Överfallen av natur-liga känslor

BF4A132F-8B91-4EBA-B971-47BDFA6A42ECMen visst har det varit varmt idag … men jag har mått bra med fläkten som har jobbat hysteriskt större delen av eftermiddagen/kvällen. Sent på eftermiddag kom vi på att vi hade glömt bort att plocka ut lämplig middag ur frysen, så det blev en tripp till Ica Älmsta.

Jag kan inte fatta att jag inte såg naturen när jag var ung, den fanns ju där runt mig hela tiden. Det åktes skidor i skog och backar, skridskor, varm choklaaa och Jaffa apelsiner, ni ser, allt som hör till vinter. Sen sommar i skärgården, öar, vatten, kluckande och evigt badande. Höstens klara höga luft, regn, blåst, överallt löv och åter löv. Vårens skira spirande, den första ljumna vind som smeker min kind och ger mig den tillhörande vårdeppigheten. Alla dessa är mitt i naturen, jag såg, utan att se.

Idag på väg genom Roslagens ofantliga grönska, jag blir rörd över allt det vackra, de varmt honungsgula fälten med ljust böljande gräs i kanterna. Kan man storkna av alla ljuvliga nyanser som möter min iris! Kan man bli tårögd och rörd av glädjen av få vara med om allt detta sköna?

Jag undrar när jag ”vaknade” och vad som gjorde att jag inte såg tidigare i livet?

Nu har jag börjat planera för torsdagen, maken fyller år och svärdottern har fyllt 30 och ska firas. Nu vet jag inte säkert om de dyker upp, de har ju semester och så mycket att göra i stan.

Men imorgon ska jag baka två kladdtårtsbottnar med vaniljsmak och maräng med hackad mandel eller hasselnötter, står still i skallen just nu vilken sors nötter, sen ska de stå i kylen över natten. Passar så bra att bara dekorera dem med grädde och jordgubbar på torsdag. Jag kommer fuska med köpta bullar och kakor. Finns ju inget bageri i närheten och jag ställer mig inte och bakar mer i denna värme. Ja, och så passade jag på att bjuda in de enda grannar här som vi har träffat en gång hemma hos dem, på middag för flera år sedan, de bor året runt här. Jag har så hopplöst dåligt samvete över att inte ha bjudit in dem tidigare.

Vi har pratat många gånger med dem, om att det är ju faAn att vi inte kommer till skott, maken jobbar ju ännu och har ofta så himla mycket att ta hand om när vi väl är här. Själv är jag livrädd för att hamna i ”min tur att bjuda och sen ska de känna sig tvingade att bjuda igen.” Det har ju bara med min hopplösa kropp att göra, jag vill inte bjuda, för att behöva ringa och ställa in eller ta sig genom något som jag egentligen vill, men inte orkar, men så klart gör ändå.

Men nu ska det bli kalas och jag ringde och bjöd över dem, berättade att vi har två att fira, men att de absolut inte ska köpa ett dugg, bara komma över och äta tårta. Men jag sa att ”jag ville säga att de fyller år,” för det är så konstig känsla att komma bjudna utan att veta att någon fyller år. Men betonade igen Inga Paket! Hoppas de förstår det nu.

På torsdag ska det bli extra varmt hörde jag på vädret, vi ska sitta på altanen under partytältets tak i skugga och jag sa till maken att vi ska ställa ut fläkten, så den kan bjuda på lite svalka.

Stickade en blåturkosrandig socka till sonens snart femåring, han älskar blått. När jag började med den, hade jag ett ullnystan med smutsrosa och ett knalligt rosa och det sa min T att han ville ha randiga strumpor av och jag kunde inte hålla mig, var så nyfiken på hur de färgerna skulle ta sig, så nu stickar jag på hans strumpa. Snart har de en var, önskar ofta att strumpor och vantar bara var just en. Egentligen tar tålamodet slut efter en, men det är ju bara att skärpa sig. Just inget flow i mig när det gäller det mesta sedan några veckor, en bok håller jag på med, en deckare sedan minst tre veckor, den är bra, men jag brukar ju sluka böcker. Sen sockorna bara nr två på alla veckor … här går det undan, not.

 

 

Dessa ostyriga tankar

374489C9-D4DC-4B3A-8B9F-9C6D804CBFECÖppnar ett behagligt tvärdrag i huset och njuter av suset i mina älskade björkar, nu har vi verkligen hamnat i ett flow av 25 gradig sommar. Tänker på dottern med familj som semestrar i Frankrike, nästa vecka lär det bli galet varm där, inte vad jag önskar någon.

Igår åkte vi till Uppsala, mer känt som Muppsala för mig, då en vän boende där kallade staden för det, hon var galet trött på allt det som inte fungerade.

En strålande sommardag åker vi genom böljande landskap mot detta platta Uppsala vilket får mig att tänka på Skånes öppna vidder, men Skånes slättland är vackrare, oändligare känns det som när man kommer körande. Men den äldre delen av Uppsala med alla vackra hus, den gillar jag. Det småskaliga i en mindre stad känns alltid lockande. Men Uppsala har blivit ett riktigt, ursäkta uttrycket, ett riktigt rövhål med alla dessa invandrade gäng som terroriserar, skjuter, rånar, knarkar och förstör. Det har nyheterna upplyst mig om, så det är inget jag har hittat på.

Men vårt ärende denna gång var att köpa ett presentkort till min svärdotter som fyllde 30 i fredags, vilket de firade med vänner på båten till Åbo, en tur som blev väldigt trevlig fick jag höra. Vi firar henne och maken som fyller den 25 juli nästa vecka. Jag ska baka en tårta till kaffet och be sonen handla något till maken från mig, det går ju inte att handla något till maken här, svårt också med en som inget önskar.

Jag var så nöjd igår, IBS är inte att leka med och du kan ge dig sjutton på att eländet har förstört många trevliga utflykter genom åren. Att gå där i en affär och handla när magen börjar bråka gör att allt bara blir fel, plötsligt handlar allt bara om att hitta en toalett. Sen när jag tursamt har hittat en, så är kroppen som ett utskitet äpple och behöver lägga sig ner, hämta kraft igen. Då står jag där med matvagn att hämta upp, plocka ur och betala, packa ner i kassar och har mest lust att som ett barn bara ställa mig och gråta. Men igår hade jag lyxen att gå på toa hemma innan vi åkte och tog en tablett som lugnar ner, stannar upp om man har diarré. Hela resan utan ett gnäll från magen, ni kan inte ana hur trygg jag kände mig och lättad.

Han ska åka iväg och slå några bollar, det är så det låter när det är golf på gång och jag suckar av den efterlängtade njutningen att få vara själv en stund, efter tre veckors frotterande dygnet runt. Själv är en dyrgrip, när man bor i en liten stuga på landet, att vara i sina egna tankar, inte höra arbetande ljud från tomten, inget som kommer in och dricker vatten, pratar en stund. En lyx att få vara i sig själv ensam, samma lyx att ha någon att dela sitt liv med.

Jag brukar titta på honom på nätterna, han sover så gott fast lampan min lyser, jag har först ett lätt korsord som ska lösas, lätt? Man kan väl inte begära vad som helst vid småtimmarna på natten. Sen ska det läsas, tar några timmar för mig att somna. Men som sagt, det är då jag tittar på honom och känner kärlek och förundran över att det blev som det blev, med oss, med hela vårt liv. Han har vacker profil, en snygg man helt enkelt, vilket jag har fått höra genom åren.

Tänk att jag ännu slås där på nätterna av att ”de tu skola bli ett” som prästen sa, att det skulle bli ett för livet äktenskap, för det vet man ju aldrig, hur det egentligen blir, när man står där som brud inför prästen. När jag tänker tillbaka på allt som har hänt genom åren, på allt jag minns och allt som bara glidit iväg i glömskans mörker. Så blir jag rädd, rädd att han ska glida ifrån mig, rädd att vakna en morgon och upptäcka att han bara har slutat finnas. Det var en vän till mig som upplevde det med sin fru, han vaknade och upptäckte att hon låg död bredvid honom, få berättelser har hemsökt mig så mycket som den.

Eller att han möter en ny kvinna och bara går sin väg, är det bara jag som tänker så? Känner man någonsin en annan människa?

Att bli övergiven, ensam kvar, oavsett orsak är inget jag vill uppleva. Jag vet att jag är kapabel att klara mig själv, den biten skrämmer mig inte. Men saknaden, tomheten, samtalen vi har, omsorg och det gemensamma livets alla delar.

Näää, nu släpper jag detta, det lever som ett eget liv om det får chansen.

Nu, ska jag njuta och bara vara.

 

 

kafferep

12820411-E3F2-4E28-AF0D-DD0B662F94A7
Min älskade mormor, morbror och jag själv

Min ”nya sida” är så ljus och känns lite tom, men jag vänjer mig nog. Tänk så nervös jag blir av att ändra här inne, inte får jag till det som jag har tänkt mig. Men får jag hatta lite fram och tillbaka, så kanske jag får till det som jag vill. Kommer ta tid med andra ord, tänk när det står att jag ska spara min ändring, men hittar ingen ”spara”. Sånt gör mig nervös och arg.

Idag kommer min morbror med fru på kaffebesök, jag ska baka en äppelpaj med äpplen, kanel och hackad Dajm, serveras med vaniljsås till kaffet. Denna gång vill min morbror gå in i gäststugan och titta hur det blev, vi ska sitta på den altanen.

Minns ni att han har en obotlig lungsjukdom och tar sig knappt fram med syrgas. Fyra steg och lång vila, så besöket är helt anpassat till hans möjlighet att orka gå. Bilen får köra upp och stanna så nära det bara går, några steg och upp på altan, usch det är så jobbigt att se någon bli så utpumpad, så svårt att syresätta sig.

Jag vet att det går mot slutet och det vill jag bara stänga av, tankarna kring det. Han är som en bror på många vis, han bodde ännu hemma hos mormor när jag föddes och bodde mitt första år med dem.

Min Facebookvän dog igår, som jag kände på mig. Efter så mycket smärta och elände känns det skönt att hon nu är fri. ❤

Fridens!

Det luktade inte mumma precis

A7B32C22-BAB9-4073-8E23-48226190FC6FDet här med grytbröd var ju en utmärkt idé till det började lukta konstigt och jag hörde som ett lättare knak. Men jag har slagit upp gjutjärnspannans märke på nätet, kollat att det var gjutjärn, vad är det som händer?

Öppnar ugnsluckan och lukten bara kastar sig emot mig, storknar, inser att grytans lockknopp inte är av gjutjärn, Av med locket tidigare än det står i receptet, la ett bakplåtspapper över brödet. Ventilationen var ju på topp som tur är, maken hade häktat av fönstren för renovering. Det lätta knaket var en spricka i handtaget på locket.

Men brödet blev väldigt saftigt och gott med en frasig yta, fast det var synd på min nya fina gryta. Hemma har jag en avlång svart gjutjärnsgryta modell äldre och den har minsann rätt handtag, i den kommer nästa grytbröd bakas.

Bröd åt folket

En timmes frist, degen jäser, första grytbrödet jag bakar med vetemjöl special, grahamsmjöl, rivet äpple och russin, det ska bli så gott och bra har jag hört. Förrgårds bröd ett ljust med rostad, hackade hasselnötter och oskalade sesamfrö åts upp väldigt snabbt. Skar tunna snålskivor, bjöd med smör och aprikosmarmelad, vi hade precis ätit middag, men jag ville bjuda på nybakat passade bra till kaffet. Snålskivor bara för att få något kvar till frukosten dagen efter, vi är 7 personer runt middagsbordet, tror ni fattar.

Just idag åkte sonen med familj hem, de ska åka på tur med Åbobåten och fira svärdottern som fyller 30 år, familjen yngsta vuxna. Vi firar henne nästa vecka när de kommer hit igen.

Här händer inte mycket, maken har börjat måla fönsterkarmarna, sen ska det skrapas, kittas och målas på resten. Jag är så sotis på att inte få hjälpa till, få får jag väl, men fysiskt funkar det inte, så jag struntar i att testa, jag blir bara besviken. Jag har alltid gillat att skrapa bort gammal färg, förr då jag verkar ha levt ett normalt liv älskade jag att Bumsa gamla målade byråer. Men idag är Bums fyfy och jag skulle inte använda det.

Jag tänker en massa när jag är här i lugnet, men det är som om skallen helt tagit semester. Inget känns speciellt viktigt att formulera, jo en sak.

Jag kände att det blev en knut mellan mig och en vän här inne, visst har vi alla olika åsikter om vissa saker, men jag vill så gärna se förbi sånt och låta vänskapen förbli. Texter är inte heller alla gånger det rätta, tolkningar görs av oss alla och säkert tänker vi alla ibland häpet ”jaha tänker han/hon så.” Vilket inte alla gånger betyder något jag jag håller med om, men får en vinkel över andras tänkande. Så är det hela livet, med skillnaden att om vi möts ute så kanske vi inte formulerar oss på samma ibland kantiga vis.

Men jag känner mig lättad att ha varit in och läst min vän igen, kände så stor saknad när jag läste ikapp och blev ledsen över det tunga hon går igenom. ❤

Nu har brödet jäst sin första gång och jag har knådat till ett stort runt bröd, knutit in det för andra jäsningen i en handduk, vill ju behålla den runda formen, så det lätt går ner i gjutjärnspannan som nu värms upp till 250 grader.

Kram o Hej!

Släkten är inte värst, men nog känns den.

413373F2-5687-484B-9BFA-109D91CFA015Plötsligt slår insikten ner, min ena vän på Fb håller på att dö av sin cancer. Jo, men visst har jag vetat det länge, vilket håll det lutar åt, men nu tror jag det bara är en tidsfråga och jag fick sån äcklig ångest över livets förgänglighet.

Visst har jag mina favoriter både här och där, nu är det den tredje som kommer försvinna på Fb, de två tidigare lever så starkt i mitt minne att jag förstår att även hon kommer behålla mina tankar på henne. En sak har de gemensamt, glädjen, humorn, de varma hjärtan som klappade. De två första var otroligt duktiga på att skriva texter jag skrattade åt, tog åt mig av, på alla sätt och vis, precis så som en riktig text bjuder in till.

När jag nu ändå höll på med ångestsnörp så gled tanken över till dottern med familj som flyger/bilar ner till Frankrike för två veckors semester med svärmor och dottern makes familj. Lycka till säger jag, som mest skulle fasa för att dela hus med  närmaste familjen så länge och med små barn. Säkert bjuds många trevliga stunder, men den andra delen.

Igår drog vi in till hufudstaden, kollade posten, blommorna, hämtade paket och handlade på Ica, innan vi åkte på barnkalas för dotterns yngsta. Hembakt som smakade finfint, där var deras vuxna vänner, med några äldre barn och så deras närmaste släkt. Vår son med familj och vi var också där, det är så konstigt detta hur jag ibland känner mig som om jag sitter i en bubbla för mig själv, på fel plats.

Dotterns svärmor som stadigt hämtar barnen från dagis en gång i veckan och aväter middag tillsammans med familjen, ränner även periodvis ut och in och ställer upp massor som barnvakt till dem. Allt detta har jag inget emot, tycker det är bra, för vi bor för långt bort, för den där dagliga enkla, självklara kontakten. Men svärmor verkar ha besvär av det, igår gjorde hon problem av att yngsta dottern säger mormor till henne, det är enklare för barn att säga mormor än farmor. Vet väl jag som kallades Tarmor under lång tid av T när han var i den åldern. Hon ber om ursäkt för att hon har tagit mitt mormornamn, jösses vad ska jag säga. Känner inte min ”plats” hotad på något vis, men för henne känner jag att det är galet viktigt att vara nummer ett på alla vis för dottern barn.

Idag en helt normal svensk sommardag 23 grader med lagom vind, lite moln och mycket sol. Jag fick besök av närmsta grannen och rantade efter henne barfota. En får lida om en e dum, snacka om ont i fötterna efteråt. Jag som sprang barfota hela somrarna under uppväxten, jag kan ännu förnimma känslan i fötterna när jag hoppade ner från högre platser, gick på allt för het asfalt eller sandstrand, gräset, ängen och klättrandet upp och över murar, i träd.

Nu bär det snart iväg till vårt lilla Ica, tänk att man alltid glömmer något, fast jag hade lista och allt.

Fridens

 

Speglar mig i förr som samtidigt är nu

BD226071-12BE-4285-8D92-6D24205FDF41Som jag har längtat att få bara vara här, just här.  Nu sittligger jag här i soffan och undrar var all lust och längtan handlade om? Tänkte väl att vi skulle göra lite i alla fall, åka till något mysigt fik, älghägnet, ta Rulle på en sväng runt om. Men jag tappade något på vägen, energin och jag vill inte, inte ett dugg.

Det far genom huvudet, jag vill bara vara med mig själv, när jag mår så här, inte går det över snabbare när maken är med mig, dynet runt. Jag blir stressad över att inte må bra, nej han kräver inte ett dugg, allt finns bara inom mig. Man borde så mycket, semester, faktiskt vår eller hans sista, nästa år är vi båda pensionärer med evig semester.

Min kropps fysiska svängningar kan mäta sig med vädrets växlingar, från grått till gråsvart, regn och lite muller, till skyfall och strimmor av hopp som solsken. Det löser sig med värktablett ibland och bara ignorera och vänta ut andra gånger. Lite depression light som självklart svävar upp som en heliumballong och försvinner i det blå, när jag måste ut i samvaro med livet.

Jag har många jag vill höra av mig till, men orken att bara ringa, den finns inte just nu. Tvingar mig att ringa mamma, hon är svår att få tag i på sitt rum, många signaler  når aldrig fram. Hon äter, umgås och sitter ute i solen, när vi får kontakt glider hennes lur längre och längre ner från örat och hon blir argare och argare, när hon inget hör. Själv skriker jag ”Dra Upp Luren Till Örat!” Men allt är förgäves, hon begriper inte, muttrar irriterar att hon ”lägger på, hon hör ju så dåligt.” Det är nog en av mina jobbigare stunder med henne, vi brukade alltid nå varandra i telefonen och nu är det borta. Jag har så dåligt tålamod med henne, det där som alltid har funnits där, hennes knepiga sidor, som nu är förstärkta av stroken, seniliteten.

Jag har starka band till min mamma, men som olja och vatten aldrig blir en emulsion att lita på, som en föränderlig känsla som ständigt går ihop för att gå isär. Man föds in i sin familj, personkemin blir väl inte alltid på topp, i det stora och hela har jag väl funnit min plats. Fast jag nog har både sett och känt likheter, har jag varit svarta fåret, inte den typ av vilsegånget får, du kanske tänker på.

Jag var annorlunda bara, syrran var lik sin pappa, som vi växte upp med, jag mer lik min mamma och ändå inte. Om jag var Ö var syrran A, så långt mellan förståelsen mellan oss, syrran var ju mammas favorit och jag var bara obekvämt annorlunda, tänkte för rakt och högt, blev aldrig riktigt bra. Som vuxna umgicks syrran och mamma rätt ofta, jag drog mig nog undan på något vis, kände väl alltid som att det var något fel på mig. Spelade ingen roll att jag var allt det där skötsamma, arbetsamma, duktig flicka idioten, som höll i jular och påsk, med stort dukat bord, mycket omsorg och kärlek för mina närmaste och släktingar.

Äsch, inte hjälpte det inte. Det gnisslade med jämna mellanrum och jag hamnade ofta som ”det där kattfan släpade hem.” Men allt går över om man bara väntar tillräckligt länge, då får man sitta själv och klura på det som var. Inte infekterat längre, mer konstaterande om det jag genom samtal med både min syster, innan hon dog och mamma innan hon blev som nu. Resten får väl bli min egen tolkning, finns ingen som kan störa sig på den, alla är borta på ena eller andra viset.

Som mamma, farmor och mormor kan jag bara konstatera att det inte är lätt att vara mamma, farmor eller mormor. Det gnisslar i samvaron ibland hur man än är, hur man än vänder ändan, är den där bak och i släptåg har man sin uppväxt på gott och ont.

Nu ska jag ta maken och Rulle på en tur till brevlådan, bara måste tvinga mig upp och ut en stund. Lämnar er här i mina funderingar, antar att ni har egna om er uppväxt.

 

Regnet

AA4A266C-A19E-4A3F-B553-C83241A353A8När vi kom ut till stugan konstaterade vi att det låg snö efter vägen, ett häftigt regnoväder hade slagit över i hagel, 24 mm berättade regnmätaren att det kommit i veckan och det var början på ett dygns häftigt regnande, hela 50 mm på ett dygn har vi fått. Det är inte över ännu, maken tömde regnmätaren som flödat över och blev då upplyst av en granne som rastade sin hund, om att det kommit 50 mm. Vi måste köpa en större regnmätare om det fortsätter så här och fortsätter gör det, tunga regnmoln dränker oss hastigt, sen lite uppehåll, som för att ladda för ny omgång.

Igår bakade T väldigt goda vaniljmuffins som sen smörkrämsspritsades, sprits finns inte här, så vi gjorde en egen med bakplåtspapper. Vi konstaterade att vi inte var så bra på just sprittsning, vi såg 🙂 både en bläckfisk, höna och kossa, som sen dekorerades med strössel och chokladlinser.

Det händer mycket mellan oss tre, vi skojar, pratar och jag berättar så klart om allt mellan himmel och jord.

Glassbilen kör sin sjungande tur, tror inte den får några köpare idag sa T.

Nu är det dags att ta tag i resten av dagen, allt går sakta inom mig, i det dämpade dagsljuset, maken läser och T flyttar sina krigsagubbar runt på bordet, bygger värn och använder lådor, böcker och annat på så vis grabbar i alla tider har lekt. Vi njuter alla av lugnet, tystnaden.

Kram

Att bli väckt utan frälsning

6F4CBA34-215D-4B2F-B7C9-9C599E84CE86De grävde upp en bit av trottoaren igen och jag som som vanligt somnat på småtimmarna stönar av att bli väckt av oljuden, tidigt. Sen fortsätter de under några dagar att gräva upp gammal asfalt hela vägen ner i området, tydligen inget rör denna gång som gått sönder. Men de gräver bort halva gräsmattan efter trottoarkanten, vad ska det vara bra för?

Tar några morgnar, min älskade tid att vakna, när det passar min kropp. Kunde skriva glida upp ur sängen som förr i en normal kropp, men det är mer åt träsktrollet vinglar upp. Tittar ut från sidan av rullgardinen, kisande mot ljuset, vad sjutton håller de på med nu?

Nästa dags morgon väcks jag av asfalteringen …

Sen väcks jag av välten som tungt rullar fram och tillbaka …

Sen väcks jag av lastbilen som hämtar allt ur grovsoprummet …

Sen väcks jag av att det ska läggas ny gräsmatta efter nyasfalterade trottoaren som de nyss grävde bort …

Nu packar jag och sticker till tystnaden, vinden, fåglarna i min ljuvliga stuga, där de flesta som nått ålder sover som nockade.

Hej svejs!

Inte min huvudvärk

E1B14C5E-46F9-4969-AC29-5D4F8B0B1C29Mamma min ringde igår och tackade så mycket för ost och salamikvällen hon och tanterna fick på sitt boende, även de andra tanterna var så nöjda och tackade till mig. Jag pratade med en av tjejerna som jobbar där, så hon lovade hjälpa mamma att fixa till det, så det blev av. En av tanterna plockade fram en flaska rödtjut och bjöd till osten, jag gillar att tänka på hur de satt där och mumsade i sig och pratade för kung och fosterland.

Jag måste svänga in där när vi åker till landet för nu kommer inte jag och hälsar på under några veckor. Handla frukt, dricka och lite annat gott som hon kan ha när hon blir sugen.

Vi har haft T här med oss idag, först var jag på sista kontrollen av fd bölden, sen drog vi till en glassbar och njöt. Den vi tänkte åka till visade sig ha stängt på måndagar, synd, där är så fint att sitta vid vattnet och titta på fina skärgårdsbåtar som hämtar och lämnar passagerare.

Måste höra med er, grabben T fick nu ont i huvudet när vi var hemma igen, det är andra gången han blir kritvit i ansiktet och får ont i tinningarna, där sitter värken säger han. Jag hade migrän under uppväxten, men han har inga synförändringar före eller under ”anfallet”, mår inte illa, fryser före det börjar, det gjorde han förra gången också. Jag gav honom en vanlig Alvedon och efter så där 40 minuter började han återfå sin ansiktsfärg och bli sig själv igen. Vad tror ni, spänningshuvudvärk eller?

Jag bakar bröd igen, vete och fullkornsråg med pumpakärnor, solroskärnor och tranbär, surdeg så klart. T kommer vara med oss resten av veckan, han gillar smörgåsar och har beställt pålägg, Jaktkorv ska det vara, tror det är ett finskt pålägg. Så ser han fram emot att baka muffins på landet, jag har köpt fina muffinsformar.

Nu ska vi äta middag, köttfärssås och tunn spagetti.

Hej Svejs

E7FF6F51-9552-41BB-A1E3-82E153D11C60Igår bakade jag ett matbröd med surdeg och müsli, blev väldans gott. Idag har jag druckit för lite och fått ont i skallen, bälgar nu i mig citronvatten.

Vi har nu börjat rensa ur lådorna med böcker, så många och så galet tungt det är med böcker. Två bokhyllor med glasdörrar har nu flyttats till lämpliga ställen, maken kämpar i värmen, själv känner jag mig som en lat slavdrivare.

När han säger att jag har lådvis med tyg i källaren, då vill jag bara gå upp i rök. Det var ju så att jag sydde mycket kläder till familjen under många år och tog emot ändringar och lagningar från en kemtvätt. Huga, källaren behövs också rensas ut … i höst.

Men nu med nya tygskatten de vill kränga på oss, tror fan de är helt rubbade i regeringen med mupp Mp i spetsen, vore väl bättre om de sa som det var, ladan är TOM på grund av all invandring och ekande TOM när nästa omgång snart ska in och gapa efter sitt. Men just ja, det är pensionärerna som kostar såå mycket, tror du på det?

Så nu kanske det visar sig att jag har en tygförmögenhet i källaren.

Så hittar maken ett fodral med allt samlat från vårt bröllop, många Grattis kort och jag hade skrivit summorna vi fått, från folk vi tackade efteråt. Inte var det stora summor på den tiden och eftersom vi inte tillhör överklassen, så fanns det heller ingen lång lista över exklusivt vi önskade oss. Så verkar de flesta som gifter sig göra numera oavsett samhällsgrupp.

Nu har min paus från bokbålet tagit slut, vi kommer inte elda upp böckerna, ge bort så som jag alltid gör, med saker jag inte behöver ha kvar.

Förbenade värme Häck Väck säger jag!

Allt saktar ner

3534BDC7-A019-40D6-88EC-48A5884BA6A4Gårdagens resa till vårdcentralen fick jag tursamt åka med en kompis som också skulle till VC samma tid, men på ett närliggande ställe. Så när vi var klara hämtade hon mig,  vi åkte till ett underbart fik, som jag bara har läst om. Där satt vi i Kaptenshusets trädgård i underbart sköna stolar med kuddar. Kaffe och prat gör gott för själen med blicken vilande ut i Kyrkviken.

Nu har jag fått ledigt från omläggningen av bölden till på måndag, måtte det bara vara helt ok då. Semestern börjar på måndag och jag har tänkt mig att göra annat än att vara på vårdcentralen varje dag. Dessutom ska T vara med oss hela veckan, vi har en del planerat, köpa en ny bärbar dator med ett löst riktigt tangentbord. Tänk så jag har saknat att kunna skriva med rätt fingersättning, det går ju så mycket snabbare, än denna hopplösa pekfingervals på paddan.

Sen har jag tänkt att gå på glassbar med T och maken, säkert ett besök på kulinariska McDonalds, så är det med barnbarn, då hamnar man på ställen, som inte ofta får besök. Sen ska maken och jag placera T framför en film och dra igång rensandet av mitt arbetsrum. Det har blivit som en hopplös rest från renoveringen, allt som packades ner i lådor står ännu kvar, där är dammigt och stökigt. Jag blir sjukt trött bara av att titta in i rummet, men nu jäklar får det vara nog. Jag har ringt till äldreboende som förr fick mina böcker, men de har startat ett samarbete med biblioteket och behöver inga nya böcker. Så det blir till att bära ner i soprummet, andra kan rota igenom och ta vad de vill ha, så blir det bara att kasta resten.

Maken suckade igår efter en titt på vädret framöver, två veckor mulet och fläckvis regn sa han, skönt sa jag. Tänk så olika vi vill ha väder, för mig är svensk sommar mellan 18-25 grader, varmare än det, är för äckligt att leva med. Arma människor i Europa, de lider nu och de äldre, sjuka har ett värre helvete än friska.

Denna semester ska efter passningen av T börjas med att inhandla T-bensstek, förklaring kommer. Förr som i uppväxten var min pappa en riktig gourmand, han älskade god mat, lagade lyxig fantastiskt god mat. På balkongen hade vi en elgrill och pappa grillade allt på den, favoritmat var just T-bensstek och vi kom fram till, att vi ska köpa det och grilla under semestern, jag har inte ätit en sån på mängder av år. En favorit på pappas grill var också njure och lever, smakade så galet gott, så inte var det bara möra biffar inte.

Minns när jag var njursviktig att jag aldrig var sugen på njure under den tiden, 🙂 sneglade hastigt till, om jag såg sånt i kyldisken på Ica. Men nu äter jag det gärna igen, fast det händer inte så ofta. Jag älskar grillad inälvsmat, men det gör inte maken, så det blir inte ofta.

Tänk så glad jag var över denna helt obokade vecka, innan veckan startade. Jag skulle passa på och dona med olika saker som behövs hanteras. Inte en tid att passa, morsning korsning! Så kom bölden som uppkäftigt startade hela min vecka. Nää, man vet banne mig aldrig hur något blir här i livet.

Nu ska jag skölja upp en halsduk jag har stickat åt dotterns snart 6-åriga dotter, hon önskar sig en sån i karamellfärger. Sen ska den nålas upp och sitta så tills den torkat så att den sträcks platt.

Friden

Framförallt bakdelen

1FDC6AAE-6BE8-468F-A630-B6A63938F5C3

Här saknas en bit av mitt inlägg, jag har varit och fått fd bölden omlagd. Är på väg hem igen. Idag onsdag ska jag dit en förhoppningsvis sista gång. Jag orkar inte det, men bara måste släpa mig dit igen.

Själv fick jag svårt att ta mig hem, kroppen fick nog och ville inta vågrät ställning, jag hängde som en ostkrok på Rulle, satt i Rulle och kände mig helt uppgiven. Lyckades ta mig till busshållplatsen, rätt buss dök upp och jag knöla mig in bland vagn och annan pensionär på lånad stålhäst från landstinget. Min egenköpta Rulle är så smart att han kan dra in magen så han blir så smal, så det är beundransvärt, bara 15 cm plats tar han i det läget, med ett enkelt drag i en tamp.

Den eviga kampen mellan busshållplatsen och min port fick sällskap av ett stilla regn. Sista biten, hissdörren som jag svär över, hur sjutton den kan vara så tung och otymplig. Väl hemma slirar jag in som vore jag ett fyllo klockan fyra på morgonen, en sån som varken tar sig hit eller dit. Hänger än här en där, lägger mig i soffan, tvingar mig upp, kommer inte längre än till sängen. Där bestämmer sig kroppen för att ligga lite längre och magen knorrar och min fina Gateausmörgås med kalkon ligger kvar i väskan.

Till slut blev det både smörgås och en latte, sen sa min kropp gonatt och jag har inte riktigt vaknat än. Fast maken står och steker torsk i köket, pratar lite med mig, så känner jag att det här med att åka iväg varje dag inte längre är något för min kropp.

Men det kommer jag inte låssas om, Rulle och jag åker bäst vi vill, kan ju alltid sitta i Rulle och vänta på att jorden slutar snurra, vilket aldrig kommer hända. Mitt liv är kort, så det är bara att packa ihop och dra iväg.

Igår hände en liten sak som var ovanlig för vårt land, jag satt och väntade på bussen till min doktor. Fel buss kom, alla andra klev på, men jag satt kvar med Rulle framför mig. Då ropar chauffören skrattande ” kom och åk med, klart du ska åka med!” Jag blev så paff att jag nästan inte kunde prata, ska ta nästa buss, klämde jag skrattande ur mig. Klart han inte var ursprungssvensk, en stor härlig svart kille, jag gillar osvenskt manér. Folk kan ju tro annat för att jag är förbannad på mycket som har med invandring att göra. Själv har jag i större delen av mitt vuxna liv fått höra att jag är osvensk och det har jag alltid tagit som positivt.

Fridens

 

 

Som en böld i ars

Jag har suttit lite på sniskan hela helgen, inte beroende av alkohol, utan en plötsligt uppkommen böld på fel ställe. Som en böld i arslet, säger man ju om dåliga tillstånd och jag erkänner, jag hade ingen aning om, att det var så här det var. Nästa gång jag säger ”som en böld i arslet” då vet jag vad jag talar om.

Ringde min fina husläkare som tillsammans med en kollega fixade mitt tillstånd med bedövningsspruta, snitt, kläm, tryck och någon slags klo om jag inte missförstod, den var djup bölden och behövde tömmas helt och hållet. Ett slags dräneringsrör och omslag, tillbaka imorgon och byta förband.

Jag försöker variera mig, så ni inte tröttnar på mina inslag och mina dyk i journalen, detta var garanterat min första böld i arslet och aldrig vill jag ha någon mer. Jag såg min son lyfta sin dotter ur ett snett läge som gjorde ont i hans redan sjuka nacke och rygg, då berättade jag om hur jag lyfte dotterns yngsta snett sist och fick ont i ett knä, svullnade och larvade sig. Men då när jag berättar, så ser jag minen av leda, ”nu börjar hon igen blicken och gnälla över kroppen sin.” Svärdottern har inte mycket till övers för mig, fast jag inte har sagt eller gnällt ett ord över min kropp och likväl ska behöva se den där minen. Så känner jag mig ledsen, beklämd över hur lite hon begriper. Och nej, jag har inte sagt ett ljud till sällskapet i midsomras om ”mitt på sniskan sittande.” Jag har varit mest glad över mitt braiga mående, fast det var lite knepigt när jag gjorde tårtan och rände runt, dukade bordet, fixade kaffet osv.

Då var hon på midsommarfirande när jag fixade som sagt tårta, kaffe och dukade och pyntat midsommarbordet. Plockade av gjorde jag, maken och ev son och äldsta barnbarnet som jag ber om hjälp ibland. Kvar stod ungarnas tomma safttetror på bordet och lite skräp efter barnen, hon reser sig och går till sitt.

Äldre och yngre generationen, det är trevligt nästan jämt, men svårt  är det när man har så olika uppfattning om så många saker. Ja, det är svårt när det inte finns några likheter kvinna till kvinna. Inget pyntande av hem, ingen ordning med uppfostran, barnens kläder, ingen matlagning, inget läsande av böcker, få ämnen att mötas över, prata om, ser inte, hör inte, fattar inte, lever i sin egen värld. Men har ett hjärta av guld vilket förlåter det mesta.

Men nog tänker jag på detta mer än som är nyttigt, jag har alltid själv vart ”baktung,” men då har jag gjort allt och lite till och det kan jag garantera att jag har begärt mycket av mig själv genom åren. Sitta det gör man när man har gjort rätt för sig. Det är därför jag har det så knepigt med mig själv nu för tiden, när kroppen inte orkar det som för mig är naturligt, att hålla igång och fixa.

Att ha en ung baktung mitt i sin bästa tid i livet, då när man orkar allt och lite till, och jag funderar över hur lite man kan dra till gemensamma stacken när vi träffas. Så jag taggar ner, stänger av, håller käften. Väl medveten om att jag får hjälp med precis vad som helst om jag ber om det eller säger till. Men det där att inte tänka själv.

Varför är vissa av oss självgående, ser, uppfattar rörelsen runt om oss, avläser behov både egna och andras. Vad var det i fostran som fick oss så? Vad missade uppfostran med de andra, eller är det en läggningssak, gener?

 

 

Svenska traditioner är guld värda

53061627-2F0A-4983-A3BD-593E85C1451BVänta nu en sekund, tänkte jag, efter att ha läst ett inlägg om en midsommar som inte lät så glad. Jag själv uppväxt med verkligt firande från alla vuxna runt om mig, alla högtider firades som en stund av glädje, samvaro, med allt det där vi fyller den med, skratt, dans, tomtar, midsommarstänger, påskägg, god festmat och dryck.

För mig som inte varit så mycket för firandet, det där lät säkert konstigt, men jag har gjort allt firande lika ordentligt, som mina föräldrar, så länge mina barn var just barn. Tradition blir bara just tradition, om vi vuxna för små grodorna vidare till nästa generation.

Ja, fy så jag har knäat runt stången med små svettiga händer i mina, flåsande trampat på hälarna på närmsta vuxen. För ungarnas skull, inte för min egen. Min belöning som vuxen var/är att sitta tillsammans med alla runt ett härligt festbord med mat. Nej, den lilla pärlan är verkligen inte speciellt närvarande i mitt hem, vi konstaterade igår att den lilla plastlådan med små flaskor av nubbe har varit fram och tillbaka i källaren i 1 1/2 år. Sill och en klar ev två, punkt.

Men så fort mina ungar blev vuxna kunde jag sluta pynta påskkärringar, midsommarblomster, krimskrams till jul osv. Mitt arbete att föra traditioner vidare var slut, tack och lov.

Hahaha tji fick jag, nu är nästa generation här och de ska ju också få traditioner med sig. Men nu kommer förändringen, jag njuter av mina barnbarns glädje, förväntningar och lusten att uppleva tradition. Själv kan jag ju sitta mitt i, men ändå är det mina egna barn, som nu har ansvaret för det här med traditioner.

Som vuxen blir jag lätt deppig på nyår, inget nytt, fan vet varför. Midsommarstångens dans har förlorat sin glans. Julens stress att få tag i klappar, ena familjen är glad för allt som de får, den andra dikterar mer vad som är passande, inte så kul. Påsk, suck då äts det mest, barn är glada för sina påskägg. Allhelgona, ibland besök vid gravarna i mörkret, uppskattat av lite större barnbarn, sen äts det igen. 🙂

Tappade tråden, son med ungarna kom farande, pratandes, sen ringde mobilen, mer pratande. Så nu tar jag tag i dagen, ha det gott ni alla.