Det där med kärlek

alva_343x2571.jpg                                              

Jag satte mig här för att läsa lite bloggar, då smekte någon mig på bakhuvudet, en fjäderlätt beröring som fick allt hår på armarna att resa sig. Jag blev så rörd och önskade välkommen till vem det nu än var…

Det var så länge sedan jag fick en sån påhälsning och jag känner mig tacksam för de upplevelser jag har fått genom åren och de jag har att se fram emot. Med åren så har ju en del nära och kära gått över till andra sidan och jag märker att med ålder och sjukdom, så dras mina tankar allt mer till de jag saknar.

Konstigt det där med kärlek, när en person dör då först vet man om de har sin plats i ens hjärta. Man kan ju tycka om personer på så olika vis och visst har alla man gillar sin plats i mitt hjärta, det finns gott om utrymme där. Men några speciella har liksom etsat sig in i mitt kärleksminne och det är de personerna jag oftast tänker på när jag saknar.

Jag tänker ofta på det som var… familjen jag växte upp i som inte finns på det viset längre. Alla relationer jag har haft genom livet, människor som har passerat förbi och givit mig kraft och kärlek. Eller en smocka nog så viktig för min utveckling…

Allt som var som jag bär med mig i famnen, hjärtat är fullt av minnen och stunder som vore de konserverade för all min tid i livet.

Jag ser bilder av mig själv som barn i en stor skola med slitna stentrappor, jag minns hur utlämnad jag kände mig, så rädd jag var och världen de vuxnas värld var något jag inte ens kunde kika in i. Man knackade på lärarrummets dörr och väntade på en vuxens vänlighet som aldrig kom.

Jag minns min mormors trygga famn, stora tuttar och bastanta kropp där ett barn fick mycket plats. Minns hur vi satt på en filt med kaffekorgen, mormor hon virkade varv på varv, jag satt där och lekte med hennes garn. Minns hennes hattar och det röda läppstiftet på hyllan framför spegeln i hallen, det enda synliga av fåfänga i hennes liv.

Minnen kan staplas på varandra bli sida upp och ner och ändå skulle jag aldrig kunna fånga alla mina upplevelser av mänsklig kärlek, alla korta sekunder av total kunskap om att jag har ett liv att leva.

14 kommentarer på “Det där med kärlek

  1. Jag minns så tydligt när min pappa precis dött. Då gick vi sidan om varandra och han sade till mig: ”Då vet du vad du ska göra nu”! Ja, sade jag när han tog mig under armen… Sedan dess har jag vandrat vidare…

  2. Godmorgon,

    ”Konstigt det där med kärlek, när en person dör då först vet man om de har sin plats i ens hjärta”,

    den raden och innehållet är en uppgift vi levande måste jobba mer på under livet.Så att vi delar med oss av kärleken till dom människorna under livstiden, det kan vara avgörande hur länge den personen orkar leva.

  3. Vb… visst är det så. Men jag tänkte mer att jag inte alltid har varit så medveten om hur kär jag är i vissa personer, det är det jag då upptäcker när de inte finns kvar här hos oss.
    Jag är rätt bra på att tala om att jag gillar andra, tror det både hörs och märks…
    Men du har helt rätt vi borde alla skärpa oss och vis vår kärlek ofta och på ett vardagligt vis.
    Det enkla är det bästa.
    Kram

    Rosa… du då har jag fullt av bomullstussar i hjärtat och det är väl härligt. Lite som fluffiga moln …

  4. Jag har min skata 🙂 Det är pappa det som hälsar på mig. Konstigt nog så sitter den alltid nära, nära när jag känner mig ledsen. Det har hänt så många gånger nu på dessa 5 år sedan han dog så honom hälsar jag alltid på och säger några ord!
    Jag hoppas att grannarna inte hör mig bara 🙂
    Kram och tack för fin läsning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s