Aptitlöshet, anorexi, matleda, fix idé

tlfriends_kaffe_stor_kopp.jpgSå är vardagen här och jag försökte hitta en bild som kunde visa på just vardagen. Det blev en slät kopp kaffe…

Jag orkar nästan inte lyfta på huvudet och titta ut för vädret är så betungande grått att den kan slå ner vem som helst.

Det känns lite märkligt att lådan med näringsdrycker kom idag, före min mans ledighet var jag inne i en mycket farlig och dålig period. Jag tappad all matlust och åt så pytte lite att jag förvånade mig själv. Men nu efter många dagars god sömn, vila på både längden och bredden har jag kommit igång igen med ett normalt ätande.

Har funderat på varför det blev så där och kommit på att jag helt enkelt inte orkade det lilla extra som kom till med kattvakteriet. Jag vet sedan tidigare att jag inte äter när jag blir stressad, det är som om man stängde av knappen för hunger…blonk bara så slutar jag äta.

Så nu känner jag igen mig själv och får väl jaga kalorier som vanligt och försöka gå ner i mer normal takt. Konstigt att jag tål så lite nu för tiden, förr behövdes det en rejäl omgång stress för att ta bort min matlust. Nu verkar jag bara behöva tänka på ordet för att tappa aptiten.

Det här med ätande…sånt har jag tänk på rätt mycket hela mitt liv. Jag är varken anorektiker eller bulimiker, men har nog haft anorektiska drag periodvis i hela mitt liv.

Om jag ska vara allvarlig så började det hela när jag gick i första klass. Utan att gå in på en lång historia så kan jag kort och gott säga att min första lärare inte var lämplig som just det. Jag utvecklade en slags nervositet som gjorde att jag inte gärna åt och det hängde ihop med att jag mådde illa när jag blev nervös. Om jag inte åt så kunde ju inget komma upp… så enkelt var det med det hela. Mitt sjuåriga sätt att hålla kontroll på en kropp som överreagerade. Men det har sen i resten av mitt liv verkligen påverkat så många situationer att det inte är klokt.

Inför resor äter jag nästan aldrig något för att jag helt enkelt klarar mig bättre på tom mage. Men så är det ju inte rent fysiskt, utan det är mer en psykisk känsla som jag har och jag mår inte illa lika lätt på tom mage. Efter några timmar när jag väl är iväg då kan jag äta igen.

Vatten har varit min räddning i hela mitt liv… ja, säg den som det inte är så för hi hi? Men jag har alltid släpat på vatten för att tygla det där illamående som kan slå till när som helst. En klunk vatten och allt lägger sig, lugnar ner sig.

Hur tror ni det känns att få en sjukdom som ger just illamående på grund av förgiftningen? Ja, det är den där vattenflaskan som klarar mig nästan varje dag. Jag har sparat små juice flaskor som man kan ha i jackfickan.

Tänker på alla middagar jag har varit bjuden på genom alla år, vad händer då? Jo, jag tappar aptiten och äter alltid väldigt dåligt när jag blir bjuden. Inte för att jag vill vara oartig utan mer för att det inte funkar för mig då när jag blir stressad.

Min man har lärt sig att snabbt förflytta min köttbit över till sin tallrik, tack gode gud för min hungriga och förstående man som har hjälpt mig igenom en hel del tillfällen som har varit jobbiga. Sen har jag fått luras lite ibland, inte kul alls att dra till med något som då har att göra med att jag ”inte äter så mycket just nu”.

Nu tänker jag att någon av er som alltid har ätit med normal och god aptit kan behöva läsa det här. Jag ser ju helt normal ut och smal är jag inte, så nog petar jag i mig mat när jag är hemma i lugn och ro. Men just det här att man kan hitta problem hos många av oss som man kanske inte alls förväntar sig har problem med en sån sak.

Man vet aldrig hur det är med oss människor och vad som har utlöst olika problem. För mig var det den där lärarinnan som var så opsykologisk med mig och för just mig med mitt psyke gick det inte bra. Jag var kanske känsligare än andra, inte så robust som man kan behöva vara när fröken inte gillar en som sjuåring.

Oj då allt detta för att jag fick en låda med näringsdryck…..

12 kommentarer på “Aptitlöshet, anorexi, matleda, fix idé

  1. Kära Du ,jag känner så förDej …. men hos mej är det precis tvärt om … Jag äter när jag blir stressad orolig och när jag ska ngn stans… äter allt som kommer i moin väg–… Från början en lärare hos mej också ,, i små skolan .. och sedan spädde en lärare på realskolan på det ytterrligare … fan för maten säger jag … men har nu , vid 62 års älder lärt mej att inte få panik om inte kylen o frysen är överfull…. Nu är det minimalt i den … men ändå för mycket tydligen .. eller spå d´finns affären för nära..*L* Tänker på Dej! Kram!

  2. Även jag… Jo visst har jag tänkt på mat hela livet. Jag hade en väninna som jag inte sett på 15-20 år när vi träffades på en gemensam middag. Jag tog som vanligt inte av gräddsåsen och det feta. Då sa denna uppmärksamma vän 🙂
    Susse nu får du ge dig, du har bantat i mer än 20 år och ändå är du tjockare nu!
    Jag tog sås!
    Har efter det funderat på detta emellanåt men inte hjälper det för nu är jag ÄNNU tjockare än då!
    Kram och ha en god fortsättning på det nya året!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s