Blommor är jag galen i och ju äldre jag blir desto mer tittar jag in i blommorna och slås av den oändliga variation som bjuds, rent av mirakel i varje blomma. Det får mig att känna mig delaktig i något stort, när jag ser sån precision naturen bjuder, här snackar vi konst med en färgrikedom som verkar oändlig.
Annars lär det inte hända något mirakel just nu i min vardag, jag ska bara vila idag och se fram emot det eventuella åskväder som kan dyka upp på eftermiddagen. Mannens och min ”att göra lista” verkar bara bli längre och längre, idag fick han plötsligt för sig att källaren ska få sig en duvning denna vecka. Tja, inte mig emot där finns så mycket skräp att en rensning inte vore fel. Vi har två källarutrymmen, ett som hör till lägenheten och ett extra (vi betalar för) som vi nu ska tömma så att dottern kan ta över den ytan. Hennes källare som hör till den nybyggda lägenheten är så litet att man blir bannad när man ser ut snålt tilltaget det är.
Igår var jag olydig och fick lida pin när jag sent om sider kom i säng, var sugen på salt, vem är inte det i värmen? Åt både chips och salami, så himla gott, men salt och proteinhalten blev nog för hög, så jag fick klåda på hela kroppen lagom tills jag la mig. Grrr det är olidligt med klåda, man kan bli helt galen när det kliar än här än där. Men jag tryckte i mig den vanliga sömntabletten, så somnade jag ifrån kliet.
Nu är dottern iväg med husbilen, hon ringde och var så uppåt, men lite snopen över att det tog så pass lång tid att får ordning på allt. Precis det jag visste, att de trodde det bara vara att skutta iväg, men nu sitter de där med siktet på Öland och det kan man ju också tycka saker om. Enligt media kantrar väl nästan ön av alla turister i juli och jag skulle då aldrig åka dit. Antar att det inte finns plats på campingen för dem och att fricampa på Öland är visst mest förbjudet och rätt omöjligt. Så de lär nog få åka till fastlandet för att ställa sig, men jag ville inte säga något om det, de lär väl upptäcka det hela under resans gång och vem vet de kan ju ha tur att hitta en ledig plats någonstans.
Vi var över på bibban och lånade ett gäng böcker, jag hittade en djupare bok om döden. Typiskt mig tyckte dottern när hon kikade på boken, men jag tröstade henne med att resten av de lånade böckerna var deckare. 🙂
Att levandegöra döden En antologi, läser om begravningar och den symbolik som omges av dem via kyrkans försorg. Skillnaden mellan oss och andra religioner, när det kommer till döden, vi är så rädda för den döda kroppen och allt runt om, vi stänger kistlocket, där andra har det öppet. Vi dör på sjukhus, där andra dör hemma, i familjens närhet. Många vuxna har aldrig sett en död människa, den spontana rädslan för döden, bland annat för att den aktualiserar ens egen bortgång.
Vi har fjärmat oss från döden och skapat ett tomrum som mest verkar fyllt av ångest och rädslor. Vi är duktiga när vi går igenom en hel begravning utan att gråta, då har man klarat sig fint i vårt samhälle. Naturligt vore väl att tillåta sig att falla ihop och gråta ut som andra länder tillåter sin befolkning att göra. Nej, vi ska vara så privata i vår sorg, helst ska man ju stänga in oss och inte visa att man sörjer alls.
I en intervju med biskop Lennart Koskinen säger han ”att i välfärdsamhället försöker vi förskona oss från sorg och lidanden. Vi ska skyddas från sådant som är smärtsamt och plågsamt och vi är uppfostrade till att samhället – på något vis – ska lyfta bort det obehagliga från oss. Därför blir vi oerhört sårbara när vi möter döden direkt, som vid Estoniakatastrofen. Vi svenskar var så påtagligt oförberedda.”
Det har väl blivit så tack vare att vi har varit så förskonade ifrån döden i större händelser som krig och elände som så många andra länder har drabbats av genom alla tider. Vi är mest betraktare av döden via tv och media och då blir det hela ändå distanserat ifrån oss själva, inget som berör på djupet.
Nej, nu ska jag ta min bok och sätta mig och läsa vidare.
Livsglimtar 
…”men jag tröstade henne med att resten av de lånade böckerna var deckare.”
haha, du är rolig du! Det är väl just ingen som dör i dom.
😉
Men sen tycker jag att du skrivit så fantastiskt bra om döden och du har så rätt i alltihop!
Jag tror att mycket av vår ångest har med rädslan för döden att göra och det skulle man kanske kunna lindra genom att göra den till den del av livet som den faktiskt är. Från vårt första andetag går vi ju mot den.
Jag kom att tänka på kulturer där dom har särskilda gråterskor i såna här sammanhang. Kanske vore nåt?
Hoppas du har det gott, här kommer kramen!
🙂
Haha tja, det dör lite folk härs och tvärs i deckarna men dottern tycker väl att min tungsinta morbida läslust är värre än det.
Tänkte på det där med döden förr och nu… då fick vi dö hemma i det gamla bondesamhället och alla levde med liket i huset några dagar. Ofta fick den döde ligga i vebon tills det var dags att begravas. Alla kunde titta och ta på den döde och fick väl på så vis ett naturligare avslut än vad som bjuds idag.
Jag minns när jag skulle se mitt första lik… det var mannens mamma och jag var rätt spak i ärlighetens namn. Vi blev uppringda om att hon hade dött hastigt och vi skulle få komma och titta och ta farväl en timme senare och vi sa till dem att vi tar med barnen. Det var sen kväll på boendet och vi blev efter mycket om och men insläppta. Kommer in i rummet där farmor låg, hon är inte ett dugg iordning gjord, hakan hängde och munnen gapade… ungarna blev rädda och jag förbannad.
Det verkar inte finnas respekt längre på vissa ställen, man bryr sig inte om ett jävla dugg nu för tiden. Service vet de oftast inte vad det är och konstigt nog verkar det aldrig finnas någon äldre anställd som kan lära upp de yngre hur saker och ting är för att vara på sitt bästa vis.
Så var det med vårt sista besök hos farmor och sen hade vi farfar som var chockad att ta hand om för att inte tala om ungarna som väl inte har lust att möta en död efter den upplevelsen fast den var en del år sedan nu.
Jag instämmer i att vördnaden för en död måste finnas så länge kroppen finns ovan jord. Minns hur jag for illa när min ”upplärerska” på långvården (1978) skulle kamma en avliden äldre dam. Hon ryckte och slet och sa att man behöver inte vara så försiktig för hon känner inget ändå. Den synen sitter kvar.
Min bror minns jag med välbehag, han var precis lika fin som innan han dog. Jag väntade mig bara att han skulle hoppa upp och säga: Ha där lurade jag er!
Vi borde lära oss av många invandrade personer, de håller hårt på traditioner och vågar visa att de saknar och sörjer sina döda. Men jag tro inte jag skulle vilja ha öppen kista eller gråterskor, de känns så teateraktigt.
Kram och kul att du är hemma igen
Nej inga gråterskor för mig heller mer känslan av att man faktiskt kan låta sin egen sorgs gråt rinna ut på begravningen önskar jag att vi fick. Jag hade ett väldigt sjå med att inte braka ihop på min systers begravning, dels blir man så sjukt trött av att stortjuta, sen är det svårt att tillåta sig att göra det när andra ”håller” sig och skulle glo på mig.
Jag tog en Valium och höll mig för att jag ville det så gärna, man missar ju mycket om man stortjuter. Snoren rinner och ögonen och man hulkar och har sig..
Jag minns att jag ett tag efteråt såg filmen Så som i himmelen och jisses så jag grinade och ylade då kom hela baletten farande min stackars man fick ta hand om snorhögen till fru. Tur att vi satt hemma och tittade på filmen.
Kram tebaka
Öland på sommaren är underbar.. Har ju bott i Kalmar i hela mitt liv och då åkte man alltid till Öland och badade för att det var så mycket roligare folk där. Visst är det mycket turister och sådant där nu, men de ska nog allt hitta sig en plats på någon camping på ön. Helt omöjligt är det inte, fast det blir ju mer omöjligt om man inte känner till ställerna 😉
Jag har precis pratat med dottern och de fick en plats på Böda camping som de hade tänkt och det var ju skönt. Nu skulle de gå en promenix och kolla hur det ser ut sen var det grilldags. 😉
Starka och fina ord som du skriver. Vi åker snart till Öland och norra delen, norr om din dotter t.o.m.
Sommarhälsningar från oss vid Vänerns strand! Kram!
Hej glimten;)
Har tänkt på dig en del uppe i stugan där jag går omkring och petar och plockar med blommorna i trädgården. Det är ljuvligt att på förmiddagen se /känna daggen torka upp och solen kryper runt husknuten. Jag köpte två rosa präktiga Malvor till en blomsterbänk jag har föryngrat med senblommande växter (för att ha det fint hela sommaren). Malvorna stod i knopp när jag tog hem dem och efter en vecka började de så smått öppna sig… hissnande att dag för dag se dem vakna upp. Den rosa färgen påminnde mig om dig:)
… och det där med döden…
Min mormor gick bort för några år sedan. Hon var en kvinna jag inte stod så nära jag kunde ha önskat men det var ganska mycket som stod i vägen för det. Hur som helst. På begravningen kom det fram sidor hos min egen mor som jag både häpnade och blev ledsen över. Hon prackade på mig en massa måsten och borden att jag bara kände mig falsk och snuvad på min egen sorg. Det är tråkigt att det är så onaturligt att prata om sorg och död, för då när man väl hamnar i situationen så är man helt ”otränad” (missförstå mig rätt).
Genom att prata och att delta i sorgebearbetning från då man är liten har man i alla fall fått en mental förberedelse på det som är svårt och tragiskt i livet. Jag minns att jag inte fick följa med på min farbrors begravning när jag var barn, vilket jag ville. Jag kan ännu i dag tycka att det var orättvist. Han var en person jag tyckte så mycket om. Att ”skydda” kan vara en otjänst.
Nu ska jag sjunka ner i badet och njuta av de bekvämligheter som finns här hemma. I morgon far jag åter igen till stugan. Undrar just vem av oss som får åska först *ler*
Kram/ PQ
Åhhh så härligt att höra din röst igen! Jag har tänkt på dig rätt ofta under min resa. Funderat över hur det gick med utställningen och tänkt på om du mår bra.
Malvor är ju så fantastiska, om jag får ett odlingsryck så har jag läst att man kan odla Malva i kruka inomhus.
Jag har nog haft lite tur i min uppväxt för pappa var van vid döden under hela uppväxten. Han sprang ut och in i bårhuset där farfar jobbade.
Vilket gav honom en avslappnad inställning till döda kroppar och en ganska skön humor. Även mamma var öppen och humoristisk om livet, döden och allt där emellan, så jag fick nog både prata och höra hur de vuxna tänkte rätt tidigt i livet, vilket har hjälp mig i min egen utveckling.
Jag är ju sån att jag alltid vill prata om det som skaver och jag har aldrig varit rädd för att möta sorg eller andras tårar. Det är nog bara en läggningsfråga och inte något som jag har arbetat mig fram till.
Så du ska tillbaka till landet? Det är väl skönt att ni har landstället att åka till och vila upp er.
Vi blir hemma den här veckan sen sticker vi ut några dagar igen med husbilen.
Här kommer Kramen en stor
*ler hela jag*
Jag önskar min (uppväxts)familj skulle strösslat lite med den där ”läggningen”… för jag brukar säga att vi är väldigt duktiga på att sopa känslorna under mattan. Till slut blir den så knölig att det är konstigt att ingen snavar på den….*S*.
Ja det är underbart att vara hemma efter resan till Moskva. Sverige är fantastisk! Frisk luft, rent vatten och prunktnande grönska – skog och mark. Jag kan inget annat än bara njuta denna sommar!
Ha det så skönt på era äventyr (husbilen) 🙂
Kram