Jag seglar på en kålpudding och kollegan kliver ner i ett svart hål

Visst är det konstigt att dagen när jag har fullt upp längtar jag och tänker på nästa dag, när jag har det lugnt och på allt jag ska göra då när inget stör. Men blir det något gjord den här lugna dagen? Nej, konstigt att man får mest gjort när man har mycket att göra. Undrar varför det är så?

Igår blev det kålpudding och inga kåldolmar som jag hade tänkt. Träningen tog min dag, precis som jag misstänkte. Dottern kom över nyfrisserad och fin och åt njutningsfullt upp sin del av kålpuddingen. Vi äter den med kokt potatis och lingonsylt. Sonen han fick sin bit levererad hem av dottern, då han var för trött att komma över själv.

Tro sjutton det, han har ju varit på sin roligaste Finlandsresa under helgen. Kvällens ämne var tydligen lek, så roligt de hade haft uppdelade i två lag. Några ämnen jag hörde var att fotografera maskinisten och kaptenen sen bygga en mänsklig pyramid. Ja, den skulle ju jag velat se för de var säkert inte nyktra.

Leken ja, den har för lite plats i våra liv. Om jag tänker tillbaka så är det fester där vi har lekt, som jag minns och de jag än i dag kan fnissa åt för mig själv. Varför är vår värld så sjukt seriös och tråkig?

Jag har alltid gillat att spela spel och det bästa som finns är när man kommer på fest hos några som verkligen har tänkt till och hittat på lekar och utmaningar.

Tänker på jobbet jag hade en gång, vi skulle festa hemma hos en chef. Där i trädgården slet vi i två lag för att vinna. Dragkamp med tjock tamp var verkligen rolig, att jag sen hamnade i buskarna och nästan inte kom ut igen, var en annan femma.

Eller det andra företaget där vi några gånger per år åkte iväg och bara hade kul. En gång skulle vi paddla kanot och gänget var i olika åldrar och jag tillhörde väl de äldre och brukade ha en av de yngre killarna som min medtävlare när det begav sig.

Denna gång sa han att kanot kunde han för jag bara stirrade och visste inte vad som var bak och fram på kanoten. Vi satte oss och paddlade ut…sen skrattade alla andra för jag satt visst bakofram, jag har aldrig fattat det där riktigt, men vi tog oss i land och bytte plats. (Han bara lurade mig, det var första gången i kanot även för honom). Han såg till att sitta bak själv och så lät han mig paddla som en galning. Alla paddlade om oss och jag fattade inte att han bara satt där och slöade mycket nöjd bakom mig. Så fort jag tittade bak, så paddlade han ju av bara helvete, skitungen.

Sen var det en liten fors med ett litet fall som vi skulle paddla genom och över skallen gick en smal bro. Det gällde att ducka för att komma under och vidare. Nog duckade jag alltid, la mig nästan ner i kanoten. Men den här yngre killen han hann inte med så vi fick bada.

Gud så jag skrattade, jag skrattade så att jag inte kunde kliva i kanoten igen. Han bönade och bad att jag skulle kliva i,  men ni vet när man skrattar så där ohejdad då har man ingen styrsel alls på kroppen.Till slut lyfte han över mitt ben i kanoten och slängde ner mig för att vi skulle komma vidare.

Målet var en sandstrand där resten av gänget redan väntade på oss. Vi hör hur de vrålskrattande när vi närmar oss platsen och tittar på varandra, undrande?

Med det var så att en av killarna som kom från Lappland, var en tvärhand hög. När han och den han paddlade med kom fram till stranden så gjorde han som alla andra. Han tog ett skutt ur kanoten för att gå i land. Men just där han klev ur var det ett hål i botten så han bara försvann rakt ner hela han. Tror sjutton att de vrålskrattade…

Sen kom ju vi blöta och själva målet för resan var Kalle på spången Värdshuset och där väntande Jarl Borsén på att hålla ett mycket roande föredrag för oss och inte kunde han hålla truten om oss två som hade badat. Tacksamt ämne…

Våra resväskor hade inte kommit till värdshuset, så jag fick torka mig så gott jag kunde med pappers servetter och en sån där blåsgrej på muggen. Ni som har sett hur Sven Melander i en humoristisk scen torkade sig hukande under en sån blås vet hur jag höll på.

Sen finns det hur många andra resor som helst, men de med gapflabb i de minns jag bäst.

8 kommentarer på “Jag seglar på en kålpudding och kollegan kliver ner i ett svart hål

  1. Visst är det underbart att få skratta så hejdlöst, det är alldeles för få sådana stunder i livet, men några har jag allt. Har tillochmed skrattat så jag börjat gråta till slut, varför det upplöstes i tårar vet jag ej, så min stackars pappa som fick mig att skratta så blev ju alldeles förskräkt. Ja jag får ju leka rätt mycket pga barnbarnet och skratta gott, och tur är väl det mitt i smärthavet. Ja ha…nu var det dags för middag så här kommer kramarna……1…2….3….4….räcker det….jaså inte…..5…6…7——-1000 nu då?
    Millanmill

    ps. om det behövs fler kramar så kommer dom här……………………………………………

  2. Oops…sån där vardagshumor är ju rolig när man, som du, har förmågan att uppfatta den. Det har man nog bara om man är försedd med en ganska stor skopa självironi.
    Kram

Lämna ett svar till Soldotter Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s