Äntligen har jag sorterat tidningshögen…två stora kassar blev det, en ska kastas och en ska jag lägga ner i porten. Det är nya tidningar så de brukar försvinna rätt snabbt. Jag funderar ofta på att ta tag i skräplådan och klädkammaren, funderar sa jag…. blir trött bara av att tänka på det. Jag har alltid varit ordningsam, gillar när det är rent och allt ligger där det ska, men kroppen orkar ju inte ett skvatt numera så högarna växer både här och där. Men jag får mina ryck, oftast är det väl mannen som får ryck numera, jag ser på.
En sak har jag tänkt på när det gäller hemarbete. När jag pluggade heltid gick jag hem och skötte hem-barn-tvätt-mat och allt annat som hör till + att jag hade ett företag som jag jobbade med på kvällarna. Då var jag normalt duktig, som det ska vara… men nu när min man får dra ett större lass efter sin arbetstid så tycker jag att han är SÅ duktig och jag oroas över att det blir för mycket för honom.
Varför säger jag att min man är duktig när han vattnar blommor eller sköter om saker här hemma som jag har skött i alla år tidigare? Varför sa han inte att jag var duktig varje gång jag hängde tvätt eller torkade av ett golv. Varför i hela fridens namn är det skillnad?
Varför är en man som tvättar mer beundransvärd än en kvinna som tvättar? Svar mig den som kan! Det retar mig för jag har alltid varit så medveten om att jag inte ville göra skillnad på dotterns och sonen uppfostran till att verkligen klara sig själva. Men ändå sitter jag här och rosar min man för att han gör vad jag har gjort i alla år.
Det är ingen som säger att jag är duktig, var duktig ska jag väl säga. Jag var enormt duktig, flitig som få jag känner. Osvenskt att skriva så om sig själv, men om min man hade gjort samma som jag gjorde i alla år då hade han säkert varit utvald till något häpnadsväckande som årets man eller så. Tuttenutt va! Tänk så en mans flit i hemmet imponerar på oss kvinnor….
Livsglimtar 
Gunnar… vi ska inte ge oss på dig så var inte orolig. Ja, vems felet är kan vi ju alla undra?
Gamla invanda roller som sitter som ett smäck i ryggraden va?
Vb… Förr så gjorde jag ju allt själv och tycker väl än idag att själv är bäste dräng. Men när orken tröt är jag glad att min man kan det mesta, fast han slarvar ibland. Igår upptäckte jag att min ena blomma som hänger i ett fönster stod i vatten upp till krukan. Då blev jag sur för jag säger varje gång känn efter först om den är i behov av vatten. Sånt har jag svårt för att ta…
Men jäkla förkylningar ni har åkt på, tråkigt att det inte blev besök. Jag skickar lite krya på dig vindar åt ditt håll…
Kram
Kommer förbi och lämnar en bloggkram
*kram*
Ja, det är ju säkert sant som du säger att en karl skulle bli väldigt mycket mer uppmärksammad. Ibland blir jag full i skratt när jag hör någon man säga att ”jag kan inte ikväll, för jag ska vakta barnen”. Och då menar han sina egna barn, fast det låter ju som om han vore någon barnvakt vem som helst på tillfälligt besök. Hur som helst kan jag också tänka mig att många kvinnor har svårt att lämna ifrån sig vissa sysslor till sina män och har svårt att se både när de misslyckas och ibland även lite syrak för att de faktiskt ”klarar” kvinnosysslorna lika bra. Hmm..det är inte alltid lätt att vara människa, ska gudarna veta.
Kram tillbaka! =)
ja, och varför säger man om en karl att han hjälper till hemma?
Dina iakttagelser är kloka och riktiga.
kramar på dig!
Kanske du har både skuld känslor för att du är sjuk och astrött, vilket är helt omöjligt att förklara i ord speciellt om det inte syns dirket utanpå och då kommer skuldkänslorna när du ser din man få lov att göra det som du både kan, vill och kanske alltid gjort men helt plötsligt inte fixar. Det ligger ju en stor sorg i också att kroppen och knoppen inte fungerar längre, det är mycket att ta in och bearbeta, det tar kraft.
Dessutom är ju han nära nära dig och det tar ju kraft att vara nära någon som är sjuk som anhörig och inte veta riktigt hur man skall ställa saker till rätta, på nåtvis, och själv var den starka. Det kanske är ett av de mest konkreta sättet för en närstående att visa kraft och kärlek, att ta mer ansvar för allt runt omkring. Ingen kan ju ta bort tröttheten och sjukdomen…fast dom vill…
Vad tror du om det?
harriet… nja skuldkänslor vet jag inte om jag har på det viset. Men jag kan känna mig stressad av att han får göra snart allt samtidigt som han har mycket omkring sig på jobbet. Har väl kommit till det stadiet att jag är så risig att jag är tvungen att acceptera att jag inte fungerar som jag ska. Men sen har du så rätt i sorgen man får ta sig igenom just för att varken knopp eller kropp funkar som den ska.
Han har alltid gjort mycket hemma mer än de flesta kompisar män gör utan att jag måste säga till eller tjata. Så på så vis känns det inte konstigt att han nu gör mycket.
Han försöker att avlasta mig och det är väl kärlek precis som du skriver.
När vi var yngre så ställde jag upp dygnet runt med allt här hemma för att han skulle få göra det han brann för, jag tror det är därför jag inte får skuldkänslor över att han får ställa upp på mig nu.
Det är lite knepigt att skriva om sånt här för det finns så mycket man aldrig har berättat eller kommer att berätta så det är svårt att få en rättvis bild av det hela.
Enkelt kan jag skriva att han har fått service så det räcker och blir över i många år och nu är det min tur.
Många kramar
Låter som kärlek…härligt! Dessutom letar jag efter en sådan man som bara gör saker helt naturligt, vad det än gäller…du har fångat en, men dom verkar få…några i varje generation kanske?:) Det finns ”toffel” kvinnor också. Hela iden att leva tillsammans måste väl ändå vara ( förutom kärlek så klart ) ett partnerskap – man driver ett företag ihop sas, man driver och delar och skapar tillsammans….och det blir ju kaos emellanåt, men det kanske är bättre än stiljte hela tiden??? Det är vad jag längtar efter iallafall…men jag är kanske BLÅÖGD! =(
Men jag tänker också, av egen erfaremhet, att det är kanske lättare att ” ställa upp ” för varandra när man är frisk, men om den ena partnen blir sjuk så följer så mycket annat med in i bilden. Rädsla och oro tex, som man inte kan styra över och kanske inte vill visa för den sjuke. Kanske en viss mått ilska och irritation och givetvis mental trötthet. Dessutom känner man sig säkert ensam, man har ingen att prata med som den sjuke tex narturligt får genom vården.
Jo men, det är tuffa frågor och känsliga, ialla fall för mig. Jag har sett på nära håll mina föräldrar kämpa för mitt liv när jag var liten osv. Mycket blev aldrig sagt.
Jag önskar er båda allt gott, ni verkar ha mycket av det!!!
Vänligen Harriet
Jag säger ofta till min man att jag vägrar berömma honom när han äntligen gjort det så han vet att jag inte gör det. Däremot brukar han säga att det är bra smörjmedel.
Det är så typiskt ”neandertalarfasoner” som jag brukar säga. Vi är inte så långt från vårt urfolk som vi tror. Vi berömmer ju flickor om de sågar en bräda så varför itne berömma en man när han tvättar – vi är väldigt ”fyrkantiga” när det gäller vad som är manligt och kvinnligt. Vi börjar ju redan vid födseln – rosa och blått… sen bara rullar det på.
Vi kvinnor har ibland väldigt svårt för att säga att vi är duktiga och gör vi det är vi oftast stämplade som diva, uppstudsiga och en massa annat… men vi borde våga säga ifrån mer och berömma oss själva… det gör ju männen… 😉
Man borde berömma både sig själv och andra mycket mer. De flesta av oss, är ju faktiskt duktiga människor.
Man man och jag har alltid delat på sysslorna. Det har blivit naturligt, eftersom jag alltid jobbat på oregelbundna tider.
Ha en bra kväll, kram!