Sju karlar under huvudkudden kan det vara något?

Det var länge sedan jag skrev något här inne, har ju flyttat mig till wp men tittar ju in här då och då.
Livet det bara kliver vidare med mig som snålåker, tja det är så det känns. Min njursjukdom har långsamt men stadigt dragit mig in i njursviktens land. Jag har nu några procent kvar tills det är dags för dialys eller rent av få den där nya njuren jag suktar så efter.
Livet lever jag så gott det går med lite mer vilopausar än normalt på dagtid och ett långsammare tempo överlag. Jag äter mindre protein, allt för att njurarna ska orka göra sitt.
Träffar inte så mycket av mina vänner då jag oftast inte orkar så mycket, jag märker att jag har slutat ringa till dem och drar mig undan vilket enligt min sjuksyster är vanligt att man gör, allt på grund av att jag inte orkar som vanligt.

Senaste journalnytt är att blodplättarna var nera i 36 i stället för där de ska vara mellan 200-400 och det efter en segdragen bihåleinflammation som aldrig ville gå över. Tack vare det har jag blåmärken som inte är av denna värld över hela kroppen, man får lätt blödningar när plodplättarna är så låga, kan även få invärtes blödningar men något sånt har jag inte att bjuda på tack och lov.

Vi har köpt en husbil och det är nog det bästa i resväg på bra länge, helgen som gick var vår jungfrutur och det vara bara mysigt. Idag ska jag ha ungarna och deras respektive här på middag, jag ska helsteka fläskkotlettrad i ungen med potatisen runt om, stor sallad blir det till. Sen bakade jag en tårta igår som jag tänkte gömma i en massa jordgubbar. Det vi firar idag är att min son och hans fästmö ska kolla hur gammalt fostret är med ultraljud, vilket betyder att vi får veta när bebisen kommer. Det om något är väl värt att fira…
Jag ska bli farmor!

Nu nalkas midsommar och jag vill påminna er om att lägga sju karlar under huvudkudden, man vet aldrig när man får behov av en sån.

Önskar Er Alla en trevlig Midsommar!