Vänd pekfingret mot dig själv

Här sitter jag med en trave av 7 vita lådor sk pysselpaket. Ett pysselpaket i månaden för barn som jag har prenumererat på, ha ha passade va? Men nu har jag ringt och ställt in det hela, för vad ska jag ha dem till när jag aldrig sätter mig och pysslar längre. Nu kommer en del att få bli presenter till grannens barn antar jag, för de är ju i rätt ålder.

Watson ligger i hallen och snarkar så det hörs ända hit, häromdagen när vi gick vår tur så sa det plonk plötsligt och flexkopplet bara dog och 8 meter lina rann ur dosan. Snopen var rätta namnet och glad var jag samtidig att det inte just då var en morrig och dragandes hund jag höll i utan vi gick där i våra egna tankar i lugn och ro. Vi klär ju inte vår hund med annat än koppel och sele, men det är alltid roligt att handla nytt och fundera över vilka färger det nya ska ha. Tjusig ska han ju vara och matchande helst.

Torsdag redan och jag blev lite less imorse för vår lokaltidning som kommer med DN två gånger i veckan var inte med denna gång. Själva vaknandet och morgonen oavsett vilket tid på förmiddagen det handlar om är helig för mig. Det tar tid att vakna, komma upp och jag vill helst ha det på mitt sätt. Inga telefonsamtal på förmiddagen, jag vill bara vara då med mig själv, i mig själv.

Ibland undrar jag om själva sjukdomen kommer att förändra mig till att vara mer med mig själv, även sen när jag har fått en njure och blir normalfrisk igen? Kommer det ökade behovet av att bara vara för sig själv att bestå?

Jag har ju rätt mycket problem med fibromyalgin och den lär ju inte försvinna bara för att jag får en ny njure. Äsch, ibland kan jag känna mig som en vandrande sjukjournal, man bläddrar än hit än dit och kan hela tiden hitta lite nytt krafs att åbäka sig med. Jag tänker rätt ofta på försäkringskassans dam som för en 10 år sedan sa att jag inte fanns, för att jag inte hade varit sjuk på så många år. Hon fick uppgradera mig på något vis för att jag skulle få sjukpenning, men efter det har det ju aldrig blivit något vettigt av mig igen. Inte kunde jag fatta att jag skulle bli så här off ifrån allt vanligt kneg och liv. Någonstans där, kan jag i alla fall känna, att vad har man att gnälla över?

Många borde tänka på allt man har och inte haka fast vid det som felar. Jag brukar ofta tänka att jag kunde varit född i Indien i stället och suttit i min sits, mmm just det, en fattig en i Indien med fel på njurarna. Tror ni att njurvården är utveckla för en fattig Indier? Tror ni att man får dialys på sjukhus eller i sitt eget hem i Indien?

Så tänker jag när det gäller mig själv och mina tillkortakommanden med sjukdomar, om det nu bara varit fibromyalgin som i sig kan vara handikappad, så tänker jag att man dör ju inte av den i allafall, vilket man gör utan fungerande njurar. Med fibro blir man sjukpensionär om man har otur, men turen i det hela är ju att man kan få bli sjukpensionär. Tillbaka till Indien igen så finns det nog inget som heter sjukpension för fattiga med fibromyalgi eller annat över huvud taget. Det är så jag tänker om mina sjukdomar och att man alltid har ett eget ansvar för att leva så gott man kan, ingen annan kan leva för dig eller hur?

Livet blir ju som det blir, vissa saker kan man påverka rätt tydligt, men andra saker bara händer och det är då man får lägga manken till att både acceptera det som blev och sen göra det bästa av det hela. Sen får man visst gnälla och deppa och klaga då och då, men man måste hålla i minnet att själva livet har jag eget ansvar för. Det är en stor brist i vårt samhälle som jag ser det, att man alltid skyller på andra och aldrig riktigt inser sitt eget ansvar i varken det ena eller andra. Vi kräver rätt mycket av ”andra” hela tiden, det kan ju gälla jobb eller sjukvård eller vad som helst, men det är alltid någon annan som ska göra något för oss. Där skjuter vi högt och siktar väldigt fel, jag tror att vi redan från barnsben skulle behöva fostras annorlunda för att vi ska få ett bättre samhälle. Tanken att fingret som pekar ut en annans ansvar borde istället vändas och peka på oss själva. Se dig själv och dina möjligheter att se det stora i det lilla och allt man kan nöja sig med eller ändra sig själv för att få ut mer av, det man anser sig ha rätt till.

Jaa, nu drog tankarna iväg med mig, det är mycket som vill ut ibland. Det blir lite osorterat det hela, men sån är ju jag så det får jag bjuda på.

15 reaktioner på ”Vänd pekfingret mot dig själv

  1. imse skriver:

    Du är så stark som också tänker på dem som har det värre eller att det skulle kunna vara värre för dig. Det är ju en jobbig sits som du har hamnat i och självklart leder den till grubblerier och funderingar.

    Kram

  2. livsglimtar skriver:

    Lotti ja du skulle se så dum jag såg ut när jag stod där med de 8 metrarna lina…började hala in meter för meter.

    Cattis så härligt att ni har haft det så avkopplande har man så många ungar och fibro behöver man må bra och bara vara. Watson fick svart flexkoppel denna gång förra var rött, inte så kul kanske men det finns ju inte så mycket färger att välja på när man kör med flexikoppel.
    Kram

    Imse jag vet ärligt talat inte om jag är så stark alla gånger, men jag försöker att vara vettig. Grubblar gör jag ju som du vet i perioder, utan det skulle jag nog må dåligt, utan att få ventiler här och få så fin respons från er alla.
    Kram

  3. turez skriver:

    Varje egna individ måste se för sig själva utan att bli egoister. Man har sitt liv och det ansvarar man för. Ibland får man någon annans liv i ens händer och få en böda som är dubbel. Man måste ändå se det som sin uppgift.
    Det vore jobbigt om man ansvarade för precis alla andra och deras liv, deras öden.
    Om folket insåg vad de kan göra för sig själva så hade livets väg varit enklare att gå på.

  4. Rosa skriver:

    Ja ibland är vi lite väl vilsna när det gäller att ha eget ansvar. Som om vi vore tonåringar i livet ständigt. Om man hittar acceptansen för sin livssituation så finns det alltid guldkorn där också. Däremot kan det vara svårt att både finna orken och lusten till att hitta acceptansen. Ett hårt jobb som ger ett bra resultat, men vägen dit är kantad av mycket tålamod.
    Vi pratade om donation idag när vi satt alla fyra i bilen. Sonen frågade om Jimmy och hans grav. Om hans aska fanns där. Då berättade jag om vårt skal kroppen. Om hur jag såg på kroppen som ett verktyg vi har i livet. Att för mig är det helt oväsentligt var kroppen hamnar någonstans när vi dör. Havet, i ett annat land, om den bränns osv. Att jag inte förstod vitsen med att ha maskar som krälar i den. Sonen höll med. Jag sa att redskapet var så pass viktigt att hände det honom något och hans hjärta t ex fortfarande slog så skulle jag med glädje skänka bort det till någon annan som kunde få fortsätta glädjas och få ett bättre liv så länge den var kvar här på jorden. Då var han tyst en stund. Jag sa att det är en sådan vacker tanke att tänka att ditt hjärta skulle klappa vidare här på jorden fast du själv fått gå vidare. Att ditt hjärta skulle fortsätta sin uppgift och ge någon annan ett drägligt liv. Då höll han med.

  5. livsglimtar skriver:

    Vet du Rosan att jag blir lite rörd över din förklaring till sonen, du tänker ju så klokt och förklarar så vacker för dina barn hur du tänker och hjälper med det din familj att alltid veta hur just du skulle göra och vad du vill om det hände dig något.
    En sån förmåga ger trygghet och insikt hos dina barn en stor gåva du ger till dem.
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s