Tankar om ett systerskap

                                             animationkransanki.gif

Jag har funderat en del på vänskap, systerskap och bläddrat i en liten bok som heter Vänner emellan, den lilla boken hittade jag i min systers bokhylla när vi samlade ihop resterna av hennes liv. På första sidan i boken har min syster skrivit ”Till mig själv -98” och jag blir rörd av de små orden från henne.

Tänker att 1998 när hon skrev de orden fanns hon i livet och vi hade ännu inte kommit fram till hur vår relation skulle se ut framöver. Min lillasyster, två år yngre än mig som jag genom åren hade så svårt att komma nära och förstå. Vi valde så olika vägar att hantera livet på. Jag storasyster av födsel och ohejdad vana var nog rätt hård mot henne på en hel del saker. De där rollerna man så tidigt får ta till sig i sin uppväxt har en förmåga att sitta gjutna resten av livet. Mamman och pappan som omedvetet skapade distans mellan syskonen i sitt val att inte uppfatta det spel som sattes igång mellan oss, säkert före vi ens kunde prata.

Jag kände aldrig att jag blev bekräftad som barn, det gällde att vara smidig och till lags för att få bli godkänd. Jag hamnade rätt tidigt i vara duktig rollen på många vis och nu talar jag inte om att sätta på potatisen i tid till middagen, vilket jag för det mesta missade och då blev ansedd som opålitlig. Jag läste och läste och tiden fanns inte, så att koka potatis i tid var svårt för mig. Min syster däremot hon kunde koka potatis hon…

Men syrran tog bohemrollen och gjorde som hon ville, det var för mycket av det mesta under uppväxten och alkoholen hjälpte väl inte till kan jag tänka. Jag var äldst så jag tuktades ordentligt och skulle sköta mig. Ute var jag och dansade sent och mamma satt och var orolig hemma, men jag var pålitlig.. drack inte och kom hem på nätterna.

Ständigt mån om att vara skötsam mitt i mitt eget personliga tonårsuppror. Jag förstod aldrig varför mamma alltid höll min syster bakom ryggen. Själv fick jag minsann veta att jag levde om jag inte skötte mig, men syrran hon kunde tänja på gränserna hon utan att något negativt verkade sätta stopp för hennes framfart. Det var alltid så synd om henne för hon kunde inte prata för sig, det var ju skillnad mot mig så klart. Jag blev arg, skrek och gapade och syrran låste in sig på toa, kvar stod jag och vrålade att hon skulle komma ut. Men det gjorde hon aldrig…

På något konstigt vis så blev hon liksom kvar på muggen resten av sitt liv…hon behövde aldrig stå till svars för något. Reaktioner kom ju så klart, men det var när vi skulle ha det trevlig och lite myspys, vilket för min syster innebar en ordentig dos alkohol. Då släppte hon lös odjuret i sig och blev galen av ilska på mig. Tänk så mycket uppdämt skit hon sparat på när hon suttit där surande och instängd på muggen alla år.

Tänk om min mamma tidigt hade hjälpt min syster att komma ut ifrån muggen? Så mycket som kunde blivit annorlunda för oss alla. Men det är ju inte alltid vi mammor varken ser eller förstår vad som händer omkring oss med livet. Hon var väl som alla andra, men mammors val sätter djupa spår i det växande släktet när de försöker visa vägen.

Vi söker väl alla det optimala här i livet och vad kan det vara? Kärleken, samvaron med andra, känslan av att ha ett egenvärde, vänskapen, syskonskapet, äktenskapet.. hela tiden är det i gemenskap med andra, man ska vara optimalt lycklig. Det finns ju familjer jag har mött där jag tänker att åhh, om vi hade varit en sån familj eller två systrar som nästan sitter ihop, det vore väl optimalt ha att det så. Eller den där mannen och kvinnan som bor flott reser och verkar leva så otroligt bra i sin symbios med varandra, de tu skola bli ett. Längtan efter det optimala…lyckan.

Men de flestas liv ser inte ut så där och vi sneglar nog alla på andra och tror att de är så lyckliga på just det viset där jag själv tycker att jag har en saknad av något. Tror inte alls att vi ens är medvetna om vad vi saknar bara att vi gör det.

Systern min och jag fick vår försoning några år innan hon dog, jag gav mig fan på att inte backa utan tog tag i oss och fick med mig syrran i en sällsam tango, där jag själv förde till att börja med, men sen fick lära mig att vänta in tills hon tog över och vi gemensamt kunde avsluta något som var livsviktigt för vår relation i detta liv. Bekräftelsen på vår ny gamla relation fick vi när jag sa till henne ”att jag följer dig hela vägen”.

Jag höll hennes hand in i det sista och jag har aldrig i hela mitt liv varit så nära en annan människa. Det var som om våra själar smälte samman,  jag har aldrig i hela mitt liv stått så stadigt på jorden. Fått så mycket kraft i min självklara roll, en roll som jag verkar ha tränat för i hela mitt liv. Försoningen med en syster, ett helt liv tog den och jag saknar henne så…. vitt_p_skris_1175613847.jpg

11 kommentarer på “Tankar om ett systerskap

  1. Vilken fantastisk syster du är!!!Vilka gåvor ni var för varandra, vackra minnen starkt farväl och säkerligen lika stark återförening när ni möts igen.
    Du underbara själ!!
    Kramisar i överflöd Carita

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s