Rädd räddare räddast..


 
Man kan gå på kalas hela eftermiddagen och ha trevlig för att sen somna i soffan och vakna på ett nytt humör eller rättare sagt vakna och känna sig lika grå som vädret.
Så förbaskat träligt det känns ibland att inte vara frisk. Jag som alltid har haft så mycket lust och idéer kan nästan storkna av att inte orka. Det faller ner som en slags håglöshet över mig och jag rasar svindlande snabbt ner i första bästa svarta jättehål. Tjolahopp borde jag säga och kravla mig upp, men väntar en stund med det och hovrar i mitt svartaste jag en stund.

Äh, det är inget synd om mig och allt går över förmodligen redan när jag har skrivit klart det här. Men känslan blir jag så trött på och faktiskt är jag ilsken över att jag aldrig blir friskt igen. Om jag får en njure, så kommer jag att bli som ny, men måste vad jag har förstått äta mängder av piller för att få behålla min njure. Jag avskyr att äta piller..

Så då måste jag tänka så där förbaskat positivt om piller,  ta det till mig och göra hela saken till en salig daglig handling. Oh hur saligt att få knapra piller… klart jag gör allt jag kan då, bara njuren vill stanna hos mig.

Rädd räddare räddast..ibland blir jag det när jag tänker på ”hur dålig kommer jag bli”… hur läbbigt är det att få ett rör inopererat till påsdialysen… hur rädd kommer jag att känna mig när jag ska sövas inför den ev nya njuren… påsdialysen hur obehagligt är det inte första gången att tänja ut magen med flera liter dialysvätska… ja, lite i taget för att vänja, tänja ut magen…i och ur med vätskan fyra till fem gånger per dag en halvtimme varje gång… alla värden som ska kollas och eposprutan en gång i veckan och allt annat man får stoppa i sig för att överleva…
Brr för mycket tankar som tränger sig på…ungarnas rädslor att det ska hända mig något är nog det jag har jobbigast med.

Hela deras uppväxande liv har jag sagt att jag ska inte dö…vem säger inte sånt till sina växande och oroade små barn. Nej, jag ska inte dö än…jag tror att jag får många år till, men hur de åren blir oroar dem och mig så klart.

Det är jobbigt att vara sjuk, att vara trött inte orka, vara beroende av andras vänlighet och överseende när jag är sur och vresig  för att jag inte orkar. Sen deras oro som skiner igenom och som jag bara inte orkar ta tag i riktigt. Jag kan känna att jag inte vill ta den biten för jag är sjuk..hör ni det jag orkar inte med er oro jag har nog med min egen. Men klart jag är mamman..jag försöker lugna och vill som vanligt vara deras livslärare…men det är svårt.

Snart ska vi ut och äta middag hela familjen plus några av ungarnas vänner… vi gör så nuförtiden att vi går ut och äter födelsedagsmiddag. Tänk att åren går så snabbt, det var ju igår jag gick med magen i vädret och var lyckligt med barn. Snart får väl mina barn barn och jag kanske får bli  både farmor och mormor.

Jag minns en gång en dam som var mycket medial…hon tittade på mig och sa att det står en liten söt blond flicka bredvid dig. Jaha, sa jag först för jag fattade inte vad hon menade för det kom bara så där mitt i något annat. Jo, sa damen det är en liten flicka som väntar så på att bli ditt barnbarn och ni känner varandra sedan tidigare. Vet ni ärligt talat att ingen mening har fastnat så i min själ som den om barnbarnet som står vid min sida och bara väntar på att få komma nära mig.

Så kan det vara här i livet och vet ni nu känner jag mig fortfarande lite sorgsen i kanten, men det mesta har ebbat ut. Jag har simmat upp ur min svarta grop, tack för att ni lyssnade.

 

4 thoughts on “Rädd räddare räddast..

  1. Palena skriver:

    Du är kvar på denna blogg. Det är tyst och lugnt här. Det får vara som det är. Lägger in gamla inlägg.
    Hoppas verkligen att den lilla flickan står där snart och tittar upp på dig. Det är livet. Mitt första barnbarn heter Klara – hon är fyra och halvt. Jag bara dånar när hon kommer och släpper allt. Jag har fem pojkar och två flickor som barnbarn. Det är något speciellt med flickor.
    Hoppas du får det bra med en ny njure. Men som med sjalen. Tänk inte så mycket på det som komma skall. Det går så mycket energi åt det. Det blir som det blir och jag hoppas det blir bra.
    Ska lägga ut sjalen snart. Måste bara snofsa till bilden lite.
    Idag fyller min son 31 år.

  2. kristin skriver:

    Tycker mycket om din dikt Maggan och tänker på vilken rädsla jag skulle känna i din situation, inte för själva farligheten i dialys och så… men just rädslan över att det händer saker i kroppen och livet som man inte kan påverka. Det är bra att skriver allt sånt här och det känns fint att läsa. Blir också lugn på nåt vis av tacksamhet över att jag faktiskt är hel inuti, åtminstone inga såna allvarligheter som för dej, eller som jag känner till. Jag behöver inte vänta, fundera och oroas som du. Lite orättvis känns det och jag skäms nästan av att tänka så. Tänker på dej jättemycket!

  3. livsglimtar skriver:

    Det är konstigt att det man har framför sig alltid skrämmer en så mycket. Jag är egentligen en ganska lugn och trygg person, som tar reda på så mycket jag bara kan för att kunna hantera mitt liv. Men jo, jag blir rädd ibland och får ångest, men inte så ofta som tur är.
    Inte ska du varken tänka eller känna att du behöver skämmas för att du är frisk. Nej min sköna ..njut av livet du har i kroppen och runt om dig. Tids nog drabbas vi alla av tunga saker..den dagen den sorgen.
    Skickar här ett stort hjärta till dig min vän och lägger en hög med kramar i en fin korg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s