Beroende

                                                
Beroende kan man vara och bli på olika vis av andra. Sin närmaste familj är man ju beroende av att få träffa och umgås med eller hur? Jag har alltid varit väldigt självständig och gillar inte att bli för uppbokad av andra som vill umgås. Det ska vara luft mellan träffarna och jag tillhör inte de som tycker om att gå promenader med vänner varje dag eller göra allt man kan tillsammans med andra.


Jag är ensamvarg på många saker, men med det inte sagt att jag inte gillar mina vänner eller vill träffa dem, bara inte för ofta. För det mesta dras jag till personer som likt mig vill ha kontakt, men inte drunkna i möten och göranden.

Jag har funderat över det här med sällskap..gift är jag ju sedan Dackes tider och där får man ju naturligt sällskap. Men det har förändrats sedan jag blev sjuk så är det..jag satt igår kväll och kände oro när mannen la fram pass och annat inför affärsresan till Tyskland idag.

Det var då jag verkligen kom på att jag har blivit beroende av honom, det är inte som förr vårt äktenskap, att vi är jämställda och lever i en symbios där man går och kommer beroende på vad man har att uträtta.

Nu går han och jag sitter kvar. Jag tillför inget längre, varken lön eller friska nya tag. Jag bara hovrar i nuet och försöker ta en stund i taget och mitt i allt vara en smula av mitt gamla jag.

Mitt beroende har skapats av att jag idag verkligen är just beroende av honom. Inte bara rent ekonomiskt, egoistiskt med hjälp med hunden och allt som jag inte orkar här hemma. Utan honom så blev det tomt, det är ju inte så att man i mitt hälsoläge går ut och charmar en ny prins. Nej jag har fullt upp att bara ta dagen, det är nog det ända jag ”tar” numera om än väldigt långsamt.

De tu skola bli ett sa prästen när vi gifte oss och jag har tänkt på de där orden och med alla dessa år så går man faktiskt in i varandra så pass att man faktiskt blir ett. Många är så rädda för den biten de tror att man tar något från sig själv, avstår något och det är ju många rädda för..att avstå något från sig själv.

Det är mycket ego som får plats i nutidsmänniskan. Jag hör det när jag lyssna och läser om kvinnor idag, alla vill ha allt, göra allt och ingen vill vårda något så där totalt som barn kräver vård.
Man har sin karriär..sina hobbys..sina vänner..sina resor..det finns inte plats för mer än egot.

Inser också att man är så där under de åren man har sina barn små, fullt upp och allt ska man klara. Tror det var lättare att vara mamma när jag var det, jag valde tvärtemot de flesta andra att vara hemma så mycket det bara gick med våra barn.
Vi har alla olika mål här i livet och mitt var att förvalta de barn som vi fick, inget har någonsin suddat ut viktigheten av det målet.

 Ingen karriär..hobby..vänner eller resor kunde ta den platsen och det är jag glad över och tacksam för att jag ståndaktig satte mig över så mycket som andra värderade så högt. Livsmål måste vi alla ha och de ser ju olika ut för oss alla.

Nu ser mitt livsmål ut som så att jag vill överleva…jag vill inte bara hovra i livet jag vill leva igen.


16 kommentarer på “Beroende

  1. Jag säger som Niki: Du är snart tillbaka på banan igen. Och då blir det inte lätt att hålla jämna steg med dig, som Du ränner omkring redan nu.Kramis.

  2. Lennart:Jag flyter som en kork…..det var bara lite tankar jag fick, man kan ju inte vara glad hela tiden. Men jag är inte deppig det är bara gråa stråk som kommer farande ibland och måste få sitt utlopp eller hur jag ska säga.Kram på både dig och Barbro

  3. Du är bra klok du, angående det där med kärlek etc. Jag har också varit långtidssjuksrkiven och känner igen mycket av det du säger.

  4. Jag tror jag förstår dina tankar. Med mkt kärlek så går det säkert bra ändå, men det är nog en speciell känsla att veta att man är beroende av ngn så där. Men ni verkar så samspelta får jag känslan av!Hoppas, hoppas, att det går mot ljusare tider ang din hälsa!Ha en fin dag idag, kram!!

  5. Jag är också ensamvarg, fast det har väl sina orsaker antar jag. Bl a att min påtvingat stillsamma natur som barn gav mig smak för ensamaktiviteter. Och en hel massa andra saker förstås.Känner ofta en enorm lättnad när jag kommer hem från umgänge med andra och möts av en tom lägenhet. Som när jag kommer hem från brorsan som på 7-åringars vis är högljudd och mer vild än tam; tystnaden hemma är en välsignelse efter det. Nej, jag är då sannerligen inte föräldravirke. 😉 / ataxia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s