Jag är svag i anden…

Man får ju syn på sig själv ibland i spegeln hemma, en lätt överviktig medelålders dam som skymtar förbi. Eller så är jag ute och går på stan och ser i ett skyltfönster en glimt av en tjock tant som tittar tillbaka på mig, förfärat upptäckte jag att tanten, det är jag. Men inte kan det där vara jag? När blev jag en tant? En lätt överviktig tant? Tanten vill jag hylla henne gillar jag, men kombinationen måste den alltid hänga ihop?

Det stretar och drar i mitt inre när jag inser att den där smärta kvinnan jag var i så många år, hon finns inte längre. Jodå, hon finns inbäddad i ett lager av skyddande fett. Det tog rätt många år att inse att jag inte såg ut på ytan längre som jag hade gjort i hela mitt yngre liv.

Ja, jag är svag i anden när det kommer till kalorier, men det fattar väl ni, att jag inte bara är duktig och går omkring i livet med en putsad gloria av hjälpsamhet och godhet. Nä, nu ska vi in på en av svagheterna som tursamt nog mest drabbar mig själv.

Det är inte så mycket maten som det är det där mellan som lockar mig. Mellan = mellanmål och de ska ju vara nyttiga, men inte så ofta för mig. Jag kan äta så himla bra och säger att nu j*vl*r ska här ätas vettigt och det gör jag tills jag står i affären nästa gång. Kan inte fatta att det så lätt slinker ner saker i min kundvagn. Vi har fått ett Willys här i närheten…jag handlar ju där då och då och sist så blev jag rent förbannad på kundvagnen. Men vem i allsindar har tillverkat dem?

Jag tillhör inte pygmeerna i vårt samhälle, med mina 1.74 är jag väl längre än de flesta och jag får nästan hoppa för att nå botten i en kundvagn, hoppa ner med armarna för att kunna ta upp mat som jag har droppat ner där. Nu måste jag börja studera hur korta personer gör för att få upp maten ur dessa monster till vagnar. Hur gör ni kliver ni ner i vagnen eller? Äh, så dum jag är ni skickar väl era långarmade karlar att handla eller hur?

Vikten var det….nu när jag på ett ruggigt smygande vis, hekto vis går upp i vikt lite i taget, då har min läkare och dietist sagt att jag inte får banta. Men har ni hört så tur sån lycka…men nä, nu känner jag ågren för att jag inte håller min vikt, inte äter bättre. Tillbaka till allt det där man borde, att jag aldrig kan slippa de där förbaskade ordet borde. Hur blir man av med ett ord? Jag tar tacksamt emot alla förslag och jag menar alla förslag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s