Spegel spegel på väggen där säg mig vem jag är?

En diamant med alla sina fasetter får mig att tänka på hur många olika sidor vi alla människor har. Egentligen är jag mest nyfiken på de sidor hos mig själv som jag inte ser… har ni tänkt på det så mycket det är som vi inte vet om oss själva?

Jag minns den första klass återträffen jag ordnade, ett tacktal hölls till mig som hade gjort det möjligt för oss alla att träffas igen och i det talet så fick jag en sida av mig själv som jag på ett märkligt vis var omedveten om. Mina klasskompisars minnen av mig var att jag alltid var glad, det kan nog stämma skapligt med min person och att jag var den som alltid höll i allt pyssel och högläsningen.

Det kommer jag ihåg att det var så, men det var som om det där talet gjorde mig mer till den jag är. Bekräftande mina lite orädda sidor, båda att stå där inför hela klassen och leda det hela, ta ansvar. Samtidigt som jag alltid har tyckt om att hjälpa andra. Det var jag som hade valt ut påskkycklingen vi skulle klippa och klistra ihop för att ta med hem. Så jag fick dels fundera ut vad vi skulle göra, se till att det fanns material och visa alla hur man gjorde = jag i ett nötskal. Har alltid varit viktigt för mig att slutföra det jag har börjat med. Vi är ju alla olika där, en del är sätt igångare, andra utförare och sen slutförarna. Alla behövs vi för att något ska bli gjort.

Upptäckten för mig var att andra såg mig så redan som liten skoltjej, det tog en del år för mig själv att se den sidan och talet bekräftade en bit av mig.

Det är svårt att få syn på sig själv, jag har kikat så gott jag har kunnat genom åren, men man är nog självblind på en hel del sidor. När vänner till mig är generösa och säger vackra saker till mig så har jag svårt att ta till mig det de säger. Jag kan känna mig både lite generad och osäker inför deras vackra ord, det kan väl inte vara mig de pratar om? Medans jag utan svårighet kan se det vackra hos mina vänner och även andra man möter. Mitt hjärta flödar ofta över av kärlek till andra fast de så klart inte alls behöver vara medvetna om det.

Spegelbilder av sig själv får man via sina vänner och mina vänner är så vackra så det är inte klokt…. men när jag ska tänka att även jag är vacker då kommer tvivlaren fram. Varför är det alltid lättare att se kristallen i andra än i sig själv, kanske är det så det ska vara eller? Vad tror ni?

 

4 thoughts on “Spegel spegel på väggen där säg mig vem jag är?

  1. cattis skriver:

    Det är ju så att andra är din spegel. Utan andra människor runt omkring är det svårt att se sig själv. Därför är det ju oxå så att människor som rycks upp ur sitt sammanhang som tex flyktingar eller överlevare ur katastrofer eller som hamnar bland en samling främlingar tappar en stor del av sin självbild.

    Fascinerande…

    Sen är man ju mer benägen att ta åt sig negativ kritik. Det krävs många gånger fler av positiva omdömen för att väga upp ett negativt…

    Vi tenderar nog att vara hårda mot oss själva är jag rädd. Det är något att jobba på hela tiden.
    Fast visst är det bra att vi ser hur bra andra är ~ så länge vi inte kommer till korta i jämförelsen 😉

    kram
    Cattis

  2. Soldotter skriver:

    Spännande och bra insikt.
    Tänk, man lär sig hela tiden!
    Och att man inte kan sig själv bättre kan ibland överraska.
    Det blir oftare tydligare utifrån.
    Har inte haft tid och ork speciellt mycket att tassa runt på andras bloggar på ett tag, det har du nog märkt som inte fått någon kommentar från mig på länge.
    Jag ska börja steg II i min mediumutbildning nästa helg och försöker få in mer och mer plugg i min annars vintertrötta värld, det är därför.
    Men man måste ha något att se fram emot och det gör jag inför den här kursen 🙂
    Qram på dig och var rädd om dig

  3. Rosa skriver:

    Ja visst är det konstigt. Men som du säger, om du känner att du har så mycket vackra vänner, självklart är du vacker själv. Man dras ju till likheter trots allt.
    Jag har en konstig sak som jag OFTA undrar hur det blir så här. I vissa kretsar ses jag som den strukturerade, ledartypen, hon som fixar och donar. Hos några andra precis tvärtom. Den flummiga, dagdrömmaren, noll koll på läget. Eftersom det här är sådana motpoler så blir det så märkligt. Men när jag analyserar så är jag både ock. En kamelont med andra ord.

  4. livsglimtar skriver:

    Just det och har olika vänner för att få vara dig själv, få utlopp för båda de här sidorna. Jag har nog mest varit den där som planerar och fixar tror jag…en bra lyssnare men samtidig kan jag prata lite väl mycket fläckvis.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s