Ibland orkar jag inte, vill inte, finns inte…

Normalt brukar jag gilla hösten disiga fuktdagar som aldrig verkar bli riktigt ljusa. Men just nu slår det grå följe med mitt eget nedstämda psyke som åker berg och dalbana varefter orken tryter. Igår föll mitt psyke plötsligt efter min tur med Watson, jag var rätt fysiskt svag redan när vi började vår promenad och varefter jag fick dra honom med mig för att ta oss hem, så blev jag mer och mer fysiskt slut. Hopplösheten krängde sig över mig och jag blev både djupt ledsen och arg på en gång över att hunden inte kan vara som andra hundar och följa mig i spåren.

Med en kraftansträngning fick jag in honom i hissen och daskade honom med tidningen i baken för jag var så slut och så less och arg på att han skapar de här situationerna var och varannan dag. Väl hemma så brast all kontroll och jag kröp ihop som ett barn och bara stortjöt. Watson tittade på mig en stund med vaksam blick och sen kom han med stora svansrörelser mot mig och anföll mig med slickar och tryckningar och ljud, allt för att trösta mig.

Jag låg på köksgolvet och grät ur djupet av allt som det egentligen handlar om att bli sjuk, svag och beroende av andra. Att inte kunna få till det hur mycket jag än vill, att min vilja inte räcker till hur fast den än är. Att inte riktigt orka ta sig runt en sväng med sin hund i kopplet, att inte orka styra honom när han trilskas. Klart att jag gör det när det behövs, men den energiförlusten det ger mig gör att jag går i botten så skör är jag nu.

Han är en terrier och de är otroligt envisa, man ska bara skaffa en terrier om man själv är mer envis än rasen, så är det med mig, jag är en väldigt envis person. Men nu har min fysik blivit svag, när vi då är ute och hunden drar för att han vill nosa här och där, vilket han ju självklart får göra, men jag kan ju inte stå ute hela dagarna för att han ska nosa i tikarnas doftlämningar. Hem vill han nästan aldrig gå och då får jag dra hem honom…..

Nu blev aldrig dagen sig lik igen utan jag fick ett sänkt känslotillstånd resten av dagen. Jag tror jag grät för allt och ingenting, insåg att jag har gråtit för lite. Jag försöker att inte visa hur jag mår eller överbelasta mina närmaste med allt för stora svängar av mig själv. Men jag inser någonstans att jag inte behöver vara så ensam i det hela, men ändå har jag svårt med det där att vara svag och ständigt be om hjälp. Att på några år gå från den som alltid hjälpte, till en som lika väl kan gå och gömma sig är mer än jag orkar ta in vissa stunder.

Sen kom den arbetande mannen hem och jag fick sura och gnälla och tycka synd om mig själv en rätt lång stund och vips så kände jag mig bättre. Hur kan jag hjälpa dig frågar min man? Jag förstår att just genom att vara där och lyssna när jag traglar mig igenom min för dagen smärta, så hjälper han mig, finns där och gör det han är så bra på. När jag sent om sider kröp ner i sängen för att lägga mig och läsa, så var jag i balans igen och jag klappade ömt på min sovande mans rygg och en liten tår rann långsamt ner för min kind. Tacksam över att han finns och att han är så lugn mitt i allt som vänder mig ut och in.