Allmänt stök i tillvaron

De flesta människor vaknar av väckarklockan som envetet skär in i den sovandes dvala, men jag har sedan många månader arbetare som straxt efter 07 startar sitt jäkla spikande, dragande och borrande. De anstränger sig lagom länge för att vara säker på att jag ännu en gång har blivit fråntagen min sömn. Då blir det tyst, ibland drar de igång igen framåt 15-16-tiden, då jäklar har de mycket att ta igen där uppe på taket som aldrig verkar bli klart, tillsammans med det nya ventilationssystemet som ena stunden påstås vara klar och andra stunden inte igång. Jag och mina grannar uppfattar att vi lever ventilationsfritt, men som vanligt sitter allt någon också ”idiot” och påstår att allt fungerar. Förvaltaren lever i samma tid som resten av samhället med mörkandet om läget som sin första huvudsakliga syssla.

Månad efter månad i detta oljud, det har minskat, men jag känner hur kroppen har svårt med ljudet, hur den automatiskt mår dåligt så fort de börjar om igen. En slags stress, rent fysiskt och så har jag börjat bli så förbannad att jag pratar, muttrar, skäller för mig själv om ”idioterna” som jag kallar dem.

Nu ringde det på dörren, där stod en man med nyckel till källarförrådet, de tog nycklarna för länge sedan, ska in i våra förråd och dra? Ja, jag vet inte vad, hela huset är en kaosartad plats. Maken var ner till källare, trodde vi hade extranyckel till just det förrådet, vi har två, men så klart inte. Då såg han att de hade rivit ut allt som stod i ordning efter väggarna i förrådet så vi kunde gå in och veta var vi hade sakerna. Nu var allt bara inpackat så att man inte ens kan gå in. Mutter …

På söndag kommer sonens pojkar hit och ska sova över till måndag. Deras lilla ettåriga syster ska in på operation måndag morgon kl 07.20 så föräldrarna behöver åka hemifrån innan dagis och förskolan öppnar. Att lämna in grabbarna där på morgonen blir makens uppgift innan han kör till jobbet. Därför vill vi in i förrådet, hämta en madrass, båda kan inte sova i den sk gästsängen, den är av typen vik ut och inbilla dig att du har en madrass under ryggen. Något jäkligare att sova i får man leta efter, ungar klarar att sova i den, men ostadig känns den och ungar far ju omkring, så det blir en madrass på golvet till den yngste grabben.

Skriver ofta svar till olika av er, men allt för ofta kommer texten inte in, utan jag upplyses om att det inte finns kontakt och sen är min kommentar puts väck. Vilket gör att jag ibland inte ens vill börja kommentera, fast jag vill.

Tankar liggandes i en gynokologstol

När man inte har ventilation blir det som ett fuktigt, syrelöst växthus. Här en av mina pelargonerna som stormtrivs.

Idag blir det filtar runt kroppen och vila i soffan efter smärtsamt besök hos gynokologen. När jag låg där i stolen så blev jag så nedstämd, tankarna for om kvinnors livsvillkor förr och nu mitt i den sk moderna tiden.
Tänker på alla tillstånd våra underliv kan hamna i, så mycket vi kvinnor får stå ut med, så mycket besvär fast man ska vara frisk.
Eviga blödningar, tänker män någonsin på hur mycket en del av oss kvinnor blöder? Hur det påverkar oss rent fysiskt, blodbrist har de flesta växande kvinnor tills de föder sitt första barn. Mödravården tar prov och ser till att järndepån fylls på.
Tänk då på vårt land förr och nu i fattiga länder, ingen vård av underliv, blödningar, polyper, myomer, utomkvedesskap, smittsamma sjukdomar, det stoppas in saker i oss, det tänjs och sticks, bristningar, bränns, klipps och skrapas, foster som inte kommer ut som de ska, missfall, tusen och en åkommor vi kan drabbas av.

Är verkligen inte konstigt att vi kallas för det starkaste könet.

Det finns starka, underbara män, men möter man en stark kvinna, så vet man vad stark människa betyder.

Kvinnor av idag har det bra i vårt land med kallelser till undersökning för att upptäcka cellförändringar i underlivet, det är ju då även andra besvär upptäcks.

Det undre livet kan verkligen leva sitt eget undre liv, där i skymundan om vi inte får det undersökt med jämna mellanrum.
Har män någonting de behöver ta hand om överhuvudtaget? Har de några kallelser mer än om prostatan krånglar upp i åren?

Hörni vilket märkligt gulgrått ljus det är ute idag, någon slags rest från stormar runt om i världen drar hit sand från Sahara och sotflagor från bränder, kan det vara utanförskapets bilbränder som gör sig påmind en dag med tunga grå moln och regn i sikte?
Tänk om det vore så, då kunde politikerna inte blunda för det de har framför ögonen. Men jag ändrar mig vid eftertanke, de kan nog blunda sig igenom det mesta.

Kärleksmöten

Så skiner solen där ute och jag är urlakad efter helgen, till landet och ut i skogen, sen hem tidigt på söndag till barnkalas. Inte nog med det, min mamma skulle komma med fördtjänst till kalaset och jag blir varje gång så nervös att fördtjänstbussen inte ska hitta rätt, hon sitter i rullstol och kan ju inte klara sig själv om de sätter av henne och ingen möter upp. Vi kom ju från landet och hade presenterna hemma, så vi var tvugna att åka hem en sväng.
Till min stora lättnad satt hon redan inne hos sonen när vi kom.
När vi klev in så hör jag L ropa FarFar! Hans ögon ser bara farfar och lyser på ett mycket speciellt vis, mig brukar han för det mesta glömma bort och vet ni, det gör inte ett dugg. Jag vill inte att ungar ska tvingas hälsa, framförallt krama besökare. Det är väl verkligen hemskt, inte sjutton kramar vi alla som kommer, varför ska barn tvingas pussa och/eller krama gäster.
Jag har ju alltid T som söker mina ögon och vill kramas, så skönt i glädjen över att ses igen.
Det här med ungar är verkligen en energidusch vissa gånger, så många barnbarn, hög ljudnivå, men så mysigt att se hur kusinerna lekte med varandra.
Så fort jag satte mig kom födelsedagsbarnet, ettåringen knatande mot mig, hjulbent på stadigt mulliga lena ben, med armarna uppsträckta mot mig.
Jag kände mig så utvald, det var första gången hon så direkt visade att hon ville just till mig, jag brukar aldrig ta upp barn om de visar minsta obehag av tanken. Jag lever efter devisen, ”låt dem komma själva”.
Sen kom dotterns E rusande, skrikande Mormor! Kastar sig i min famn och kramades ❤ På balkongen sov allra yngsta som jag inte har sett på ett tag, hon som kallats Lill … och så makens namn, de är så lika. Under tiden hon sov var det andra gästers barn som satt i mitt knä med stora nyfikna ögon, kikande på mig och berättade vad de hette och pratade så där obegripligt som barn kan göra när man inte känner dem och deras specialuttryck. Men gott mådde jag, kändes nästan som förr i mitt liv när ungar gärna satt i mitt knä och jag orkade, jag orkade. Tror de ger energi och kraft de små raringarna.
Sen vaknade trollungen med allt hår och vad ska jag säga, hon ser ut som min dotter gjorde som liten och väcker alldeles speciella känslor i mig. Skulle kunna pussa och äta upp na, sen att hon vill sitta i min famn, skrattar så gott, hur kan jag annat än njuta av stunden.

Värdegrund

Så drar björkens löv som konfetti förbi mitt fönster och jag låter min blick stanna längtansfullt ut mot höstens regn och rusk. Vi har tidigare plockat in allt som behöver vinterförvaras, så nu finns det tid över att bara njuta inomhus av ovädret. Vi pratar nyss om närmaste grannen som låter allt stå ute året runt, vi förundras över hur de köper ny stor grill och inte ens orkar rulla in den under taket, inte köper ett skydd att dra över, den lär ju vara rostig till i vår. Först dividerar vi om hur oekonomiskt förfarandet är rent personligt och sen kom samhällsperspektivet in, resursslöseri. Vad är det som gör att rätt många aldrig vårdar sina saker, hur blir man så? Ligger det i tiden, det här slit och släng, är den slogan inte förbi?

Jag känner närmast ilska och ett slags förakt för människor som inte har vett att vårda sina hem, hus, prylar. All slit och släng, ovårdat, skitiga hem är ju lika illa det. Det här med ”hel och ren” fick jag med modersmjölken, som för min del var hemkokt välling som nog mormor vispade till för min överlevnad, ensamstående mamma var ju tvungen att tjäna pengar, försörja sig och mig. Är man uppväxt i en släkt med socialdemokratiska värderingar så får man med sig värderingar utan att ens tänka på det. Det fanns inte mycket pengar i min mammas uppväxt, när hon låg där i mormors mage, så var det så dåligt med mat att mormor gav sina redan tidigare födda barn maten som fanns och var själv hungrig. I ett sånt knapert hem var varje pryl av värde, något man uppskattade och skötte om. Precis som mormor skötte hemmet skinande rent och uttrycket ” hel och ren” var något som varje husmor var stolt att bära upp.

Nu har det runnit mycket vatten under broarna sedan jag växte upp och det mesta av de socialdemokratiska värderingar är sig inte lika längre, mer än som slagord ur käften på upphöjd politiker som ständigt yrar om värdegrund, en värdegrund som bara finns när det passar. Ett slagord som politiska PR-människor har hittat på och utbildat stadsministern att uttala hundra gånger varje gång han inte pratar negativt om andra partier framförallt SD, de kan ju omöjligt ha någon värdegrund likvärdig med sossarnas. Värdegrund ska slås in i skallarna på valboskapen, vi ska minsann veta vem som står för det viktigaste här i livet, vilka vi ska lita på och förlita oss till, lämna våra liv i deras händer, så de kan mejsla ut våra liv och vårt samhälle, som de passar dem.

Jag personligen är starkt präglad av den RÄTTA tidens socialdemokrati, när människor verkligen visste vad de gemensamt hade för mål. Inte som nu, när vi manipuleras av en politikeradel som slänger tomma floskler runt sig, för att valla in oss som valboskap. Vill få oss att tro att vi gör ett val av människor med politiska mål som de visar oss att rösta på, men sen skiter fullständigt i och kör sin egen agenda.

 

 

Ser ni muggarna med fågelmat i? I min omsorg om de små fåglarna smälta jag kokos och blanda ner frön, nötter och russin. Gjorde enligt tips från Pinterest, men inte sjutton funkar det, kokosen rinner bara igenom muggarna, ja, så klart, det är ju ett litet hål i botten till snöret.

Funderar på om jag ska ta en mindre bricka, hälla ut allt och ställa in i frysen. Eller har ni något bättre förslag?

Idag har vi varit till skogen två gånger och allt gick åt skogen. Första turen fick min mage spunk som vanligt och vi körde hem i hast. Andra gången hittade vi nästan ingen svamp, jag däremot fick träffa den avskydda älgflugan för första gången. Väl hemma hittade vi på vår egen tomt strävsoppar, så en smörgås med svamp får vi ihop. Nu håller maken på och sätter lökar i en nygjord rabatt som ska göra oss glada i vår. Och jag då som misslyckas med hemlagad fågelmat, tror jag har halva kokosnötter i källaren från tidigare fågelmatning, ska hämta dem och hälla ner lite av röran i en sån.

 

Lite tankar om varandet

Kliver upp och tassar på bara fötter ut i lägenheten och inser direkt att jag har glömt kliva i tofflorna, golven är iskalla.
Ännu ingen värme i elementen, har nog inte varit det sedan tidigt i våras.
Arbetarna borrar och donar värre än vanligt, jag suckar och vill hålla för öronen, helst inte vara i mitt hem längre.
Får en lapp i brevlådan från förvaltaren: Montage av smidestrappor i fläktrum.
Då förstår jag oljudet utifrån trappen som blandar sig med takläggarna och ventilationsbyggarnas evigt hopplösa borrande, dunsande, spikande, ja, ni kan det här nu, jag har skrivit om det sedan i våras.
Sen ska det gamla stängda sopnedkastet täppas till och trapphuset målas om. Entrén har de precis gjutit nytt golv i, vi får gå ut och in via källaren till grannens port.
Det köstar på att få renoverat, gamla hus som verkligen behövde nya kläder. Önskar att jag själv kunde få en totalrenovering, vet precis vad min kropp och jag behöver. Synd att det inte finns en maskin att kliva in i och efter en stund komma ut som sig själv.
Att få komma ut ur garderoben.
Pratade nyss med en vän som också är prövad kroppsligen detta liv. Vi vände ut och in på det faktum att vi ofta skojar om oss själva och allt vi kommer till korta med.
Som om jag försöker ta udden av sorgen, ilskan, besvikelsen över att inte kunna vara, orka som DU friska mänska.
Att liksom översläta det besvär min kropp ger, ett lättare sätt att säga till andra ”jag orkar inte”. Att erkänna att jag nästan inte klarade av att sätta mig som förr, rakt ner på liggande stock runt lägerelden som i helgen. Att jag inte kunde sitta så och andas, att be sonen dra mig upp, för jag har inga muskler kvar i benen, som orkar ställa mig upp som förr.
Att vara till besvär mest hela tiden, även om det oftast bara är i mig själv känslan, tanken finns, är den nog en av de minst upplyftande känslor jag har upplevt i mitt liv. Snacka om att bli förminskad, av sig själv. Ibland känner jag att jag skäms när jag inte orkar lyfta mina barnbarn, när jag inte självklart kastar mig in i köket och lagar mat, bakar en kaka, så där som alltid förr.
När jag fjärmar mig, distanserar mig mitt i livet för att jag ska orka en skärva av vad som är normalt. Det är då jag lider som mest, att vilja applådera tillvaron, men bara orka lyfta upp armarna till hälften.
Att se in i sina barns ögon och känna hur min blick svajar och drar sig undan, för jag mäktar inte med att stå upp för den jag har blivit.
Jag är inte den de växte upp med och det kommer jag nog aldrig att acceptera.
Jag kämpar med tankar som ni hör, vilket andra har gjort och kommer att göra i all framtid.
”Hopplöshet är ett sinnestillstånd, inte en beskrivning av verkligheten. Inget så farligt som att tappa hoppet för då slutar man att ens försöka ta itu med problemet”.

Blodet droppar

En helg i takt med sonfamiljen, det plockas svamp, rensas, fräses ur och fryses ner. Det grävs grop, hälls ner grus och byggs cirkel med sten runt om till en eldstad. Sen när mörkret föll, långa pinnar med marshmallows att grilla, massor av skratt och prat, lite spökhistorier, bjuder på min sedan barnsben, blodet droppar, blodet droppar, tar upp sin kniv och petar naglarna och ungarna somnade en efter en i det varma ljuset från eldstaden. Trötta på spring i skog, svamp, pick-nick, upphittat skelett från älg, all spänning tar ut sin rätt och lugnet la sig över oss och vår tomt.

Den nöjda men ledbrutna lilla, lilla farmorn hasade in i den lilla, lilla stugan och kröp upp i den lilla, lilla soffan med den lilla, lilla muggen kaffe. Så kan det vara och njutas fast förkylningen gästspelar en helt vanlig ljummen höstdag och vindstilla kväll.

Idag är kroppen krokig och jag betraktar städandet, det samlas ihop leksaker över tomten,  lillstugan skuras ur med nit, det äts en grillkorv till lunch på pinne vid nya eldstaden, sen bär det iväg till äldsta grabbens fotbollsmatch.

Kvar blir tystnaden och klockans tickande på väggen, höstens färger virvlar förbi i en evig längtan av löv möter jord.

Vi samlar oss och städar ur, fint ska det vara till nästa gång vi kommer.

Hallucinationer av svamp?

Bilden lånad från en lycklig svampplockare.

Hemma i stan har vi ännu ingen värme i elementen, systemet måste luftas nerifrån och upp för att varmvattnet ska komma upp till oss högst upp. När då grannarna inte varit hemma på lång tid och kanske njuter i varmare land över höst och vinter, så undrar ju jag hur förvaltaren har tänkt sig detta? I vinter med minusgrader … vi har redan nu 16-17 grader inne och det är inte lätt att vistas inne hela dagarna utan väldigt mycket kläder. Utan min elektriska elfilt vet jag inte hur jag skulle klara mig när jag samtidigt blir förkyld och mindre rörlig.

Igår kom vi till huset på landet, sonen som hann före oss hit satte upp värmen i vårt hus och det var behagligt att kliva in. Men nu kommer det fåniga, jag har bott i kylan så länge nu att normal inomhusvärme nästan ”grillat” mig i natt. Vaknar och vaknar, sliter av täcker, kämpar med att somna om och går upp före åtta vilket är sjukt för att vara mig. Sänker värmen på alla element. Snacka om köldskadad 🙂

Idag sticker maken, sonen och hans söner ut i skogen, här ska plockas svamp och jag är så avundsjuk att det inte är klokt. Som jag har drömt om en tur, kortare så klart eftersom min mage alltid förstör allt roligt som inkluderar rörelse. Men denna gång är det ju förkylningen som sätter P.

På tal om förkylningen så köpte jag en spray som ska förkorta och göra förkylningen mindre, besvärlig. Än är jag inte i mål, men nog har förkylningen varit lindrigare och jag hoppas även på en kortare variant. ColdZyme heter sprayen som sprayas in i halsen varannan timme, börja helst vid första symtom och du, beställ den innan du känner av symtom via Apotea  STOR skillnad i pris mot affärerna.

Idag ska jag plocka ev ätlig svamp på tomten, sonen som kom ut i dagsljus ringde och sa att det var massor av svamp, hela tomten var full och jag såg, hallucinerande  framför mig hela gräsmattan full av soppar, plockade några innan vi åkte hem för två veckor sedan, så tanken var inte så konstig. Imorse konstaterade jag att gräsmattan inte hade en synlig svamt. Möjligen två sandsopp som växer i barnbarnens fotbollsmål. Men bakom huset och ner i sonens del finns det nog mer … Flugsvamp och massor av vita sa han, gissar på vit flugsvamp, nää han kan inte mycket om svamp. Inte jag heller om man jämför sig med kunniga.

Hela min uppväxt var som en långdragen skogsMulleutflykt alla årstider med mina förädrar som var riktigt duktiga på svamp. I tonåren vägrade jag gå i skogen, disco var mycket roligare och killar.

En höst fick maken och jag för oss att dra ut i skogen, vi hittade svamp och jag blev helt salig, kom ju ihåg massor av svampar. Vi plockade och åkte hem till mina föräldrar och jag fick berätta vad jag ansåg att jag hade plockat för svampar. Alla rätt, kan ni fatta den lyckan jag kände, inte förstod jag att alla barndomens svampturer gav kunskap som satt kvar.

Nu ska jag ta mig upp och kolla in närmsta svampbeståndet, i Norden finns ca 10,000 svampsorter av dem är 100 ätliga, smakliga svampar.

Mitt eget ekorrhjul av infektioner …

Jaha, så blev det min tur med första förkylningen, bara tacka maken som smittade ner mig. Testar nu ColdZyme en spray som ska förkorta och/eller göra förkylningen lindrigare.
Här händer inte mycket, känner mig risig och gör lite inhopp med att plocka disk ur diskmaskinen, tar hela dagen. Har rensat mina blommor från torra blad och vattnat, de överlever lättare då.
Jagar små äckliga flugor, inte bananflugor utan en nättare variant, mer svårfångad sort som inte söker sig till mina glas med vinäger, honung och dutt diskmedel.
Helst vill de surra runt mig och ljuset från paddan, svor långa haranger i min jakt, klappade ihop händerna som efter en sällsynt lyckad konsert, utan att en enda liten jäkel dog. Nu har jag hämtat mitt racket med el, nu dör de. Plus att jag har tagit död på ett gäng som vimsade runt i sovrumsfönstret.
Köpte en ny vanlig Nivea dagcream till ansiktet och inte tålde jag den, det kliar fast jag har tvättat av mig skräpet. Så fort de blandar ner underligheter då kliar det på mig. Jag brukar aldrig köpa dessa sk mirakelmedel mot rynkor, hellre rynkig än kliande rodnande hy.
Maken jobbar igen, somliga tar sig på fem dagar, själv är jag livrädd att det ska bli lika långdraget som sist. Ändå har han suttit som förvisad hela helgen i fåtöljen i andra hörnet av vardagsrummet, han har sovit i gästsängen och bara det är ett straff, med värk i höfterna efter några nätter. Sen har vi spritat inte i glasen utan händerna och tvättat händerna oftare än vanligt. Allt för att jag inte skulle smittas ner … jag får nog skaffa mig eller maken ett syrgastält att låsas in i när bacillerna hoppar omkring som värst.
Tjingeling!

I väntans tider

Så jag har väntat på grabbarna som skulle komma hit och lufta elementen, vi har nu levt i 16-17 grader inne i flera veckor och jag kan lova att det inte har gjort ett dugg gott för min, just min kropp. Straxt före fyra dök de upp med specialnycklar och en liten burk att samla upp det som kommer ur elementen. Underbar känsla, tänk att slippa tjocka koftor, tofflor, torgvantar och värmedynan som faktiskt har gjort att jag har överlevt, det känns så. När man är sjuk, gammal eller inte rör sig så mycket inne behöver man ha över 20 grader för att inte frysa.

Under tiden jag har väntat så har jag läst en av mina egna böcker del 3 av 6 och det är lika roligt varje gång att ta en i högen, tror det är tolv. Att se hur tankarna gick och händelser mellan 2009-2016 är faktiskt spännande.

Jag knarrar ännu av kroppsliga besvär och humöret följer den nedåtgående trenden, är väl inte konstigt att bli deppig. Veckan började med mammografi, det gick ju som väntat bra fast det inte är min bästa gren. Detta dragande och hoptryckande gör mig alltid snurrig och svettig, ont gör det. Jag bad direkt om en stol och det fick jag vilket gjorde att det hela gick bättre än vanligt. Nästa vecka ska jag in på rundsmörjning till gynokologen, ska bli skönt att beta av den delen. Senare i höst blir det till att springa på bentäthetsmätning pga kortisonet jag äter. En tur till hudavdelningen, de kollar efter hudcancer som immundämpande medicinerna kan ge mig.

Det händer saker runt om i min värld, ettåriga barnbarnet har fått en cellförändring på ett finger, operation och provtagning på ”vårtan”. Blir även eventuellt  hudtransplantation, inte räcker huden till att täcka ett så stort hål på ett så litet finger. Oron burrar liksom inne i mig, så liten ska väl inte behöva få något otäckt besked. Tycker så synd om föräldrarna deras oro och väntan på att få besked.

Äntligen fredag, maken kom hem från München igår kväll och konstaterade att den där enorma festivalen inte var så mycket att stå efter. Det var sånt oljud att de inte hörde varandra utan att skrika. De tog en öl och gick sen hem och la sig, på morgonen var han hes när han vaknade av allt skrikande. Lilla gubben sa jag, vi är för gamla för sånt där, därför gick du hem och la dig tidigt. Så skrattade vi gott.

Ikväll ska jag njuta av först skaldjur och någon god röra, sen ska jag långsamt vänja mig vid att lägenheten når en normal temperatur. Det ska bli härligt!

Trevlig helg på er alla som tittar in.

Ännu ingen ordning

Med klantiga rörpulare sitter jag nu med långkalsonger, långklänning, raggsockor, tjock fleeströja, tofflor och torgvantar, funderar på att leta upp en mössa. Igår var det kallt 17,1 grad idag är det nog 16 i bästa fall. Ännu oisolerat tak, de blir aldrig klara och ännu ingen värme i elementen. De kom på att de nog måste lufta elementen i varje lägenhet, hit kommer de på fredag.

Tröttsamt att frysa hela tiden vilket gör att min fibromyalgi frodas och värken, stelheten flänger runt i kroppen. Inte blir det bättre av att jag ska på mammografi ikväll. Jag fasar för detta, varje gång håller jag på att svimma, sist fick jag sitta ner på en stol, ska jag be om direkt denna gång. Det började när jag var njursviktig att bli knasigt vid mammografin, fattar inte varför?

Ännu har jag inte kommit iväg med min padda, jag berättade väl om texten som lägger sig över skrivstället. Så att sitta och liksom skriva i blindo funkar dåligt för flödet jag vill känna när jag skriver. Det är som om jag inte får ordning på orden när jag inte ser dem glida fram. Nu kom min text synlig under själva tangentbordet, jäkla sjukt det här.

 

När kommer värmen?

Några sega veckor med mest kroppsligt gnöl verkar idag ha lagt sig. Jag tycker det är så tråkigt att skriva när jag inte mår bra, fast jag läser runt hos er andra.

Jag stickar och läser mest, inget direkt händer ju. Plockade pyttelite trattisar förra helgen, men fick ta mig hem fort som bara den, säger bara IBS.

Hemma har vi ingen isolering i taket, de är på gång med att sätta upp nytt, men det verkar ta lång tid. Som om inte det räckte har vi ingen värme i elementen, fast de lovade att en läcka skulle vara upptäckt, lagad och värmen påsatt till igår. Så sjutton heller, vi vaknar och fryser, golven ska vi inte tala om de är så kalla. Jag som alltid är varm har både tröjor och tofflor på mig.

 

Nedtrappning

Inför denna vecka på landet led jag av oro, tänk om jag deppar ihop helt här i tystnaden och ingkentingken händer av störande art. Det är jag, några kråkor, skator som jag småpratar med när de sitter i träden och gör sånt fåglar gör.

Jag har skrivit om det en gång tidigare när jag verkligen försökte sluta med mina antidepressiva tabletter. Biverkningar vill jag prata om …

Det gick åt helskotta eftersom jag inte förstod hur starka biverkningarna blev om jag trappade ur för snabbt, det står liksom inte så tydligt om hur lätt kroppen, ”hjärnan” fastnar i ett beroende av dessa tabletter. Här pratar vi häftig yrsel och blixtar genom skallen som är vidriga i intensitet i början. Riktigt sjuk känner man sig och då trappade jag denna gång ner i månader, tills tabletten bara var en flisa och kan ju berätta att min läkare ansåg att min dagliga 10 mg dos inte var något som fungerade att ta, det var för liten dos. Tänk likväl att det var så svårt att sluta fast jag gjorde allt rätt.

Fast jag slutade i maj har jag ännu kvar dessa obehagliga blixtar i skallen, vissa dagar ofta, andra dagar knappt ett dugg. Men sen kom skoven av depression, tungt och oväntat för jag är inte deppig. Låter konstigt, men efter rotande runt i internetvärlden hittade både jag och en vän andra som har beskrivit samma turer. Det gäller att stå ut, jag räknar med ett år, vore väl fan om det inte var borta på den tiden? Hjärnan måste nu tänka om igen, tänka själv, den letar efter kemikalien den har fått varje dag och det tar tid för vindlingarnas många processer att hitta hem igen.

Väl här börjar min padda fåna sig och det har gjort att jag inte har skrivit ett dugg. Mitt tangentbord lägger sig över mitt skrivfält, jag ser inte vad jag skriver och får hela tiden ta bort tangentbordet för att se vad jag har skrivit och rätta mig själv, det går långsamt. Jag har testat olika metoder som brukar hjälpa till att ordna upp trassel,  men inte ett dugg hjälper. Så nu vet ni hur det ligger till.

 

Byggjobbare och badbubbel

På taket dundrar, slipar, sågar, dunsar invandrade arbetare, ska bli nytt tak och ventilation. Det tar sån tid, bor i en lång limpa med många portar, men det verkar som om det bara är ovanför mig allt ska ske.

Från vårt badkar skvätter det och bubblar, barnbarnet inviger vårt nya badkar. Idag gick han hem till mig själv för första gången efter fritids. Jag mötte en bit på vägen, mest för min egen skull, får ju inte hända honom något. Tänk vilken fördel att han går i skola så nära mig. Vi har tittat på Paradisfåglar som jag av en händelse såg på ett program från Nya Guinea. Så fantastiska färger, variationer att jag blev tårögd över skapelsens fantastiska oändlighet.

Nu har jag tvättat grabben ren och fin, han får leka tills han tröttnar, sen blir det tåklippning och insmörjning. Sån är regeln på Farmors Spa.

Så kul nu när han gillar att bli tvättad på ryggen med en så där speciell lite grov vante. Tänker tillbaka några år när vatten i ögonen var det värsta han visste och hårtvätt var ett gapande utan like, där jag sa om och om igen ”Titta i taket”.

Jag har nog testat det mesta för att han inte skulle få vatten i ögonen, hopvikta handdukar, alla möjliga olika skärmar, ni vet de där runda. Men nu löddrar det och rinner hur som helst och det känns så skönt.

Tänkte först steka pannkakor till middag men det blir rester, har både ytterfilégryta och renskavsgryta, så jag kommer lätt undan.

Generositet

Idag la jag in ett gäng Henslöjdstidningar som jag själv har tyckt mycket om, jag har läst varje ny tidning med känslan av en rikedom av inspirerande texter.

Gratis för den som är intresserad, skrev jag till Fb sidan vi har där jag bor. Direkt skrev en kille att han skulle komma efter jobbet och hämta dem.

Vet ni, när jag klev ut ur porten med tidningarna i en pappkasse så står killen där med en kartong jordgubbar som han har köpt till mig.

Den glädje jag så ofta mött via andras generositet är alltid lika stor och jag gav honom en tacksam kram, så in i bomben glad över de känslor han skänkte mig.

Sen blev jag så glad för jag bara visste att han skulle läsa tidningarnas repotage och se bilderna med samma intresse som jag har gjort.