En tung och grå dag, stora enstaka droppar har landat på mitt fönster och stora eken ryster i vinden där utanför mitt fönster.
Jaha, så är det måndag igen och jag ska ju ha min nystart idag, känner mig verkligen inte kraftfull och energisk, men till träningen ska jag senare ändå. Sen blir det inget mer av den här dagen, så brukar det bli efter träningen. Jag som tänkte göra kåldolmar senare idag, risken finns att det blir kållåda istället, för det går så mycket lättare att göra. Vi får se hur och vad det blir. Jag har två nya recept på min receptblogg för den som vill ta del. En god och lättgjord efterrätt och så lite glüwein att ta till efter en promenad en kylig höstdag.
Just nu är jag så trött på att vara en trött dysterkvist. Igår gick jag på kalas och hade en trevlig stund, visst blev jag trött så in i norden, men det var det värt. Jag älskar normalt livets svängningar, men den här ledan som jag får oftare nu sedan jag blev så trött, den är olidligt trälig att dras med.
Jag vet inte hur jag ska motarbeta den, orkar inte riktigt ta tag i mig själv. Såg i tidningarna i helgen om en kvinna som fått en njure och skrivit en bok om just altruistiskt donation. Det där ordet betyder ”osjälvisk handlande” då det handlar om folk som har gett en njure till helt okända personer. Slavenka Drakulic´s bok heter Den rena godheten om människor som skänker liv. Jag fick ett erbjudande om hennes bok via min njurmottagning så jag har beställt den. Hon fick själv sin andra njure av en okänd kvinna. Där i USA får man veta vem som har gett en sin njure, men om du i Sverige får en njure från en okänd så är det okänt för all framtid.
På något vis tycker jag nog att det är bättre att man inte vet vem man har fått den ifrån. Då slipper man ju hela frågan ”hur man i hela världen ska kunna tacka för sitt liv”? Ohh mäktig tanke som omvälver allt runt mig.
Hon skrev om just den här godheten hur svårt den är att hantera. Hur vi gärna änglaförklarar dessa personer som skänker en njure. Hon interjuvade dem för att försöka se vad de hade gemensamt, men inte var det så mycket och inga klara linjer som visade på vem som ger en njure till en okänd. Ett hade de tillsammans och det var att de lämnade blod.
Nu känner jag mig så eländig att jag tvivlar på att jag hade lämnat en njure ens till någon jag känner, men det är ju mer ett uttryck för hur jag mår nu som sjuk.
Men jag skulle nog inte lämna en njure till en okänd. Nej, jag är nog inte gjord sån…Vad tänker ni om att ge en njure till en okänd? Eller rent av ge till någon ni känner skulle ni kunna tänka er det?
Livsglimtar 
Att ge till någon nära – absolut!!!
Att ge till vem som helst – tveksamt…
Så heroisk är jag nog inte.
Tänker att 1) jag kan behöva båda mina själv
2) tänk om till exempel min son en dag skulle behöva min ena och jag inte har någon kvar att ge då!!
Men jag beundrar dem som ger bort sin njure så där.
De är ena riktiga hjältar.
Själv är jag bara trombocytgivare och står i Tobiasregistret som benmärgsdonator om det skulle behövas av just min sammansättning.
Det känns lixom både hanterbart och självklart.
Och så det där att de får använda vad de vill av min kropp om jag dör och något är återanvändningsbart.
Fast jag tror nog jag tänker slita ut den själv.
*L*
Qram
Hmmm..jag tror kanske att om jag visste att det var den människans enda sätt att överleva, skulle jag säkert göra det, fast jag vet ju inte hur jag skulle reagera i stunden. Hoppas att det skulle bli på bästa möjliga sätt. Kanske skulle jag dock helst vilja vara anonym och jag skulle nog heller inte vilja veta vem som får den. Jag skulle inte vilja veta om det var en människa som jag gillar, eller inte. Det skulle vara både svårt att ge ifrån sig en kroppsdel och att inte göra det, till någon man inte gillar. I det sistnämnda fallet skulle det ju nästan kännas som mord om man avstod. För vem är jag att döma över levande och döda ?
Ha det gott !
Jag var tvungen att blanda mig i debatten. Har en levertransplanterad dotter. Men det hände för 15 år sen, så utvecklingen går framåt. Njure, okänd, nja, annars är jag självklart med i donationsregistret om jag inte existerar mer. Jag tror nog att jag behåller mina organ levande, jag behövs som livskamrat och som mina barns mor och barnbarns mormor och farmor. Kram!
hej. har en kvinna i min närhet vars man behöver en ny njure och jag funderar allvarligt på att donera en av mina om jag blir godkänd. Till saken hör att hon själv precis opererat sig för cancer och deras ena son har en ovanlig sjukdon. Ensam i Sverige. Så jag känner helt enkelt att denna härliga familj har fått lida tillräckligt.
Hej Sussie… jag tycker du gör rätt i att ta reda på så mycket du kan om att lämna en njure till din vän om du funderar på det. Du kan ringa till njurkliniken där din vän går och be att få ett samtal med en läkare som kan allt om dontation. Eller så pratar du med din vän så kan hon se till att du blir kallad till ett samtal.
Jag önskar dig lycka till hur det nu än blir.
Kram
Hej igen.
Jag har nu bestämt mig och ska på första samtalet på Huddinge på måndag. Jag har nog inte förstått hur stor denna gåva är…! Hela deras familj blev helt överväldigade. Hans barn och syskon kan själva inte donera eftersom de kan utveckla samma sjukdom senare i livet. Nu får vi bara hoppas att man inte hittar något i min kropp som sätter käppar i hjulen.
jag lovar att hålla dig underrättad om hur det går!!
Många kramar från mig!
Underbart av dig och JAA gåvan är ofattbart stor för både den som får och de runt om. Man kan nog inte göra en större sak i livet än så. Så är det även för min familj, vi vet ju inte om ungarna har ärvt det hela eftersom cystnjure brukar utvecklas i medelåldern och de har en bit dit. Så deras njurar har jag inte ens tänkt på…fast min goa son såg fram emot att ligga på sjukhuset med mig, efter att han hade donerat sin ena njure. Då fick jag säga som det var att jag inte kan ta emot från honom eller dottern.
Nu håller jag tummarna för dig, du har en del framför dig att gå igenom. Lova att du hör av dig hur det än går!
Massor av styrkekramar till dig!