Kärleken till mina barn

OCH MIN DOTTER

Redan som väldigt ung visste jag att det bara fanns en sak här i livet som gjorde livet värt att leva..att få barn. Jag vet att det inte är möjligt för alla att få barn och jag förstår vilken sorg det måste bli.

Jag har en granne vars make dog för några år sedan, de hade inga barn och nu sitter tanten i en stor tom lägenhet och bara längtar efter sin lilla gubbe. Så sketet livet kan bli när man har levt ihop så många år och den ena dör. Inga barn har de och jag förstår ju att hon är väldigt ensam. Visst finns det släkt och säkert lite vänner kvar, men jag tänker på alla de där dagarna när timmarna segar sig fram och man går från fönster till fönster och kikar ut på livet där utanför.

Jag som har varit gift i snart 30 år har svårt att tänka mig ett liv utan min man. Man blir så samman vuxna med åren och som prästen sa när vi gifte oss ”de tu skola bli ett” vilket många förfasar sig över i en tillvaron där folk i första hand ska tänka på sig själva sitt egenvärde och vad just de kan få ut av allt. Bara tanken på att bli ett med någon verkar skrämmande om det då inte är för ett häftigt sex,  för då kan man ju göra vad fan som helst har jag  förstått.

Kärleken till barnen är så stark att jag verkligen får skärpa mig för att inte sopa banan till dem för ofta. Man vill så gärna hjälpa till, ställa upp och man måste inse att kärlek till dem är att låta dem klara sig själva, ta sina stötar. Inte sticka till dem pengar för lätt och ofta. Inte bjuda på för mycket mat, för att de själva festar upp sina pengar..då får man leva på makaroner och kethup ett tag.
Som mamma så ligger det så mycket kärlek i att säga nej, dessa gränser som man redan från början måste sätta upp. Inte låta sig böjas, mjukna när livet krockar med mina barn.

Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer…nja vet inte om det stämmer alla gånger. Jag har haft en gudomlig tur med våra barn, de har varit bra att ha att göra med, det har grälats och gråtits genom åren och jag antar att lever man i känslan med sin familj så kommer det alldeles naturligt att bjudas på mer motstånd då och då. Men kärleken har jag orubbat till dem t.o.m större än när de var små konstigt nog. Det är ju fantastiskt att få följa två varelser från start till en vuxen person. Att få ta del och fostra dem efter det som är essensen av mitt jag och min mans jag. Tänk att det blev så bra…

16 thoughts on “Kärleken till mina barn

  1. Helena P O skriver:

    Håller med dig. Stackars dom som inte har några barn. Jag har tre barn och fick sjunde barnbarnet för två veckor sedan. En kille som ska heta Sigge eller Love! Idag har jag haft mitt första barnbarn här, Klara 4,5 år, och vi har vårstädat i lekstugan under trappen. Hu va´ vi älskar varann!

    • Maggis skriver:

      Så underbart jag längtar tills jag får en sån där go en att krama och älska villkorslöst.Kram Maggan

  2. Nina skriver:

    Jag har börjat jobba hårt på det där att inte fixa allt. Sonen är 15 år och har aldrig laddat en tvättmaskin. Det är ju pinsamt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s