Jag vill verkligen skicka ett sånt där krya på dig kort till mig själv. Har varit hos husdoktorn och allt är ok med det vi har för oss. Möter folk jag känner i affären och är så glad att jag är på väg ut så att jag slipper prata mer just då. Inte kul alls att må skunk…
Har kommit på att jag mest liknar ett puttrande vulkanutbrott ständigt på G med ilskan eller gråten för den delen. Jag retar mig på saker jag inte alls bryr mig om normalt, så nog har sinnet och inte bara kroppen blivit förgiftad. Jag hör mig själv när jag ser på tv, arg som ett bi för än det ena än det andra. Åker jag bussen så retar jag mig på att kvinnan som satte sig bredvid mig var så fet att jag nästan trängdes ut genom fönstret. Sitter och puttrar med tankar om att hon kunde minsann röra på sig och gå ner i vikt.. tjocksmocken… fan hon kunde betala för två säten.. ha ha jag kan inte annat är att skratta åt mig själv. Ska bli skönt att träffa sig själv igen när allt det här är över, för jag måtte väl landa i en vardag när de tre första månaderna har gått efter att jag har fått en ny njure.
Jag glömmer och jag gör fel mest hela tiden, jag gör allt det där som jag inte tycker är jag. Det är nog det som tynger mig mest så här på dagarna. Jag stickar, men får bara repa upp för jag gör fel hela tiden, som om jag inte fattar mönster längre eller fattar dem så kort stund att jag har glömt vad jag skulle göra när jag lägger ifrån mig mönstret och tar upp stickningen. Idag åt jag lunch och reste mig upp från bordet, fixade lite och började dona med andra saker. Upptäcker sen att allt står kvar på köksbordet… mjölken, joosen, halväten macka, äggskal… Jag vet att det är förgiftningen som gör det här med mig, men jag har väldigt svårt att ta den här biten för det är så olikt mig. 
Det finns allt fler stunder när jag blir så frustrerad så att jag bara vill lägga mig ner och gråta, ge upp skiter i det här, var är utgången? Minns ni den där känslan när man födde barn? Ett tag så var det så att jag tänkte att ”nu vill jag inte vara med mera”. Men alla vet vi att det bara är att sega på och ta sig igenom förlossningen. Fast man vet att man inte kan smita, så vill man en stund det totalt.
Nu ska jag lägga mig ner och sova…..
Livsglimtar 
Synd att jag inte förstår, har aldrig varit med om en förlossning 😉 Är ju lite ung.. Fast vem vet, om ett halvår kanske allt är annorlunda haha.
När ska du få en ny njure? Låter lite läskigt det dära, att inte känna igen sig själv.. Om jag var du hade jag fortsatt kämpa men mest sovit så att jag hade sluppit att störa mig så mkt på allt omkring 😉
Och du, Mallorca var fantastiskt!