Hembakt, hundpussar och årsringar

Helgen i tystnaden i stugan med min man, tittar på honom lite i smyg ibland, när vi båda sitter och läser. Kan känna en sån förundran över hur allt blev, efter så många år.

Då, sitter på en pub med min syster och några vänner till henne, vi sitter i ett sånt där bås, jag gillar inte öl, men har ett glas, för syns skull framför mig. Att jag sitter på en pub var inte mitt fel, det var syrrans hemmaplan, verkligen inte min. Att jag befinner mig där beror på att det är slut mellan mig och mitt ex. Så där rotlös, raslös med gråten hängande i hjärtats tomhet, så är det med mig när jag sitter där.

In kommer några grabbar och går förbi vårt bås, jag ser ju direkt att det är mitt ex som kommer gående i gänget och jag glider ner halvvägs under bordet, ner under båskanten och fattar inte vad han gör där? I samma veva inser jag att det inte är han, utan en som var otroligt lik honom. Det är då en av syrrans vänner börjar skratta och prata med en av killarna, de kände varandra och satte sig vid vårt bord. Jag fick höra att han som var så lik mitt ex hade samma förnamn som mitt ex. ”Heter man så och ser ut så, får man allt sitta bredvid mig” sa jag.

Han skrattade och klämde sig ner, min öl drack han upp, vilket jag var glad för. Så frågade jag om han inte hade ett andranamn? Tror ni inte att hans andranamn var precis samma som mitt ex, det kändes märkligt. Han var i slutet på militärtjänstgöringen och naturligtvis låg han vid samma regemente som mitt ex hade gjort tidigare.

Syrran och hennes vänner gick vidare, men jag och killen satt kvar, långt senare följde han mig till bussplatsen.

Augusti 1976 var det, nu efter så många år, två vuxna luar och fem barnbarn kikar jag ännu på honom i smyg, han är vackrare med tiden, själen hans är verkligen en av det bästa av bästa. Jag hoppas vi får vara tillsammans många, många fler år, så jag får kika på honom i smyg då och då och fundera över hur det kan bli.

Ps. Våra barn trodde alltid att foton på mitt ex var foton på deras pappa, så lika var de.

Idag har vi firat sonens yngsta med tvåårskalas, trevligt och massor av hembakt som smakade ljuvligt. Ett par hade med sig en liten blandrashund, fransk bulldog och Chihuahua, men så söt och pigg liten rackare. Jag kände mig så utvald när hon hoppade upp till mig flera gånger och pussade på mig. Längtar efter hund, får hoppas vi kan skaffa en från hundstallet när maken och jag går i pension.

Mamma min kom i rullstolen med färdtjänst och tyckte sonens nya lägenhet var så ljus och fin. Hon njuter av att sitta mitt i smeten, att titta på ungarna, är det bästa hon vet.

Katarsis

I hela mitt vuxna liv har mina tankar vandrat tillbaka till ett speciellt tillfälle i mitt liv. Jag var barnflicka i en familj med högutbildade föräldrar och två adopterade små barn.

I mitt jobb ingick att ta hand om barnen prio 1, sen handla, städa, tvätta och laga mat. Jag stormtrivdes, gick med barnen till förskolan varje morgon och så hem och tog hand om allt i huset och på eftermiddagen hämta jag hem ungarna igen.

Allt rullade på, jag trivdes och frun i huset var mer än nöjd med mig, hon ringde till min mamma, jag var ju inte så gammal, och sa att hon aldrig haft någon bättre. Alla var nöjda och glada.

I affären hade familjen eget konto som betalades varje månad, när jag handlade mat åt dem skrevs summan bara upp på deras konto. Jag skaffade mig ett konto till mina egna inköp, fixades snabbt, flickan i kassan var en fd klasskompis till mig.

Så en dag frågar hon i kassan mig, ”vad har du för konstig chef? Vad menar du frågade jag? Hon undrade om du skrev upp din egen mat på deras konto?”

Men se det gick inte med mig, jag blev så sårad att jag samma kväll sa upp mig. Det blev ett rabalder utan like. Hon skrek och grät och ifrågasatte, men jag sa inte ett ljud om orsaken. Det var som om jag skämmdes för att hon ifrågasatte min heder, det var verkligen svårt för mig. Vore jag lite äldre, mognare skulle jag gått hem och tryckt upp henne mot väggen och ifrågasatt vad i helvette hon menade?

Barnen grät och jag grät, de var så ledsna över att jag skulle sluta, pojken gav mig en peng från sitt hemland och det var en gåva som gjorde mig så hudlös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Sen har åren gått, men minnet har ätit sig fast och miljoner gånger har jag tänkt ringa till mamman, psykologen och berätta varför jag slutade, för att få ett avslut för mig själv. Men inte har det blivit av, tills för ett halvår sedan när jag rensade gamla papper, intyg och betyg, ni vet allt man har sparat genom åren. Hittar papper som hängde ihop med den arbetsplatsen och letar direkt upp telefonnumret till kvinnan, ringer upp, men får bara telefonsvarare som ber mig lämna namn och nummer. Nej, jag la på.

I samma veva säger min mamma, ”Vet du vem som har flyttat in här?” Tamme sjutton, bor kvinnan inte i samma hus som min mamma. Mamma har inte sagt vem hon är mamma till, när de ibland träffas på gemensamma gymnastiken och utanför lapandes sol.

Märklig känsla och mina tankar har rusat runt de gånger jag har sett henne. Jag vet ju inget om henne, varför hon bor där, hon kan ju vara senil och då är det inte stor idé att säga något.

Så i söndags hälsar vi på mamma, jag hade köpt en locktång och så har jag med mig servetterna, ni vet. Mamma sitter ut i solgasset och fikar, vi pratar och så kommer en personal ut med kvinnan, leder henne till en stol bakom mig. Hjärtat slog dubbelvolter och jag tänkte, nä nu jäklar slår jag till.

Jag satte mig hos den nästan blinda kvinnan, tog hennes hand och berättade vem jag var och att min mamma också bor på hemmet. Sen berättade jag om det som hände och varför. Vi fick ett så underbart samtal, hon klappade mig innerligt på handen och höll mig stadigt fast. Bad om ursäkt massor av gånger och delade en bit om sig själv, som den som alltid gjorde just så, kollade och kollade saker. Det hade varit ett problem i hennes liv. Jag berättade att jag för otroligt länge sedan förlåtit henne, för det är ju så jag brukar fungera, är inte speciellt långsint. Sen pratade vi mycket känslor och tankar där hon konstaterade att jag var väldigt kunnig i hennes yrke. Jag har lovat hälsa på hennes ”barn” de är ju vuxna nu med egna vuxna barn, men klart att jag vill träffa dem. Ska bli spännande.

Stor Suck! Om ni bara visste hur otroligt lättad jag var, närmare en katarsis kan man inte vara. Det jublade inom mig, så skönt att få berätta, varför jag slutade jobbet hos dem.

För många herrans år sedan skickade jag vackra vykort till alla lärare som var som lärare ska vara, ordning, reda, rätt man/kvinna på rätt plats. Jag tackade för att de var just så fina i sin yrkesroll, de gjorde mig och andra gott.

Sen ringde jag till några personer jag medvetet sagt elaka saker till. Ringde och bad om ursäkt.

Det är sån jag är och det fanns bara en sak kvar som grämde mig och det var den här kvinnan vars familj jag sa upp mig ifrån. Det var väl över 40 år sedan det hände, satt som ett klister i själen och ville ut till varje pris. Jag känner mig så lycklig att livet gav mig en naturlig chans att bli av med detta ok. Hon är så gammal idag, att hon ens lever är något att tacksamt bedja stilla om.

Bland det viktigaste i livet är att släppa tag och gå vidare, be om förlåtelse, ge förlåtelse, be om ursäkt, tala om hur det var, ge komplimanger, gräv inte ner besvär, gräv upp, rensa ut.

Fridens

Persbrandt och jag

Vissa dagar i ens liv blir så där nästan magiskt varma med livsnerven darrande som aldrig förr. Där satt jag i stugan med en sovande tvååring, lite spänd på hur hon skulle reager om hon vaknade upp med bara mig. Men int da, hon sov som en stock tills svampplockarna kom hem från sin tur i skogen. Femåringen fick lite nagenack av farmor, tjusigt med simmande guldflagor, som jag tagit med för att göra henne glad, sen glittrade vi ikapp. Visst är det festligt att både vår dotter kallade och nu även barnbarnet kallar nagerlack för nagenack, jag blir fnissig varje gång femåringen förtjust beundrar sitt nagenack.

Vi rensade svamp dotter, jag och femåringen, här skulle bli årets första svampsås till middagens grillade fläskytterfilé med alla tänkbara rotfrukter i ugnen.

Vi äter, alla är hungriga, avslutar med ostbricka och vindruvor, men äppelkompotten dottern gjort och släpat med till osten glömdes bort i kylskåpet. Sen klämde vi till med dottern nya äppelkaka med lite flingsalt och den var så drömskt god, simmande i vispad vaniljsås. Tanken var att äta den till kaffet på eftermiddagen, men det blev så sent att vi hoppade över den då. Det receptet är att dö för, ska be dottern maila det till mig.

Sen diskade kära svärsonen allt och de packade ihop och åkte hem till stan. Jag var så trött, men likväl pigg, vi glodde på tv en stund, sen la vi oss. Maken han snarkar så fort han såg kudden, men jag läste och läste Persbrandts memoarer, helt fast. Jag kan inget speciellt om varken teater, filmvärld eller folk i branschen. Det som fascinerade är ju Persbrandts val av liv och hur han generöst bjuder på sitt privata i mitt tycke, helvete. Det är dyster, läskigt och så destruktivt toppat med att nudda himlen om och om igen rent artistiskt.

Men på småtimmarna känner jag att nu är det min tur att somna, släcker lampan och gäspar så där ni vet, att man tror käkarna ska gå ur led. Det gör de inte, men jag lyckas smälla ihop käften så hårt efter gäspningen att jag bet mig själv till en blödande fläskläpp. Det är ju inte klokt, ont gjorde det och järn smakade det, upp och hoppa in på toa och kolla in förödelsen på insidan av läppen nertill. Sköljde och spottade ett tag och tog sen en redig toapappersbit och tryckte mot såret. När jag lägger mig igen tittar maken upp och undrar vad jag höll på med? Den som det visste tänkte jag och släckte lampan.

 

Lite DNA och naturens gång

Naturen har sin gång, svanparet simmar förbi med fem svanungar i stället för sju, som det var från början, blir lite dovt inom mig.

Men glad blev jag när MyHeritage DNA svar dök upp.

Jag är 68,8 % Skandinaviska

21,8 % Nord- och västeuropeiska

9,4 % Finländska

Tänk så spännande, släktskap har jag till många, vi har väl en släng av samma gener,  men några i Danmark var så klart lite mer nära. Min pappa var dansk vilket också förklarar nord-och västeuropa, som jag hade väntat mig att ha genetiska band till.

Men att det var så pass mycket finne i mig har jag aldrig haft en tanke på.

Nu finns det mycket att läsa och studera vidare, jag ska lägga in mina närmaste i mitt släktträd och se vad som händer. Vill man gå djupare så får man betala en årsavgift för att kunna ta del av allt. Smart sätt att tjäna pengar för företaget.

Nu packa det sista, landet, svampen, dotterns familj på besök, mys och elda i kamin.

Kram på er alla!

Sagor för vuxna och barn

Som man ser ut som femåring när mamma har klippt en. (Bilden)

Idag kom maken hem efter en konferensresa, turligt skulle de hålla till i vår egen kommun, så idag kom han hem tidigare än vanligt, vilket jag inte är så bortskämd med. På vägen hem var han in till ett lagerföretag och köpte tunt silkespapper som vi ska linda in alla glas i vintrinskåpet med. Målarna och golvläggarna dyker upp rätt vad det är och då börjar ju cirkusen med att flytta runt alla möbler här hemma.

Idag fick jag ett ryck, var ner till grovsoprummet igen och gick igenom resten av böckerna, kastade mer och ställde iordning. Sen fortsatte jag hemma med badrummet, vitrinskåpet fick sig en omgång och jag känner mig så stolt över att ha fått det gjort. Ibland känner jag, att har jag mycket som behövs rensas, blir det som om luften går ur mig och så blir inget gjort alls.

Men vet ni sån lycka jag kände, hittade H.C. Anderssens sagor, en äldre bok utan larviga ändringar eller anpassning till det kulturberikande samhället eller genuslarv. Sagor ska vara som de var förr, de ska få barn att lyssna så öronen nästan faller av, det ska vara spännande, läskigt, kärleksfullt och otroligt sorgligt som i Den lilla flickan med svavelstickorna.

Bakade ett gott bröd igår med vetemjöl special, graham och blandade hela över natten blötlagda korn och så klippte jag ner lite blötlagda katrinplommon och aprikoser. Det blev saftigt och smakade som bröd ska, jag är så in i norden trött på köpebröd, de smakar ju alla likadant. Surdeg vill de låssas att de har i bröd, men tycker man dessa fabrikstillverkade bröd smakar surdeg, så har man nog aldrig ätit riktigt surdegsbröd.

Sen avd. svampigt bröd. Detta ogräddade, kletiga bröd gör mig så besviken, inte ens en hederlig limpa är så ogräddad som vissa bröd. Varför?

Nyss hämtade jag böcker på posten, Mikael Persbrandt memoarer, ska bli spännande att läsa boken. Sen ett jävla solsken Biografin om Ester Blenda Nordström, jag läste nyss hennes pigbok som var en vindil från ett förr, mycket intressant att läsa, så nu fortsätter jag i hennes fotspår. Ännu en bok, men den vill jag inte skriva om, ska bli en julklapp.

 

Bara lite vardagsprat

Ibland tänker jag ut så bra vad jag ska göra och lik väl blir det pannkaka. Idag skulle jag börja gå en kortare promenad … tänkte att jag på vägen skulle kasta två slitna stekpannor i grovsoprummet. Väl där började jag sortera bland inlämnade böcker, en del tror att man har nytta av instruktionsböcker för gamla prylar från 50-talet. Då kastar jag, rensar den typ av böcker, som jag vet bara kommer stå och ta plats. När jag var klar med det så insåg jag snopet att det bara var att gå hem igen, säger bara IBS.

Igår var jag till servettfabriken och stoppade servetter i papplådor, en hem, en till landet och så en som inflyttningspresent till sonen med familj. Damen som äger fabriken var så trevlig, hon sa till mig att ”packa ner mer i lådorna” 230 servetter hade en envis kvinna fått ner. Så roligt att välja bland alla deras olika motiv, de vill få bort plasten som finns runt servetterna i affärer när man köper sitt paket, då passar en pappkartong bättre. Till sonen plockade jag bara djur, roliga gubbar och sagofigurer typ Emil på en häst, ungarna kommer tycka det är spännande att se vad som dyker upp.

Jag ska åka dit igen och plocka ihop en kartong med alla vackra mönster till mamma, den kan stå på gemensamma bordet på boendet, så har de något nytt att prata om varefter nya mönster dyker upp.

Kan ni tänka er att jag ännu inte blivit förkyld, maken jobbar idag igen … sjuk och sjuk, han satt i möte flera timmar med datans hjälp i fredags, det var redan inbokat. De tyckte han såg mosig ut och lät som bara den, tro jag det, när man har hög feber och är smällförkyld. Men som vanlig kryar han på sig snabbt.

Sonens lägenhet var stor och ljus, ungarna var glada åt att få egna rum. Fyraåringen villa att jag satt på hans säng, stolt som en tupp visade han mig sina saker och mun gick av bara tusan, undrar vem han kan vara lik? Att han delade med syrran störde inte honom ett dugg, han hade fått eget rum. Tidigare delade de två sovrum med päronen, så mysigt att få eget även för föräldrarna.

Vi var in till fina bageriet och köpte en toscalängd till kaffet, gött tyckte ungarna.

Nu ska jag riva ost till kvällens middag, pizza.

Fridens

 

 

 

Barnvakt

Tanken var att dottern skulle komma hit med sina barn och sonens tre, hon skulle passa dem alla under flytten. De skulle leka ute och senare landa hos mig …

Med min vanliga otur blir dottern och hennes yngsta smällförkylda så nu hamnar sonen tre hos mig idag. Det hade ju underlättat om dottern varit med mig idag, egentligen är det väl bara yngsta som oroar mig. Jag mår ju inte bra, har tagit Alvedon och ska snart göra mig iordning. Ibland känns det som allt för stor del av mitt liv blir just så här, att ställa upp fast jag mår skunk.

Vilket gäng, maken på bättringsvägen, men ännu förkyld, sonen smällförkyld  precis som dottern och hennes yngsta. Tänk att jag har klarat mig än så länge, åker väl på skiten så fort jag inbillar mig att jag har klarat mig.

Så nu måste jag sätta fart …

Prosit … så sjutton heller

Igår kväll på väg hem från jobbet ringer maken, ”jag har blivit förkyld, har ont i halsen”. Jag fick paniken Albin och led alla helvettets kval. Hittills har jag aldrig blivit smittad av mina små skunkar barnbarnen, det är min man som kommer hem och smittar mig. Med mitt nedsatta immunförsvar blir jag så risig, vem dör inte av en redig förkylning och sen extra lång tid för att bli frisk. Härom året lyckades jag bli sjuk på julafton och höll på i flera omgångar fram till mars, gubbtjuven smittade om mig flera gånger. Gick till slut till doktorn, virus på min ära, bara att lida vidare. Det blir ju just så med nedsatt immunförsvar, det tar tid för kroppen att bli frisk igen.

Så inatt byggde jag en hög kuddmur mot smittspridaren, hahaha! Han skrattar åt mina kuddar, men då ligger han inte och hostar direkt på mig under sömnen. Idag har jag en av feber rödmosig gubbe som gick och la sig när jag gick upp. Han har varit en sån som aldrig var sjuk genom åren med småbarn och allt annat genom livet. Jag har gått igenom alla ungarnas förkylningar, har toppar deras förkylningar med extra allt, öroninflammationer, bihåleinflammationer, kraftig astma, långdragna eländiga turer. Men med åren har jag blivit friskare/frisk från sånt, när mitt hälsoliv började gå baklänges blev maken nästan tagen av Rosfeber, alla värden drog iväg till livsfara och jag fick plötsligt en man som inom loppet av några dagar fick frikort till sjukvård för första gången i sitt liv. Idag är jag glad att han överlevde och jag prisar sjukvården som fanns när det verkligen blev fara å färde.

Som om inte det var nog, åkte han sen in på en operation, allt detta hände för många år sedan nu, men tack vare det, åker han på dunderförkylningar flera gånger varje vinter, som han generöst bjuder mig på. Han fick en reva i sitt immunförsvar, som jag tänker på det hela.

Ny dag, nya tag.

Fridens

Sjunger i regnet

Att vakna upp i regn som rinner på fönstret är så härligt, jag har längtat så efter ett ihållande regn och kanske slår min önskan in idag. Finns väl inget som det grå, regn, blåst och rusk som får mig att slappna av så mycket. Idag har jag tänkt att få något gjort på min evighetslånga ”att göra lista”.

Igår kom T min nioåring snart tio hit, vi pratade och pratade om det som hänt sedan sist och så klart om samhället. Hur det hänger ihop det här med att betala skatt, hur en söndersparkad busskur kan göra att veckopengen kan bli mindre i slutändan. Vem som får betala om man snattar i butiker, skolundervisningen är ju inte mycket att hänga i julgran när det gäller att informera våra ungar om hur samhället hänger ihop.

Nu har jag pratat alldeles för mycket sa jag, ”Nej sa T, det är spännande när du berättar”. Goungen, det blev bada av och ”skrubbning” med en sån där vante som river, det är det bästa han vet, snacka om ungen som älskar att bada. Mysfika framför tv:n och tittande på det svenska programmet där ”vanligt” bakande folk tävlar att just baka. Vi konstaterade att nästa gång på landet ska vi baka tårta. Det blev lite för sent, men det ska väl vara lite annorlunda hos farmor, lite lösare boliner på sätt och vis.

Barnkalaset i söndags var som barnkalas brukar vara, högljudda. Min mamma satt i sin rullstol och såg både road och uppgiven ut, att höra dåligt är ju aldrig en höjdare på kalas. Hörapparaten stängde hon nog av och efter två timmar hämtade färdtjänst henne, då var hon mer än nöjd.

Jo då, fyraåringen blev urlycklig för skjortorna, vinterstövlarna var väl så där, vilket jag förstår, vilken fyraåring vill ha klädpaket överhuvudtaget. Resten av paketen var leksaker, så det gick ingen nöd på honom, det lustiga var att han kom ihåg exakt vem som gav honom vilket paket. Fast vi fikade och sjöng för honom innan han fick öppna sina presenter. Våra paket var inslagna i tre olika papper, sen alla andras paket. Men han hade örnkoll på vem som givit vilket paket, oväntat för mig faktiskt.

I helgen ska sonen med familj flytta, maken och andra hjälper till med flytten, dottern tar alla barnen, sina och sonens ut och leker, sen hem till mig. Det kommer bli full rulle i många timmar, jag ska laga en gryta till middag, lätt att bara koka ris eller potatis till och riva lite grönsaker, de får de större ungarna hjälpas åt med. Mellanmål kokar jag nog en kräm, serveras med mjölk och smörgås, Sen bakar jag nog en rulltårta som vi kan göra som bakelser av med vispad grädde, bara allt går lätt, funkar det med fem ungar. En får planera …

Fridens

Fortsättning på gråt och hattifnatt

Maken kom hem som lovat och vi åkte ner till apoteket, väl där så fick jag åter sitta i rummet och knappa in mina födelseuppgifter på deras padda, för att få kontakt med deras mobildoktor. Sen tog jag upp min mobil, som jag denna gång inte glömt. Tror ni det fungerade?

Skulle inte tro det, apple-id-nummer hade inte jag något minne av, inte min man heller, så vi fick återigen tacka för mig och åka hem. Då var jag explosiv av ilska över den fantastiska tekniska utvecklingen Not!

Väl hemma satt maken i en halvtimma skapandes nytt ID-nummer, sen funkade själva kontakten med läkaren utmärkt, hon kontaktade även en ögonläkare som tittade på mina tjusiga bilder på mitt öga. Efter prat hit och dit konstaterades att det inte verkar vara en infektion, men säkert vad det är visste de inte. Ögondroppar och smörja in huden ner på kinden som är röd, svullen, mer åt svampiga vätskefyllda slaget.

Sen drog vi till landet, så jag njöt av regnets trummande på fönster och tak, maken hann precis få ner partytältets tak innan regnet brakade loss.

Idag konstaterar jag att jag har sovit som en stock, en lång frukost med långa stunder av betraktan av blåsten där ute. Maken skruvar nu ner resten av stommen till ”tältet” den har gjort sitt och får nu gå i ide till nästa vår.

Kroppen min har som en bombmatta av lagom ihållande ömhet och puttrande värk. Inte annat att vänta efter gårdagen och dagen, men allt går utom små barn.

Fridens!

Gråt och hattifnatt

Idag blev det alldeles förtvivlat i mig. När jag var iväg i tisdags och handlade presenterna till fyraåringen, så rann svetten ner i vänster öga vilket gjorde att ögat rann och jag torkade och torkade med tummen. Det blev inte bra för ögat som svullnade, rodnade och ömmar. Idag gick jag ner till apoteket, tänkte få hjälp av deras mobildoktor. Väl där, trött intill bristningsgränsen får jag sitta i rummet där de har en padda på stativ. En personal instruerar mig, skriv in födelsenummret … skriv in Id-numret så att jag kan göra rätt för mig … var ska jag skriva det? ”På din mobil”. Min mobil ligger hemma … bevare min gnu, så hopplöst fel allt bli ju sämre jag mår. Jag får en broschyr med mig hem, hur jag kan fixa det hemma.

Väl hemma lägger jag mig först i soffan, så slut. Letar i väskan efter broschyren, som inte finns. Går in på paddan, letar upp Kry doktorn och tänker mig ett besök, de vill ha ett Apel id-nummer jag inte kan. Här brister det för mig, av alla hopplösa jävligheter, gråter som ett barn. Finns inte ord för den hopplöshet som kastar sig på mig, jag ringer Angeli och hulkar fram hopplösheten jag känner, får gnöla och gnälla och blir lyssnad på av en som vet hur det är att inte orka fysiskt, tänk så en förstående vän kan göra skillnad på natt och dag.

Maken som jag ringde hörde på min röst, att nu var det dags att steppa upp och ta hand om kärringa. Han kommer komma hem tidigare och kör mig till apoteket, så jag kan få mitt recept.

Tänk att inte det mest vardagliga kan fungera, utan allt ska kantra på ena eller andra viset. Fibromyalgiskov sa Angelie, så klart med stormväder på gång, hattifnattväder har det varit i några veckor nu. Jag glömmer liksom bort hur skruttig jag blir mellan skoven.

Så jag ska packa det lilla, vi ska till landet, maken måste ta ner partytältet från altanen, det är fastskruvat i golvet, men vet inte om kastvindarna tar med sig hela härligheten. Sen kalas på söndag, jag längtar efter ungarna, både stora och små. Men jag ser ut som sju svåra år i ansiktet runt ögat, skrämmer kanske slag på de små.

Ha nu en skön helg, snart kommer min älskade man hem och tar hand om mig, då blir allt bra.

Fridens

Velar hit och dit

Dagen V som i vila innehåller byte av sängkläder och häng med robotdammsugaren. Trycker in en tvätt i tvättmaskinen och vänder mig om för att ta ner tvättmedlet, skrattar för mig själv och tänker ”där står beviset för att jag inte är ensam om virrigheten” maken plockade upp det vi handlade igår. Möjligtvis kan remoulad användas mot torrt hår, i tvätt är den nog ingen hit.

Jag var i tisdags iväg till vårt centrum, skjortor storlek 110 och vinterkängor storl 27-28 inhandlades till 4-åringens födelsedag. Han vägrar att ha annat än skjortor och kommer bli lycklig att få några nya. Jag tänkte köpa en hög, trodde de kostade så där 99-149 kr men 199 kr styck … så det blev två stycken och vinterkängor 700 kr av prima märket Eskimo med lösa ”innerstövlar” att stoppa i när kylan biter extra. Min mamma ska vara med, vi delar på kostnaden.

Men just nu slutar inga utflykter bra för mig, hjärtat slår för snabbt och trycket är för lågt, så det är en evig pina att ge sig iväg, samma som när jag gick av en busshållplats för tidigt häromveckan. Känner mig dum som ett spån som envisas med att vilja göra normala saker, det är här hemma jag ska sitta och glo dygnet runt.

Känner mig svajig, blir deppig, tänker en massa osunda tankar om att livet, vad är det för jäkla liv egentligen? Hålla på så här, planera för minsta lilla och det blir bara pannkaka av allt. Vad ska det tjäna till, detta inre negativa käbbel som envist håller sig fast. Hur är det egentligen, när är man självmordsbenägen? Om jag går till doktorn och berättar att jag är deppig, då får jag ett papper att fylla i som avslöjar om jag är självmordsbenägen. Men känner inte alla så här ibland?

Hur vet man om man plötsligt kliver ut från 7:de våningens balkong eller vad man nu tänker sig för slut? För mig behövs bara ett telefonsamtal från en kompis, så mår jag bra igen, eller skriva av mig här eller tvinga igång ett brödbak, riva ur sängarna, sätta på en tvätt, snacka med dammsugsroboten. Nog finns det ett behov av mig? Inbillar mig att ingen annan gör just dessa saker, fast inte ens det är sant i nutid, maken har genom åren tvingats lära sig allt man behöver sköta om, när man räknas som vuxen. Det är inte alla som någonsin lär sig se om sitt hus …

Tänker att tunga tankar i kombo med impulsivitet nog är det största hotet mot livet. Impulsivitet, gå på känsla, i sekunden …

Nu ska jag fortsätta hålla mig igång, hänga tvätt och annat.

Vänder om, ser tillbaka

Som den äldre generationen, ser jag på den yngre, nygifta i starten av allt det där som blev mitt liv och alla er andras liv.
Jag ser samma unga ansikten som när jag tittar på mitt och makens nygifta ansikten, det där unga, naiva, oförstörda med en öppen blick mot livet.
Det smärtar mig när jag vet vad livet gör med oss, hur tillvaron ständigt förändras och kräver direkt ansvar, slår luften ur oss med allt ett liv kan bjuda på.
Men vi stapplar upp och tar nya tag och nya tag … i vårt intensiva inre arbete med oss själva i den frotterande tillvaron mot andra.
Det gör ont och kostar på, ibland ville jag smita ut via personalingången, men så fungerar inte livet om du vill leva med i nuet.
Lära sig att stå upp, stå på, våga språnget ut i det okända för att landa i sin käraste famn.
Lusten, kärleken, barmhärtigheten, generositeten, glädjen, förlåtandet är sprängskott in i den allvarliga leken ett liv är. Alla dessa känslor vi ska manglas genom, alla tankar om vad som är rätt, vad som är fel, vilka stigar vi ska gå eller trilla in på, val vi gör, inse att vi ständigt väljer tar nästan en livstid.
Att idag titta på maken och tänka, känna in allt vi har gått igenom, som ett slags paradisiskt slagfält där jag förvånat inser att vi är kvar, vi lever, trots livet skulle jag vilja påstå.
Jag som alla föräldrar önskar mina barn allt gott och lite till, om de en dag sitter som mig och tittar på sina gamla bröllopskort och med ett inre leende ser på sig själva, ser sina barnsliga oförstörda ansikten öppna för allt och kan tänka Gud så unga och oförstående vi var där, i allt som komma skulle. ❤

Vem har rätt att ha åsikter?

Igår var en sån där dag när vemodet la sig i mitt inre, kände mig lite låg och så ringde dotter, miljökämpen och hade ett och ett annat att köra ner i halsen på mig. Jag brukar aldrig skriva något inne på hennes Fb sida som har med politik eller miljö att göra. Var och en är ”fanatisk” på sitt vis och det vet vi ju alla att många av mina tankar om politik får gamla tanter att gå i spagat. Ordet är inte så fritt som många tror, men vem som får vara fri att tala, hoppa på, förnedra andra med vilka oförtjänta nötta ord som helst, det vet alla vi som inte är så PK.

Samtidigt med detta försökte jag hjälpa en PK vän att hitta de namngivna personer som påstod hade satts upp på Kjell Bergqvists lista över alla kändisar som ville visa upp sitt gemensamma S-ställningstagande. De personer som inte satt upp sig själva, utan var ditlagda som Börje Salming. Vännen var ju i affekt, ville bevisa att det var fejk och jag började leta efter de källor alltid politiska affektmänniskor kräver. Ärligt, jag brydde mig inte ett dugg om dessa kändisar och listan, sånt dyker alltid upp vid val.

Men den källa som namngav personerna som jag hittade, blev ju starkt ifrågasatt, hade jag koll på vad det var för nazistsida? Näää, det hade jag inte, brydde jag mig inte om, men där var namnen på de som påstods inte själva ha velat medverka i listan. Men det räcker aldrig och syvende och sist blir det jag som var boven. Jag gjorde inte eftersökningen för att bevisa ett dugg, hon bad om namn och fick namn. Det här med att visa källor till olika information, det skriker alla läger efter så fort det i deras tänkande absolut inte kan vara sant. Spelar ju ingen roll var man letar upp för källa, den är alltid en skitkälla oavsett PK eller resten av oss andra.

Som ett sent efterspel fick jag en riktig käftsmäll imorse av vännen, hon med eftersökta namnen igår på Fb. Suck, jag var väl förtjänt av den käftsmällen, som vi alla andra ständigt är, vi som inte tänker som andra, vi borde alltid hålla käften.

Så med detta blandat med vemodet åker maken och jag ner till Ica för att handla lite mat med till landet. En röst ropar mitt namn bakom mig och där står paret, jag förstår vem det är, men maken hennes är så tärd av cancern att jag inte känner igen honom. Vi kramas, vi pratar och sorgen landar och blandar sig med vemodet, rör upp starka känslor som tränger ut Fb tramset, PK folket, mitt eget tänkande, sånt skit rent ut sagt. Vän och barn som ska tala om vad som är rätt eller fel, hur hemsk är inte jag i mina hårda åsikter, hur värdelös är inte jag som inte förstår att mina barnbarn kommer gå under på jorden om 30-år. Hur vågar jag ha andra elaka, felaktiga åsikter?

I bilen på väg mot tidlösa lugnet kommer gråten, inte för att jag är en så usel person, utan för vännen med cancer, allt rörs runt och upp inom mig. Mina egna tankar om döden, väntan, ovissheten om hur det skulle gå för mig, då när njursvikten var som värst, nu är paret i det limbo, man inte önskar någon alls, hängandet i ingenting där man samtidigt hysteriskt kämpar om överlevnad till varje pris. Jag gråter av sorgen, av hopplösheten att stå där och inte kunna göra ett dugg. Hur tung är inte den känslan … källa på det?

Dagen bjuder skön höst med sol och blåstens frasande i träden som villigt släpper sin löv mot jorden, för att multna ner i det eviga kretsloppet vi alla tillhör.