vandrande turkfolk tror jag inte han härstammade ifrån. Asså, de där turkarna, finns de boende över hela världen, jag bara undrar?

Det tog inte många minuter förrän han berättade om sitt liv, frånskild med en elvaårig dotter boende hos mamman med ny man. Mamman led av schizofreni och det var ingen höjdare varken för honom eller dottern. Han pratade om sin dotter och sorgen, oron lyste så starkt igenom. Tänk så många människoöden det finns, bara runt den lilla cirkel du och jag bor i.

Ibland står jag i mitt sovrumsfönster och tittar på alla fönster i husen mitt emot. Funderar vad som gömmer sig där bakom rutorna, hur de lever, pratar. Hur det faktiskt finns ett liv med en hel historia bakom varje fönster. Precis som varje taxibil bär en förare med ett öde och dessutom kunders öden. Det finns så mycket berättelser här i världen och jag älskar att lyssna, delta i den där riktiga kommunikationen som finns runt varje hörn om man har ork, tid och viljan att delta.

Sen när jag klev in hemma låg posten på golvet och se där, min första kontakt med mitt kommande pensionerade liv. Alecta talade om att jag har ålderspension hos dem, men så spännande. Gå in på ”Mina sidor” och se pensionen från dem hahaha!
Du har fan i mig skyldighet att hålla dig frisk livet igenom om du ska få något från oss din åsna! Hela 122 kr resten av livet varje månad + 60 kr i fem år. Ta er i dalen, eller det är nog jag som ska ta mig i dalen. Vilken tur att min man finns, verkligen inte bara ekonomiskt, men det underlättar.

Men i sanningens namn det var inget oväntat, vad som var oväntat var min inre reaktion på ordet ålderspension. Nämen e ja där nu, konstigt, nyss var jag mitt i smeten, jaha, nu har större delen av ett liv, mitt liv gått. Både ofattbart och märkligt, den starka reaktionen var jag inte beredd på.

Senare satt jag och tittade på en lista med alla namn och adresser till min gamla klass, har kvar den efter två klassträffar som jag ordnade. Gav listan vidare efter sista träffen till några av de andra tjejerna, som får ta över och bjuda in till nästa träff, men det blir nog inget av med det. Så få som orkar ta tag i saker nu för tiden, ”ta tag i” det får oftast någon annan göra.
Undrar hur många som lever av mina klasskompisar, vet att två saknas och den ena var nog en av de jag var mest nyfiken på. Skulle velat träffa henne, helt privat, bara pratat om livet, tankarna, hur allt blev och inte blev. Men yrvädret drog ifrån oss av egen fri vilja och det sörjer jag.
Men nu måste det bli något mer av dagen, ska sätta en bröddeg och dona lite.

Fridens

Om att tappa färgen

Jag känner mest frustration över hur fruktansvärt fel det mesta har blivit i vårt land. Alla byråkraterna som tillsammans med politikerna sitter och bestämmer över våra huvuden, sånt vi aldrig har tillfrågats om. När och varför tappade de all rim och reson. När fixade de alla dåliga lagar med hål i, aldrig verkar lagar vara det som jag trodde. Usla beslut om det mesta, ogenomtänkt, slött, uddlöst, ingen riktning, ingen framförhållning och framförallt inga beslut som står upp för varken människor eller djurs bästa.

Det lobbas något kopiöst i politikers korridorer, men inte lobbas det för vårt eller djuren bästa, bara mammon som ska fram, ha sitt. Jag är så totalt besviken på systemet, jag känner mig som ett tomt skal av sorg för det land vi en gång var. Allt jag växte upp i i tron att vi som folk och land var, stod för, var bara en chimär, samma dimridå som jag så ofta tänkte, att ryssarna levde i med en toppstyrd mediavärld, styrd från makten vad folket skulle få veta om sitt land och omvärlden. Nu sitter vi här och jag känner så stor oro och rädsla för mina barn och barnbarns framtid. Skeppet sjunker och med det alla möjligheters land och vår tillit till politiker vänds mot ilska. De valda och betalda är så inkompetenta att de inte ens kan hålla färgen längre.

Jaha, så tänkte jag och skrev på Fb, de flesta förstår hur jag tänker och känner igen sig i mina tankar, men precis som i samhället för övrigt har jag 2 vänner som lever i det blå och pratar om ”tacksamhet över vårt vackra land”. Är det de goda som talar, tillrättavisande, när de skumögt tittar ut över vårt land. Makalöst konstigt att ha vänner som inget ser, förstår, känner. Som utgår ifrån att jag inte tycker att vårt land är vackert eller är tacksam nog att få dela landet med dem, de lycksaliga som bara är nöjda med allt, så gudomligt befriande att leva så.

Själv är jag både krass och realist, men det här hur vi väljer att se på samhället är ju som baken delat.

Är jag med barn?

Myser i det grå fuktiga, inne så klart. Här i tystnaden har jag tagit hand om både fötter och händer, filat och lackat.

I torsdags drog jag iväg till min vårdcentral, influensasprutans tur, ensam var jag inte om den tanken. Jag och ett lämmeltåg av andra gamlingar armbågade oss in, slet åt oss plattorna med fastsatt papper och penna med frågor om hälsan att svara på, födelseårtal och slutligen, om vi var med barn? En liten dam med röda irriterade ögon, sa blankt ”nej” när jag frågade om hon var med barn? Det sker ju mirakel varje dag påstod jag och det var skönt att släppa lös skrattet, i det annars rätt tysta väntrummet. De röda ögonen visade sig komma från en starroperation och hon blev förvånad över att hon kunde läsa frågorna på pappret. Älskar gamla tanter, har bara så svårt att fatta att jag själv är där … nästan … beror på vem man frågar, är en klar tant för unga, för riktigt gamla är jag nog ”bara barnet.” När får man kalla sig gammal nu för tiden tro? När jag var ung så fick gamla liksom vara så gamla de ville, det var ingen som förväntade sig en sista karriär, ett oavbrutet resande, massa medvetenhet, fina kläder, fartvind i håret när de står på skidor, surfar eller kör motorcykel.

Det var över trettio personer före mig i kön, så jag fick mycket tid över till det bästa jag vet, titta på folk. Gamla par är ofta så tydliga både i ord och handling, hon lite vimsig och uppfattar inte vilket könummer som ropas upp, här flyttas vi till ett rum närmare själva sticket, när det närmar sig sitt nummer. Så hon studsar upp och gubben drar ner henne, det tjattras lite. Andra gubbar kan inte sitta still, utan vandrar lite hit och dit till tanternas irritation. Precis som i regeringen en massa käbbel. Om vilket nummer man har, det tar tid, hur lång tid tar det, händer det något, jag kommer nog tillbaka en annan dag. Vissa använder rullatorerna som pansarvagnar, undrar om allt vett och normalt uppförande försvinner hos en del med åren, varför i så fall? Man behöver väl inte bli elak och oförskämd för att man blir gammal.

Jag fick mitt stick och ropade högt vilket nummer jag hade haft till alla i första rummet, så de lättat kunde sitta ner ett tag till, innan det var dags att byta rum.

Jag minns inte om jag berättade att min dotter la till Netflix hemma på vår tv och det blev precis som jag var rädd för, jag fastnar i serier och när man får fortsättningen serverad några sekunder efter tidigare episod slutat, så förstår ni hur det blir när dagen bjuder grått och blött där ute. Jag har redan sett slut på en elakare version av tv:s Sabrina. Sen Lucifer, den jävel som han är, roar barnsliga sidan hos mig, det här att oväntade saker händer, magi, sciene fiction är så roligt att se. Sen finns det hur mycket som helst att välja på, kostymfilmer ser jag fram emot och dokumentärer, när det passar mig och slippa all jäkla reklam. Finns det värre än att vilja se klart på något bra som sänds lite senare än vanligt och klockan bara går och går för reklampausarna tar aldrig slut.

Nu drar det ihop sig, ska göra lite dill och citronsmör som vi ska ha till grillad makrill, jag bara älskar makrill och avundas er som bor i hamnar där dessa godingar går att få tag på sprallande färska.

Skön helg på er alla!

Vaken?

Långt borta som i en annan värld hör jag något … zzzz nää, det kan inte ha med mig att göra, det där långt bort i stan zzz ljudet … zzzzz
Far upp, visst sjutton ringer det.
”Maggan, jaha om fem minuter?”
Kläder på i en omöjlig kombination, vem tänker på sånt, jisses ner i hissen, håret på ända, borsta tänderna … glöm de, huvve ligger kvar i sängen, där står PostNord mannen med ett jättepaket.
”Hej! Skriv på här i det grå fältet” …. skriver en punkt, för nyvaken för att fatta, det blir ett streck med någon krumelur på slutet …
”Hahaha ok skrattar PostNord, orkar du bära paketet?”
”Nää, du väckte mig, jag vet inte ens om jag hittar hem igen.”
Så tacksam att han åkte hissen upp med mig och paketet. Tack PostNord för väl uträttat arbete! ❤
Nu blir fåglarna på landet glada, vet inte hur många kilo fågelmat det är i paketet.
Själv vet jag ännu inte riktigt säkert vem jag är, var jag bor och dagen kunde ju börjat lite mer i snigeltakten som passar mig.
Men på med kaffet och rita en macka till mig själv, så puttrar nog kroppskrället igång vilken dag som helst.
Nu njuter vi av novembers redigt grå dagar, helgen drar in med stök och möten. Kram på er Alla!

Lite mutter bara

När jag äntligen går in för att ta ur tvätten ur tvättmaskinen, så inser jag att idioten inte har centrifugerat, den hoppar över vid 60 graders tvätten, jag har alltid svurit och undrat vem som inte vill centrifugera sin 60 gradiga tvätt? För vad tvättar man i 60 grader, lakan, handdukar, trosor allt som verkligen ska centrifugeras. Suck!

Tidigare tänkte jag vara lite smart och ”skala” mitt hårdkokta ägg som han gubben från Hajk visade som ett tips. Jag la ägget i en lite kastrull utan vatten och satte igång att skaka av bara den. När det stänkte upp på min arm insåg jag snopet att ägget inte var riktigt hårdkokt. Dubbel suck! 🙂

Å nu tar skymningen mig och jag har smitit hela dagen ifrån sista garderoben, rensningen av den. På tal om skymningen så blidde det väldigt mörkt plötsligt med vintertiden/vanliga tiden. Känns som om vi har levt i en evigt ljus, lång, varm sommar, som det nu blev, redan tidigt i våras. Nu önskar jag kyla, så vi slipper det grå slasket, fram för snö i mass, det gillar jag.

Annars ”händer det ingenting här” som min mamma brukar säga. Jag är verkligen inte deppig, men avslagen och känner mig tom på något vis. Ibland i mitt ingetgörland drabbas jag av lättare panik över tiden som så obarmhärtigt bara drar förbi.

Tiden känns annorlunda nu mot förr i mitt friska liv, då drog dagarna med rasande tempo förbi utan att jag tänkte så mycket på det, då var det så mycket som skulle hinnas med, ungar, städ, tvätt, umgås och jobba.
Idag tittar jag på klockan och mer känner att min tid på jorden bara går och här sitter jag som en idiot i soffan. Det finns möten jag vill ha, saker att göra, upptäcka, men allt det där är skallen full av utan att något händer.

Ibland väljer jag att blåsa liv i kärringen för en eftermiddag, sen får jag sitta här igen på paus. Kroppens val, inte mitt val, suck.

Då ringer dottern, hon kommer över och fikar imorgon med båda ungarna, nu blev jag glad, här ska pussas och klämmas på yngsta trollet, modell mer vild än tam och världens sötaste unge. Femåringen vill nog lite andra saker.

Nu styr jag morfars hemfärd via bageriet, måste finnas en tårta som är ok även imorgon.

Nä nu jädrans ska jag in och rota i garderoben.

Att vara eller inte vara … förkyld

En rackarns seg start på förkylningen, känner mig ännu som om jag är i början av den och väntar på vad det ska bli av den. I fredags ilade jag in till apoteket innan vi drog till landet, bunkrade näsdroppar, ColdZyme och ett rör med Berocca. Jag har nog gått på det här med Beroccas reklam, tänkte inte att jag skulle bli piggare, men tänkte att jag skulle fylla på kroppen med B, C, magnesium och zink. Alla sorters brustabletter är no no för oss med sjuka njurar eller en transplanterad, det är salterna i dessa brustabletter som vi ska undvika och så gör jag alltid, men tänkte att en brus om dagen för att hjälpa till att skrämma bort förkylningen, skulle jag nog överleva.

Vaknar av mig själv och njuter av att ha ”fått tillbaka” min vintertidstimme, maken han flinar alltid åt mig och mina kommentarer om att just få tillbaka något. Jag vill ha vanlig tid året runt, jag har läst i min sömnbok om hur finurligt kroppen är gjort för just den naturliga tiden. Mitt hopp står nu till att forskarna kan få våra korkade politiker att lyssna på de medicinska rön, fakta, som faktisk finns. Men hoppet om det är minimalt.

När jag går upp snöar det, vinden sliter sig i kastvindar och snöflingorna ser ut att snöa både uppifrån och ner, som nerifrån och upp. Märkligt ser det ut, men gör mig lycklig, det är nog barnet i mig som tittar ut på morgonen och blir euforisk, se det snöar!

Ungarna har höstlov denna vecka, men jag väntar några dagar, vill ju känna mig frisk om äldsta barnbarnet kommer någon dag, äter middag med oss och sover över.

Idag ska jag tvinga mig in i sovrummet och röja en av två garderober …

Sätta en deg som får jäsa halva dagen …

Börjar med sk brunch, mina tider stämmer inte med andras, det är sant.

Fridens

Ljusstarka pingisbollar eller va?

Min balkong är full av pelargoner, de blommar och blommar, vi tar alltid hem dem från landet i tid, så inte frosten tar dem. Den minsta tog jag in och fotade, de andra får stå kvar så länge, det går bra på den inglasade balkongen.

Som vanligt ska en massa fixas före resan till landet och jag är som en svårstartad utombordare, det puttrar till, men tystnar snabbt. Jag läser ju väldigt sent eller tidigt kanske man ska kalla det när klockan drar mot 02-03. Oftast hamnar jag i köket, det är väl därför det är ljus i kylskåpet, för att jag ska kunna göra en macka på nattakröken.

Två gånger har det hänt märkligheter … jag går där i mörkret genom hallen till köksdörren, börjar lyfta armen för att tända taklampan, då i mörkret kommer en ljusstrålande rundel stor som en pingisboll farande precis ovanför mitt huvud, rakt ner mellan ögonen, nära ansiktet, ner mot golvet och så bara borta. Jag blev så himla överrumplad och skraj första gången, andra gången några dygn senare, men denna gång var bollen inte lika starkt skinande. Vad i hela friden var/är detta? Har ni tankar dela dem gärna med mig.

Mitt huvud bråkar med mig, jag vill stanna kvar några dagar extra på landet, men har ju nu äntligen kommit igång med sortering av kläder och annat. Senare i november börjar cirkusen med provtagning, läkarbesök, koll av huden efter ev mer cancer. Gyn har jag ju redan fixat, vet inte om det dyker upp fler remisser typ bentäthet. Då vet jag hur det blir, iväg en dag och helt slut när jag kommer hem, som om inte var nog, går ofta dagen efter också bort till vila.

Idag har jag kastat ut äpple, päron och matbröd till fåglarn på baksidan, det kvittrar, Kra Kra och låter ett tag, sen är allt slut. Vilket fantastiskt väder, sol och värme, stod länge och tittade ut över havet, glittret, sjöfåglarna och drog in doften, såg folk som promenerade efter sjöpromenaden. Där fanns en så tydlig längtan att gå ut och gå men, tja, om inte ”men” fanns hade jag gått där i solen och satt mig på min och makens bänk på ett berg och bara njutit av allt skönt som finns att betrakta.

Nu blir det en sen snabbdusch och sen lunch. Svårstartat som sagt!

Fridens!

Rensar ut

Tänk att jag kan bli så löjligt glad av att äntligen ha rensat ut kläder ur mitt backsystem. En stor svart säck med kläder till välgörenhet och färdig är jag inte, nu har jag två klädskåp med hängande kläder som ska ut. Igår kväll sprättade jag upp två älsklingsplagg som inte såg så pigga ut längre, använder delarna som mönster så slipper jag köpa mönster när jag vill sy. Framförallt vet jag att kläderna kommer sitta som önskat när plagget väl är sytt.

Men så här dagen efter är min kropp inte så uppkäftig, så jag velar om jag ska fortsätta min upplyftande gärning eller vänta till torsdag, ska till frissan imorgon.

En matbrödsdeg står och jäser, det ska den få göra länge, blir godare så.

Sockorna har jag stickat till äldsta barnbarnet, mina första mönsterstickade sockor, så nu är jag helfrälst, ska snart sätta igång med ett par nya till dotterns äldsta.

Nu sätter jag fart … börjar med en Alvedon.

 

 

 

Mellan lövhögarna muttrar jag

Det singlar, dalar, fladdrar, dansar ner löv över hela vår tomt, maken räfsar och räfsar. Han har legat i hela helgen, ställt grillen under tak, tagit in stolar och bord från både vår altan och ungarnas, hängt över rännorna och rensande bort löv, både från vårt hus och ungarnas. Plockat ordning på hammocken, barnbarnens hoppmatta, allt har torkats av och vikts ihop.

Själv muttrar jag mest över att han aldrig får hjälp med sånt här och jag vet att ungarna har så mycket annat för sig, om de inte rent av är däckade i hösten host och snorinferno. Men han är som han är min slitvarg, klagar aldrig, tur han har mig som muttrar.

Oftast tittar han på mig, när jag säger självklara saker, om att han väl inte ska behöva serva med allt. Jag vet också att den blicket betyder att han så gärna gör allt, en sån förälder som sopar och fejar, raka rena gator som ungarna bara kan promenera fram på. Intet är för betungande, han kör, hämtar, släpar, när inte Mohammed kommer till berget, så gör han det så gärna, själv är jag fostrad att klara mig själv in i det längsta. Jag skulle aldrig drömma om att nyttja mina föräldrar till något som helst, det funkade inte så i min uppväxtfamilj. Bli körd hit och dit, vilja ha det mesta levererar vid sin egen dörr, barnvakt, flytthjälp sånt var utopier i min uppväxt och självklart även i mitt vuxna liv.

Nu skulle ju mixen av makens för generösa hållning och min strama bli en bra kombo, men det blev mest ungar ”som inte tänker” och jag fortsätter muttra helt i onödan. Ett problem är mitt eget, jag är också generös och vill finnas, men kanske då på lite andra saker än maken, så det blir väl bara ett fjöl av det hela. Vilket betyder att jag egentligen som vanligt ska hålla tyst, men jag muttrar.

Sonen bor närmast och klart han hjälper till om vi ber om det, hans fru skulle komma direkt om jag bad om hjälp. Dottern bor inte granne och hon har sagt till att ”vi ska säga till två veckor i förväg” om vi vill ha hjälp med något. Hemma är det väl bara hjälp med flyttning av möbler som i den kommande cirkusen med omtapetsering och nya golv, samt borra med proffsborr, när så behövs, är det alltid sonen som ställer upp.

Men jag tänker mest på landet där det är mycket att ta hand om mest hela tiden och det är där jag muttrar när maken ensam får göra det mesta. Som han dessutom tycker är kul, men lite hjälp vore väl aldrig fel.

Så jag då, som vill, men inte kan, igår pratade vi om hur länge maken trodde jag skulle orka räfsa löv? Fem minuter kom han fram till och sen blir jag fysiskt sjuk, så det hoppade jag över på hans begäran.

Nu ska jag sluta muttra och börja plocka undan, diska och fixa lite.

Fridens

Hembakt, hundpussar och årsringar

Helgen i tystnaden i stugan med min man, tittar på honom lite i smyg ibland, när vi båda sitter och läser. Kan känna en sån förundran över hur allt blev, efter så många år.

Då, sitter på en pub med min syster och några vänner till henne, vi sitter i ett sånt där bås, jag gillar inte öl, men har ett glas, för syns skull framför mig. Att jag sitter på en pub var inte mitt fel, det var syrrans hemmaplan, verkligen inte min. Att jag befinner mig där beror på att det är slut mellan mig och mitt ex. Så där rotlös, raslös med gråten hängande i hjärtats tomhet, så är det med mig när jag sitter där.

In kommer några grabbar och går förbi vårt bås, jag ser ju direkt att det är mitt ex som kommer gående i gänget och jag glider ner halvvägs under bordet, ner under båskanten och fattar inte vad han gör där? I samma veva inser jag att det inte är han, utan en som var otroligt lik honom. Det är då en av syrrans vänner börjar skratta och prata med en av killarna, de kände varandra och satte sig vid vårt bord. Jag fick höra att han som var så lik mitt ex hade samma förnamn som mitt ex. ”Heter man så och ser ut så, får man allt sitta bredvid mig” sa jag.

Han skrattade och klämde sig ner, min öl drack han upp, vilket jag var glad för. Så frågade jag om han inte hade ett andranamn? Tror ni inte att hans andranamn var precis samma som mitt ex, det kändes märkligt. Han var i slutet på militärtjänstgöringen och naturligtvis låg han vid samma regemente som mitt ex hade gjort tidigare.

Syrran och hennes vänner gick vidare, men jag och killen satt kvar, långt senare följde han mig till bussplatsen.

Augusti 1976 var det, nu efter så många år, två vuxna luar och fem barnbarn kikar jag ännu på honom i smyg, han är vackrare med tiden, själen hans är verkligen en av det bästa av bästa. Jag hoppas vi får vara tillsammans många, många fler år, så jag får kika på honom i smyg då och då och fundera över hur det kan bli.

Ps. Våra barn trodde alltid att foton på mitt ex var foton på deras pappa, så lika var de.

Idag har vi firat sonens yngsta med tvåårskalas, trevligt och massor av hembakt som smakade ljuvligt. Ett par hade med sig en liten blandrashund, fransk bulldog och Chihuahua, men så söt och pigg liten rackare. Jag kände mig så utvald när hon hoppade upp till mig flera gånger och pussade på mig. Längtar efter hund, får hoppas vi kan skaffa en från hundstallet när maken och jag går i pension.

Mamma min kom i rullstolen med färdtjänst och tyckte sonens nya lägenhet var så ljus och fin. Hon njuter av att sitta mitt i smeten, att titta på ungarna, är det bästa hon vet.

Katarsis

I hela mitt vuxna liv har mina tankar vandrat tillbaka till ett speciellt tillfälle i mitt liv. Jag var barnflicka i en familj med högutbildade föräldrar och två adopterade små barn.

I mitt jobb ingick att ta hand om barnen prio 1, sen handla, städa, tvätta och laga mat. Jag stormtrivdes, gick med barnen till förskolan varje morgon och så hem och tog hand om allt i huset och på eftermiddagen hämta jag hem ungarna igen.

Allt rullade på, jag trivdes och frun i huset var mer än nöjd med mig, hon ringde till min mamma, jag var ju inte så gammal, och sa att hon aldrig haft någon bättre. Alla var nöjda och glada.

I affären hade familjen eget konto som betalades varje månad, när jag handlade mat åt dem skrevs summan bara upp på deras konto. Jag skaffade mig ett konto till mina egna inköp, fixades snabbt, flickan i kassan var en fd klasskompis till mig.

Så en dag frågar hon i kassan mig, ”vad har du för konstig chef? Vad menar du frågade jag? Hon undrade om du skrev upp din egen mat på deras konto?”

Men se det gick inte med mig, jag blev så sårad att jag samma kväll sa upp mig. Det blev ett rabalder utan like. Hon skrek och grät och ifrågasatte, men jag sa inte ett ljud om orsaken. Det var som om jag skämmdes för att hon ifrågasatte min heder, det var verkligen svårt för mig. Vore jag lite äldre, mognare skulle jag gått hem och tryckt upp henne mot väggen och ifrågasatt vad i helvette hon menade?

Barnen grät och jag grät, de var så ledsna över att jag skulle sluta, pojken gav mig en peng från sitt hemland och det var en gåva som gjorde mig så hudlös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Sen har åren gått, men minnet har ätit sig fast och miljoner gånger har jag tänkt ringa till mamman, psykologen och berätta varför jag slutade, för att få ett avslut för mig själv. Men inte har det blivit av, tills för ett halvår sedan när jag rensade gamla papper, intyg och betyg, ni vet allt man har sparat genom åren. Hittar papper som hängde ihop med den arbetsplatsen och letar direkt upp telefonnumret till kvinnan, ringer upp, men får bara telefonsvarare som ber mig lämna namn och nummer. Nej, jag la på.

I samma veva säger min mamma, ”Vet du vem som har flyttat in här?” Tamme sjutton, bor kvinnan inte i samma hus som min mamma. Mamma har inte sagt vem hon är mamma till, när de ibland träffas på gemensamma gymnastiken och utanför lapandes sol.

Märklig känsla och mina tankar har rusat runt de gånger jag har sett henne. Jag vet ju inget om henne, varför hon bor där, hon kan ju vara senil och då är det inte stor idé att säga något.

Så i söndags hälsar vi på mamma, jag hade köpt en locktång och så har jag med mig servetterna, ni vet. Mamma sitter ut i solgasset och fikar, vi pratar och så kommer en personal ut med kvinnan, leder henne till en stol bakom mig. Hjärtat slog dubbelvolter och jag tänkte, nä nu jäklar slår jag till.

Jag satte mig hos den nästan blinda kvinnan, tog hennes hand och berättade vem jag var och att min mamma också bor på hemmet. Sen berättade jag om det som hände och varför. Vi fick ett så underbart samtal, hon klappade mig innerligt på handen och höll mig stadigt fast. Bad om ursäkt massor av gånger och delade en bit om sig själv, som den som alltid gjorde just så, kollade och kollade saker. Det hade varit ett problem i hennes liv. Jag berättade att jag för otroligt länge sedan förlåtit henne, för det är ju så jag brukar fungera, är inte speciellt långsint. Sen pratade vi mycket känslor och tankar där hon konstaterade att jag var väldigt kunnig i hennes yrke. Jag har lovat hälsa på hennes ”barn” de är ju vuxna nu med egna vuxna barn, men klart att jag vill träffa dem. Ska bli spännande.

Stor Suck! Om ni bara visste hur otroligt lättad jag var, närmare en katarsis kan man inte vara. Det jublade inom mig, så skönt att få berätta, varför jag slutade jobbet hos dem.

För många herrans år sedan skickade jag vackra vykort till alla lärare som var som lärare ska vara, ordning, reda, rätt man/kvinna på rätt plats. Jag tackade för att de var just så fina i sin yrkesroll, de gjorde mig och andra gott.

Sen ringde jag till några personer jag medvetet sagt elaka saker till. Ringde och bad om ursäkt.

Det är sån jag är och det fanns bara en sak kvar som grämde mig och det var den här kvinnan vars familj jag sa upp mig ifrån. Det var väl över 40 år sedan det hände, satt som ett klister i själen och ville ut till varje pris. Jag känner mig så lycklig att livet gav mig en naturlig chans att bli av med detta ok. Hon är så gammal idag, att hon ens lever är något att tacksamt bedja stilla om.

Bland det viktigaste i livet är att släppa tag och gå vidare, be om förlåtelse, ge förlåtelse, be om ursäkt, tala om hur det var, ge komplimanger, gräv inte ner besvär, gräv upp, rensa ut.

Fridens

Persbrandt och jag

Vissa dagar i ens liv blir så där nästan magiskt varma med livsnerven darrande som aldrig förr. Där satt jag i stugan med en sovande tvååring, lite spänd på hur hon skulle reager om hon vaknade upp med bara mig. Men int da, hon sov som en stock tills svampplockarna kom hem från sin tur i skogen. Femåringen fick lite nagenack av farmor, tjusigt med simmande guldflagor, som jag tagit med för att göra henne glad, sen glittrade vi ikapp. Visst är det festligt att både vår dotter kallade och nu även barnbarnet kallar nagerlack för nagenack, jag blir fnissig varje gång femåringen förtjust beundrar sitt nagenack.

Vi rensade svamp dotter, jag och femåringen, här skulle bli årets första svampsås till middagens grillade fläskytterfilé med alla tänkbara rotfrukter i ugnen.

Vi äter, alla är hungriga, avslutar med ostbricka och vindruvor, men äppelkompotten dottern gjort och släpat med till osten glömdes bort i kylskåpet. Sen klämde vi till med dottern nya äppelkaka med lite flingsalt och den var så drömskt god, simmande i vispad vaniljsås. Tanken var att äta den till kaffet på eftermiddagen, men det blev så sent att vi hoppade över den då. Det receptet är att dö för, ska be dottern maila det till mig.

Sen diskade kära svärsonen allt och de packade ihop och åkte hem till stan. Jag var så trött, men likväl pigg, vi glodde på tv en stund, sen la vi oss. Maken han snarkar så fort han såg kudden, men jag läste och läste Persbrandts memoarer, helt fast. Jag kan inget speciellt om varken teater, filmvärld eller folk i branschen. Det som fascinerade är ju Persbrandts val av liv och hur han generöst bjuder på sitt privata i mitt tycke, helvete. Det är dyster, läskigt och så destruktivt toppat med att nudda himlen om och om igen rent artistiskt.

Men på småtimmarna känner jag att nu är det min tur att somna, släcker lampan och gäspar så där ni vet, att man tror käkarna ska gå ur led. Det gör de inte, men jag lyckas smälla ihop käften så hårt efter gäspningen att jag bet mig själv till en blödande fläskläpp. Det är ju inte klokt, ont gjorde det och järn smakade det, upp och hoppa in på toa och kolla in förödelsen på insidan av läppen nertill. Sköljde och spottade ett tag och tog sen en redig toapappersbit och tryckte mot såret. När jag lägger mig igen tittar maken upp och undrar vad jag höll på med? Den som det visste tänkte jag och släckte lampan.

 

Lite DNA och naturens gång

Naturen har sin gång, svanparet simmar förbi med fem svanungar i stället för sju, som det var från början, blir lite dovt inom mig.

Men glad blev jag när MyHeritage DNA svar dök upp.

Jag är 68,8 % Skandinaviska

21,8 % Nord- och västeuropeiska

9,4 % Finländska

Tänk så spännande, släktskap har jag till många, vi har väl en släng av samma gener,  men några i Danmark var så klart lite mer nära. Min pappa var dansk vilket också förklarar nord-och västeuropa, som jag hade väntat mig att ha genetiska band till.

Men att det var så pass mycket finne i mig har jag aldrig haft en tanke på.

Nu finns det mycket att läsa och studera vidare, jag ska lägga in mina närmaste i mitt släktträd och se vad som händer. Vill man gå djupare så får man betala en årsavgift för att kunna ta del av allt. Smart sätt att tjäna pengar för företaget.

Nu packa det sista, landet, svampen, dotterns familj på besök, mys och elda i kamin.

Kram på er alla!