Vad ger sjukdom och sorg?

head_03.jpgLite avslagen kännner jag mig efter allt fånigt trassel med att ta bort två bloggar som nu bara ger mig ångest. Jag har öppnat en ny blogg på ett annat ställe där jag kan böka lite för mig själv. Tror att det är lite rastlöshet så här i vårkanten som har drabbat mig, det brukar gå över rätt snabbt.

Idag har jag tittat i DN efter första april skämt och trodde jag hade hittat ett som handlade om att Dif-arenan som med ett förslag ska läggas i Loudddens oljehamn. Nä, ge fasten i det jag bor mitt emot och vatten leder ljud, ni kan ju tänka er när alla de där testosteron fyllda apskallarna sätter igång med sina vrål, eller gruppslagsmål. Då får man ju flytta, för det kommer inte bli en lugn stund och tänk sen när de har konser. Jisses vi sitter ju här och deltar i konserter som de har på Stadion om vinden ligger på åt rätt håll, för att inte tala om alla konserter som vi tvingas delta i som sker på Djurgården.

Nej, jag bläddrade vidare och nästa sida var lika tokig, en inglasning av Hammarbybacken för 2,4 miljarder. Nej, det kan inte vara sant, vem skulle betala så mycket pengar för en sån fånig sak? Måste väl vara själva aprilskämtet. Det är alltid kul att höra vad som var det egentliga skämtet dagen efter.

Jag har haft en svacka nu i några dagar, har mycket vatten i kroppen och den känns tung att dra med sig på promenad. Jag tänker på min figur och håller igen lite för att ta mig ner från vågens allt för tunga vikt. Igår gick vi en skön sväng, men jag blev väldigt trött i kroppen lite för snabbt.

Jag är tillbaka i grötriket och det är nog där som min kropp hör hemma, jag mår alltid som bäst när jag äter olika grötsorter. Det är som två flugor på smällen, det är gott och mättande och min mage går igång på fibrer. Just nu kokar jag kornmjöls gröt varje dag med lite klippta torkade frukter i.

Igår kväll hade jag en depparstund, ibland så sjunker jag ner och känner ledan, hopplösheten och det meningslösa i att gå här och bara vänta på att bli sämre för att få en chans att bli frisk. Det är det lilla barnet i mig som hoppar jämfota och skriker av otålighet. Det finns stunder när jag bara vill lägga mig ner och dö knall fall, men egentligen är jag en livsglad person, så jag reser mig snabbt upp och gör något roligare.

Fan rent ut sagt, jag är ju nyfiken fortfarande och vill leva hel och hållen varje minut av mitt liv. Aldrig vill man leva så intensivt varje sekund som när livet på något vis är hotat. Till vardags och som frisk så tänkter man ofta inte ett smack på sånt. Man bara lever på som om livet och tiden vore evig. Man måste drabbas av något för att förstå, inse att livet är skört. Man kan liksom inte läsa sig till den kunskapen, det blir bara lösa tankar som egentligen inte slår rot förren man själv verkligen prövats.

Stundtals kan man med god empati inse och förstå andra som lider, men den verkliga förståelsen kommer först när man själv har fått pröva på den ”andra” sidan av livet. Jag vet för jag har gått igenom alla stadier, från ovetande till empatisk med andras plåga utan att jag fick en insikt som gick på djupet i mig själv. Till min systers död och egen sjukdom… det var upplevelser som gick ner till roten av mig själv.

Ända kan jag säga att utan den insikten av sjukdom och död så vore jag halv på något vis. Man kan ju hylla tonåringen och den unga vackra människan som står mitt i sitt esse av sig själv. Men jag har kommit till insikten att esse är man i sig själv när man har pytsat på lite tunga saker i sitt liv. När man har gjort självmål några gånger och simmat i grumligt vatten lite för ofta. Man når inte det där inre av sig själv eller rent av sig själv utan att gå igenom sånt som många gör vad som helst för att slippa.

Så vad är det jag försöker förmedla? Jo, att sjukdom och sorg ger en djupare förståelse för sig själv och andra. Dit kommer man inte med det intellektuellas hjälp, man läser sig inte dit utan man upplever tunga saker som för en dit. 632139eo4ymcivo3.jpg

4 kommentarer på “Vad ger sjukdom och sorg?

  1. Vill bara säga att jag också deppar ibland fast jag är frisk. Jag tror man måste vara nere ibland för att kunna vara uppe. Livet är inte ett rakt snöre. Det är svårare än så.
    Jasså – du är lite sur på mig för att jag försvann. Du får väl titta in i sommar och fika och käka en glödhoppa om du har vägarna förbi. Vi ska ha café och baka och jag och min ena tvillingtjej. Det ska bli kul. Så välkommen då?

  2. Sköna Helena… du, vi har inte bestämt mer än att vi ska bila iväg och bo på hotell efter vägen vi väljer. Det vore ju jättekul att titta in och äta glödhoppa hos dig och din dotter. Men så kul att göra något sånt tillsammans.
    Jag hör av mig senare när sommaren har kommit.
    Kram

  3. Jag tror inte att jag sett ett enda aprilskämt idag utom i min blogg, det som jag precis skrev. Att du har mist din syster förstärker alla dina tankar. Dina känslor. Nästa levande varelse jag miste efter J var min katt. Jag analyserade mycket mina känslor då eftersom saknaden efter ketten blev stor. Jag skaffade honom just för att jag blev ensam. Då insåg jag också hur sorgen är. Hur den drabbar oavsett djur eller människa. Att det beror på förhållandet till djuret. Vilken plats djuret har i ens liv. Kanske en persons endaste vän, att man aldrig därför kan mäta sorg och säga det vara bara en hund. Jag kan ibland vakna på natten med tårar som rinner längs mina kinder för att Mannen gått ifrån mig. Det är exakt samma känsla jag har i kroppen då jag insåg att J aldrig mer skulle komma tillbaka. Den är så påtaglig och så nära minnet hela tiden. Skräcken att bli lämnad. Ändå vet jag att jag är starkare idag. Vet att jag levt mitt liv och nu återstår fasen att få nuet att fungera bra. Låter kanske knasigt men jag tänker ofta så.

  4. Jag kan känna hur jag ofta cirklar runt det här med sorgen efter min syster och det jag upplevde under tiden hon var sjuk. Det är så ofattbart att hon inte finns, det flyter ofta upp i mitt huvud, en slags oförmåga att förstå att hon inte kommer tillbaka. Kanske andra tycker att jag ältar och kanske gör jag det?
    Även jag har sörjt ett djur vår kanin, sorgen ligger väldigt nära den del av mig som lätt gråter av saknaden. Jag oroar mig väldigt för den dag min hund går vidare, för jag inser hur djupt det kommer att ta på mig. Jag tröstar mig själv med att jag får träffa alla de som jag saknar den dag jag själv går, men det hjälper inte för att trösta mig. Svårt att vara klok när känslorna svallar.
    -Jag tycker aldrig att du är knasig i ditt sätt att tänka, du är bland det klokaste jag känner.
    Kram hjärtat mitt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s