Surkärring kan jag va

Man borde så mycket… lyssna på sin kropp och gå och lägga sig en stund. Det är sånt som jag brukar säga till andra att göra, men så svårt att få till det själv. Idag har jag varit på en promenad som jag aldrig trodde skulle ta slut. Första delen nöjt jag av, sen blev det plötsligt gung i knäna och jag fick sätta mig på en bänk och vila. Där satt vi och glodde jag och hunden, tittade på folk som strömmade förbi.

 

Har ni tänkt på att barn rör sig så flytande och smidigt, men vuxna egentligen oftast har ett förstört rörelsemönster rent kroppsligt. En man gick hackigt som en robot och i hans ansikte drog tiks munnen i konstiga grimaser. Jag satt och undrade vad han hade genomlevt som har lämnat så många kroppsliga spår i honom?

När jag ser min mamma gå då ser jag samtidigt min mormor, den där lite rullande gången som handla om utslitna höfter och inopererad ny kula. Ibland när jag är trött så kan jag känna att jag rullar lite på samma vis och tänker för mig själv att även jag nog kommer gå som dem när jag blir äldre.

 

Två soffor och en sandlåda krävdes det för att jag skulle komma hem idag. Svimfärdig och flåsande dråsade jag ner på köksstolen och bara satt där. Mina tankar hovrade om inte vilt så i alla fall runt samma lite skrämmande känsla av att jag har blivit sämre. Redan igår kände jag att livet håller på att förändras.

 

Min man skulle komma hem tidigare för vi skulle handla mat till sonen som vi lovat sponsra med mat inför Skåne Adventure Race som går av stapeln i Hässleholm imorgon, multisportcupen med gräddan av dem som verkligen kan och så min son och en kompis som vill ha kul.

 

Nå, mannen hade som vanligt absorberats av sitt jobb och glömde bort att komma tidigare. Jag som planerar för allt för att orka blev sur som f*n och klädde på mig och drog iväg för att handla under hans protester. Nej, du gubbe, nu är det min tur att vara martyr, gå ut me hunden du och såsa i en halvtimma sa jag och stack. Sen sa jag lite mer som jag inte vill skriva…

 

Så jag handlade, mer och mer nervös blev jag över mängden mat som landade i korgen. Hur skulle jag få hem maten? Illa mådde jag och snuttade hysteriskt på min vattenflaska för att få kroppen att lugna sig, men den gungade på i knävecken och ville helst svimma precis lite var som helst.

 

Jag packar i pappkassar och kommer ut och där står min man med Watson och väntar. Jag tror inte han förstod hur lättad jag blev, snudd på gråtfärdig. Sen bar det av hem, men jag orkade inte göra den där salladen till min son utan mannen fick ta tag i det hela under tiden jag låg i soffan och vilade.

 

Nu idag har sonen och två kompisar åkt till Hässleholm, igår kväll ringde han och bad pappa om hjälp vid två tillfällen. Pappa rusade så klart ner med verktygslådan för pedalen satt fast… dessa män, som aldrig kan planera något utan ska göra allt i sista stund. Jag blir nästan förbannad när jag inser att sonen är en sån planta när det gäller att planera. Hur i hela friden har han undvikit att lära sig sånt, när han har vuxit upp med två som verkligen kan planera?

 

Han är onekligen min planta, så jag är säkert skyldig till allt som fallerar i hans liv. Läste en kärring som skriver i DN om den här generationen som inte kan hantera sin ekonomi; det är föräldrarnas fel. Vi har aldrig lärt dem skrev hon, jag blir förbannad på sånt skitsnack, tänker att kärringen har väl inga egna barn. Alla ungar har ju en egen ryggrad och väljer i mångt och mycket sina egna liv. I alla tider har funnits människor som inte kan hantera ekonomin och de unga är inte ensamma utan har sällskap av många så kallade vuxna. Jisses vad det drog iväg här då… Önskar er alla en skön helg!

Så här ser min sons tävling ut… vi skrattar och inser att vi kommer att få höra de mest galna historier när han kommer hem.

(Preliminära tider)
Långa banan:

MTB (snitslad) – 50 min
Trailrun – 20 min – spurtpris
Paddling – 80 min
Löpning – 10 min
Orientering – 70 min
MTB-orientering – 100 min
Orientering – 30 min
Vinnartid – 6 timmar

6 kommentarer på “Surkärring kan jag va

  1. Vilken tur att mannen din och Watson dök upp utanför affären nu när du envisades med att ordna det själv. Men ibland är man stolt och envis samtidigt som man vill ge igen och visa att jag kan minsann! Men det är bara dumt att leka martyr säger jag som mycket väl skulle kunna göra precis på samma sätt! Dessutom är jag bra på att säga till andra att vara rädda om sig själva men stressar på för egen del i vissa lägen. Inte helt genomtänkt!

    Hoppas din son får en trevlig hel med mycket kul att berätta för er!Det ska i alla fall bli fint väder här söderöver med sol och värme!
    Kram!

  2. Hej Gumman! Jo, jag är hemma igen.
    Tråkigt att läsa att du inte mår bra. Men det är väl ändå rätt väg för dig. Då kanske du får en ny njure snart.

    Jag hade gjort likadant som du. Spelat martyr alltså. Tänk att vi kvinnor håller på så!?

    Ingen dålig tävling som din son ska på. Blir svettig bara jag läser listan. Hoppas att det går bra för honom.
    Min yngste son är också urusel på att planera. Allt ska göras i sista minuten.

    Sköt om dig, kram!

  3. Hej lilla maggan!

    Jag tror vi är rätt lika du och jag, känner igen mig som bara den i det du skriver, martyrskapet och lusläsning av maken 😉

    Så jag säger bara det ~ var rädd om dig!

    Vi får allt skärpa oss lite 🙂

    Och jag håller med dig om barnen oxå. Jösses! Visst har de fyr för sig som vi som föräldrar INTE har fostrat dem till. Alla har en egen vilja, personlighet osv. Ibland kan man sucka över det, fast egentligen är det väl en himla tur att vi inte är kloner allihopa.

    Jag blir så glad att du tycker om mina foton ~ tack för responsen 🙂

    Ha en skön helg och ta nu igen dig, envisa, humoristiska och goa människa!
    Kramis
    Cattis

  4. Du är så gullig Cattis och jag tackar för alla goa ord du skriver. Ja, vi är nog lika både här och där, när jag har blivit frisk så kan vi väl ta en latte på stan någon gång, vi bor ju i Stockholm båda två så det ska väl gå att ordna.
    Helg Kram till dig!

  5. Morrn Going! 🙂

    Vaknade halv 7 av en härlig sol som försökte ta sej in genom persiennen!
    Fixade kaffe o fick iväg Janne till jobbet.
    Blippade mmellan tvkanalerna en stund och gick sen o startade datorn.

    Har kollat runt lite här som vanligt. 🙂
    Upptäckte denna Staffan!!!!
    Vilken otrolig man!!
    En sådan ska varje sjuk mänska ha tillhands ju!

    Karma i sin rätta bemärkelse!

    Kramar massor och hoppas din dag blir det du ger den! 🙂
    Och du!
    Tack för att DU finns i mitt liv!

  6. Hallå där visst är Staffan en pärla, glad är jag att han hittade in till mig. Vi lever ju i samma sjukdom och han är en bit före mig och kan ge mig svar på sånt jag verkligen har funderat över.
    -Tittade i listorna hur det går för vår son och hans kompis, de låg näst sist i första omgången, de har nu kört 3 av sju olika race. Jag vet inte riktigt var de ligger just nu, men än verkar de vara kvar i tävlingen och det är ju fint så. Sonen är envis, ett arv från mig… så han tar sig nog igenom det hela.
    Vi behöver nog varandra lika mycket, ett lyft här och där är vi alla i behov av och nu pratar jag inte om ansiktslyft som vi väl båda egentligen skulle kunna tänka oss….ha ha ta bort kalkonkråset va?
    Puss och massa kramar vi hörs snart!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s