Författandets dagssländor

Idag kan jag bara konstatera att det är livsfarligt att läsa DN nyvaken, sitter där med mitt kaffe och mornar mig och sträcker mig lite längre över tidningen och då Spunk! Bara så där i min nacke, nackspärr på väg… jag hatar nackspärr. Så nu sitter jag här och doftar Tigerbalsam så det räcker och blir över, måtte det nu lägga sig och inte stelna till helt och hållet.

Författardrömmar har jag inte, men jag gillar ju att skriva och tar fram min författar kortlek då och då och skriver i rasande fart en kort snutt med den rubrik som kortleken ger mig. När jag sätter mig och skriver sånt, så känner jag att jag aldrig skulle orka med en hel bok. För mig är det nog med dessa snuttar som slutar innan de helt har börjat. Visst kan jag säga att jag skulle vilja skriva, men jag är för rastlös och har inte den inre ron att fullfölja ett sånt projekt. Alla kan skriva kan man ju tänka och visst är vi många som kan tota ihop några rader, men att få det till att bli något som många läsare skulle vilja ta del av det är inte många författare som kan. Nu för tiden badar vi faktiskt i författande, nya hela tiden… in och ut med dem i mediabruset. De blir som dagsländor, en av tiden färgad roman som likt sekunden svevar en stund för att sen för evigt försvinna i det vi kallar tid.

Här kommer en kortis skriven av mig…

 

Det var inte svårt att känna sig fram efter muren, mina händer fingrade på teglet och värmen sa mig att det var rött utom i mellanrummen som inte bara var mellanrum utan även en intetsägande färg utan minsta liv.

Just den här dagen svängde jag min vita käpp för att värna om utrymmet runt mig och inte krocka med andra. Fingrarna dansade in i någon växt som var lika lång som mig själv, jag följde försiktigt själva stjälkarna och tog ett tag i bladverket. Det doftade djupt grönt och själva bladen var ådrade i tunna linjer som mitt pekfinger kunde följa.

Precis när jag skulle gå vidare hörde jag ett krafsande ljud som först fick mig att stelna till, men sen jamade en katt så jag lugnade ner mig och log. Själva muren var inte högre än att jag kunde sträcka på mig lite och lägga handen över krönet. Där mötte min hand en mjuk päls, sval men ändå varm och jag tänkte för mig själv att det är en ljushårig katt.

Där stod vi tätt intill och bedyrade varandra sin kärlek när en pojke kommer släntrande och säger till mig ”Så bra att du har hittat Snövit”. Hon rymmer ofta för att sätta sig på den här muren och titta ut över världen.

Pojken tog ner katten och jag gick vidare efter muren.

 

 

3 reaktioner till “Författandets dagssländor

  1. Skulle heller aldrig orka en hel bok. Men vi får ju ur oss massor när vi bloggar…

    önskar dig fin lördag och hoppas att nackspärren ska släppa snabbt. Det är jättejobbigt med sån skit.

    kram!

  2. Jag skulle gärna vilja skriva en hel bok men varken tid eller ork finns just nu! Däremot är kortskrivande ett mycket bra sätt att utveckla sitt skrivande! Jag tycker du lyckades väldigt bra med att på ett par rader förmedla ett innehåll! Inte illa alls!
    Kram!

  3. Kortskrivande verkar ju toppen om man vill skriva, men inte orkar så mycket!

    Själv när jag ju vissa författardrömmar… Har nästan ett färdigt manus, men jag tycker det blir tungt att hålla allt i huvudet nu när det blivit så mycket. Måste läsa om gång på gång för att minnas vad jag skrivit.

    Det var en fin liten ”målning” du fått till här ovan 🙂

    Hoppas din nackspärr går hädan snabbare än kvickt!

    kram
    Cattis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s