Tankfull inte deppig

Idag kan jag inte klaga på vädret, ska snart ge mig ut med hunden och njuta. Natten har varit skit rent ut sagt, andra natten i rad när jag bara inte kan somna med min vanliga tablett, utan fick ta en halv till och nu oroar det mig för att jag har höjt min dos för att sova. Det brukar gå över och bli som vanligt igen men varje gång jag hamnar här så blir jag orolig.

Igår var min mamma här och det var en mysig stund, vi fikade och pratade om allt och ingenting. Mina tankar fladdrar runt att det bara är hon och jag kvar och rätt vad det är, är det bara jag. Nej, jag är inte deppig idag alls utan mer tankfull över hur konstigt livet kan bli. Jag har nog skrivit det tidigare och jag skriver det igen, aldrig trodde jag att min syrra skulle gå så här tidigt. Tänk så mycket ovetskap vi hela tiden lever i. Hela livet är ju ett enda stort ovetande om framtiden, ibland vet man ju inte ens vad som händer runt knuten samma dag.

Fast vi tror att vi har koll på allt…tills det händer något. Då är man inte stor kan jag säga. Sen det här att man inte vet hur man reagerar på saker i sitt liv. Jag minns när pappa dog, att jag liksom bara var då mitt i det hela, lite skakad med ändå samlad. Ska väl säga att han var syrrans pappa, inte orättvis varken mot henne eller mig, men han var distanserad hela mitt liv. Han hade nog med sig själv och vi ungar fick väl klara oss bäst vi kunde med mammas hjälp. Tror det var ett ganska vanligt manligt vis att vara av den generationens män, lite ouppnåeliga i sitt och skulle inte bli störda.

Så när han gick så gick han, mycket mer var det inte i mig som rörde sig. Men syrran…jag sa det igår till min mamma att med hennes bortgång liknar mina känslor ingenting. Att jag nog aldrig blir ”klar” med henne har jag förstått att jag får leva med. Vi som var så lika och ändå så olika med våra olika fäder. Vi som blev så jävla osams så stickor och strån rök. Vi som skyddade varandra när vi växte upp om andra var dumma, då jäklar var hon min syrra till sista smockan. Vi som hade så starka samförstånds ögonblick i all vår gemensamma kunskap om mamman och pappans både goda och mindre lyckade sidor i fostran av oss.

Man tänker inte på det när man har sitt syskon i livet att just den där närheten som man tar för så självklar, de där stunderna av samförstånd i ett ögonkast, det har man inte på liknande sätt med andra människor. Det finns en djup samförstånds vänskap i allt vi delar som vi inte kan dela med någon annan, syskonkunskap. Det är insikten om allt det där som faktiskt gör mest ont nu när jag sitter ensam kvar här.

Den dag min mamma går kan inte syrran och jag sitta och gråta tillsammans när vi gör allt sån som kommer till en när mamman dör. Inte kommer jag heller kunna sitta där och minnas och skratta åt alla dråpliga stunder vi har haft med våra föräldrar, alla misstag och osämjor, alla hemliga julklappar vi smög omkring och luskade i under uppväxtens jular. Matminnen, kakaminnen, sorger och besvär allt får jag nu rota i ensam den dagen.

Men idag är det ju en vacker dag att leva och jag tänker nu ta hunden och gå ut och andas livsluft och njuta för både mig och min syster, det känns ofta så tydligt när jag går mina promenader i min systers ärvda skor… visst är hon med mig och andas livet.

7 kommentarer på “Tankfull inte deppig

  1. Livet är väldigt sorgligt egentligen. Och vad åren gick fort. Mina föräldrar är döda. Min mamma dog när jag var 36 år – då först blev jag vuxen. Man ska vara rädd om stunderna och det man har innan det är för sent – men det är man inte.

    När det gäller det rosa skiter jag blanka fan i vad en sån som Fredric skriver. Han är bara politiskt korrekt och det vimlar av dom… Hu´va`kan man också säga. Ha det så bra du kan.

    Jag vaknar halv fem – det är ingen höjdare det heller. Har börjat på nytt jobb och stressar som en skållad nu – ska mejla endera dagen och berätta vad det är jag väntar på! Du får hålla dig…

  2. Livet kan verkligen ta oväntade vändningar som skakar om oss. En oskyldig telefonsignal kan vända upp och ner på hela tillvaron. Varför är det så svårt att komma ihåg att inte ta något för givet och vårda och uppskatta vår vardag som kanske plötsligt inte finns var dag…
    Jag var 26 år när min mamma dog och snart är jag lika gammal som hon var när hon dog, det känns konstigt.

  3. Helena… jag har ju all tid i världen att vänta, så det är inget problem för mig. Så du har börjat flänga omkring till den grad att du har blivit en skållad råtta? Var rädd om dig…
    Kram

    Charlotte… Oj, det var för tidigt att bli av med mamma sin vid 26 år. Måste kännas väldigt konstigt när man blir i samma ålder som när mamman dog. Alla tankar om vad man själv gör och vad hon gjorde och tänkte i samma ålder. Sen kan man ju bli rädd också för att man själv ska dö…många tankar jag kan tänka mig att jag skulle kunna få.
    Kram till dig

  4. Din sömnlöshet, kan inte det vara fullmånen som påverkar dig den här veckan?
    Jag sover dåligt nätterna runt fullmåne, särskilt före.

    Dina tankar om saknandet och samförståndet är kanske till hjälp för dig nu medan din mor fortfarande finns kvar.
    Att tänka på att tala om det man vill veta, lyssna på gamla berättelser och minnen, sånt där som bara fanns förr men som är så lätt att glömma bort.
    Kanske spela in en liten film med er två när ni sitter och pratar?
    Det hade jag velat ha med min morfar som är den största sorg jag haft.
    Och jag önskar att jag kunde komma ihåg alla små ”episoder” som han brukade berätta för mig när jag skulle sova. Men det gör jag inte.
    Jag tror säkert du tar vara på allt ni har kvar att uppleva tillsammans.
    Qram

  5. livets skeenden…ja, vi kan inte förbereda oss för allting. inte gardera oss genom livets labyrinter.
    men att du går ut med hunden och andas det tycker jag är friskt och bra.

    kramar till dig !!!

  6. hej
    vilket vackert samtal ni har på den här sidan. Sitter och njuter att läsa tankar och reflektioner som man tyvärr väldigt sällan för bland vänner och bekanta, mycket tror jag på är TIDEN, tid att sitta ner och ta sig tid att samtala med varandra. Jag längtar jätte mycket efter det, gärna med den äldre genrationen. Miste min mor när jag var 20, min far är 87 och har ingen förmåga att öppna sig, livet har varit tufft mot honom men i den åldern är man nog uppfostrad att tiga,jobba och vara tacksam…tror jag. Har alltid letat upp mamma figurer runt mig och den jag har haft längst finns kvar och vi träffas kanske en ggr per år och då tar vi dom där härliga samtalen.Har fina vänner, men om man ses tex på en fika, ja då måste man svara om mobilen ringer,man har begränsad tid för något annat väntar osv..Att vara närvarande i nuet är svårt för många av oss.
    En koreansk kvinna ( kommer ej ihåg namnet ) som bla föreläser om Lösningsfokuserad kamratstödsgrupper mot mobbing, långt ord men mkt intressant,brukar säga:
    Om livet går för långsamnt, sakta farten…
    sug på den..
    trevlig helg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s