Dagen Nozoilsprayen gav mig en blodblåsa på läppen fråga inte hur

Ibland känner jag mig så obstinat, en inre irritation sprider sig inom mig och vad jag än gör blir jag bara frustrerad. Dummar mig med ett inlägg på Facebook, orkar inte med andras åsikter när de inte tycker som mig. Får man vara sån undrar jag som tog mig friheten att avsluta kommenterandet med att jag tycker som jag tycker oavsett. Punkt, pyspunka och konstigt nog vet jag exakt vem som hoppar in och vill ”sätta mig på plats”. Visst är det lustigt att man vet vilka som näbbar och vilka som är sig själv utan så mycket mer lust än att tänka högt utan mål att trycka till. Om man tänker att de man irriterar sig på har något att lära mig, så vill jag inte höra på det örat idag. Jag vet då precis vilka som har något att lära mig, hur konstigt är inte det? Borde jag inte lära mig något och inte bara sura?

Eftersom jag har använt min dag till att frusta och irritera mig så passade jag på att smälla av när samma Fb vänner återigen sätter in förskönande foton på sig själva, vissa älskar att visa upp sig och jag har svårt för det. Varför har jag svårt för sånt, inte skriver jag något om det, tummar varken upp eller ner bara muttrar invärtes.

Vad har man för behov när man visar upp sig? Vad lider man av när man inte gillar sånt? Det är skillnad på bilder det ska erkännas, riktiga bilder, äkta bilder är aldrig fel, men de där man förskönar med teknikens hjälp, nää bevare mig väl. Nog om det.

Tror jag kryper ner i sängen och läser, måste ju komma en bättre dag imorgon. Städa undan (är på landet) och åka och hälsa på mamma, en stund jag kan känna frustration över, att bli mamma till sin mamma är inget tillstånd jag önskar något.

Skratta åt eländet, lägger mig nu.

Konsten att be om hjälp är jag usel på

Ibland vill sig inget, livet blir rent av hopplöst för en stund. Jag var i måndags och tog bort ett födelsemärke vid hårfästet ovanför örat och fick en ny tid till det andra märket som satt vid sidan ovanför midjan till idag.

Så idag var jag dit igen till det välkomnande stället med samma läkare som i måndags. Naturligtvis kom jag lite tidigt och de ursäktade sig, skulle fika innan det var min tur, inga problem att vänta mer än att jag fick en omgång hjärtklappning vilket händer ibland och det är sånt ”man får lära sig leva med” sa hjärtspecialisten när det undersöktes för några år sedan.

Jag får födelsemärket borttaget och tackar för mig, ringer en taxi och går ner till entrén till huset och det är nu lågtrycket rasar ner i knävecken. Först sitter jag på en utfällbar pall med huvudet långt ner, allt glittrar i silver och jag vet att jag snart kommer svimma. Lägger mig på golvet på sidan, hjälper lite, rullar över på rygg och tänker måtte det inte komma någon som blir rädd när de ser mig. För visst är det otäckt när någon ligger ner på fel ställe, man förstår att det är någon som behöver hjälp, är sjuk. Jag reser mig mödosamt upp och kikar ut, ingen taxi.

Nu går jag, vinglar jag ut och sätter mig i en trappa ute ner till entrén, det blir sämre igen och nu rullar panik och rädslan in, taxin kommer inte och jag kommer inte ihåg taxinumret, kommer inte ihåg ett dugg, bara koncentrerar mig på att sitta upp.

En kvinna går en bit bort och jag gör det svåraste som finns i mitt liv jag ropar på HJÄLP och nu när jag skriver det vill jag bara gråta. Asså, man ber inte om hjälp, man biter ihop och klarar sig själv. Inte vara till besvär för andra, ber damen hjälpa mig ringa efter en ny taxi, men det är kö och samtidigt står en buss vid en hållplats några meter från oss, som kommer köra förbi vid vårt hus, så kvinnan hjälper mig in i den. Kvinnan som kör bussen stannar snäll utanför mitt hus och hon väntade, såg till att jag inte svimmade insåg jag när bussen stod kvar där hon lämnade mig en stund efter att jag gått av.

Väl hemma lyckades jag värma lite soppa, sen sov jag resten av dagen. Blodtrycket tog jag och då låg det på 80/53 suck, blir aldrig någon ordning på min kropp. Bara att inse, jag orkar en uppgift i veckan inte två, då vet man aldrig hur det går. Tror ni att jag känner mig stark och fylld av lust att ge mig iväg ens på promenader?

Hela jag känns som ett hopplöst fall som inte garanterat klarar sig själv. Jag vill bara gråta, inte så där vacker med tårar trillande ner över kinden utan mer ett forsande, snorande, hulkande, men något sånt blir det inte av med. Vad ska det tjäna till?

Så jäkla tråkigt inlägg men så här blev det idag, snart kommer maken hem och tar hand om mig. ❤

 

 

 

Födelsemärken häck väck!

Nyss hemkommen från en annorlunda upplevelse, jag ringde för en månad sedan och bokade en tid hos vad jag trodde var en ”privat” plastikkirurgmottagning.

Idag kom jag dit och fick direkt komma in till doktorn som liksom bara dök upp, jag var inte inskriven eller ett dugg, kvinnan i receptionen var upptagen med andra patienter. Jag får visa mina två födelsemärken och han säger vi tar det i ansiktet, så får du en ny tid till det andra. Upp på båren, får en bedövningsspruta som jag uppfattade hängde kvar, våga fan känna efter. Själva doktorn fick ett samtal om omkakling av sitt badrum och där låg jag och kände att bedövningsmedlet liksom trillade ner förbi örat. Jag blev aldrig klok på om det var sprutan som läckte eller om den var borttagen och medlet rann ut lite.

Sen kom han goa doktorn och så vi pratade om transplantationshistoria, han var påläst och undrade vad min läkare hette som opererade mig på Huddinge. Jag kunde inte komma på professorns namn, inte doktorn heller, men han tyckte att jag skulle gå in till missionskyrkans kafé för där brukar min professor sälja smörgåsar till kaffet på måndagarna, så kunde jag hälsa på honom, han var tydligen uppvuxen i ett missionärshem … stackare tänkte jag.

Sen kom en varm kvinna och torkade bort blod, satte på ett plåster, sjuksyster tänkte jag. Vi pratade närmast hysteriskt så där som man kan göra med vissa som det liksom säger klick med. Vi gick till receptionen och pratar så mycket att vi drar igen dörren om oss, då först ser jag hennes namnskylt, även hon är doktor. Detta ställe är så märkligt, lättsamt, välkomnande att jag på vägen hem sitter och fnissar för mig själv. Ny tid har jag till på onsdag, lika bra att få det gjort, min doktor har jobbat där i 25 år och det känns tryggt med honom överläkaren specialist i plastikkirurgi och i allmänkirurgi. Vilken tur så nära mitt eget hem, nu ska jag tipsa sonen som vill ta bort några födelsemärken även han.

 

Med elmoppe igen

Just nu känns det lite lustigt, vi har varit och köpt en begagnad mindre elmoped till mig. Jo, det är sant jag har en redan, men den går ju inte riktigt in i min hiss och jag blir helt slut av att baxa den in/ut genom hissdörr och porten, så den har bara stått i hallen sedan jag köpte den. Två turer har jag kört med den, så den är verkligen ny, hoppas jag kan hitta en köpare.

Det här att det känns lustigt har mest med min egen känsla av att sitta där som handikappad, jag är ju inte det och så är jag det likväl. Min dröm är att gå till barnbarnets skola och hämta honom när jag vill, nu kan jag det med lilla elmoppen. Den går i promenadtakt så T kan gå bredvid mig hem till bostaden, tänker att vi kan sen när värmen kommer gå ner till stranden, ha med saft och kaffe, mata fåglarna, läsa högt i en sagobok, mina drömmar kanske inte behöver vara drömmar längre, jag kan till och med lämna hem honom till sitt hem.

Igår var vi på restaurang, sonen fyllde år så det blev middag med familj och vänner, så trevligt med lilla fyramånaders bebisen som gnöla en stund, fick bröstet och sov sen på soffan mitt i allt. Grabben snart tre for som en skållad råtta mellan borden med moster i hälarna. Sen satt han också med oss, skötte sig fint. Även jag skötte mig bra, drack en Margeritha drink, det var åratal sedan sist, sånt kan man göra när man inget körkort har, men sen blev det vatten till maten.

Jag saknade T, blev väldigt ledsen när jag kom på att jag inte alls skulle träffa honom under middagen. T levde loppan med sin moster med familj, satt på Friends Arena och roade sig med direktsänd Melodifestival om nu någon missade det? Inte, skulle inte tro det vare sig man ”såg” eller inte ”såg”.

Vi har varit en sväng till min mamma, nu vill hon handarbeta, så jag har köpt garn och virknålar, hon pratade först om en liten kofta till barnbarnet, men insåg nog att det är en liten halsduk med enkla fasta virkade maskor  eller stolpar hon får sikta på. Mycket som inte fungerar efter en stroke, fast man kan se helt normal ut.

Inte hade hon tid med oss inte, de har betalda ungdomar som kommer varje lördag och söndag, komun betalar deras lön och många av de unga utbildar sig sen inom vården. Frågesport, måla, rita, baka, pyssla, promenader, utelekar på sommaren och så hänger de med på utfärder ibland, sånt gör de med de gamla, mycket trevligt. Efter frågesport blev det kortspel ”Finns i sjön” och då åkte vi hem, hon verkar vara nöjd med ungdomarnas sällskap.

Imorgon ska jag till en privat mottagning och ta bort två födelsemärken, ska bli skönt att få det gjort.

Ikväll blir det slöhög i soffan av mig, lite sticka och glo på TV, känner mig trött efter helgen, känns som om det har gått i ett.

En man som Ove

Slår ihop boken på småtimmarna, vid den tiden de flesta dör och känner en tår rinna ner för kinden samtidigt som jag fysiskt ryser till. Ett mycket ovanligt känslomässigt slut från min sida efter en bok.Men vilken bok, vilket språk, känsla och djupa kunskaper om hur det kan vara i en människas liv. Så befriande skönt att läsa, utan stapplande torftigt språk, utan med författaren eget personliga uttryck.

Böcker och läsandet har alltid varit min livsluft, lust och längtan att få ligga där i nattens tystnad och kliva in i någon annans liv, ta del och reagera. Otroligt många böcker, mest deckare kastar jag mig igenom utan minsta tanke, men även där finner jag favoriter med språk som tilltalar mig, likväl som bottenskrap jag knappt orkar läsa klar.

Min dotter sa en dag när vi stod vid en av bokhyllorna ”du läser så tunga böcker”. Jag minns att jag tittade på henne och förvånades, här har vi dottern som gjorde allt det där jag hoppade över när det kom till studier. Det här med läsandet har tydligen inte alltid med hög utbildning att göra, fast det underlättar att inte vara analfabet. 🙂

Det finns allt för många upphöjda män i bokvärlden som skriver på det torftigaste vis,  nog sitter varje punkt och komma på rätt ställe, men närhet till komplexa känslor har de inte och skriva kan de inte. Men de sitter där på sin tron och kämpar ur sig konstiga meningar under tiden jag läser och läser undrandes när boken ska börja. Det finns något i bra texter som bara fångar mig, ett språk, tilltal som bjuder in och delar med sig. Nyfiket läser jag vidare och önskar att boken aldrig tar slut, sörjer både personerna och livet jag deltagit i när sista sidan är läst.

Jag har läste de tunga ryssarna, med spänning först för att se och förstå varför de anses så bra och framförallt kunde jag läsa en sån bok? Det var många år sedan nu och det blev starten för mig på det där min dotter sa en dag ”du läser så tunga böcker”. Men jag är alläsare så jag kan hålla i de mest oväntade böcker under nattens timmar. Alla roas av olika stilar, olika uttryck, så det är skönt att få leva i bokens flödande land, där ”alla” lär sig läsa och fri tillgång till ordens rike finns på biblioteket.

Nystart

Äntligen har jag börjar känna mig piggare, jag har aldrig varit med om något liknande i förkylningsväg, tänk er själva att vara dålig sedan julafton. Nu är jag långt ifrån igång igen rent kroppsligt, kroppen orkar inte mycket, så jag ökar lite för varje dag, så att jag ska komma igång.

Förra året var ingen höjdare för mig och hur stressad jag kände mig förstod jag av en händelse av privat natur som utspelade sig för ett par veckor sedan. Som sagt denna förkylning med helveteshostan tog all energi och så detta med att min mamma ständigt behöver omsorg, det ska handlas, beställas, hämtas, köras och som jag har mått har min man fått ta allt ansvar. Jag orkade inte med känslan att han som ständigt har mycket kring sig också skulle ta hand om min mamma.

Det blev för mycket och jag insåg inte då, men har förstått det nu att jag har fallit tillbaka i utmattningsdepression fast minus själva depressionen. Du som själv har drabbats vet hur det är att äta middag och en timme senare fundera på vad du åt till middag? Går fan i mig inte att komma på vissa saker och det känns skrämmande, jag har frågat min man om han tror jag håller på att bli senil, vilket han inte tror. Men efter den där personliga touche down upplevelsen insåg jag verkligen att jag kände igen allt min kropp och själ gav prov på. Precis så här var jag när jag gick in i väggen, så hjärntrött för minsta lilla.

Sedan sist har jag fött barn igen, mitt femte och sista barnbarn hoppas jag. 🙂 Den var den längsta graviditet jag har upplevt med min dotter så sjuk genom en stor del av tiden och misstankar om att det var fel på barnet vilket jag själv aldrig trodde, men det är svårt att hålla ordning på känslorna när läkare och teknik säger något annat. Dotter har ring och ringt varje dag, långa oroliga samtal, det var bara att finnas där. Sen mammas samtal.

Men klart hon födde en frisk dotter som ser ut som en kopia av hennes mamma som nyfödd. Så året som tog mig har innehållit sjukhusvistelse med mamma som fick en stroke, rehab, nytt boende, massor att ordna oavbrutet, papper, rensa hennes radhus, hela tiden tänka på vad hon kan tänkas behöva med sig av allt i huset, handla, släpa, ringa mängder av samtal, säga upp prenumerationer och tusen och en prylar, ekonomi, autogiro, tänka på vad som är bäst med det ena och andra, klart hon ska ha kontaner, ordna färdtjänst, kläder och vinterkläder ner i hennes källare, personliga möten om mamma, kvällsmöte med information känns som om jag har fått ett skolbarn att ta hand om, här föds barnbarn nummer fyra och vi åker hem från landet mitt i natten, inget barn? De är luriga de små, kommer när det passar. Så nu har jag två prinsar och tre prinsessor.

Det blev bara för mycket med den här helveteshostan månad efter månad efter allt runt om. Punkt!

Nu blir det vilsamt som gäller, drar ur sängkläderna, vilar. Byter orkidéjord på många orkidéer, vilar, det får räcka för idag.

 

 

 

Ser jag mig själv eller?

I juklapp fick jag de senaste av mina blogginlägg här från wp utskrivna i böcker, så nu har jag 12 böcker med mina egna ord, bilder, både egna, men mest andras för att lyfta text och göra mig, orden mer lättillgängliga, lättsmälta.

Det har varit ett nöje att läsa om mig själv, mina tankar, val, bekymmer, misslyckanden, nöjen, njutningar på både längden och bredden. Att under så många år se sig själv utveckla skrivandet och mogna har varit en spännande resa, som jag nu först med dessa samlade tankar i böckerna 2006-2016 ser min egen utveckling i.

Skrivandet utan anspråk på gramatiskt, språkligt, rättstavat men med min egen högst personliga ton med ett allvarligt djup, upplyft av humorns lätta svepande former. Jag vet inte hur många gånger jag har läst och tänkt, har jag skrivit detta, tänkte jag så? Inte så konstigt för vem minns så många års levande liv, händelser, åsikter och just tankar.

Egentligen är hela livet viktigt fast jag tänker att vissa perioder är mer signifikanta för min utveckling och ofta tänker i alla fall jag på intensivaste utvecklingen under mer svårare tider i mitt liv. De mjuka tiderna när vinden bara smeker min kind är de stunder allt tungt ska landa, bottna i min själ.

Så när 2009 börjar föds mitt första barnbarn vilket blir ett livsavgörande, livslångt kärleksförhållande vilket jag då ännu inte är medveten om. Vi båda är i behov av varandra utan att vi vet om det och jag känner karma som svepte oss samman. När sommaren kommer är jag gravt njursviktig och läggs in för operation av dialysslangar för att överleva fram till transplantation.

Hur många känslomässiga tillstånd tror ni man genomgår under en så lång period av fysisk nedgång, när kroppen håller på att lägga ner? Allt skrev jag om här inne, berg och djupa dalar, ömkan, gråt, sorg, ifrågasättandet av rättvisan i det hela, varför just jag, varför inte fyllot, narkomanen som ändå inte bryr sig om sitt liv? Varför en mutation hos just mig?

I bloggandets stund gör vi alla ett val av vad vi visar av oss själva, hur nakna vill vi vara inför andra, inför oss själva, utlämnade. Vem ser ni när ni läser mina ord? En som osvenskt skriver att det har varit ett nöje att läsa sig själv. Hur många av er tycker det är rent av osmakligt, skvalpande runt i ert eget Jantebad? Inte vet jag, friheten i bloggandet är ju skön på så vis att vi har friheten att slippa läsa det som tar emot. Jag vill inte vara någon, jag vill vara mig själv i den mån jag ser mig själv. Se sig själv är nog den svåraste resan vi gör under hela vårt liv. Att se sig själv i dagsljus är inte samma som i natten mjuka mörker.

 

 

Hon som dök ner inte upp

Glider in och ser att mitt senaste inlägg var 23 december, det var den veckan före jul när maken kom hem med en förkylning/hosta utom denna värld. Generös som han är bjöd han mig på den, julaftons natt när vi kom hem från familjens julfirande tog jag ett svanhopp ner i sängen och har ännu inte klivit upp.

Det är inte influensan utan virus, lagom till första omgången började se ut att vara avklarad kom min man hem med en repris som han delade med sig av till mig. Nu fattar ni va, vad jag har roat mig med sedan julafton. Maken själv han jobbar, får lite hostattacker då och då men mår riktigt friskt och bra, mutter. Själv har jag suttit upp större delen av natten, astman har gjort ett redigt återbesök. Jag började själv ta kortison i måndags för då blev det bli så tjockt i luftrören att jag blev orolig. Inatt har jag hostat, huffat, harklat försökt att få de som sitter i luftrören att släppa taget om mig.

Min kropp är nu så slut att den skakar av all tänkbar ansträngning, flåsar och har sig, solen strålar och jag får dra ner alla persienner och gardiner för jag får migrän av ljuset, så svag är kroppen. Mentalt känns det som om jag har givit upp, men int fan har jag de int.

Men nu har jag lämnat ett pip så den som ev undrar vart jag tog vägen vet.

 

God Jul

Nu passar jag på att önska alla er vänner en trevlig julafton med allt som hör till.
Snart ska jag leta fram lådan med nya plasthandskar så jag slipper rödbetsröda naglar och nagelband denna jul. Det har sitt pris att hacka rödbetor till sillsalladen.
Igår åt jag en dadel och lyckades bita av en flisa från en tand där bak, trodde först det var en sten i dadeln. Tungan for runt som en galning och kände inget direkt vasst, tacksamt att inget jourbesök behövs före helgen hos tandläkaren. Även spegeln fick vara med och titta hur det såg ut och kunde jag inte tro det, en maffiga gamla 60-tals amalgamfyllning hade tappat en bit av den riktiga tandens kvarvarande yttre skal. Det är alltid skalen runt tänder med amalgam som ryker.
Det här med hur vi säger ord kan verkligen reta upp mig, jag säger daddlar, men Ernst och vissa andra säger daadlar, daaadel. Herregud så jag retar mig på sånt, fast jag kanske själv uttalar ordet fel?
Men nu är tiden inne för gemenskap, kärlek och närhet till varandra, jag tänker på alla som firar jul utan den där familjen och släkten runt om sig.
I de bästa världar överlever man släktens ovanor, ungar som rusar runt och skriker mest hela tiden. Tomtskrället som avslöjar att han är farbror Klas till barnbarnets gapande förundran, de yngsta blir rädda och skriker av skräck. Vi vuxna skrattar mobbande och säger ”nämen alle dodingen då, inte bli rädd inte”. 🙂
Ätandet och fikandet tills magar står i åtta hörn, alla längtar efter en Samarin och en lur i soffan i hemmets lugna vrå.
Men berg av julklappspapper och snören ska samlas ihop och fasters julklappssjal har försvunnit i allt papper som får gås igenom igen.
Förra året stod maken i vårt torrsoprum och letade efter något glittrigt prinsessaktigt som lurat sig in i den stora svarta plastsäcken med allt julpapper i.
Många jular under barnens uppväxt med ansvar för julbord efter julbord längtade jag efter en julafton i bara min egen lilla familjs sköte. Men alltid var det andra att ta hänsyn till, alltid någon vars jul kunde vara den sista, eller andras förväntningar på hur julen skulle firas, alltid tillsammans hos oss.
Så kontentan av julfirandet är väl att det är trevligt med allt det där med familj och släkt samtidigt som vi som har det kanske vill fira för oss själva i lugn och ro. Tills barnbarnen kommer för då vill man bara vara nära dem och fira hur mycket jul som helst.
Cirkeln är sluten, ungarnas tur att hålla i jul för de vet ju aldrig om det är min sista jul eller?
Hur ni än firar, njut av det ni mår bra av, så ses vi på andra sidan jul när det drar ihop sig till Nyår!

Eukalyptus sök

Tänker mig eukalyptusolja som jag ska droppa ner i några matskedar mandelolja, olivolja och vetegroddsolja.
Sen ska fötter smörjas och bli lena …
Tänkte jag, men varken Hälsokosten eller Ica hade eukalyptusolja eller vetegroddsolja.
Jag ska svänga in på apoteket på vägen hem …
Tänkte jag.
Köttbullar med brunsås tänkte jag i affären, hämtade köttbullarna och så var det brunsås på påse, fifan så onyttigt, men rackarns bekvämt när man inte vill laga mat …
Tänkte jag.
På vägen hem kom jag på att jag glömde gå in på apoteket, glömde brunsåsen.
Ärligt talat blir jag så trött på den här mänskan jag drar omkring på.
Lunch säger magen fast klockan är tre, bra tänker hjärnan, vi tar resterna från igår, den där köpta pan pizzan vi köpte på vägen hem från mamma och vårt julfirande med henne, ungarna och barnbarnen.
Som en gul tråd gick saffran genom nästan allt vi bakat till julkaffet med mamma. Ninas saffransmazariner, Emmas specialsaffransbullar, ”min” Nikis saffransäppelkaka.
Ungarna och mamma fick julklappar.
Sen på vägen hem blev det Pan pizza med kebabkött.
Idag satte jag in resten av den i mikron, telefonen ringer och mamma vill tacka så mycket och var så nöjd. Vi pratar och pratar, jag hör hur mikron slår av och tänker för mig själv att jag glömde bort den.
Det var en fettsvettig stackars Pan som jag räddade från mikron, själva kebabköttet såg ut som strimlade, torkade skosulor och gick inte att äta, lite av botten gick ner, men det var inte mycket till lunch.
En sån där avig dag när inget blir riktig ordning på, ska brygga en kopp java nu när det snart är middagsdags för de flesta med ordning på sig.

Under förmiddagen hände ett under

här på landet.

Efter ett tidigt samtal med min läkare som påpekade att mirakel sker …
De där pillren jag fick mot smärtan i tinningen och ut i ögat har tagit bort min hopplösa värk i kroppen. Så klart sa min bästa läkare Louise, värken är neurologisk och pillren fixar sånt.
Men kryss i taket sa jag för mig själv och planerade en längre promenad, längsta på länge.
Tog den och kroppen hängde med, jag vågar inte tro än att det är sant, jag har redan bestämt mig för att gå samma tur imorgon oavsett väder.
Det blir nog tuffa tag, snöregn och oväder, men ut ska jag.
Bara tanken på att få motion triggar mig otroligt, utan värk och en kropp som bara vill svimma på vägen.

Jag har stannat kvar här på landet efter helgen, min man och barnbarnet kommer ut till lunch på onsdag, lite semester tar vi samtidigt med skolbarnets höstlov. 7-åringen längtar enormt efter att komma ut till landet, till oss och vi blir lika lycklig när han är med oss. Ren kärlek, jag ser fram emot att de kommer min bästa killar.

I helgen gick larmet till vår toalettcistern, den nergrävda började bli full, dags för tömning. Inte kunde vi vänts till fredag när kontoret sa att de skulle komma, vi ska vara här tre stycken så idag kom slamtanken och gjorde sitt jobb.

Nu ska jag lägga mig och läsa min deckare, det är så tråkigt på TV, Obamas historia som president eller Lenin och polare i den andra supermakten. Näää, farao så trist, tacka vet jag lite hederliga deckarmord.

Gnatt på er!

Minnen kan verkligen

vara olika från person till person. Jag berättar för min man att klockans tock, tock drar mig med till barndomens ensamma dagar.
Ensamma som i hemma och sjuk, samma tystnad här på landet som då och jag minns barnsjukdomarna och de förbaskade öroninflammationer jag ständigt fick.
Så mycket sjukfrånvaro i skolan måste förklara min avsaknad av Norge på kartan.

Men hur galet var inte det att inte förrän som vuxen upptäcka Norges konturer på väderkartan. Känslan av panik, hur mycket går jag omkring och inte vet. Dessutom inte vara medveten om att jag inte vet?
Så frågan som snurrar är ju hur mycket vi tror oss veta om vår samtid, tror oss förstå skeenden i den tid vi lever i?

Det här att inte veta tänker jag ibland att internet både ger kunskap och information, samtidigt som desinformationen verkar bre ut sig mer och mer. Hur ska en liten mänska förstå vad som händer i världen? Vem är egentligen skurken Trump eller Clinton?

Korruptionen i fattiga länder verkar plötsligt beröra oss och nu tänker jag inte på våra skattepengar som Sida generöst ger bort till giriga gubbar i andra länder som kan leva i lyx på både fattigas och vår bekostnad.
Nej, jag tänker på den korruption som visar sitt ansikte allt mer tydligt i vårt land.

Har det alltid varit som nu med svågerpolitik inom alla områden där en sketen krona kan sugas ut på andras bekostnad?
Har makten alltid mörkat information för att vi, massan ska hållas ovetande om landets tillstånd?
Har polisledningen alltid levt i symbios med den ledande politiska makten?
När jag någonstans inom mig känner att inget är nytt under solen så inser jag att vi, massan är lika lurade genom alla tider ständigt under klacken på de styrande.
Med tiden med lite mer finess men likväl samma förtryck, förr mer synlig mot en fattig svensk via prästen, överheten, militären och polisen för att inte glömma det sociala.

När jag skriver den raden vet jag att förtrycket ännu lever kvar, minus militären för de har inte så mycket att säga till om än, bara de får gå ihop med, leka med Nato så blir de nöjda och glada och får tillskott i kassan.

Kanske är förtrycket som mest synligt via försäkringskassan i nutid, sjuka, handikappade, fattigpensionärer alla beroende människor.
Men det finns många andra sätt att förtrycks massan … här ringer telefonen och jag tappar tråden.

Hörröni solen skiner, jag häckar på landet ska vara här hela kommande veckan. Kanske skulle kratta manegen där ute tillsammans med min man?

Pip jo, jag lever

men det är bara skrutt med mig.
Jag har fått något som heter trigeminusneuralgi, måste läsa på en lapp för att kunna stava det rätt, läkarspråk är inte min avdelning.
Hysterisk smärta i vänster tinning ut mot halva ögat. Som tur är kommer smärtan sekundvis med långt mellanrum. Men de sekunderna tror jag att jag ska smälla av. Samma medicin som mot epilepsi vilket känns lite läskigt. Men jag gör som doktorn säger, litar på henne.
Just nu känns det tungt, men jag lever och ligger inte bara här och tycker synd om mig själv.
I helgen var min familj här med barnbarnen, en rolig middag med fart, tro sjutton det med en treåring, en tvååring, en sjuåring och en nyfödd.
Sen har vi hämtat mammas nya glasögon och varit dit i helgen så måndagen är som oftast en redig vilodag.
Nu tog jag ut nybakt matbröd och det doftar ljuvligt, ni vet den där första snutten det paxar min man alltid för, nästa skiva är min.

Så har hösten äntligen klivit in och tagit för sig av trädens alla löv som jag så gärna sparkar runt i på promenad, en kort promenad, jag vet inte när jag ska få någon ordning på konditionen.

En fin bild av Linda Rydkvist

Nu ska jag laga middag, livet rullar på …

Nu har jag fött

barn sedan småtimmarna på söndag morgon …
Vi blev väckta vid lördag till söndag vid 02-tiden, slet på oss kläder, packade och åkte hem på en timme. Det är ju vi som ska passa de redan befintliga ungarna hemma.
BB sa att vi skulle vänta hemma trots att vattnet hade gått, kom hit vid nio tiden sa de.
Så jag och maken sov några timmar medan tiden arbetade för oss i sonhustruns kropp.

Maken drog ner till barnbarn vi skulle passa före niotiden, själv sov jag några timmar till.
Meningen var att maken skulle komma hem till lunch med ungarna och min insats var att steka pannkakor.
Men så blev det inte, BB skickade hem den födande mamman igen och farfar kom hem ensam till mig.

Det var rätt skönt, han donade med en massa saker här hemma och jag var mest trött som i slut i kroppen.
Jag med mitt numera ömkliga skal, tål ju inte ett dugg av avvikelser från det invanda.

Sen vid sextiden drog son med fru till BB igen, maken konstaterade att jag med mitt spruckna kärl till kropp kunde stanna kvar hemma och invänta det hela och jag kände mig både ödmjuk och tacksam över att vara gift med en riktig man som klarar allt.

Min närvaro med de äldre barnbarnen skickades med i sista stund, glass vilket nog är typiskt den här farmodern som har russinpaket i handväskan och kunde jag skulle det alltid ligga glass på lut i något slags frysfack i väskan.

Farfar klarar skivan och jag väntade med spänning på rapporter under kvällen.
Sonen fotade och mailade, jag fick inget vettigt gjort utan hittade som tillbaka i känslorna i själva födandet. Jag har fött två och varit med på två förlossningar som stöd.

22.17 föddes en späd liten, faktiskt mycket söt flicka.
Alla nyfödda har som en air av under runt sig, och spelar ingen roll hur de ser ut, de har alla en eller två föräldrar som insuper undret och älskar den lilla nya familjemedlemmen.

Själv minns jag sonens röda, mosiga och fnasiga ansikte efter förlossningen, för en mor var han ljuvlig, men i ärlighetens namn kallade jag honom ”mitt lilla monster”. Många, otroligt många är inte söta som nyfödda.
Ska väl i rättvisans namn berätta att sonen rättade till sig och fick ett otroligt sött ansikte och en späd kropp, ögonfransar som okända inte kunde låta bli att prata om när vi var ute och gick eller köade i kassan på Ica. Han blev ett mycket ”sött” barn vilket jag inte trodde där på BB. 🙂

Så nu är jag Farmor till tre och det ska bli spännande att få se den lilla sötnosen framöver.

Jag minns så väl

tystnaden i uppväxten, jag tror att jag lyssnade efter den mer än andra barn i min ålder.
Pappa var en trygg, lugn och tystlåten person, mest minns jag honom sittande i sin fåtölj med ett svårt korsord, rökande cigarr och så grogglaset, soda cognac. Det var oftast tyst runt honom när han var hemma. Den sociala sidan tog han fram till fest, då dracks det, pratades och framförallt spelade han gitarr, sjöng med oss alla. Syrran och jag drillades tidigt i Taubes hela repetoar all annan musik värd att sjungas. Idag kan de flesta ungar inte en ton av vårt folkliga sångarv, det är väl bara en ensam liten nubbevisa vi osäkert söker efter när den lilla pärlan ska tas.
Min syster, hon med gitarren, festglädjen och sjungandet hade levt, då hade våra barn och barnbarn kunna sjunga Sjösalavals och alla andra sköna svenska visor. Om texten är uppdelad konstigt så är det Wp som har snurrat till det hela. Jag får ingen ordning på det hela.

Syrran, som var lik sin far, vi var halvsystrar med olika pappor, vilket märktes på en oändlig massa saker och likväl var vi syskonlika.

Tillbaka i tiden i tanken …
Efter att alla i min familj gått till jobbet och syrran till skolan stannade jag hemma i köket.
Den tystnaden som delades med en ljummen kaffeskvätt är nog det mest värdefulla jag redan då hittade.
I hela mitt liv har jag sökt mig till just denna stund, ensamhet, tystnaden med bara klockan tickande, som nu på landet.
Vad är det i mig som redan som barn sökte ensamhet och tystnad? Längtan har varit så stark i hela mitt liv, en önskan att få vara där i föräldrarnas kök utan sällskap? Som sen omvandlades till ett sökande i stunden var som helst efter ensamheten varat.

Det finns en klar delning i mig, en som bara vill vara för sig själv och sen den andra sociala, pratiga mänskan som ständigt fixade och for omkring. Av vänner och bekanta ses jag nog som en pratig, glad social varelse men minns en bilresa dagen efter en fest när jag satt där i bilen, trött och tyst. Min bästa vän körde bilen och en av killarna kommenterade att jag var så tyst. ”Du känner inte ….. inte” sa min vän och det var nog första gången jag förstod att jag faktiskt hade behov av både tystnad och umgänge.

Nu ska jag fortsätta här i min tystnad på landet, maken ska snart ut och dona, inne är han mest som min pappa, läser böcker i tystnad och det är jag så glad över.