Det lackar mot jul

Så sitter jag här och kikar ut genom fönstret på alla vackra belysningar som mina grannar har satt upp, rena stjärnregnet i vissa fönster så fint. Alla våra ursvenska ljusstakar och stjärnor lyser så varmt.

Även jag fick lite fart så här på slutet, la in sillen och gjorde sillsallad, griljerade den färdigkokta skinkan. Min man har dammat, dammsugit och skurat alla golv, vad gör man utan en sån man? Det doftar rent och gott i badrummet och ett nyköpt duschdraperi har jag hängt upp som min dotter slängde till oss då hon hittade ett som passade bättre i sitt nya badrum. Granen har han satt ihop och pyntat som varje jul, tänker på när ungarna var små och han drog iväg med dem i pulkan för att köpa gran. Hem kom de med de mest knasiga granar, vi prövade olika modeller varje år, typ hörngran, platt som en väggran och sällan eller aldrig var jag nöjd. Men han och ungarna var alltid lika nöjda med sitt uppdrag.

Vet ni att jag kom på att det är lite knas i skallen på mig ikväll, ingen nyhet kanske, men snopen blev jag när jag inte kunde slå in paket som förr. Inte bara snopen blev jag, utan arg när jag inte fick ihop det som jag är van vid. Är det njursvikts luddigheten som har infunnit sig och invaderat mitt ”slå in paket centrum” i skallen eller va? Fumlig och har helt tappat känslan för hur mycket papper det går åt, för att inte tala om hur mycket papper man ska klippa bort. Men nu är det gjort för detta år.

Sonen kom upp med två kilo salami som present i stället för en blomma, men jisses! Så mycket korv kan vi inte äta upp så jag skar av halva och gav tillbaka. Min lilla son är nästan lika gullig som katten, fläckvis. Dottern hon bakar nu och fixar i sitt första helt egna hem, jag ser fram emot att få gå ner och sätta mig i hennes soffa och mysa någon dag nu när vi alla är lediga.

Julen kommer varje år och för med sig tankar över hur det var förr, barndomens jular med alla hemligheter och dofter. Nyckelhålet som pappa satte bomull i när syrran och jag skulle tjuvkika, han snickrade två fina dockskåp till oss med belysning och flotta tapeter. Så lyckliga vi var min syster och jag över dockskåpen, vi möblerade och lekte mycket med dem. Jag ser på gamla bilder av oss framför granen och nog tindrade ögonen och jag minns pirret i magen och förväntningen som var så stor inför varje julafton. Mammas goda knäck och kakor, kakburkarna som vi hade tullat ifrån flera veckor före jul och mamma som blev sur varje år. Hon gömde burkarna här och där, men vi letade tills vi hittade dem.

Med julen kommer också stor ensamhet för många unga som gamla och tomrum efter de som inte finns kvar, vare sig det är människor eller själva mötet med andra som saknas. Känslig dag för så många och lite fult tror jag, att de ensamma tycker att det är, att vara just ensam den dagen. Ibland har jag sagt till min mamma som har mist sin man och sin dotter, att de där dagarna som det är extra tungt är ju alltid just aftnar. Då får man helt enkelt lura sig själv lite och låssas att det är en helt vanlig dag och egentligen så är det ju det. Fast vi lägger in så mycket värderingar i dagarna, påskafton, julafton, midsommar, alla dessa helger där illusionen av en lycklig familj och vänner spelar en så stor roll. Eller minnet från den tiden när alla var med.

Nu ska jag gå och sätta mig i soffan och titta på vår gran och känna att jag har en väldigt tur som får leva just nu. Det finns verkligen så mycket att vara tacksam för.