Bortglömd häl, blåst kalas

Inte nog med att vi hade kalas ute för sonens fyraåringen, i kraftiga blåsten i vårt område, som i sig är känt för att vara ett blåshål. Vi frös, men stod ut, det är ju så mysigt att träffas hela gänget och jag känner mig så rik när alla skrattar och pratar, lirar fotboll, dotterns 7-åringen gick lyckligt runt med Frasse i koppel, att hon önskar sig en hund, det är ingen hemlighet. De små leker i lekställningen och flänger runt mest hela tiden.

När jag sen kommer hem fortsätter jag på sista sockan jag stickar på, snart klar … när jag upptäcker att jag har hoppat över hälen. Ibland blir jag väldigt trött på mig själv, bara repa upp och börja om.

Idag sken solen och jag kämpade med mig själv, borde vilat idag men scootern lockade mig. Så jag stack till vårt centrum, biblioteket en sväng och sen ner till fiket på en kaffe sittande ute i lä med solsken. Jag kände mig så fri och lycklig när jag studerade alla som gick förbi.

Innan den scooterturen kom äntligen killarna som skulle installera köksfläkt med en kryddhylla. Jag skriver äntligen, då det hela beställdes i februari, sen kom Corona kopplat till vår förvaltare som har svårt att få något ur händerna. Inte förvånande fick killarna ställa in allt i vår klädkammare då förvaltaren inte kommit ihåg att el måste dras fram till fläkten. Dessa korkskallar som aldrig verkar få ihop saker, så dessa killar som är oskyldiga till det hela, får komma tillbaka när elen är på plats.

Imorgon kommer min elvaåring vid 3-tiden, då ska han göra sin hemläxa, att baka en kladdkaka. Receptet har han fått av sin fröken, det är väl träning att läsa och följa ett recept. Vi har bestämt att vi ska äta den med vispad grädde, min fina Lina ska städa åt oss samtidigt. Allt på en gång som vanligt, kanske vi kan locka Lina att fika med oss och vår kladdkaka.

Här har Ella med hundlängtan klätt på Frasse lite mot blåsten och kylan. Mössan åkte av efter några sekunder och Ella klädde på sig sin mössa igen. De andra spelade fotboll för att hålla upp värmen. Vi var tvingade att plocka undan det mesta på bordet, blåsten var hård mot allt som kunde flyga iväg.

Senil betyder väl bara att man är äldre?

Trött var ordet, vecka efter vecka, fattar inte riktigt vad som har hänt. Ok, veckan har inte varit vilsam precis, jag var till njurläkaren på återbesök, vilket bara var mysigt, vi skrattar bra tillsamman, jag gillar verkligen henne. Sen veterinären, Frasse fick sin spruta och blev riktigt undersökt, allt väl, lite förmodad artros i ryggraden på ett ställe. Men det är inget att göra åt, det blir något att hålla ögonen på med åren. Han ska ner några kilo, vilket vi redan har tagit tag i, han hade mycket och stora muskler sa veterinären. Tror jag det, han går långa promenader med både maken och får springa med mig och scootern.

Så var det dags igen att skydda sig mot Corona. Här gör jag succé på Ica. 😃

På tal om scootern så funkar inte gasen riktigt, jag oroas över om någon har dragit för hårt i spaken, den står ju helt oskyddad i vårt gemensamma källare, där vi har container som vi kastar pappskräp i. Maken är nere och ser om scootern nu, pumpar däck, skruvar fast gasspaken om det går och sätter igång laddaren.

Imorgon kalas för sonens yngsta som fyller fyra år, vi ska sitta ute, så på med kläder. Idag skiner solen över Stockholm, hoppas den spar några strålar till imorgon.

Jaha, inget fel på reglaget, tusen tack, det var dumma mig som hade lyckats sätta hastigheten på snigeln. Det låter väl smart eller hur? Jag kan trycka på snigelknappen eller hareknappen … sen finns ett vred där jag kan öka eller minska farten. Just den hade jag lyckats sätta ner. Suck!

Här ett tydligt bevis för mina steg in i demensstadiet, förr skulle jag aldrig ha missat en sån sak. Långsammare och dummare, nu går det bakåt med kärringen. Jag känner ofta när jag kör scootern att jag liksom njuter av rörelsen, vinden/luften och omgivningen så pass att jag kör lite långsamt för uppmärksamheten på omgivningen är inte lika snabb som förr. Va, kommer det bilar även från den sidan, när jag ska köra över en väg?! Sjutton också folk ute med hundar överallt, måste locka Frasse, vill inte att han skäller som en idiot.

Igår fick vi åka fram och tillbaka till landet, då ett stort paket med fågelmat, matare och ny matstation till ekorrarna plus ekorrmat kommit till landet och inte hem hit. Det får ju inte ligga kvar länge nu och jag vill inte att det skulle gå i retur. Trött på det där företaget, de gör alltid fel hur sjutton jag än pratar med dem. Vid samtal går hon igenom alla uppgifter och läser upp min hemadress … sen skickar de paketet till landet. Jo, det var ju helt rätt, om jag hade bett att få det dit denna gång.

Nu ska jag ut i köket och skala morötter och förbereda andra rotsaker för juicepressning. Nu har vi handlar hem mängder av nyttigheter, bara att pressa på framöver.

Då satt hon redan och fikade

Helgen har varit ”en trött en” jag har vaknat segat mig upp, ätit lite frukost och sen somnat om i soffan, hopplöst svårt att vakna. I lördags var maken borta och jag skulle gå ut med Frasse vid lunchtid, somnar om efter frukost … vaknar 13.30 och stapplar upp, på med kläder. ute öste regnet ner, jag som inte ens sett att det regnade blev dyngsur direkt och Frasse såg inte heller glad ut. Vi gick runt huset, sen hem.

Igår var det samma urlakade kropp som bara ville sova, men in med Alvedon … vet inte vad den tabletten gör, men lite ork skänker den, eller så är det inbillning. Vi packade ner kaffetermos, mjölk, socker och plastbestick, tallrikar, muggar, hämtade kaffebröd och rostbiffsmörgåstårta på Ica, sen drog vi till mamma.

Vädrets gudar var med oss, en strålande höstdag dukade vi upp utanför boendet hennes, med smörgåstårta och något till kaffet. Jag hade ringt i förväg och sagt till att hon inte skulle fika där denna dag och sitta påklädd utanför entrén.

Som vanligt när en icke riktigt svensktalande svarar i telefonen, fattar de inte vad man säger. Så min mamma satt inne och drack kaffe när vi kom, hon visste inte att vi skulle komma och jag blev så förbannad. Detta är en stor nackdel med dessa många gånger jättefina invandrade anställda. De fattar inte den enklaste svenska och allt blir därefter, nu gällde det inget viktigt denna gång, men visar på hur uselt det är med alla icke svensktalande i vården. Stackars äldre, de måste ha det som att tala med en vägg och ingen kommer fatta vad de egentligen vill eller behöver hjälp med, om det inte är väldigt synligt.

Så jag blev riktigt förbannad på den vårdaren som faktiskt är mammas, muttrade högljutt om deras icke befintliga kommunikation. De ska ju skriva ner information och föra vidare till nästa skift, hur jäkla svårt kan det vara. Kunde hon inte skriva, fick hon väl be sin arbetskompis.

Nog om det mamma kläddes på i hast, fick påtår och mumsade smörgåstårta. Roffes fru kom också, så det blev en fin stund för mamma med sina närmaste. Prata om det som hänt, dela sorgen.

Foto av Pixabay pu00e5 Pexels.com

Han gick när jag satt i en taxi

Foto av Pixabay pu00e5 Pexels.com

Jag vaknar onödigt tidigt med oro i kroppen, igår var dagen jag skulle till öronläkare och få undersökt vad det var för fel på sidan av min tunga. Äta var ju bara att glömma, då jag är ulkningens största ulkare när de stoppar in saker i munnen. 11.45 skulle jag vara där, det är ju hopplöst att vänta på något man är så rädd för, jag tog en lugnande tablett.

Väl där möttes jag av ett vitaminpiller till läkare, ganska ung inte svensk, men pratade bra svenska. Inte sjutton var det afte jag hade utan något som hette lichen, sjutton vet hur det stavas och om jag ens skrev rätt, har fixat nu. Ska kolla det senare idag. Fick annan gel att dutta på två gånger om dagen. Jag har fått det pga mitt medicinska nedsatta immunförsvar sa läkaren.

Maken hämtade mig, jag tog en taxi dit med den märkligaste taxitur jag har åkt, får man köra så långsamt och osäkert? En äldre man mörkhyad med glasögon så smutsiga, jag såg ju bakifrån genom dem och funderade på om han ens såg vägen. Eller så hade han nyss fått körkortet … ur ett flingpaket? 😲

Hemkommen är jag slut, totalt. Säger till maken nu äter jag en smörgås och dricker en latte, sen sover jag.

Hann igenom halva smörgåsen, så ringer min morbrors fru och gråter, min älskade morbror dog den stund jag satt i taxin. Jo, vi kommer över, så fort Frasse var klar på sin rundsmörjning hos tjejen vi valt att sköta om honom. Jag är så glad att vi tillbringade resten av dagen med min kära Roffe, hans fru, hennes dotter och man. Jag förstår också vidden av den förlust vi som folk har gjort genom att låta sjukhusen ta hand om döden.

Sorgen, tårarna, stunden jag kunde sitta hos Roffe, prata med honom, klappa på honom, hälsa från de jag hjälpte till att meddela sorgen till. Han låg där uppe i huset och vi umgicks där nere, pratade, skrattade, berättade roliga minnen om Roffe och torkade tårar. Vi väntade in likbilen och funderade hur sjutton de skulle få ner båren, trappan var så smal, sedan han hade fått en stol att åka upp för trappan i. Socialt mycket trevliga män som kom med båren, detta viktiga dygnetrunt arbete.

Tankarna snurrade när de bar ut båren, vi stod i ett fönster och följde sista gången Roffe ”gick” ut ur huset, det var bara så sorgligt. Min skojfriska busiga, gladlynta starka och hjälpsamma morbror, som jag bodde tillsammans med mitt första år, han kändes som min bror.

Svårt var det att ringa mamma och tala om att hennes lillebror nu hade dött, hon grät och där satt jag och kände mig tusentals mil bort, när jag borde ha suttit med henne. Jag ringde personalen och bad dem hålla ett extra öga på mamma. De tackade för att de fick veta, så de kan hjälpa till bättre. Nu är mamma den sista av hela den äldre generationen i min släkt. När jag tänker så vill jag bara storböla, alla som präglade mig är borta.

I helgen tänker jag med maken åka över till mamma, ta med kaffe, smörgåstårta och någon typ biskvi till kaffet. Hon måste få veta allt som hände igår och sörja med sin närmaste, sin dotter.

Två märkliga saker hände dagen före dödsfallet, min son berättar att hans son 6-åringen frågade honom i bilen hem efter skolan, ”Är Roffe död?” Känsliga tentaklar har den grabben, han har inte sett Roffe sedan två somrar. Samma med min mamma som ringde på kvällen till mig och frågade samma sak. ”Är Roffe död?” Jag sa ”Nej” så hon skulle ringa honom och gjorde så. Bara det att hon klarade att ringa både mig och Roffe är ett under. Men han var ju på väg bort och sov så tungt, att det inte gick att väcka honom.

Så idag en dag i baktakt.

Döden kan verkligen vara en befriare från kroppslig smärta, att som Roffe långsamt kvävas, då kan döden inte vara annat än en befriare. Så skönt också att han sov lugnt in i döden. Det var med blandade känslor jag satt där hos honom, lättad att han fått gå och ytterst tacksam att jag fick födas in i familjen nära honom. Han som andra har haft sina fel och brister, men säga vad man vill om honom, han var så levande, engagerad, ni vet den där riktiga socialdemokraten som även jobbade politiskt på fritiden, den äkta socialdemokraten, den sorten som nog bara finns kvar bland den äldreäldre generationen. Samtidigt en man som hjälpte andra, byggde altaner, hus av ren vänskap, alltid lika lätt att ställa upp, se var behovet fanns och ta i.

Haka

Jaha och hur tänkte du nu Maggan? Ansiktets haka eller haka i något?

Långt ifrån, satt hemma i stan och såg ett Netflixprogram om en begravningsbyrå, tror de höll till i Honolulu. Sånt gillar ju jag, dokumentära serier om döden och hur vi olika människor hanterat döendet, döden och allt efter, cermonier, riter.

Vid begravningen bars kistan med en maorisk person ut ur kyrkan och där stod män och utförde en Haka, vilket är en krigsdans från 1800-talet som de utförde för att avskräcka fienden. I nutid används dansen mer av uppvisningskaraktär vid t ex New Zealands rugby union inför landskamper.

Men där sitter jag och blev helt tagen av all kraft, beslutsamhet de sänder ut i sin dans. Tårarna bara flödar, jag fattar inte varför jag reagerade så starkt, jag ryser, håret står rakt upp på armarna. Hakan tar sig rakt in i hjärtat och någonstans känner jag på mitt svenska lite känslomässiga tafatta, lågmälda vis, att detta skulle jag önska att vi hade i Sverige. Dessa män, urkraften, gemenskapen, beslutsamheten ger ett själsligt totalt genomslag i mig.

Allt detta som vi saknar i vårt land, de må vara en dans, deras kulturarv. Jämfört med vårt kulturarv av dans i ring, mjukheten i en vindlande snoa. Tänker på olika folkslags väsen, det som så gärna förnekas i vårt land av Ali Baba och de sju rövarna.

Vi människor har samma grundläggande behov, men därefter är olikheter starkt präglade av det land vi har växt upp i, stadsskick, lagar, rätt och fel, moral, etik, religion, högtider, döden, födelsen och rytmen i landet vi växer upp i. Vi är som natt och dag i väldigt mycket, men kan om viljan finns mötas och leva tillsammans.

Jag hör yxans slag, maken hugger ved, löven seglar, darrande, flaxande förbi mitt fönster i sin sista dans med vinden. Hösten tar för sig och jag trivs med det, en tveksam höstdag med fukt och grå himmel. En ny dag som bjuder till på sitt vis, fri att låta mig påverkas av.

Foto av Wellington Cunha pu00e5 Pexels.com

Vem skyddar vem?

Upp till 07.00 ve och fasa, väckarklockan ringer …

Urinprov och dusch, snabbt i kläderna och iväg till labbet för att lämna de vanliga 3-månaders proverna. År ut och in samma anspänning för att lämna proverna, inte för själva blodproverna, utan för rädslan att de ska visa att njuren har fått problem.

Så när jag kommer hem vet jag precis hur det kommer bli. Frukost först, sen brukar jag somna helt konstigt sjukt trött.

Konstigt att sitta på labbet bland så där 11-12 personer och vara ensam med munskydd? Vad är det folk inte fattar? Om inte annat så skyddade jag de andra från min lättare förkylning och halsonda som jag tror hänger ihop med Afte som jag skrev om sist. Remiss har gått iväg så jag väntar … med fasa, jag är bland de ulkigaste personer jag känner, ärftligt släktdrag. Tänk de ska dra i min tunga för att se hur det ser ut längst bak. Hur sjutton ska de gå till? Ska de se något samtidigt som jag ulkar? Jag får ångest av sånt som ska in i munnen/tandläkaren, nja inte hela han, men händer och prylar, eller när läkaren tar en spatel och trycker ner tungan för att se i halsen, när jag skulle göra en undersökning med slang ner i tarmarna via mun. Men dra mig på en kärra, jag dog nästan ulkningsdöden.

Trött på mig själv

Foto av Luiz M. Santos pu00e5 Pexels.com

En dag segare än kola, kroppen, fukten i luften, diset blandas till något som bara vill dra filten över skallen och sova, en sån dag. Men det blir inget av med det, scootern, Frasse och jag ska ut lite senare, maken jobbar idag.

När jag i söndags på barnkalaset satt med min familj och alla ungar, så insåg jag att ingen av mina barnbarn skulle funnits till utan mig och maken. Men, så intelligent slutledningsförmåga hahaha! Men det var nog inte intellektet, utan mer den känslosvallande biten som tog plats. Jag har alltid haft lätt att bli rörd, den sidan kommer med min mamma och tar mer plats ju äldre jag blir. Minns att jag ofta stod och torkade tårar inne på toa, när jag jobbade med äldre och äldreäldre människor. Så mycket öden de delade med sig av och så goa de flesta var, tänkte att den inre äkta kärnan tog över med årenoch då är det inte svårt att känna kärlek, till den äkta människan.

Är inne i ett kroppsliga besvär, hehehe och säg när jag inte gnäller om sånt? Naglarna, går bara sönder, skivar sig. Kroppen är så torr att jag blir tokig, detta att hålla på hela tiden med sig själv, sin kropp är liksom inte jag. Dessutom har jag aldrig behövt smörja, det skötte min hud av sig själv i alla år. Men det var då, nu är jag mest missnöjd med övervikten, torrheten, födelsemärken, prickar, pnoppor, gammeln tar mig och jag, som som sagt, aldrig har brytt mig så mycket om utseendet, håller på att storkna av missmod.

Har fått större problem med något som kallas Afte, har nu fått remiss till öron näs o halsläkare. Sen en remiss till hud, ett födelsemärke som sitter tokigt och skavs sönder hela tiden av Bh:n. Jäkla gnöl hela tiden, kroppskrälle!

Minns en fd vän som för inte så många år sedan kommenterade att jag ju nästan aldrig sminkade mig. Jo, när det var disco och fest, utgång på G, men till vardags var jag ok med att vara mig själv. Tänk så andra som sminkade sig jämt hade tankar om mitt icke sminkande. Jag hade nog aldrig tänkt på att den där vännen eller andra alltid sminkade sig, jag såg nog inte så på folk, för det var inte viktigt.

Idag ska tre stickade stoora vantar in i tvättmaskin och tovas, jag har redan nästa på gång.

Fridens 💕

Sticker ut hakan som en idiot

 

Efter ett flängande runt i bilen har jag nu landat i soffan. Det skulle handlas mat, hämtas paket på posten, handlas presenter till sonens 6-åring, kalas imorgon och bröd på bageriet, jag har inte haft lust att baka matbröd på ett tag.

Satt i bilen och väntade när maken handlade, vi delade upp oss, jag hade rullatorn med för mina turer. Tog fram mobilen, tänkte se om det fanns något att ta del av på nätet. Den var urladdad och helt svart, nu laddar den ut så snabbt att jag inte hinner med. Verkar vara inne i en sån period när allt går sönder.

Ny, dammsugare, tvättmaskin, padda, mobil … sen ny luftvärmepump till landet, vi har verkligen inte legat lågt under Coronatiden utan konsumerat mera, duktiga idioter.

Ikväll ska vi äta höstens första krabba och så köpte jag 400 gr färska räkor, hovmästarsås gott bröd från bageriet, så överlever vi denna kväll.

Jag har tänkt en massa om uppväxt och vad som påverkade mig mest, det jag i den mån det går, att var självmedveten om, vad som påverkade mitt sätt att tänka. Egentligen är det nog många tankar också om hur många flickor, kvinnor det verkar vara nu för tiden som är psykiskt sjuka på olika vis. Ok, det har alltid funnits själsligt sjuka, känsliga personer, men i min generation tror jag att de flesta jobbade så gott de kunde. Det var nog bara de sämst sjuka som bodde på institution eller hölls hemma. Sen institutionerna togs bort på gott och ont, verkar inte psykiska hälsan ha blivit starkare precis. Jag har ju mött en hel del med problem, när jag redan som ung jobbade som hemvårdarinna och hemsamarit, som det så fint hette då.

Det har ju hela tiden funnits psyksjuka människor omkring oss i samhället, men med mina barns generation har det hänt något med flickorna, kvinnorna. Jag har på ytterst nära håll fått uppleva hur det är när psyksjuka får barn, vilket är ett stort trauma för barnen och dem de lever med. Det går ju inte, finns inte en chans i världen att barn och de anhöriga närmast skulle må bra av den kombinationen.

Har hört om så många män som nu sitter ensamstående med sina barn för kvinnorna/mammorna har fullt upp med sig själva, är för sjuka för att orka ta hand om sina barn. Det är väl dock ok, de barnen har det oftast bra. Värre är det med alla dessa kvinnor som strider med soc vid sin sida, för att till varje pris ha kvar vårdnaden om barnen, fast de inte bryr sig ett dugg när det kommer till kritan pga sin psyksjukdom. Pappan får akut hämta och lämna barn, se till att de får mat och allt det som barn behöver. För mödrarna är inget att lita på, så synd om alla runt dessa kvinnor. Barnens bästa, är mest något som låter fint att påstå, men soc är ännu på kvinnors sida i ur och skur. Tänker på Lilla Hjärtat, kvinnors rätt till sina barn är något som är viktigare än barns välmående.

Jag vill inte såra folk med klent psyke, men nog borde man se till barns bästa i dessa lägen och helst/bäst vore om de aldrig skaffade sig barn. Lika självklart som att utvecklingsstörda inte ska få barn, barn ska inte ha barn. Så där ja, nu har jag tänkt högt igen och det finns säkert anledning för en del att ta illa upp, vi är ju så lättkränkta nu för tiden att vanlig rakhet, ärlighet är snudd på förbjuden.

Nu ska vi duka upp vår delade krabba och ta fram räkorna och allt som hör till.

Trevlig helg 🌺🔆🌺

Fri som en .. lycklig pensionär

Foto av Ronu00ea Ferreira pu00e5 Pexels.com

Igår stack jag och scootern till det nya biblioteket i vårt centrum, det var så underbart att ge sig iväg, sommardag med mild vind som smekte min kind. Jackan åkte av och där satt jag mycket imponerad av sensommarvärmen vi har bjudits på senaste veckorna.

Biblioteket har flyttat in i vårt statshus och öppnades innan coronan slog till, jag har längtat att åka dit och se hur det blev. Förr var jag en storkund, men sedan jag började hitta böcker i källarbokhyllan, köpa egna och får många av andra, har jag mer än jag kan läsa. Men vilket fint bibliotek med trevlig personal, en bok lånade jag, en med stickmönster. Sen drog jag ut igen och njöt av friheten, vädret, mot Ica, här skulle handlas middag.

Minns ni min i måndags första ”åka handla med scootern till Willys?” Jag skrattade gott när jag såg ny reklam på tv från just Willys och den var inspelad från min Willys. Man ser lite bort mot området jag bor i och på slutet av reklamen ser man en dam på en scooter åka iväg. Hahaha, jag lovar det är inte jag.

Imorgon jobbar maken hemifrån igen och jag ska kolla om Röda Korsets Kupan second hand har öppet. Samma med den affären som nyöppnade och stängdes i och med Coronan. Jag passar på att åka iväg när maken är hemma, då behöver inte Frasse vara ensam.

Tamme tusan är jag inte lycklig av min nya frihet. 🔆

Svävar 🎶

Jag svävar hå hååå, jag svävar högt i de blå. 🎶 Kan du se hur jag sadlar min scooter och drar iväg till Willys? Trodde väl aldrig att en tur till en mataffär skulle få mig att må så bra. Där inne har jag långsamt glidit runt och bara varit fri att vara där så länge jag hade lust, inte så länge min kropp orkade stå och röra sig. På hemvägen kände jag att det gick för snabbt hem, vill dra ut på det fria sköna som ett resårband, som det i mina rymliga tajts. Frihetens byxa och scootern min befriare kan jag inte nog lovsjunga.

Foto av Emre Kuzu pu00e5 Pexels.com

Nyss gled lunchen ner, grönsakssoppa den hemkokta med en skivad avokado och så mitt örtsalt ovanpå. Två Finncrisp med keso och tomat, en kiwi till dessert.

I mitt huvud snurrar en massa inredningsdetaljer till vårt kök, någon gång måste det ju bli klart. Jag har beställt en fläkt över spisen med ett skåp, valde en vit, för metall som är så inne känns kallt, manligt och passar enligt mig bäst i ett kök med mörk inredning. Så där som unkisar vill ha det. Fördomar?

I februari beställde jag fläkten av förvaltaren som lagom la allt inomhusarbete på is i och med Coronan. Två gånger har jag ringt och två gånger har de sagt att de ska kolla upp det hela och ringa mig. Har de ringt som de sa? Skulle inte tro det … förmodligen mina fördomar igen, men får de anställda något gjort överhuvudtaget nu för tiden? Har IQ:t sjunkit så pass att de inte längre klarar av sina betalda jobb? Något är verkligen fel på tjänstvilligheten, ansvaret, lusten hos anställda. Sådana har det alltid funnits, de som alltid smiter och förväntar sig att andra ska göra deras jobb. Men nu verkar det nästan vara en färdighet hos allt för många, att verkligen lägga ner krutet på sina rättigheter, för övrigt är det alltid någon annan som har skyldigheter.

Jaha, det var avdelning surkärring som kan och vet allt.

Köket: Tapet på en vägg. Vägghylla. Krokar. Ska det vara så svårt att komma till skott?

Fridens, nu ska jag sticka på sista vanten som ska tovas senare och glo på Dr Phil.

Stendöd

Så igår stängde jag av paddan för den var banne mig inte snäll, har inte skött sig det senaste halvåret. Den rullar in och ut lite hur som helst, ni minns kanske att jag har skrivit inlägg och så vips ”bara borta” … f*n så förbannad jag har varit många gånger på den. Men igår tänkte jag som så många gånger, rensar upp och stänger ner, natti natti idiotpaddan.

Nog blev det natti alltid, den har somnat för gott och jag fick lite panik, tänkte på allt jag har där inne, text och bilder. Men maken, tack gode gnu för honom, han hade dagen innan gjort en backup när jag fick ett utbrott på paddan och sa en massa olämpliga ord om dess varande.

Men nu kom en annan slags panik, var skulle jag göra allt läsande och skrivande de veckor som apple envisade med att paddan skulle kollas. De ska egentligen bara byta ut paddan då jag inte har haft den mer än två år, till tre är det garanti på byte vid dödsfall. Men klart att de ska fåna sig, ha sina som mest tre veckors rutiner på vänt för mig. Kan de ge konstgjord andning till fanstyget fram till treårsdagen så är de lyckliga. Maken var in till en annan verkstad där de kollade lite och sa hur han skulle göra, vad han hade rätt till.

Nog om det, började att undersöka min mobil som jag mest bara har till just att ringa med. Jag som avskyr att skriva på mobilen, detta pyttefjant som bara skriver fel hela tiden. Skulle jag skriva fel? 😏 Lyckades förstå och tog mig in i Facebook och annat, pillerill. Klagar över mitt förfärliga tillstånd, då skriver min son ”vadå, du har ju en ny PC!” Men den kan jag inte använda har ju inget på den mer än räkningar … ridå.

Men flåt en gammal mänska som inte tänker så tekniskt på allt. Jo, visst kan jag sitta vid PC:n. Men vem vill sitta rakt upp och ner när man kan sitta i soffan, ligga i sängen eller soffan och skriva? Jag med mina garanterade gener till Romarrikets vanor att ligga och göra det mesta, jag har ännu inte fått maken att stå klädd i ett höftskynke matandes mig med druvor. Skämt och sidor men PC föll bort och jag tänkte nu blir det snabbkurs i mobilkonsten. Men då kommer maken med min gamla padda, den han övertog när han köpte en ny till mig. Numera hans padda att ”glo på idrott, när som helst, var som helst.”

Så jag kommer klara mig galant framöver, utan min egen padda …

Nu ska jag göra mig iordning för en tur till min mammas boende, jag har köpt tre par nya skor till henne. Sandaler, inneskor och tofflor, det måste prövas och godkännas, det blir till att sitta ute i det fantastiska höstvädret.

Fridens alla goingar ha det skön t i helgen.

En repris som tål att läsas igen

Som den äldre generationen så ser jag på den yngre, nygifta i starten av allt det där som blev mitt liv och alla er andras liv. Jag ser samma unga ansikten som när jag tittar på mitt och makens nygifta ansikten, det där unga, naiva, oförstörda med en öppen blick mot livet. Det smärtar mig när jag vet vad livet gör med oss, hur tillvaron ständigt förändras och kräver direkt ansvar, slår luften ur oss med allt ett liv kan bjuda på. Men vi stapplar upp och tar nya tag och nya tag, i vårt intensiva inre arbete med oss själva i den frotterande tillvaron mot andra. Det gör ont och kostar på, ibland ville jag smita ut via personalingången, men så fungerar inte livet om du vill leva med i nuet. Lära sig att stå upp, stå på, våga språnget ut i det okända för att landa i sin käraste famn. Lusten, kärleken, barmhärtigheten, generositeten, glädjen, förlåtandet är sprängskott in i den allvarliga leken ett liv är. Alla dessa känslor vi ska manglas genom, alla tankar om vad som är rätt, vad som är fel, vilka stigar vi ska gå eller trilla in på, val vi gör, inse att vi ständigt väljer tar nästan en livstid. Att idag titta på maken och tänka, känna in allt vi har gått igenom, som ett slags paradisiskt slagfält där jag förvånat inser att vi är kvar, vi lever trots livet skulle jag vilja påstå. Jag som alla föräldrar önskar mina barn allt gott och lite till, om de en dag sitter som mig och tittar på sina gamla bröllopskort och med ett inre leende ser på sig själva, ser sina barnsliga oförstörda ansikten öppna för allt och kan tänka Gud så unga och oförstående vi var där i allt som komma skulle. ❤

Att våga är att vinna

Igår tog jag scootern ner till min fotvårdare, var en lagom skakig och svag jag när jag kom fram. Låste scootern utanför och tänkte orostankar ”ta inte min scooter nu”. Som vanligt blev jag lyft hos fotvårdaren Laura, vi har alltid så mycket att prata om sedan sist.

Min tanke var att för första gången ta scootern in på Ica Kvantum, vilket jag inte riktigt har vågar. Jag vet inte varför jag har tvekat så att ta en tur in där. Här har ni tanten/kvinnan som har rest ensam i Europa som ung, orädd, nyfiken. Som nu inte vågar åka scooter inne på Ica …

Men in åkte jag på Ica och hjärtat klappade lite extra. Det var så länge sedan jag kunde ta mig runt i min egen takt, utan att hålla på att svimma. Jag njöt stort av att sakta glida runt och plocka på mig det jag ville ha.

Sen i kassan var expediten så vänlig och frågade om jag ville ha hjälp att packa ner mina varor. Jag blev så paff, över vänligheten och sen att jag Jag blev tillfrågad om jag behöver hjälp. Har inte tänkt på att scootern signalerar på sitt vis och självklart sitter jag i den för att jag annars inte skulle ta mig till Ica överhuvudtaget. Men tackade nej till hjälp och tackade för vänligheten.

Hem gasade jag på, Frasse väntade och maken satt hemma och jobbade. Jag hade en stor kasse med Salvia och gräslök från landet, kompletterade med köpt fransk dragon  och citronmeliss. Det var bara att sätta sig och rensa, sen ner i torkmaskinen, här ska bli nytt örtsalt förra årets är nästan slut. Vilken underbar dag och jag var pigg hela tiden efter fotvården.  Nu susar torken och örterna är nog helt torra snart.

Imorgon kommer T efter skolan, kan man öppna upp boenden för äldre så borde jag kunna få besök av T. Vi ska sitta i våra hörn i soffan som är stor och ”fika” som han kallar det ska vi. Det betyder att han dricker saft eller läsk och mular i sig bullar och kakor medans vi ser film på tv:n. Så pratar vi så klart massor och farfar jobbar hemma just den dagen, så även han får njuta av ”vår älskade extra unge”.

Igår lovade jag en bild på mitt galenskap av stickade sockor och vantar. Det är så roligt och rofyllt att sticka just vantar och sockor. Snart kommer kylan och då har jag bra presenter till barnbarnen och andra jag gärna ger bort till.

Nu är det dags att ta hand om de torkade örterna.

Fridens! 🧡🌼🧡

 

Tittar in

Äntligen har jag kommit på hur jag slipper bli antastad av mitt duschdraperi … det har tagit många slitsamma år att komma på detta geniala trix. Duscha draperiet direkt mot väggen, där klistras det fast, succé! Så nu har jag en flanken fri från äckliga draperietpåhopp.

Visst blir ni imponerade av min list … tänkte väl det. 😃

Så där, nu har jag satt på en lins och grönsakssoppa i soppmaskinen.

Mamma ringde och samtalet var trevligt tills luren åker ner, hon pratar på själv, men hör inte mig, om jag så skriker. Jag suckar och lyssnar på henne tills det mesta har upprepats flera gånger, då lägger jag på.

Det är svårt det här, en så fin möjlighet till kontakt, när nu Corona förstör så mycket, blir bara pannkaka. Imorgon ska vi in och hälsa på, säkert regnar det, då blir det ett kort besök utomhus, bara att få henne att sitta kvar i sin rullstol på andra sidan bordet med plastskivan. Hon brukar dra sig fram med fötterna, tills man nästan har henne i knät. Hon märker inte att hon förflyttar sig, stroken tog för mycket av min mamma. Det här att överleva till varje pris …

Nu är soppan klar; grönsaksbuljong, vitlök, paprika, zucchini, tomat, citronsaft, linser och en potatis för att göra soppan krämig, serveras med krutonger. Gott!


När pillertrillaren blev pulvertrillare?

Maken stack till stan/jobbet tidigt imorse och nu menar jag sjukt tidigt, själv sov jag som en stock och kom upp många timmar senare. Solskenet blänker i trädens alla rasslande löv i vinden, när de inte singlar ner, tackar för sig och lägger sig i drivor. Höstlikt vackert med sol och ljummen svalka, när jag i morgonrock trampar runt på tomten, så Frasse får kissa efter sin frukost. Maken var ut med honom innan han stack, så jag kan ta en längre tur lite senare. Frasse håller inte tyst om det tränger på, så jag kan ta det lugnt.

Nu har dagarna snurrat på och ärligt har jag inte mått så bra, det där nedtrappandet av mina antidepressiva tablett har gått så där. Fick fysiska känningar igen, absolut inte som förra gången när jag blev helt panikslagen och kastade in en tablett för att bli av med allt som tjöt, yla, snurra, womwoma i hela huvudet. Så rädd jag blev och inte förstod jag då, att nedtrappning av dessa tabletter kan de vanliga läkare, som så gärna skriver ut dem, inte ett dyft om. Men denna gång, är jag mer påläst, har ju hanterat det sedan i våras och trodde jag hade ordning på det hela.

Min dos är den lägsta och det går inte att dela dessa små piller, utan nu åkte morteln fram. Jag mortlar och delar upp pulvret i två delar, häller på en sked med yoghurt och så in i truten. Jahapp, det var dagens pulverpiller …

Efter samtal med en vän, vi dividerade det hela fram och tillbaka om varför jag egentligen ska envisas med att sluta äta något, som min kropp tydligen tror sig behöva? När nu mina båda läkare tycker att jag ska äta tabletten resten av livet. Suck, en blandning mellan ”äter” ju andra tabletter för resten av livet, som jag måste äta för att överleva, psyket mår inte dåligt, så att jag behöver äta dessa piller. Ska jag äta dem för att det inte går att sluta med dem? Märkligt … så beroendeframkallande att det inte är klokt. Jag fortsätter med mitt halva pulverpiller per dag, får nog helt enkelt bestämma mig för att äta dem resten av livet. Detta halva pulver varannan dag, kanske funkar det? 😃

I tisdags kom killen som installerade värmepumpen. Känns tryggt att veta att nästa värmebölja kommer jag inte må dåligt, på med AC:n bara. Att den sen är billigare i drift än de vanliga elementen gör ju inte saken bättre.

I helgen var sonen med familj här. Vi skulle äta surströmming tillsammans, det gick ju så där med alla nybörjare.

Lördags kväll, surströmmingen är utsläppt från sin burk och jag till och med sköljde av filéerna, allt för anpassning till nybörjarna. Grabbarna var märkbart uppskruvade och gick mer än gärna i närkamp med surströmmingen i sin skål. Det ulkades och jag sa åt 6-åringen att sluta larva sig, då han gärna kör sitt ulkande lite på kul, så där över vad som helst. Han behövde inte stå där och lukta, luften är faktiskt fri runt om den lilla skålen.Men det låg förväntan i luften som om det var något slags mandomsprov som skulle genomföras.Jag gjorde små klämmor till grabbarna med 5-6 pyttesmå fiskbitar som lurade i smör, krossad potatis, mjukt tunnbröd.Nu skulle pappan väntas in, han hade ”öppet sinne” sa han och tuggade på, sa att det smakade bajs och det fick ju grabbarna att plötsligt se ut som om de behövde en hink att kräkas i. Tuggan spottades ut i servetter och så var det äventyret slut. Ungarnas mamma som skulle testa för tredje gången gick ut hårt med helt tunnbröd, krossad potatis, rödlök och gräddfil … en tugga, sen såg även hon ut att behöva en hink.Ja, herregud, vad skulle hon med en helt tunnbröd till? Hon kunde ju tagit en tugga från grabbarnas små bröd.Sen hämtades nya tallrikar åt stackarna som inte klarade mandomsprovet, bara maken åt upp sin ”rulle” och jag min, åt dessutom strömmingen som den var med potatis, vilket fick sonen att bli mäkta imponerad. Det är inte ofta jag lyckas imponera på min son … får väl passa på att suga i mig.Sen blev det Kräftornas Afton, tur var väl det och så var första och sista surströmmingskvällen avklarad med detta gäng.

I veckan har jag stickat ett par raggsockor till barn och ett par stora tumvantar som jag ska tova när jag kommer hem. Nu sitter nästa par tumvantar som ska tovas på stickorna.

Fridens!

Sim Sala Bim

Som vi letade, i väskor, fickor, allt vändes ut och in. Jag fick böka med ny legitimation för min var borta, förmodade att maken som hämtar mina postpaket hade tappat det. Så igår när vi ska iväg och handla drar jag på mig en lite tjockare jacka, det blåste småkyligt.

Foto av Free Creative Stuff pu00e5 Pexels.com

Ni skulle sett min min och makens min när mitt leg ligger i fickan?! Jag begriper det inte, står där med plastbiten i handen, nämen … va, skrattar, undrar, har du lagt det i min ficka? Han nekar till det … men skulle jag inte ha hittar den som låg helt ensam i min ficka, i en jacka som jag har haft på mig. Ärligt talat begriper jag inte ett dugg av detta mysterium för den jackan använder jag höst och vår?

Så klipper jag itu den gamla legitimationen, så mycket besvär helt i onödan. Glad likväl över att ingen har snott den och använt den.

Igår jobbade maken hemifrån idag är han på arbetsplatsen och jag vaknar relativt pigg för att vara jag. Idag ska jag sätta ett bröd, tvätta och åka scooter med Frasse, känner mig som sagt skaplig, men efter duschen får vi se hur kaxig jag känner mig.

Nu är årstiden när måsar och tärnor flyger omkring i flockar och så de ”skrattar” de för liv och jag känner glädjen i fågelvärldens rutiner, inte bara mina egna. Snart har sommaren glidit över i höst och då tystnar måsarna och under en längre period senare syns de inte, tror de drar längre ut till havs.

I huvudet planeras en kombinerad surströmmings och kräftfest med våra ungar och barnbarn till helgen. Vädret ser ut att bli skapligt utesittarväder och jag längtar efter att få bjuda de små på barnvänlig surströmmingsklämma. Kan tänka mig deras äcklade miner av lukten haha!

Sen stannar vi på landet, nu ska värmepumpen installeras, sen kan värmeböljorna dallra bäst sjutton de vill i vårt land för det ingår AC i pumpen.

Tänkte en massa som jag skulle skriva om, men helt tomt i bollen. Jag får nog skaffa mig ett litet block att skriva upp sånt jag klurar på i vardagen, i livet som så.

Fridens

Tiden är inte alltid något som läker

Svenska folket i svartvitt

Det finns hela tiden människor som tänker rätt och vågar stå upp för det. Här en kompis till mig, det är andra gången jag sätter in Jan Carlzons befriande tal om vart vi var på väg. 2015 var ju synligheten klockren för många av oss, vi som anser att det inte bara ska hjärta till om man släpper in flera miljoner mest män, ekonomiska flyktingar.
Idag ser inte alla, men fler vart invandringspolitiken har burit oss. Dessa hätska män som nu vandaliserar vårt land, vårt folk, de sökte en fristad från krig och elände, från länder ingen vill bo i, men semestrar där gör de gärna. Med sig hit tog de allt de sa de ville lämna.
Så nu sitter vi här med våra naiva, ickeförstående, handlingsförlamade politiker och allt deras ickehanterande har de strösslat ut över polisen och det mesta av vårt lands kommuner. Lågt i tak, inga pengar till mer än andra länders folk och dessutom deras kommuners kassor, så de kan ge kommunal service till sitt folk ???

Jan Carlzon fick stående ovation när han pratade flyktingar.

Jan Carlzon en av Sveriges kändaste direktörer, stod inför 500 åhörare på Kvalitetsmässan i Göteborg 2015. Han sa: – Ingen kan kalla mig rasist. Hela mitt yrkesliv har byggt på öppenhet mot världen. Men nu är jag för första gången orolig.

– Jag känner stor oro, säger Jan Carlzon . Öppnar man sin famn måste man också öppna sina ögon. Välkomnar vi människor på flykt måste vi också kunna ta hand om dem. Vi kan inte ta emot fler än vi klarar av. Det förvånar mig att politikerna inte har förstått det.

Det enda partiet som tagit till sig den förståelsen, samma som många medborgare runt om i landet, är Sverigedemokraterna. Plötsligt diskuterar varenda människa invandring och integration med utgångspunkt från den verkligheter de lever i . De enda som inte verkar bry sig är de politiker som har ansvaret för den uppkomna situationen.

Så frågan Jan Carlzon ställer är , har vi det ledarskap som situationen kräver eller har vi fått ledare som följer hopen och försöker samla ihop det som blev kvar det som så tydligt visar ett dåligt ledarskap ?  
– När man tar på sig ett stort ansvar krävs också ett stort ledarskap det som så tydligt har saknats de senaste åren i svensk politik. säger Jan Carlzon.

Tyvärr så har ansvariga politikerna i både Alliansen och det rödgröna blocket struntat i att ta hand om de som kommer hit. Man har fört en politik där tuta och kör och se vad som händer varit det som gällt. Alla opponenter av den politiken har de gemensamt anklagat för främlingsfientlighet. Man har med sin politik skapat klasskillnader i samhället där man får gå tillbaka ända till 30 talet för att se motsvarande samhällsförändringar. Något som inte verkar ha bekymrat de ansvariga politikerna att man är skylldig till att sparkat tillbaka utvecklingen i klasskillnader till i början på 1900 talet i Sverige.

Man har med det skapat en kriminalitet som har gjort flera områden runt i Sverige klassas som särskilt utsatta där myndigheter har svårt att få ordning på utvecklingen. Man har struntat i att föra en bostadspolitik som ligger i fas med de som man lockat hit. Man har struntat i att ge skolan resurser för att tillgodose flyktingbarns större behov för att integreras i skolsystemet, Man har i stort sett struntat i allt som skapar en vettig integration av de nyanlända.

I stället för att föra en vettig politik så har man försökt ändra fokus på de problem som uppstått genom att svartmålat de som opponerat sig mot den politiken. Ingen självrannsakan här inte mer än att när de fått ur sig sin frustration på Sverigedemokraterna så ger man sig på motståndarblocket och anklagar dessa för att inte ta ansvar. Att bägge blocket har lika stort del i det som sker vill man inte låtsas om.

Att någon överhuvudtaget kan rösta på de partier som är ansvariga för det vi nu ser är en gåta. Och i stället för att rannsaka sig själva så fortsätter man ge sig på det enda parti som varit kritisk till invandringspolitiken i hopp att man skall ändar fokus så att de slipper stå i skamvrån inför medborgarna för vad de ställt till. Vi kan väl hoppas att fler tar till sig vilka som är de verkliga syndarna i hur man skött Sverige i flyktingfrågan de senaste 10 åren. Nu får svenska folket vara beredd att städa upp efter vad den naiva flyktingpolitiken lett till.

Man skall aldrig rösta på ett parti i vad de vill åstadkomma utan man skall rösta efter vad de åstadkommit med sin politik. Med det synsättet så är det många partier som borde känna sig oroliga inför valet 2018.

Läsande och lite annat krafs

 

I somras var jag som en seg deg när det gällde läsandet, ok boken var en kriminalare på över femhundra sidor, men att hålla på med den i månader är inte jag liksom. Men det var som om jag var nere i en ofokuserad lässvacka. Men nu hemma i vardagen och med väder, svalare att leva upp i, har läsandet tagit fart igen.

Jag köpte Stina Wolters Kring denna kropp, henne som jag dels har sett dansande, själva dansandet, halvnaken och ibland som en slags protest mot det där pinniga sjuka idealet samhället ständigt trycker upp i ansiktet på oss. En fri stark vind som gör allt det där dansandet som jag själv tycker om, men inom mig värjer jag mig och då handlar det om vikt, ålder … rätten att få visa sig. Nä, mig kommer ni aldrig få se publikt dansande halvnaken, bara tanken får mig att skämmas. Så hårt sitter präglingen om vem som får visa sig hur som helst. Men andra tillåter jag att göra befriande saker. Hahaha typ, gör du så skäms jag å våra vägar.

Hennes bok börjar intressant, men fladdrar sen runt i hennes uppväxt och präglings värld, det var svårt att komma in i boken och jag tappade intresset ett tag och kände besvikelse över röran jag inte hittade i. Men så kom rubriken #metoo och då plötsligt öppnade boken upp sig och jag klev in i tankar, känslor jag kände mig hemma med. Plötsligt tänkte vi samma tankar, pratade samma språk. Ja, jösses det var en resa det, övergrepp och mamman, den helt saknade som blir senil och dör. Alla dessa tankar, känslor om döden, sorgen och skräcken att bli lämnad, av mamman utan att någonsin fått fylla upp hela sitt liva mammabehov. Hon skulle ”följa sin mamma,” vid hennes sida in i döden. Som jag sa till min syster när hon låg på dödsbädden, ”Jag ska följa dig hela vägen.”

Tänk att livet kan vara så smärtsamt, även vackert så det gör ont.

Den natten läste jag ut Stinas bok och jag grät floder, länge sedan jag reagerade så in i själen av en bok. Snudd på att jag kände att ”så mycket jag bär på, utan att tänka på det.” Lite snopet hur mycket djup sorg som gömmer sig och darrar loss i skvalpet efter en annans djupa sorg och tankar.

Dagens krafs får jag tillägna Peter Jihde som tog till fårsaxen och klippte av sig sin fåniga ”manbun.” Har sett honom på tv så klart och även i affären, tänkt varje gång att, han bara ser fjölig ut i håret, undrat vad han, alla de män som springer omkring med hästsvans egentligen tänker? Nu snaggad var han riktigt snygg, han tillhör en av de som faktiskt är snygg i snagg.

Sen ett större krafs, jag har sett Isabella Lövin och tänkt att det måste hänt något i hennes personliga värld. Hon har sett helt slut ut länge, helt utan utstrålning … varför hon avgår kan man ju fundera över. För mig personligen betyder hon inget bra för Sverige, så gå du. Men rent personligt känner jag med henne oavsett varför hon avgår.

Så kom det då nära igen

För några år sedan sköts en man inte långt ifrån vårt boende, det eldades flyktbil och polisjakten sattes igång. De åkte dit och själva mördaren verkar vara den som häromveckan fritogs från ”ungdomsvård.” Ja, herre gud, öppna anstalter för mördare, varför ens besvära sig med att sätta in dem, när de likväl gör som de vill. Lika bra att köra statens straffrabatter, så alla är mest fria hela tiden, så de kan hålla vårt samhälle igång, dessa söner av utländska föräldrar.

Vi hade helt nog av våra egna kriminella pappskallar, men se de dög inte mycket till, om men jämför med de nya genierna och raketforskarna som med sån otrolig glädje släppts in i vårt land, av folk som borde veta bättre, veta hut rent av.

Så idag var det dags igen, en man avrättad i sin bil inte långt härifrån. Polisbilar, MC och helikopter cirkulerar sedan 10-tiden. Det finns inte längre säkra boenden, de här IQ befriade cirkulerar fritt över hela landet och gör allt precis som de vill. Varför skulle de inte det? De har kommit till det förlovade landet, där man gör precis som man vill. Landet utan styrning och regering, folk som hukar i stugorna och av gammal vana muttrar lågmält om usla förändringar som skär genom precis allt som vi förr kallade ”vårt öppna gemensamma samhälle och ekonomi.” Ett samhälle som passade vår befolknings attityd, mentalitet och levnadssätt, med lagar och förordningar som vi har rättat oss efter, av fostran och känsla för rätt och fel.

Men inte kunde de styrande låta ett fungerande land få fortsätta i sina spår. Multikulti, lagtvingande sådan, var vad de straffade landet till och se nu så fel det blev. Lika kriminellt fel som i alla andra länder som har fått multikulti, oftast av den historia de själva har ställt till. Till skillnad från vårt land där de styrande har bestämt att det är så här De vill ha det i någon slags förvirrad humanism på allas vår bekostnad.

Nu har Frasse och jag åkt runt i över en timme ute, här hemma var det nästan ödsligt lugnt och tyst. Jag träffar två vänner på vägen och tror både Frasse och jag känner oss nöjda med turen. Jag ska så snart kalopsen sjunkit undan sätta mig på min träningscykel, måste komma igång.

Fridens

All denna tekniska förändring, vad tjänar det till?

Tragglar med det nya här inne, hoppas att jag får ordning på det, de här blocken som ska skickas hit och dit, läggas på varandra. Jag får ♠️ försöket läsa, men begriper inte vad det här röriga ska tjäna till. Jag vill läsa inlägg, skriva och få in lite bilder här och där, hur svårt kan Wp göra det?

Synd att man inte kan skydda sig emot sk teknisk utvecklingen. Jag har ännu inte lyckats hitta ”hur man får in en bild i text.” Under sker!

Men titta här ett genombrott, passande skydd mot baciller och teknik?

Idag ligger dagen som en halvfuktig filt över allt, inte var det mycket regn som kom inatt, men fukt lämnades. Idag gick maken turen med Frasse och jag känner mig så nöjd med att inte behöva göra någonting denna dag.

Vi har pratat om att ta en tur, jag med scootern ner till nya området, gå efter strandpromenaden och stanna till, fika på något ställe. Ska bli spännande att se, tror jag kan åka hela vägen fram till/genom Kappsta, där Raul Wallenbergs väska står som ett monument över hans gärning. Men nja, jag nöjer mig med en fika på bryggan som första tur, om vädret inte slår om till regn.

Som av en händelse har både Wp och Fb ändrat sitt utseende samtidigt, så jag virrar även inne på Fb.

Nu ska jag sätta fart, snigelfart ok!

Någon som hittat mitt tappade tryck?

Igår kom T, vi skulle äntligen ner till glasskiosken, T + Frasse och jag på scootern. Självklart tramsade min kropp, sån hjärtklappning att jag stressat slängde i mig en medicin som saktar ner hjärtslagen. Det blev en faslig tur, men vi kom fram till kiosken och T fixade med glasskulorna. Jag ville inte visa hur vissen jag var, vågade mig på en väldigt brant skogsväg på hemvägen, jag gasade på och T sa ”jag puttar på här bakom om det behövs.” Hahaha sötnöten! Så vi tog oss till området snabbare och hem, T pratade med mig liggande i soffan, känns som större delen av mitt liv levs här. Han är så fin, sa att det hade varit helt ok om jag hade ringt och ställt in, han fattar. Men jag längtar efter vårt prat, det där nära som är han och jag när vi är själva. Hans funderingar är så spännande att lyssna på.

Så idag tog jag det lugnt, förmiddagen kändes skaplig, tog Frasse i kopplet och hämtade scootern, vår första tur när jag ensam skulle hålla honom och köra. Nu fick han en redig motionstur, men samma svaghet i armarna idag när jag höll i styret. Det är den där mjölksyran som jag brukar prata om.

Hem kom vi och jag parkerade, låste scootern, sen kom jag bara ut genom rummet, fick slänga mig på soffan utanför porten. Det gungade, flimrade och jag var tvungen att resa mig, upp för en liten backe förbi nästa port och in i min egen. Jag tog oss hem, sen soffan igen, tog blodtrycket som inte gick att läsa av till att börja med, tog det senare, då var det inget vidare övertrycket 96, undertrycket 43 puls 72. Masade mig upp efter en stund, stoppade in en Dafgård i mikron, åt, sen sov jag resten av dagen. När jag vaknade var trycket bra …

Japp, så spännande var mina senaste dagar, lusten att skriva om allt jag reflekterade över under mina utflykter med scootern glider iväg. Men jag har snart flutit upp igen.

Fridens

Wp trasslar, naprapat och tjockisar

549D4594-555E-4C0A-8AB3-678F573BF9E4

Några rader, fast det tar emot i värmen, som om jag inte orkar samla ihop mig. Igår levde jag livets glada dagar, tog scootern och åkte med maken till affären. Jag och Frasse satt i skuggan och väntade på husse, tror vi båda njöt av att betrakta allt som rörde sig fram och tillbaka. Kände sån lycka över att kunna hänga med, friheten att bara se folk i rörelse, vid middagstid, så många var det. Samtidigt känslan av att jag nu för tiden inte känner eller ens känner igen en jäkel som drar förbi. Tänkte att jag kunde sitta på vilket torg som helst.

Men på väg hem mötte jag C som satt vid uteserveringen med vinglas och småfull måndag middagstid. Min kära vän som nog har tappat kontrollen över det här med drickandet. Vi ska ses nästa vecka, ha picknick sa vi, det blir nog av, för vi gillar att träffas och prata ihjäl oss. Jag har redan pratat ”drickande” med henne och hon har sina perioder, så jag säger nog inget om det nu. Folk får liksom välja sina egna liv och jag vet att hon tar upp det själv, ibland.

Sen körde jag vidare mot en speciell bänk där min tidigare granne från Chile brukar sitta. Maken tog Frasse och matkassen och gick hem, jag ville prata med M länge, vi ses inte så ofta sedan jag flyttade. Hon har blivit riktigt sjuk och jag hoppas tabletterna hjälper hennes lever, annars blir det kanske transplantation om hennes kropp pallar det. Min lilla goa fd granne, hennes ena dotter gick i sonens klass och vi bodde på samma våningsplan i många år. De hade ju inte ett smack när de kom hit och jag var ner i min källare och letade upp lampor, mattor och massor av saker de kunde ta. Jag som alltid gillat att köpa stora och små muggar fick ju alltid för många till slut, upp med dem på bricka och in till M som alltid ville ha, för att inte tala om barnkläder hit och dit, fram och tillbaka.

Ryggskottet har blivit mycket bättre efter träningen jag har gjort sedan jag var hos naprapaten, tills igår. Då under dagen vevade jag tydligen för mycket, så redan igår kväll kände jag av ryggskottet igen. Blir inget kul besök alls att få ar … just här tappade jag wp igen, sidan kraschar står det och jag försökte komma in, men det bara liksom rullar, byter sida, hit och dit. Så släcka ner allt, gå ur, gå in, rensa. Jag vet inte varför det är så mycket besvär på min wp nu för tiden.

Nu har jag varit hos trevliga naprapaten, jäklar det gör så ont. Hela jag var dyngsur när jag reste mig upp. Med lite info om träning och rörelser som han skickar på mailen till mig, så kan jag fortsätta träna hemma. Tänk så kul det är med människor som han, möter mig barfota, pratar och inspirerar med sina tankar och humor. Vi hittade verkligen varandra, inte något snack om vem jag ringer när jag behöver en omgång. Det här att klä av sig, stå där i Bh och underbyxor … är verkligen inget jag har lust med, men vilken smart kille detta var, han var så inne i sina inspirerande tankar som han delade, att jag inte kände mig betraktad som annat än en kropp som han ville hjälpa. Befriande att se sitt förbenade gropiga, valkiga jag i en spegel och tänka äh va faAn, skit samma.

Det får mig att tänka på igår, när jag satt och betraktade alla människor på torget. Just hur vi klär oss är rätt intressant och hur icke klädsamt en del klär sig i förhållande till kroppsstorlek, längd osv. Jag ser denna kvinna i sina bästa år med ett mindre barn, hon har supertajta shorts och en supersnäv överdel. Så gräsligt tjock, men egentligen gör det mig inget för hennes del, hennes val. Jag är mer i mig själv känslan när jag betraktar henne, jag skulle aldrig klä mig så ute bland folk, för jag har som en gräns i hur just jag med min övervikt får se ut med andra runt om.

Så att jag och många med mig är feta, det gör egentligen inte mig något, jo, om de är unga tycker jag det är för jäkligt. Att föräldrar inte gör sitt, håller efter ätandet, när ungarna redan som små blir tjocka. Det är så det börjar, sen blir de tjockisen i skolan, föräldrar borde veta hut, om barnet nu inte lider av någon sjukdom.

Minns min dotter i skolåldern, hon var mullig, la på sig lätt och jag var tvungen att bli stark, envis och känna mig som elak mamma när hon inte fick äta vad hon ville efter skolan och på fritiden. Hon var så arg på mig … men jag tänkte, glasögon, tandställning + tjock! Aldrig … de två första kunde jag inget göra åt, men vikten kunde jag styra. Som vuxen tackade hon mig för att jag stod på mig, men kul var det inte, verkligen inte.

Nu hoppas jag inte att någon som läser blir sårad, jag är själv redigt tjock så jag vet hur det är, hur svårt det är.

Fridens

Väntan

Detta eviga väntande, mest hela livet är just att vänta. I stunden väntar jag på att min städerska ska komma, senare väntar jag på att åka till naprapaten, för jag har väntat i flera veckor på att ryggskottet ska gå över.

Jag tror man väntar på att födas och sen vet vi alla vad vi mest väntar på under första åren, mat och mat, ny blöja osv. Mer medveten väntar man på förskolestart, skolstart, sommarlov, vinterlov, skolstart osv i många väntans år. Väntar på förfesten till studenten, allt dansande, resande, semestrar, rätt jobb, färdiga studier, lön, alla födelsedagar, kalas, jular, påskägg …

Vänta på den rätte, på barn, på deras uppväxt, deras giftemål, barnbarn som väntar på att allt ska upprepa sig.

Det gör ont i ryggen, jag blir trött och har sovit mer än vanligt, maken reagerar när jag lägger mig efter 22-tiden, då är Maggan risig. Men det finns ju så mycket att glädja sig åt ändå och stunderna av välmående och en slags ny förväntan och ta me sjutton just glädje i att vara i stan igen, sen att maken ännu jobbar hemma och går mot sin för alltid lediga tid i livet. Han har en stor maskin som ska installeras på jobbet och det krävs en del närvaro, så han kommer vara på jobbet en del, då han har ansvaret för det hela och det blir väl lite som kronan på verket, hans avgörande sista stora grej på jobbet. Gäller att ha tungan rätt i mun.

Nu är jag tjock igen, gick upp åtta av mina 10 minus. Denna förbannade vikt, är så trött på att ha dessa negativa tankar surra som ett getingbo i skallen på mig. Bortsätt för allt negativt rent kroppsligt av övervikt, så är det så här för mig som är transplanterad, jag får ingen ny njure om jag är fysiskt svag vilket jag är och tjock. Då blir det dialys igen de år jag har kvar, fan så det stressar mig. Men det är som om jag har lagt av, orkar inte jagas av maran, som om all energi dragit sin kos. Under själva njursviktstiden tjatade min första läkare hål i skallen på mig om vikten, jag vägde inte alls som nu, men gud så illa hon gjorde mig med detta överdrivna intresse för min vikt. Det sjuka var att när jag gick ner i vikt kommentera hon det inte ett dugg. Jag bytte ut henne efter många år, det tog ca 9 år från konstaterandet av njursjukdomen tills jag fick en ny njure. En långsam, plågsam nedgång av kroppens funktion till dialys först, sedan turen att få en njure.

Minns ni min vän som opererades för hjärtat förra året? Det blev ingen bättring med henne, hon har ännu dialys tre gånger i veckan och sondmatas ännu. Vissa delar i hjärnan tog stroken ifrån henne och oss. Hon är sig inte lik, kommer aldrig bli sig lik, dessutom klarar hon sig inte själv utan maken, hemtjänst och dialysen som sköter om henne. Nästa vecka ska maken ta henne med till en soffa utanför deras hus, hon går lite med rullator. Jag tar med kaffe, hälsar på. Så sorgligt hon och jag bodde många år i samma hus och umgicks massor. Våra döttrar gick i samma klass och sen sydde vi tillsammans, hjälpte varandra, pratade, skrattade. Tänk hon som jag kunde slänga käft så mycket med och så vi har skrattar åt oss, åt livet.

Nu är hela den biten borta, hon är inte hon längre, men hon minns mig, men jag vet inte på vilket vis. Jag bakar något till maken hennes och mig, för hon äter ju inte, vad ska det tjäna till, hon har ju sin slang, säger hon. Motivationsområdet är puts väck.

Så kan det sluta när man åker in för en planerad operation, det gör ont i mig när vänner drabbas så hårt. Stackars make, hur långe kommer han orka?

Fridens för denna gång.

4AB92F33-DA95-45AA-A228-43A1591AB8E9

Hårigt blekt värre

23BE9E9C-CA7D-4250-8F1F-2C0515DF46FA

Inte hör jag vad som sägs, det mal och mal. Frågar maken ”vad han lyssnar på? Golf instruktioner säger han.”
Bevare mig väl så urbota trist, sa jag.
”Jag var så dålig sist, att jag kunde kasta klubborna i sjön, blev svaret.” ”Bättre kasta dig själv i spat, klubborna genererar ju en del att sälja, sa jag.”
Sen blev det tyst …

Jag fnissar för mig själv, men gillar hans ärlighet, golf är i mina ögon tråkigt. Bangolf var jag bra på, brukade vinna, då, förr som med en normal kropp. Undrar om det visade på en möjligt bra golfkarriär? Nää, säkert inte, men ligga här och fundera på det som aldrig blev är ju döfött.

Finns det något tråkigare än att hålla på med sin feta lekamen. Håriga ben och armhålor, smörja in sig, fila fötter, klippa tånaglar, tvätta hår, föna hår? Dusch varje dag är min melodi, allt det andra får jag liksom tränga in när orken finns.

Förr behövde jag aldrig smörja min kropp … idag ett levande fnöske som kräver mer rundsmörjning än jag pallar med. Hur sjutton klarade män det förr, nu menar jag svenska äldre modellen av män, som tveklöst aldrig nuddade kroppen med annat smörj än möjligen en rak höger i nyllet vid bråk.

Nutidens män är ju annorlunda, de smörjer, klipper och rakar, till och med pungen. Har du fattat vad en rakad pung gör för skillnad? Det här med analblekning, betyder de att de bleker håret eller hålet? Antar att håret rakas och det som bleks är hålet, blir vad bättre då? Hur gör färgade män då, är de inte lite ljusar just där av naturen eller tänker jag fel? Det skulle se bra underligt ut med ett ljust blont hål på en svart man? Men igen vem skulle titta där?
Gud så glad jag är över att inte vara den typen av man i nutid.
Vem glor en annan i det hålet och blir till sig av lycka, ahhh ett blekt hål, hela världen ler mot mig. Ska väl vara bögarna som bleker hålet eller gör heteromän det och framförallt varför?

Förr kunde vi kvinnor alltid oja oss över att vi menstruerade varje månad, dåligt mådde vi och pengar kostade skydden. Männen slapp som vanligt undan med endast rakning, vilket var avundsvärt orättvist.
Skulle vi minsann ha allt kämpande, mens, graviditet, födandet, gynundersökningar, ammandet, klimakteriet.

Antar att männen tröttnade på att bara raka ansiktet, tänkte länge på vad de kunde lägga till, det blev rakning av hela kroppen, inklusive de ädlare delarna, (enligt de själva) lidande med vaxning både här och där. Men skägget slutade de raka och ser nu ut som gamla gubbar i förtid, ser ut som något man kan skrämma barn med.

En del tycker om skägg, gör sällan jag, inte ens de två hårstrån i kors jag ständigt jagar på min egen haka.
Denna dag idel frågetecken?

Ha de gött nu med blekta eller naturliga kroppsdelar.

Tjing

Livet med en klick tiger

FEB7AD79-14D2-4B3F-82F1-60E8198B0078Det finns så mycket goda människor i världen, ibland är det lätt att glömma det. 💛

Så skrev jag igår på Facebook …

Samtidigt som jag drunknar i mail från bedragare. Jag vinner oavbrutet stora summor, jag får hela tiden pengar att handla för från Lidl, Ica, Coop och andra. Bit coin i all evighet, de har till och med satt in pengar på ”mitt” konto, som jag inte ens vet att jag har. Herrar i lämplig ålder, gärna med metallskrot på axlarna från något Amerikanskt vunnet krig, blir ständigt kära i just mig. De vill så gärna ha kontakt med mig, de står i rad. Tror hela Nigeria vill med mig, åtminstone den manliga delen. När till och med Viagra glimmar till och tigger om köp, då inte bara muttrar jag.

Denna Covid19 sommar har varit något i hästväg när det kommer till bedrägligt förfarande på Fb. Aldrig har jag fått så mycket skit, min ”skräp” knapp är snart utnött. Inte spelar det så stor roll vad jag gör, skurkarna har automatiserade utskick, men visst borde Facebook kunna stänga av en massa ren skit.

Nästa elände är ryggen, något bättre, men så segt och så in i helskotta ont, just nu brinner nederdelen av ryggen och ner i skinkorna. Maken har smort in Tigerbalsam som både hettar och kyler, mycket konstig känsla. Så länge jag sitter eller ligger är det skapligt, men att ta sig upp … stå där och inse varför de skämtsamt visar ryggskott med någon som går krokig som en ostbåge. Att räta ut sig är plågsamt och de första stegen är banne mig märkvärdigare än de på månen. Först står jag bara där och konstaterar att inget händer, sen kommer det några pyttesteg som känns som ”den förlamade som tog sin säng och gick,” sen kommer det hela igång och bättras på varefter.

Jojo, nu ska vi, jag snart stappla ner till utrymmet och titta om min elscooter  står kvar, laddas ska den, om den finns på plats.

Igår på väg hem i bilen köpte jag en ny tvättmaskin, hoppas de kommer med den innan veckan är slut. Den gamla maskinen har gjort sitt, den läcker värre än en gisten eka och sist tyckte jag inte kläderna luktade gott, vägrade ha dem på mig. Blev till att tvätta om dem i maskinen som är ny på landet. Fick för mig att den gamla maskinen inte skickade ut smutsvattnet ordentligt, där av lukten. Men maken han säger att min näsa är helt galet överkänslig.

Jo, jag tillhör de som har sjukt bra luktsinne, känner allt och lite till. Kan ju bara säga att det blev ännu mer utstuderat efter njurtransplantationen, varför? Har jag ingen aning om.

Imorgon får jag spotta upp mig, ett bokat besök till min morbror, han som har syrgas och inte så långt kvar. Han är ännu hemma med sin fru, som tar hand om honom, det är så tungt och sorgset. Han har varit som min bror i uppväxten, jag bodde hos mormor mitt första år och han bodde då ännu hemma. Fy fan rent ut sagt för att kvävas, sitta och vänta på att dö på detta vis. Vi sitter i trädgården med hans fru och fikar, han  själv sitter vid ett speciellt fönster inne, han tar sig inte ut. Så vi träffas på det viset.

Nu ner till scootern.

 

Mest mutter

AC0937CA-9885-403E-8D12-275AE2B5E6C1
På diskbänken ligger kräftor för att tinas, ikväll festar maken och jag, inte för något speciellt, bara för att vi blev sugna. Idag blir det till mångas glädje uppåt 25 grader varmt, så de känner sig extra lediga och lyckliga.

Klimathysterin passar på att skriva om värmeböljan i Europa … har de helt glömt bort det vanliga vädret? Varje augusti brukar det slå till med en värmebölja, till och med vi får det ibland. Växlande väder har vi haft i alla tider och förändringar kallare/varmare sker under otroligt lång tid. Så de fejkar med siffror om vädret hela tiden, jag har läst så mycket påhitt och folk blir rädda och sväljer allt. Vad jag inte förstår är vad de ska ha för nytta av folks rädsla och vad de ska ha alla pengar till? Men vi som litet skötsamt land är som en spott i havet, alla våra skattepengar och förändringar kostar oss galet mycket. Samtidigt som de riktiga miljöbovarna skiter fullständigt faan i det hela, stora länder som inte håller måttet för fem öre. Men folket i vårt land, låter de dra stora lass åt andra, resultatet blir bara högre skattetryck på oss, pengar vilket inte alls går till det vi tror.

Nej, nu ska jag fortsätta sticka och lyssna på någon som pratar om annat, lättsamt, lättsmält utan ringa värde. Något som kan få mig att tro att jag ännu lever i det land jag växte upp i.

 

Hönsigt värre

E39CBD46-D5D4-47B8-89F5-0C5A5B99A51A

Där uppe sitter en stor del av svenskarna, de som ser mönster i det som händer. Vi bruna hönor som andra så gärna kallar oss. Men jag har tröttnar på utsikten och har tagit mig ner på jorden, här är vilsamt, blundar och njuter av att allt är som vanligt.

Ovanför altanen hänger en klase med säkert 15-20 ballonger efter kalaset. Barnbarnen och deras mammas morgonpresent tillsammans med bubbel till farfar. Ballongerna har sakta men säkert lämnat sitt ståtliga stadie och hänger nu halvblåsta eller rent av skrumpna i alla tänkbara stadier.

De fick mig att tänka på vårt land, en gång så ståtliga samhällsbygge, hit kom folk från hela klotet för att ta del av undret. När jag imorse öppnade paddan och lät natten och nya dagen strömma emot mig, blev jag så in i norden trött på allt negativt. Alla synliga bevis för att vi flyter sjunkande i stormen, varken fartyget, dess passagerare eller stormen ser över hälften av befolkningen. Det sundaste vore att sluta använda paddan som information, inte bara den utan all mediainformation med enbart negativ dessutom ofullständig, mörkad information. Trött av att inte längre ha tillit till svensk media.

Ibland avundas jag de som inget ser, inget verkar förstå, så vilsamt att slippa må dåligt, känna att man ska ta något som helst ansvar, om så bara att pipa lite i den gemensamma gnölkören. Det här att knipa käft tror jag är en specialgren i OS för svenskar.

Men nu ska jag sätta mig och tärna grönsaker och rotfrukter till en soppa. Sätta på någon serie från Netflix och glo på under tiden.

 

Stora ungar små ungar

BA5D2629-44A6-4220-8AE3-637789A32B01

Idag börjar det inte bra med skrivandet som bara fjutt var borta. Så jag börjar om.

Kalaset blev en trevlig dag/kväll, hela tomten såg ut som ”hela havet stormar” med aktivitetspunkter. Ungarna böljade fram och tillbaka, dessa kusiner leker så bra, har så kul när de träffas. Vi hade tänkt oss tårta och kaffe vid tvåtiden, vår vanliga kalastid, men dotterns familj har nog aldrig/otroligt sällan passat en tid. Ursäkterna är lite spännande att höra, denna gång ålade yngsta ur bilstolens säkerhet (vilket säkert hände) varvid de var tvungna att stanna och vända bilen? Åka en halvtimme åt fel håll … ja, varför vända bilen och åka åt fel håll? Varför inte bara stanna eller som vuxen klänga över sitt säte och sätta ungen rätt under färd. Undrar hur många gånger jag hängde över framsätet och fnulade med ungarna där bak, när de växte upp.

Men festen gick av stapeln, det är en så underbart obeskrivligt skön känsla att sitta och se hela familjen. Massor av prat och skratt, ungarna lekte och sprang runt som ungar gör. Sonen höll i tävlingarna, satte upp stationerna och så började tävlingarna, själv satt jag inne och gjorde iordning den franska potatissalladen, med dottern som sällskap. Tanken var ju att sitta på altan och titta på när de tävlade. Det blev ju en timmes senare fika och då var jag tvingad att koka pluggen och fixa det som skulle hällas över potatisen, sen behövde potatisen stå och gifta sig med olja, vinäger, hackad dill och persilja, salt o peppar. Nu hade vi trevligt i köket, diskande dottern och jag, men det var väl inte så jag hade tänkt mig det hela.

Sen drog det ihop sig till middag och vår hemgjorda coleslaw, potatissallad blev väldigt omtyckt, köttet från gårdsbutiken och korvarna, många sorter. När jag kom ut med en bricka med glass, jordgubbssås och choklad, då sa Leo ”Du är alltid så  snäll farmor.” 😃 Än så länge lätt att göra sig poppis, lättförtjänta poäng.

Nu har jag stickat luvor åt mina egna ungar plus maken och till fyra av barnbarnen, började med den sista igår. Färgglada restgarner och ett enkelt mönster som går snabbt att sticka, blir lagom i höst att ha på sig. Sonen har döp den till sin kondom hahaha, en tajt ribbstickad mysse.

Idag åker sonen med familj hem, vi åker en sväng hemåt imorgon, hämta paket på posten och dona lite.

Jag överlevde kalaset och ingen tog illa vid sig av att jag några gånger gick in och la mig i soffan. Fönstret var ju öppet ut mot altanen där de satt, så jag var liksom med, fast lite på sidan. Alla ungarna är införstådda med att de inte får vara i vårt hus, så fönstret är vår träffpunkt, deras fingrar finns på alla fönster efter altanen. De kommer och gestikulerar att jag ska öppna fönstret om det är stängt, de små når bara precis över med ögonen, får stå på tå. När de blir vuxna och jag inte finns kommer de säga ”och farmor låg alltid i soffan.” Men hon där i soffan fanns alltid tillgänglig för dem när de ville prata och berätta. Att det nu sker via fönstret är ju coronans fel.

Jag har farit runt på Fb och storknar av alla misslyckanden våra politiker åstadkommer. Ingen människa med förståndet i behåll kan ju vara nöjd med allt de ställer till med. Allt för ofta undrar ju hur detta ska sluta, men det är väl det det inte gör, slutar. Det kommer hålla på tills allt vi tänkt oss som ett vi är nermalt till ett intet. Undrar hur de som inget ser, känner, förstår kommer må då? 

Alla dessa konspirationsteorier som jag har hoppat över i alla år, har börjat läsa mer om slaveri, trafficking och allt det runt sexövergrepp från rika, kända människor med yngre barn. sån jäkla soppa.

Tillbaka till vardagen hör jag sopbilen tömma våra sopcontainer, var fjortonde dag, så det gäller att packa ordentligt. Tackar dem för mig själv, vad skulle det bli utan deras arbete.

Nu ska jag snart vinka hej då till sonens familj, Frasse som älskar att vara med ungarna och oss vuxna kommer nog tycka att det blir tråkigt utan dem. Idag fick ungarna gå ut med honom, instruerar hur bajs ska plockas upp med påsen. Men ”han gjorde det imorse” sa maken när han kom hem från golfrundan med sonen. så det blev bara en ut på vift tur med kissning. Han är ju fri på tomten större delen av vår vakna tid, ännu har han aldrig stuckit. Vår älskade hund, så älskad av oss alla.

Fridens

 

Är det hopp om livet?

EB016128-814D-4CAA-A247-1E2D55D0263C

Hålet, det svarta tunga har halvt slukat mig. Mest handlar det om kroppen, som har slagit bakut, har ont nedre delen av ryggen, ner i skinkorna, kroppen skakar, flåsar bjuder till med hela maskineriet. Magen är konstig, som någon slags molande värk och aningen illamående, är inte förstoppad. Matlusten minimal, vore jag ensam skulle jag nog inte äta mer än smörgås, yoghurt och kaffe. Maken lagar middagsmaten, då äter jag. Nu är det slut på penicillinkur nr 3 och jag fortsätter nu med tranbärsdryck spetsat med mängder av citron och de där tabletterna med koncentrerad tranbär. Vore väl fan om jag åker dit igen.

Sen är det kalaset på lördag, det är ju bara familjen med sina ungar, tårtan lätt att fixa själv och kaffe på eftermiddagen. Grillmiddag med gott kött och lite olika sorters korvar, fransk potatissallad och hemgjord Coleslaw.

Det ska tävlas igen, vuxna mot barnen, vinster har införskaffats till ungarna, jag håller koll, kommer sitta och häcka på altanen.

Men det låter väl trevligt och bra …

Dessutom kommer sonen med familj redan idag och han fixar så gärna grillandet och dottern sitter inte heller på baken om det behövs. Mest jag som tänker att maken som oftast sköter allt nu för tiden, kan få slippa serva hela gänget på sin födelsedag, mig är det inget att räkna med.

Mitt psyke blir överstressat och jag vill bara försvinna i ett hål, åka hem och gömma mig. Jag blir lika överraskad varje gång jag upplever detta och varje gång tänker jag, säger jag till maken att ”det får vara slut nu på lite större kalas.” Men maken fyller 65, det måste bara firas och så dottern som fyller samma dag.

Jag undviker ju i möjligaste mån att ha besök från andra, står inte ut med tanken på att kroppen bara lägger av, att inte orka resa mig när mjölksyran/eller vad det är, tar mina ben, det är så överjävligt när det plötsligt, hur trevligt jag än har bara sätter igång. Sist satt jag hos dottern, vars dotter fyllde år, jag känner mig så olycklig när det sätter igång, frustrerad och hjälplös, inget syns ju på mig och jag vill inget säga.  Jag kan snart inte sitta upp, det vill jag inte säga, utan jag blir liksom avtrubbad hör inte riktigt vad de säger, hänger inte med i pratet, koncentrerar mig på att sitta kvar.

Vojne samma gnöl som vanligt från bana 5.

Tja, nu sticker maken till Ica, sista inköpen till imorgon. Jag överlever detta kalas, övertygad om det … är ju inte första gången jag känner mig så här knäpp, ska kolla om jag har en lugnande 5 eller 10 mg Valium. Brukar be om en liten kartong med lugnande med många års mellanrum, är nog lugnande att bara veta att de finns oftast. Men så tvistas livet till, då är det skönt att ha, tror det här med Lenas död också har tagit på mig mer än jag förstår. Så mycket tankar sedan beskedet, bara att tänka att hon, den levnadsglada ligger kall i ett kylrum. så jävla ofattbart det här med döden.

Tjing

Mitt i juli dras ett stråk av sorg genom oss

21A04B57-A137-4320-BEDD-AC7D12618E45
En ganska typisk svensk sommardag i juli med lite temperaturväxling åt det svalare hållet. Fast solen skiner och vinden för prasslande björkar åt det håll den vill.
Det skimrar i björkens alla blad och molnen som alltid drar förbi skänker tillfällig och vilsam skugga till den som så önskar.

Tänk så livet kan gnistra och blänka av solstrålar, vi har sorg i familjen, en stark solstråle har lämnat oss, ungarnas farmor i Skåne släppte taget imorse.
Så många tankar som far runt, lättnaden över att hon släpptes fri från det fängelse demensen innebar.
Samtidigt tankar om allt trevligt vi har haft tillsamman, allt vi gjorde och hur varm Lenas själ alltid var mot oss, vi Stockholmare som plötsligt dök upp i hennes liv.

Plötsligt fick maken två halvbröder och Lena tog emot maken som sin egen son. Det var verkligen en lycka av stora mått, många blev turerna ner till Skåne, vi till och med funderade på att flytta dit.

Men nu sitter vi här med hjärtat fullt av minnen och ett svart stråk drar genom min familjs hjärta. Vi minns alla så mycket trevliga, kärleksfulla stunder med Lena.

Vila nu ut och få din kraftfulla själ i form igen, du har många axlar att sitta på framöver, många att hålla ett öga på.

🌷💛🌷💛🌷 

Begriper inte

… varför det blir så varmt inne, ute 25 grader och inne 23 grader, fast AC:n pumpar på. Sommar är inget kul när man mår skrutt, värmen kan dra åt häcklefjäll. Vilket jag tror den kommer göra med början imorgon, regn du välsignade ta över, make my day. Inatt vräkte det ner någon timme, vaknade till och suckade av välbehag.

Igår fyllde svärdottern år, vi bjöd på grillad hälleflundra och tonfisk, själv åt jag inne, orkar inte sitta med just nu. Nyss kom maken och sonen hem från en golfrunda, så mycket mer blir det inte idag. Så bra vi har rester till middag, så det hela blir enkelt.

Men jag ska sätta igång ett matbröd, såg hon Mandelman baka ett med äpple i bitar, hackade valnötter och lite färsk rosmarin. Hon drog den utplattade degen över det hackade, lät det runda brödet jäsa upp, drog en sträng med olivolja tvärs över det runda brödet och la en färsk rosmarinkvist där.

Imorgon är det till att åka till Hallstaviks vårdcentral, nu ska många blodprov tas, det sk tre månaders testet av hur njuren och kroppen mår. Ska även lämna ett urinprov, bra så ser de om det penicillinet jag nu äter funkar eller om jag behöver byta sort.

Tillvaron ter sig väldigt festlig just nu för mig eller hur? Gnälla och klaga … såg ett program från Sydafrika igår, fy tusan arma kvinnor och barn i ett enormt getto. Ständig fattigdom, bo i sjul utan säkerhet, med sina egna ynkryggar till män, som farligaste hotet dygnet runt, ständigt super de och röker på dåligt heroin och marijuana,  som om inte det räckte, hopplöshetens hopplöshet, våldtog de kvinnor och barn på löpande band. Stolta var de över gängvåldtäkterna, beskrev hur de jobbade i team. En höll benen, en armarna och den tredje slet av kläderna. Skrattande berättade de och var väldigt nöjda med sitt arbete. Att de sprider HIV var väl inget de brydde sig om. Att de förstörde flickor, barns, kvinnors liv fanns inte på kartan.
Samma typ av grottfolk som våldtar i vårt land. Kvinnofrid finns inte heller på asylsökandes karta i Sverige, ingen svensk är fredad längre i vårt eget land.
6BA9E7BD-C02F-4D98-87FE-7CF73B480374
Dagens hopplöshet delat med personligt gnöl. 💩 Sätter dit en bajskorv, har lärt mig på nätet att bajskorvar är bra som symbolik. 😀

 

Nu jäser degen, ska ställa mig och hacka äpple och valnötterna.

Det mulnar på och hoppet stiger i mig … kanske ska jag dansa regndansen? Sånt orkar jag inte, jag är bra på att vänta, väntar.

Massa Kram till den som så önskar, det är ju ofarligt att utlova det här. Jag är inte alls kramig när jag inte mår bra. Ibland inte ens när jag mår bra … 🌼

Ett trött ynk

10F71499-3D26-4450-81C5-2730FDE35A46
Vaknade tidigt mellan 06-07 och upptäcker att jag återigen har urinvägsinfektion. Känner paniken krypa över hela mig och självklart är det lördag, åker till akuten på Norrtälje sjukhus.

När jag kommer dit blir jag upplyst av en avig kvinna i receptionen om att något slags avtal gör att de ska hänvisa mig till Närakuten. Visserligen ligger den utanför själva akuten, jag skulle ringa och boka tid.

Sitter där utanför, så galet kissnödig, ringer, ringer, ringer, men de ber mig ringa senare hela tiden. Va fan är det här för vård!? Jag svettas, och ringer upp njuravdelningen på Danderyd, de har ju också stängt, men deras Närakut är alltid öppen. Jag får sällskap av maken, som hjälper till att ringa den Närakut vi sitter utanför.

Nu börjar jag tro att vi ska behöva åka till Danderyd för att få vård, jag håller på att börja gråta av frustrationen. Plötsligt svarar en kvinna och säger att jag ska komma upp, hon öppnar dörren. Hon vill ha urinprov och jag kastar mig tacksamt in på toa.
Sen kommer en annan och säger att hon som släppte in mig har gjort fel, de är redan bokade alla tider.
Nu vill jag bara lägga mig ner på golvet och storgråta, men samlar ihop mig och får ett rör med mitt urinprov med mig. Tillbaka till akuten igen, de ringer upp Närakuten för att kolla att det inte fanns någon plats, antar att de tror jag ljuger.

Just då har jag mest lust att ge receptionistsjuksköterskan en rak höger. Men så värst kaxig är man inte när man hela tiden måste springa på toa, klämma fram en droppe under tiden man ryser, fryser och får sabla ont.

Får komma in, blodtryck väldigt lågt och fiint, tro jag det, yrslar ju runt av det där låga trycket i stort sätt varje dag. Syremättnad bra, ultraljud på blåsan visar på 1 dl urin där i. Litet stick i fingret, leta infektion, odling på urinprovet, sen kommer läkaren, palperar och lyssnar på hjärta och lungor, knackar på olika ställen. Ringer en infektionsläkare på Danderyd och hör vad han tycker. Så där noga som bara en gullig underläkare kan vara. Jag får mina piller, vi hämtar på apotek och åker hem.

Nu har jag ätit några smörgåsar och druckit kaffe, tagit min första tablett. Jag är trött och kommer nog somna en stund vilken dag som helst. AC:n går och jag drar filten om nedre delen av kroppen, kyligt blir det. Fast det ännu är 24 grader i rummet och 28 grader ute. Men snart blir det behagligt kallt här inne.

Allt jag inte skrev om idag, barnbarnen, sonen med fru, middag igår, ungarna badar, invigning av nya grillen.

Hej svejs!

 

 

 

Längtans famntag

A2120863-495A-46C6-A994-40551F575EF4
Idag som dagen efter mår jag riktigt bra, maken stack till Uppsala, här ska handlas ny frys, en modell med dörr att öppna och grillarnas Grill, inte sjutton minns jag vad märker heter. Den gamla har rostat samman efter så många års ständigt grillande, han är iväg med flaket på ”😃manliga ärenden” själv njuter jag av att vara ensam.

Var ingen idé för mig och Frasse att hänga med, sitta och vänta i bilen är inte så kul, så vi häckar här hemma. Ingen riktig lugn och ro för ute håller grannen som ”aldrig är där,” på med både trädfällning och slyröjning. Ett yngre par med ett barn 3-4 år är med och hoppas nu att de ska ta över stället som bara stått tomt i alla år. Kanske barn och barnbarn som tar över. Eller snyggar de till för försäljning?

Jag räknar nu in två flickor 5-7 års ålder hos de som köpte huset en bit längre ner över gatan. Med hopp om ny familj i huset som röjer idag närmast vårt, med lilla grabben, sen barnbarn hos de andra boende runt mig. Tror det kan bli roligt för mina barnbarn i framtiden här. Minns mina egna somrar hur vi ungar lekte från morgon till kväll, barfota rände vi runt, badade, busade, bondgården, sov någon natt i tält, brännboll och allt sånt friska ungar gjorde förr.

Tog en snabb paus, kråkfamiljens överhuvud gick på altanräcket och kraxade på min uppmärksamhet, tursamt hade jag lite bröd ämnat för dem.

Jo, igår var det födelsedagskalas för dotterns äldsta som fyllde sju år,  nu med redig glugg framtill, som jag inte sett tidigare och blev så full i skratt när hon flinade upp sig. Det här att tiden går och i mångt och mycket bjuder på repriser generation efter generation tänker man inte så ofta på. Men sjuåringar med sina gluggar, sparade tänder, tandfebesök, försök att vissla, vickande på lösa tänder, förväntan och spänning. En generationsgrej som är festlig att få uppleva, sin egen, ens barns och barnbarns.

Det var verkligen en mysig eftermiddag, jag kände att det var mina ungar och deras barn jag saknat så mycket, just tillsammans. Vi längtade galet efter att kramas, så vi spritade och tvättade händer, dotter tog fram munskydd till sin familj, stora som små och jag har ju alltid med mig.
Asså det var en starkt känslomässig stund, tror vi krymper utan att ha fysisk kontakt med varandra. Min elvaåring stod först i kön och vi kunde nog stå kvar där till idag, om inte alla andra också behövde kramas med oss och vi med dem.

Där stod hon, 3 snart 4, farmors lilla aviga, blyga, håll avstånd och ville verkligen kramas med farmor. Hennes val och jag kramade hårt och kände vår längtan att få vara bara hon och jag precis som mellan T och mig. Hon behöver mig, min hjälp att våga blomma upp ur sin blygsel, det ska bli ett nöje att stärka upp henne och hennes tankar, de ser jag fram emot att ta del av.

Att krama, verkligen krama min dotter gjorde mig varm, det var så skönt och efterlängtat, hennes varma omfamnande kärlek. Oftast när man kommer eller går till varandra är det snabba kramar, ungar och andra på plats ska ha kramar och det blir någon slags snabbvariant, med längre ögonkontakt än normalt, mor och dotter.

Vet du, ibland tror jag inte det är mig det handlar om, att jag har hunnit med allt det här ja, gudomliga med att föda två barn, hela deras uppväxt i reafart, deras bildande av sina familjer och kronan på det hela, barnbarnen. Jag kan omöjligt begripa hur allt gick till och så snabbt.

 

 

A som i Akut Tandvård

När jag satt där i väntrummet for tankarna runt, stor oro för att få en tandläkare som inte var svensk. Fördomar är idiotiskt att ha, men jag tycker det står så mycket om fusk med licenser och det gäller väl både läkare och tandläkare? Som om inte en svensk tandläkare skulle kunna köpa sin licens? Dumskalle tänker jag om mig själv. 💩

Så blir jag hämtad av en invandrad manlig tandläkare som ropade upp mitt namn. Jaja tänkte jag ”allt går utom nyfödda barn.”
Men här fick jag på nöten, rätt åt mig, något trevligare, sympatiskare än denna man får man leta efter. Han tog röntgenbild och konstaterade att tanden hade ett brott längre ner där den satt fast i en metalldel och ovanpå den satt den del av den synliga tanden som en tandtekniker gjort för så där 20 år sedan konstaterade Ahmed.

Han berättade hur han skulle göra och började med att ge mig 750×2 penicillintabletter som han ville skulle börja cirkulera i systemet innan han började jobba med tanden. Det hade blivit en infektion långt ner i tandköttet … jag somnade nästan de 15-20 minuter jag låg och väntade på att penicillinet skulle blandas ut i min kropp.
Har man sänkt immunförsvar så blir det alltid penicillin innan de gör något större ingrepp i munnen.

Sen gick det undan feta bedövningssprutor fick jag innan väntan på att tabletterna skulle jobba på, tången togs fram och plopp var tanden borta. Han joxade ner något som inte gjorde något om det lossnade sa han, för själva tanden är rotfylld.

Så fick jag tanden med mig i en plastficka till min tandläkare plus en kopia på röntgenbilden, till och med jag, ser sprickan.

Klart jag var lättad när jag gick där ifrån, såld på Ahmed som tandläkare och skäms över mina tidigare tankar. Så nu har jag ett hål nertill och så får det vara till i augusti när min vanliga käftis är hemma från semester.

Sen passade vi på att svänga hem, hämta post och vattna blommor, hämtade penicillinet och ett paket på ica. Sen gasade vi ut till landet igen. Ja e trött nu!

Ja, idag visade jag prov på liten hjärna med förutfattade meningar, sånt jag egentligen inte gillar.

F04C182F-B90B-45A1-B235-4819236D5963

Förberedelser

8B2799CF-67DA-4646-8371-A9C918928856
Packat ner symaskin, tyger, mönster, nålar prylar i mass och skulle inte förvåna mig om jag inte syr ett stygn under semester. Garner? Jorå, ett lass av dem också, jag stickar bara upp restgarner nu, ribbstickade mössor, vantar, sockor.
Tänker för mig själv att jag har packat ner för mycket kläder, lär mig visst aldrig. Sen är det bökigt med juli månad, så många som fyller år, min svärdotter, barnbarnet, min dotter och maken de två sista samma dag. Så det gäller att köpa presenter och försöka få ihop det hela.
I år fyller maken 65 och jag ville köpa något mer speciellt till honom. Men det blir inget av med det, jag tänkte på en robotgräsklippare, men det pratade han själv om, som inte nödvändigt. Vedklyv har jag gett honom tidigare att köpa själv, jag kan ju inte handla sånt själv, har inte körkort, kan inte släpa tunga saker. Men inte har han hittills varit iväg och köpt en.

Jag har min fina städhjälp Lina här idag, så skönt att komma hem till ett städat och nybäddat boende när ledigheten är slut. Jag var igår in i en presentaffär och köpte en stor vacker keramikmugg i mjukt rosa, en sån där muggdröm, mer lik en badbalja att ha varje morgon eller kväll.

Jag fick en mörk chokladkaka av henne, hon har listat ut att jag gillar mörk choklad bättre än ljus. Förra gången kom jag på att vi har samma storlek på fötterna, så hon fick ett par riktigt fina ballerinaskor som jag bara använt på sonens bröllop. Inte kan jag gå i klackar och inte går det bättre med plattfotade skor. Vi gillar varandra Lina och jag, synd bara att vi inte kan prata med varandra, öststaterna har aldrig lyckats utbilda sin befolkning i engelska, de fick väl läsa ryska vare sig de ville eller ej.

På vägen till landet ska vi köpa frukt och en tårta att lämna in till mamma och hennes tantkompisar lagom till kaffet. Vi kommer hem redan på söndag, då har dottern barnkalas för sin äldsta dottern som fyller 7 år. Vi har delats upp i tre barnkalas ett med kompisar, ett med svärföräldrarna och svägerskan med familj och så vi med sonens familj. Vår dotter tycker inte de har plats på altanen för hela släkten på en gång med 2-meters regel, tror vi är 8 vuxna och 6 barn. De har närmast panisk skräck för covid19, bra med respekt, men överdriva behöver man inte göra. Jag hoppas vi får tillfälle att umgås i hela vår familj på landet i sommar, kusinerna kan leka bada och ha kul, som jag hade med mina kusiner i uppväxten.

Nu ska jag ringa till min vän Stig sedan många år, snart 90 år inte klokt så tiden går, en riktig globetrotter och tänkare av stora mått.

🌷🌷💛🧡💛🌷🌷 Önskar er de bästa av dagar framöver.

 

Dagen

07A403BA-BC07-43C5-8B60-97270F5B7B34
Dagen idag är en märklig dag,
den är Din.
Gårdagen föll ur Dina händer,
den kan inte få mer innehåll, än Du redan har givit den.
Morgondagen vet Du ingenting om.
Men dagen idag,
den har Du.
Använd Dig av den.
Idag kan Du glädja någon.
Idag kan Du hjälpa en annan.
Kanske Dig själv ..
Dagen idag är en märklig dag.
DEN ÄR DIN … !!

Jag flyger svävar fram i naturen

6AF6242D-19E8-41F8-99C9-453CE477506AIdag ”flög” jag och scootern till min frissa, luggen växer som om den har fått växtra eller något sånt vid schamponeringen. Jag kan nog inte sätta ord på den frihet jag känner när Herr Blå och jag åker i promenadtakt genom området. Jag har nedfarter från trottoarkanter som ska tas rakt framifrån, det skumpar och vinglar till, ett jäkla äventyr. Nu har jag tryckt bort sköldpaddan och bjudit in haren, det går snabbt om jag gasar. Sköldpaddan håller ner farten och det har varit bra, så att jag kunde lära mig i lugn fart. Med haren är det full sprutt och det var spännande att pröva på en raksträcka. Men det är promenadtakt som gäller för mig.

Där i långa backen förbi skolan kör jag om en kvinna i klänning, hör hur en röst närmast skriker ”Hej!” Jag tänker ”jösses så högt hon talar i mobilen.” Sen var det en vän till mig sedan många år, inte såg jag det, jag kör scooter gubevars och har fullt sjå med det. Så roligt och prat blev det och vi tog oss över gatan med livet i behåll. Så klart stod en Stor flyttbil jäms med trottoaren, så jag tvingades åka på gatan utanför flyttbilen. Men Ingvor 🌷🤎🌷 gick före och kollade läget, skulle ha henne med så fort det står hinder i vägen.

Sen in till frissan som klippte till luggen, jag vill ha den redigt kort på höger sida, sneddad ner på vänster, hänger ni med?

Så iväg igen och trodde inte det var sant, där kom två av mina barnbarn med dagmamman efter vägen. Vi blev så glada att ses, femåringen, treåringen och jag. Men vi konstaterade att vi ses ikväll, vi ska ner och titta på lägenheten de flyttade till, en snabb titt in och ut och jag med munskydd så klart. Sen ut och fika på baksidan av deras hus … om nu inte regnet kommer.

Åkte vidare både till apoteket och Ica, på med munskydd, snabbt in och ut, sprita sprita och sen körde jag hem fast jag inte ville. Men magen kurra och i kassen låg en chicken tandoori  wrap och Icas smoothie avokado kokos äpple, rackarns gott och fler sorter såg jag. Ska be maken köpa ett gäng, en om dagen vore väl inte fel.

Så var det tänkt att jag skulle köpa förebyggande kapslar med tranbär för att hålla ph värdet lågt i urinen. Jag var minst sagt virrig när jag kom in i apoteket, försökte säga vad jag ville ha och blev påprackad något helt annat, en kvinna som har gjort precis samma sak tidigare. När jag kommer hem och läser på förpackningen, så är det som en receptfri medicin mot urinvägsinfektion. Alltid prackar hon på mig det dyraste som inte ens är det jag ber om. Så arma maken får väl byta det, till det jag vill ha, kapslar med tranbär. Jag är nu klar med penicillinkuren och urinvägsinfektionen verkar borta, därför tänkte jag stötta/sura till urinen med kapslar av tranbär.

När jag kommer hem skakar kroppen invärtes och jag är så slut, tänker fixa en kaffelatte och fixar med espressomaskinen, tänker vad sjutton fixade jag den uppvispade mjölken med? Inte med maskinen … plötsligt inser jag att jag har glömt min mjölkmaskin. Tar ner den och tänker att jag nog håller på att bli senil, otäck känsla som lever sitt eget liv, varefter jag glömmer det ena och andra. Mina jämnåriga vänner berättar samma historier, men för mig känns det så konstigt. Har varit spindel i nätet person på jobb jag har haft, massor av kom i håg och mycket på gång då det begav sig. Allt nu för tiden verkar vara från förr, det var då det.

Nu måste jag blunda en stund, så jag orkar träffa sonens familj efter sex.

Fridens!

Törnrosa släng dig i väggen

587BA5FE-8201-4981-B53F-12935BD50EAB
Först sover jag igenom nattens regnande och åskande, det var rejält säger maken. Min mobil väcker mig på min absolut senaste förmiddagstid för medicinering 10.30.
Allt är segare än vanligt, dricker min kaffekopp och äter två smörgåsar, sen sov jag igen i soffan till fyratiden. Helt slocknad sa maken.

Ja, det är ju så min kropp beter sig då och då, det går inte att hålla sig vaken och att vakna är såå svårt. Nu har jag segat mig upp, borstat tänderna duschat och skulle lätt kunna somna om. Kan ju inte låta bli att undra vad detta är för något, det sömniga? Jag har haft det i många år och brukar tänka att jag inte ska klaga, det finns de som sover så här mest hela tiden, leva som en dö sill. Stackare, jag lider så med dem, när TV ibland visar inslag om deras liv.

Men jag ska åka ner till Ica på min scooter, Frasse ska med och maken. Han får gå in och handla, så stannar Frasse och jag utanför. Det ska bli så spännande men jag vill helst gräva ner mig i soffdynorna, det är så jobbigt när kroppen tar emot så förbenat mycket.

Fridens!

Hjärna eftersöks

0F216E9A-B6FD-4C82-B7AE-DB6D94E11824
Inte lätt att tänka något när AC:n låter och värmen inte vill ge sig, ska idag gå ner mot 28 grader, har jag inte sett ännu, eller känt.

Ser saker, läser och tänker att detta är något att skriva om … men inte kommer jag ihåg vad det var, när jag sitter här och ska till. Får nog skaffa mig en liten anteckningsbok och skriva stödord.

Nyss var sonen och min T här och hämtade det ”dyrbara prylarna,” som de inte ville skulle bli stulet vid flytten. De prylarna ställde han tidigare i veckan hos oss, för att inte ha med själva flyttdagen. Ni vet hur det är när alla bär upp lådor och resten står i porten, den där stunden någon så lätt går förbi och stjäl datorer och annat.

När vi flyttade hit hände precis det, när vi väl hade fått hit allt, undrade jag var nattduksborden var och en hörnhylla? Satte upp lappar i gamla porten och bad den som tagit det ringa mig. En mycket slokörad man ringde och bad om ursäkt, han trodde det var saker man ville bli av med som hade ställts i porten. Nämen så konstiga val en del gör.
Vi ställde ofta ner saker på en bänk i den porten och skrev på en lapp ”Varsågod”. Men att ett annat hörn i det stora porthus, där vi ställde ner flyttprylarna, skulle vara varsågod och ta kunde jag inte fatta. Men vi fick tillbaka dem, det var ju huvudsaken.

Idag ska vi åka till bageriet och köpa riktigt surdegsbröd, orkar inte baka i värmen. Senaste middagarna har varit olika stora matiga sallader, orkar inte steka och koka middag.

Äsch jag abdikerar för en stund.

Fridens!

Flytt mitt i hemska värmen

273FFAFE-151F-4AEF-8746-AA5A8910E668
Hej hur mår ni i den av många ansedda sjukliga värmen? En del av er njuter och önskar fortsätta så här 31+ grader hela sommaren. Men jag minns hur även ni blev som en gnölhög 2018 när hettan aldrig lämnade oss ifred. Där fick ni tänkte jag, kändes rätt att dessa värmegalningar fick lida ett tag.😀😀😀 Lagom är ett så underbart svenskt ord!

Så låt oss snart njuta av svalare väder och med lite tur regn. Själv känner jag mig sjuk av värmen, i natt på småtimmarna klev jag i duschen, efter iskalla skurar kände jag mig mer normal. Men sovrummet var ju ännu tryckande varmt, vi har ju varit borta några veckor och att hålla sitt boende skapligt ”svalt” kräver omtanke hela tiden. Persienner ska dras för, fönster stängas, öppnas över natten ev, de förr så berömda TD=tvärdrag. Minns ni gamla bilarna under uppväxten, bevare mig väl så genomblåst man blev efter några timmars åkande. Men hemma är det skönt med TD om kvällarna när solen gått ner och AC:brusar. Jo, vi släpar hem AC:n från landet, tur var väl det. På tal om oljud, så blir jag trött i skallen av bruset från AC:n, när den stängs av blir tystnaden så påtaglig att jag verkligen blir varse att det är tystnad som är min melodi.

Idag är det flyttdags för min sons familj, maken är självklart med och åkte dit till klockan åtta,  far och son skulle bära upp kartongerna från källaren tillsammans, innan de andra flyttkompisarna kommer över/vaknar. Min insats blev att skicka med Resorb, såg till att far och som började med en sån och tuben med för extra intag senare. Flytta i 30-31 grader är ju inte klokt, otur med vädret på det viset.

Till min stora glädje stod scootern kvar i grovsoprummet och folk hade öst in nya böcker i bokhyllorna. Men stökigt var det och jag ska så fort temperaturen blir normal gå ner och rensa ur, städa upp. Det jag rensar ut är typ fyra feta kassar med urgamla uppslagsverk, sånt är inte folk intresserade av längre. Google som gäller, jag har sett så många gamla uppslagsverk stå där nere, ingen vill ha.

Idag blir en trött dag, har sovit så lite pga värmen. Tur att jag inte behöver göra ett något, ska bara ta det lugnt.

 

Vojne

BC6D6D58-BFE3-443F-8161-5A08BDE454FE
Men hur överlever ni utan AC? När jag stänger av den en stund rör sig termometern grad för grad uppåt. En bra bit över 31 grader ute och inne snart  26 grader.
Idag ringde jag till det apotek jag handlar hos här på landet, min fråga var om de hade kapslar med tranbär? Den hopplösa urinvägsinfektionen gäckar mig fram och tillbaka, hopplöst när jag kissar och får frys/rys sista droppen, oooohh det är ingen höjdare om jag säger så. Har druckit tranbär och pressat ner färsk citron i samma glas, tycker det hjälper fläckvis att sänka PH värdet, men det blir aldrig bra.

Så pratar jag med apotekaren och berättar hur det ligger till och hur länge jag har hållit på. Hon blir lite upprörd och konstaterar att jag ”lär ju få redig UVI om jag inte tar penicillinet.” Så jag tog första tabletten och ska äta tre om dagen i en vecka, nu håller jag tummen för att det ger sig.

Har precis lyssnat på Tegnells sommarprat, intressant att lyssna på, konstaterar att jag gillar hans sätt att berätta. Vilken jäkla sits han har hamnat i, oavsett om man tycker de har gjort rätt eller fel val i hur att hantera pandemin. Kluven känner jag mig, tänkt mest hela tiden att de som stängde ner sina länder, kommer få tillbaka kluster av sjuka personer när allt släpps fritt. Vilket kommer öka dödsantalen i deras länder.
Att staten har gjort galet med äldrevården, så är det bara, timanställda = döden  för de sköra äldre äldre. Att de inte stoppade flyg till vårt land redan från början, är ju så korkat att jag inte har ord för det. Peking -Stockholm direktflyg varje vecka och sen resten av flyget från världens övriga hot spots med covid19 baciller i bagaget.

Det känns allt för ofta som om staten inte har eller tar ett helhetsansvar oavsett vad det gäller. Jag vet inte vilka de tror ska sköta deras jobb, de flyter runt utan kontakt med jorden. Insikten till det mesta verkar totalt avstängd, har de rådgivare så använder de samma sorts rosafärgade glasögon. I vissa fall har de nog köpt in svarta säckar för säkerhets skull, verkligheten, egna ansvaret är skrämmande när man svävar i den öfre sfären.

Själv svävar jag i soffan, funderandes över att vid smitta av covid19  tar det två dagar, fem dagar eller fjorton dagar att smittan bryter ut och det vanligaste är fem dagar inkubation. Asså, hur ska man någonsin veta vem, var man blev smittad? Jag som har lite mer avancerat munskydd och plasthandskar, de få gånger jag går in i en affär. Sen spitas det hysteriskt, när vi kommer till bilen.

Ånges för att dö, har jag väl inte haft så mycket efter att jag väl fick min kompis njure. Men efter att tittat på olika dokumentära inslag av de covid19 sjuka så kan det riktigt ånga om min dödsångest vissa korta stunder.
Vem sjutton vill ligga så där och kanske om man tursamt överlever får förändringar i hjärnan, så man inte verkar bli sig själv igen. För att inte tala om att det inte finns eftervård, rehab behövs lång tid efteråt, men det kan man nog glömma. Finns inte resurser, utbildat folk nog.

Vojne, en besvärlig dag, det inser man av mina rader, både UVI, Covid19, värmen, usla staten, rehab och så mitt usla hovrande över alltihopa. 😅

Fridens!

Den trevliga varianten av midsommar

B85509FD-BAA6-4770-93DB-AF3E44E47AA6
Gårdagen var allt en farmor kunde önska, vädret till att börja med var på topp för värmeälskarna. Ungarna var glada att vara här igen, vi firade nyår sist, vi alla var här.
Klart de var och badade, krukan själv åkte inte med utan höll sig hemma tillsammans med farfar som gjorde tårtan. Vi drack vårt kaffe till tårtan och ungarna fick läsk.

Sen började tävlingarna som bestod av, kast med stora tärningar högst siffra av tre kast vann. Så kasta kula genom krocketbågar som var olika värda. Kasta pil. Kasta ringar på pinnar. Alla ungar vann godispåsar. Jippi!

Sen var det förberedelser till middagen, sonens förrätt var ett helt bord med lax, sillsorter i stort stim, rom, räkor på ägg, kokt potatis, gubbröra, rostade brödsnibbar, hackat både det ena och andra. Typiskt sonen, mat för ett helt regemente. Släktdrag, men jag har lärt mig att dra ner på mängden mat.

Sen var varmrätten vår, potatis i ugn en grekvariant med citron, salt och oregano. Grillad marinerad karré med tre röror som var läckra att både se på och äta. En grön med just gröna ärtor, en med kokt morot och en med nykokt rödbeta. Smaksatt med pressad vitlök salt och peppar, i den med mosade ärtor var det även sesamfrö. 

Men samma som förra året, blir för mycket mat, men hur övertyga min matlagningsglada son?

Han vill att vi äter sillunch vid lunchtid … vem är hungrig då? Jag går ju upp sent och min kropp är ju inte som andras. Jag kastar in en smörgås till kaffet och är inte hungrig igen fören på eftermiddagen. Jag har föreslagit att vi tar det där stora sillbordet till middag, men se då vill han också ha grillat på midsommar.

Men så mysigt det var att äta tillsammans igen, jag läste saga för ungarna och vi pratade om en massa. Alla våra grannar hade barn och barnbarn på besök, det gräts lite, skrattades, åts och våra hundar voffade ibland.

Frasse fick fnatt när ungarna sprang runt och sköt varandra med vattengevär eller vad de nu kallar dem. Han körde sitt ståndskall så vi blev lomhörda, tror inte han har varit med stojiga barn tidigare. När alla är lugna då är han lugn, men fattar inte alls vad som händer när vi (kastar) tävlar och kastar bollar, ringar. Då tror han att det är till honom vi kastar, men vi vill inte kasta bollar till honom. Han haltar efter springande efter boll, så något funkar inte med ena bakbenet. Funderar om han har artros och farten, svängarna blir för tvära för benet? Vi har ju röntgat benet, men det syntes inget, så vi ligger lågt för stunden.

En granne, som tutar lite för mycket och byter nyttiga (de får bygga o dona) män som jag byter underkläder, hon hade rajtan tajtan med några män. Det skränades högt, skanderades om fotbollslag, typiskt fylleslag. Mest sorgligt, en nyår behövde hon hjälp, av vår son, som vänligt följde med. Men det hon ville ha hjälp med, var inte han intresserad av. Pinsamt med män och kvinnor som i fyllan ska charma yngre nyktra personer till en snabbis på köksbordet. Bläk!

Hon bad om ursäkt för det senare.

Snäll granne, men ingen jag vill ha kontakt med, mer än ytligt vanligt prat när vi ses på vägen.

Såg att Skåne haft det bråkigt, all fylla och bråk, så tråkigt att läsa och så det ”nya” sedan många år nu, med stora gäng som vill ha ihjäl varandra. Undrar hur mycket tid, kostnad dessa invandrade onyttiga typerna kostar vårt land? Först förstör de saker omkring sig, sen knivskär de varandra eller försöker slå ihjäl varandra med vad som helst, en planka, hammare, man tager vad man haver. Så ska polisen larmas, extrapatruller ska också åka dit för gängen är stora. Ibland helikopter … ambulanser, sen allt tjafs, några åker i ambulans till sjukhus för vård, några med polisen för arrest. Sen ska domstolen ta över, advokater, kanske sitter den/de våldsamme i arrest, där ska det ätas och bevakad.

Vad tror ni ett sånt här invandrargräl mellan två grupper kostar oss? Jag tror inte 100000 kr räcker och detta skitproblem skapar de om och om igen. Trodde de ville komma till ett fredligt land och leva ett normalt liv. Men gode gnu så de tär på alla våra instanser som tänkas kan. Hur länge tror ni vi har råd att låna pengar för främmande folks gärningar eller bara rent av omkostnader för hela deras liv, utan att de någonsin kommer dra ett strå till stacken. Snarare bara dra ner förstöra så mycket de kan av landet, värderingarna, folket de hatar.
Här inkluderar jag verkligen inte alla invandrare som trivs, lärt sig svenska, jobbar som alla andra och fostrar sina ungar till vettiga människor. De vi vill ha här och är glada för att ha här.

Nämen, nu blev det gnöl på sluter. Jag som gungade så fint i midsommarens sista turer. Som knorr på gnället har jag ont i Hela kroppskrället idag, så nu blir det till att sona allt trevligt vi hade igår. Sonen och farfar tänkte såga upp mer av de stora fällda träden som ännu ligger på tomten. Men till bakfulla grannarnas lycka, gick inte sågen att dra igång.

Själv ska jag ta mig in i duschen och sen gå ut i sommaren, visa att jag lever.

Fridens

Urinrör till salu

Välsignad blöta har skänkt 25 mm och dagen ser grå ut, droppande lite tveksamt till om det är färdig regnat? Själv njuter jag av svalare temperaturer och det grå, avslappningsvädret, som nu gjort det gröna ännu mera grönt. Ingen kommer få några tokiga idéer om allt som ska göras, som så fort solen skiner.

Jag har ringt syster på njurmottagningen, bett henne be läkaren skriva ut något penicillin som slår ut allt vid urinvägsinfektion. Läkaren ska ringa upp och gud vare lov att hon gör det, för snart handlar mitt liv bara om att kissa och känna att jag har ett urinrör.  Ett har jag lärt mig, känner du av en kroppsdel, då är det banne mig något fel på den. För du sitter väl inte till vardags och känner att du har ett urinrör?

Så ringde dotter för några dagar sedan, ville fira midsommar med oss, ingen av deras vänner vill fira tillsammans pga coronan och jag blev så himla glad, är nog första gången de firar med oss. Vi pratade om hur vi skulle få till det med två meters sittande och ätandet, vem gör vad, nu när vi blir fler. Sen ringde hon idag och ungarna är ännu himla förkylda, så det blir nog inget. Ärligt, det är lika bra de stannar hemma, inte vill vi eller sonens familj få baciller från en annan del av stan. 😀 En annan del av stan, har nog andra baciller och det vore inte kul om sonens ungar blev sjuka nu under sommarlovet. Fick jag en förkylning nu på sommaren håller jag nog på till Lucia.
517C4E5A-DAB8-496E-A91B-5D25B0CB6271

Nu tog jag en Alvedon 665 mg, några kartor av den borttagna medicinen har jag kvar, äter så sällan av dem. Vill dämpa kroppens kännande och samtidigt lugna ner min oro för urinvägsinfektion. Jag är ju livrädd för att åka in till sjukhus i normala fall, nu har jag ingen lust alls att komma in där akut mitt i covid19 skiten. Nej, för sjutton ge mig tabletter att ta, om jag blir värre.

Jag är helt ensam denna förmiddag, maken tog Frasse med ner till ungarnas hus och jobbar där ifrån. Så skönt att få några timmar helt för mig själv, så tyst och skönt.

Nu ska dagen ta tag i mig, visa vägen så något blir gjort. Kram på er varenda själ. ❤️

 

 

 

Rasta man och nakna ansikten

Jag som skulle berätta om skrumpna ballonger i staketet, rester efter en skolavslutning. Gubben på minst 50 bast med rastahår ner till midjan, funderade där jag satt halvvägs in i bakluckan som sällskap till Frasse i sin bur, satt där i skuggan och betraktade mellanmjölkens befolkning och konstaterar att vi ser ut, till och med väldigt olika. Han med håret, en grovhuggen svensk gubbe med rastahår. Fy tusan så fult och min hjärna kunde inte släppa undrandet varför han valt just rastahår? Tänkte faktiskt gå fram och fråga, tokigt, men rätt typiskt mig. Han stod där och rökte och så kom en kvinna som han tydligen väntade på och de skrek och gormade, gjorde olika fula gester till varandra, osams var de inte. Men sen skrek kvinnan så där som många yngre kvinnor gör nu för tiden, detta gälla ylande, vrålande och jag kände, det är inte klokt. En 50-taggare som larvar som en tonåring? Så där höll fyllgubbar och fyllkärringar på i min  uppväxt och då var de redigt fulla.

Folk är mer högljudda nu än när jag växte upp, klart de fostrade oss att inte skrika varken hemma eller i skolan. Men nu verkar vrålandet spridit ut sig, har fått för mig att det kommer från USA, som allt annat vi kunde klara oss utan. Där är de jäkligt högljudda när de ses, umgås, har varit där flera gånger och har bl.a åkt bussar med amerikaner, mest kvinnor till speciella ställen. Sett, framförallt hört hur de hanterar röstvolymen, men vem vill inte falla in i de till synes öppna, varma famnar de verkar erbjuda. Kom över, häng på, var en i gänget, alla ska med. Wiiiiiii iiii!

028BEA73-3D1E-4400-88BC-4C622665AAC8

Nyfiken slutar jag aldrig att vara, då är man död.

Jo, det finns något speciellt med amerikanska kvinnor, tror det har med sammanhållningen de tvingades till, när de kom emigrerande utan ett skvatt. De var tvingade att hålla ihop, hjälpa varandra.
Men amerikanarna är fantastiskt duktiga på att organisera stora event, tänka på allt och alla. Sen är det väldigt skönt med den öppna trevliga attityd de har till andra, de är lätta att komma i kontakt med. Man ska bara inte tro att allt positivt de säger menas något med, då kommer man få en trevlig tid.

Här hemma konstaterade jag för många år sedan att volymen på förskolor ökade markant, så fort det var invandrade barn med och nu verkar det ha blivit helt självklart att de ska vrålas redan där. Personalen får tinnitus, men det kanske känns som något slags pris att betala, bara ungarna slipper fostras.

Jaha, så var surtanten framme, det är USA:s och invandrarbarnens fel att folk skriker så infernaliskt i onödan i vårt land. 😃 Idioten har fördomar, så sant. Tror alla har det, men det är finare att låssas som att man inte har det.

Igår tog jag en vaccinspruta mot fästingar, det var fem år sedan, har ont i vänster överarm, så där som man brukar efter en spruta. Det var det som gjorde att jag satt på en parkering i bilens baklucka. Maken var in och handlade efter min vacinering.

Jag konstaterade i eftermiddagens skarpa solstrålar att folk som går från Ica till sin parkerade bil ser ut som det de tänker på, tror jag, gissar jag. Vissa är så lätta i steget och ansiktet ser avslappnat ut. Tycker mycket om att titta på ansikten som inte vet att de är betraktade, ger mig samma lyft som när jag tittar på väldigt gamla svartvita foton på vanligt folk. Deras ansikten är så naturliga, nakna i den tid som flytt. Nutidsmänniskan är ju så full av medvetenhet nu för tiden, med allt poserande i tid och otid.  Ser man sällan nakna, äkta ansikten mer än i smyg.

Nu ska vi packa ihop det sista så

fridens på er alla! 🌸🌸❤️🌸🌸❤️🌸🌸

 

 

Stor glädje och oro

1C85D28E-198D-46A2-BBA7-3ADEF171F12B
Med lite fartvind i håret, med betoning på lite, åkte jag i promenadtakt runt i vårt område, maken och Frasse promenerade med. Det var en härlig tur, runt vägar som inte fått besök på lång tid. Min scooter levererades utanför porten av en glad tjej, som rattade stora lastbilen som en leksak.
Där satt jag på scootern och läste instruktionsboken, mina ben var svaga, skönt att sitta, kroppen darrade och jag kände mig som utanför mig själv. Maken kom ner och jag fick rusa upp på toa … jäkla start på mitt nya liv.

Det var senare när jag läste instruktionspapper och annat som jag såg att rummet den skulle förvaras i skulle vara bara för närmast familj/hjäpare och andra scootrar till behövande. Som om luften gick ur mig, jag har ju haft sånt besvär med att snubben på kommun som skulle sköta detta, gjorde sitt jobb. Jag försäkrade den igår så klart, men måste ju gå på idioten igen, om att fixa ett sånt där litet hus som den ska stå i året runt. Ringde igår, han svarade inte, lämnade meddelande, han har ännu inte ringt. Han lär inte ringa, maken har ringt tidigare många gånger, utan att idioten ringer upp eller svarar. Det är denna snubbes ansvar att se till att scootern står för sig själv i ett utrymme dit andra inte har tillgång. Det är ju han som har kunskap om hur detta skulle gå till. Nu när vi åker till landet har vi låst fast den i ett väggfast föremål där nere, men den står ju helt öppet i källarrummet, där vi i husen kastar papper, ni vet där bokhyllorna står. Vi har ju så liten hiss att den inte får plats, annars skulle den självklart bott i vår hall.

Tänk att jag inte kan få vara bara glad … alltid ska det vara något. Vi har ju fått ett  tjuvsamhälle av stora mått, så står min scooter kvar när vi kommer hem får jag nog en tår i ögat. Det jobbiga är ju att i mitt bakhuvud kommer dessa orostankar mala på, sånt blir jag utmattad av, oron.
Sen ska den laddas, om den står oanvänd som när vi är på landet ska den laddas ett dygn varannan vecka. Just nu känns det som om det som skulle bjuda på frihet ställer till det. Klart vi åker hem och laddar, post ska hämtas, så det ordnar sig.

Undrar varför det så ofta ska vara så besvärligt att bara få något, vara glad och fortsätta leva med en ny möjlighet?

Nu ska jag sätta igång och packa.

Fridens!

 

Mönster kaffeslurk och annat löst

Idag fick jag kontakt med en skolkompis, så roligt att höra hur livet blev för honom. Vi ska träffas med respektive på en fika på landet i sommar, det ska bli kul. Lite uppåt som jag var plockade jag fram mönster och mönsterpapper, här skulle det fixas, tanken är att sy sommarklänningar till flickorna tre. Asså jag har inte sytt på massor av år.

Upp med mönsterpappersrullen och så mönstret, rita och rita som jag har gjort så otroligt många gånger i mitt liv.
När ungarna var små sydde jag väldigt mycket till dem och till en kemtvätt vars kunder ville ha hjälp. Så jag har varit duktig, sytt bröllopsklänningar, kavaj till maken och sånt man inte ger sig på som nybörjare.
Men hahaha det var då, nu ringrostig och darrhänt. Min tanke var att sy ärmlösa klänningarna av något av alla mina aldrig använda klänningar som bara hänger. Sen finns det så klart mängder av tyger … men var, förmodligen nerpackat i källaren.

Så när jag nästan är klar med mönstret kommer jag på att NU just NU ska jag testa att göra det där kaffet det plötsligt stod om överallt, till och med kvällsprogrammet i SVT hade en som visade hur man gjorde. Vad det heter? Måste kolla minns inte just nu. Här kommer det … Dalgona coffee Koreansk kaffedrink.

Till två personer i en vispbar bunke 4 msk socker, 4 msk snabbkaffe och häll över 4 msk kokande vatten. Vispa av bara sjutton 2-3 minuter, blir tjockt, lite pösigt. I höga kaffeglas, lägg i ett gäng isbitar och häll på 2 dl mjölk i varje glas, toppa med skummet. Det var gott, men jag tycker det var rätt starkt själva skummet, nästa gång ska jag inte ta så mycket ovanpå mjölken och isen.

Min man satt och konfererade med flera på sitt jobb, han jobbar ju hemifrån som alla som kan. Han undrade vad sjutton jag gjorde, vispa på högsta, kastade ispåsen upprepade gånger i golvet för att dela på isbitarna och några satt ändå ihop och kastades på diskbänken några gånger. Jag skulle också undrat vad det var för oljud hahaha!

Tillbaka till att sy, i min kreativa yra tog jag fram kartongen med alla mönster. Tänker sätta mig och drömma lite, tänkte sy mjukisbyxor till femåringen och elvaåringen eller T-shirt. Leta lätta mönster, det blir som att börja om, antar att det är som att cykla, har man en gång lärt sig, så sitter det där det ska, när man prövar. Men vingligt lär det bli, minns inte ens hur symaskinen träs.

Idag ringde en av njurläkarna mig. Oroat mig att jag har en urinvägsinfektion på väg. Tänkte redan i söndags att jag ville kolla det hela, ringde njuravdelningen på söndagskvällen och fick via en sköterska remiss att lämna kissprov. Idag ringde läkaren och provet var ok. Himmel och hav vilken lycka, jag är så skiträdd för UVI, framförallt blir jag så sjuk och det tar så lång tid att bli frisk. Sen väldigt rädd att det ska gå uppåt, har ju bara en njure, donerad av en vän.

Eftervården av min njure har varit så himla bra, jag litar verkligen på dem, hittills har allt fungerat så bra. ❤️

9FFE3E10-B1CD-4020-BF13-262B195BCEFE

Nu planerar sonen och jag för midsommar, han kör förrätten med sill på olika vis och jag det vi grillar och allt runt det. Sen har jag ett recept på en tårta med hembakt botten, lemon curd, grädde och jordgubbar som blir årets midsommartårta. Det är sonen som lagar all mat i deras hem, han är verkligen duktig, dottern likaså. Något jag är väldigt stolt över, att båda blev som mig med matlagning, intresset och lusten att planera och laga mat både till vardags och fest. Bakar gör inte sonen, det gör hans fru så gott. Men min dotter hon kan också baka, där dräller det ut surdegsbröd, tårtbottnar och gud vet allt ur ugnen. Tror hennes yngsta snuffla kommer bli som oss matmänniskor, åt hennes bullar sist vi träffades, så fina, runda med god fyllning och hon är tre år. Det ska börjas i tid … våra stod ofta vid spisen på en stol för att steka mat.

Nej för tusan nu ska jag fixa klart med mönstret.

Fridens!

Humle men inte Dumle

En strålande om än luftig dag med björkar som susar, humle som lovar och syren som doftar ikapp, för de som har lukten i behåll.

Irriterade mig på ordet hemester, sonen sa att det inte var nytt, när jag tyckte det var larv. Tänker på alla familjer som aldrig har annat än semester hemma. De har inte råd med mer, är kvar hemma under semestern. Men nu tänker jag på ordet hemester som ”tillverkats” för att Corona kom. Plötsligt måste alla vara hemma, ojoj, låt oss döpa om årets elände till något hippt att säga.

Den där hemestern har visst givit husvagns och husbilsförsäljningen en jättetopp. Undrar om de tänker på att den rara staten har lagt en massa skatt på inte bara husbilen utan också på att ha den stående på tomten året runt. Som om en privat tomt var statens P-plats.

4DDEAC98-211A-4676-B42F-2B10D06A5C66

Idag har en granne på andra sidan vägen visning av sitt hus och det är så många där och tittar att det inte är klokt. Nu ska vi alla ha hemester och då ryker de röda stugorna i en farlig fart. Jag har suttit ute och tittat på folk som vallfärdar till objektet, bilar kommer och åker. Hundar, vuxna och barn, nej, nej tänker jag ibland när hundar är med, stora rackare, vill inte ha en symfoni av hundar som skäller tillsammans mot varandra. Barn i olika åldrar pratar, hoppar och skrattar, jajaja tänker jag, kompisar till mina barnbarn.

Vem minns inte somrarna under uppväxten i hyrd stuga i stugbyn, så otroligt kul vi ungar i alla åldrar hade. Badade, tältade någon natt och for omkring, så spännande det var att leva, lite småkär i en 13-åring som inget såg. Det är så jag tänker när barnfamiljer tittar på grannens hus, dessa barn och mina barnbarn kan göra somrarna till något magiskt.

Hökögon

Äntligen finns jag igen, om ni visste så besvärligt det är att inte vara någon, att inte kunna legitimera sig. I måndags var vi till poliskontoret och i onsdags kom beskedet att mitt leg fanns att hämta. Får nog tacka coronan för den lilla mängd människor som sökte pass och annat.

En familj med tre mindre barn var där samtidigt med oss, pappan parkerade bilen, så mamman passade på att mäta ett av barnen, prick 100 cm sa mamman. När jag var klar med mitt stod pappan ensam med barnet för att mäta. ”Han sa, nu ska vi se … och jag svepte förbi på väg ut och sa ”prick 100 cm.” Han blev ju såååå förvånad och skrattade, ”snacka om hökögon hahaha!” Klart jag sa som det var, att mamman redan hade mätt ungen. Dagens roligaste skratt! Man har det inte roligare än man gör sig.

Idag smider jag planer, packa lite ska jag, landet över helgen, vi har jord och annat som ska dit, tar mycket plats i bilen, lika bra att ta med det nu, så nästa gång vi åker får vi med oss allt som behövs för att stanna längre.
Jag ska handla med mig frukt och lite choklad till mamma och tre Skagenbakelser, en till henne och de andra till min morbror med fru på vägen till landet. Morbror med sin lungsjukdom sitter ju där han sitter,  kommer ingenstans, så jag slänger in lite gott att äta och tidningar. Sen har jag beställt som buffé för mig och maken från en Saluhall vi har med underbar mat.  De får plocka ihop olika rätter, som vi kan äta när vi kommer fram till landet.

26AB328F-E0FD-49C9-B9BC-1CCF8DB515C3

Så oroligt allt är, inte bara här hemma utan i hela världen. Tänker ibland att det börjar bli som de där katastroffilmerna. TV visar hur folk slåss, rånar butiker och folk, slår ihjäl varandra om de får en chans. Inspelat i nattens mörker, rusar dessa galningar runt och har badboll i IQ. Ingen vanligt tänkande människa kan tänka att polismannen som kvävde killen gjorde ett uns rätt. Oavsett att han som dog tydligen var ett riktigt as, välkänd inom polis och domstolar. Inte lite illa han har gjort andra i sitt liv.

Sen läser jag vidare, statistik över vilka som blir skjutna av poliser i USA, mest vita. Då tänker jag på det här jäkla ”rasistkortet” som allt för många kör upp i ansiktet på folk, så fort de kan när någon privat eller polis påpekar att de inte sköter sig. Men samtidigt är det så att färgat folk har det motigt och mycket skit ligger och skvalpar i botten. Samtidigt som just de har möjligheter, samma som fattiga vita, men med föräldrar som knarkar bort sina liv, sina barn, så är ekorrhjulet det sociala evigas rundgång.

Vems fel det är … vi har ju alla ett eget ansvar, det tycker jag ofta glöms bort, i alla fall i vårt land, här verkar det mesta alltid vara någon annans fel eller skyldighet att ta ansvar. I landet där allt är gratis i uppväxten och mångt och mycket subventionerat som vuxen.

Samtidigt tänker jag på mig själv här i mitt land och all förändring som skett med dessa invandrare. Minns från min skolgång, en kille som kom från ett annat land och gick i vår skola. Han var sjuk och behövde medicinsk hjälp som inte fanns i hans land. Det var spännande att titta på honom och fundera över hur det var i hans land, aldrig vad jag vet var någon elak mot honom.

Sen var det äldre tonåren, då mötte jag svarta amerikaner som inte ville åka till Vietnam, desertörer.  Varför var det bara de svarta som deserterade? Rätt många mötte jag på discon i Stockholm, trevliga och spännande killar att prata med. Minns att en sa ”att det svåraste var att lära sig svenska, för alla svenskar ville prata engelska.” Så var det då, även andra arbetsinvandrare av den rätta sorten, som ville arbeta och behövdes lärde sig svenska. Det är inte så svårt att förstå, att vi inte hade något emot de invandrare som kom då.

Ååå fy här kunde jag skriva mängder av skäl till att invandringen i nutid är så …

Jag hoppar över det hela. Inser att jag och ett gäng vanliga människor med sunt förnuft skulle kunna ösa skutan torr, och få det mesta på fötter. Man måste vilja och våga.

Fridens på er alla över helgen 🌹🌹❤️🌹🌹

En repris från 2014

Som ung var jag utan kroppstänkande, jag bara var och smal som bara den. Jag fick vänta till över 30 års ålder innan jag började uppleva att jag hade en kropp att tänka på och det är nu förfallet långsamt öppnas upp.

En kropp kräver uppmärksamhet och till att börja med var det positivt att gå upp de där första tio-femton kilona, ”så klädsamt” sas det ofta till mig. Jag var inte längre en okvinnlig pinne att hänga kläder på. Jag var normalviktig, nu ickerökare.

En del vänner var genom alla år sk överviktiga men inte störde det mig, vikt tänkte jag aldrig på varken för mig själv eller andra.

Men det är nu när jag icke anande lever mitt liv i familjens sköte med allt det där som snurrar runt när livet är som mest liv. Det är då mina tidigare ynkligt smala fettplättar börjar växa till en modell jag inte alls är förberedd på.
Långsamt går det, år läggs på år med lite mer av mig runt midjan, så smått börjar jag få en inblick i en helt ny värld, överviktens.

I den världen inser jag att tidningar som förr var ett nöje nu mest är irriterande, ena uppslaget recept på bullar och kakor vilket jag så gärna göder min familj med, bull och matmamman i sitt esse.
Vänd blad och katastrofen var ett faktum, övervikt var något av det absolut värsta man kunde råka ut för som kvinna. Sida upp och ner med ynka menyer, sladdriga salladsblad och smaklösa fettfria utsvävningar artikel på artikel.
Nu börjar jag långsamt fatta att jag har gått från ”nöter kläderna från insidan” till köp gärna ett förtält och göm dig i.

Så omedveten om det som väntar en överviktig, det som för min del var jobbigt var mina egna tankar om den här förbannade övervikten, så mycket jag borde hela tiden. Plötsligt skulle jag som var största soffpotatisen börja springa runt i naturen, gilla läget. Nog fan sprang jag och konstaterade att min kondition var så långt ner i botten att den verkade totalt omöjlig att hämta upp. Jag låg i spåret, stod på alla fyra och fick inte luft, det var en omöjlig uppgift att få fart på fläsket.
Det gick så långt att jag var tvungen att gå till doktorn som konstaterade ansträngningsastma vilket var vanligt att man fick om man slutade röka och började träna hårt.
Hur man än gör har man ändan bak och inget ska gå lätt.

Så den klädsamma extravikten efter rökstopp blev plötsligt en allvarlig astma som slog till vid varje förkylning, jag fick gå till en speciallist som konstaterade att jag hade en sjuårings lungkapacitet lite för ofta för att vara roligt.
Långa perioder med mycket mediciner och lite fysisk rörelse gav mina fettplättar ännu lite mer just fett.

Nu börjar det hela bli något som upptar större delen av mitt vakna liv, jag går in och ut hos viktväktarna som barn i huset utan hållbart resultat. Här prövas speciella soppor och allt tänkbart även det otänkbara dieter för att gå ner i vikt. Inte blev det bättre av att njurarna håller på att lägga av sitt arbete och min njurläkare med tyngd varje gång påpekar att det är bra om jag går ner i vikt.
Mentalt blir det kaos i skallen till slut och jag skakar av mig ångesten över att kanske bli för fet för transplantationen.

Det blev transplantation och jag mådde så dåligt och åt inte ett smack på tio dagar, gick inte att svälja ner allt bara växte i munnen. Hem till Anders goda mat och med jättenäven kortison tillsammans med resten av medicinen som ska hålla kvar min nya njure i min kropp.
Kortison vet ni vad den gör med kroppen? … men jag vet, man blir tjock. Så nu har jag gjort den långa resan och kommit till slutstation.

Kan någon tala om varför jag började skriva om detta? Ett liv pågår till det är slut och min historia har ju inget slut? Ännu.
Var väl uppslaget med att se vad man passar i i förhållande till sin form som fick igång tankarna. Jag saknar alla år jag bara var utan tankar på att passa andra, för det är väl bara det de handlar om. Att bli vägd och mätt med andras ögonmått, jaget passar men den yttre formen har ingen plats i vårt samhälle.

Nej, nu får det vara nog med fettceller för idag, helst för resten av livet.
Lite sol och blå himmel med bomullsmoln, snart en sväng till Ica, vardagen tar över.067F9053-5323-448B-B67B-002675CE23A4