image

Fläsk

lägget kokar och banankakan är snart klar i ugnen. Brödet på bilden bakade jag igår kväll.
Ibland händer inte mycket på dagen men så får jag ett ryck, knatar ner till torrsoporna och letar lite nya böcker, vi har bokhyllor där folk ställer ner böcker, bara att ta.
Steve Jobs – en biografi
Himla bra att inte behöva köpa den, kanske är det inget jag gillar att läsa, vi får se.
Sen hittade jag lite olika pocketböcker som jag sparar i en stor kasse, de ska med mig till sjukhusets bokhyllor som finns för alla i korridorerna, bara att låna en pocketbok i farten.

Ikväll ska jag be maken hjälpa mig att skura ur kylskåpet, det är på tiden.
Tvättar som vanligt höll jag på att säga, men river man ur sängarna så blir det straffet.

Det är dags att boka fönsterputs, hade tänkt mig att hösten skulle vara igång vid det här laget. Men denna värme … suck inte min favorit precis. Men jag tänker att andra solälskare ska må bättre i vinter om värmen och ljuset stannar längre än normalt.

Nu ska jag ta hand om rotmoset …

image

Ok, jag förstår att ni njuter

själv blir jag bara förvirrad av vädret. Tänker med fasa på alla länder som har evig hetta som väderlek, tänk att födas i ett sånt land och vara av typen ”tål inte hetta”.
Jag pratade med en taxikille som bott i Sverige många år, han talade klockren svenska. Hur det nu var det här med hetta i hans land och han berättade att han själv aldrig mått så bra i sitt eget land på grund av hettan.
När han nu åkte hem och hälsade på familjen blev han lika slut varje gång och njöt av att komma hem till Sverige igen.

Hösten kommer komma vare sig ni vill eller ej och jag kommer omfamna den, var så säker.
Igår var vi barnvakt till äldsta och yngsta barnbarnet, vilket gick utmärkt då tvååringen har blivit kär i Vava =farfar. Så det är så bekvämt att vara barnvakt där, jag behöver inte byta blöjor, natta eller något alls, bara farfar duger. Tror jag, tänker inte testa.

Nu måste jag sätta fart, min mamma ska få besök på boendet.

image

Jag minns att jag tänkte

att jag kom i säng före tolv vilket är ovanligt, så jag läste lite längre stund med gott samvete.
I morse vaknade jag klockan nio och tänkte att jag vaknade tidigt, klockan stod på väckning kl 10.00

Fixar frukost och det är då jag inser att klockan inte alls är nio utan lite över tio. Batterierna i klockan håller nog på att ta slut. Det förklarar gårdagen när jag åt frukost och hade så lång tid på mig, när jag av en händelse får syn på klockan i vardagsrummet som gick rätt. Så var det med den ”tidiga” morgonen.

Strålande sommarväder även denna dag, skönt för alla som njuter som bäst, själv är jag mer åt ruskhållet till när det gäller väder, fast nog kan även jag njuta av ljuset och lagom värme.

Maken är med son och barnbarnet på fotboll, den lilla ska spela och de äldre, far och farfar ska väl se på och drömma alla proffsdrömmar den äldre generationen verkar få så fort små spinkiga pojkben börjar sparka på en boll.

Ikväll ska farfar och jag vara barnvakt, vi ska handla med oss lite mys att stoppa i oss och ungarna. Jag satsar nog på russin till den yngsta, man ska vara glad så länge russin är en höjdare i deras värld.

Veckorna rullar på och jag har gjort en hel del, men för mycket tid ligger jag i soffan, vilket ger mig ångest. Jag ligger inte här för att det är kul, utan har mer med min hopplösa kropp att göra. Ett skov av ny kaliber har fått mig att ta Alvedon oftare och ibland så tänker jag att smärtan känns ännu värre efter att en värktablett har gjort sitt.

Som att trampa runt i ett hamsterhjul, äter jag för mycket smärtstillande upplever jag värken starkare när smärtstillandet tar slut och tar jag inget alls vilket är mer min melodi av rädsla för att hamna i ett ökat tablettmissbruk, så blir jag liggande i soffan.

Nu ska jag en massa tänker jag igen, börja promenera, ta tag i mig, sätta fart, snacka om manisk tanke som alltid tränger ut andra tankar, utan att jag någonsin kommer igång.
Jag drömmer om att simma i en pool med lagom ljummet vatten, där inbillar jag mig att undret ska ske, jag ska få kraften i kroppen tillbaka, jag ska smalna av … och jag ska få urinvägsinfektion.
Just så är det när man är transplanterad, då badar man i havet om man badar överhuvudtaget. Så blev det för mig, njuren den nya ligger nere i ljumsken i ett hålrum. Urinröret är kortare än normalt så baciller har rena autostradan upp och trassla till det med baciller, livsfarliga för oss transplanterade.

Ibland tänker jag att just drömmen om att simma är en bra dröm och längtan för den är ouppnåelig för mig, för riskfylld.
Det är ju så när kroppen är svag, och värker så blir det svårt att komma igång, häromdagen gjorde jag liggande små, pyttesmå sittupps och det var ju hur galet som helst dagen efter. Gick ryggen av i svanken eller vad sjutton hände, det var ju bara fem pyttesmå rörelser. Fattar ni vad jag har att göra med?

Allt detta motstånd och en sjuk kropp, ska fan va mänska och ta ansvar för allt. 🙂

Senaste Nytt
Jag har varit med sonens fru till doktorn som lite moraliskt stöd.
Jag har gått armkrok med modeikonen Gunilla Ponten, vilken härlig, uppkäftig 87-årig Ärta.
Jag har tappats på blod igen då Hb blev för högt.
Jag har bakat limpor och äppelkakor.
Jag är stödcentral till min dotter som ännu snurrar runt i karusellen av läkarbesök om hennes lungor, proppar, astma, allergi, andningssvårigheter, graviditet och mängder av prov för att utesluta fel på fostret, vi har hållit på nu sedan slutet av juli.
Jag stickar nu på tredje barnbarnets raggsockor.
Servar min mamma med allt hon ringer om, bokar hennes turer och pratar med personal som sköter färdtjänst.
Ser till att hon har pengar o annat, besöker henne.

Skulle nog säga att jag har en del människor att ställa upp för. Är man matreark så är man som min dotter sa till mig, den rollen ska du få ta över sa jag som inbillar mig att inget blir riktigt gjort utan kvinnor🙂 vilket är en sanning med modifikation.

Nu måste jag sätta fart på dagen

image

Tänkte sätta in en bild i avsaknad av inlägg

men det känns konstigt det också.
Dottern har varit dålig sedan i juli, det har varit en resa vi gärna varit utan. Men nu är hon på bättringsvägen.
Fostret hon bär var dessutom ”ifrågasatt” efter sedvanligt ultraljud, men nytt blodprov visar att den lilla mår bra, men nu när dottern slutar med blodförtunnande går det att för säkerhet ta ett fostervattenprov och avskriva alla frågetecken om fostret.

Sonen och jag är som socker i en bensintank, och jag mår inte bra av det under den långa press jag har känt med dotterns mående.
Man kan ju skriva underbart om familj och släkt och så är det ibland under resans gång. Men alla ni som likt mig lever i en familj med känslor och åsikter som ryker ihop ibland det är väl er jag vänder mig mot i mina rader.

Ni är inte ensamma om att ryka ihop … eller så är det jag och min familj som är ensamma? Sjutton vet med alla ytliga sockersöta inlägg i Fb och andra ytor där folk vill glänsa. Jag är inte mycket för att glänsa, jag vill leva i den riktiga världen där sorg, lycka, glädje, kärlek och besvär möts.

Så där ja, nu tuggar jag igång som vanligt. Sitter på landet dit jag sökte mig för att få vara i tystnadens ro, men blev överöst med samtal som satte igång det där inre känsligaste darret hos mig.
Livet kallas det för och jag har ju tränat i över 60 år så nog borde jag vara väl införstådd med svängarna som tar över vare sig jag vill eller är beredd på det.

Nähä, åren gör mig inte klokare eller lugnare när det gäller vissa saker, som en sträng längst där inne som bara vissa närstående kan spela på … plonk.

Så nu plonkar det av bara fan där inne och uppe i huvudkontoret far tankarna runt på övertid.

Inget hjälper så jag bakar matbröd med surdeg och russin, bröd kan aldrig bli fel.
Snart kommer maken och det blir min räddning, som vanligt fick jag lust att skriva.

Ja, roligare än så här blir det inte just nu, jag återkommer när jag har hittat tillbaka till mig själv. Detta år verkar helt hopplöst för min del, så mycket plonk att det inte är klokt.

image

Shit happens

Idag är en ”sån där dag” när jag känner att det var onödigt att kliva ur sängen. Klockan ringer och jag ser förvånat att det står en plastskål på golvet? Sakta rör sig ett igenkännande spår i hjärnan, om mig själv som inte kunde somna, som läste och läste, åt en macka, drack te, tog lite mer sömntablett än jag brukar.
Rastlöst irrade jag runt här hemma, ställde mig i fönstret och ser silverskimmer över Värtan. Då slår det mig fullmåne!
Jag brukar inte vara så känslig för den, men i detta sömnlösa tillstånd dög det gott som förklaring.
Något mer uppsprallad gick jag på upptäcktsfärd i skafferiet och hittade en påse med makens ostbågar som jag hällde upp i plastskålen.
Kollade turlistan till bussarna och skyndade mig, bädda, duscha och iväg. Blev sittande i busskuren, den turen var tydligen borttagen. Jag satt säkert en halvtimme i kuren i det ljumna men grå vädret.
Mot vårdcentralens laboratorie, här skulle lämnas blod och urinprov, undrar just om ostkrokarna satte spår i något prov?
Väl där tar jag min nummerlapp, och passar på att gå på toa för här har de åter igen fått för sig att det är stabiliserande på något vis för själva blodprovet om jag sitter och vilar i 15 minuter.
När mitt nummer kommer upp reser sig ännu en kvinna? Hon ska titta på min nummerlapp? Vi ser nog lite dumma ut när vi upptäcker att vi har samma nummer på kölappen.
Jag irriteras av det osvenska sätt hon på något vis ska klämma sig före till varje pris och jag själv känner att hon kan få gå före mig. Tittar på hennes lapp och ser tidsangivelse och hon var en minut före mig, gå du sa jag. Eftersom det var så jävla viktigt tänkte jag för mig själv.
Sen blir det min tur och jag får Galina eller vad hon nu heter öststatsdamen som gått utbildning, men pratar skitdåligt och har en utstrålning som jag minns från egna besök i öststater, iskall och ointresserad av allt och alla, service vad är det, går det att äta?
Inte verkar hon fatta min provtagning, så jag lämnar tre rör blod istället för 6-8 plus mitt urinprov. Som enligt henne skulle varit två, två säger jag? Så har jag aldrig på dessa år lämnat, ett räcker.
Jag bara lämnade proverna och gick.
Regnet gjorde det det är bäst på regna, bussen kom direkt och mannen som satt mittemot mig hade gylfen helt öppen.
Sa till honom, men han förstod inte eller så hörde han dåligt och jag upprepade och sa det även på engelska och då fattade han. Shit sa han!
Shit happens sa jag!

image

På väg till

min fotvårdare, ska bli så skönt.
Men tänker på medelålders vita män som känner sig så påhoppade för allt och ingenting.
Först tänkte jag med humor på att medelålders vita män skojade om att de var skyldiga till allt och ingenting.

Jag har en del manliga vänner i olika åldrar och de som är till åren har så konstig känsla för nutid och solidaritet. Jag skriver ”alla över en kam” men ni är kloka nog att förstå att det verkligen inte gäller alla.
Jag skrev ett inlägg med tankar om just det som nu är så ”inne” att ha åsikter om, våldtäkter och andra sexuella övergrepp.
I min skalle så tänker jag att män, alla män i vårt land har skyldighet att kollektivt ställa sig upp på kvinnans sida och fördöma alla de ökade övergreppen som har kommit med asylsökande männen.

Men se då gick han igång och pratade om att ”han var ansvarig för sig själv och jag var ansvarig för mina handlingar”. Han fattar inte, hur jag än vred och vände så satt han fast och kände sig påhoppad på något konstigt vis. Alla har väl ansvar för vad de gör, det är ju självklart, inget att ens prata om.

Sen klev Sven Melander in med samma budskap som jag skrivit om och då gick den här typen av missförstådda män igång igen.

Nu har jag blivit uppmärksam på att fler män, i olika åldrar, men mest de där medelålders missförstådda gubbarna verkligen finns och rätt många verkar de vara. Jämlikhet, solidaritet med sina egna svenska kvinnor verkar sitta långt inne och då kanske det inte är så svårt att förstå att vi plötsligt tillåter barnäktenskap och rent av pedofili, med hur vi hanterar dessa knepigheter när det väller in över gränserna och bara flyttar in i vårt land som en självklarhet.

Nämen nu måste jag springa till fotvården tjing!

Hann inte avsluta så här kommer några rader till. Jag menar inte att medelålders män varken är pedofiler eller är för barnäktenskap. Jag tänkte/kände mer att tystnaden från män generellt är för stor. Jag önskar att män oavsett ålder sätter ner foten, höjer rösten mot dessa asylsökande män/pojkar. Det är manlig attityd vi behöver om vi ska ha minsta chans att stävja idioterna som kommer hit med medeltida sätt att bete sig. Pinsamt, önskar att det även fanns kvinnor som talar deras eget språk, som kunde sätta dem på plats. Men de ser ju ner på kvinnor och det tycker vi tydligen är ok eftersom inga riktlinjer kommer från våra politiker som har högsta ansvaret för situationen de har satt oss i. Tycker de kan köra ut de som beter sig kriminellt, de har inget här att göra.

image

Minns förr när mina

föräldrar i den vuxna världen tittade på Allsång på Skansen. Åhhh vilken öken som tonåring, blev rastlös och tyckte det var tråkigt musik mest gamla gubbar🙂

Idag med den mix av musik och åldrar har alla något att vänta på. Så här sitter jag som representation för den äldre generationen och njuter av gamla slagdängor där jag kan sjunga med i varje ord till skillnad från all ny musik där jag i bästa fall kan refrängen, oftast inte. Att jag har blivit passé har jag fattat, känner inte igen de nya förmågorna.
Sara Larsson har en förbaskat bra pipa! Fräsch ny förmåga med bra åsikter, var kul att höra henne sjunga.

Det underbara förbenade livet har slagit till igen, min morbrors lungor är kass och han ligger på sjukhus behöver syrgas resten av sitt liv. Vi har hälsat på och i morgon får han komma hem till en ny del av sitt liv.

Samtidigt har vår dotter fått skador på lungorna efter små proppar hon fick efter hemresan (flyget) från Mallis med sin familj. Hon tillhör en grupp som är känslig för sånt, gravida.

Akut till sjukhuset det blev undersökningar i flera dagar för att förstå varför hon har så svårt att andas.
Sjukskriven och eländig och jag orolig men tacksam att jag fick iväg henne till akuten. Sprutor med blodförtunnande under lång tid fram tills lungorna har läkt.
Sen ett ultraljud på bebisen som inte var bra, nya prover och två veckors väntan.

Livet i sina alla kristallgnistrande fasetter, skört, sprakande med en tunn hinna mellan hel och sprucken.

Vi är hem till dottern när maken hennes är borta, hjälper till lite med 3-åringen i sitt bästa trots, men snäll ändå när mormor och morfar kommer.
Vi hälsar på min mamma och åtgärdar sånt hon behöver hjälp med, efter det till sjukhusbesök hos morbror.

Många nu som har behov att prata och jag lyssnar och försöker vara lugn och klok, stödjande.
Idag blev det lunch först 15.30 det ”köstar”🙂 på att vilja hjälpa till, men för mig finns inget val, jag vill finnas för de som behöver hjälp.

Så nu vet ni vad som snurrar i mitt huvud och i mitt liv.

image

Tänker att tiden inte

är som förr, den bara krymper.
Jag har hamnat i ett jaha, och undrar när jag ska komma igång efter semestern.
Tio av semesterns dagar bodde delar av min egen familj med oss och det är en önskad tillvaro med närhet till både barn och barnbarn samtidigt som jag inte vet vart jag ska ta vägen, orken att börja leva redan på förmiddagen är ingen dröm för mig.

Så nu i ensamheten hemma vill jag bara vara i tystnaden med mig själv. Men här hemma har jag ännu högar och rörigt efter allt vi tog om hand efter mamma. Jag har sorterat, tvättat och strykit namnlappar i de sista kläderna, sista Ikeakassen har hon fått och sina vinterkläder/stövlar. Äntligen ett avslutat kapitel, nu är det bara sånt kvar som hon inte har någon användning av.

Jag bakar och bakar matbröd på löpande band, känns som om det är det enda jag vill. Tittar ut över lägenheten och mår inte bra av allt jag borde göra. Men vädret är med mig, grått med enstaka solsträngar som tar sig igenom molnen, det småstormar sedan igår, viner i alla lite öppna vädringsfönster.

Sa jag att jag ska bli farmor för tredje gången i oktober? Som om inte det räcker blir jag mormor nästa år för andra gången.
Fem barnbarn, det hade jag aldrig väntat mig, de tre som redan finns är alla så olika, ska bli spännande att se vad det blir för karaktärer av de kommande.

Men livet utan oro och rent av skräck existerar aldrig. Dottern får svårt att andas och jag märker redan på landet att hon är sjukt trött, vi prövar med astmamedicin mot det tungandade, som inte hjälper.
Hon ringde mig i lördags och då kom vi fram till vad vi trodde det var och att hon skulle åka till akuten. Ska också lägga till att hon i veckan som gick var till VC där läkaren inte hade mycket hjärna att tänka med, en ny astmamedicin var allt han kunde tänka fram.

Gravid kvinna, svårt att andas, helt slut …
Efter att Danderyds Sjukhus tagit ansvar visade det sig att det var det vi själva misstänkte små proppar i lungorna, det blev blodförtunnande sprutor varje dag till fem veckor efter förlossningen och vi är så lättade att hon rent av inte dog.
Förra graviditeten led hon av den där förgiftningen, clampsi eller vad det nu heter. Så även denna gång en riskförlossning, men de tar hand om henne så det kommer gå bra.

Nej, vet ni vad nu måste jag göra något här hemma, baka en sockerkaka kanske?🙂

image

I den tidiga morgonen

går jag bararmad i den ännu rena och klara luften.
Svalorna, himlavalvets flygaress gör sina hisnande vändningar och mina älskade måsar svävar i en självklarhet över mitt huvud och möter mig med sina skratt. Sekunden jag känner lycka är mäktig, suger på stunden som på en god karamell. Jag och mitt nu upphöjt till salighet.

Tänk den som fick klä av sig och gå med bar överkropp i värmen, månne männen förstå vilket privilegium det är att få klä av sig i värmen.
Inte tänker de på sånt som bara är, vem tänker på självklarheter?

Inte nog med att de får gå med bar överkropp, inte bryr de sig om stora magen, den är pondus, på mig heter det, att jag är en fet kärring, svårare än så är det inte. Fast det kanske är så att jag i verklighetens nu har mer pondus än de flesta män jag möter.
Jag gömmer mig i överdrivet stora överdelar, gissar att jag skulle se lite smalare ut i en mindre.

Äntligen avklarat besök hos frissan, ni vet stadiet när inget fungerar i håret, där finns ingen frisyr, luggen egenhändigt klippt med en usel sax när luggen en dag gjorde mig galen i sitt hängande. Utandning, suck, lättnad.

Packar inför landet över helgen, vattna och lugga gräsmattan, så mycket mer är det inte på agendan. På söndag drar vi hem tidigt på barnbarnskalas.

Sa jag att jag har kommit in i ett flow av brödbakning, så pass att surdegen startats upp igen, men denna gång nytt recept och det verkar inte bli något vettigt med surisen. Kanske får jag starta en ny till veckan som kommer.

Nu försenad frukost.

image

Kan fyra veckor verkligen gå så snabbt?

Hemma igen efter fyra veckor i stugan, minns den sköna sucken när vi äntligen satt i vår packade bil på väg till stugan, semestersucken och kommentaren ”hemresan från semestern är bara en suck bort”. Njutbar tid har en förmåga att rusa som ingen annan tid.
Jag kan inte fatta att jag var där i fyra veckor, visst vi hade ungarna där med barnbarnen totalt tio dagar, men inte alla på en gång och lite gäster, mycket grillande och denna sommars höjdpunkt var egenrökt lax, så gott att dottern skrapade insidan på skinnet för att inte missa en tugga.🙂

Jag har lite svårt att komma igång här hemma, högarna efter min mammas prylar occuperar ännu mitt hem, jag har äntligen plockat ut en Ikeakasse med resten nu uppmärkta kläder som ska till henne, vinterkläder i sånt där plastöverdrag med blixtlås.

Men allt det andra, trött jag blir, bara diabilder över ett helt liv i stora kartonger som står staplade halvvägs upp i taket i mitt sk syrum. Lär inte komma åt symaskinen på lång tid.
Ibland blir jag trött bara av att tänka på alla beslut jag måste ta, tavlorna, vilka ska till landet, vilka ska stanna här, var ska de sitta?

I förrgår kom mitt äldsta barnbarn sjuåringen hit, vi bakade muffins och matbröd, sen åt vi fiskbullar till middag till hans stora lycka. ”Får jag bada” var bland det första han frågade? Klart han fick, de har bara dusch hemma hos honom. Sen sov han över, det sista jag sa var att han skulle sova länge nästa morgon och väcka mig om jag sov för länge. Pyttsan, 07.30 vaknade jag med ett pling, inte sjutton kunde jag somna om. Men barnbarnet han gjorde som jag sa och sov länge.

Jag ska baka idag igen, håller på med en svårstartad surdeg, den får nog matas lite till och förhoppningsvis komma igång imorgon.
Men var är min efterlängtade regniga torsdag? Nyss en kraftig skur på tre minuter, nu skiner solen igen. Var det allt?

Mina händer värker så det räcker och blir över, resten av kroppen gnäller lite här och där, som om den inte vet var den ska börja. Har fått långtidsverkande Alvedon men upptäcker när jag tar dem att jag upplever kroppens smärta starkare när jag inte medicinerar. Jag har ju varit så försiktig med smärtlindring, bara tagit när jag känt att jag blir galen på gnagandet, molandet, huggandet. Att ta smärtlindring är inte fel, ska ta mer och hålla en jämn mängd i kroppen, men det vill jag inte. Till slut blir det bara ett ökat behov av tabletter vilket jag inte vill. Ändan bak hur jag än gör.

Nää, nu måste jag sätta fart!

Skyfall

Igår kom dotter med familj och en vän till familjen, här skulle firas födelsedagar både dotterns och mannens på samma dag.
Det var tänkt att sitta ute men även denna dag brakade åskan och blixtarna for omkring i regnet.
Sen kom det befriande regnet för andra dagen i rad och vår AC gick för fulla muggar inne.
10 mm igår och 28 mm i förrgår som tur är när det kvava nästan kväver en då blir åska, blixt och regn som vräker ner befriande.
Ska bara säga att det är på G nu igen, kvavt, stålgrått som drar åt natta, allt står still, inget liv som ögat i en storm.

Åskan mullrar lite avlägset och nu drog någon ner ljuset …
Blåsten kommer och med den regnet, tungt hällande rakt ner, så där ja, mina nyputsade fönster är randiga igen. Jösses nu smäller det ovanför huset, knallar som får mig att huka, skyfall.
Och skallen känns konstig nu när åskan rullar närmare, konstigt att jag upplever väderomslag så fysiskt.
Om jag bortser från åskan och blixten så älskar jag dåligt väder. Som nu om ni bara kunde se och höra detta skyfall, jag blir euforisk.

image

Fåglarna är så

tysta den här delen av sommaren, vart tog de vägen med sina drillande toner som låg som en ljudmatta där ute?
Tre kråkbarn roar mig med upptåg och prat likaså tre skator som också flänger omkring som barn bör i trädgården.
Men de små fåglarna har gått upp i rök.

Idag slog sommaren till med strålande sol och förväntad temperaturhöjning vilket gläder alla solgalningar, men oroar mig som inte mår bra när det blir för varmt.
I skuggan ska jag boa med bok, virkning och något läskande som vatten.
Tänkte pricka in sommarprogrammet, men mina morgnar är så söliga att jag brukar ha kommit till duschen när vinjetten spelas upp. Så tänker jag att ”lyssna på reprisen, ska jag göra” men det blir ju aldrig av.

Nu sätter jag fart på dagen, in i duschen!

image

Bittert eller surt sa räven

Efter ruschen av kombinationen gäst/arbetare i nya huset på landet är jag nu tack och lov på tillbakavägen till mig själv, tror jag.
Redan samma eftermiddag de blev hemkörda av maken passade min kropp på att släppa taget, som en punkterad badmadrass färdig att slängas på tippen.
Jag ligger gärna på tippen bara jag får vara ifred ett tag.
Nu är jag över sextio och känner mig trött och framförallt besviken på både min sketna kropp och det mentala.
Att inte må bra, att inte passa in, att inte orka tillfredsställa alla andras krav, att allt som oftast känna sig misslyckad, att tvingas till många saker bara för att det förväntas, oavsett om jag klarar av det eller ej, att sättas på plats, att hålla masken, att inte få tycka och dumt nog likväl gör det, att mitt i allt, livet, känna att jag bara vill skita i allt.
Vad i hela friden är det för mening med detta jäkla tröskande, mamma min sitter fast i rullstolens frustration där hon bor. Jag har ingen rullstol men sitter fast i meningslöshetens garn, det blir aldrig någon bättring rent fysiskt, att prata med döva öron och se ögon som börjar flacka när jag beklagar kroppen, bara tycker jag tjatar, vilket jag har fått höra, gör mig till ett ingenting. Vilket är sant i samhällets ögon, jag är ett ingenting av värde.
Men snart ska vi åka till Norrtälje och skaffa mer saker till andra, tänk att i det har jag ännu ett värde, helt fantastiskt.
Helt personligt kunde jag lägga mig ner och dö, så synd som det är om mig, men det får vi inte låssas om, depressiva människor borde helst inte skriva en enda bitter rad.
Le för fan, sommar, fläckvis sol, mitt värde på jorden ett intet, som en utblommad maskrosboll har mina frön redan spridits för vinden.
Det är bara backen nerför kvar och orda intet om det, var glad, håll masken, spotta upp dig, ta nya tag, ställ upp för helvete, ställ upp.

image

I skvalpet av

efterdyningarna från ”sommargästerna” blir det nu en dag i intet.
Jag har tänkt läsa ut min deckare utom andra avbrott än dusch och påtår.

I nya huset finns nu el och köket är nästan klart, maken ska sätta upp hyllor och det sista. Sen är det tusen och en prylar som handlar om inredning och det får ungarna dra sitt strå till stacken med.

Tänk att solen behagar skina och jag som bara vill vara inne, men på eftermiddagen kommer ev regn.
Se där nu drog maken igång gräsklipparen 12.07 till skillnad från de fastboende som envisas med att klippa gräset söndag morgon. Vad är det för fasoner, typiskt gubbar, då har de varit vakna i många timmar och känner sig upplagda att sätta igång och vi andra blir väckta.

Var bara tvungen att sätta mig på altanen, vädret är ljuvligt så där 22 grader och de blåser perfekt, han går upp och ner med gräsklipparen och solen blänker i det ännu oklippta stråna, så frodigt grönt att jag gott kan förstå varför kor äter gräs.
Det blir nog en snabbvisit i duschen och sen ut med virkningen i händerna.

image

Allt jag nu

känner är huden som ett värkande skal och det där innanför får jag lov att bota med en värktablett för nu har kroppen fått nog.
För många dagar som servicestation för andra, bara tänk när det blir klart och de kan ta hand om sig själva, laga sin egen mat och låta mig vara en hel dag i soffan när min kropp inte orkar annat.
Igår vaknade jag klockan sex av tankar som oroar mig, lyckades somna om. Imorse vaknade jag fyra och samma tankar snurrade runt, då tog jag en halv sömntablett.

Ibland blir jag så trött på mig själv och mitt jäkla oroande för släktet och deras ibland usla val. Det finns så mycket gränser för vad man får säga till sina anhöriga, gränser som jag aldrig känner med andra, andra vet att jag inte skulle dra upp något känsligt, viktigt att prata om ifall ingen anledning fanns.
Släkten är värst brukar man skämtsamt påstå och nog ligger det mycket i det, antar att det bottnar i det där täta sommarboendet där man ska nötas inte bara mot ens vuxna ungar som inte alls blev som man tänk sig på vissa umgängesbitar och dessutom ingifta som har det mest skifftande luckor i uppfostran och bildning.

Att varken se eller höra, vara utan uppmärksamhet när man släpar med sig sina barn till andra, som svärförälder förväntas tindra med ögonen, ha all tid i världen, ha överseende med kladdiga händer, oätet, ouppdrucket, smulor, klet, gap och skrik, kvarlämnade rester som bara placeras där det lämpligt lämnades, halvätna äpplen, urdrukna odiskade vällingflaskor, blöjor hoprrullade på altanen, kaffemuggar, oavtorkat, halvtuggat utspottat …

Nej, jag orkar inte flera dygn i rad, när olikheterna i hur vi vill leva blir som en spricka i kristallen, det är då jag känner mig som något som blir en petig, gnetig regelbok, förvandlad till påpekanden, tydliggöranden och samtidigt vill jag bara skrika rakt ut.

Som om jag är en snart utdöd ras, den där rasen som städade och höll ordning på det mesta, som var i full swing när jag var mitt i fostrandet, födandet, i samma ålder som de. En ras som själv kunde lista ut att ens barn behöver mellanmål, middag och en massa där emellan.

En ras som hade helt andra tankar om barn och fostran, städande, ätande. Jag en dinosaurieras som kämpar med sig själv att hålla tyst, vilket lyckas dåligt vissa stunder när det självklara är så osynligt att det liksom imploderar inom mig.

Jag skulle vara frisk det är bara så, frisk nog att sköta rulljansen utan att mattas, få ont, må illa, inte orka äta normal av inre utmattning och mitt i allt så älskar jag verkligen mina barnbarn och de stunder av närhet stunderna bjuder. Och som av en händelse älskar jag mina egna ungar och deras ingifta, men fan så det sliter på mig.

Jag har sovit längre, legat i min soffa, det tas viss hänsyn till det ömkliga jag har blivit, men jag orkar inte med hur mycket jag än vill. Det är sanningen, sanningen vare sig jag vill eller ej.