Slå in paket rena slavgörat

Finns det något tråkigare än att slå in julklappar … speciellt när det är massor av mjuka paket till våra fem barnbarn. Ärligt talat har jag nog aldrig gillat att slå in paket, som yngre var jag rätt bra på paket, men det var som om jag tappade den kunskapen/lusten efter transplantationen. Nästan varje år efter -09 har maken fått ta över paketeringen, jag planerar och ser till att presenterna kommer hem, det har blivit mitt jobb. Men nyss slog jag in ena barnbarnets paket, jag fuskade, la både två och tre kläder i samma paket.

Jag min nöt lyckades beställa lite för mycket kläder åt småSkunkarna, jag berättade nog att H & M lurade mig tro att klädbeställningen var borta, vilket den inte var och då hade jag redan hunnit beställa en omgång till från ett annat klädföretag. Så i år blir det verkligen inte leksaker i paketen. Suck, vem minns inte de mjuka paket som barn jag fick, de la jag åt sidan och öppnade sist. Men jag har tidigare sett att våra barnbarn gillar att få kläder, så kanske de blir nöjda.

Nu ska jag fortsätta virka, just nu har jag fastnat med att virka grytlappar. Skönt att bara låta virknålen gå, har ju stickat så många sockor och tovade vantar att jag behövde göra något helt annat, kanske fixar jag några disktrasor också.

Helvettes jävlar 😄

Pratar med en släkting som fick besök av grannens femåring. De dricker saft, äter lussebullar och pratar om resan pojken gjort med sina föräldrar på ett fartyg från Stockholm, det där största som jag inte minns vad det heter.

Där hade grabben träffat två andra pojkar som var roliga att leka med. ”Var kom de ifrån, frågar min släkting?” Det blev tyst ett långt tag ……….. från helvette. Va, skrattar min släkting, från helvette? Grabben funderar igen länge och säger: Nej från jävlar. Från jävlar? Nu skrattar de båda och nästa svar klurar ut att grabbarna kom från Gävle.

Är inte ungar underbara! Tycker den femåringens hjärnverksamhet var smart som fick tag i Gävle till slut.

Nu bestämde jag mig för att ta tabletterna jag fick av läkaren på hjärtakuten. Det känns så bra, i kroppen men jag är rädd att det inte är sant. Så jag ska äta dem längre och hoppas de fortsätter förbättra min kropp.

Den som tiger den samtycker!

Det är inte svårare än så.

Cute little yellow duck chick character in a blue hat sleeping cartoon vector Illustration on a white background

Allt ryms i en snöflinga

Avvaktande enstaka snöflingor svävar i luften och jag i tystnaden i nuet, betraktar skeendet och tänker på alla människor som genom tiderna har suttit som mig och bara varit, med blicken ut.

Den där trippen till sjukhuset tog verkligen på mig, jag har mest vilat, likt björnen i vinterns ide. Flitigt stickar jag sockor och vantar, har nyss gått över till bomullsgarn och virknål, som blir grytlappar. Ett och annat bröd blir bakat, lite småplock hemma, läsande och skrivande, reagerande på Facebook mest om något.

Men visst är det något stort omvälvande som håller på att hända, de som sover märker nog inget, hur mycket de än hör och ser. Men andra läser, hör och analyserar så gott de kan. Det har blivit rörigt överlag, inget är som det jag växte upp i och det är nog det som är meningen, att vi ska bli förvirrade, osäkra och framförallt tysta. En omvälvande global, se där, nu kom ordet global. För det är någon slags ny global världsordning de med makten, rikedomarna har kommit överens om. Nu hånflinar en del, ahaha hon tror på konspirationsteorier, korkskallen!

Flina på ni, med tiden kommer ni nog få så ni storknar, det är ju er de bygger det hela på, ni som flinar och sover. Andra som både ser, hör, kan läsa mellan raderna, förstår ju att något tvingande är på väg, inte bara raserandet av vårt fina land. Orolig och rädd, inte för min del, men jag har barn och barnbarn, för att inte tala om era barn och barnbarn.

Hur lång tid tror ni det tar innan det onda har tagit herraväldet över vårt lilla land? Vi som ingen ordning har på ett dugg, landet med blåögda ledare som verkar oseende om de starka krafterna av hat och våld mot vår befolkning? Eller har de en annan agenda än den vi tror oss veta?

Det nya herrefolket som har kommit för att ta över. Här har politikerna rullat ut röda mattan för övertagandet, med stor hjälp av våra skattepengar och media. Media som en gång i tiden var på vår sida och gjorde sitt jobb som journalister. Med våra skattepengar springer de nu i maktens ledband och glömmer vad journalistyrke består av.

Nog om detta, nu har ekorrarna fått en ny matstation full med sånt de gillar att äta. Alla matstationer till fåglarna bågnar av fågelmat och jag känner mig så nöjd med att de nu har att äta. Maken har fixar och donar ute, han trivs med att hålla på fysiskt, passar bra då han sitter mycket vid alla möten framför datorn. Jag längtar till han slutar jobba, det finns så mycket vi har tänkt ska hända, när vi båda blir fria tillsammans. Han har jobbat så mycket att det räcker nu, jag vill ha honom levande i många år. Tre personer behövs för att ta över efter honom, vilket inte är klokt, pekar på stor arbetskraft och kunnande.

Ibland tänker jag att det var en jäkla tur att jag gifte mig med en själ som är lik mig själv. Nu menar jag det här draget av att jobba ihärdigt, tänk va, att jag var sån innan … innan livet förändrades. Förr skötte jag allt som min man nu gör hemma, som ombytta roller och det är det jag menar med att ha valt en ”själ som var lik mig.” Många män klarar inte av det kvinnor gör hemma. Tänker på alla slashasar som kvinnor servar som bebisar hela sina liv.

Jaha, så har jag då retat upp en del och fått andra att nicka igenkännande åt mina tankar om samhället, politiken, livet.

Fridens

Skrapad och fryst

Imorse 08,15 låg jag på britsen på hudmottagningen, hudläkaren gick över min kropps alla födelsemärken och prickar. Äntligen fick jag hjälp med vad det nu var på vulvan. Bedövningsspruta, skrapning för provtagning och så frysning fem sekunder. Tänk så snabbt och smidigt vård kan bedrivas när allt fungerar.

På vägen ut från sjukhuset köpte jag två fina smörgåsar till Anders och min frukost och en vad jag trodde morotsjuice till mig. De blandar så mycket jox i allt nu för tiden, den hettar och biter i truten på mig, är nog ingefära. Tänk alla dessa trender människor går på mest hela tiden. Nu är det ”välgörande” med alla dessa starka huttar av olika slag, ”det nyttiga” växlar när trender kommer och går. Är det bara jag som tycker vi är lättledda? Älskar att ta fram juicemaskinen och pressa ner grönkål, spenat, morötter, rödbetor allt som bara går och njuta av de jordiga tonerna samtidigt som jag inbillar mig att kroppen min tackar för dosen mineraler och vitaminer.

Strålande sol och lite skärpa i luften, idag ska jag hänga med ut med Frasse vid lunch. Svårt att tänka att snöovädret drog förbi mina fönster på tvärsen igår, denna strålande förmiddag.

Tankar som löv i vinden

Telefonsamtal till Herr Storm: Är det Storm på Kungsgatan? Ja. Håll i hatten! Så oskyldigt kunde det vara förr i tiden att busa. Minnet dök upp när jag såg ut över havet och hörde hur vinden kastade sig över våra fönster. Inte riktigt storm, med det brallar i ordentligt.

Igår slet jag tag i två mindre trasmattor, slängde in dem i tvättmaskinen. När jag tog ut dem låg något grårandigt kvar där inne, snacka om jag såg dum ut när jag insåg att jag hade lyckats kasta in mitt nattlinne! Nytvättat med två mattor i 30 grader, nä fy så äckligt.

Jag lyckas ofta förvirra mig själv i mitt nya lite äldre liv, jag funderar ofta på hur sjutton det ska bli framöver när jag är så virrig redan vid 66 års ålder. Men till mitt försvar vet jag inte hur nattlinnet kom med i tvätten, det låg inte kvar sedan tidigare tvätt, jag hade sovit i det på natten.

Idag är det stora lättnadens sucks dag, 14-dagar sedan ambulansturen och ingen Covid19 har drabbat oss. Erkännas ska att jag denna omgång är mer rädd att bli smittad, nu har det hemska verkligen förståtts av mig, hur jävla plågsam fysiskt och psykiskt denna sjukdom och död är, helt utan sina kära omkring sig. Dessutom såg jag folk på akuten iklädd dessa enorma skyddskläder och mask, jag rös när jag såg dem och höll andan upptäckte jag, när min bår drogs förbi. Hur rädda ska inte all sjukvårdspersonal vara för att själva drabbas!

Jag vet att jag själv har reagerat på svensk sjukvårdspersonal som så gärna åkte iväg till andra länder med livsfarliga smittor och gjorde en stark, farlig insats. Hur vågar de? Nu har de inget val i sitt arbete, utan tvingas vårda dessa yngre Covid19 patienter på hemmaplan. Stackare, nu får de jobba längre pass för att ta hand om många av dessa yngre som dansat och festat till sig Corona och självklar de andra som oskyldigt fått sjukan.

Konstigt, hela världen inklusive världens alla sjukvårdande instanser har munskydd och eller visir. Men inte Sverige, i vårt land är Covid19 inte samma sak som i resten av världen, här inkompetensförklaras människor till att inte kunna hantera munskydd. Vi utmärker oss på alla negativa vis via våra makthavare och deras ickebeslut. Nu är det som tur är inte förbjudet att ha munskydd/visir, så vi som inte litar blint på makten kan göra som vi vill. Vi som månar både eget och andras liv kostar på oss munskydd.

Igår kväll efter 21.00 var vi ner till Ica och handlade. Jag var helt ensam om att ha munskydd, är inte det skrämmande med en befolkning som inte klarar av att ta egna beslut. Eller så är det just det de gjorde, tog eget beslut att inte ha munskydd för Tegnell har sagt så. För mig är det så diktatoriska länder styr sitt folk, folket som är så avvanda att våga/få ta egna beslut precis som vi, vårt folk är ju vana att staten talar om vad som är rätt eller fel och vi har fogat oss i S styrande och ställande, vilket nog var av godo förr när vårt land verkligen behövdes byggas upp.

Undrar munskyddsbefriande människor varför munskydd överhuvudtaget används på sjukhus? Många undersökningar pekar på att munskydd skyddar hahaha så konstigt va? Men den undersökning SVT tog upp i nyheterna var en dansk undersökning som pekade på att munskydd inte var något att ha. Gäller för SVT att springa Tegnell, Löfvens och fan vet vems ärenden, vi är ju det enda land i världen utan munskydd.

Jag är väldigt kluven till FHM, å ena sidan tycker jag inte man kan klandra dem för pandemin å andra sidan är det de som i vanlig svensk anda tar beslut för sent om de ens tar beslut. Detta ickehanterande av viktiga beslut är det som sänker vårt samhälle, när jag hör att det snart saknas skydd igen i vården, då blir jag rosenrasande. Framförhållning behövs tydligen aldrig i vårt land. Som vanligt bestämde makten sig med FHM att en andra våg skulle alla andra få, inte vi. Framförhållning är något de inte tål …

Nu tänker jag göra något jag mår bättre av än att skriva, tänka på detta samhälles ständiga misslyckanden.

Fridens

Kanske smittad i ambulansen?

Foto av Karolina Grabowska pu00e5 Pexels.com

Igår precis när vi ska gå ut med Frasse kommer posten, ett stort kuvert till mig från Ambulanssjukvården?

En enkät säger maken? Det visar sig att en av ambulanspersonalen har fått. Covid19!

Så jag kan “eventuellt utsatts för Covid-smitta”Asså jag tänkte att det var konstigt att de inte ens hade munskydd på sig under turen. Isolera sig 14 dagar, isolera oss med andra ord, maken träffade dem alla, de var tre, när de hämtade mig.

Detta hade jag Aldrig väntat mig och känner mig arg över att de inte hade munskydd, eller satte på mig ett. Själv hade jag med mig mitt visir, som jag dock inte hade på mig i ambulansen, jag var nog lite virrig just då. Är man sjuk, så är det väl de som ska tänka klart åt en.

Ok, men om tre dagar har det gått 14 dagar, så vi bara måste ha klarat oss. Isolerad har jag varit hela tiden sedan jag kom hem som tur är och det kommer jag att fortsätta med. Hoppas inte den ambulanspersonen som blivit smittad inte blev för sjuk, de var så trevliga och är faktiskt vår tids hjältar fast många idioter inte fattar det.

Så idag vaknade jag före sex med skallen full av tankar, inser att jag måste ställa in städningen idag, är ju ingen karantän om jag släpper in min städhjälp. Så jag ringde städfirman strax efter sju, berättade och ställde in.

Så ”Godmorgon Världen!” Sa jag när ljuset sakta ökade där ute, vad man nu ska göra uppe så här tidigt? Funderar över hur mycket man kan råka ut för egentligen? Tror aldrig jag ringer ambulans igen, om det bara går att klara sig utan, maken får köra mig eller en taxi. Förstår att folk inte vill åka till sjukhus för annan behandling under Covid-tider som dessa, när man inte ens är säker i ambulansen.

Ljuva november

Tänk att november bjuder så mycket fukt och grått, jag blir lika förvånad varje år, hur ihärdigt trist väder kan bli. Trist och trist, kanske är fel ord för mig, jag tillhör ju de som gillar redigt uselt väder, bara jag kan sitta inne med tända ljus och betrakta det hela inifrån. 😀

Nu är det julklappar som gäller, jag hänger inne på de stora kläddrakarna i min jakt på kläder till barnbarnen. I helgen lyckades H&M blåsa mig rejält, ni vet när man har harvat runt i massor av timmar i barnkläder, valt och vrakat till fem ungar och så kommer själva betalandet. Klarna är det självklara för mig, men denna gång var det tekniskt fel plötsligt. Jag testade igen, såg ut att fungera och kommer tillbaka till orden, som bara är borta. Inte ett plagg i orderkorgen. Jag kollade ifall de hade bekräftat ordern i min mail, inte ett dugg någonstans.

Just då blir jag så förbannad, allt bara borta. Muttra är ett snällt ord i sammanhanget, jag letade upp ett annat företag och började om. När jag är klar där, då minsann syns min order från H&M … fan rent ut sagt. Denna jul får ungarna galet mycket kläder och mycket lite prylar.

Jaha, här sitter vi i en repris på karantän eller vad man ska kalla det. Maken han jobbar på, pratar och pratar i möten hela dagarna. Själv har jag bara tagit det lugn, är mer normalt mående igen, vilket inte är så mycket att jubla över, jo det är det väl, skärpning. Känner mig lite deppig över min egen karaktärslöshet, borde så mycket och gör så lite åt det. Ständigt dessa två, vikt och motion, verkar vara något som många andra klarar av att hantera. Ok, lite förstår jag mig själv, kroppen är inte klok på många vis. Men lusten till förändring finns bara inte, jag vill bara vara i det som är nu, bara vara.

Julafton, blev en rafflande serie av var att vara, vilken dag? Vi kommer inte träffas som vanligt hos dottern, utan vi ska träffas någonstans ute och byta julklappssäckar, lite ospritad glögg, kaffe, saft och saffran på något vis. Väl påklädda i hopp om väder som håller ihop någon timme. Många viljor vill olika och ilskan pyser ut lite här och där, jag min idiot tänkte hjälpa till att få ordning, men det skulle jag inte gjort. Nu har vi kört ett par varv och allt är fridens igen. Denna familjs mönster är så tydliga i vissa lägen, det gemensamma mönstret och var familjs för sig. Släktskap och likheter samt olikheter genom ingiften.

Igår åkte dottern med familj till mamma och grattade henne med tårta, blommor och presenter. Mamma satt i dörröppningen till balkongen och utanför stod dottern med familj och sjöng för mamma. Sen blev det kaffe och tårta för mamma med sina vänner på boendet och personalen. Mitt yngsta barnbarn var ledsen för att hon inte fick sätta på sig finaste klänningen, hon skulle ju på kalas. Hon såg fram emot att vara fin och äta tårta, men fick bara stå ute och sjunga och vinka. På tisdag åker sonen dit med sitt gäng och presenter, mer serenad under balkongen. Hon bor längst ner, så det är perfekt när man vill ses en stund utan att smittas av vad månde.

Själv vill jag bara vara och är tacksam att ungarna fixade det detta år.


Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,

Erik Blomberg

Ibland hittar jag ord som så vigt tar sig in i in själ och lyfter mig.

Än lever kärringa

Hej, nu är jag piggare och äter mat igen efter några dygns sovande. Jag verkar inte ha Corona, utan är nog bara totalt slut i kroppen efter sista månadens görande. Jag är ännu svag i kroppen, tar det väldigt lugnt och kommer fortsätta med det. Jag har ju en skadad skör kropp, det är inget nytt, bara så att jag måste lyssna när den inte orkar och vila, sova vissa dagar. Det är inget nytt, men det som hände med ökad hjärtklappning under sista månaden, det var nytt för mig. Herre min gnu så det tar på den lilla kraft jag har i kroppen. Livet blir ett stort flåsande och inte mycket mer blir gjort än att ligga ner.

Ett nytt recept på en astmaspray triggade nog igång hjärtklappningen ännu mer, det hör till vissa astmasprayer. Allt blev fel, blev tårta på tårta, blev för mycket för min kropp. Allt med min morbrors död och begravning, stark känsla för att stötta hans fru och mamma som behöver sitt, snickare ut och in två gånger och elkillens besök, veterinärbesök, provtagning och besök hos njurläkare, öron näs o halsläkare, videomöte med astma/kol sköterskan och gynekologbesök, barnkalas. Det ser ju ut precis som ett vanligt liv, det går väl an om man är frisk. Jag är inte frisk och har klara begränsningar med vad kroppen orkar. Lyssnar jag dåligt brakar det ihop, jag måste lova mig att säga nej när jag känner att det inte fungerar.

Huvudsaken just nu är att det inte verkar vara Corona, jag har inte testats för det är så fullbokat på alla ställen, att de har lagt ner nytagning av prover, labben hinner inte med. Jag kommer inte gå någonstans i närmaste tiden och om jag framöver vistas med folk har jag nu även ett visir att ta till plus munskydd. Ja, jag är livrädd att hamna på sjukhus, avskyr att ligga där.

Jag vill tacka er alla för er omtanke om mig.

Fridens 🤎🌹🤎

Vill bara berätta att jag dels varit på hjärtakuten en natt och nu förmodligen har Corona. Bara sover och sover.

Orkar inte läsa o skriva så vet ni varför det är tyst hos mig.

B som begravning

Gårdagen var ett elände vädermässigt, regn och kraftig blåst. Vi bor i ett känt blåshål, så blåser det, då har vi lite mer blåst än andra.

Men till tröst idag skiner solen och blåsten har lugnat ner sig lite, känner mig så tacksam över blå himmel och solsken. Vi ska begrava Roffe idag, tacksamheten är stor att det inte var igår. Allt är ju sorgligt med döden och begravning, så inte behöver man ha en dag vädermässigt som igår.

Kroppen har roat sig i flera år med hjärtklappning, har tabletter att ta om det envisas för länge. Men sista halvåret har det ökat i antal per vecka och jag känner att det är något som är fel. Vissa dar har jag det flera gånger, så nu måste jag ta tag i det, men skriver bara orka …

Nyss var jag hos njurläkaren, gynekologen och om två veckor har jag inbokade besök på hudmottagningen och öron-näs och halsläkaren. Det är så tröttsamt att springa på bokade läkarbesök och provtagningar.

Tala om eländet, hjärtklappningen drog igång, så jag satt och höll på att svimma, två blodtryckstagningar gick inte att registrera, trycket aplågt och hjärtat körde på i 122 fast jag låg ner. Nää, det här bli inget bra alls idag. Får nog ta en tablett idag igen och hoppas att trycket inte blir för lågt av den anledningen, jag är lågtryckare. Usch, blir så trött och nedstämd, vem vill ens närma sig sjukvården som det är idag?

Jag har köpt ett visir mot Corona, tänkte att stunden i kyrkan, då kan det vara bra att ha ett visir, svårt med munskydd när tårarna kommer och man blir snorig. Vi ska vara där lite före begravningen, jag har med mig lugnande tablett till morbrors fru. Hon ringde igår och var orolig, så den biten kan jag hjälpa henne med. Visserligen har tabletterna gått ut, men jag tog ju en när jag skulle till läkaren som skulle titta mig i munnen, för att jag inte skulle ulka så förbannat. Funkade då, funkar nog för henne idag också.

Så har jag plockat ihop lättsamma pocketromaner, jag har ju fullt av dessa, som jag tar till sjukhusets bibba i korridoren som ni vet. Jag läser sällan den typen av böcker, men nu plockade jag ut de bästa som jag själv har läst och gillar. Tipsar om Lyckan kärleken och meningen med livet av Elizabeth Gilbert. Sen ännu en absolut favorit Gift med en beduin av Marguerite van Geldermalsen.

Nu ere jul

Vi brukar bjuda ungarna på middag denna helg, men som det nu är, blir ju inget som man har tänkt sig. Så vi köpte korgar som vi fyllde med ostar, kex, vin, marmelad, vindruvor, päron och godispåsar till ungarna. Så drog vi iväg för att överlämna korgarna.

På väg ut genom porten visar maken mig dekorationen som någon har hängt upp. Jag skrattar gott, ”men tok där säger jag, det är ingen som har hängt upp det, den hänger i ett spindelnäts tråd.” Naturen har dekorerat helt själv, fantastiskt glad blev jag.

Sen bar det av till dotterns familj. Så jag längtar efter att få krama om dem alla, men det blir bara lite armbågsluftande för oss vuxna. Men så kul att titta på barnen, en snabbfika stående på altanen.

Sen tillbaka till Lidingö och in till Dans familj som mötte upp utanför porten. Mysigt att se dem, min T var ute på annat äventyr och hade skickat hälsning och bild på sig till mig. Dan höll på med julmiddag … hahaha! De har dansat runt en icke synlig julgran med ungarna och sjungit alla kända ”dansa runt granen” visor.

Han är ju tokig i att laga mat och kompisarna som kommer tror det blir en vanlig middag, men det blir julbord. Vi fick nygjord Gubbröra av honom, det passar vår middag så bra. Vi ska äta dillstuvad potatis och gravad lax, så Gubbröran blir som förrätt.

Imorgon ska de hämta Frasse på tur och då ska vi få julmat, ser vi fram emot.

Här har ni naturens egen konst, snyggt eller hur? Här hänger den och dinglar i vinden.

Varm om benen

Nu är ugnspannkakan med finriven morot i ugnen, den ska serveras med rårörda lingon och vitkålssallad.

Idag har jag mått bra hela dagen, ofattbart, härligt, efterlängtat. 🦥 Invigde min nya vadderade långkjolen under scooterfärden, den fungerade perfekt. Det blir ju väldigt kallt om benen när jag kör scootern, tittade på den typen av skydd som handikappade har, men de var ju ihopsydda vid fötterna. Så hittade jag denna vadderade långkjol, var orolig att den skulle vara för smal i midjan, men den var stor nog. Så nu kan det få bli kallt, men snön hoppar jag över, så jag kan åka runt som jag vill.

Dagen bjöd solsken och mildhet, Frasse fick både nosa i lugn och ro och så springa. Jag plockar upp efter honom och andras hundar om det ligger nära hans. Jag har kört över sex mil sedan jag fick den i somras.

Man får ju tycka som man vill, men jag kände mig road när jag idag gick in på Amazon och tittade på allt som erbjöds att köpa. Klart jag beställde en omgång, blir ju bra nu till jul att skicka efter julklappar.

Har ni sett så söta, utdöda Dronten som var oförmögen att flyga, de levde på ön Mauritius, 1 meter höga, kan ha vägt 10,6 – 17,5 kg.

Rundgång

Maken tittar ut över vattnet utanför vårt boende och säger ”va, f*n är det där?” Vi tittar båda och konstaterar att det kommer något från dagvattenbrunnen som vi vet mynnar ut där nere rakt ut i vattnet. Kritvitt över en stor det i vattnet efter vår promenadväg efter havet.

Nu ska jag göra det hela kort.

Maken ringer 114 114

Men de var inte intresserade.

De hänvisas till 113 113 som lär ha brandkårens Vx nummer. Ring polisen sa de.

Nu ska ni veta att maken har väntat LÄNGE på att de olika instanserna ska svara, så detta tog lång tid, utan att de visste var han skulle få hjälp. Alltid någon annans problem, som tycker att det är ännu någon annans problem. Han suckar och ger upp.

Då ringer jag vår kommun … hahaha ett skämt! De kopplar till de som har hand om jouren då tekniska kontoret går hem kl 16.00 och jag ringde några minuter efter stängning. Kvinnan som till slut svarar säger att de slutade ha jouravtal med kommunen 1 oktober.

Så ringer jag kommun igen, väntar och väntar på min tur … Denna gång säger Vx att hon ska leta kontakt med någon … ja, jag väntar och väntar. En man svarar plötsligt utan att presentera sig, han visste inte säkert hur kommun hanterar sånt här. När vi ska sammanfatta den lätta informationen att någon tappar något i dagvattenbrunnen som rinner ut i Värtan. Tror han att jag har fått något dumpat i min kran i dricksvattnet. Nää, fy fan så tröttsamt … Jag skriver ett inlägg om det hela på vår kommunsida och får många stjärnor i himlen, men ombeds informera en politiker för KD som är ordförande i en nämnd.

GötaPetter nu börjar röran igen, för där han sitter har de inte kommunhusets telefonnummer utan eget. Jag ringer runt, väntar o väntar, det letas någon kontakt överhuvudtaget. Han har varit in och läst mitt inlägg och vill nu att jag mailar honom … ? Bara det, han har ju redan läst mitt inlägg, mer har jag inte att berätta. I telefon gick det inte att få tag i honom.

Ett är säkert, jag kommer Aldrig mer ringa om något jävla utsläpp. Allt miljösnack är bara trams på papper, som inte är förankrat i ett dugg mer än att suga ut mer skattepengar till något som de inte ens har någon som kan ett dugg om. Typiskt Sverige, allt ser tjusigt ut på papper men i verkligheten funkar banne mig inte ett dugg.

Så uppåt är jag idag.

Rättvisans uppluckring

Läser att hovrätten sänkte straffet för invandraren som hade svenska flickans huvud i sin garderob, inlindat i folio med mördarens egna fingeravtryck. Tänk så rättssäkert vårt land har blivit? Vad har domstolar för agenda numera, vad är det som styr dem, har vi några lagar som fungerar, när det kommer till kriminellt invandrat folk?

Men detta går ju inte längre, de sprängfyller våra fängelser och mängder går fria i väntan på fängelsestraff, om de ens får ett straff, plus att vi bygger nytt fängelse för dessa invandrare. Det är banne mig bara kostnader för dessa människor, hur man än vänder sig. Vi måste ju få till folkräkningen som regeringen nu vill smita ifrån, så vi kan skicka hem de hundratusentals som lever i den grå zonen i vårt samhälle. Vad tror ni de lever av?

Varje dygn samma hemska upprepningar av mord, brand, våldtäkter, skjutningar, åldringsbrott, bomber. Detta har kommit med invandringen, de som säger annat har rosa glasögon eller ljuger. Jag fattar inte varför inget görs, var är alla riktiga insatser för att bevara freden, demokratin i vårt land? Finns det inte en enda kvinna eller man med råg i ryggen som vågar stå upp, ta fighten mot det totala fördärvet? Ta en massa beslut som fegisarna i regeringen och resten inte bryr sig om.

Orka läsa och ta in detta totala haveri dag ut och in. Men några vill ha det så här, för de är jävligt duktiga på att knipa käft och gärna kväsa oss, som inte orkar se skiten längre utan att det görs ett dugg.

Tomt och tråkigt idag

Skyddar mig ordentligt i affären.

Jämngrått med fint regn bjuds vi idag och jag muttrar för mig själv, blir ingen scootertur utan jag får gå runt huset med Frasse, huset är fem portar brett så det är ju en liten bit att gå, med betoning på liten.

Igår sa kroppen ”gå och lägg dig” men inte brydde sig knoppen om det, hon hade andra tankar att utföra. Så jag satte mig på scootern, mötte granne som vi pratade, väldigt länge. Sen åkte jag till Ica, på med munskydd vilket jag var ensam om. Tänker att de som bryr sig om sig själv och andra handlar tidigare och nu var det ”Vi som kommer från jobbet och tåget, som handlar.” Jag handlade inte allt, för jag hade glömt min stora braiga kasse hemma.

Så typiskt, hjärnan funkar inte som den ska när kroppen tramsar. Jag får inte plats med en Ica korg vid fötterna, så det fick bli en mindre pappkasse, jag kan ju inte åka runt med ben och fötter spretande ut, för att en Icakorg står där fötterna ska vara, men min mjuka fyrkantiga kasse funkar med både mat i och fötterna får plats. Å fy så tråkigt jag skriver idag, kassar och korgar, fötter som står ut.

Idag ska jag beställa en hjärtformad blomkrans till min morbrors begravning.

Resten av dagen tänker jag lyda min kropp idag, så vila och vila.

Urtråkigt inlägg.

Fridens på er alla!

Bortglömd häl, blåst kalas

Inte nog med att vi hade kalas ute för sonens fyraåringen, i kraftiga blåsten i vårt område, som i sig är känt för att vara ett blåshål. Vi frös, men stod ut, det är ju så mysigt att träffas hela gänget och jag känner mig så rik när alla skrattar och pratar, lirar fotboll, dotterns 7-åringen gick lyckligt runt med Frasse i koppel, att hon önskar sig en hund, det är ingen hemlighet. De små leker i lekställningen och flänger runt mest hela tiden.

När jag sen kommer hem fortsätter jag på sista sockan jag stickar på, snart klar … när jag upptäcker att jag har hoppat över hälen. Ibland blir jag väldigt trött på mig själv, bara repa upp och börja om.

Idag sken solen och jag kämpade med mig själv, borde vilat idag men scootern lockade mig. Så jag stack till vårt centrum, biblioteket en sväng och sen ner till fiket på en kaffe sittande ute i lä med solsken. Jag kände mig så fri och lycklig när jag studerade alla som gick förbi.

Innan den scooterturen kom äntligen killarna som skulle installera köksfläkt med en kryddhylla. Jag skriver äntligen, då det hela beställdes i februari, sen kom Corona kopplat till vår förvaltare som har svårt att få något ur händerna. Inte förvånande fick killarna ställa in allt i vår klädkammare då förvaltaren inte kommit ihåg att el måste dras fram till fläkten. Dessa korkskallar som aldrig verkar få ihop saker, så dessa killar som är oskyldiga till det hela, får komma tillbaka när elen är på plats.

Imorgon kommer min elvaåring vid 3-tiden, då ska han göra sin hemläxa, att baka en kladdkaka. Receptet har han fått av sin fröken, det är väl träning att läsa och följa ett recept. Vi har bestämt att vi ska äta den med vispad grädde, min fina Lina ska städa åt oss samtidigt. Allt på en gång som vanligt, kanske vi kan locka Lina att fika med oss och vår kladdkaka.

Här har Ella med hundlängtan klätt på Frasse lite mot blåsten och kylan. Mössan åkte av efter några sekunder och Ella klädde på sig sin mössa igen. De andra spelade fotboll för att hålla upp värmen. Vi var tvingade att plocka undan det mesta på bordet, blåsten var hård mot allt som kunde flyga iväg.

Senil betyder väl bara att man är äldre?

Trött var ordet, vecka efter vecka, fattar inte riktigt vad som har hänt. Ok, veckan har inte varit vilsam precis, jag var till njurläkaren på återbesök, vilket bara var mysigt, vi skrattar bra tillsamman, jag gillar verkligen henne. Sen veterinären, Frasse fick sin spruta och blev riktigt undersökt, allt väl, lite förmodad artros i ryggraden på ett ställe. Men det är inget att göra åt, det blir något att hålla ögonen på med åren. Han ska ner några kilo, vilket vi redan har tagit tag i, han hade mycket och stora muskler sa veterinären. Tror jag det, han går långa promenader med både maken och får springa med mig och scootern.

Så var det dags igen att skydda sig mot Corona. Här gör jag succé på Ica. 😃

På tal om scootern så funkar inte gasen riktigt, jag oroas över om någon har dragit för hårt i spaken, den står ju helt oskyddad i vårt gemensamma källare, där vi har container som vi kastar pappskräp i. Maken är nere och ser om scootern nu, pumpar däck, skruvar fast gasspaken om det går och sätter igång laddaren.

Imorgon kalas för sonens yngsta som fyller fyra år, vi ska sitta ute, så på med kläder. Idag skiner solen över Stockholm, hoppas den spar några strålar till imorgon.

Jaha, inget fel på reglaget, tusen tack, det var dumma mig som hade lyckats sätta hastigheten på snigeln. Det låter väl smart eller hur? Jag kan trycka på snigelknappen eller hareknappen … sen finns ett vred där jag kan öka eller minska farten. Just den hade jag lyckats sätta ner. Suck!

Här ett tydligt bevis för mina steg in i demensstadiet, förr skulle jag aldrig ha missat en sån sak. Långsammare och dummare, nu går det bakåt med kärringen. Jag känner ofta när jag kör scootern att jag liksom njuter av rörelsen, vinden/luften och omgivningen så pass att jag kör lite långsamt för uppmärksamheten på omgivningen är inte lika snabb som förr. Va, kommer det bilar även från den sidan, när jag ska köra över en väg?! Sjutton också folk ute med hundar överallt, måste locka Frasse, vill inte att han skäller som en idiot.

Igår fick vi åka fram och tillbaka till landet, då ett stort paket med fågelmat, matare och ny matstation till ekorrarna plus ekorrmat kommit till landet och inte hem hit. Det får ju inte ligga kvar länge nu och jag vill inte att det skulle gå i retur. Trött på det där företaget, de gör alltid fel hur sjutton jag än pratar med dem. Vid samtal går hon igenom alla uppgifter och läser upp min hemadress … sen skickar de paketet till landet. Jo, det var ju helt rätt, om jag hade bett att få det dit denna gång.

Nu ska jag ut i köket och skala morötter och förbereda andra rotsaker för juicepressning. Nu har vi handlar hem mängder av nyttigheter, bara att pressa på framöver.

Då satt hon redan och fikade

Helgen har varit ”en trött en” jag har vaknat segat mig upp, ätit lite frukost och sen somnat om i soffan, hopplöst svårt att vakna. I lördags var maken borta och jag skulle gå ut med Frasse vid lunchtid, somnar om efter frukost … vaknar 13.30 och stapplar upp, på med kläder. ute öste regnet ner, jag som inte ens sett att det regnade blev dyngsur direkt och Frasse såg inte heller glad ut. Vi gick runt huset, sen hem.

Igår var det samma urlakade kropp som bara ville sova, men in med Alvedon … vet inte vad den tabletten gör, men lite ork skänker den, eller så är det inbillning. Vi packade ner kaffetermos, mjölk, socker och plastbestick, tallrikar, muggar, hämtade kaffebröd och rostbiffsmörgåstårta på Ica, sen drog vi till mamma.

Vädrets gudar var med oss, en strålande höstdag dukade vi upp utanför boendet hennes, med smörgåstårta och något till kaffet. Jag hade ringt i förväg och sagt till att hon inte skulle fika där denna dag och sitta påklädd utanför entrén.

Som vanligt när en icke riktigt svensktalande svarar i telefonen, fattar de inte vad man säger. Så min mamma satt inne och drack kaffe när vi kom, hon visste inte att vi skulle komma och jag blev så förbannad. Detta är en stor nackdel med dessa många gånger jättefina invandrade anställda. De fattar inte den enklaste svenska och allt blir därefter, nu gällde det inget viktigt denna gång, men visar på hur uselt det är med alla icke svensktalande i vården. Stackars äldre, de måste ha det som att tala med en vägg och ingen kommer fatta vad de egentligen vill eller behöver hjälp med, om det inte är väldigt synligt.

Så jag blev riktigt förbannad på den vårdaren som faktiskt är mammas, muttrade högljutt om deras icke befintliga kommunikation. De ska ju skriva ner information och föra vidare till nästa skift, hur jäkla svårt kan det vara. Kunde hon inte skriva, fick hon väl be sin arbetskompis.

Nog om det mamma kläddes på i hast, fick påtår och mumsade smörgåstårta. Roffes fru kom också, så det blev en fin stund för mamma med sina närmaste. Prata om det som hänt, dela sorgen.

Foto av Pixabay pu00e5 Pexels.com

Han gick när jag satt i en taxi

Foto av Pixabay pu00e5 Pexels.com

Jag vaknar onödigt tidigt med oro i kroppen, igår var dagen jag skulle till öronläkare och få undersökt vad det var för fel på sidan av min tunga. Äta var ju bara att glömma, då jag är ulkningens största ulkare när de stoppar in saker i munnen. 11.45 skulle jag vara där, det är ju hopplöst att vänta på något man är så rädd för, jag tog en lugnande tablett.

Väl där möttes jag av ett vitaminpiller till läkare, ganska ung inte svensk, men pratade bra svenska. Inte sjutton var det afte jag hade utan något som hette lichen, sjutton vet hur det stavas och om jag ens skrev rätt, har fixat nu. Ska kolla det senare idag. Fick annan gel att dutta på två gånger om dagen. Jag har fått det pga mitt medicinska nedsatta immunförsvar sa läkaren.

Maken hämtade mig, jag tog en taxi dit med den märkligaste taxitur jag har åkt, får man köra så långsamt och osäkert? En äldre man mörkhyad med glasögon så smutsiga, jag såg ju bakifrån genom dem och funderade på om han ens såg vägen. Eller så hade han nyss fått körkortet … ur ett flingpaket? 😲

Hemkommen är jag slut, totalt. Säger till maken nu äter jag en smörgås och dricker en latte, sen sover jag.

Hann igenom halva smörgåsen, så ringer min morbrors fru och gråter, min älskade morbror dog den stund jag satt i taxin. Jo, vi kommer över, så fort Frasse var klar på sin rundsmörjning hos tjejen vi valt att sköta om honom. Jag är så glad att vi tillbringade resten av dagen med min kära Roffe, hans fru, hennes dotter och man. Jag förstår också vidden av den förlust vi som folk har gjort genom att låta sjukhusen ta hand om döden.

Sorgen, tårarna, stunden jag kunde sitta hos Roffe, prata med honom, klappa på honom, hälsa från de jag hjälpte till att meddela sorgen till. Han låg där uppe i huset och vi umgicks där nere, pratade, skrattade, berättade roliga minnen om Roffe och torkade tårar. Vi väntade in likbilen och funderade hur sjutton de skulle få ner båren, trappan var så smal, sedan han hade fått en stol att åka upp för trappan i. Socialt mycket trevliga män som kom med båren, detta viktiga dygnetrunt arbete.

Tankarna snurrade när de bar ut båren, vi stod i ett fönster och följde sista gången Roffe ”gick” ut ur huset, det var bara så sorgligt. Min skojfriska busiga, gladlynta starka och hjälpsamma morbror, som jag bodde tillsammans med mitt första år, han kändes som min bror.

Svårt var det att ringa mamma och tala om att hennes lillebror nu hade dött, hon grät och där satt jag och kände mig tusentals mil bort, när jag borde ha suttit med henne. Jag ringde personalen och bad dem hålla ett extra öga på mamma. De tackade för att de fick veta, så de kan hjälpa till bättre. Nu är mamma den sista av hela den äldre generationen i min släkt. När jag tänker så vill jag bara storböla, alla som präglade mig är borta.

I helgen tänker jag med maken åka över till mamma, ta med kaffe, smörgåstårta och någon typ biskvi till kaffet. Hon måste få veta allt som hände igår och sörja med sin närmaste, sin dotter.

Två märkliga saker hände dagen före dödsfallet, min son berättar att hans son 6-åringen frågade honom i bilen hem efter skolan, ”Är Roffe död?” Känsliga tentaklar har den grabben, han har inte sett Roffe sedan två somrar. Samma med min mamma som ringde på kvällen till mig och frågade samma sak. ”Är Roffe död?” Jag sa ”Nej” så hon skulle ringa honom och gjorde så. Bara det att hon klarade att ringa både mig och Roffe är ett under. Men han var ju på väg bort och sov så tungt, att det inte gick att väcka honom.

Så idag en dag i baktakt.

Döden kan verkligen vara en befriare från kroppslig smärta, att som Roffe långsamt kvävas, då kan döden inte vara annat än en befriare. Så skönt också att han sov lugnt in i döden. Det var med blandade känslor jag satt där hos honom, lättad att han fått gå och ytterst tacksam att jag fick födas in i familjen nära honom. Han som andra har haft sina fel och brister, men säga vad man vill om honom, han var så levande, engagerad, ni vet den där riktiga socialdemokraten som även jobbade politiskt på fritiden, den äkta socialdemokraten, den sorten som nog bara finns kvar bland den äldreäldre generationen. Samtidigt en man som hjälpte andra, byggde altaner, hus av ren vänskap, alltid lika lätt att ställa upp, se var behovet fanns och ta i.

Haka

Jaha och hur tänkte du nu Maggan? Ansiktets haka eller haka i något?

Långt ifrån, satt hemma i stan och såg ett Netflixprogram om en begravningsbyrå, tror de höll till i Honolulu. Sånt gillar ju jag, dokumentära serier om döden och hur vi olika människor hanterat döendet, döden och allt efter, cermonier, riter.

Vid begravningen bars kistan med en maorisk person ut ur kyrkan och där stod män och utförde en Haka, vilket är en krigsdans från 1800-talet som de utförde för att avskräcka fienden. I nutid används dansen mer av uppvisningskaraktär vid t ex New Zealands rugby union inför landskamper.

Men där sitter jag och blev helt tagen av all kraft, beslutsamhet de sänder ut i sin dans. Tårarna bara flödar, jag fattar inte varför jag reagerade så starkt, jag ryser, håret står rakt upp på armarna. Hakan tar sig rakt in i hjärtat och någonstans känner jag på mitt svenska lite känslomässiga tafatta, lågmälda vis, att detta skulle jag önska att vi hade i Sverige. Dessa män, urkraften, gemenskapen, beslutsamheten ger ett själsligt totalt genomslag i mig.

Allt detta som vi saknar i vårt land, de må vara en dans, deras kulturarv. Jämfört med vårt kulturarv av dans i ring, mjukheten i en vindlande snoa. Tänker på olika folkslags väsen, det som så gärna förnekas i vårt land av Ali Baba och de sju rövarna.

Vi människor har samma grundläggande behov, men därefter är olikheter starkt präglade av det land vi har växt upp i, stadsskick, lagar, rätt och fel, moral, etik, religion, högtider, döden, födelsen och rytmen i landet vi växer upp i. Vi är som natt och dag i väldigt mycket, men kan om viljan finns mötas och leva tillsammans.

Jag hör yxans slag, maken hugger ved, löven seglar, darrande, flaxande förbi mitt fönster i sin sista dans med vinden. Hösten tar för sig och jag trivs med det, en tveksam höstdag med fukt och grå himmel. En ny dag som bjuder till på sitt vis, fri att låta mig påverkas av.

Foto av Wellington Cunha pu00e5 Pexels.com

Vem skyddar vem?

Upp till 07.00 ve och fasa, väckarklockan ringer …

Urinprov och dusch, snabbt i kläderna och iväg till labbet för att lämna de vanliga 3-månaders proverna. År ut och in samma anspänning för att lämna proverna, inte för själva blodproverna, utan för rädslan att de ska visa att njuren har fått problem.

Så när jag kommer hem vet jag precis hur det kommer bli. Frukost först, sen brukar jag somna helt konstigt sjukt trött.

Konstigt att sitta på labbet bland så där 11-12 personer och vara ensam med munskydd? Vad är det folk inte fattar? Om inte annat så skyddade jag de andra från min lättare förkylning och halsonda som jag tror hänger ihop med Afte som jag skrev om sist. Remiss har gått iväg så jag väntar … med fasa, jag är bland de ulkigaste personer jag känner, ärftligt släktdrag. Tänk de ska dra i min tunga för att se hur det ser ut längst bak. Hur sjutton ska de gå till? Ska de se något samtidigt som jag ulkar? Jag får ångest av sånt som ska in i munnen/tandläkaren, nja inte hela han, men händer och prylar, eller när läkaren tar en spatel och trycker ner tungan för att se i halsen, när jag skulle göra en undersökning med slang ner i tarmarna via mun. Men dra mig på en kärra, jag dog nästan ulkningsdöden.

Trött på mig själv

Foto av Luiz M. Santos pu00e5 Pexels.com

En dag segare än kola, kroppen, fukten i luften, diset blandas till något som bara vill dra filten över skallen och sova, en sån dag. Men det blir inget av med det, scootern, Frasse och jag ska ut lite senare, maken jobbar idag.

När jag i söndags på barnkalaset satt med min familj och alla ungar, så insåg jag att ingen av mina barnbarn skulle funnits till utan mig och maken. Men, så intelligent slutledningsförmåga hahaha! Men det var nog inte intellektet, utan mer den känslosvallande biten som tog plats. Jag har alltid haft lätt att bli rörd, den sidan kommer med min mamma och tar mer plats ju äldre jag blir. Minns att jag ofta stod och torkade tårar inne på toa, när jag jobbade med äldre och äldreäldre människor. Så mycket öden de delade med sig av och så goa de flesta var, tänkte att den inre äkta kärnan tog över med årenoch då är det inte svårt att känna kärlek, till den äkta människan.

Är inne i ett kroppsliga besvär, hehehe och säg när jag inte gnäller om sånt? Naglarna, går bara sönder, skivar sig. Kroppen är så torr att jag blir tokig, detta att hålla på hela tiden med sig själv, sin kropp är liksom inte jag. Dessutom har jag aldrig behövt smörja, det skötte min hud av sig själv i alla år. Men det var då, nu är jag mest missnöjd med övervikten, torrheten, födelsemärken, prickar, pnoppor, gammeln tar mig och jag, som som sagt, aldrig har brytt mig så mycket om utseendet, håller på att storkna av missmod.

Har fått större problem med något som kallas Afte, har nu fått remiss till öron näs o halsläkare. Sen en remiss till hud, ett födelsemärke som sitter tokigt och skavs sönder hela tiden av Bh:n. Jäkla gnöl hela tiden, kroppskrälle!

Minns en fd vän som för inte så många år sedan kommenterade att jag ju nästan aldrig sminkade mig. Jo, när det var disco och fest, utgång på G, men till vardags var jag ok med att vara mig själv. Tänk så andra som sminkade sig jämt hade tankar om mitt icke sminkande. Jag hade nog aldrig tänkt på att den där vännen eller andra alltid sminkade sig, jag såg nog inte så på folk, för det var inte viktigt.

Idag ska tre stickade stoora vantar in i tvättmaskin och tovas, jag har redan nästa på gång.

Fridens 💕

Sticker ut hakan som en idiot

 

Efter ett flängande runt i bilen har jag nu landat i soffan. Det skulle handlas mat, hämtas paket på posten, handlas presenter till sonens 6-åring, kalas imorgon och bröd på bageriet, jag har inte haft lust att baka matbröd på ett tag.

Satt i bilen och väntade när maken handlade, vi delade upp oss, jag hade rullatorn med för mina turer. Tog fram mobilen, tänkte se om det fanns något att ta del av på nätet. Den var urladdad och helt svart, nu laddar den ut så snabbt att jag inte hinner med. Verkar vara inne i en sån period när allt går sönder.

Ny, dammsugare, tvättmaskin, padda, mobil … sen ny luftvärmepump till landet, vi har verkligen inte legat lågt under Coronatiden utan konsumerat mera, duktiga idioter.

Ikväll ska vi äta höstens första krabba och så köpte jag 400 gr färska räkor, hovmästarsås gott bröd från bageriet, så överlever vi denna kväll.

Jag har tänkt en massa om uppväxt och vad som påverkade mig mest, det jag i den mån det går, att var självmedveten om, vad som påverkade mitt sätt att tänka. Egentligen är det nog många tankar också om hur många flickor, kvinnor det verkar vara nu för tiden som är psykiskt sjuka på olika vis. Ok, det har alltid funnits själsligt sjuka, känsliga personer, men i min generation tror jag att de flesta jobbade så gott de kunde. Det var nog bara de sämst sjuka som bodde på institution eller hölls hemma. Sen institutionerna togs bort på gott och ont, verkar inte psykiska hälsan ha blivit starkare precis. Jag har ju mött en hel del med problem, när jag redan som ung jobbade som hemvårdarinna och hemsamarit, som det så fint hette då.

Det har ju hela tiden funnits psyksjuka människor omkring oss i samhället, men med mina barns generation har det hänt något med flickorna, kvinnorna. Jag har på ytterst nära håll fått uppleva hur det är när psyksjuka får barn, vilket är ett stort trauma för barnen och dem de lever med. Det går ju inte, finns inte en chans i världen att barn och de anhöriga närmast skulle må bra av den kombinationen.

Har hört om så många män som nu sitter ensamstående med sina barn för kvinnorna/mammorna har fullt upp med sig själva, är för sjuka för att orka ta hand om sina barn. Det är väl dock ok, de barnen har det oftast bra. Värre är det med alla dessa kvinnor som strider med soc vid sin sida, för att till varje pris ha kvar vårdnaden om barnen, fast de inte bryr sig ett dugg när det kommer till kritan pga sin psyksjukdom. Pappan får akut hämta och lämna barn, se till att de får mat och allt det som barn behöver. För mödrarna är inget att lita på, så synd om alla runt dessa kvinnor. Barnens bästa, är mest något som låter fint att påstå, men soc är ännu på kvinnors sida i ur och skur. Tänker på Lilla Hjärtat, kvinnors rätt till sina barn är något som är viktigare än barns välmående.

Jag vill inte såra folk med klent psyke, men nog borde man se till barns bästa i dessa lägen och helst/bäst vore om de aldrig skaffade sig barn. Lika självklart som att utvecklingsstörda inte ska få barn, barn ska inte ha barn. Så där ja, nu har jag tänkt högt igen och det finns säkert anledning för en del att ta illa upp, vi är ju så lättkränkta nu för tiden att vanlig rakhet, ärlighet är snudd på förbjuden.

Nu ska vi duka upp vår delade krabba och ta fram räkorna och allt som hör till.

Trevlig helg 🌺🔆🌺

Fri som en .. lycklig pensionär

Foto av Ronu00ea Ferreira pu00e5 Pexels.com

Igår stack jag och scootern till det nya biblioteket i vårt centrum, det var så underbart att ge sig iväg, sommardag med mild vind som smekte min kind. Jackan åkte av och där satt jag mycket imponerad av sensommarvärmen vi har bjudits på senaste veckorna.

Biblioteket har flyttat in i vårt statshus och öppnades innan coronan slog till, jag har längtat att åka dit och se hur det blev. Förr var jag en storkund, men sedan jag började hitta böcker i källarbokhyllan, köpa egna och får många av andra, har jag mer än jag kan läsa. Men vilket fint bibliotek med trevlig personal, en bok lånade jag, en med stickmönster. Sen drog jag ut igen och njöt av friheten, vädret, mot Ica, här skulle handlas middag.

Minns ni min i måndags första ”åka handla med scootern till Willys?” Jag skrattade gott när jag såg ny reklam på tv från just Willys och den var inspelad från min Willys. Man ser lite bort mot området jag bor i och på slutet av reklamen ser man en dam på en scooter åka iväg. Hahaha, jag lovar det är inte jag.

Imorgon jobbar maken hemifrån igen och jag ska kolla om Röda Korsets Kupan second hand har öppet. Samma med den affären som nyöppnade och stängdes i och med Coronan. Jag passar på att åka iväg när maken är hemma, då behöver inte Frasse vara ensam.

Tamme tusan är jag inte lycklig av min nya frihet. 🔆

Svävar 🎶

Jag svävar hå hååå, jag svävar högt i de blå. 🎶 Kan du se hur jag sadlar min scooter och drar iväg till Willys? Trodde väl aldrig att en tur till en mataffär skulle få mig att må så bra. Där inne har jag långsamt glidit runt och bara varit fri att vara där så länge jag hade lust, inte så länge min kropp orkade stå och röra sig. På hemvägen kände jag att det gick för snabbt hem, vill dra ut på det fria sköna som ett resårband, som det i mina rymliga tajts. Frihetens byxa och scootern min befriare kan jag inte nog lovsjunga.

Foto av Emre Kuzu pu00e5 Pexels.com

Nyss gled lunchen ner, grönsakssoppa den hemkokta med en skivad avokado och så mitt örtsalt ovanpå. Två Finncrisp med keso och tomat, en kiwi till dessert.

I mitt huvud snurrar en massa inredningsdetaljer till vårt kök, någon gång måste det ju bli klart. Jag har beställt en fläkt över spisen med ett skåp, valde en vit, för metall som är så inne känns kallt, manligt och passar enligt mig bäst i ett kök med mörk inredning. Så där som unkisar vill ha det. Fördomar?

I februari beställde jag fläkten av förvaltaren som lagom la allt inomhusarbete på is i och med Coronan. Två gånger har jag ringt och två gånger har de sagt att de ska kolla upp det hela och ringa mig. Har de ringt som de sa? Skulle inte tro det … förmodligen mina fördomar igen, men får de anställda något gjort överhuvudtaget nu för tiden? Har IQ:t sjunkit så pass att de inte längre klarar av sina betalda jobb? Något är verkligen fel på tjänstvilligheten, ansvaret, lusten hos anställda. Sådana har det alltid funnits, de som alltid smiter och förväntar sig att andra ska göra deras jobb. Men nu verkar det nästan vara en färdighet hos allt för många, att verkligen lägga ner krutet på sina rättigheter, för övrigt är det alltid någon annan som har skyldigheter.

Jaha, det var avdelning surkärring som kan och vet allt.

Köket: Tapet på en vägg. Vägghylla. Krokar. Ska det vara så svårt att komma till skott?

Fridens, nu ska jag sticka på sista vanten som ska tovas senare och glo på Dr Phil.

Stendöd

Så igår stängde jag av paddan för den var banne mig inte snäll, har inte skött sig det senaste halvåret. Den rullar in och ut lite hur som helst, ni minns kanske att jag har skrivit inlägg och så vips ”bara borta” … f*n så förbannad jag har varit många gånger på den. Men igår tänkte jag som så många gånger, rensar upp och stänger ner, natti natti idiotpaddan.

Nog blev det natti alltid, den har somnat för gott och jag fick lite panik, tänkte på allt jag har där inne, text och bilder. Men maken, tack gode gnu för honom, han hade dagen innan gjort en backup när jag fick ett utbrott på paddan och sa en massa olämpliga ord om dess varande.

Men nu kom en annan slags panik, var skulle jag göra allt läsande och skrivande de veckor som apple envisade med att paddan skulle kollas. De ska egentligen bara byta ut paddan då jag inte har haft den mer än två år, till tre är det garanti på byte vid dödsfall. Men klart att de ska fåna sig, ha sina som mest tre veckors rutiner på vänt för mig. Kan de ge konstgjord andning till fanstyget fram till treårsdagen så är de lyckliga. Maken var in till en annan verkstad där de kollade lite och sa hur han skulle göra, vad han hade rätt till.

Nog om det, började att undersöka min mobil som jag mest bara har till just att ringa med. Jag som avskyr att skriva på mobilen, detta pyttefjant som bara skriver fel hela tiden. Skulle jag skriva fel? 😏 Lyckades förstå och tog mig in i Facebook och annat, pillerill. Klagar över mitt förfärliga tillstånd, då skriver min son ”vadå, du har ju en ny PC!” Men den kan jag inte använda har ju inget på den mer än räkningar … ridå.

Men flåt en gammal mänska som inte tänker så tekniskt på allt. Jo, visst kan jag sitta vid PC:n. Men vem vill sitta rakt upp och ner när man kan sitta i soffan, ligga i sängen eller soffan och skriva? Jag med mina garanterade gener till Romarrikets vanor att ligga och göra det mesta, jag har ännu inte fått maken att stå klädd i ett höftskynke matandes mig med druvor. Skämt och sidor men PC föll bort och jag tänkte nu blir det snabbkurs i mobilkonsten. Men då kommer maken med min gamla padda, den han övertog när han köpte en ny till mig. Numera hans padda att ”glo på idrott, när som helst, var som helst.”

Så jag kommer klara mig galant framöver, utan min egen padda …

Nu ska jag göra mig iordning för en tur till min mammas boende, jag har köpt tre par nya skor till henne. Sandaler, inneskor och tofflor, det måste prövas och godkännas, det blir till att sitta ute i det fantastiska höstvädret.

Fridens alla goingar ha det skön t i helgen.

En repris som tål att läsas igen

Som den äldre generationen så ser jag på den yngre, nygifta i starten av allt det där som blev mitt liv och alla er andras liv. Jag ser samma unga ansikten som när jag tittar på mitt och makens nygifta ansikten, det där unga, naiva, oförstörda med en öppen blick mot livet. Det smärtar mig när jag vet vad livet gör med oss, hur tillvaron ständigt förändras och kräver direkt ansvar, slår luften ur oss med allt ett liv kan bjuda på. Men vi stapplar upp och tar nya tag och nya tag, i vårt intensiva inre arbete med oss själva i den frotterande tillvaron mot andra. Det gör ont och kostar på, ibland ville jag smita ut via personalingången, men så fungerar inte livet om du vill leva med i nuet. Lära sig att stå upp, stå på, våga språnget ut i det okända för att landa i sin käraste famn. Lusten, kärleken, barmhärtigheten, generositeten, glädjen, förlåtandet är sprängskott in i den allvarliga leken ett liv är. Alla dessa känslor vi ska manglas genom, alla tankar om vad som är rätt, vad som är fel, vilka stigar vi ska gå eller trilla in på, val vi gör, inse att vi ständigt väljer tar nästan en livstid. Att idag titta på maken och tänka, känna in allt vi har gått igenom, som ett slags paradisiskt slagfält där jag förvånat inser att vi är kvar, vi lever trots livet skulle jag vilja påstå. Jag som alla föräldrar önskar mina barn allt gott och lite till, om de en dag sitter som mig och tittar på sina gamla bröllopskort och med ett inre leende ser på sig själva, ser sina barnsliga oförstörda ansikten öppna för allt och kan tänka Gud så unga och oförstående vi var där i allt som komma skulle. ❤

Att våga är att vinna

Igår tog jag scootern ner till min fotvårdare, var en lagom skakig och svag jag när jag kom fram. Låste scootern utanför och tänkte orostankar ”ta inte min scooter nu”. Som vanligt blev jag lyft hos fotvårdaren Laura, vi har alltid så mycket att prata om sedan sist.

Min tanke var att för första gången ta scootern in på Ica Kvantum, vilket jag inte riktigt har vågar. Jag vet inte varför jag har tvekat så att ta en tur in där. Här har ni tanten/kvinnan som har rest ensam i Europa som ung, orädd, nyfiken. Som nu inte vågar åka scooter inne på Ica …

Men in åkte jag på Ica och hjärtat klappade lite extra. Det var så länge sedan jag kunde ta mig runt i min egen takt, utan att hålla på att svimma. Jag njöt stort av att sakta glida runt och plocka på mig det jag ville ha.

Sen i kassan var expediten så vänlig och frågade om jag ville ha hjälp att packa ner mina varor. Jag blev så paff, över vänligheten och sen att jag Jag blev tillfrågad om jag behöver hjälp. Har inte tänkt på att scootern signalerar på sitt vis och självklart sitter jag i den för att jag annars inte skulle ta mig till Ica överhuvudtaget. Men tackade nej till hjälp och tackade för vänligheten.

Hem gasade jag på, Frasse väntade och maken satt hemma och jobbade. Jag hade en stor kasse med Salvia och gräslök från landet, kompletterade med köpt fransk dragon  och citronmeliss. Det var bara att sätta sig och rensa, sen ner i torkmaskinen, här ska bli nytt örtsalt förra årets är nästan slut. Vilken underbar dag och jag var pigg hela tiden efter fotvården.  Nu susar torken och örterna är nog helt torra snart.

Imorgon kommer T efter skolan, kan man öppna upp boenden för äldre så borde jag kunna få besök av T. Vi ska sitta i våra hörn i soffan som är stor och ”fika” som han kallar det ska vi. Det betyder att han dricker saft eller läsk och mular i sig bullar och kakor medans vi ser film på tv:n. Så pratar vi så klart massor och farfar jobbar hemma just den dagen, så även han får njuta av ”vår älskade extra unge”.

Igår lovade jag en bild på mitt galenskap av stickade sockor och vantar. Det är så roligt och rofyllt att sticka just vantar och sockor. Snart kommer kylan och då har jag bra presenter till barnbarnen och andra jag gärna ger bort till.

Nu är det dags att ta hand om de torkade örterna.

Fridens! 🧡🌼🧡

 

Tittar in

Äntligen har jag kommit på hur jag slipper bli antastad av mitt duschdraperi … det har tagit många slitsamma år att komma på detta geniala trix. Duscha draperiet direkt mot väggen, där klistras det fast, succé! Så nu har jag en flanken fri från äckliga draperietpåhopp.

Visst blir ni imponerade av min list … tänkte väl det. 😃

Så där, nu har jag satt på en lins och grönsakssoppa i soppmaskinen.

Mamma ringde och samtalet var trevligt tills luren åker ner, hon pratar på själv, men hör inte mig, om jag så skriker. Jag suckar och lyssnar på henne tills det mesta har upprepats flera gånger, då lägger jag på.

Det är svårt det här, en så fin möjlighet till kontakt, när nu Corona förstör så mycket, blir bara pannkaka. Imorgon ska vi in och hälsa på, säkert regnar det, då blir det ett kort besök utomhus, bara att få henne att sitta kvar i sin rullstol på andra sidan bordet med plastskivan. Hon brukar dra sig fram med fötterna, tills man nästan har henne i knät. Hon märker inte att hon förflyttar sig, stroken tog för mycket av min mamma. Det här att överleva till varje pris …

Nu är soppan klar; grönsaksbuljong, vitlök, paprika, zucchini, tomat, citronsaft, linser och en potatis för att göra soppan krämig, serveras med krutonger. Gott!


När pillertrillaren blev pulvertrillare?

Maken stack till stan/jobbet tidigt imorse och nu menar jag sjukt tidigt, själv sov jag som en stock och kom upp många timmar senare. Solskenet blänker i trädens alla rasslande löv i vinden, när de inte singlar ner, tackar för sig och lägger sig i drivor. Höstlikt vackert med sol och ljummen svalka, när jag i morgonrock trampar runt på tomten, så Frasse får kissa efter sin frukost. Maken var ut med honom innan han stack, så jag kan ta en längre tur lite senare. Frasse håller inte tyst om det tränger på, så jag kan ta det lugnt.

Nu har dagarna snurrat på och ärligt har jag inte mått så bra, det där nedtrappandet av mina antidepressiva tablett har gått så där. Fick fysiska känningar igen, absolut inte som förra gången när jag blev helt panikslagen och kastade in en tablett för att bli av med allt som tjöt, yla, snurra, womwoma i hela huvudet. Så rädd jag blev och inte förstod jag då, att nedtrappning av dessa tabletter kan de vanliga läkare, som så gärna skriver ut dem, inte ett dyft om. Men denna gång, är jag mer påläst, har ju hanterat det sedan i våras och trodde jag hade ordning på det hela.

Min dos är den lägsta och det går inte att dela dessa små piller, utan nu åkte morteln fram. Jag mortlar och delar upp pulvret i två delar, häller på en sked med yoghurt och så in i truten. Jahapp, det var dagens pulverpiller …

Efter samtal med en vän, vi dividerade det hela fram och tillbaka om varför jag egentligen ska envisas med att sluta äta något, som min kropp tydligen tror sig behöva? När nu mina båda läkare tycker att jag ska äta tabletten resten av livet. Suck, en blandning mellan ”äter” ju andra tabletter för resten av livet, som jag måste äta för att överleva, psyket mår inte dåligt, så att jag behöver äta dessa piller. Ska jag äta dem för att det inte går att sluta med dem? Märkligt … så beroendeframkallande att det inte är klokt. Jag fortsätter med mitt halva pulverpiller per dag, får nog helt enkelt bestämma mig för att äta dem resten av livet. Detta halva pulver varannan dag, kanske funkar det? 😃

I tisdags kom killen som installerade värmepumpen. Känns tryggt att veta att nästa värmebölja kommer jag inte må dåligt, på med AC:n bara. Att den sen är billigare i drift än de vanliga elementen gör ju inte saken bättre.

I helgen var sonen med familj här. Vi skulle äta surströmming tillsammans, det gick ju så där med alla nybörjare.

Lördags kväll, surströmmingen är utsläppt från sin burk och jag till och med sköljde av filéerna, allt för anpassning till nybörjarna. Grabbarna var märkbart uppskruvade och gick mer än gärna i närkamp med surströmmingen i sin skål. Det ulkades och jag sa åt 6-åringen att sluta larva sig, då han gärna kör sitt ulkande lite på kul, så där över vad som helst. Han behövde inte stå där och lukta, luften är faktiskt fri runt om den lilla skålen.Men det låg förväntan i luften som om det var något slags mandomsprov som skulle genomföras.Jag gjorde små klämmor till grabbarna med 5-6 pyttesmå fiskbitar som lurade i smör, krossad potatis, mjukt tunnbröd.Nu skulle pappan väntas in, han hade ”öppet sinne” sa han och tuggade på, sa att det smakade bajs och det fick ju grabbarna att plötsligt se ut som om de behövde en hink att kräkas i. Tuggan spottades ut i servetter och så var det äventyret slut. Ungarnas mamma som skulle testa för tredje gången gick ut hårt med helt tunnbröd, krossad potatis, rödlök och gräddfil … en tugga, sen såg även hon ut att behöva en hink.Ja, herregud, vad skulle hon med en helt tunnbröd till? Hon kunde ju tagit en tugga från grabbarnas små bröd.Sen hämtades nya tallrikar åt stackarna som inte klarade mandomsprovet, bara maken åt upp sin ”rulle” och jag min, åt dessutom strömmingen som den var med potatis, vilket fick sonen att bli mäkta imponerad. Det är inte ofta jag lyckas imponera på min son … får väl passa på att suga i mig.Sen blev det Kräftornas Afton, tur var väl det och så var första och sista surströmmingskvällen avklarad med detta gäng.

I veckan har jag stickat ett par raggsockor till barn och ett par stora tumvantar som jag ska tova när jag kommer hem. Nu sitter nästa par tumvantar som ska tovas på stickorna.

Fridens!

Sim Sala Bim

Som vi letade, i väskor, fickor, allt vändes ut och in. Jag fick böka med ny legitimation för min var borta, förmodade att maken som hämtar mina postpaket hade tappat det. Så igår när vi ska iväg och handla drar jag på mig en lite tjockare jacka, det blåste småkyligt.

Foto av Free Creative Stuff pu00e5 Pexels.com

Ni skulle sett min min och makens min när mitt leg ligger i fickan?! Jag begriper det inte, står där med plastbiten i handen, nämen … va, skrattar, undrar, har du lagt det i min ficka? Han nekar till det … men skulle jag inte ha hittar den som låg helt ensam i min ficka, i en jacka som jag har haft på mig. Ärligt talat begriper jag inte ett dugg av detta mysterium för den jackan använder jag höst och vår?

Så klipper jag itu den gamla legitimationen, så mycket besvär helt i onödan. Glad likväl över att ingen har snott den och använt den.

Igår jobbade maken hemifrån idag är han på arbetsplatsen och jag vaknar relativt pigg för att vara jag. Idag ska jag sätta ett bröd, tvätta och åka scooter med Frasse, känner mig som sagt skaplig, men efter duschen får vi se hur kaxig jag känner mig.

Nu är årstiden när måsar och tärnor flyger omkring i flockar och så de ”skrattar” de för liv och jag känner glädjen i fågelvärldens rutiner, inte bara mina egna. Snart har sommaren glidit över i höst och då tystnar måsarna och under en längre period senare syns de inte, tror de drar längre ut till havs.

I huvudet planeras en kombinerad surströmmings och kräftfest med våra ungar och barnbarn till helgen. Vädret ser ut att bli skapligt utesittarväder och jag längtar efter att få bjuda de små på barnvänlig surströmmingsklämma. Kan tänka mig deras äcklade miner av lukten haha!

Sen stannar vi på landet, nu ska värmepumpen installeras, sen kan värmeböljorna dallra bäst sjutton de vill i vårt land för det ingår AC i pumpen.

Tänkte en massa som jag skulle skriva om, men helt tomt i bollen. Jag får nog skaffa mig ett litet block att skriva upp sånt jag klurar på i vardagen, i livet som så.

Fridens

Tiden är inte alltid något som läker

Svenska folket i svartvitt

Det finns hela tiden människor som tänker rätt och vågar stå upp för det. Här en kompis till mig, det är andra gången jag sätter in Jan Carlzons befriande tal om vart vi var på väg. 2015 var ju synligheten klockren för många av oss, vi som anser att det inte bara ska hjärta till om man släpper in flera miljoner mest män, ekonomiska flyktingar.
Idag ser inte alla, men fler vart invandringspolitiken har burit oss. Dessa hätska män som nu vandaliserar vårt land, vårt folk, de sökte en fristad från krig och elände, från länder ingen vill bo i, men semestrar där gör de gärna. Med sig hit tog de allt de sa de ville lämna.
Så nu sitter vi här med våra naiva, ickeförstående, handlingsförlamade politiker och allt deras ickehanterande har de strösslat ut över polisen och det mesta av vårt lands kommuner. Lågt i tak, inga pengar till mer än andra länders folk och dessutom deras kommuners kassor, så de kan ge kommunal service till sitt folk ???

Jan Carlzon fick stående ovation när han pratade flyktingar.

Jan Carlzon en av Sveriges kändaste direktörer, stod inför 500 åhörare på Kvalitetsmässan i Göteborg 2015. Han sa: – Ingen kan kalla mig rasist. Hela mitt yrkesliv har byggt på öppenhet mot världen. Men nu är jag för första gången orolig.

– Jag känner stor oro, säger Jan Carlzon . Öppnar man sin famn måste man också öppna sina ögon. Välkomnar vi människor på flykt måste vi också kunna ta hand om dem. Vi kan inte ta emot fler än vi klarar av. Det förvånar mig att politikerna inte har förstått det.

Det enda partiet som tagit till sig den förståelsen, samma som många medborgare runt om i landet, är Sverigedemokraterna. Plötsligt diskuterar varenda människa invandring och integration med utgångspunkt från den verkligheter de lever i . De enda som inte verkar bry sig är de politiker som har ansvaret för den uppkomna situationen.

Så frågan Jan Carlzon ställer är , har vi det ledarskap som situationen kräver eller har vi fått ledare som följer hopen och försöker samla ihop det som blev kvar det som så tydligt visar ett dåligt ledarskap ?  
– När man tar på sig ett stort ansvar krävs också ett stort ledarskap det som så tydligt har saknats de senaste åren i svensk politik. säger Jan Carlzon.

Tyvärr så har ansvariga politikerna i både Alliansen och det rödgröna blocket struntat i att ta hand om de som kommer hit. Man har fört en politik där tuta och kör och se vad som händer varit det som gällt. Alla opponenter av den politiken har de gemensamt anklagat för främlingsfientlighet. Man har med sin politik skapat klasskillnader i samhället där man får gå tillbaka ända till 30 talet för att se motsvarande samhällsförändringar. Något som inte verkar ha bekymrat de ansvariga politikerna att man är skylldig till att sparkat tillbaka utvecklingen i klasskillnader till i början på 1900 talet i Sverige.

Man har med det skapat en kriminalitet som har gjort flera områden runt i Sverige klassas som särskilt utsatta där myndigheter har svårt att få ordning på utvecklingen. Man har struntat i att föra en bostadspolitik som ligger i fas med de som man lockat hit. Man har struntat i att ge skolan resurser för att tillgodose flyktingbarns större behov för att integreras i skolsystemet, Man har i stort sett struntat i allt som skapar en vettig integration av de nyanlända.

I stället för att föra en vettig politik så har man försökt ändra fokus på de problem som uppstått genom att svartmålat de som opponerat sig mot den politiken. Ingen självrannsakan här inte mer än att när de fått ur sig sin frustration på Sverigedemokraterna så ger man sig på motståndarblocket och anklagar dessa för att inte ta ansvar. Att bägge blocket har lika stort del i det som sker vill man inte låtsas om.

Att någon överhuvudtaget kan rösta på de partier som är ansvariga för det vi nu ser är en gåta. Och i stället för att rannsaka sig själva så fortsätter man ge sig på det enda parti som varit kritisk till invandringspolitiken i hopp att man skall ändar fokus så att de slipper stå i skamvrån inför medborgarna för vad de ställt till. Vi kan väl hoppas att fler tar till sig vilka som är de verkliga syndarna i hur man skött Sverige i flyktingfrågan de senaste 10 åren. Nu får svenska folket vara beredd att städa upp efter vad den naiva flyktingpolitiken lett till.

Man skall aldrig rösta på ett parti i vad de vill åstadkomma utan man skall rösta efter vad de åstadkommit med sin politik. Med det synsättet så är det många partier som borde känna sig oroliga inför valet 2018.

Läsande och lite annat krafs

 

I somras var jag som en seg deg när det gällde läsandet, ok boken var en kriminalare på över femhundra sidor, men att hålla på med den i månader är inte jag liksom. Men det var som om jag var nere i en ofokuserad lässvacka. Men nu hemma i vardagen och med väder, svalare att leva upp i, har läsandet tagit fart igen.

Jag köpte Stina Wolters Kring denna kropp, henne som jag dels har sett dansande, själva dansandet, halvnaken och ibland som en slags protest mot det där pinniga sjuka idealet samhället ständigt trycker upp i ansiktet på oss. En fri stark vind som gör allt det där dansandet som jag själv tycker om, men inom mig värjer jag mig och då handlar det om vikt, ålder … rätten att få visa sig. Nä, mig kommer ni aldrig få se publikt dansande halvnaken, bara tanken får mig att skämmas. Så hårt sitter präglingen om vem som får visa sig hur som helst. Men andra tillåter jag att göra befriande saker. Hahaha typ, gör du så skäms jag å våra vägar.

Hennes bok börjar intressant, men fladdrar sen runt i hennes uppväxt och präglings värld, det var svårt att komma in i boken och jag tappade intresset ett tag och kände besvikelse över röran jag inte hittade i. Men så kom rubriken #metoo och då plötsligt öppnade boken upp sig och jag klev in i tankar, känslor jag kände mig hemma med. Plötsligt tänkte vi samma tankar, pratade samma språk. Ja, jösses det var en resa det, övergrepp och mamman, den helt saknade som blir senil och dör. Alla dessa tankar, känslor om döden, sorgen och skräcken att bli lämnad, av mamman utan att någonsin fått fylla upp hela sitt liva mammabehov. Hon skulle ”följa sin mamma,” vid hennes sida in i döden. Som jag sa till min syster när hon låg på dödsbädden, ”Jag ska följa dig hela vägen.”

Tänk att livet kan vara så smärtsamt, även vackert så det gör ont.

Den natten läste jag ut Stinas bok och jag grät floder, länge sedan jag reagerade så in i själen av en bok. Snudd på att jag kände att ”så mycket jag bär på, utan att tänka på det.” Lite snopet hur mycket djup sorg som gömmer sig och darrar loss i skvalpet efter en annans djupa sorg och tankar.

Dagens krafs får jag tillägna Peter Jihde som tog till fårsaxen och klippte av sig sin fåniga ”manbun.” Har sett honom på tv så klart och även i affären, tänkt varje gång att, han bara ser fjölig ut i håret, undrat vad han, alla de män som springer omkring med hästsvans egentligen tänker? Nu snaggad var han riktigt snygg, han tillhör en av de som faktiskt är snygg i snagg.

Sen ett större krafs, jag har sett Isabella Lövin och tänkt att det måste hänt något i hennes personliga värld. Hon har sett helt slut ut länge, helt utan utstrålning … varför hon avgår kan man ju fundera över. För mig personligen betyder hon inget bra för Sverige, så gå du. Men rent personligt känner jag med henne oavsett varför hon avgår.

Så kom det då nära igen

För några år sedan sköts en man inte långt ifrån vårt boende, det eldades flyktbil och polisjakten sattes igång. De åkte dit och själva mördaren verkar vara den som häromveckan fritogs från ”ungdomsvård.” Ja, herre gud, öppna anstalter för mördare, varför ens besvära sig med att sätta in dem, när de likväl gör som de vill. Lika bra att köra statens straffrabatter, så alla är mest fria hela tiden, så de kan hålla vårt samhälle igång, dessa söner av utländska föräldrar.

Vi hade helt nog av våra egna kriminella pappskallar, men se de dög inte mycket till, om men jämför med de nya genierna och raketforskarna som med sån otrolig glädje släppts in i vårt land, av folk som borde veta bättre, veta hut rent av.

Så idag var det dags igen, en man avrättad i sin bil inte långt härifrån. Polisbilar, MC och helikopter cirkulerar sedan 10-tiden. Det finns inte längre säkra boenden, de här IQ befriade cirkulerar fritt över hela landet och gör allt precis som de vill. Varför skulle de inte det? De har kommit till det förlovade landet, där man gör precis som man vill. Landet utan styrning och regering, folk som hukar i stugorna och av gammal vana muttrar lågmält om usla förändringar som skär genom precis allt som vi förr kallade ”vårt öppna gemensamma samhälle och ekonomi.” Ett samhälle som passade vår befolknings attityd, mentalitet och levnadssätt, med lagar och förordningar som vi har rättat oss efter, av fostran och känsla för rätt och fel.

Men inte kunde de styrande låta ett fungerande land få fortsätta i sina spår. Multikulti, lagtvingande sådan, var vad de straffade landet till och se nu så fel det blev. Lika kriminellt fel som i alla andra länder som har fått multikulti, oftast av den historia de själva har ställt till. Till skillnad från vårt land där de styrande har bestämt att det är så här De vill ha det i någon slags förvirrad humanism på allas vår bekostnad.

Nu har Frasse och jag åkt runt i över en timme ute, här hemma var det nästan ödsligt lugnt och tyst. Jag träffar två vänner på vägen och tror både Frasse och jag känner oss nöjda med turen. Jag ska så snart kalopsen sjunkit undan sätta mig på min träningscykel, måste komma igång.

Fridens

All denna tekniska förändring, vad tjänar det till?

Tragglar med det nya här inne, hoppas att jag får ordning på det, de här blocken som ska skickas hit och dit, läggas på varandra. Jag får ♠️ försöket läsa, men begriper inte vad det här röriga ska tjäna till. Jag vill läsa inlägg, skriva och få in lite bilder här och där, hur svårt kan Wp göra det?

Synd att man inte kan skydda sig emot sk teknisk utvecklingen. Jag har ännu inte lyckats hitta ”hur man får in en bild i text.” Under sker!

Men titta här ett genombrott, passande skydd mot baciller och teknik?

Idag ligger dagen som en halvfuktig filt över allt, inte var det mycket regn som kom inatt, men fukt lämnades. Idag gick maken turen med Frasse och jag känner mig så nöjd med att inte behöva göra någonting denna dag.

Vi har pratat om att ta en tur, jag med scootern ner till nya området, gå efter strandpromenaden och stanna till, fika på något ställe. Ska bli spännande att se, tror jag kan åka hela vägen fram till/genom Kappsta, där Raul Wallenbergs väska står som ett monument över hans gärning. Men nja, jag nöjer mig med en fika på bryggan som första tur, om vädret inte slår om till regn.

Som av en händelse har både Wp och Fb ändrat sitt utseende samtidigt, så jag virrar även inne på Fb.

Nu ska jag sätta fart, snigelfart ok!

Någon som hittat mitt tappade tryck?

Igår kom T, vi skulle äntligen ner till glasskiosken, T + Frasse och jag på scootern. Självklart tramsade min kropp, sån hjärtklappning att jag stressat slängde i mig en medicin som saktar ner hjärtslagen. Det blev en faslig tur, men vi kom fram till kiosken och T fixade med glasskulorna. Jag ville inte visa hur vissen jag var, vågade mig på en väldigt brant skogsväg på hemvägen, jag gasade på och T sa ”jag puttar på här bakom om det behövs.” Hahaha sötnöten! Så vi tog oss till området snabbare och hem, T pratade med mig liggande i soffan, känns som större delen av mitt liv levs här. Han är så fin, sa att det hade varit helt ok om jag hade ringt och ställt in, han fattar. Men jag längtar efter vårt prat, det där nära som är han och jag när vi är själva. Hans funderingar är så spännande att lyssna på.

Så idag tog jag det lugnt, förmiddagen kändes skaplig, tog Frasse i kopplet och hämtade scootern, vår första tur när jag ensam skulle hålla honom och köra. Nu fick han en redig motionstur, men samma svaghet i armarna idag när jag höll i styret. Det är den där mjölksyran som jag brukar prata om.

Hem kom vi och jag parkerade, låste scootern, sen kom jag bara ut genom rummet, fick slänga mig på soffan utanför porten. Det gungade, flimrade och jag var tvungen att resa mig, upp för en liten backe förbi nästa port och in i min egen. Jag tog oss hem, sen soffan igen, tog blodtrycket som inte gick att läsa av till att börja med, tog det senare, då var det inget vidare övertrycket 96, undertrycket 43 puls 72. Masade mig upp efter en stund, stoppade in en Dafgård i mikron, åt, sen sov jag resten av dagen. När jag vaknade var trycket bra …

Japp, så spännande var mina senaste dagar, lusten att skriva om allt jag reflekterade över under mina utflykter med scootern glider iväg. Men jag har snart flutit upp igen.

Fridens

Wp trasslar, naprapat och tjockisar

549D4594-555E-4C0A-8AB3-678F573BF9E4

Några rader, fast det tar emot i värmen, som om jag inte orkar samla ihop mig. Igår levde jag livets glada dagar, tog scootern och åkte med maken till affären. Jag och Frasse satt i skuggan och väntade på husse, tror vi båda njöt av att betrakta allt som rörde sig fram och tillbaka. Kände sån lycka över att kunna hänga med, friheten att bara se folk i rörelse, vid middagstid, så många var det. Samtidigt känslan av att jag nu för tiden inte känner eller ens känner igen en jäkel som drar förbi. Tänkte att jag kunde sitta på vilket torg som helst.

Men på väg hem mötte jag C som satt vid uteserveringen med vinglas och småfull måndag middagstid. Min kära vän som nog har tappat kontrollen över det här med drickandet. Vi ska ses nästa vecka, ha picknick sa vi, det blir nog av, för vi gillar att träffas och prata ihjäl oss. Jag har redan pratat ”drickande” med henne och hon har sina perioder, så jag säger nog inget om det nu. Folk får liksom välja sina egna liv och jag vet att hon tar upp det själv, ibland.

Sen körde jag vidare mot en speciell bänk där min tidigare granne från Chile brukar sitta. Maken tog Frasse och matkassen och gick hem, jag ville prata med M länge, vi ses inte så ofta sedan jag flyttade. Hon har blivit riktigt sjuk och jag hoppas tabletterna hjälper hennes lever, annars blir det kanske transplantation om hennes kropp pallar det. Min lilla goa fd granne, hennes ena dotter gick i sonens klass och vi bodde på samma våningsplan i många år. De hade ju inte ett smack när de kom hit och jag var ner i min källare och letade upp lampor, mattor och massor av saker de kunde ta. Jag som alltid gillat att köpa stora och små muggar fick ju alltid för många till slut, upp med dem på bricka och in till M som alltid ville ha, för att inte tala om barnkläder hit och dit, fram och tillbaka.

Ryggskottet har blivit mycket bättre efter träningen jag har gjort sedan jag var hos naprapaten, tills igår. Då under dagen vevade jag tydligen för mycket, så redan igår kväll kände jag av ryggskottet igen. Blir inget kul besök alls att få ar … just här tappade jag wp igen, sidan kraschar står det och jag försökte komma in, men det bara liksom rullar, byter sida, hit och dit. Så släcka ner allt, gå ur, gå in, rensa. Jag vet inte varför det är så mycket besvär på min wp nu för tiden.

Nu har jag varit hos trevliga naprapaten, jäklar det gör så ont. Hela jag var dyngsur när jag reste mig upp. Med lite info om träning och rörelser som han skickar på mailen till mig, så kan jag fortsätta träna hemma. Tänk så kul det är med människor som han, möter mig barfota, pratar och inspirerar med sina tankar och humor. Vi hittade verkligen varandra, inte något snack om vem jag ringer när jag behöver en omgång. Det här att klä av sig, stå där i Bh och underbyxor … är verkligen inget jag har lust med, men vilken smart kille detta var, han var så inne i sina inspirerande tankar som han delade, att jag inte kände mig betraktad som annat än en kropp som han ville hjälpa. Befriande att se sitt förbenade gropiga, valkiga jag i en spegel och tänka äh va faAn, skit samma.

Det får mig att tänka på igår, när jag satt och betraktade alla människor på torget. Just hur vi klär oss är rätt intressant och hur icke klädsamt en del klär sig i förhållande till kroppsstorlek, längd osv. Jag ser denna kvinna i sina bästa år med ett mindre barn, hon har supertajta shorts och en supersnäv överdel. Så gräsligt tjock, men egentligen gör det mig inget för hennes del, hennes val. Jag är mer i mig själv känslan när jag betraktar henne, jag skulle aldrig klä mig så ute bland folk, för jag har som en gräns i hur just jag med min övervikt får se ut med andra runt om.

Så att jag och många med mig är feta, det gör egentligen inte mig något, jo, om de är unga tycker jag det är för jäkligt. Att föräldrar inte gör sitt, håller efter ätandet, när ungarna redan som små blir tjocka. Det är så det börjar, sen blir de tjockisen i skolan, föräldrar borde veta hut, om barnet nu inte lider av någon sjukdom.

Minns min dotter i skolåldern, hon var mullig, la på sig lätt och jag var tvungen att bli stark, envis och känna mig som elak mamma när hon inte fick äta vad hon ville efter skolan och på fritiden. Hon var så arg på mig … men jag tänkte, glasögon, tandställning + tjock! Aldrig … de två första kunde jag inget göra åt, men vikten kunde jag styra. Som vuxen tackade hon mig för att jag stod på mig, men kul var det inte, verkligen inte.

Nu hoppas jag inte att någon som läser blir sårad, jag är själv redigt tjock så jag vet hur det är, hur svårt det är.

Fridens

Väntan

Detta eviga väntande, mest hela livet är just att vänta. I stunden väntar jag på att min städerska ska komma, senare väntar jag på att åka till naprapaten, för jag har väntat i flera veckor på att ryggskottet ska gå över.

Jag tror man väntar på att födas och sen vet vi alla vad vi mest väntar på under första åren, mat och mat, ny blöja osv. Mer medveten väntar man på förskolestart, skolstart, sommarlov, vinterlov, skolstart osv i många väntans år. Väntar på förfesten till studenten, allt dansande, resande, semestrar, rätt jobb, färdiga studier, lön, alla födelsedagar, kalas, jular, påskägg …

Vänta på den rätte, på barn, på deras uppväxt, deras giftemål, barnbarn som väntar på att allt ska upprepa sig.

Det gör ont i ryggen, jag blir trött och har sovit mer än vanligt, maken reagerar när jag lägger mig efter 22-tiden, då är Maggan risig. Men det finns ju så mycket att glädja sig åt ändå och stunderna av välmående och en slags ny förväntan och ta me sjutton just glädje i att vara i stan igen, sen att maken ännu jobbar hemma och går mot sin för alltid lediga tid i livet. Han har en stor maskin som ska installeras på jobbet och det krävs en del närvaro, så han kommer vara på jobbet en del, då han har ansvaret för det hela och det blir väl lite som kronan på verket, hans avgörande sista stora grej på jobbet. Gäller att ha tungan rätt i mun.

Nu är jag tjock igen, gick upp åtta av mina 10 minus. Denna förbannade vikt, är så trött på att ha dessa negativa tankar surra som ett getingbo i skallen på mig. Bortsätt för allt negativt rent kroppsligt av övervikt, så är det så här för mig som är transplanterad, jag får ingen ny njure om jag är fysiskt svag vilket jag är och tjock. Då blir det dialys igen de år jag har kvar, fan så det stressar mig. Men det är som om jag har lagt av, orkar inte jagas av maran, som om all energi dragit sin kos. Under själva njursviktstiden tjatade min första läkare hål i skallen på mig om vikten, jag vägde inte alls som nu, men gud så illa hon gjorde mig med detta överdrivna intresse för min vikt. Det sjuka var att när jag gick ner i vikt kommentera hon det inte ett dugg. Jag bytte ut henne efter många år, det tog ca 9 år från konstaterandet av njursjukdomen tills jag fick en ny njure. En långsam, plågsam nedgång av kroppens funktion till dialys först, sedan turen att få en njure.

Minns ni min vän som opererades för hjärtat förra året? Det blev ingen bättring med henne, hon har ännu dialys tre gånger i veckan och sondmatas ännu. Vissa delar i hjärnan tog stroken ifrån henne och oss. Hon är sig inte lik, kommer aldrig bli sig lik, dessutom klarar hon sig inte själv utan maken, hemtjänst och dialysen som sköter om henne. Nästa vecka ska maken ta henne med till en soffa utanför deras hus, hon går lite med rullator. Jag tar med kaffe, hälsar på. Så sorgligt hon och jag bodde många år i samma hus och umgicks massor. Våra döttrar gick i samma klass och sen sydde vi tillsammans, hjälpte varandra, pratade, skrattade. Tänk hon som jag kunde slänga käft så mycket med och så vi har skrattar åt oss, åt livet.

Nu är hela den biten borta, hon är inte hon längre, men hon minns mig, men jag vet inte på vilket vis. Jag bakar något till maken hennes och mig, för hon äter ju inte, vad ska det tjäna till, hon har ju sin slang, säger hon. Motivationsområdet är puts väck.

Så kan det sluta när man åker in för en planerad operation, det gör ont i mig när vänner drabbas så hårt. Stackars make, hur långe kommer han orka?

Fridens för denna gång.

4AB92F33-DA95-45AA-A228-43A1591AB8E9

Hårigt blekt värre

23BE9E9C-CA7D-4250-8F1F-2C0515DF46FA

Inte hör jag vad som sägs, det mal och mal. Frågar maken ”vad han lyssnar på? Golf instruktioner säger han.”
Bevare mig väl så urbota trist, sa jag.
”Jag var så dålig sist, att jag kunde kasta klubborna i sjön, blev svaret.” ”Bättre kasta dig själv i spat, klubborna genererar ju en del att sälja, sa jag.”
Sen blev det tyst …

Jag fnissar för mig själv, men gillar hans ärlighet, golf är i mina ögon tråkigt. Bangolf var jag bra på, brukade vinna, då, förr som med en normal kropp. Undrar om det visade på en möjligt bra golfkarriär? Nää, säkert inte, men ligga här och fundera på det som aldrig blev är ju döfött.

Finns det något tråkigare än att hålla på med sin feta lekamen. Håriga ben och armhålor, smörja in sig, fila fötter, klippa tånaglar, tvätta hår, föna hår? Dusch varje dag är min melodi, allt det andra får jag liksom tränga in när orken finns.

Förr behövde jag aldrig smörja min kropp … idag ett levande fnöske som kräver mer rundsmörjning än jag pallar med. Hur sjutton klarade män det förr, nu menar jag svenska äldre modellen av män, som tveklöst aldrig nuddade kroppen med annat smörj än möjligen en rak höger i nyllet vid bråk.

Nutidens män är ju annorlunda, de smörjer, klipper och rakar, till och med pungen. Har du fattat vad en rakad pung gör för skillnad? Det här med analblekning, betyder de att de bleker håret eller hålet? Antar att håret rakas och det som bleks är hålet, blir vad bättre då? Hur gör färgade män då, är de inte lite ljusar just där av naturen eller tänker jag fel? Det skulle se bra underligt ut med ett ljust blont hål på en svart man? Men igen vem skulle titta där?
Gud så glad jag är över att inte vara den typen av man i nutid.
Vem glor en annan i det hålet och blir till sig av lycka, ahhh ett blekt hål, hela världen ler mot mig. Ska väl vara bögarna som bleker hålet eller gör heteromän det och framförallt varför?

Förr kunde vi kvinnor alltid oja oss över att vi menstruerade varje månad, dåligt mådde vi och pengar kostade skydden. Männen slapp som vanligt undan med endast rakning, vilket var avundsvärt orättvist.
Skulle vi minsann ha allt kämpande, mens, graviditet, födandet, gynundersökningar, ammandet, klimakteriet.

Antar att männen tröttnade på att bara raka ansiktet, tänkte länge på vad de kunde lägga till, det blev rakning av hela kroppen, inklusive de ädlare delarna, (enligt de själva) lidande med vaxning både här och där. Men skägget slutade de raka och ser nu ut som gamla gubbar i förtid, ser ut som något man kan skrämma barn med.

En del tycker om skägg, gör sällan jag, inte ens de två hårstrån i kors jag ständigt jagar på min egen haka.
Denna dag idel frågetecken?

Ha de gött nu med blekta eller naturliga kroppsdelar.

Tjing

Livet med en klick tiger

FEB7AD79-14D2-4B3F-82F1-60E8198B0078Det finns så mycket goda människor i världen, ibland är det lätt att glömma det. 💛

Så skrev jag igår på Facebook …

Samtidigt som jag drunknar i mail från bedragare. Jag vinner oavbrutet stora summor, jag får hela tiden pengar att handla för från Lidl, Ica, Coop och andra. Bit coin i all evighet, de har till och med satt in pengar på ”mitt” konto, som jag inte ens vet att jag har. Herrar i lämplig ålder, gärna med metallskrot på axlarna från något Amerikanskt vunnet krig, blir ständigt kära i just mig. De vill så gärna ha kontakt med mig, de står i rad. Tror hela Nigeria vill med mig, åtminstone den manliga delen. När till och med Viagra glimmar till och tigger om köp, då inte bara muttrar jag.

Denna Covid19 sommar har varit något i hästväg när det kommer till bedrägligt förfarande på Fb. Aldrig har jag fått så mycket skit, min ”skräp” knapp är snart utnött. Inte spelar det så stor roll vad jag gör, skurkarna har automatiserade utskick, men visst borde Facebook kunna stänga av en massa ren skit.

Nästa elände är ryggen, något bättre, men så segt och så in i helskotta ont, just nu brinner nederdelen av ryggen och ner i skinkorna. Maken har smort in Tigerbalsam som både hettar och kyler, mycket konstig känsla. Så länge jag sitter eller ligger är det skapligt, men att ta sig upp … stå där och inse varför de skämtsamt visar ryggskott med någon som går krokig som en ostbåge. Att räta ut sig är plågsamt och de första stegen är banne mig märkvärdigare än de på månen. Först står jag bara där och konstaterar att inget händer, sen kommer det några pyttesteg som känns som ”den förlamade som tog sin säng och gick,” sen kommer det hela igång och bättras på varefter.

Jojo, nu ska vi, jag snart stappla ner till utrymmet och titta om min elscooter  står kvar, laddas ska den, om den finns på plats.

Igår på väg hem i bilen köpte jag en ny tvättmaskin, hoppas de kommer med den innan veckan är slut. Den gamla maskinen har gjort sitt, den läcker värre än en gisten eka och sist tyckte jag inte kläderna luktade gott, vägrade ha dem på mig. Blev till att tvätta om dem i maskinen som är ny på landet. Fick för mig att den gamla maskinen inte skickade ut smutsvattnet ordentligt, där av lukten. Men maken han säger att min näsa är helt galet överkänslig.

Jo, jag tillhör de som har sjukt bra luktsinne, känner allt och lite till. Kan ju bara säga att det blev ännu mer utstuderat efter njurtransplantationen, varför? Har jag ingen aning om.

Imorgon får jag spotta upp mig, ett bokat besök till min morbror, han som har syrgas och inte så långt kvar. Han är ännu hemma med sin fru, som tar hand om honom, det är så tungt och sorgset. Han har varit som min bror i uppväxten, jag bodde hos mormor mitt första år och han bodde då ännu hemma. Fy fan rent ut sagt för att kvävas, sitta och vänta på att dö på detta vis. Vi sitter i trädgården med hans fru och fikar, han  själv sitter vid ett speciellt fönster inne, han tar sig inte ut. Så vi träffas på det viset.

Nu ner till scootern.

 

Mest mutter

AC0937CA-9885-403E-8D12-275AE2B5E6C1
På diskbänken ligger kräftor för att tinas, ikväll festar maken och jag, inte för något speciellt, bara för att vi blev sugna. Idag blir det till mångas glädje uppåt 25 grader varmt, så de känner sig extra lediga och lyckliga.

Klimathysterin passar på att skriva om värmeböljan i Europa … har de helt glömt bort det vanliga vädret? Varje augusti brukar det slå till med en värmebölja, till och med vi får det ibland. Växlande väder har vi haft i alla tider och förändringar kallare/varmare sker under otroligt lång tid. Så de fejkar med siffror om vädret hela tiden, jag har läst så mycket påhitt och folk blir rädda och sväljer allt. Vad jag inte förstår är vad de ska ha för nytta av folks rädsla och vad de ska ha alla pengar till? Men vi som litet skötsamt land är som en spott i havet, alla våra skattepengar och förändringar kostar oss galet mycket. Samtidigt som de riktiga miljöbovarna skiter fullständigt faan i det hela, stora länder som inte håller måttet för fem öre. Men folket i vårt land, låter de dra stora lass åt andra, resultatet blir bara högre skattetryck på oss, pengar vilket inte alls går till det vi tror.

Nej, nu ska jag fortsätta sticka och lyssna på någon som pratar om annat, lättsamt, lättsmält utan ringa värde. Något som kan få mig att tro att jag ännu lever i det land jag växte upp i.

 

Hönsigt värre

E39CBD46-D5D4-47B8-89F5-0C5A5B99A51A

Där uppe sitter en stor del av svenskarna, de som ser mönster i det som händer. Vi bruna hönor som andra så gärna kallar oss. Men jag har tröttnar på utsikten och har tagit mig ner på jorden, här är vilsamt, blundar och njuter av att allt är som vanligt.

Ovanför altanen hänger en klase med säkert 15-20 ballonger efter kalaset. Barnbarnen och deras mammas morgonpresent tillsammans med bubbel till farfar. Ballongerna har sakta men säkert lämnat sitt ståtliga stadie och hänger nu halvblåsta eller rent av skrumpna i alla tänkbara stadier.

De fick mig att tänka på vårt land, en gång så ståtliga samhällsbygge, hit kom folk från hela klotet för att ta del av undret. När jag imorse öppnade paddan och lät natten och nya dagen strömma emot mig, blev jag så in i norden trött på allt negativt. Alla synliga bevis för att vi flyter sjunkande i stormen, varken fartyget, dess passagerare eller stormen ser över hälften av befolkningen. Det sundaste vore att sluta använda paddan som information, inte bara den utan all mediainformation med enbart negativ dessutom ofullständig, mörkad information. Trött av att inte längre ha tillit till svensk media.

Ibland avundas jag de som inget ser, inget verkar förstå, så vilsamt att slippa må dåligt, känna att man ska ta något som helst ansvar, om så bara att pipa lite i den gemensamma gnölkören. Det här att knipa käft tror jag är en specialgren i OS för svenskar.

Men nu ska jag sätta mig och tärna grönsaker och rotfrukter till en soppa. Sätta på någon serie från Netflix och glo på under tiden.

 

Stora ungar små ungar

BA5D2629-44A6-4220-8AE3-637789A32B01

Idag börjar det inte bra med skrivandet som bara fjutt var borta. Så jag börjar om.

Kalaset blev en trevlig dag/kväll, hela tomten såg ut som ”hela havet stormar” med aktivitetspunkter. Ungarna böljade fram och tillbaka, dessa kusiner leker så bra, har så kul när de träffas. Vi hade tänkt oss tårta och kaffe vid tvåtiden, vår vanliga kalastid, men dotterns familj har nog aldrig/otroligt sällan passat en tid. Ursäkterna är lite spännande att höra, denna gång ålade yngsta ur bilstolens säkerhet (vilket säkert hände) varvid de var tvungna att stanna och vända bilen? Åka en halvtimme åt fel håll … ja, varför vända bilen och åka åt fel håll? Varför inte bara stanna eller som vuxen klänga över sitt säte och sätta ungen rätt under färd. Undrar hur många gånger jag hängde över framsätet och fnulade med ungarna där bak, när de växte upp.

Men festen gick av stapeln, det är en så underbart obeskrivligt skön känsla att sitta och se hela familjen. Massor av prat och skratt, ungarna lekte och sprang runt som ungar gör. Sonen höll i tävlingarna, satte upp stationerna och så började tävlingarna, själv satt jag inne och gjorde iordning den franska potatissalladen, med dottern som sällskap. Tanken var ju att sitta på altan och titta på när de tävlade. Det blev ju en timmes senare fika och då var jag tvingad att koka pluggen och fixa det som skulle hällas över potatisen, sen behövde potatisen stå och gifta sig med olja, vinäger, hackad dill och persilja, salt o peppar. Nu hade vi trevligt i köket, diskande dottern och jag, men det var väl inte så jag hade tänkt mig det hela.

Sen drog det ihop sig till middag och vår hemgjorda coleslaw, potatissallad blev väldigt omtyckt, köttet från gårdsbutiken och korvarna, många sorter. När jag kom ut med en bricka med glass, jordgubbssås och choklad, då sa Leo ”Du är alltid så  snäll farmor.” 😃 Än så länge lätt att göra sig poppis, lättförtjänta poäng.

Nu har jag stickat luvor åt mina egna ungar plus maken och till fyra av barnbarnen, började med den sista igår. Färgglada restgarner och ett enkelt mönster som går snabbt att sticka, blir lagom i höst att ha på sig. Sonen har döp den till sin kondom hahaha, en tajt ribbstickad mysse.

Idag åker sonen med familj hem, vi åker en sväng hemåt imorgon, hämta paket på posten och dona lite.

Jag överlevde kalaset och ingen tog illa vid sig av att jag några gånger gick in och la mig i soffan. Fönstret var ju öppet ut mot altanen där de satt, så jag var liksom med, fast lite på sidan. Alla ungarna är införstådda med att de inte får vara i vårt hus, så fönstret är vår träffpunkt, deras fingrar finns på alla fönster efter altanen. De kommer och gestikulerar att jag ska öppna fönstret om det är stängt, de små når bara precis över med ögonen, får stå på tå. När de blir vuxna och jag inte finns kommer de säga ”och farmor låg alltid i soffan.” Men hon där i soffan fanns alltid tillgänglig för dem när de ville prata och berätta. Att det nu sker via fönstret är ju coronans fel.

Jag har farit runt på Fb och storknar av alla misslyckanden våra politiker åstadkommer. Ingen människa med förståndet i behåll kan ju vara nöjd med allt de ställer till med. Allt för ofta undrar ju hur detta ska sluta, men det är väl det det inte gör, slutar. Det kommer hålla på tills allt vi tänkt oss som ett vi är nermalt till ett intet. Undrar hur de som inget ser, känner, förstår kommer må då? 

Alla dessa konspirationsteorier som jag har hoppat över i alla år, har börjat läsa mer om slaveri, trafficking och allt det runt sexövergrepp från rika, kända människor med yngre barn. sån jäkla soppa.

Tillbaka till vardagen hör jag sopbilen tömma våra sopcontainer, var fjortonde dag, så det gäller att packa ordentligt. Tackar dem för mig själv, vad skulle det bli utan deras arbete.

Nu ska jag snart vinka hej då till sonens familj, Frasse som älskar att vara med ungarna och oss vuxna kommer nog tycka att det blir tråkigt utan dem. Idag fick ungarna gå ut med honom, instruerar hur bajs ska plockas upp med påsen. Men ”han gjorde det imorse” sa maken när han kom hem från golfrundan med sonen. så det blev bara en ut på vift tur med kissning. Han är ju fri på tomten större delen av vår vakna tid, ännu har han aldrig stuckit. Vår älskade hund, så älskad av oss alla.

Fridens

 

Är det hopp om livet?

EB016128-814D-4CAA-A247-1E2D55D0263C

Hålet, det svarta tunga har halvt slukat mig. Mest handlar det om kroppen, som har slagit bakut, har ont nedre delen av ryggen, ner i skinkorna, kroppen skakar, flåsar bjuder till med hela maskineriet. Magen är konstig, som någon slags molande värk och aningen illamående, är inte förstoppad. Matlusten minimal, vore jag ensam skulle jag nog inte äta mer än smörgås, yoghurt och kaffe. Maken lagar middagsmaten, då äter jag. Nu är det slut på penicillinkur nr 3 och jag fortsätter nu med tranbärsdryck spetsat med mängder av citron och de där tabletterna med koncentrerad tranbär. Vore väl fan om jag åker dit igen.

Sen är det kalaset på lördag, det är ju bara familjen med sina ungar, tårtan lätt att fixa själv och kaffe på eftermiddagen. Grillmiddag med gott kött och lite olika sorters korvar, fransk potatissallad och hemgjord Coleslaw.

Det ska tävlas igen, vuxna mot barnen, vinster har införskaffats till ungarna, jag håller koll, kommer sitta och häcka på altanen.

Men det låter väl trevligt och bra …

Dessutom kommer sonen med familj redan idag och han fixar så gärna grillandet och dottern sitter inte heller på baken om det behövs. Mest jag som tänker att maken som oftast sköter allt nu för tiden, kan få slippa serva hela gänget på sin födelsedag, mig är det inget att räkna med.

Mitt psyke blir överstressat och jag vill bara försvinna i ett hål, åka hem och gömma mig. Jag blir lika överraskad varje gång jag upplever detta och varje gång tänker jag, säger jag till maken att ”det får vara slut nu på lite större kalas.” Men maken fyller 65, det måste bara firas och så dottern som fyller samma dag.

Jag undviker ju i möjligaste mån att ha besök från andra, står inte ut med tanken på att kroppen bara lägger av, att inte orka resa mig när mjölksyran/eller vad det är, tar mina ben, det är så överjävligt när det plötsligt, hur trevligt jag än har bara sätter igång. Sist satt jag hos dottern, vars dotter fyllde år, jag känner mig så olycklig när det sätter igång, frustrerad och hjälplös, inget syns ju på mig och jag vill inget säga.  Jag kan snart inte sitta upp, det vill jag inte säga, utan jag blir liksom avtrubbad hör inte riktigt vad de säger, hänger inte med i pratet, koncentrerar mig på att sitta kvar.

Vojne samma gnöl som vanligt från bana 5.

Tja, nu sticker maken till Ica, sista inköpen till imorgon. Jag överlever detta kalas, övertygad om det … är ju inte första gången jag känner mig så här knäpp, ska kolla om jag har en lugnande 5 eller 10 mg Valium. Brukar be om en liten kartong med lugnande med många års mellanrum, är nog lugnande att bara veta att de finns oftast. Men så tvistas livet till, då är det skönt att ha, tror det här med Lenas död också har tagit på mig mer än jag förstår. Så mycket tankar sedan beskedet, bara att tänka att hon, den levnadsglada ligger kall i ett kylrum. så jävla ofattbart det här med döden.

Tjing

Mitt i juli dras ett stråk av sorg genom oss

21A04B57-A137-4320-BEDD-AC7D12618E45
En ganska typisk svensk sommardag i juli med lite temperaturväxling åt det svalare hållet. Fast solen skiner och vinden för prasslande björkar åt det håll den vill.
Det skimrar i björkens alla blad och molnen som alltid drar förbi skänker tillfällig och vilsam skugga till den som så önskar.

Tänk så livet kan gnistra och blänka av solstrålar, vi har sorg i familjen, en stark solstråle har lämnat oss, ungarnas farmor i Skåne släppte taget imorse.
Så många tankar som far runt, lättnaden över att hon släpptes fri från det fängelse demensen innebar.
Samtidigt tankar om allt trevligt vi har haft tillsamman, allt vi gjorde och hur varm Lenas själ alltid var mot oss, vi Stockholmare som plötsligt dök upp i hennes liv.

Plötsligt fick maken två halvbröder och Lena tog emot maken som sin egen son. Det var verkligen en lycka av stora mått, många blev turerna ner till Skåne, vi till och med funderade på att flytta dit.

Men nu sitter vi här med hjärtat fullt av minnen och ett svart stråk drar genom min familjs hjärta. Vi minns alla så mycket trevliga, kärleksfulla stunder med Lena.

Vila nu ut och få din kraftfulla själ i form igen, du har många axlar att sitta på framöver, många att hålla ett öga på.

🌷💛🌷💛🌷 

Begriper inte

… varför det blir så varmt inne, ute 25 grader och inne 23 grader, fast AC:n pumpar på. Sommar är inget kul när man mår skrutt, värmen kan dra åt häcklefjäll. Vilket jag tror den kommer göra med början imorgon, regn du välsignade ta över, make my day. Inatt vräkte det ner någon timme, vaknade till och suckade av välbehag.

Igår fyllde svärdottern år, vi bjöd på grillad hälleflundra och tonfisk, själv åt jag inne, orkar inte sitta med just nu. Nyss kom maken och sonen hem från en golfrunda, så mycket mer blir det inte idag. Så bra vi har rester till middag, så det hela blir enkelt.

Men jag ska sätta igång ett matbröd, såg hon Mandelman baka ett med äpple i bitar, hackade valnötter och lite färsk rosmarin. Hon drog den utplattade degen över det hackade, lät det runda brödet jäsa upp, drog en sträng med olivolja tvärs över det runda brödet och la en färsk rosmarinkvist där.

Imorgon är det till att åka till Hallstaviks vårdcentral, nu ska många blodprov tas, det sk tre månaders testet av hur njuren och kroppen mår. Ska även lämna ett urinprov, bra så ser de om det penicillinet jag nu äter funkar eller om jag behöver byta sort.

Tillvaron ter sig väldigt festlig just nu för mig eller hur? Gnälla och klaga … såg ett program från Sydafrika igår, fy tusan arma kvinnor och barn i ett enormt getto. Ständig fattigdom, bo i sjul utan säkerhet, med sina egna ynkryggar till män, som farligaste hotet dygnet runt, ständigt super de och röker på dåligt heroin och marijuana,  som om inte det räckte, hopplöshetens hopplöshet, våldtog de kvinnor och barn på löpande band. Stolta var de över gängvåldtäkterna, beskrev hur de jobbade i team. En höll benen, en armarna och den tredje slet av kläderna. Skrattande berättade de och var väldigt nöjda med sitt arbete. Att de sprider HIV var väl inget de brydde sig om. Att de förstörde flickor, barns, kvinnors liv fanns inte på kartan.
Samma typ av grottfolk som våldtar i vårt land. Kvinnofrid finns inte heller på asylsökandes karta i Sverige, ingen svensk är fredad längre i vårt eget land.
6BA9E7BD-C02F-4D98-87FE-7CF73B480374
Dagens hopplöshet delat med personligt gnöl. 💩 Sätter dit en bajskorv, har lärt mig på nätet att bajskorvar är bra som symbolik. 😀

 

Nu jäser degen, ska ställa mig och hacka äpple och valnötterna.

Det mulnar på och hoppet stiger i mig … kanske ska jag dansa regndansen? Sånt orkar jag inte, jag är bra på att vänta, väntar.

Massa Kram till den som så önskar, det är ju ofarligt att utlova det här. Jag är inte alls kramig när jag inte mår bra. Ibland inte ens när jag mår bra … 🌼

Ett trött ynk

10F71499-3D26-4450-81C5-2730FDE35A46
Vaknade tidigt mellan 06-07 och upptäcker att jag återigen har urinvägsinfektion. Känner paniken krypa över hela mig och självklart är det lördag, åker till akuten på Norrtälje sjukhus.

När jag kommer dit blir jag upplyst av en avig kvinna i receptionen om att något slags avtal gör att de ska hänvisa mig till Närakuten. Visserligen ligger den utanför själva akuten, jag skulle ringa och boka tid.

Sitter där utanför, så galet kissnödig, ringer, ringer, ringer, men de ber mig ringa senare hela tiden. Va fan är det här för vård!? Jag svettas, och ringer upp njuravdelningen på Danderyd, de har ju också stängt, men deras Närakut är alltid öppen. Jag får sällskap av maken, som hjälper till att ringa den Närakut vi sitter utanför.

Nu börjar jag tro att vi ska behöva åka till Danderyd för att få vård, jag håller på att börja gråta av frustrationen. Plötsligt svarar en kvinna och säger att jag ska komma upp, hon öppnar dörren. Hon vill ha urinprov och jag kastar mig tacksamt in på toa.
Sen kommer en annan och säger att hon som släppte in mig har gjort fel, de är redan bokade alla tider.
Nu vill jag bara lägga mig ner på golvet och storgråta, men samlar ihop mig och får ett rör med mitt urinprov med mig. Tillbaka till akuten igen, de ringer upp Närakuten för att kolla att det inte fanns någon plats, antar att de tror jag ljuger.

Just då har jag mest lust att ge receptionistsjuksköterskan en rak höger. Men så värst kaxig är man inte när man hela tiden måste springa på toa, klämma fram en droppe under tiden man ryser, fryser och får sabla ont.

Får komma in, blodtryck väldigt lågt och fiint, tro jag det, yrslar ju runt av det där låga trycket i stort sätt varje dag. Syremättnad bra, ultraljud på blåsan visar på 1 dl urin där i. Litet stick i fingret, leta infektion, odling på urinprovet, sen kommer läkaren, palperar och lyssnar på hjärta och lungor, knackar på olika ställen. Ringer en infektionsläkare på Danderyd och hör vad han tycker. Så där noga som bara en gullig underläkare kan vara. Jag får mina piller, vi hämtar på apotek och åker hem.

Nu har jag ätit några smörgåsar och druckit kaffe, tagit min första tablett. Jag är trött och kommer nog somna en stund vilken dag som helst. AC:n går och jag drar filten om nedre delen av kroppen, kyligt blir det. Fast det ännu är 24 grader i rummet och 28 grader ute. Men snart blir det behagligt kallt här inne.

Allt jag inte skrev om idag, barnbarnen, sonen med fru, middag igår, ungarna badar, invigning av nya grillen.

Hej svejs!