Shanghajad

 

Min vackra, älskade Watson finns inte mer, men lever likväl nära, nära oss alla. Visst är han vacker, bästa Cairnterriern som funnits. ❤ Skrattar lite får inte till bilden med Watson som jag vill, hopplöst med storleken på många bilder, ofta är det rumphugget här och där, halva öron … trött jag blir.

Jag är barnsligt förtjust i onyttigt kunnande och stornjuter när jag plötsligt inser att jag får något gammalt, fast för mig nytt till livs.

Ser på ett tv program inspelat i Portland Oregan USA, de går runt i olika barer och pratar om tider som var. Att bli ”Shanghaijad” var ju ett lite spännande begrepp som jag växte upp med, något likt kidnappning, men riktigt vad det gick ut på var jag inte säker på. Nå, i en bar i Portland fanns en speciell plats där bartendern kunde få onyktert folk att bokstavligen gå upp i rök. Ett knapptryck och falluckan öppnade sig och vips var en gubbe puts väck.

Varför kan man undra? De tillfångatogs i gångar under stadens hus, fängslades i mörkret, skorna tog man av dem och alla gångar var fyllda med krossat glas för att förhindra flykt. Det är nu ordet Shanghaja kommer in, dessa män togs till armadan av fartyg och fick arbeta på båtarna som gick till just Shanghaj. Aaaa, så underbart att få veta varifrån uttrycket Shanghajad kommer ifrån.

Jag läser nu boken Skräckens tid om farsoternas framfart av Berndt Tallerud och har redan på sidan 22 hittat ett stort Ahaa! Lepra, spetälska, den förra en variant av den senare hade rykte om sig att vara så smittsam, fast den med säkerhet var den minst smittsamma av de stora farsoterna och kräver långvarig kontakt för att överföras.

Dessa människor blev ju utstötta ur den mänskliga samvaron, ut ur staden, eller byn, ut i öknen eller till vilken obebyggd plats som helst. De hade mängder av förbud att rätta sig efter. De var förhindrade att besöka kyrkor, torg, marknader, restauranger och trånga gator. Behövde de tilltala någon skulle detta ske i motvind. Den som ville köpa något måste med en lång käpp peka på vad han ville ha och sedan krafsa åt sig varan. Betala gjorde man med en håv försedd med bjällror. Håven med bjällran har vi än idag som minne av de leprasjuka i form av kyrkans kollekthåv.

Aldrig har jag hört hur detta med kollekthåven hänger ihop med leprasjuka, jag gör vågen av glädjen att få veta hur ännu något hänger ihop. Har du läst och lärt dig något helt oväntat på sista tiden? Dela med dig, gör mig glad!

Jag mår så bra efter en trevlig helg, vi har mest varit hemma, rensat ut kläder ur byrå, ni vet de där förbaskade lådorna som så länge varit en röra, nu är det urtorkat, sorterat och snyggt. Idag var vi över till mamma med frukt och paprika, haha låter knäppt, men de verkar aldrig få riktiga grönsaker råa, det mesta verkar kokt eller i form av gratänger, hon älskar paprika så jag handlar med sånt. Sen åt vi bakelser till kaffet  och pratade om det som hänt i veckan som gått. Nu bakar jag matbröd med ett nytt mjöl med rotfrukter, ska bli spännande att smaka.

Jag har inte blivit sämre i luftrören, sprayar kortison två gånger om dagen, så det har gått åt rätt håll. Igår rodde jag i roddmaskinen, det gick fint och jag ska ro imorgon igen och alla dagar fram till träningen på torsdag. Jag känner verkligen av träningen, orkar mer, vill mer, vågar mer, känner mig lycklig och hoppas ingen bacill förstör för mig nu.

 

 

Harkel …

Jaha, här ligger jag och tar det lugnt, mina luftrör har trasslat till tillvaron, med min astmahistorik börjar jag direkt pumpa kombinationspreparat mot astma både korttidsverkande och det långtidsverkande. Så nu vet jag varför det blev så eländigt igår, jag har haft lite känningar i luftrören, men tänkte att det inte skulle bli mer.

Idag har jag ringt och pratat med sjukgymnasten att jag inte kommer förrän nästa vecka på torsdag. Nu måste jag vara försiktig, sist jag blev förkyld höll jag på från julafton 2016 till början av mars 2017, gud så jag hostade. Kortisonkurer tabletter och sprayer, Cocolana hostmedicin, jag var helt sönderhostad, höll om mig själv när jag skulle hosta, det gör ju så ont till slut. Så just nu tänker jag att priset att gå och träna är extrabaciller …

Att sänka immunförsvaret för att njuren inte ska vilja sticka ut ur min kropp gör att förkylningar och annat skrufs blir långdragna infektioner, förkylning bli längre än för vanligt folk. Så jag vet minsann hur sjuk en man blir av det mesta hahaha!

 

Att vilja men inte kunna

Räknade idag ut att det har tagit mig 6 träningstillfället, tre veckor att räkna ut min kropp. Jag åkte till träningen idag med två värktabletter i kroppen och en IBS som lever rövare. Tänkte att jag borde lyssna på kroppen, men vet ju att det inte blir någon träning då, som alla gånger förr.

Jag vill, vill träna, ska det vara så in i h.vitti svårt att någonsin få något slag av frihet som andra slänger sig med? Är jag för resten av livet dömd till ingen fysisk ork, jag blir så frustrerad, så förbannad och så gråtig att jag känner mig vara mogen att kasta mig ut från balkongen, 7 våningar ner. Äsch, så säger jag när det tar stopp, slut i mig och jag inte vet hur jag ska få ordning på den här livsviktiga delen i mitt liv.

Så fick jag idag avsluta träningen i förtid, förbenade svimkänslor , kroppslig värk och så som toppen på det hela rusa på muggen med IBS skiten, som om det inte räckte att springa på muggan på förmiddagen, när jag kom fram till träningen och så avsluta träningen i förtid och sitta på muggen igen. Orkade knappt äta när jag kom hem, så slut att jag nästan somnade i soffan innan sista tuggan var svald.

Nu värker allt som en matta över hela kroppen och jag känner mig så ynklig, men får antagligen spotta upp mig, äldsta barnbarnet kommer förmodligen ikväll för att sova över. Om han inte är för förkyld, att bli smittad orkar jag inte med. Imorgon får han ta hand om sig själv, vilket han inte har problem med, räcker att jag finns där. Vila måste jag, det är träning på torsdag igen, jooo jag vet, borde inte gå, men jag behöver både träningen och själva görandet, mötena och att ha något att åka till. Känner ni igen riktig förtvivlan, så är det det jag lider av just nu. Att vara en mänska med lust och vilja till saker i livet och sen hamna år ut och in i detta förbannade avslagna ingenting. Spelar ingen som helst roll vem jag var förr, vad mitt huvud vill, när huvudet sitter på ett sketet måndagsexemplar av kropp.

Så irriterande, jag fick hoppa över två av mina favoritmaskiner, benspark och den som man drar ovanifrån ner mot bröstet, vet inte vad den heter. Tillkortakommanden har det varit många av i mitt liv, efter Milleniumet kunde jag lika bra ställt min kropp i ett hörn och lämnat den där. Hövve o jag kunde dra iväg som förr och göra allt vi ville, kanske vore bättre att jag inte hade haft så mycket planer och tankar jämt. Kanske skulle ställa hövve i hörnet så kunde kroppen och jag slöa och ha lugn och ro.

Jag återkommer vilket år som helst …

Med en skön helg och sprakande brasor i kamin kom jag hem i rätt hyfsad kondition. Kom plötsligt på att det är imorgon, måndag som jag ska ta mig till lab, lämna blodprov och urinprov. Alltid ett trixande det här med urinprovet, först komma ihåg det när jag zombiaktigt hasar mot toan tidigt på morgonen, ta provet, häller upp i sin dosa, ner i plastpåse och in i kylskåpet.

Att det står där kommer jag på när jag sitter på bussen och blir fly för benad på mig själv och inte är det första gången. Min arma skalle som inte tål stress något vidare kör ju igång rena Halleluljastämningen med att racka ner på mig, frustrera mig, gör mig så uppgiven att jag har lust att bara gråta. Men det gör jag inte, utan får ta ett nytt prov och åka tillbaka med imorgon och då oror jag mig hur jag ska orka både åka dit och sen till mitt gym.

Maken lovar att ta det till stickerskan på lab. Tack gode gud för jag bara måste bara på träningen imorgon. En ilsken inre röst modell diktator och så Alvedon 665 så var det väl sjutton om jag inte ska ta mig dit. Sen kan jag åka hem och dö en smula i soffan. Kanske kommer min nioåriga T på besök, ska äta här och sova över om han bara inte har fått sin pappas förkylning. Så stanna hela onsdagen, märkligt är ju att skolor, förskolor stänger på dagen att de ännu inte fattat att de ska anpassa möten med föräldrar och annat när barnen ännu är i lokalerna. Personalen går omlott, pratar med föräldrar och informerar. Behövs det så tar de kvällar som andra privata företag med kunden som de vill underlätta för.

Tänk bara vilka enorma förluster det blir i samhället. Alla föräldrar blir tvingade att stanna hemma den dagen, en passar barnet och en går på kvartsamtal. Företagen saknar sina anställda och förlorar pengar. Undrar hur många miljarder för att folk i skolväsendet inte kan tänka bättre.

Nå idag kom jag hem och landade som den där Albatrossen i sitt flygbolag, den tecknade som kraschade varje landning. Nyköpt smörgås från bageriet med rostbiff och annan röra  på vetesurbröd, körde en kaffepod i maskinen och lät mjölken bli redigt vispad i en annan. Sen hägrade soffan och sista tuggan ville mina ögonlock bara stänga igen. På tv evighetsserien Hem till gården som jag följer mellan 12-13.00. När jag inte orkar titta utan somnar och sover i timmar, då är det en sån där jäkla dag igen. Det blir inte ett dugg gjort, jag som skulle baka köpte med mig ett ljust Italienskt bröd från bageriet och ett aprikosbröd, allt uppskivat i bageriets maskin för sånt. Minns vilken lycka det var första gången jag insåg att de med maskin skar upp hela brödet, så praktiskt. Jag är väldigt praktisk nästan jämnt.

Nu ska här sovas så Gnatt på er alla sov gott.

Döden en tillbakablick

Igår skulle vi göra oss till med friterad fisk i tacoskal med grönsaker och en hemtrampad sås. Snopna såg vi blivande friteringen lämna fiskbitarna och segla upp till ytan. Vi dividerade vad som gått fel och jag undrade om inte smeten skulle vila innan, men det stod inte ett dugg om det i receptet. Men vi åt och tog friteringen som flöt omkring och liksom la den ovanpå allt för att få friteringskänslans knastrande när vi bet i maten.

Så nu blir det hårda bandage igen matmässigt, ikväll blir det fisksallad av fiskresten och måndag morgon dras matintaget in igen. 🙂 Fläckvis om jag känner mig rätt.

Jag läste i en blogg om minnen av mormor och kom ju självklart in på egna bilder, minnen av min mormor. Jag bodde hos henne mitt första år och längtade ständigt efter henne, som äldre tog jag bussen till stan för att bli mött av henne vid hållplatsen först, sen längre ner på en gata närmare tunnelbanenedgången och slutligen åkte jag hela vägen själv. Vi höll kontakten hela hennes liv, hon hämtades av maken och sov över hos mig och vår lilla dotter när maken var bortrest. Varje dag pratade vi i telefonen, ibland/ofta kändes det som om hon var min riktiga mamma.

Jag hade känt in och sagt till min mamma att någon kommer gå i samma veva som hon skulle fylla 50 år, aldrig kunde jag drömma om att det var min mormor som skulle dö, fast jag kände och visste att den som skulle gå var starkt känslomässigt bunden till familjen. Jag har ofta tänkt på denna ”kunskap” som jag tog emot, men inte hela vägen, hur kunde jag mentalt lura mig själv så? Att jag aldrig ville inse att det var mormor som skulle gå. Men det är så vi människor skyddar oss från allt för psykiskt tunga och smärtsamma saker, genom blockering av minnet.

Min mormor hamnade på sjukhuset veckorna innan mamma fyllde 50 år och vi donade hemma för att få en trevlig fest. Tidigt undrade mormor hur långt det var kvar till mammas 50 års dag?

När alla gästerna rasade in med sång och blommor ringde sjukhuset och bad anhöriga att komma in till mormor. Jag blev ensam kvar hemma, tog emot strömmen av gäster, mammas vänner och arbetskamrater. Totalt ockuperad av allt serverande, diskande och meddelande om att mormor låg inför döden på sjukhuset, därför var inte mamma hemma.

I den där insikten om vad som komma skulle, hade jag också fått till mig och sagt till mamma att en man skulle komma emot mig på festen och meddela att mormor var död. Min älskade morbror kom först in i hallen tittade mig i ögonen med en blick som inte gick att misstolka. Mormor var död.

Vet ni jag stängde av sorgen totalt och har än idag aldrig tagit in den delen att hon dog. Idag vet jag inte var, när, hur jag skulle få utlopp för allt det som ligger där och puttrar. Morfar, mostrar, pappor ja, jag hade två och andra dog, men jag höll mig stången tills min syster dog i lungcancer några månader före sin 50 års dag. Då ni rasade jag ihop som en misslyckad sufflé, efter att jag hade funnits för henne hela vägen till sista andetaget.

Jag grät, skrek och kröp hemma, min man blev chockad och ställd över hur jag totalt gick i bitar, jag den starkaste av starka. Den sorgen tog precis som jag hade läst om ett år att ta sig igenom, alla högtider, födelsedagar, hon saknades mig så mycket. Den dagen som var hennes dödsdag var jag så orolig för, hur skulle jag känna mig? Men det var som om jag äntligen andades ut, jag var så tacksam över att året kom till sitt slut.

I nutid har både syrran och mormor lagt sig tillrätta inom mig, de far i mina tankar på ett som jag tror normalt vis, så som de som gått före oss gör. Vi blir påminda av tillvaron och berättar för varandra om saker vi har ihop med de döda.

Nu har jag inte tid mer, vi ska plocka iordning i huset och åka hem. Kram på er alla och ha en skön avslutning på helgen.

Tvål och Lubbe Nordström

Vaknade och kände att jag inte ville lyfta på täcket, som sammet i värmen i min säng och jag tänker hela tiden ”snart kommer maken och väcker mig,” men denna morgon lät jag benen glida över sängkanten innan hans varma väckning.

-14 grader ute imorse när han kom upp, det är oftast kallare här och mer snö än i stan vid vattnet. Så kaminen sprakar, ger värme i skorstensstocken, trygghet och mysfaktor för en stadsbo. Jag insisterade redan vid köpet av kamin att det skulle gå att värma vatten, mat ovanpå som en extra värmekälla att laga mat på ” om krisen kommer.” Jag har haft säkerhetstänk i många år, nu kallas de för preppers, tror det kommer från engelskans prepering. Är väl aldrig fel att tänka före.

Idag vilar lugnet i min kropp, jag duschar utan att känna mig totalt slut, lite larvigt lycklig säger jag till maken, träningen, träningen. Menar att den börjar ge positivt tillbaka redan. I badrummet ser jag tvålen sorgset sprucken på handfatet, det här med tvål är lite av en svaghet jag har. Flytande eller vanlig är frågan, sedan allt med transplantationen och sänkt immunförsvar har jag blivit så noga med renlighet, vilket inte är ett nytt tema i mitt liv utan bara förstärkt. Medvetenheten om renlighet har nog alltid tagit plats, så har vi heller aldrig blivit matförgiftade i familjen, tänker på ungarnas uppväxt. Alltid medveten om renhet i köket och doften på matvaror. Kanske mer tur än skicklighet, men jag vill gärna tro att det Lubbe Nordström propagerade för verkligen är viktigt än idag eller för alltid.

Men tillbaka till tvålen, den spruckna lite äckliga, måste väl vara en synnerligen ohygienisk sak att hålla sig ren med … eller? Flytande tvål är ju perfekt för en renhetsivrare, den oljebaserade i duschen är ju ett måste för äldre kvinnors underliv och resten av befolkningen av hudtorrisar.

Men tvålen den doftande av barndomens härliga Barnängens vem minns inte den eller de fina lite dyrare tvålarna som las fram när gäster kom. Jag köper ofta dyra ljuvligt doftande tvålar när jag hittar nedsatt pris på dem, att öppna en ny tvål och känna hur badrummet fylls av väldoft är en lisa för själen.

Så kommer ett jättekast i tankeverksamheten, jag undrar om det finns anorektiker i fattiga länder med svält? Har man kommit fram till vad som skapar anorexi? Är det ett I-landsfenomen? Psyksjukdom? Ja, jag famlar efter svar.

Nu fick maken fnatt och släpar ut den frysta maten ur frysen, här ska tinas av och bli rent och snyggt. Själv tittar jag bara på, tror jag tar en påtår. 🙂

 

Inte plågad idag

I tisdags en plågad kropp, idag en vinnare, sen om det beror på förbättrad kondis eller på att jag tog två Alvedon 665 som min läkare har sagt, äsch jag tar bara en för det mesta. Träningen känns rolig att gå till, fast jag likväl måste kämpa lite med motståndet i mig, undrar varför det är så?

Solen skiner och jag har precis ätit någon slags lunch, man tager vad man haver stuket, fläsk i tunna bitar, purjolök och kokt potatis allt stekte jag ihop. Gick att äta det med.

Det är ju ett sjukhus jag tränar på, fast inte med akutvård, mer vårdcentral, demensavdelningar, rehab och en massa övrig. I detta övrigt ingår ett stort gäng invandrade män och några familjer som de har byggt om avdelningar till boenden för. Jo, det är väl bra, men jag retar mig på att alla kommuner nu kan bygga både det ena och andra för annat folk än vårt. Så våra arbetande ungdomar ska skatta som alla andra, men inte ha möjlighet att bo som vuxna i egna lägenheter. Jag tror det är oklokt att behandla sina egna sämre än de som inte dragit några strån till skattekistan. Det där att folk ska betala för alla dessa invandrare utan att själv få ett boende. Jag skulle varit förbannad på det om jag hade varit ung idag, arbetat och varit utan bostad.

Läste att det framöver kommer vara en miljon människor som vi ska betala för utan att de kommer i arbete. Det var en nationalekonom som hade räknat ut det, tror vi kommer kantra som land. Så mycket rättigheter och så lite skyldigheter invandrat folk har.

Men jag snubblade inte bara på mången invandrat folk där på sjukhuset utan hittade också en bok i gratisbokhyllan. Skräckens tid farsoternas kulturhistoria av Berndt Tallerud, det ska bli så spännande att läsa den. Ska ta med några böcker från mig och ställa in i hyllan nästa vecka.

 

Tankar huller om buller

Jag simmar runt i livet, bröstsim med hög svansföring och djupdykning i minnets bank.

 

Vardag igen och det behöver jag efter helgens kalas som avslutades på söndagen med besök hos mamma, klart hon skulle ha en tårtbit till kaffet.

Här har inte hänt något upplyftande, kroppen är hopplöst värkande och jag vill helst lägga mig i soffan och inte röra mig ett dugg. Men tvättat har jag gjort och bakat ett grövre matbröd, idag samlade jag ihop kroppskrället och tog mig till träningen. Höll på att missa pensionärsbussen som så vänligt stannar för mig på trottoaren en bra bit från hållplatsen. På tal om ”busshållplatsen” själva ordet, har ni hört hur många som säger busshållSplatsen när de pratar?

Kände mig så nöjd idag när jag medvetet långsamt jobbade mig genom maskinparken på gymet, min kropp, i min takt, klart det är jobbigt att vara otränad och ha ont. Men det var väl sjutton om jag inte blir starkare och med tur piggare om jag står ut med träningen, maskinerna gillar jag verkligen, värre är det med min kropps reaktioner. Förra gången höll jag på att svimma, denna gång var det gungigt, men blev bättre varefter. Om tre träningar får jag köpa ett gymkort och sköta mig själv, det ser jag fram emot, men samtidigt är det då det börjar på riktigt, att inte släppa taget, ta sig dit.

Min hjärna tänker i en lång loooop som visar på att jag är på fel sida om staketet, den sluttande delen av livet.  Jag funderar på om jag någonsin kommer känna mig fysiskt stark och pigg, något som håller i sig, så att jag kan leva lite mer som före Milleniumskiftet, det var då kroppen fick fnatt. Fan rent ut sagt så jag har kämpat, läste igår en av mina egna böcker, de min man lät trycka upp av alla mina texter här inne sedan 2007. Tankar genom åren utvecklas, språket och insikter kommer inte alltid lätt, men det händer en hel del.

Jag är så glad över att jag kan läsa om mig själv och det liv som jag har levt. Det låter säkert enormt egoistiskt, men är en lisa för själen att se sig själv. Texter, tankar syns så tydligt när jag läser tillbaka i tiden, det är ju inte bara rosenrött där i mitt varande. Jag misslyckas, ett steg fram två bak, jag tar sats igen och kommer ibland vidare. Särskrivning är ju hopplöst att se, men det har blivit bättre, jag skriver av både lust, nöje och som terapi. Klart jag ser de röda trådarna som jag aldrig lyckas kapa av, detta tjatande om hälsan, icke befintliga konditionen, provtagningarna som aldrig kommer att försvinna. Så tråkigt att klockorna stannar, men jag har väl mer behov av att lufta detta än jag har insett.

Osvenskt klappar jag mig själv på axeln uppskattande över den humor jag hittar i mina texter, tack och lov för humor. Hur klarar sig folk som inte är humoristiska, jag tror inte jag hade levt utan sjuk humor, speciellt när jag blev allvarligt sjuk. Man ska inte ta sig själv på så stort allvar, då brukar det mesta lösa sig.

 

 

 

 

 

 

Vi firar 40-årig bröllopsdag med barn och barnbarn.

Så är soffan vår igen, så nöjda med eftermiddagen och middagen. Lekarna/tävlingarna var så roliga, vi skrattade alla, tjöt rent av, när syster och bror med varsin ballong knyten vid ankeln skulle klampa sönder motståndarens ballong. Det var förbaskat bra kvalité på ballongerna, de kämpade och fuskade. Nioåriga T och fyraåriga E slet verkligen, de var för lätta för att smälla ballongerna i första taget.

Ungarna, de större gjorde samma tävlingar som de vuxna och kul var det. Vad ska vi tävla nu, undrade ungarna direkt och jag sa ”att äta kolasnören utan att använda händerna”. Till stora lyckan vann 3-åringen, kolasnören körde vi alla vuxna, svårt att käka och skratta samtidigt, jag tror jag delade andra plats med min svärson, verkar vara en gren för mig. Roligast att titta på var när alla vuxna satt med en kaka i pannan som de med alla tänkbara grimaser skulle förpassa ner i munnen utan att hjälpa till med händerna. 🙂

Laxbuffén var omtyckt och ostar med kex slank också ner utan prut, elva själar trängdes runt bordet. Ljudnivå, skratt och prat, ungar i barnstolar sitter där de sitter, andra med spring i benen leker vidare och vi vuxna berättar hur vi mötte våra respektive.

Svärsonen som satt lägligt till fick bli kvällens barista, vid hemgång godispåsar till de större barnen och fruktremmar till de små. Runt halsarna hängde medaljer som sig bör efter tävling, i nävarna små pokaler.
Ett klart bra kalas hos far och morföräldrarna och inte fick treåringen bada karbad denna gång, men farfar lovade honom bad vid nästa påhälsning.

Tiga bör man annars dör man

Du är inte bara ansvarig för vad du säger, utan också för vad du inte säger.

Martin Luther King Jr

 

Det här är bra mycket viktigare än folk förstår. De kurar ihop sig, blundar, låssas vara hörselskadade allt för att inte påverka sitt eget liv. Som om deras liv skulle skonas för att de väljer lättast tänkbara utväg, att tiga. Undrar om folk tycker att Tysklands befolkning vann något på att tiga? Eller tycker att Europas kvinnor har vunnit något med invandringen av dessa groteskt aggresiva män? Eller har vunnit något på att vårt lands kriminalhistoria helt har skrivit om? För att inte tala om att den samhälleliga gemensamma skatteekonomin rätt snabbt har körts i botten, vad de än säger om den blomstrande ekonomin, så inte rör den samhällets enorma kostnader för invandringen av dessa män.

Lögnen som far som en farsot genom politikernas käftar och vända kappor i vinden. Inte för att gå oss till mötes, inte för att måna om befolkningen, landet. Finns bara en politiskt vilja, att ta makten, att köra sin egen agenda och vägen dit får moraliskt, etiskt se ut bäst faan den vill, bara de får som de vill. Under åtta år har de alla visat att de inte duger till, skrämmande utveckling av vårt, vårt samhälle. Just det, glöm inte att ansvaret vilar även hos oss, i den röst vi ger vid valet. Upprepning av tidigare röstning ger bara mer kaos, vad än de just nu ljuger om för att komma åt makten.

Jag trodde aldrig i helvitti att vi skulle få en sån inkompetens i riksdagspartierna. Att de så utstuderat skulle slå ut vårt lands möjligheter i något påhittat humanitärt ärende som endast verkar göra maktens män och kvinnor så euforiska att de har tappat all kontakt med jorden, Sverige och vår befolknings väl och ve inom alla områden i vårt lands varande. Så mycket dumhet och kortsiktigt beslutande trodde jag inte var möjligt.

Min ständiga inre fråga är vem, vilka de vill tillfredställa med all idioti? De bygger ju inte upp, de sänker, inte bara samhällsbyggandet utan tilliten till den politiska viljan, till samtliga myndigheter som vi alla inbillade oss var satta för vår skull, för landets behov och som sagt vårt.

Men de verkar sitta där i myndigheterna mest för att ha en garanterad inkomst, ett jobb och inte för att utföra det som vi alla kunde förvänta oss. Arbetsförmedlingen, försäkringskassan, landstingen, jag kan inte rabbla dem alla, men ni förstår precis vad jag menar.

När och varför slutade de fungera, eller har de aldrig fungerat i det S styrda samhälle vi vuxit upp i och bevarats i samma anda när alliansen stundtals tagit över? Vem blir klok på att försöka förstå de totalt svikande politikerna som tappat greppet om verkligheten, tappat sanningens språk, ryggraden och lämnar oss med en dålig smak i munnen och ett inre mullrande som snart måste få ett utlopp.

En lugn dag

Efter gårdagens gympass med fler maskiner inblandade och längre tid tog jag med darriga ben bussen hem och njöt av solsken. Men vilken bristvara det kan vara så här års, till och med jag saknar ljuset. Idag var det extra besvärligt att ta sig ur sängen, träningsvärken gjorde sitt, la sig heltäckande över resten av min fibromyalgignällande kropp, idag kommer det bli trögt fast i ett gott syfte. Inga utsvävningar här inte, jag ska ställa mig och skära bröd till fåglarna, blanda en stor påse med bröd, delade äpplen, havregryn, russin och lite annat gött för fåglarna.

Sen ska jag baka matbröd med mycket fibrer i.

 

 

Jaha, nu har jag skitit i det blå idrottsskåpet

Ikväll lever vi skilda åt, handboll på tv och maken sitter/ligger i sovrummet och tittar på finalen. Jag som proppades snuskigt full med handboll under alla år maken spelade och tränade intensivt, speciellt när de låg i högsta serien. Att sen sonen hamnade i handbollsmålet med pappa som tränare var inget jag njöt av …

Ibland blir det bara nog när ens intresse blev tvås och jag var galet less på blöta illaluktande träningskläder att tvätta, förstörda helger pga matcher och vardagskvällar på grund av träning, matsäckar hit och dit, oro för skadade kroppar och ensamt för mig och dottern.

Idrott är inte allas intresse, men det kan man tro när man ser på tv vissa dagar, kvällar. Det är till att bre ut sig och förlåt mig, men det här att flickor, kvinnor ska göra som män, ha samma rätt att bryta sig sönder och samman, slåss på plan, vinna, vinna. Bland det tråkigaste efter manlig sport är kvinnlig, så för mig blir ju sportnyheterna inte bättre av att jag nu även tvingas se alla dessa kvinnor snora … skidåkning, tack o lov har de inget skägg att ha snoret i som män. Svettiga och rödmosiga spelare, minns att en del tjejer blev kåta på svettiga män. Nää fy för den lede, den svetten fick han duscha av sig.

Nog är det med säkerhet det värsta man kan säga att ”sport är dödens”. Men klart att jag har sett och ser matcher, inte bra för blodtrycket och surt sa räven om de förlorar. Svårt att komma undan här hemma.

Idrott är bra för ungar som växer, håller dem i bästa fall ifrån sprit och annat skit, men sen växer de upp och fyller media och tv med ett jäkla sparkande, springande för att inte tala om alla floskler från journalister. Har ni någonstans hört så många oftast män som är så kåta på att höra sina egna röster. Så mycket skit det talas i sportnyheter.

Jaha, nu har jag skitit i det blå idrottsskåpet.

Frukostgisslan hos barnbarnen

Nu har vårt landställe förvandlats till ett stort handelsbolag med mängder av val maken och jag får ta stup i kvarten. Det ska komma ett tåg och hänta oss, E ska köra och ta betalt, självklart måste vi klippa i papper med saxen, det gör man alltid, klipper i sin biljett. T kör lotteri svart, inte har han bett om tillstånd att sälja trisslotter. Vi beställer olika menyer med mat och dryck, fotbollsmeny gick maken igång på, själv föredrar jag en vaknameny och påfyllning från den riktiga termosen. Just i denna lek möts T 9-åringen och E 4-åringen hur bra som helst, nu tog de fruktpaus. Skönt så länge de tuggar, då är de tysta i flera sekunder hahaha! Alla fruktrester, päronskrutt, äppelskrutt kastas ut till fåglarna, E tog snabbt även ett äpple och gnagde runt på, allt för att få kasta till fåglarna.
Nu fick jag en trissvinst på 200 000 $ så nu tar vi E tåg till stranden, där håller vi oss varma med filtar för vi får inte bli kalla säger E. Det regnar på tåget, sjutton vilken otur …
Solen skiner och jag säger att de snart ska ut och mata fåglarna, leka ute. Båda ser så där lagom roade ut, de är så inne i sin lek. Så säger jag att vi ska göra en marängsviss senare på eftermiddagen med grädde, chokladsås, banan, blåbär och hallon, det gick E igång på.
Det syns så tydligt hur åldern mognar olika delar av barn, T han leker och delar skrivna kvitton, allt kostar, det säljs och vinster delas ut från deras gemensamma företag. 4-åringen är ännu inne i sitt ego, allt är hennes, tåget, biljetterna, saxen och leker lite som två skepp som möts i natten, kilar fram och tillbaka bjuder oss på massor av mat och dryck, fantasin tar aldrig slut. Så mysigt att de trivs så bra tillsammans, sovandet i samma säng gick galant. Skavfötters, men med egna täcken så klart.
Herregud nu kommer hon med mer mat, lunch, potatis, köttbullar med ketchup och te, vill du ha vatten mormor? Bricka med koppar, fat, skedar och en tekanna, tvångsmatning på ett rart vis. Jag har tuggat sedan jag gick upp, hon klagar på bordsskicket, inte skvätta och inte röra, jag försöker hälla i mig lunchen. Nu bjuds historier till lunchen, ”Anna stoppade in sitt finger i nyckelhålet och fastnade”, men det slutar som tur är bra. Snipp snapp slut så var sagan slut.
”Vill du höra en berättelse till mormor”?
Nä, nu öppnar vi köket, mormors kök och bjuder jordgubbskräm och mjölk med smörgås och små ostar till något liknande lunch.
Snart borstas tänder och hår, kläder kommer på och ut med mina små skunkar i solen.

Mamma till sin mamma?

Eftersom jag ständigt stickar vantar och sockor, så har jag blivit fena på att repa. Är jag det minsta missnöjd så repar jag varv på varv. Så den påbörjade vante som ligger på bilden, den ska repas upp till första hjärtraden, de ljust gröna är för milt, blaskigt rent av.

Visst är det konstigt att en mänska med ungdomens rastlöshet kan vara så tålmodig, sätt det mest pillriga i min hand och jag kommer pillra tills det blir som det ska. Många gånger har jag tänkt att jag skulle blivit en sån som reparerar stora väggbonader, eller någon slags konservator, heter de så, av sydda, vävda gobelänger.

Jag sydde i några år till en kemtvätt, det dök upp en man med små brännhål i sina fina byxor, brännhål från cigarettglöd, kunde jag laga? Jag letade rätt nyans av tråd och sydde, pillerill. Syntes inte, sen dök tanten som hört om mitt pillerill upp med dyrbar duk, med hål, jag pillrade ihop, utan att det syntes. Därefter kom de hit i omgångar för ryktet gick, med hål både här och där.

Minns min första kund, en ”fin” dam som ville att jag skulle klippa av en kjol och lägga upp den. Det var en ”äkta vara”, dyrbar och märkvärdig. Jag muttrade till den, kjolen alltså, en lång stund innan jag satte saxen i den, klippte och klippte det var en omlottkjol som var hur många meter som helst. Sen sydde jag upp den för hand med osynlig söm, meter för meter, syntes inte ett stygn och jag lämnade stolt över kjolen och blev totalt utskälld, för 150 kronor var verkligen ett oförskämt högt pris för mitt arbete. Nu var det här många år sedan, under de år mina barn var små och jag minns hur svårt jag hade att ta betalt och inte blev det bättre efter den kärringen.

Mitt roligaste minne var ambassaden som ringde, självaste ambassadören behövde hjälp med ett par byxor, kunde jag klara av det? Inga problem, en tjänsteman från ambassaden kom och lämnade och jag skulle ringa till ambassaden när de var klara. När de var klara ringde jag och ett dråpligt samtal utspelade sig på engelska med telefonisten. Hon frågar om mitt ärende och jag som plötsligt skulle tala engelska, kom bara på att säga att ”jag har anbassadörens byxor hos mig”. Hon lät väldigt häpen och frågade igen ”vad hon kunde hjälpa mig med?” Jag tjatade på och det stod helt still i skallen, vad sjutton heter skräddare på engelska. Fackspråk överlag kan man inte mycket om, eller hur! Klart att det löste sig, men lite pinsamt 🙂 var det och frågan hängde väl ett tag i luften, varför hade jag ambassadörens byxor hos mig? Jag var nog inte klok hörde jag på hennes tonfall.

Kan ni tänka att jag inte fick ett uns träningsvärk efter min start med träningen, bara samma kroppsvärk som annars, vilket betyder att tyngderna inte var för tunga till att börja med. Nästa vecka startar jag ordentligt med två träningspass.

Veckan har varit lugn med lite inslag av turbulens via min mamma, hon fick ju den telefon hon ville ha, en Doro som jag döpte till senilDoro. Från början bråkar hon med mig om den nya telefon hon har, luren tappar hon, sladden är ivägen, hela telefonen åker i golvet, hon har ryckt sönder jacket, så en har fått laga jacket, hon förstår sig inte på att ringa upp när den blinkar att någon har ringt, hon har svårt att slå siffror, snabbnummer funkar bäst.

Så kontentan är att jag under snart två år blivit snäst, fräst och skälld på i olika perioder. Jo, det är en mobil hon vill ha, vilket jag och personalen vet att hon inte klarar, inte ens de enklaste. Så jag är ju en elak typ, som inte går henne till mötes. Men då köpte vi denna Doro efter hennes önskemål, som står i sitt laddningsställ, tror nog att hon tror hon har fått en ”mobil”. Men det går inte lång tid förrän personal ringer från annan telefon och berättar att det bara tutar upptaget när man ringer med snabbvalen. Men vi kollade att det funkade, hur gör ni, frågade jag? De gjorde fel och det var mamma som vimsade till det hela, som vanligt.

Sen hade jag bokat in audiolog då mamma hör så dåligt och ville höja ljudet i hörapparaten, bokat tid, ringt boendepersonal, sett till att de fick kallelsen. Sen igår fick jag höra att en sjuksköterska hade kollat mammas öron och konstaterat, vaxproppar i båda öronen. Kunde de inte kollat det tidigare?

Så avbokades audiologen och fördtjänst. Hur det hela ska ordnas ”visste inte mamma” för sköterskan var bara tillfällig där och ”visste inte hur de gör där.” Så får jag börja om, ringa den personal som har ansvar för mamma ”visste inget”. Jag ringer sjuksköterskan, en manlig ny för ordinarie är på semester. Jo, doktorn hade sagt att de anhöriga skulle köpa receptfria droppar på apoteket. Sen skulle det droppas mån- onsdag och på torsdag kommer läkaren och gör sitt. Jaha, kunde de inte ha dessa droppar hemma på boendet? Så igår satt jag en halvtimme i kö på apoteket för att få köpa dessa jäkla droppar.

På söndag på väg hem med de två barnbarnen som ska med till landet i helgen, så får vi åka in på ett besök och lämna dropparna. Så mycket besvär mest hela tiden med allt runt mamma. Känns jobbigt med hennes missnöje om än det ena än det andra. Det är ju mig hon påfrestar med sitt dåliga humör, det är ju jag och maken som ordnar allt. Jag förstår att det inte är lätt att bo så där med så mycket nytt folk hela tiden, fast de har en grupp personal som har jobbat länge, som verkar stanna kvar. Mest underbara invandrade kärleksfulla människor på rätt plats, finns ursprungssvenskar också, men inte så många.

Önskar så att min syster fanns i livet, dels var hon favoriten och sen kunde vi delat på detta, avlastat varandra. Fel dotter blev kvar i livet, sån otur för mamman.

Trodde aldrig att jag skulle bli mamma till min mamma.