”Skaparen har hela världen klätt till en blomtapet och därpå satt människan att spatsera, leva och sig förnöja.” Carl von Linné
Tänk om det vore så enkelt…tänka att det är så enkelt. Utopier och verkligheten krockar oftare än vad man tror.
Vi har väl alla ett slags drömskt tankeläge där vi bevara vår barndomstro och nu menar jag inte den rent religiösa biten. Utan mer den naiva tron på lyckan och allt gott.
Det är lite spännande att fundera på vad som döljer sig bakom min egen fasad.
Jag har en drömbild av en gård med djur och grödor som ska skötas. Själv står jag i köket och lagar mat och bakar hela dagarna. Jag har ett stort team som rasar in i mitt stora kök för att fylla på bränslet i sina kroppar.
Där i det stora lantköket så bakar jag överraskningar till kaffet och tar självklart vara på allt som den egna trädgården ger. Jag syltar och saftar dagarna lång..
Det var väl en riktig drömbild av hur det kunde varit om jag valt en man med gener ner i bondesamhället.
Men min man han har inget sånt i sitt blod, han har bara ny teknik och stora upphandlingar i sin skalle.
Så jag får allt koppla min hund och ge mig ut i förstadens trädgård. Njuta av allt som prunkar och doftar så här i vårens tid.
Den här längtan man har tillbaka till jorden. Är den lika stark hos er som hos mig? Jag känner ständigt en lust att få sitta framför ett litet torp på en trapp och dricka kaffe. Sitta där på den av solen uppvärmda trätrallen som slitits sammetslen av alla besökares fötter.
Jag minns ett besök i min mormors fotspår. Hon som var sprungen ur Roslagens sköte efter ett möte med en roslagsbonde, en av de större på sin tid. Så fick de då en oäkting till unge och mycket sorgligt hände vid den tiden när man var ogift och blev tagen av bondens son en vacker natt på höskullen.
Nu föll det sig så att i den gård min mormor min kära mormor föddes och levde sina första år. I den gården har man bevarat allt för att eftervärlden ska få se hur det såg ut på en gård förr i tiden.
Som i en dröm vandrade jag och mina närmste släktingar runt i det som var min mormors barndom. Jag smekte den hemgjorda sängen som hon hade som sin. Den stod i det stora rummet med den öppna spisen och trägolven med sina grova plankor var slitna av alla fötter. Tårar banade sig ner för min kind och i mitt sinne hörde jag toner från dragspel och stoj utanför de små fönstren.
Roslagskulla Kommun har tagit min mormors födelsehem som sin hembygdsgård och firar där varje år med både mat och kaffe med hembakt. Det är då man kan få titta på min mormors säng och allt som fanns runt henne som barn.
Livsglimtar 
Så fint du beskriver det… Minnen som aldrig lämnar en kan vara väldigt fina 🙂
När jag plockar min första blåa druva ska du få smaka kära M! Ska försöka få tag i en planta. Hoppas det gick bra hos gymnasten. Trevlig helg kära du!
Vi längtar alltid till jorden! Min son är tionde generationen – inte undra på att han ville bli bonde. Min man kommer från en anrik bondgård i Järvsö. Jag kommer från Stockholm (har dock varit på en liten gård i Västebotten varje sommar). Vilken underbar mix – ja, och underbara och livskraftiga barn fick vi. Nu har vi kraftulla barnbarn – sju stycken. Var och en skulle kunna rymmas i en hel roman.
När jag läste vad du skrev måste jag bara lägga in en underbar interiörbild från en fäbodvall.
Ja, tänk hur kvinnor haft det genom tiderna. Oäkta barn – och all skam på kvinnan. Man vill ju gråta. Tur att vi får leva nu!
🙂
Så fint skrivet Maggan!
Har haft en snarlik dröm..
Nu har jag förminskat den lite.
Drömen om en liten stuga med farstubro att pimpla morgonkaffet en liten täppa där man kan sätta några rader med potatis och annat smått o gott.. Mmm..
Mysigt!
Varm kram gumman
Det måste vara underligt/underbart att ha allt det gamla din historia bevarad.
Jag hade förmånen att få ha min mormor nära mej till jag var 18 år och hon berättade mycket om ”gamla tíder” hon föddes 1888.
Hon blev gammal och min mamma fick mej sent ”sladdbarn” kan man väl kallas fast man inte har några syskon och morsan var 43 när jag föddes.
Men vilken vetskap och vilken historia mormor hade att berättta. Min moster är nu 93 snart så vetgirig som jag är tycker jag om när hon berättar om hur det var förr. Vilka starka kvinnor det har funnits. Både dina och mina gamla släktingar.
Jag älskade, när jag var liten, när mormors syskon var på besök och de satt och pratade om när de var små. Det var ju en annan värld, samma plats men så annorlunda. Jag är ledsen över att mina bonusbarn aldrig varit nära sina mor- och farföräldrar och fått de där rötterna på samma sätt. De har ingen plats att besöka som jag med mina bonderötter. Visst är det häftigt att mina förfäder sedan minst 1600-talet gått och trampat på samma plats där mina föräldrar nu bor. Jag är oerhört tacksam att brorsan ville ta över gården.
Den där lusten att gräva i jorden har jag ju dock inte ärvt 🙂
Annika
Så mysigt det låter. Min dröm är också en stuga nära sjö och skog, när jag blivit pensionär. Jag ser stugan precis som du, framför mig…så klart att den blir verklighet. Kram
Ja, det bor nog en bonde i var och en av oss här, bara ett par, tre generationer tillbaka var väl nästan alla bönder. Jo, har också haft drömmar om en liten stuga. Man riktigt känner den där nötta trätrallen under fotsulorna. Men stadsbarn som jag är, tror jag inte att jag skulle klara lantlivet i längden, varken praktiskt eller socialt. Men skönt är det ju att åka till landet på sommaren och skönt att komma hem på hösten. Ha en fortsatt solig helg ! 😀