Bara lite tankar

Nu såg jag att värmen kommer stanna även hela nästa vecka, helt hysteriskt känns det. Jag ska väl inte klaga som har vår portabla AC, men ute kan jag inte vara, blir till att mest sitta inne. Stora fläkten får sonen ner till sitt hus, där är det rena bastun, de får skaffa egen fläkt till nästa år. Man kan ju inte kratta manegen åt ungarna hela tiden. De måste tänka, planera själva …

Vi drog iväg och handlade mat och på vägen ut varsin mjukglass, vad är det med mjukglass som gör den så oemotståndligt god? Samma glasskiosk har kulglass i många smaker, men det lockar inte alls.

När vi kom hem hade sonen med familj kommit, det är roligt med ungarna som alla kommer rusande för att kramas + pappan och mamman. Nu är de alla och badar, farfar också, själv stannar jag hemma, har gjort en sallad med kassler, kokt ris, grönsaker och buffelost med melonbitar ovanpå. Imorgon fyller sonens fru, vi är bjudna ner till dem på middag och några vänner kommer. Det kommer bli trångt och framförallt varmt i huset den natten med gäster.

Nu kom den stora ”badaren” hem så vi ska äta middag.

Fridens

Tips för er som fajtas med penna

Jag har hittat några adresser till er som också är intresserade av att skriva och att läsa andras texter.

Novell.nu

Novelle.se

Poeter.se

SkrivarSidorna.nu

Sockerdricka.nu

Jag vet inte hur kvalitén är, det får ni titta efter själva. Jag tänker att jag ska gå igenom och se om någon är något för mig. För mig passar nog novell eller kåseristilen bäst.  Jag har ju ingen stil, bara min egen som flyktigt fladdrar över sakers tillstånd för att ibland djuphavsdyka och inte veta alls var den kommer hamna eller ta sig upp och ut igen. Grumligt vatten, lera och sand, jag trampar vidare i mina egna fotspår och tänker inte skämmas för mig. Vi har trots allt ännu rätt att tänka nästan högt i vårt land, nästan ja.

Där lämnar jag för denna gång och kanske sitter någon i sitt eget inre raseri och bannar att jag inte utvecklade det sista mer, så de kunde få möjlighet att läxa upp mig.

Men fridens då …

Värmesläggan slår till

Jag har alltid påstått att väder i vårt land har en förmåga att haka upp sig, nu lider vi av värmeslag som har hakat upp sig så typiskt. Men vänta ni tills det vänder, då kommer det regna och vara kallt, vilket i min värld är som manna från himlen. Förra sommaren, minns ni hur det hakade upp sig och både regnade och var kallt. Herre min Gnu så folk gnällde, nu gnäller de över att det är för varmt. Jag är i alla fall konsekvent med mitt gnäll över värmen och jubel över regn och ruskväder.

Naturen, djuren, bönderna har det jobbigt, jag kan ju inget om bönders leverne, vet inte hur de tänker framåt, garderar sig med extra foder i ladorna, även när det finns mer än väl av det. Tycker ofta de vita plastbalarna står ute i evighet, när det finns foder, hur långe håller foder i dessa plastskydd?

Att gardera mig har jag alltid gjort, haft ett lager med matvaror i en hylla i klädkammaren. Så har jag garderat mig för att inte stå utan, konserver, torrvaror, ifall att det som inte får hända, händer. Gör inte bönder så, de har ju många munnar att mätta, kostar de på sig en generator, så att djuren kan bli mjölkade och få vatten fast elen går? Tänker de, planerar de för att vädret eller elen hakar upp sig? Jag är övertygad om att många, förhoppningsvis de flesta planerar för det oväntade. Men borde inte fler ha samlat i ladorna, det där extra, bra att ha ifall att?

Imorse var vi till labbet, jag lämnade blodprov, svar får jag imorgon. På vägen dit studsade något ur bilen framför oss, såg ut som en pappmugg, in for den under vår bil och så började det låta av bara faAn. Maken stannade vid en busshållplats, kröp runt, men såg inget, jag föreslog att vi skulle ställa oss på någon hög kant, så han kunde se lättare. Upp på en kant och sen backa ner, då lossade muggskrället från där det suttit fast mellan däck och hjulhuset.

Men hur gör folk nu för tiden, bara vevar ner rutan och kastar ut vad som helst? Tänker ofta att det verkar som om jag kom från en annan planet, jag kastar inte skräp, jag tar hänsyn till mina grannar, stör inte med påträngande musik, jag står snällt i kö, öppnar dörrar för andra osv. En skötsam, hygglig person, sån som många av oss är, men har inte den andra sorten förökat sig de sista åren? Eller är det med åren, åldern jag ser allt tydligare, bryr man sig mer med åldern? Men nej, nog har allt för mycket förändrats och inte alls till det bättre, i alla fall inte när det kommer till nedskräpning.

Nämen sneglar till på temperaturmätaren … 34,9 grader. Det är inte klokt, det lilla jag var ute tidigare gjorde mig helt snurrig i skallen, stackars alla som måste jobba nu. Alla på äldreboenden, rehab, sjukhus där det ofta inte har AC som fungerar. För att inte tala om alla byggjobbare, utearbetare, fattar beslutsfattare, tjänstemän överhuvudtaget att de måste se till att de som verkligen sliter inte ska stå ute hela dagarna, att byggen helt enkelt får gå långsammare. Skaffar de kallt att dricka och skugga om så går att ordna? Låter folk gå hem tidigare? Siesta mitt på dagen, finns det överhuvudtaget någon som har tänkt på hur vi ska hantera detta ruskväder, någon som dragit upp riktlinjer? Jag tror det är som det mesta annat i samhället, jag har alltid tidigare trott att vi hade både framförhållning och ordning på vad som ska göras vid olika kriser. Men vi har inget planerat alls när det kommer till katastrofer, de som har betalt för att ta hand om sånt är alltid väldigt få om ens någon när det kommer till kritan.

Avdelning: Det är alltid någon annans fel och ansvar.

Tänk på stora skogsbranden förra sommaren, ingen organisation, så brann det upp mer än nödvändigt och privatpersoner var väl de som gjorde det andra har betalt för. Inget negativt till brandmännen de slet av bara den.

Hur var det med Estonia? Ingen förberedelse bara massa käbbel och lögner.

Sunamin i Thailand … herregud, de var ju jullediga regering och riksdag, vadå ansvar och betalt för att ta tag i saker. Det sats på teatrar eller var omöjliga att få tag på, bekvämt liv, alltid någon annans ansvar. Andra dygnet flög Italien ner ett plan och hämtade upp sina medborgare, skönt att få hem dem och så bra att de inte belastade thailändska sjukvården, de hade ju nog med sina egna skadade och så svenskarna då, som fick vänta länge innan de ansvariga i vårt land insåg att de hade ett jobb att sköta.

Stenkastning på räddningsfolk, poliser, handgranater … vad ska vi politiker göra åt sånt? Borra ner skallen i sanden och låssas att det regnar. Är det inte rent av SD:s skuld.

Övergrepp, våldtäkter, misshandel, skjutna, knivskurna, hedersmord, hotfulla, krävande otacksamma idioter. Samma lösning som för stenkastning, borra ner skallen i sanden. Hör inget, ser inget, fattar inget. Men det är nog SD:s fel alltihop.

Hahaha dessa nötter som har makten, jag är så trött på dem.

Nu ska jag lösa korsord en stund om inte skallen helt har lagt av att tänka.

Fridens

Vi har väder

Att vakna till över 30 graders hetta är ingen höjdare och för mig blir det ännu en dag inne med AC:n fläktande för brinnande livet. Gud ske pris för AC:n, hur klarar ni er som inte kan ha en mer normal inomhustemperatur?

Jag gör inte ett vettigt smack i detta väder, läser, stickar och lyssnar på radion. Vad gör ni?

 

Lagom var ordet

30,1 grader utanför huset. Jag har fått nog och tycker vårt favorituttryck om lagom har kommit på skam. De som vill flämta, svettas och bli snurriga i hetta, åk utomlands för bövelen. Vi som inte mår bra i hetta, låt oss ha vårat lagom för oss själva här hemma. Hur svårt kan det vara?  🙂

Tack och lov för vår AC, den jobbar på, fläktar ut kaskader av kyla.

Tirp på er

lkväll har en fågel hakat upp sig och fått fnatt, tirp, tirp, tirp oavbrutet, jag muttrar tillsammans med maken. Här inne var det för varmt, tvärdrag hjälpte inte mycket, så maken satte igång AC:n så nu drar kalla vindar runt soffan, så skönt.

Idag åkte sonen med familj hem och jag pös ihop som en misslyckad sufflé, inte för att de kräver något speciell, mer det där att det tittar in småskunkar mest hela tiden som vill prata. Jag passar på att ladda för morgondagens kalas för 5-åringen, det ska snos hit och dit och hem till mamma, innan vi släpps ut ur den vanliga stresszonen.

Jag vill på ett vis bara stanna här i huset, inte röra en fena, men jag brukar tycka om fläkt och fart en stund, bara jag själv inte behöver vara motorn. Jag har handlat böcker till födelsedagsbarnet, flickan som har allt och lite till. Festligt, hon hade kalas för sina kompisar förra helgen och efter kalaset funderade hon högt till sin mamma, ”Jag har fått så många fina saker, men inget jag önskade mig.” En tanke som nog har slagit oss alla någon gång under åren. Vad hon önskade sig var pannkakor som hon kunde leka med.  🙂

Hon har många matvaror till sitt leksakskök och det leks med tygfrukter, bakelser och pizzor gjorda av trä, hennes mamma ska sy pannkakor av ett gult filttyg, tur hon har en kreativ mamma.

Nu drar jag mig tillbaka, började läsa en bok som jag inte läste ett dugg om, bara öppnade och läste. Lite snopen att hamna i en omöjlig kärlekshistoria mellan en skolflicka på 17 år och en vampyr, en hel vanpyrfamilj rent av. Låter så larvigt att jag nog aldrig hade börjat läsa den, om jag hade läst på baksidan. Nu kan jag inte sluta, måste se hur det går på slutet.

Fridens

 

 

 

 

 

Simma lugnt

Just nu är det varmare inne än ute, men det är bara en tidsfråga, så blir det varmast ute. Efter kvällsbadet igår sa familjen att det var 24 grader i vattnet, hoppas äldsta skunken lär sig simma i år. Jag tror jag kommer dö om jag ska bada, lika bra hålla sig hemma. Ska jag bada vill jag vara med bara maken, känner mig otymplig, tjock och ful och sen vet man ju aldrig om jag spricker med en smäll när jag doppar mig. Bromsar brukar vänta på att få ta sig en tugga, så armarna går som väderkvarnar på en för att försöka slå ihjäl odjuren eller dränka dem. Oftast är det en själv som nästan drunknar, fan för bromsar.

Jag stannade hemma och bakade winerbröd med hemlagad jordgubbssylt som naturligtvis blev lite mer lik marmelad, jag lär mig aldrig riktigt hur syltsockret fungerar, fast jag läser på påsen. Baka och baka var väl att ta i, jag hade en förpackning med smördeg i frysen, bara tina och vika in snibbarna mot mitten och klicka jordgubbssylten i mitten och snöa florsocker över när de var klara och lite svalare. Så blev det fikabröd till kvällskaffet på altanen.

Det verkar som om hela samhället har slutat lära ungarna simma. Jag tror jag var 7 år när mamma cyklade med mig och syrran till badet, det var dags för mig att lära mig simma. Så ropade simläraren i högtalaren; Fiskarna samlas vid flaggstången och då skickade mamma iväg mig. Vi fick sitta på baken först och torrsimma med benen, få in själva rörelsen i armar och ben. Sen ner till bryggorna där simläraren gick med en stång med ring framför oss i vattnet. Klart mamma hade tränat en del med mig innan, så efter den sommaren i Rösjön kunde jag simma och tog de första simborgarmärket, så stolt jag var.

Där vi bor hör jag aldrig om några komunala simskolor, det är bara en privatperson som gör reklam för sitt företag på Fb, för sin säkert utmärkta simskola, men som är skitdyr. Inte har vanligt folk råd att skicka sina ungar dit.

Fler ungar drunknar och det är nog inte bara invandrade män och svenska äldre män, utan även småungar. Det är nog en kombination av icke simkunnig och föräldrar som glor, som alltid i sina mobiler. Inget kan väl vara viktigare än blicken i mobilen?

Men det är väl konstigt att samhället helt verkar ha släppt taget om att lära landets barn simma? Det anses viktigare att skänka pengar till dessa elcyklar och ännu mer underligt, elbåtmotorer. De som bestämde det har nog fått en redig hjärnsmälta, konsten att långsamt slå sönder ett fungerande samhälle är de bra på.

Hur är det i era kommuner finns det komunal simskola?

Nu ska jag hoppa in i duschen, blötare än så blir det inte idag.

 

Tankar

Efter en tripp till ännu en Roslagsmetropol där jag lämnade ett blodprov på bästa tänkbara vårdcentral. Syrran med nålen har jag träffat varje sommar och nog märks det att de inte ligger i stan. Nu ska väl sägas att det blir lugnare även på landets vårdcentraler under sommaren, men lugnet, närheten till skratt är uppskattat, känner mig så välkommen.

Passade på att köpa babykläder till en släktings baby på torget, men jag vet inte när vi träffas, så jag kommer lämna presenten till dottern som träffar dem före mig.

Här händer inte så mycket, just idag mindre än vanligt, jag somnade efter besöket på vårdcentralen och sov som en stock större delen av eftermiddagen. Vill säga, en typisk efter blodprovslämningsdag, går luften ur mig.

Men besök fick vi, av mannen med grävmaskinen, nästa vecka kommer han och gräver framför ungarnas hus, med tiden ska det bli gräsmatta även där. I denna torka blir det ingen gräsmatta, men om han gräver och planar ut marken, skickar dit sin polare med grus, så kan vi lägga ny jord senare, när regnet och tidiga hösten kommer blir det dags att så gräsfrön.

En typisk morgon för mig är alltid zombiaktig gång i blindhetens tecken. Jag hasar mig fram till toaletten, vaskar av mig och tar på mig glasögonen. Det är då jag upptäcker att synen blivit hastigt sämre, men tänker väl först att det inte är omöjligt, så nyvaken som jag är. Ser ni bra direkt när ni slår upp ögonen? Tänkte väl det.

Kaffe och smörgåsar ordnas och jag sätter mig för att se vad omvärlden roat sig med under tiden jag har sovit. Så länge jag glor i paddan är allt sig likt, men tittar jag ut genom fönstret förvandlas naturen till ett dis. Tar lång tid innan jag fattar att jag tog fel glasögon, läsglasögon är ingen höjdare på längre håll.

Ikväll blir det marinerade grillade kycklinglår med fransk potatissallad som serveras ljummen, sen ska det skäras grönsaker, det vet man aldrig vad det blir, stundens fantasi och grönsakslådans innehåll får råda.

Ni vet efterlysningarna Missing people använder sig av på Fb. Förra veckan var första gången ett ansikte var bekant för mig, det var en märklig känsla för det var inte en person jag personligen känner utan en person som bor eller har bott i vårt område. Personen var allvarlig på bilden, men jag såg inom mig hur gladlynt hon varit, såg henne skratta. Men jag kunde inte placera henne och det har varit så konstigt för mig.

Mina tankar har glidit till henne många gånger och området Missing people sökte i gjorde att jag tänkte att hon nog gått ner sig i vattnet. Tråkigt, men som tur var hittades personen i vattnet en bit ifrån badet. Tur för de anhöriga som får en kropp att begrava, värsta scenariet måste vara när någon bara försvinner. Varken samhället eller vi personligen räcker till när någon vill avsluta sitt liv. Inte talar de om sina planer och de, släkt och vänner som blir kvar, mår ofta dåligt av att de inte insåg, förstod vad som var på gång, vad som kunde hända, tungt att bära på den känslan.

 

 

 

Uppfostran saknas

Igår väntade jag på samtalet som skulle upplysa mig om vi fick gäster idag eller inte. Hela kvällen gick och nog undrade vi och sa samtidigt ”det betyder att de inte kommer”? Jag hade redan sagt till personen att de kanske skulle avstå att komma, då de har ett stort kalas på söndag. ”Men nej då, de ville verkligen komma och de skulle höra av sig igår.”

Ibland undrar jag hur folk tänker, de förväntar sig något till kaffet och ibland även lunch, fast de skulle ha ätit lunch innan de kom. Sen räknar de med middag innan hemgång, allt bjuder jag så gärna på. Men hur tror de att jag ska hinna baka, handla mat och fixa allt innan de dyker upp, när de inte ens har uppfostran nog att ringa och meddela att de kommer eller inte kommer. Själva blir de ju så upprörda när deras bekanta inte är uppfostrade nog att tacka Ja eller Nej.

Så redan sent igår kväll oroade jag mig och funderade på att börja baka kaffebröd vid 22.30-tiden, men insåg att jag inte orkade. Sen sov jag och sov oroligt, vaknade med huvudet fullt av orostankar. Frågade maken som alltid är uppe före mig om de hade ringt? ”Nej”. Kollade messenger och mobilen … före 11 ringer maken för att höra ”att de inte kommer”.  Det är ju inte så att vi sitter i sjön här på landet, alla som har landställe vet hur bökigt det kan vara med släkt och vänner som dyker upp och förväntar sig service och mat. Nu har jag signalerat tydligt att jag inte längre är som förr, när sånt var en baggis. Men vanligt hyfs är väl att höra av sig om man tänker komma som gäst.

En bra ide om man bara tittar över på fika och inte har hört av sig innan, är ju att köpa med sig kaffebröd. Så nu blev gårdagens kväll mindre lugn för mig, hjärnan ältar fram och tillbaka och så förmiddagen idag. Allt för att de eventuella gästerna bara tänker på sig själva och inte ens orkade lyfta luren och meddela ”vi kommer inte”.

Egoismen brer ut sig, glömmer gästerna att ringa, så talar det om för mig, att viktiga är vi verkligen inte. De är viktigast och deras vänner och släktingar, men när det kommer till oss, så kommer man inte ens ihåg att ringa varken på kvällen eller dagen efter.

Nä, nu har jag ältat klart, nu ska jag baka upp-och nervänd aprikoskakan som jag ska servera maken till kaffet. Vi är värda det med vispad grädde.

Sen ikväll grillar vi nog köttet vi skulle bjuda på …

Gråt inte; var inte indignerad. Förstå.

Baruch Spinoza

Inbjudan

Nog känns det lyxigt med varsin skål av egen skörd, liten skvätt grädde, sen är efterrätten klar att servera.

Vi stannade till vid vår skruttiga brevlåda, som vi har sagt att vi ska köpa en ny, vilket år som helst. Där ligger ett vitt kuvert med en inbjudan till först dotterns dotter som fyller fem. Det ser jag verkligen fram emot, dottern brukar baka så goda tårtor och annat.

Sen låg det en inbjudan till en kvinna som fyller 40-år …

Det är banne mig inte klok, inte kan det vara så länge sedan hon låg i min famn, den där första morgonen i ett soligt sällskapsrum på BB. Tidigt, väldigt tidigt vaknade jag och gick till BB:s barnkammare och fann henne vaken. Hon tittade sig runt och jag tog upp henne, min så otroligt efterlängtade dotter. Men 40-år, kan hon verkligen fylla så många år?

Det här att möta den man jag kom att leva med, gifte mig med och få barn med. Hur kunde åren gå så rasande snabbt, jag som verkligen var hemma med barnen, jobbade halvtid med tiden. Livet slinker liksom iväg, tänker på så mycket som har hänt genom alla år och så otroligt mycket jag inte minns och det jag minns. Jobb och arbetskamrater, alla härliga fester, släkt och vänner, hämta och lämna, dagis, skola ungar och fostran, gråt och tandagnisslan, kärlek och närhet, så mycket tid som bara rullat på.

Dotterns ålder är lika obegriplig som att jag nästa år blir pensionär, jag hoppas få leva många år till, men sånt har jag som andra ingen aning om hur länge det bär.

Nu har jag tagit ut en rabarberpaj ur ugnen, maken vispade vaniljsåsen, tror kvällsfikat blir uppskattat.

Fridens

Anthony Bourdain

Kunde inte låta bli att köpa dessa sötnosar till vinterkängor på rea, åt ett av mina yngsta barnbarn.

Häromdagen tittade jag på en repris av Anthony Bourdain, han åkte runt i världen och inte bara åt landets mat, utan gav avslappnad information på sitt vis med humor och ironi. Han dog för inte så lång tid sedan och då insåg jag hur ”fäst” jag är vid hans program, hans stil. När jag nu trillade in i en repris med honom så kändes det deppigt. Jag har aldrig varit så där tonårskär i någon idol, inga affischer på väggarna, ingen hysteri eller svimningsanfall, gick inte på konserter. Jag gillar helt enkelt mer som äldre än yngre, lite märkligt, men kanske på tiden att jag blir lite star track.

På förmiddagen var vi till apoteket och hämtade min nya medicin, vilken jag direkt stoppade i mig, två gånger om dagen framöver som i evighet för min del. Hoppet är att min kropp ska reagera mindre när den totala dosen är samma som tidigare, men uppdelad och då svagare vid varje tillfälle.

I slutspelet av fotbollsmatchen Sverige mot Schweiz och jag känner mig mentalt slut, det här oljudet, ilskan när jag ser hur rått det är, slita, knuffa och dra och en domare som jag tror har betalt för att vara enögd. Jaaaaa, vi vann och tro mig, jag bryr mig bara för att Zlatan tror sig vara oersättlig och har betett sig både före VM och under. Jag gillar inte folk som tappar kontakten med jorden i sin ”storhet”.

Nu blir det matjesill till middag  och solen som har lyst med sin frånvaro hela dagen, kastar sig in genom fönstret, där jag precis har hängt upp nya solgula gardiner.

Fridens

 

Än går det upp än går det ner

Idag skulle vi hälsat på dotterns familj, skulle.

Om det inte var för min kropp som har packat ihop, gör mig till ingenting som rör sig. Jag blir så deppig, det var så länge sedan jag träffade dotter och barnbarnen. Så nu ligger jag här i soffan och lyssnar på fåglarna. Maken tog den långa handlalappen och stack iväg, brandsläckare och brandvarnare var prio 1. Vi packar för semester i vår stuga, det ska bli skönt att vara tillsammans några veckor.

Igår ringde min njurläkare och vi bestämde att jag ska testa en annan tablett än den som jag har nu som immundämpande. Med början på tisdag, sen blir det blodprovstagning en gång i veckan framöver, jag hoppas att nya tabletten som tas morgon och kväll ska göra att jag mår bättre. Den jag tar nu är en sån som duttar ut medicinen hela dygnet, en sk depåtablett som tas en gång om dagen.

Plötsligt blandar mörka moln sig in och ger en spännande himmel, men regn blir det säkert inte. Fast jag hoppas på rediga doningar, ös på, inte bara i Norrland och Skåne, vi på mitten hoppas alltid över som det verkar.

Ni vet min ”lilla” kastrull och köksgardinsbrand förra helgen, det svider ännu ovanpå händerna och inuti. Har ni något tips på vad som kan smörjas på så det läker snabbare? Irriterande, syns inget direkt, bara om man tittar lite närmare, så ser man att ytterhuden är skadad.

Fridens

 

Min inre röra

Efter ännu ett provsvar på det där immunsänkande ämnet jag ska ha i blodet, så visar det sig för högt igen och jag mår inte bra av det. Min läkare tror jag är på semester, så jag undrar hur det blir nu, klart någon hör av sig …

Ikväll ska vi fira att maken har semester, det ska bli lika skönt att ha honom hemma, som det är, när han börjar jobba igen. Hahaha, det där låter inte snällt, men jag gillar och behöver vara ensam, som mikropausar från allt omkring mig. Jag har alltid haft behov av att bara vara i den där tystnaden jag ofta skriver om, det blev mer nödvändigt efter att jag blev sjuk, för att orka med livet helt enkelt. Tydligen är det ärftligt, mamma har också varit ”nog i sig själv”, när tillfälle ges och min son verkar likadan. Dottern däremot verkar vilja fylla all tystnad med telefonsamtal till mig. 🙂

Här hemma är det rörigt, kartonger, bokhyllor och allsköns prylar står nu huller om buller. Ingen idé att ställa tillbaka böcker och annat, för det blir ännu en dans runt med resten av möblerna i höst när de kommer och lägger de sista av golven, tapetserar och målar. Tycker röran runt om stämmer rätt bra med mitt inre, avslagna jag. Snart sitter vi i bilen så där lite upprymda inför semesterns tidsmässiga oändlighet. Jag brukar alltid ta udden av friheten, glädjen, lyckan att känna sig semesterfri med att säga, ”Jaha, om fem veckor, vilka kommer rulla förbi i ett nafs, sitter vi här på väg hem igen”. Sån e ja, hopplös realist.

Mormors händer, mammas händer och mina är lika. Jag har alltid tittat på händer, allas händer, som med en inre vördnad över allt händer gör av godo och också av ondo. Gemensamt är att vi har små händer med en form som är ärvd. Mina mjuka små händer har börjat bli gamla händer, precis som mormors blev och mammas. Jag har alltid tyckt om att titta på mina händer, liksom följer deras åldrande. Knotigare, skrynkligare, men ännu väldigt mjuka. Det är som när jag tittar på mina ben, de var verkligen vackra ben, som i sin tid fick visas upp i korkort mode. Att jag säger att de var vackra, beror på omgivningen/män som så ofta sa det, ropade det till mig i farten, väldigt ofta påminde mig om hur snygga ben ser ut. Man får faktiskt skriva sån om sig själv, gott menar jag, Jantelagen kan ta sig i brasan rent av.

Men nu hihihi är det ingen som skulle komma på tanken att ropa efter mig av någon anledning som helst. Benen som händerna har inte samma form och lyster, man ska inte skämmas över kroppens åldrande, men inte är det kul inte.

Fridens

Ältandet är inte alltid av ondo

Jag vet inte om ni minns att min ”vägg i väggboende granntant” höll på att elda ner vårt hus. Hon som ringde på min dörr och sa ” jag tror att det brinner hos mig”. Jag rusade in i hennes lägenhet och såg köket i ljusan lågor. Jag stängde innedörrar och ytterdörren, ringde brannkåren och fick tvinga in tanten i min lägenhet, hon trodde hon skulle få stå med öppen dörr och ta emot brandmännen när det kom.

Det blev en redig brasa som tursamt nog begränsades till köket tack vare att jag gjorde rätt genom att stänga de två dörrarna i köket och ytterdörren. Sen blev vårt kök sambandscentral för alla under några timmar, brandmän, poliser, ambulanspersonal, förvaltaren, och så tanten.

Själv var jag rätt nyopererad, hade fått min nya njure och skulle få besök av min mamma, som kom mitt i branden, innan brandpersonalen hunnit komma. Det var verkligen en chockartad upplevelse och jag kunde inte sova den natten och vill inte påstå att branden lämnade mer bra upplevelse efter sig än att jag fick mycket beröm för att jag gjorde allt rätt. Men denna brand lämnade stor rädsla för eld, mitt undermedvetna har noga sparat alla känslor och tankar runt att ”det brinner”. Så nu när det brann i mitt kök, så blev jag så rädd, största tänkbara larm drog igång inom mig.

Du kan vara proppad med kunskaper om hur en eld ska hanteras, jag har vetat hur man gör, har skaffat allt som behövdes, jo, vår brandfilt ligger runt kökshörnet i vitrinskåpet, brandsläckaren stod på golver bakom mig i köket och brandvarnaren satt där den skulle och ylade hysteriskt. Så där ja, men hur jag själv denna första och banne mig sista gång hanterade brand, det är inget du kan hantera när det undermedvetna slår larm. Jag försökte släcka med en  handduk, men det var förgjort, jag vrålade på maken som kom och gjorde det jag förmodar att jag själv skulle gjort om jag inte hade mitt bagage med upplevelser i det undermedvetna.

Branden lämnade sot och brandsläckaren lämnade sitt pulver överallt, hos mig lämnade den sveda på högerhanden och svårighet att somna och aktualiserade alla obehagliga känslor kring eld igen hos mig. Jag blev så galet slut både mentalt och fysiskt, hela varandet backade tillbaka i känslan av att vara ett ursketet äpple, ett skal utan innehåll, bara oändlig trötthet.

Ringde igår till Angeli, som lyssnade och lyssnade när jag pratade mig fram till en lättnad i kroppen/själen. Så nu är jag mest ursketet trött, men mer i balans rent psykiskt. Tack gode Gnu, att det finns vänner som står ut med en när man ältar sig genom sina kriser.

Idag ska jag sätta mig på altanen, njuta av tystnaden, suset från träden, fåglarnas drillande, sticka några varv och sen lyssna på sommarprogrammet.

Fridens

Det brinner!

Känner mig så uslig att det inte är klokt, jag skrev tidigare som svar att jag höll på med en middag med matjesill och annat, det där annat var ju smör som skulle brynas.

Nog blev det brynt alltid …

Jag går ut på altanen för att höra med grillmästarna som skulle fixa hamburgare till barnen och deras mamma som inte äter matjesill. Jo, vi kunde äta, allt var klart. Jag går in i huset och hittar smörkastrullen i ett eldhav. Gardinen brann … jag slog med en handduk och vrålade på maken som genast kom rusande och slet åt sig pulversläckare och brandvarnaren ylade.

Tja, klart jag blev rädd, kastrullen hade jag dragit av från nästa hela plattan, men plattan stod på. Min tanke var ju att bara höra om vi skulle äta och gå in som jag gjorde direkt och hälla smöret över matjesillen.

Så nu har vi ett sotigt tak och runt fönstret ser det ut och pulvret från släckaren fanns i halva rummet. Vi har dammsugit, skurat och torkat och diskat och torkat, torkat. Tänk så snabbt det går när olyckan är framme. Om jag hade stannat kvar på altanen så vet jag inte om vi har haft kåken kvar. Så nu vet vi vad vi får göra under semestern, skura mer och måla om.

Jäkla avslutning på midsommar …

Inte åt jag någon middag, matlusten bara puts väck!

Känner mig avslagen, barnbarnen snurrar runt, tre mot fyra använder mig som kudde, han sover mot min sida här i soffan. Fotbollen, Tyskland-Sverige går på burken och jag sitter här, men känner mig lite avstängd.

Huset finns kvar, inga större skador mest rengöring och ommålning.