Jag skvalpar mest runt i tiden som ett före och efter. Det mest hysteriska gråtattackerna har övergått i mer djupa suckar och tårfyllda ögon efter mamma.

Inte sitter jag här och sörjer dygnet runt, mer som ett tomrum som dyker upp här och där, en viss sorts musik, vissa saker jag läser, hör som påminner om dig mamma. Själva tanken att du inte finns är på ett oförklarligt vis helt omöjlig att ta in. Fast samtidigt så självklar, låter inte klokt, men så är det. Som om tiden aldrig hinner ikapp just den där delen. Men min hjärna hämtar nog in det hela, när den har bestämt att jag klarar av att ta in det som en hel bit, inte som nu i ett splittrat kalejdoskop.

Sonen ringde nyss, har varit på en stor läkarundersökning, den första i hans liv tror jag, den inklusive alla tänkbara prover. Jag oroas över om han nu ska få veta att han har ärvt min njursjukdom. Mitt inre gör kraftigt motstånd mot ett sånt konstaterande, men vi får vänta på svar till den 30 mars. Dottern har ju redan upplysts om att hon har ärvt eländet och något i mig dog den dag hon ringde och berättade det. Jag grät lång lång tid, det var så jävla smärtsamt. Jag visste inte ens att jag hade denna cystnjure sjukdom när jag skaffade barn. Ingen i min släkt hade hört någon ha denna sjukdom, förmodad mutation för min del. Herre min gnu, bara att tänka på fem barnbarn och nummer sex på gång!! Måtte sonen klara sig, vill inte att det ska ärvas vidare.

Att känna skuld är knepigt, något man inte vet, kan man ju inte känna skuld för. Mer som en sorg att jag skadar de jag älskar mest och rädslan hur de ska ta det hela om/när det väl sätter igång och livet känns som om någon släckte ljuset. Resan ner i njursvikt är inget jag önskar någon, så mycket fysiskt elände och psyket helt upp och ner blandat med rädslan att dö och en massa tankar om varför?

Köandet på organlistan som för vissa blir allt för lång, de hinner avlida. Andra har sån tur att de får en njure samma vecka som de sattes upp på den. Allt handlar om organbrist eller tillgång . . . verkar aldrig bli ordning på vårdens hanterande av det hela. Tänk så fint det vore om vi alla redan innan vi dog, blev gamla, blev sjuka, fick godkänna att vår kropp hjälper andra, när vi själva inte har användning för den.

Hur svårt är inte allt att få till i detta vårt land. Byråkratiska stoppklossar överallt tillsammans med nejsägare, har ni tänkt på att det alltid är de som styr oss, nejsägarna och byråkratin. Lågt i tak och rädslor för att ha fel åsikter, är inget som får ett land framåt, kväst folk gynnar bara makten, titta på Ryssland, Nordkorea, Kina, Sverige. Kan nog kännas provocerande att se vårt land i den raden, men alla som växte upp från 1930-talet och framåt, vi är lika manipulerade som folket i de andra länderna är. Det tog tid att förstå och att V med värstingen S ännu håller på med sitt manipulerande fulspel. Nu är de inte ensamma, de har sällskap av C, Mp, L, KD och inte att förglömma M. Hala ålar, fulspel, mygel, lögner, påhopp.

Aldrig trodde jag i min trygga uppväxt att vi alla flöt på en lögn. En lögn som idag har tillåtits brisera i ett land med inbördeskrigsliknande tillvaro. Om inte ryssen och resten av krigshetsarna tar oss till tredje världskriget, så kommer jag klara mig tills mitt liv är klart. Men min rädsla är ju mina och era barn och barnbarn. Vem faAn tänker på dem, jorden de ärver?

Tankar famlar, hittar rätt ibland, blandade med rädsla och indoktrinering gör att nya annorlunda tankar känns himla fel, tills man läser runt i allt som inte har med lydmedia att göra. Tankarna mal och mal i malströmmen, ett korn hittas och ibland leder det till klarsyn. Ett uppvaknande och nystart på tänkandet om livet vi alla lever i.

Livet kan vara så otroligt olika beroende på var vi bor, religion, seder, bruk, värderingar, ekonomi, politiker, Vi alla har samma basbehov, men resten är lika olika som natt och dag och människan är ännu på grottstadiet i större delen av världen inklusive Sverige.

Ibland gnager möten, ord, tillfällen i mig, oavsett hur fullständigt hjärntvättade vissa är och dessutom allt för nära i släkten. Så klart det är politiska värderingar det handlar om.

Tänk att ”mitt i livet människor” inte har kommit längre i sin tankeverksamhet än att upprört prata om SD-människor som Nazister och att de verkligen är Farliga Människor . . . Verkligen farliga! Sa han och stirrade upprört, storögt på mig, tvärsöver bordet. En farlig nazist till svärmor och mamma hans hängde på, intelligensen kommer från mammorna sägs det.

Äpplet och päronträdet, allt det där och jag känner mig så innerligt trött. Jo då mitt eget äpple, faller långt ifrån mitt päronträd. Det blir väl lätt så som ingift i en ny familj hon umgås mer med än sin ursprungliga. Klart de får tycka vad de vill, jag varken vill eller orkar argumentera med folk som börjar med att jag är en farlig nazist. Kanske kan jag strimla dem i bitar med mitt medlemskort i SD?

Tänker på förr så lätt det var, höger eller vänster, alla visste vad de höll på med och vart de strävade, hade sina mål. Alla hade förakt för varandras val lite till mans, men det sas inte så mycket, ofta visste man vad de var för folk man hade runt sig. Sen var det inte mer med det.

I nutid är det ingen ordning på ett dugg, bortsätt ifrån att allt för många partier är utan mål, jobbar den där kända ”vändakappan” övertid varefter man vill ha makt eller mista den.

Jag förstår att vi alla ser på livet, händelser, politik med oändligt olika ögon. Allt för många är totalt blinda, lika många tycker att jag har foliehatt och är helt dum. Skillnaden mellan oss är att jag inte kallar dem för ett ord de inte ens verkar förstå vad det betyder. Nöjer mig med att kalla dem korkade, blinda alltså mer vanliga påhopp.

Så nu hoppar jag resten för det är totalt meningslöst, som det mesta har blivit i vårt land.

Idag fyller vår son år, han skulle heta Hanna . . . så otroligt ställd jag blev när de sa ”En stor och fin pojk.” Kan sjutton inte begripa att han fyller 41, vart tog alla år vägen och jag med dem för den delen?

Vi har varit en vecka på landet i tystnaden och njutit av att bara vara, nu är vi hemma igen efter gårdagens barnkalas. Veckan som kommer är full av göranden, det mesta är kul, idag dyker en snickare upp. Vi skickade efter ett nytt vardagsrumsbord, ett dyrt säger jag som förklaring till våra snopna miner, när inga bordsben var med. Efter några samtal ringde företagets snickare och sa att han dyker upp idag för att skruva på benen. Det kallar jag service, därför skrev jag ”dyrt bord” Ikea skulle väl strunta i om något saknades och du skulle få åka hur långt som helst för att hämta eller byta något de skickat fel.

Frissan ska jag till i veckan, bibban med barnbarnet och Anders han åker ju på rehab nu efter höftoperationen, som för den delen har gått helt utan problem.

Men så fort jag kom hem fick jag ont i ryggen igen, skit också. Ska boka in någon, naprapat/massage.

Nu ska jag fånga resten av dagen, kan inte ligga och såsa här längre. 🌷✍🏻🌷

Eftersom min kropp inte fungerar speciellt bra brukar jag då och då liggandes på rygg lyfta ett ben i taget upp och ner som någon slags gymnastik. Döm om min förvåning när vänsterbenet låg kvar som en stock, jag kunde inte resa benet upp hur jag än kämpade. Ringde vårdcentralen och bokades in för samtal med min läkare på måndag. Jag kan gå, stå och resa mig, samt sitta med benen i skräddarställning eller lite som jag vill som vanligt. Ont har jag i benen, fötterna och händerna . . . vad sjutton det nu är, har mest sovit i helgen. Ryggslutet och en skinkan är inte som vanligt, tänker på den där nerven som kan komma i kläm pirri . . . någonting eller falsk ischias, inte sjutton vet jag?

Vi har haft besök av min systers dotter i veckan, det var skönt att se henne igen, har inte setts sedan min syster dog 2006.. Anders skötte bouppteckningen och vi hjälptes åt med att städa ur lägenheten. Sen valde hon att försvinna, idag förstår jag varför. Jo, en gång ringde jag och såg till att hon hälsade på när min mamma fyllde år, väldigt länge sedan. Jag såg nu min syster i hennes gester och minspel, både fint att uppleva igen och samtidigt sorgligt. Jag som har tänkt så många gånger att det är som om jag aldrig har haft en syster. Det känns så otroligt länge sedan hon levde, som om hon var en dröm som bara försvann när jag vaknade.

Nu blir det träff med henne och hennes två barn och våra ungarna med barnbarn här om en månad, då blir vi fjorton runt bordet. Det finns ännu ett barn till henne, men han är så pass autistisk att han inte klarar av folk och ljud, livet helt enkelt. Så otroligt märkliga tunga historier vissa av oss ska genomlida. Ofattbart att hon inte har tagit kontakt, när vi har funnits här hela tiden. Jag hoppas nu att hon kan kliva in lite i familjen igen, trivas med vår brokiga skara. Min födelsedag på landet med tävlingar och lekar brukar vara något vi alla verkligen gillar. Tårta och kaffe på förmiddagen och grillat till middag. Sen alla ungar som har mängder av leksaker i vår källare att hämta upp.

Jag har klurat på om och vad för rörelse jag har gjort som får benet att ligga som en stock. Kom på en sak, när jag handlar med skotern på Ica sist, har jag en kasse på golvet mellan benen. När jag då måste kliva av skotern och hämta produkter i kylarna tvingas jag lyfta just vänster ben i en hög sned vinkel över kassen som nästan tar livet av mitt ben. Sist drog jag ut kassen på golvet, så jag slapp resa benen högt upp över kassen, tror det hände något före den handlingen.

Jag blir irriterad, uppgiven, ledsen och förbannad när jag ikväll från ingenstans fick min huvudvärksspecialare, som om någon sticker in en kniv och vrider runt, kommer med halvtimmars mellanrum. Tog Panodil, jag gillar inte att äta värktabletter, men antalet har vuxit med tiden, känner mig nöjd med att det bara är Panodil.

Nu ska jag läsa en stund och somna. Kram på er 🌷☘️🌷

Jag borde en massa, men har inte kommit mig för, orkar helt enkelt inte att samla ihop mig och skriva. Men några rader plitar jag nu ihop. Mamma slutade äta efter sin stroke i början på november och sk palliativt läge uppstod vilket innebär att man inte ger föda eller dropp, den vätska hon sa sig vilja ha fick hon skedmatas med. Som anhörig ska man vara med och besluta, jag kunde ju aldrig i min vildaste fantasi fatta att mamma skulle ligga på det viset med större delen av kroppen förlamad, utan föda, ropandes på HJÄLP och JAG ViLL INTE högt till att börja med och tystare, hesare varefter tiden gick, för att tystna och bara bli ett onyanserat ljud. Vi var där och där och där, som tur var tog vår dotter över när jag totalt kroknade och bara sov. Det var nog det värsta jag har upplevt av onödigt lidande, personalen var fina och omhändertagande både av oss och mamma. Men oturligt fick hemmet en ny sjuksköterska som var ytterst noga med att ge för lite morfin och ångestdämpande, hon var hysteriskt rädd att mista sin legitimation, vilket ingen ville att hon skulle. Men som en ”gammal” sjuksyster som dök upp när mamma väl hade dött sa ”att det inte var något som förhindrade att ge mer.” Så vem ska veta när en döende glider över med lite extrahjälp. Ja, jag är för dödshjälp i dessa situationer, De som vill se sina gamla föräldrar lida så i onödan, är det något känslomässigt fel på.

Personalen sa att ”det är de med starkt psyke och så pekade de på sina huvuden, som lätt blir liggande så där.” Ja herre min gnu måtte jag vara svag den dag det kommer, så där vill jag inte att någon behöver ligga. Men mitt i allt elände vände mamma sitt ansikte mot mig och sa, ”Jag älskar dig” och så log hon det vackraste renaste ljuvligaste leende jag nog har fått i hela mitt liv.

Hon dog den 5 december den natten jag omöjligt kunde somna, när jag väl somnade var strax efter att hon dog. Som om jag kände hennes kamp om att släppa taget, tankarna snurrade om henne timma efter timma. Jag blev uppringd och tog emot dödsbeskedet, vi tog oss dit och jag var lugn tills jag satte mig hos mamma, då rasade hela mitt pansar jag hade satt upp för att klara det hela. Jag grät så häftigt att jag chockade mig själv. Sen dess har jag inte ännu balanserat mig, jag gråter nu så klart, får ta paus för att torka ögonen, aldrig trodde jag att min sorg efter mamma skulle vara så totalt omvälvande. Jag har ju varit mamma till min mamma i nästan sju år, så jag trodde inte jag skulle känna mig så övergiven, hon var den sista ur min familj, för den delen den sista av alla ”vuxna” jag växte upp med.

Här hänger jag rotlös och ensam fullständigt ofattbart så mycket känslor som har rubbats. Allt som hade med begravningsbyrån, prästen, begravningen, fikat efter, släkt och vänner som dök upp. Allt flöt på fint, liksom bouppteckningen Anders sköter, precis som han gjorde när min syster dog. Efter begravningen som var i Danderyds kyrka, samma vi gifte oss i 1978, åkte vi direkt till stugan på landet. Sonen med familj hängde med, vi tänkte fira nyår tillsammans. Men jag har aldrig kommit igen efter allt som har hänt, jag sov och sov på landet. Yngsta barnbarnet sprang lite in och ut, hem gick hon till sonen och sa farmor bara sover. Så nyår firade Anders med dem i deras stuga, vad jag gjorde fattar ni nog.

Mitt i allt blev Anders kallad till ortopedkirurgen och kom hem med en operationstid i slutet av april. Hans höft är totalt slut och vi är så lättade att han ska få bli opererad så pass snart. Han ställde sig på listan ifall det skulle bli ett tidigare återbud. Vi pratar om hur vi ska fixa med Frasse, jag klarar inte av att sköta hans alla turer plus allt här hemma, min kropp är ju inte min längre. Ungarna ville hjälpa till, dottern vill ha honom en vecka, ungarna skulle älska det och hon jobbar hemma hela veckan. Sonen tar morgon och kvällsturen och jag lunchturen. Det ordnar sig alltid, allt utom min kropp som fuck ännu en ny omgång. Anders är hos ortopeden den 16 januari och de ringer om ett återbud nu till i måndags 23/1, jag som redan är ett darrande ynk, blir så himla glad för hans del äntligen, men nu slår rädslan till. Döden i hasorna igen, jag blir så sjukligt rädd att Anders ska dö av operationen. Sånt händer faktiskt ibland utan orsak.

Nu sitter han här med sina kryckor, hög smärttröskel plus morfin och annat, så mår han så klart oförskämt bra. Jag är lika sjukt slut mest hela tiden. Allt normalt är som en storstädning av hela boendet förr i tiden, nej inte ens då var jag så slut som nu. Slutar nu för idag, risken finns att jag fördjupar mig i mig mig mig och kroppfan som jag inte vet var jag ska göra av.

Dottern hämtade Frasse i måndags och han har det så bra, han kommer hem i helgen tror jag och då tar sonen och Tim över hjälpen. Jag längtar hysteriskt efter Frasse, vill ha honom här hos oss i soffan bakom min rumpa och mellan oss i sängen när vi sover.

Stor Kram på er Alla

Palliativ vård faller som en tung gråsten i min kropp ner i magen och stannar där, tyngden sprider sig och jag befinner mig i ett känslomässigt intet läge. Var är gråten, skriken och frustrationen, just nu ett intet i mig.

Äter och dricker man inte och riskerar att få ner det lilla man får i sig i lungorna som då kan skapa lunginflammation, då har livet redan smitit sin kos.

Sjuksyster och läkaren ringer och vi pratar oss fram till det palliativa. För mig det kärleksfullaste jag kan ge min mamma och med läkarens hjälp, ångestdämpande och starkt smärtstillande.

Bäst att hon får ligga i lugn och ro på det ställe som har varit hennes hem de senaste 6-7-åren. Inte köras till sjukhuset, böka bort hennes sista tid med meningslösa transporter och insatser som inte leder någonstans. Kroppen måste ha rätt att få lämna när den har gjort sitt, själen väntar på sin frihet och jag vill inget hellre än att hon får möta alla nära och kära som har gått före henne.

Just här och nu är jag så glad att vi fick vår lilla stund med kaffe och tårta med mamma sittande upp. Hon njöt av kaffet ”livselixir sa hon” och citronmoussen mmm och en liten bit jordgubbe var så påtagligt njutbar.

Tänker på allt en människa har gjort under sin livstid, sagt, känt, upplevt. Livet är en nåd vi får passera, större delen av det vi kallar liv, förstår vi inte just nåden. Vi växer upp, hovrar i tillvaron bara glider igenom och vidare, långt senare kommer tankarna, insikterna och frågorna vi ställer oss om detta fantastiska liv.

Kan ni tänka er att jag skriver och hela tiden har Frasse sin förmiddagsuppgift att få med mig till köket för frukostbrunchen. Han snackar, krafsar ger sig inte, jag ska upp ur soffan och hämta frukost.

Ja, så blir det och hemma blir vi, ingen tripp till landet denna vecka som planerat. Jag vill ha nära till mamma och kommer nog åka över ofta. Får göra som när min syster låg för döden, ta med min stickning.

Alla ni som kan njut av nåden, gåvan vi alla fått av liv.

Var uppe tidigt i morse ”för att vara mej” och satt i soffan så klar. Ge mig några år, så har vi en fin grop i nya soffans dyna efter rumpan min.

Men det var ju inte det jag skulle skriva, utan om det kav lugna havet och solen som tveksam lite avskalat så där som bara novembersol kan, ändå lyckades blänka till i en mås som gled över himlen.

En ynnest att få se livet i sin eviga kretsgång. Allt klarar sig själv, solen går upp och ner, djur föds och dör, naturen växer upp och torkar ihop till mull. Det blåser, snöar, töar, regnar, solen värmer mer eller mindre, månen skiner, molnen drar än hit än dit.

En ynnest att låta det skådespelet upprepa sig inför mitt seende. Ibland suckar jag av lyckan att bara få ta del, utan minsta krav. Andra gånger blir jag lätt vemodig som varje vår, att alltet orkar ta nya tag och blomma upp inför mig igen. Andra gånger är det en befriare att andas in djupt och låta den djupare sorgen släppas ut. Vi människor är inget utan den syresatta rundeln runt vår jord, är inget utan allts eviga vandrande, helt av sig själv.

Tacksamheten finner inga gränser i min vardag mellan ynk och frustrationer. Glädjen egen eller delad är det finaste att ha. Gränslösa tänkandet kan ge oss allt, även det vi aldrig når. För en sekund eller två får jag sväva, sväva ut.

Egentligen har jag inte tid att skriva just nu, men andan faller på och jag följer andan en stund. Igår ringde systern på mammas boende och berättade på usel svenska att mamma skickas till sjukhuset med en stroke. Det var knappt jag förstod vad hon sa systern alltså, hur kan de få en så viktig uppgift i samhället, utan att prata svenska bättre än så. Eftersom det är mammas tredje stroke vet jag att det inte är någon ide att hysteriskt rusa till sjukhuset. Hon är talbar, men sluddrar och kommer nu undersökas och slutligen köras till en avdelning,
Men ringer så klart sjukhuset för att höra hur det går och pratar med en normalt svensktalande kille som under samtalet får in mamma, det tog lång tid mellan samtalet från systern på boendet tills mamma kom på plats. ”Ja, jag är den ni ska ringa” säger jag när han frågar, kollar att numret stämmer hem till mig i papperna från boendet. Självklart inte, där stod vårt gamla hemnummer, fast jag lämnade redigt papper för flera år sedan, med mitt nya nummer. Men det vore ju dumt att tro att ett boende kunde klara att ändra en så viktig uppgift.

Sen fortsätter livet här hemma, vi ska ha ungarna med barnbarnen här som idag på middag och vår beställda cateringbuffé levererades i många kartonger igår, som vi ställe på den inglasade balkongen över natten. Vi ville skapa lite mys för familjen och valde catering, bara ställa i ordning här hemma duka och pyssla med snacks, drink, middagen, efterrätt Banoffee gör vi själva och så espresso eller vanligt kaffe till det. Vi brukar bjuda på middag denna helg, underbart att få träffas och umgås. Ungarna börjar bli ”stora” fem stycken från fem till fjorton snart femton. Anders har fixat pyssel och knåp som passar de olika åldrarna och så godis så klart.

Frasse fick en extra lång promenad och när jag klivit upp kom de hem efter en snabbis med bilen ner till Anders föräldrars grav med ljus och krans.

Tillbaka till gårdagen. Ringer neuroakuten (sjutton vet hur det stavas) vårdlag 3 och vill höra hur det nu är med mamma. En kvinna som pratar ännu sämre svenska än systern på boendet bad mig lämna mammas födelsenummer. Jag talar om det i vanligt tonläge och pratfart. Tystnad . . . jo, jag tar det igen …tystnad bara avdelningens ljud, pipande från bevakningsmaskiner . . så upprepar hon siffrorna, fel igen och jag talar l å n g s a m t . . . upprepar .. upprepar, höjer rösten . . . pratar som till en idiot . . . 16 var så svårt så svårt . . jag blir otrevlig i tonen (undrar vad i helvete detta är, ett skämt???) Inom parantes sa jag inte utan tänkte. Min man tittar på mig frågande, undrande vad fan jag håller på med. Efter att ha sagt 16 på mängder av sätt, ett sex, ett sex , sexton sexton sexton Nej inte 06 nääää inte 06. Till slut sluddrande på fan vet vilket språk sa hon 16 och plötsligt hade hon hela födelsenumret. Sen tystnad bakgrundsljud av olika maskiner pip pip pip jobbade på. Jag säger Hallå??? På oförskämt dålig svenska fick hon ur sig den avdelning mamma nu låg på och telefonnumret. Jag tackade och avslutade samtalet snabbt. Faktiskt chockad över hur en så outbildad kan sättas på en så viktig plats? Verkligen inte svårt att förstå gårdagens uppgifter på nyheterna, att stora klasser fockats ur sin utbildning till sjuksköterskor pga usel svenska. Tänk så Otroligt Många Fel det kommer bli i deras fotspår, i ett jobb där det akut behöver gå undan i tanke och tal. Hur ska de klara av order om mediciner i akuta skeenden? Kan de inte läsa eller förstå svenska siffror i tal . . .

Senare på kvällen fick jag tag i en svensk sjuksyster på mammas avdelning tack o lov prisa konungen! Jag fick till och med prata med mamma med högtalaren på mobilen. Hon skrattade när hon hörde min röst och då blev jag lugn. Visst sluddrade hon lite och stroken var denna gång på motsatta sidan, men hon kände igen mig, blev så glad sa syrran. Vi kommer på söndag sa jag, idag ska de testa hur hon har påverkats och jag fick svara på många frågor om hur mamma var innan den här stroken.

Idag är det verkligen november och jag hälsar de grå och blöta som så naturligt ramlar in, så fort vi stavar till november. Nu ska jag hjälpa Anders få ordning på festen.

Efter nattens njutbart regnande konstaterar jag att jag har sovit som en stock, konstigt att varje förflyttande fram och tillbaka mellan landet och stan slår undan orken för mig något dygn.

I måndags kunde min städtjej inte komma, pga skolstarten för sin dotter. Så jag fick en vikarie, öppnade dörren och där stod Ukraina med soligt leende. Hon kom hit i mars och pratade hjälplig svenska och engelska. Nog sjutton är det skillnad på folk och folk och inte sjutton är det rasism, bara ett konstaterande.

Hur mycket hjärta och empati jag än har för annat folk, känns det bäst med de som likt oss vill jobba och har liknande uppfattning om det mesta. Ärligt talat tror jag inte på multikulti i något land, peka ut ett land utan mängder av problem pga olikheter mellan folk från länder för långt ifrån västs påverkan. Det här med ”lika barn leka bäst” har inte kommit till av en slump.

Sen är ju människor oändligt olika att möta därute, även svensken finns i oändlig variation. Vi har egna av allt, våldtäktsmän, mördare, bedragare, skitstövlar, psykopater ja, va du vill, allt finns. Det finns inhemskt att ta hand om, men inte var de så många att varken poliser, fängelser eller häkten räckte till.

Undrar vad som gjorde att politiker ansåg att vi behövde alla dessa invällande livräddare som skulle bli en fördel ekonomiskt, rädda pensionerna osv i evighet. Men hallå, de från MENA länderna de är ju oftast analfabeter, vuxit upp på stampat jordgolv och har inte ett dugg likhet med västuppväxt folk. Ja, vi som de ser ut som människor, behöver föda, tak över huvudet och vård vid sjukdom och annat.

Men sen är det inte så mycket som stämmer längre, vad den skillnaden har gjort med vårt land är ju rent skrämmande och att svenskt folk inte ser vad som har hänt och inte kan hjälpa till att stabilisera vårt land, det ger mig panikkänsla.

Mig går det ingen nöd på, så länge jag inte blir nedslagen eller våldtagen. Bara en sån sak att dessa . . . . (fult ord) ger sig på gamla kvinnor och våldtar dem, en våldtog gamla tanter på ett boende och filmade det hela. För mig fullständigt ofattbart, som så mycket annat som följer i dessa människor väg efter intrång i vårt land, med falska ID om inte något annat än deras lögner om ålder och eget land.

Jag vill inte ha det så här, som sagt, jag klarar mig, men herre min gnu våra barn och barnbarn. Det är ju dem jag agiterar för, tänker på. Hur sjutton tror ni de kommer få det om låt säga 10-20 år? Om jag inte minns fel är det 3 miljoner idag som jobbar, vi är över 10 miljoner, så 3 miljoner ska föda lite över 7 miljoner. Matte är inte min starka sida, men även jag kan lägga ihop det där och inse att det inte kommer hålla så länge innan vårt samhälle är slut. Eller hur tänker ni som tänker att jag bara har fel?

Som vanligt får jag klämma in att jag inte har ett dugg emot invandrat folk som lär sig vårt språk, för att de vill leva här med oss på de villkor vårt land borde ställa på alla infödda som invandrare. Gör din plikt, dra ditt strå till stacken, här har vi skyldigheter och rättigheter. Inte bara rättigheter.

Jaha, det var dagens plåga att läsa för den som inte delar mina tankar. Nu har maken dragit igång med allt slit på huset, tomten och jag får väl hitta på något strå att dra till stacken.

September har blivit en ruggig månad, har lyckats få tid till allt man egentligen vill slippa. Först hemma de nya fönsterrutorna, tandläkartid, gynekologtid, Camp pro få en tumortos för just min tumme, mammografi. Inte klokt allt inom loppet av några veckor.

Fridens

Vill inte att folk anpassar sig så galet mycket till PK-normen att de varken syns eller hörs. De ser ju bara konstiga ut i sin anpassade tystnad. Att aldrig reagera på annat än att andra reagerar är ju bra märkligt, eller har jag fel? Borde jag och mina polare sitta som apan?

Tänk att jag lever ännu fast jag har simmat mot strömmen i så många år. Jag hörs alltså finns jag . . . ett tag till.

Just nu pustar jag ut efter en trevlig stund med Tim. Vi bestämde att vi skulle gå ner till ”Sören” som han sa när han var liten. Frisören visade sig vara fullbokad, dumma jag tänkte inte på att det är skolstart på torsdag och alla ungar ser ut som bara den i håret.

Men frisören skulle trycka in Tim om vi väntade ett tag och det gjorde vi. När Tim väl satt i stolen drog jag iväg till blomsteraffären och köpte en fin blomma med kruka, jag sa att jag ville ha billigaste krukan. Det är så sjukt med blomkrukor, så dyra hur små och fula de än är. Ska krukor alltid vara dyrare än själva blomman? Sen fick jag Begonian och krukan inslagen så tjusigt i fint papper och ner i en kasse.

Tillbaka till frisören som var på slutet med klippningen av Tim, jag tackade, betalade och gav frisören blomman. Han tänjde på sin tid och jag ville visa honom att jag blev tacksam för det. Så överraskad och glad som han blev, det är väl en ynnest att få göra andra glada. Anders, sonen och hans söner klipper sig där, en bra frisör.

Sa till Tim att man alltid ska vara generös Om man har råd med det och hjärtat vill. Man mår så bra själv av att hjälpa andra och vara generös om man nu kan.

Sen stack vi till fiket och pratade om allt mellan himmel och jord.

Jag sa att jag har spenderbyxorna på när vi drog in på Ica. Jordgubbar, vindruvor hundben till Molly, bajspåsar och godispåse till ungarna, det fick Tim med sig hem. (Hahaha! Ser det efteråt att det ser ut som om ungarna får bajspåsar och godispåse.)

Utanför Ica på fiket satt en av hans fd dagisfröken vår fd granne vars barn gick i samma klass som vår dotter, där satt hon med lite annat folk. Jag passade på att krama om henne, maken dog för några veckor sedan.

Blir sjuk och får diagnos cancer både här och där, dör på tre veckor. Sen får hon syn på favoriten Tim som hon alltid har vurmat för. Hon frågade mig om hon fick gifta sig med honom. Klart jag sa ja.

Ett är säkert, om jag inte hade haft scootern hade denna trevliga dag inte blivit av. Älskar min scooter!

Ibland är jag inte klok, men det är väl inget nytt. Satt en kväll och glodde på tv. Ser att en mindre fluga har dykt i mitt vattenglas, äsch vad har du där att göra frågade jag? Tittade vidare på tv och långt senare ser jag att den ännu lever, märkligt. Jag blev så rörd av hans kämpande, tänkte på hans göranden i sitt korta liv. Men jag gillar verkligen inte flygfän surrande runt inne, jag har nog aldrig förr känt sorg över en blomflugas drunknande liv. Jag avslutade hans liv, har aldrig upplevt det så sorgligt att klämma ihjäl en blomfluga.

Jag som knappt klarar av att se överkörda djur efter vägarna, jag som gråter när de vanvårdar, misshandlar djur. Världen är så grym mot människor, tänk så mycket jävligare den är mot djur. Ukrainas folk lider, men de förstår åtminstone vad som händer, inte barnen, men de vuxna. Men alla djur, de vilda och de tama, bondens djur. Jag klarar inte av det, händer det olyckor med djur vill jag i första hand höra om djuret överlevde eller om djurvårdare har tagit hand om dem eller avlivat dem. Känner som om jag fjärmar mig från människans lidande, människan skapar bra mycket elände och jag försöker enträget hålla det ifrån mig.

Tiden har en förmåga att bara gå upp i rök, vi har ju haft Ella här veckan som var, Ninas äldsta flicka som fyller nio år imorgon. Första gången hon var borta så länge och första gången hos oss, så många dygn. Det gick så bra och vi fick fint tillfälle att bonda lite mer på djupet i lugn och ro.

Klart hon som Dans ungar när de är här, fick lite friare tyglar när det gäller godis, fikabröd, uppe sent, läsa tills hon somnade. Sånt som alla ungar uppskattar, lite extra frihet hos oss.

Anders och Dan tog ungarna med sig på upptäcktsfärd till Spårvagnsmuseet i Norra Djurgårdsstaden. En upplevelse Ella var mycket glad över, träffa kusinerna var inte heller fel. Sen drog vi till landet med stor nyfikenhet över hur pass vår nya gräsmatta på ca 500 kvm hade tagit sig. Den var till belåtenhet, men det tar ju tid att få ordning på den, så mer på tunnsådda platser och gödsla på rätt vis. Nu ska Anders klippa den för första gången.

Förra veckan kom Dan med familj ut och efter det såg vi bara Ella på nätterna sovandes. De hade så mycket för sig ungarna, Dan kom i galopp med Ella på ryggen för avlämning hos oss sent på kvällarna. Hon var så uppspelt, skulle stå i planka 10 minuter!? Då skulle han köpa en häst åt henne haha! Hon är så himla envis så en dag kommer hon bergis att stå i planka 10 minuter för sin dröm om sin häst. Men då har nog tidsfristen för erbjudandet gått ut.

Klart de har badat, Ella har ätit både lunch och middag med kusinerna och mellanmål. Fyra barfota ungar som har sprungit fritt ut och in, hoppat i ..… hjärnsläpp, vad sjutton heter den svarta hoppgrejen? Ja, ni fattar.

Det var inte kul att åka hem tyckte hon, men det går fler tåg när hon kan bo med oss. Sitta bakom ändan på mig som ligger på sidan i soffan. Kan ni tänka att båda våra ungar har suttit så under uppväxten när vi har tittat på TV. Sen kom Tim sonens första och satt likadant, nu Ella. Hon döpte mig till Kudden, hennes egen mjuka kudde och så vi har pratat. Klart ”kudden” baken är mjuk att hänga på. Någon glädje ska man väl ha av alla extrakilon.

Sen har Dans familj haft besök här på landet av hans kompis med familj. Kompisen blev polis och har lovat mig att dyka upp i full mundering och ge mig en kram. Det sa jag under hans utbildning att jag ville ha, så nu får jag nog besök av piketen någon dag framöver. Jag har ju jobbat som civilanställd på Kronoberg, men det var ju inte så att jag kramade poliser där inte.

Jag har sovit varje dag sedan i söndags, tröttheten tar mig i perioder. Men i morgon packar vi oss hem till Ellas kalas, det vankas grillade hamburgare och säkert tårta till kaffet om jag känner Nina rätt.

Det blir en sväng hem, vattna blommor, hämta post och slå in paket. Lär även bli en sväng för att hämta ett utekök Dan har fått av en vän. Vi har släpet med oss, för andra gången senaste veckorna. När Anders körde hem Ella var släpet med, ett bord hämtades till Dan och Ninas altan och min gamla begagnade scooter som inte orkar dra mig upp i backar något vidare. Den var rätt slut redan när jag köpte den som då begagnad, fick ju som tur en stark riktig scooter som ni vet för några år sedan. Tanken är att den gamla slöa scootern ska gå att köra för mig här, inga backar i omgivningen jag vill åka till. Nå, nu ska detta med till landet imorgon, när vi åker hem efter kalaset.

Sa jag att vårt tak nu är ompysslat och målat här på landet. Jag tycker så mycket om när hantverkare verkligen är noga och gör allt förarbete som behövs. Det är inte säkert att det är så nu för tiden. Så en stor till honom.

Det har hänt massor av andra saker, men jag stannar här.

En repris från 11/7 1917

Igår var sommaren samlad i en smeksam vind just på vår altan, njöt gjorde jag av skuggan och allt det gröna som så beredvilligt bjöds. Kaffemuggen på lilla bordet, radion på ljugarsoffan och Sommarprat till livs, i händerna de eviga maskorna som ständigt följer mig och mitt liv.

Där satt jag och tänkte att livet verkligen har varit snällt mot mig och givit mer än det har tagit. Fast jag hämtar blodtrycket i knäna lite för ofta och förgiftar min kropp med livgivande cellgifter för att transplantatet inte ska fly min kropp. Visst kröp jag omkring och tjöt av sorg, saknad och brustet hjärta både en och två, tre gånger under tidiga åren som gick.

Saknaden efter de nära som dog, den finns där oftast hela tiden, fast till vardags mest omedvetet tills en doft, ett minne flyter upp. Det är då jag känner hur djupt hålet är, det är då jag pratar med dem. Frågar vad det tjänar till, vad är det för mening egentligen med livet och våra möten. Det är då jag blir så in i helvitti sorgsen och känner, verkligen känner att just jag är en sån mänska som vill ha det där vanda, igenkända kvar runt om mig hela tiden. Det ska inte dös här inte, varför kunde inte min mormor bli som Dagny sommarprataren igår 105 år?

Syrran ska vi bara inte tala om, död vid 49 år i lungcancer, hon var kanske inte den optimala syrran för mig, eller jag för henne, men vi var de enda syskon vi hade och det räcker och blir över när livet står på spel.

Föredettingar har ju sin del av min själ och hjärta, jag saknar dem alla och önskar att i de bästa av världar kunde vi prata, umgås så där tryggt man bara gör med dem man skänkt sin kärlek till, vänner eller käraste. Visst vi mognar och med det kommer förändringar, men nog tror jag att det inre stråket, kärnan av mig, oss alla är den vi fick med oss detta liv. Den igenkännbara kärnan, när jag tänker så typiskt ”den personen” eller ”den personen” och det kan vara de fina sidorna hos någon likväl som de man gärna blundar för i vänskap och kärlek, nog vet du vad jag menar.

Ja, jag har vuxit förbi många vänskaper och de mig, nog tror jag att det är allas vår väg, vi möts byter erfarenheter, lär oss av varandra. Jag har bitit i det sura äpplet många gånger, men kärleken jag fått av andra är så mycket större än det sura. Ibland har jag till och med känt mig gudabenådad som har fått så mycket till skänks via andra.

Idag blänker allt det gröna frodigt av regnet som faller, ljumna vindar torkar min kind och rosen min första planterade tar sig med en knopp som sakta börjar längta efter att öppna sig. Ahhh, en lång sån där djup, glad i själen suck tar sig ut och jag känner plötsligt att de alla som gick finns här mitt i altet. I det frodiga gröna, i vinden, i min suck, i min längtan att allt ska vara, i min längtan att mötas igen.

ord som börjar lite smygande för att sen ta över och färga det mesta, tänker på order ”värdegrund” ett från början rätt fint ord, som med åren fullständigt ha trasats sönder, då inte ens de som startade ordet och deras evigt trummande med det, längre verkar förstå vad det står för. Sånt jäkla tjat, som alltid med modeord blir jag mer allergisk mot dem än mot björkpollen. Inte är det fint längre, värdegrund är lika med avloppsgrund eller något sånt stinkande. Tro sjutton det goda i ordet sjönk till botten, när politiker/byråkrater/löst folk tryckte ner mer och mer påhittad innebörd i ordet.

Nu ska vi genast kasta oss in i nästa modeord som klättrar snabbare än snabbt … narrativ, att höra det, läsa det i nästan varje mening, så tröttsamt. Jag känner mig som ett UFO, kvarlämnat från 50-60-talets normala, naiva, lugna uppväxande där S ännu hade en uppgift att fylla i vårt lands utveckling och gjorde så.. Inte såg vi på hela världens politiker/rika som ett enda stort konspirationsfölje med högsta mål att ta allas rättighet, frihet, ägande, åsiktsfrihet osv ifrån oss, göra oss till slavar med tvingande vaccineringar och vaccinpass. Det glunkas om vaccinsprutor med chips som sprutas in, ändrar vårt DNA. Vojne, jag orkar inte med allt.

Klart hela vårt samhälle är totalt upp och ner, men jag ser det mer som en självklarhet efter alla år med i stort sätt samma politruker som har sett till att placera folk med partibok i näven på samtliga platser i samhället där det skulle sitta utbildat folk. Det finns ingen framtid i den konstruktionen, lågt i tak bevakar de politiskt ditsatta sina tjänster. Så ingen vågar säga sin mening, om de ens har någon, tänker att vi alla lite som ryssen är indoktrinerade av S i vårt sätt att tänka oavsett vilken partihöringhet vi har. Gemensam uppväxt och samhällets ton, färgar oss vare sig vi vill eller ens är medvetna om det.

Eftersom jag är medveten om min förträfflighet tänker jag inte här och nu lösa alla samhällets problem, fast jag är högst medveten om min kapacitet till storverk. 🤣 Släng in ett gäng orädda idéfyllda tanter och lite gubbar med fart i, så kunde vi skotta och raka ut den sk politiska eliten, elit … morsning korsning. Döskallar utan ryggrad.

Men nu rakt ner i min tillvaro på landet, här har jag gjort en del nytta, har tvättat alla våra innekrukväxter. Nu har blommorna fått ny färg och bladen sin gröna färg, konstgjorda blommor är det enda som fungerar här. De vanliga blommorna är ju i behov av en skvätt vatten då och då, det blir inget av med det när vi är i stan. Annars händer det inte så mycket, jag trasslar till det ibland, idag kokade jag gröt till lunch och skalade ett kokt ägg till ett hårt bröd. Insåg att vi hade Skagenröra i kylskåpet, så jag hoppade över smöret och la röran där med skivat ägg ovanpå. När jag sen tog första tuggan insåg jag att jag hade klämt ut kaviar uppepå ägget. Ibland slutar jag inte förvånas över hur mycket jag kan få till utan att ha en aning om det hela.

Anders har preparerat jorden där vi ska plantera årets skörd av potatis, sen lekte han såningsman, kastade gräsfrön och gödsel runt sig, så nu förväntar vi oss mer gräs framöver. Själv är jag ännu mest konstigt trött och lägger mig tidigare än normalt, det brukar alltid betyda att jag är sjuk på något vis, om jag lägger mig före Anders. Gubben som skulle komma och gräva upp på tomten, han kom inte och har inte hört av sig. Jag sa redan innan detta hände att han inte kommer, ibland känner jag sånt på mig. Det där ni vet med magens hjälp eller vad den nu sitter, intuitionen? Så vi blev både besvikna, arga och lite till, vanligt hyfs lämnar man väl ett mail? Eller är det för mycket begärt?

Nej, han svarar inte, har helt stängt av sin mobil. Men vi har hittat en ny som bor i området som vi ska höra oss för med, om han kan fixa vår trädgård.

Nu ska jag sticka lite, ha det bäst ni alla Goa! 🥰 Bilden är från vårt kök med nya tapeten, liten kökssoffa och litet klaffbord. Stora matbordet har vi i rummet bredvid.

Här borde jag inte sitta, men sitter kvar. Har precis bakat muffins med hasselnötsröra i mitten, imorgon ska jag dutta på glasyr och lite strössel. Tårtan är beställd, 16 bitars citronfromage, så det räcker till fikat även hos mamma på tisdag. Blir rörigt när allt ska trassla till sig runt samma datum. Imorgon blir det födelsedagskalas för mig, ungarna med mina älskade skunkar 🥰 kommer. Tänkte mig tårtan, muffins och hembakta bullar, men det sista orkar jag inte, så Anders får handla på Ica. Ni vet de där små som ser ut som kuddar, vanilj och kanelsmak finns och jag vill ha båda sorter. Barnbarnen gillar de bullarna och kan stoppa i sig rätt många.

Jag har malt mitt första egna mjöl på kvarnen, det var lätt och smidigt. Bakade brödet med enbart det nymalda Ölandsvetet, några skurna aprikoser la jag ner i degen. Spännande att se degens kraftigare jäsning jämfört med köpt mjöl. Jo, ca 25 gram jäst tog jag i, nästa gång kör jag surdeg eller mer av Kronans jäst allt är ju nytt, måste lära mig just det tekniska med att mala och baka sitt eget mjöl. Degen måste prata med mig, mina händer måste lära sig hur den här degen ser ut och vad den behöver.

Sen hände ännu en efterlängtad sak. Jag stickar nästan all vaken tid, sittande eller halvliggande i soffan. 😂 Såg för många år sedan att det fanns ett häfte som Ica förlaget gett ut med mönster på vantar med landskapsblommor stickande kvinnor skickade in. Jag har verkligen försökt få tag i den många gånger, men inte förrän nu hittade den till mig via ett bokantikvariat. Lyckan var löjligt stor, redan nu har jag börjat på ett par. Valde ut flera glada färger till mönstret, starkare än vanligt, det är lyckan. 🥰

På måndag kommer vår städerska, ska bli så skön vi har missat städning pga hennes sjuka barn och röd dag på vår städdag. Visst erbjuds vi ersättare, men vi hoppar över det, städar själva. På tisdag sticker Anders och Frasse till landet och möter upp grävmaskinskillen som ska färdigställa sista delen av vår tomt. Jag stannar hemma då ett företag ska leverera mattor som Anders är glad han slipper försöka få in i bilen. Sen har vi en mindre vit kökssoffa som ska hämtas i butiken när den dyker upp där, inte har jag lust att betala närmare fyrahundra för att få en så liten grej hemkörd. Så den ska hämtas någon gång denna vecka. Allt samma vecka så klart. Så vem vet när jag kommer ut på landet denna tur?

Nu ska jag fortsätta sortera tidningar, kostar på mig tre stycken och byter sen tidningar med en släkting och så ger jag många till mammas boende. De älskar att få tidningar, servetter med mängder av motiv och tårta eller smörgåstårta. Hoppas verkligen andra anhöriga hjälper till med det lilla man kan, för att alla ska få lite extra trevligt.

Stor Kram till alla som vill ha en 🌼✍🏻🌼

Tittut sa älgen

sa hon direkt, när en anställd räckt över telefonen. Jag vet ju hur det senila ter sig, men det är min, min mamma och jag blev lik förbenat känslomässigt ställd. Jag vill inte vara med på den här resan, trodde aldrig jag någonsin skulle sitta på detta tåg. Det känns känslomässigt futtigt att prata om hur jag själv mår, men jag orkar så lite i nutid. Känns som om det är min skyldighet att vända ut och in på mitt eget skinn, bara jag hälsar på ofta nog. Sen att hon inte minns att jag kommer eller går, var där idag eller i förrgår? Är mina tankar, känslor bara svepsjäl att smita ifrån fler besök?

I naturens tystnad, sittande på trappan till huset, i sällskap av sus i träd och kvitter betraktar jag en fjäril som fladdrar än hit än dit. Så otroligt vacker och fulländad i sitt utmätta liv, Sorgmantelfjärilen. Solen värmer mina bara ben och armar, ansiktet vänt mot ljuset och jag känner mig en kort sekund för ett med altet.

I dag först börjar jag få tillbaka lite ork, kom hit i måndags, snart hem igen och ta hand om annat. Blir till att titta in till mamma, köper med mig tårtbitar till kaffet.

Nu har jag så mycket jag har lovat vad det gäller besök eller bli besökt, jag får ångest när hövve vill så mycket och sen kroppfan drar åt fel håll. Men jag tänkte köra taktik, ringa och boka och bara köra som jag brukar. Sen får jag väl hämta upp mig själv någonstans på vägen. 🥵

Väl hemma ska jag använda min nya mjölkvarn och sätta igång att baka med egenmalt korn. Det ska bli så spännande. Jag har startat en surdeg som jag hoppas få fart på, men det återstår att se.

Snart fyller jag 68 år, det är helt ofattbart när jag tänker på alla dessa år, de bara flög förbi och jag tänker på alla släktingar och vänner som har gått före mig. Min syster känns overklig, fast vi växte upp tillsammans, reste med våra föräldrar och tältade på semestrarna, delade rum, uppväxt, kläder, vänner, ungdomsgård och allt som hör till, hon känns likväl overklig. Fanns hon verkligen? Vi finns så länge någon minns oss, men snart är även jag, något som några kanske minns sitt liv ut och sen är mitt liv som ett maskrosfrö i vinden, ingenting. Tänk alla dessa miljoners miljoner som ingen minns, vi fanns där, levde, njöt, älskade, sörjde, var sjuka, fattiga, frusna, hungriga och kära, ett människoliv, ett flarn i tiden, utblåst som ett ljus. Ett något skingrat för vinden, sällat sig till jorden som mull att göda det växande, levande.

Dyker upp som ”gumman i lådan” det går ju så snabbt tiden och jag har tappat farten på lite olika vis. Jag som har älskat att prata i telefon gör det än, men att verkligen ringa har blivit något jag liksom glömmer bort. Jag har fullt sjå att göra det helt vanliga, som jag förr gjorde utan att tänka ett dugg. Ta sig upp är varje morgon något jag alltid har kämpat med, men inte som i nutid, kroppen ligger kvar, fast jag har gått upp. Sug på den du . …

Huvudet under armen, konstaterar att det gör ont och är segt att röra mig. Men om det bara var det, mina ben är så konstiga, ställer mig upp och svimmar nästan av blodtrycksfallet. Kommer jag iväg så tappar benen plötsligt all kraft och det blandas med mjölksyra/värk/kraftlöshet. Då gäller det att skyndsamt ta tag i ett bord/hänga över en stund, eller sätta sig så fort det bara går. Tame sjutton har jag snart inte varenda kroppslig konstighet jag kan hitta av de sk autonoma besvären. Men jag vägrar ge upp, släpar mig hela två portar bort 🤣 och tar min scooter på en tur. Ljuset, luften och friheten att röra mig som jag vill är gudagod, fristad så länge jag åker runt. Det här med att krypa, huka sig för att få upp låsen på scootern, öglan sitter under scootergolvet och är ett fäste att fästa i om man åker typ färdtjänst med scootern, finns inget gjort för att kunna låsa fast den.

Igår var vi på femårs-kalas hos vår dotter. Vi tog med två av sonens ungar och åkte dit, vi blev inte så många, många av gästerna var hemma och sjuka. Men det var kul att se dotterns nyrenoverade kök och vardagsrum. Hon är fenomenal på egna tårtor, så det är hennes ni ser på bilden.

Jag köpte en mindre gryta second hand från nätet av en hjälporganisation, den har jag till att baka grytbröd. Har i samma veva köpt från ett företag en elkvarn att mala säd med och lite olika kornsorter att börja med. Det ska bli kul att mala sitt eget mjöl lite grövre, kommer blanda med köpt mjöl.

Landet har vi varit på så klart, men är hemma nu några veckor för kalas, läkarbesök, provtagning osv. Anders har bokat möte med både takmålare och trädgårdsanläggningsföretag nästa vecka, taket behöver målas och jag vill inte se honom på taket. Så mycket korkade gubbar som tror de är 20 år klättrande och flängande, sen får ambulansen ta dem till akuten med brutna armar/ben eller annat. Mitten av vår tomt i en lite sluttande del är det så mycket stora stenar, de ska bort och sen dit med sand och jord. Vi tänker odla där, det blir väl till nästa vår kan jag tänka mig.

Jag har slutat att äta godis och kaffebröd sedan tror snart två månader, har funkar bra, lite skorpor har slunkit ner, men inget mer eller godis. Igår blev det tårta och hembakt kaka på kalaset, hoppas jag inte får jobbigt med sötsuget ikväll. Jag behöver verkligen gå ner i vikt, plötsligt vägde jag flera kilo mer och blev galen på mig själv. Men nu har jag gått ner de där extra jag hade gått upp, men det är låångt kvar till mer normal vikt.

Kära vänner ha det bra och njut av våren som långsamt med bakslag kommer. 💞

In stormade sonen tre ungar som vi skulle ta hand om fredag till lördag middag. Den energin och glädjen är härlig att möta när de myllrar in, stövlar, jackor och ryggsäckar överallt. Nästan svårt att förstå deras lycka över att komma hit, känner mig oändligt glad över våra starka känslor för varandra.

7-åringen höll krampaktigt i en tappad tand som han ville lägga i ett glas med vatten, tandfen fick ett helsicke att hitta kontanter under sena kvällen, inte skulle väl tandfen lägga ner någon av de där bruna som skramlade i plånboken? Jag kan sjutton inte ens identifiera pengarna staten har omförvandlat, men till min tacksamhet hittar jag en guldpeng, en tia till grabben. Fick inte ens njuta av pojken utan tandens lycka när han vaknade och hittade sin guldtia i glaset. Då sov jag djupt.

Men kvällen rullade fram med önskemiddag tacos med mängder av skålar fyllda med allt en tacosälskare kunde önska. Till och med guacamolen höjdes till skyarna, pappa deras är alltid så stark.

Godispåsarna togs fram, nu var de klara för fika med mys framför Talang tävlingen på tv. Frasse lekte de och kelade med mest hela tiden, han såg lite sliten ut till slut.

Denna gång har vi pratat mycket om döden … deras morfar, som de inte har träffat så mycket, ligger för döden och deras tankar fick fritt spelrum. Min trut har gått och det här med att vi bara vet två saker säkert, vi föds och vi dör var spännande att prata om. Tomrummet mellan födas och dör får vi fylla våra liv med själva, så bra vi bara kan.

Sen var det detta med generationerna, vi Anders och jag är ju äldst nu i vår familj (bortsätt från min mamma) och de som först ska dö, jag drog inte in sjukdomar/olyckor som yngre kan råka ut för. Sen kommer mina barn, deras föräldrar vara äldst och med tiden dö. Då är de själva vuxna och har barn … Tänk när de plötsligt förstod det kretslopp vi alla lever i. Det är stort att få ta del betrakta, när insikter plötsligt vaknar. Jag är löjligt förtjust i att dela med mig av livets pyttesmå under och de stora.

Min son fyller 40-år idag, vi var barnvakt för de åkte ett dygn med färjan till Åbo. När båten gick förbi utanför så stod vi med ungarna på balkongen och vinkade, blinkade med mobilen, precis som de stod på båten och blinkade med sin mobil. Framöver ska sonen ha öppet hus, det ska bli roligt.

Igår på dagen drog vi och ungarna över till min mamma, jag ringde och pratade med Saied som tar hand om mamma. Bad honom klä på henne, så vi kunde sitta ute, när nu alla ungar var med. Är restriktioner ännu på besök inomhus, men ute går bra. Saied hade sagt att mamma skulle få en överraskning, hon förstod inte vad det var, blev så lycklig när hon såg oss. Jag känner så starkt hur övergiven och ensam hon känner sig, det gör ont i mig. Vad gör man med sig själv när man ibland är mer vissen än vanligt och andra gånger inte orkar ta hand om sig själv och likväl har en mamma som har behov? De sista åren med Covid har inte varit lätta, med förbud att träffas och att de gamla på boendet själva fick covid, jag är ju lika känslig som de och sen min egen familj, där en del har haft covid flera gånger.

Jag tror att jag själv fick Covid den där gången jag åkte in med ambulansen till hjärtakuten. Fick ju papper med posten att en av ambulansförarna hade Covid. Jag var ju så konstigt sjuk när jag kom hem att jag knappt klarade av att vakna, sov ju flera dygn och det tog så lång tid att få ordning på magen dessutom, helt galet, kunde inte äta, tvingade mig att dricka.

Klart jag har gjort en del sedan vi sist hördes, men mest är jag hemma och gör det jag gillar bäst stickar, läser, korsord, glor på serier på tv. Snart sticker vi till landet igen, det ska bli skönt att komma dit ett tag. Elen är ju så sjukt dyr, buga o bocka tacka Mp o S som nu vill skylla ryssarna för el och soppapriserna när hälften är skatt på skatt på skatt … löjliga familjen som styr. Plötsligt kostar el o nät 5,500 kr per månad på landet och så har vi den vanliga hyran/el här hemma. Vi klarar oss, men jag blir ursinnig när jag tänker på vanliga barnfamiljer med vanlig inkomst och äldre.

Putins krig. Vilket arsel han är. Hoppas de har något Brutus som kan se till att fansyget Putin försvinner.

Vi får väl se vart detta leder i Europa, min dotter är verkligen orolig och maken och jag som föddes på 50-talet växte ju upp med det kalla kriget och ständigt hets från/om Ryssland. Tänker att vi är mer vana vid detta ostabila läge mentalt. Öppnade vi en telefonkatalog läste vi ”Om Kriget Kommer” varje ny månad ylade Hesa Fredrik, ryssen kommer osv. Men jag minns rädslan, botten utansluträdslan ”om kriget kom” när våra barn var små. Det oroade mig att mina barn skulle bli placerade, för jag var ju krigsplacerad via yrket och Anders skulle bli soldat. Nej, fy f helt enkelt.

Sen undrar jag hur många sjuka diktatorer vi har i ledning för länder? De är ju aldrig valda i riktiga val, vore väl en välgärning och skjuta av packet, innan de raserar sitt land och andras.

Nu ska jag snart ringa min son och yla en grattissång. Han fick en uppblåsbar rollator imorse av sin fru som är flera år yngre. 🤣 Av oss kommer han få en jägarexamen, sen räknar resten av familjen på vilt till middag då och då. Bra att en i familjen har vapen, så vi kan få mat om Putin kommer eller?

Kära vänner nu bara måste jag knata upp och ta tag i lite. Massa Kramar till er Alla!

Jag orkar nog inte riktigt med att hålla igång min sida här inne. Men med lite tur kommer lusten och orken tillbaka. Det är lite av varje för mig, bakar bröd flera gånger i veckan, stickar tovade vantar, läser och löser lagom lätta korsord. Det är livet … på en mindre pinne för mig.

Här tänkte jag mig först en lite rolig, småsöt julhälsning till er alla, men det var för lite av någon anledning för att sättas in. Bytte bild till en liten muttrig tomte som flyter upp varje jul hos mig. Han var också för liten, tänker på WP förr, alla småbilder jag satte in i texten … fan för teknik, inget fattar jag nu för tiden.

Nu har jag satt in en vacker ängel som julhälsning, lika bra att berätta det, sjutton vet om den syns eller ej. Men nu vet ni och jag önskar Er alla en vilsam, smakrik, kärleksfull jul på ena eller andra viset.

Så tar vi fram journalen över mitt fysiska liv och konstaterar att jag precis har överlevt en matförgiftning. Uppskivad grillad kyckling tog jag ut ur kylskåpet till mackan, såg att datumet gick ut samma dag, men förpackningen var oöppnad och jag luktade, näsan sände inga varningar alls. Men du milde så sjuk jag blev, kom ur båda ändar och nog dog jag någonstans mellan sovrum och badrum. Men långsamt har jag återvänt, som vanligt så jäkla långsamt att jag bara kan konstatera, att jag som vanligt är sämst i klassen på att tillfriskna i rimlig tid.

Självaste julafton med hela knippet av mig kära, såg ut att gå upp i rök. Så till den grad att jag tänkte slå in makens klappar under tiden han firade julafton med resten. Men igår kväll insåg jag att chansen fanns till att hasa sig iväg till julaftons begivenheter. Så där satt jag och slog in paket, min gnu så jag skakade, darrade längst in i minsta cell i kroppen. Först avskyr jag att slå in paket och det är väl nackdelen med att handla på nätet, ingen slår in paketet åt dig eller lämnar över en kartong att lätt vika in klappen i. Men darret är jag van vid, det har flyttat in för gott så fort jag gör något ”ansträngande”. Men nu ni är darret uppe i intressant höga vibrationer, tack varje att kroppen är utpumpad pga magsjukan. Så lyckan är på topp, inte ens julafton kunde jag slippa få allt ljus på min fysiska skitform, det ska bara alltid vara något.

Mitt problem är att folk, släkt, vänner tror att mitt problem inte är så pass handikappande som det redan är till vardags, dygnet runt. De tror nu att jag är lite krasslig då och då och nu är det bara magsjukan jag ska bli frisk från. Magsjukan sänkte ju hela kroppen totalt, jag till och med försökte använda Rulle (min utomhusrullator inomhus) det gick inte, för bred för vissa dörröppningar. Nu snurrar det extra i skallen och det är svårt att komma upp, ingen kraft i benen och kommer jag upp vill kroppen lägga sig ner och svimma en stund vilket den fan i mig inte får. Någon jäkla ordning får det väl vara på underhållningen.

Hur hade jag nu tänkt mig denna julhälsning? Inte så här i alla fall, ni får ursäkta mina tirader av ynk och gnäll, allt slutar i alla fall med att jag kommer fira jul med min utökade familj. Mamma fick maken hälsa på igår utan mig, men med sexårige Leo som sällskap. Man får bara vara två med munskydd i mammas rum på besök. Hon fick paket och annat, tomten kommer även till dem. Jag får väl hälsa på när vi sticker till landet efter juldagarna, nyår vill vi vara på landet i tystnaden.

Alla ni kära vänner så försummade av mig i nutid, jag bökar oftast runt på Facebook och så finns det annat i världen, orken finns inte som jag vill. Jag tänker ofta och med lite avund på alla som kan öppna matbloggar, bakbloggar, pyssel, stick, virk i nutid, tänk om jag hade varit i rätt ålder. Då hade jag garanterat haft en mat och bakblogg. Alla de åren när sånt skulle ta fart, höll jag på med min kropp som kroknade ner i njursvikten och allt annat elände jag hittade på vägen.

Men det finns så mycket att vara glad åt, tänk bara alla vi som fick växa upp i lugn och ro utan all teknisk stress och att alltid vara uppkopplad. Detta informationssamhälle äter folks själsliga ro, inget slipper vi, allt ska med ångvält pressas in.

Julen var väl tänkt som en andlig tid att stanna upp i, glädjas över barnet i sin krubba. Men vad blev det? stress och hets, ungarna dränks i paket, minns en jul när en bortskämd 6-7-åring sa efter ett Berg av paket ”var det inget mer”? Då ruttnade något i mig …

Men nu ska jag koppla in mig på att få vara med, vara där med familjen. Egentligen så finns det inget viktigare än ens nära familj och inte att glömma sina vänner.

Fridens 🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🎅🏻🎅🏻🎅🏻🎅🏻🎅🏻🎅🏻

som om jag har dragits in i mig själv och tagit udden av mitt flöde, det finns där inne, men ut kommer inte mycket. Jag mår själsligt bra och trivs med livet, men kroppen blir jag inte klok på och känner mig mest frustrerad och faktiskt lite rädd när obehag ökar i intensitet och gör mitt vardagsliv besvärligare.

I fredags var sonen med familj här, vi hade kokat en stor gryta med högrev och massor av grönsaker till. Det är så att han sonen fyller 40 i mars och vi tänkte ge honom en jägarkurs, om det nu verkligen var det han önskar sig. Det kostar ju en del, så vi ville höra att han verkligen ville ha den presenten. Han blev eld och lågor, vi hade dragit ut många papper om allt som kommer till, regler, vapen, vapenskåp, speciella kläder, walkie talkie, skatt, jaktlagskostnad och gud vet allt. Så nu är det uppdraget klappat och klart. Han skulle börja plugga på redan nu vilket blir bra, då går det lätt när han går kursen.

Minns inte om jag skrev att mamma har fyllt år? Vi var in med tårta, blommor och present, jag köpte ett par sköna inneskor i mocka med resår på bra ställen, lätt att få på foten.

Jag har tagit tredje sprutan och fick fyra-fem veckor senare ta prov för att se om jag hade fått några antikroppar, till min stora glädje hade jag fått det. Om det nu hjälper med den nya ”coronatypen” som väller in över världen. Jag är lika galet trött på tjafset mellan vaccinerade och antikvackare som på klimataktivister kontra vi vanliga som tycker oss ha sunt förnuft inför det vi kallar väder.

Regeringen och övriga sneseglare kör samma vi och de andra, en ny statsminister … struntar fullständigt i kön, jag vill ha en som kan något, inte en repris på det som har raserat det mesta på 7 år. Alltid dessa två läger så fort det går att tjafsa om något, vi sitter i samma sjunkande båt, fattar folk inte det? Jag tror inte de fattar att båten läcker och pumparna har de ansvariga utan ansvar skänkt till något annat land, för vi behöver minsann inte ha något på lager eller räddas från något, andra folk och länder går i första hand. Vi är ju så rika och allt går som smort i vårt land.

Vad sjutton sa maken, DN:s undersökning … 85% av de som skjuter är män 18-24 år och icke födda i Sverige. Nähä, det kunde vi väl aldrig tro, de passar ju så himla bra i vårt land och rätt många handhjärtanskvinnor blöder visst för att behålla dem. 🤦🏼

Ibland när jag ser mig själv, stirra in i badrumsspegeln så tänker jag på hur jag skulle se ut som död. Stackars min familj … att inte leva längre skulle göra dem illa, men sorg lägger sig med tiden. Andra upplyftande gånger tänker jag på när de obducerar min kropp, hur de skär upp mig, kollar inuti och jag vill ju vara med då och se hur det egentligen ser ut i mig. Jamen hallå alla är väl galna på något vis hahaha!

Hela vårt matbord har nu fyllts av olika högar med julklappar som ska slås in, jag avskyr att slå in paket och lämnar med varm hand över eländet till maken. Lussebullar bakade jag igår, så skönt att få det gjort, in i frysen bara. Lite kakor kanske jag baka någon dag, annars lagar vi inte så mycket julmat, det är ju bara vi två. Till julafton har vi knytis som vanligt med till dotterns familj där vi strålar samman.

Några rader blev det, jag hoppas ni alla mår bra. 🧑🏻‍🎄 ❄️

Den här lugna dagen mellan två dagar fulla av göranden är jag trött och vimsigare än vanligt.

Jag har skrivit blogg här inne, tror sedan 2007 eller kanske ännu tidigare, minns inte just nu. Alla dessa inlägg fixade maken böcker av, så där tusen sidor. Men företaget som gjorde jobbet kunde aldrig få till det med limningen, utan sidorna sprätte loss. Så jag fick flera omgångar av böcker, som inte höll ihop. Den sista omgången var något så när … men jag har bett maken att jaga upp ett företag som kan sin sak och ge mig hela raddan av böcker i julklapp.

Jag vill så gärna lämna efter mig dessa texter, det är så mycket mig, så det osar om det och T snart tretton, min hjärtevän har tittat i dessa böcker sedan han var lite och roades då av alla bilder. Han vill läsa böckerna när han blir stor, andra tror jag inte är så intresserade. Det händer att jag läser högt om roliga saker han har sagt eller gjort som liten. Vi skrattar så gott tillsammans, tack Gode Gud att han finns i mitt liv. Han varken vet eller fattar hur viktig han blev för mig när han föddes i januari 2009. Det var sista färden med njursvikt, till våren fick jag dialys, sen i august min väns njure. Den lilla söta bebisen gjorde att jag ville leva, jag ville finnas i hans liv, dela hans liv. Vi kom att betyda mycket för varandra av olika skäl genom åren.

Nu sitter jag här och kör alla dessa sidor i en papperstugg och det känns så märkligt med all denna text som äts upp, rubriker som jag inte minns och lockas läsa igen. Roligt, jobbigt, klokhet, intressant, osmart, tokigt allt finns med. Den lilla människans liv och tankar, öppna, naiva ibland, hårda arga andra gånger, kroppskrälle, sjukdomar, mediciner, viktuppgång, magoperationer, brock, dialys, njurtransplantation, POTS, fibromyalgi. Hur in i hoppsan mycket ska en liten jag gå igenom? Allt skriver jag om i dessa böcker.

Men nu ska jag snart iväg till Föreningsgården. Där har en kvinna föreslagit att vi som vill ha ett StickCafé kan träffas, fika och handarbeta, det har jag längtat efter så in i norden länge. Orken att åka iväg långt bort på något som detta finns ju inte. Men kan jag ta scootern och åka ner i vårt ”centrum” och sen hem, så får jag nog ihop orken att vara med, kanske inte alla gånger, men så ofta kroppen kan.Fridens på er alla!

När jag ligger här och väntar på John Blund, konstaterar jag att han som vanligt glömt bort mig.

Mig händer det knasiga saker rätt ofta. Idag gasade jag ner till Ica och apoteket med min scooter, åkte in på apoteket och väntade på min tur. Då kommer ännu en kund som jag kikar på, gillar att titta på andra okända runt om. Vi är ett gäng som väntar och när den nya kunden går längst bort i affären så vänder hon ryggen mot oss andra och jag kände hur fnisset, skratten tog spjärn enda nere i fötterna.

När hon strosade tillbaka, så ropade jag på henne. Hon hade en rak jacka, med ett bredare skärp av samma tyg som jackan runt midjan. ”Du har en klädhängare hängande på ryggen i skärpet.” Hon tittade på mig som om jag inte var klok, samtidigt som hon trevade efter plastgalgen. ”Det är väl märkligt att vi är så många som såg den, men ingen sa ett ljud” sa jag. Som som vanligt inte kan hålla käften. Är hundra på att det är mitt danska arv, som gör att käften går på mig.

Svensken är ju livrädd för opassande kontakt. Men alla skrattade eller log passande. ”Jag tänkte att några barn nog hade skojat med henne och sa det.” Men det var hon själv som hade lyckats med det hela. Nu ska jag lägga mig fan ta Bofinken John Blund, det blev en sömntablett på studs. Gnatt på er alla fina vänner!

Efter långdragen jäkla förkylning drar jag nu runt på ben som är svaga, orkeslösa och darrande, undrar vem som har skrämt dem? Ett tips jag fick av vän som också drabbats av mycket sängläge sa ”sitt på sängen och rest dig upp tio gånger om dagen”. Efter den lilla ceremonin sa inte bara benen upp sig utan släpade in skinkorna i racet. De värsta dagarna tar jag mig nästan inte upp ur soffan och gången är därefter, ser inte klokt ut. Det gör Ont! Sover hela dagarna gör jag några gånger i veckan, verkar aldrig gå över. Så där ja, nu har jag gnällt klart.

Bortsätt från detta hade vi kalas i lördags med hela familjen, det vankades kalkon med gräddsås, potatis, brysselkål (undrar varför den heter så?) och vinbärsgelé. Där satt vi fem barn och sex vuxna helt tysta, alla åt och åt, sen kom Mmmm så gott mer sås …

Ungarna var placerade så att de kunde gå ifrån matbordet när de var klara. De leker så galet bra tillsammans, kurragömma haha se dem trampa runt i soffan och gömma sig i hörnet, det räknas ner och rusas runt och jag njuter. Strunt samma att de stökar och bökar i våra sängar, klipper klippdockor och kläder i papper som farfar har fixat. Skattletning efter karta, varje unge har sin godispåse som mål. Lagom till vuxnas ostbricka och sen kaffe med praliner, satt alla mina älskade skunkar och prasslade med sina godispåsar framför en film på tv.

Upptäckte att nästa vecka är en ”Allt på en gång vecka”! Hur sjutton hänger detta ihop att alla saker totar ihop sig? Måndag blodprover på förmiddagen, eftermiddagen kommer min fina städtjej. Tisdag fyller mamma år, men det firas på lördag, på kvällen ska jag till Föreningsgården på träff med andra som gillar att sticka och pyssla, första träffen och jag längtar efter det. Onsdag ortopeden, kortisonspruta i tummen igen tack och lov. Efter mig ska maken kolla artros i höften med samma läkare, bli utredd. Torsdag är det dags för läkartid på hudmottagningen för mig, den årliga kollen. Fredag fri! Lördag landet och på vägen dit Gratta mamma. Makalöst, jag vill nog bara dö en smula på landet veckan efter.

Sa jag att åtta på mammas avdelning fick Corona? Men ingen blev dålig, de har alla hunnit med tredje vaccinsprutan, precis som jag. Hon har varit isolerad som de andra sjuklingarna på sina rum, blir frisläppt imorgon. Men vi var dit i tisdags med en 12-bitars Schwartzwaldtårta till alla + personalen till fikat. Sen var vi till servettfabriken och jag plockade ihop två kuber med 200 olika servetter i varje, det blir många samtal om vem som har fått vad för motiv på servetten. Det sa personalen sist jag hade med mig servetter, att det pratades mest hela tiden om dessa servettmotiv. Sen en pappkasse med massor av blandade tidningar från mig, min nu mera döda morbrors fru och så min frissa. Så de har mycket damtidningar att läsa när det inte kommer besök till dem.

Mina vänner här inne, några rader om mig och livet som flyter fram hur overksam jag än må vara. Visst blir jag lite less och deppig ibland, men jag känner kärleken flöda genom mig och jag gillar oftast livet. Mina stickor går och jag läser igen, det har varit si och så med det tidgare. Förlåt att jag inte har kikat in till er och tagit del. Jag har varit trött och låg efter den förbenade förkylningen som tog två månader på sig att bli klar. Som om luften gick totalt ur mig. 🧸🧸🧸

En konstig dag, gick upp och gick till sängs igen. Vill bara sova och gjorde det många timmar. Just idag är kroppen knäpp igen, började igår kväll med vibrationer i öronen från och till, viket jag har känt av i några dagar. Sen ont i ena örat och bihålan på samma sida för att sen plötsligt trumma på med huvudvärk. Jag testade att ta kortisonnässpray, men inte sjutton hjälpte det.

Tror det stavas medicinska biverkningar, men från vad vete tusan. ME, fibromyalgi, POTS allt i en salig blandning, välj det som känns bäst för stunden. Oavsett vad, så finns det inget att göra rent medicinskt, njurens medicinering tillåter inget mer medicinerande, utan här får jag bara gilla läget. Jag blir deppig av detta helt okontrollerade tillstånden av fysisk svaghet, som värkande onda ben som inte orkar bära mig. Yrseln som tar mig när jag reser mig eller står och köar, är ingen höjdare kan jag lova, paniken som bryter ut när jag köar i affär. Ska jag lägga mig ner, sätta mig lutad mot godispelaren?? Men hemma i stan har jag nu min elscooter att sitta i, åka runt i affären med. Men jag ska likväl stå upp och fysiskt packa ner maten i kassar, klämma in kassarna på fotplattan och hinna sätta mig. Snabbt måste det gå så jag inte snurrar omkull.

Att duscha är jobbigt, lägg till tvätta håret och jag får ta med handduken, lägga mig blöt på den på sängen för hjärtat pumpar och jag flåsar hysteriskt. Flåsandet är jag så trött på och hur jag någonsin ska få upp farten, fattar jag inte. Jag har skrivit om det många gånger genom åren, det går inte att träna med en kropp som blir sjuk av träning. Men har jag någonsin gett upp? Jo, när jag efter träningsförsök blivit sjuk och inte klarar av ett dugg mer. Men så börjar ju kroppen hämta sig och hela tiden dessa förbenade tankar om att jag måste klara av något. Så som vanligt har hjärnan en plan inför hösten, samt extra tillägg för bantning.

Som om skallen min bara har två mål som jag aldrig når, gå ner i vikt och träna. Ärligt talat faller jag ibland ner i mörkaste hålet i min frustration över att inte kunna bestämma över mitt fysiska liv, utan min kropp gör som det vill, när det passar den, själv är jag inte tillfrågad om jag vill sova en natt och lägga mig och sova vidare efter frukost. Eller drabbas av andra fysiska konstigheter när som helst, jag har nu läst mig till, att de som fick långtidscovid har samma symtom som oss med POTS. De söker nu på nätet och hittar till vår sida, blir ju intressant att se, om ökningen av vår typ av besvär hos människor över hela klotet, gör att läkare får mer kunskap om att vi finns och med tur mer forskning.

Min turer ner i svarta hålet är för det mesta kortvariga, ibland räcker det med att gnöla här inne, så mår jag bättre. Att acceptera att ålder och sjukdom tar ut sin rätt, har jag svårt att just acceptera, så svårt att vara en som vill, när kroppen inte hänger med. Det finns så otroligt mycket jag har fått ge avkall på genom åren. Tänk bara när ungarna var här sist, de åkte till badet och min älskade T bad så innerligt att jag skulle åka med, jag kunde sitta på soffan som förr, sa han. Då var det svårt att inte överskrida sina gränser och säga ja. Inom mig grät jag av sorgen att inte kunna vara den farmor jag vill vara, men att åka med och bli en stoppkloss som inte pallar värmen, inte orkar sitta upp som en vanlig mänska på en bänk och till slut tvinga dem att åka hem med mig. Förkorta deras badande, nej det gick ju inte.

Imorgon fyller maken och dottern år, då kommer dottern med familj och ska bo i ungarnas stuga några dagar. Jag är innerligt tacksam att min sovardag kom idag. Hoppas nu jag kan stå på benen på kalaset och verka vara mig själv. Dottern har kommenterar när jag har varit hos dem ”att jag alltid verkar dålig, när jag är hos dem”. Hon förstår inte, att det är så jag har det, att jag inte orkar som vanligt folk. Som om hon tror att det har med ”vem jag besöker att göra”, orkar inte spela pigg längre, orkar inte. De hälsar nästan aldrig på hemma hos oss och vi bjuds i stort sätt aldrig in till dem. Det är ungarnas födelsekalas och före pandemin julafton. Hon har körkort och egen bil, men det hjälper inte, bara titta över en dag/kväll med eller utan ungar har inte funnits på hennes karta. Jag som inget körkort har har åkt buss och tunnelbana i hela mitt liv till vänner som har bott långt bort. Då när jag var frisk och mitt i livet.

Men jag har inte haft sånt besvär med hennes ointresse, hon har ringt nästan varje dag året om och kan prata hur länge som helst om sig och sitt liv. Men visst är det märkligt att ha körkort och bil och inte njuta av friheten att bara sticka över till .. tänkte skriva till morsan, men sticka en tur till vem som helst på en fika. Jag känner mig älskad av båda mina barn, men jag förstår mig inte alltid på dem, säkert förstår de inte mig heller.

Nu har jag annat att göra … Tjing!

Lika bra jag skriver så, för det är inte mycket fart varken på mitt skrivande eller läsande hos er. Fick brev med posten från sjukhuset, patologens svar om provet på tungan var ofarligt. Tacksam att jag slipper oroa mig.

Nyss drog jag och min elscooter till Ica, jag körde runt där inne länge, njöt av min frihet att handla så länge jag vill, oavsett vad kroppskrället signalerar. Sen körde jag runt extra omväg på väg hem, mötte grannar, pratade och kände mig nästan som förr.

Snart åker vi tillbaka till landet, rätt skönt att komma hem, hämta paket på posten, fick städat av städfirman, första gången på nästan ett år. Men min Lina var så klart uppbokad av andra, fick en Agnes som imponerade med sin städning, inte behöver jag sörja Linas städning, fast jag saknar Lina. Märks att de får gå kurs och lära sig städa ordentligt. Hon till och med vek toapappret som man gör på hotell och likaså hushållsrullen, vilket jag aldrig har sett tidigare.

Trevlig sommar önskar jag er alla 🤍🌷🤍🌼🤍🌸🤍🐝🤍🥰🤍