Jag har gått vilse i mina egna hjärnvindlingar…

angel_1143921812.jpgHela helgen har jag funderat på det här med ensamhet och vad det kan betyda för oss människor. Fick syn på ett reportage i DN:s Insidan imorse där en kvinnlig poet vid namnet Jenny Tunedal också hade tänkt på ensamhet. Hon skriver ”Jag trivs inte i min ensamhet, säger hon. Ofta är den direkt skräckinjagande. Men jag mår inte bra utan den, jag blir utmattad om jag hela tiden speglar mig i andra. Jag behöver utrymme för reflektion som inte bara är en reaktion.”

Men visst är det väl så det är, man kan inte leva utan ensamhet, så är det för mig. Men samtidigt så talar man om den självvalda ensamheten, den är ju inte lik den som drabbar de totalt ensamma. Jag har funderat i många år på just ensamhet och det var en tidigare granne i min egen ålder som fick mig att fundera över temat. Hon var frånskild och barnlös, med mamma i livet som också bodde ensam.

Vi fick kontakt så där som grannar kan få, jag vattnade hennes blommor och hjälpte henne att nåla upp de utklippta mönsterdelar som man då kunde beställa från Icakuriens tidning. Hon fick biljetter till cirkus och bjöd med våra barn, vi fikade lite då och då och hon lånade min man för diverse saker som vissa kvinnor gärna nyttjar män till. Hon jobbade så klart, men för övrig var hennes liv helt tomt.

Hon var vänligheten själv, men jag funderade ofta på vad det var i hennes sätt som gjorde att jag rent av slingrade mig inombords så fort vi träffades. Med åren höll jag mig mer undan då jag inte ”fick tag” i det obehagliga irriterande jag upplevde varje gång vi sågs. Jag kunde inte förstå vad det var jag kände och funderade verkligen över det här. Sällan eller aldrig i mitt liv känner jag avighet mot andra på detta vis och självklart blev jag nyfiken på både mig själv och min känsla och vad det var denna granne egentligen sände ut som fick mig att dra mig tillbaka.

Nej, jag har ännu inget svar att ge varken mig själv eller andra, men jag har funderat över om inte skolan redan från början borde ha ett ämne som tidigt lär ungar att umgås. Socialt beteende borde stå på schemat lika självklart som gymnastiken. Man kan ju ganska tidigt se de barn som hamnar utanför och borde väl kunna arbeta på ett mer medvetet vis för att lära barn att närma sig andra på ett naturligt sätt. Nu är det ju redan i hemmet man ska lära sig sociala normer, men det vet vi ju att så inte sker i väldigt många hem. Barn är utlämnade till att fostras bäst de kan av livets smällar och med lite tur andra vuxna som i olika perioder förhoppningsfullt ser barnet.

Ensamhet tror jag handlar om mönster som vi formas av och isolerades av, mönster är till för att brytas eller hur?

Men jag tänker samtidigt som jag skriver det här att mönster vi har skapar trygghet hur fel det än är på mönstret. Det är verkligen svårt att slå sig ur det invanda det trygga. Med ensamhet kommer en viss försiktighet eller en påträngande närhets lust som jag kan rygga tillbaka inför. Åhh, ni ser så snabbt jag trasslade in mig i alla tankar som far ut och in i skallen. Som en pyramid, svår forcerad och lummig vandrar jag runt i mina egna hjärnvindlingar och kommer nog inte ut idag.

8 reaktioner till “Jag har gått vilse i mina egna hjärnvindlingar…

  1. Att du kände avighet mot din granne har ingenting med ensamhet att göra. Det handlar mer om att man inte är på samma våglängd. Hon kunde ha haft man och dussin barn, och massvis med vänner så hade hon kanske varit likadan.

    Jag känner då och då avighet för vissa kunder. Och det slår mig i samma ögonblick de kommer in genom dörren. Och försöker låtsas om som om den inte finns, men det är svårt.

    Jag gillar att vara ensam. Jag trivs verkligen i mitt eget sällskap. Och vill inte släppa folk alltför nära mig. Men jag har aldrig känt att någon stöter bort mig eller undviker bara för att jag är en ensam människa.( får jag väl hoppas på)

    Ha det gott!

  2. Kanske grannen var en energivampyr – jag har fått såna oförklarliga känslor mot en person och fattade ingenting, utan märkte bara att jag var helt tom och trött så fort jag träffat henne. Till slut kom jag på att hon var en av dem som suger i sig andras energi, exakt hur det går till vet jag inte, men det är väldigt jobbigt för den som blir ”utsugd”.
    Gott nytt år – nu tar jag blogglov igen till 7 januari. Ny tävling under tiden!

  3. Jag gillar också min ensamhet, men sörjer ibland min ensamhet i tvåsamheten som nog är den värsta ensamheten man kan drabbas av.
    Håller med Charlotte om energivampyrteorin, men sen kan du ha känt av en dold avundsjuka, över att du hade det hon inte hade. Du vet att vissa saker inte behöver sägas. Ibland möter jag människor som inte orkar tycka att det är roligt att det går bra för andra, men de är ändå ”vänner” men det blir energikrävande att umgås med.
    Ha det gott dessa sista dagar på året!
    Kram

  4. Märtagreta: det är tänkvärda ord du skrev. Kan stämma att man inte alltid kan glädjas åt andras tur och lycka. Och ju äldre man blir desto tydligare kan det bli. Men det är en svår demon att bråttas med, då jag kan ibland känna så, och man vill unna den andra turen, men stinget är tungt inbårrad i ens hjärta.

    Man försöker, för man vet att det är fullt att vara missunsam, men sticket sitter ju där. Särskillt när man kämpat hårt i hela sitt liv, och saker ändå inte flyter som det ska, medan andra får det mesta utan att anstränga sig.

    Jag och min kompis kämpar med hennes butik. Jag satt där både idag och igår, och alla andra helger sen vi har öppnat, ingen jävel ens kommer in.
    Likaså på min klinik. I senaste tiden har beställningarna mycket mindre. Fast annonser, och värvningar.

    Vi skrattar åt vår elende, för vad ska man göra, men frågan är hur länge vi orkar. Samtidigt läsa i tidningar och alla framgångssagor, där folk är jämt på rätt ställe vid rätt ögonblick- eller har förmåga att alltid välja rätt vänner.

    Nu slutar jag, för helt plötsligt bubblar det upp för mycket, och snart blir det översvämning.Och det var ju inte meningen.
    Önskar dig Gott Nytt År om du nu tittar in här engång till.

  5. När Jimmy dog blev jag kvar i en ensamhet som inte var vald. Den var fruktansvärd. Idag är jag så beroende av just min ensamhet. Men det här har ju med tvåsamheten att göra. Sedan berör du så bra det sociala mönstret. Vi hade en tjej helt nyligen på vår ateljé som kom in och som inte kunde läsa av oss andra. Tuff var hon också. Vi andra försökte så gott det gick men det var en hemsk och märklig upplevelse. Hon åt upp oss andra. Vi som alla är udda individer men har de där sociala beteendmönstret som du beskriver. Är så bra vänner. Nu är hon inte kvar och vi har pratat mycket om det som hände. Att hur kunde det bli så fel. Att hon inte förstod för VI försökte verkligen. Alla är vi snälla och har inget behov av ett utanförskap i gruppen. Men hon hade det av någon konstig anledning samtidigt som hon dömde oss för att inte få bli en av oss.

  6. Utanförskapet kan jag ibland uppleva som självvalt i alla fall kan jag ibland se mönstret som gör att de kliver åt sidan och hamnar utanför. Det är som om de är i otakt med resten av oss och det är mer viktigt för dem att få sina egna villkor tillfredsställda än att jämkas i gruppen som vi övriga. Jag har själv upplevt utanförskap i min uppväxt och jag kan ju säga att det var en kantig, egensinnig Maggan som inte riktigt platsade överallt. Åren och smällarna slipade av det där fyrkantiga i mig och gjorde att jag fick plats både här och där i tillvaron. Att finna plats är en mognadsprocedur, vissa är mer mån om sin egenhet än att just jämkas in och då hamnar man i utanförskap. Nu ska jag väl säga att alla kan inte dras över en kam, så det finns nog tusen och en orsaker till ensamhet för själar i vår värld.
    Men jag tror nog ofta att ensamhet kan sökas i oss själva i vår väntande utveckling. Det svåraste vi har är ju att se sig själv…

  7. Ja visst är det så, Se sig själv, en av de svåraste uppgifterna. Den här tjejen jag berättar om är två år yngre än mig. Det allra märkligaste med hennes beteende var att hon klädde av oss med blicken. Granskade oss. Så fort nå´n av oss kom in i rummet efter att ha varit ute. Stannade hon av i sitt jobb. GLODDE uppifrån neråt. Åt vi något stannade hon vid det vi åt på. Länge. Sedan kunde hon mitt i allt slänga ur sig den mest märkliga kommentaren som oftast var kränkande. Så skrattade hon efteråt och sa, skojjade bara. Kunde inte låta bli att berätta för jag tänker fortfarande hur värjer man sig mot det här? Varje gång man varit ute ur rummet tog man ett djupt andetag när man skulle in igen. Och alla vi andra upplevde det precis likadant. Det tog ett tag innan vi började dela med oss eftersom vi inte vill ha skitsnack. Men jag var faktiskt den som började må dåligt först. Svårt att komma åt mig annars för jag har så lätt att koppla av. Tänka bort. Fast jag satt å andra sidan mitt emot henne.

  8. Det handlar väl lite om att inte se sina egna och andras gränser och att inte vara lyhörd för intryck från andra. Vad det beror på vet man väl inte alltid, men dina teorier verkar rätt troliga och inte alls så invecklade. Det finns människor som ”dränerar en på energi”, som tar av allt de kan få men inte lämnar något efter sig. Kanske har de fått för lite av allting som barn, som gör att de försöker ta igen? Synd bara att det blir resten av världen som drabbas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s