(En elefant, jag på vift)
Nog har jag lättat lite sedan jag ökade upp vattendrivande tabletterna.. tappade ett kilo på en natt och det var ju bara trevligt. Väntar nu att dietisten ska ringa så att jag kan få lite hjälp från henne med näringen.
Igår kväll kom jag tills skott och kokade fläsklägg, äntligen säger jag. Vi handlade fläsket i helgen och jag har satt till salige maken att nu får du koka fläsklägget… vet inte vad han lider av ibland om han är selektivt hörselskadad 
eller om det helt enkelt handlar om att hans agenda inte ser ut som min. Det är mycket som blir jobbigt när jag inte orkar, ber om hjälp och han säger ja till att hjälpa, när det sedan infinner sig en paus längre än jag står ut med. Han ska bara…
se klart på tv, eller något annat. Lika bra jag gör det själv tänker jag och då blir han sur för enligt honom var han ju på väg att göra det, skulle bara… ja, någonting.
Dottern ringde och jobbade hemifrån idag, jag kommer och hämtar Watson nu på min lunch sa hon. Ljuva stämma, hon har verkligen fattat att det här med promenaden är sjukt jobbigt för mig. Så jag får sitta här resten av dagen i morgonrocken om jag känner för det. Det är så dubbelt med Watson, han är mig lika kär som mina barn alltid har varit, bara det att han kom in i mitt liv när jag gick i botten. Han var ju bokad och jag visste inte då att jag skulle gå så in i Norden i botten av utbrändhet. Hans första år grät jag mycket när jag sprang ut och in med en kissnödig hund. Jag är ju sån att jag bara måste ta ansvar för det jag har tagit på mig, så bara tanken att omplacera Watson var en omöjlighet, så gör man inte med sina barn.
Så han har hela tiden varit både det där man borde slippa när man mår dåligt och samtidigt precis det där som man behöver för att komma ut och iväg på sin promenad fast man mår dåligt. Men som det är nu så börjar det kosta på allt för mycket för mig… jag har ett par som har haft egen hund tidigare som jag har funderat på att fråga om de kan tänkas ta Watson när jag ligger på sjukhuset. Men som det är nu kanske jag ska fråga om de kan gå ut med honom varje vardag, vi betalar gärna för det hela. Inte för att jag tror att just de vill ha betalt, tror inte de är så viktigt för dem, men det får man väl se. Dottern sa att jag skulle ringa hunddagis, men det blir lite för dyrt kostar väl mellan 2-3 tusen i månaden antar jag, husbilen är ju en ny kostnad som vi har tagit på oss många år framöver. Jag vi får väl se vad det blir av det hela… med lite tur kanske den ökade medicineringen gör mig lite mindre flåsig, yrslig, vinglig och illamående så att jag orkar med Watson fram till operationsdags, det vore det bästa. 
Livsglimtar 
Där är vi väldigt lika, jag kan sällan tåla att få vänta om jag behöver hjälp. Speciellt när det gäller sånt som faktiskt inte tar många minuter men som ändå måste göras. Vi prioriterar nog olika, vi kvinnor och män, iaf gör jag och blivande maken det.
Låter som en väldigt bra idé det där med att fråga grannarna, det skulle väl ändå kännas som en lättnad för dig. Klart du vill ha kvar Watson, men att ha en hel mängd dåligt samvete gör dig inte gladare. Sen kan du ju propsa på någon form av ersättning för att det ska kännas bättre för dig. Det förstår de säkert.
Kram på dig!
Hej Maggan.
Jag känner igen din situation både vad som gäller mannen och hunden. Skrattade faktiskt lite när jag läste ditt inlägg. Och då inte elakt menat. Många kramar på dig. Nina.
Självklart ska ni behålla Watson men jag förstår om du behöver hjälp med promenaderna. Jag tycker absolut du ska fråga paret som du känner. Många före detta hundägare uppskattar verkligen att får vara dagmatte/husse!
Kramar!
Skönt att du minskar i vikt, det skulle jag också vilja göra! Jag börjar märka att alla kalorierna i dialysvätskan stannar kvar i kroppen – utan att jag ens fått njuta av dem!
Du äter väl inte för mycket fläsklägg? 🙂
Som du förstår tänkte jag inte på vikten utan på proteinerna när det gäller fläskläggen…
Hoppas att du kan få lite hjälp med vovven – orken går upp och ner, så är det bara.
Fläsklägg! Supergott!! Det är dock lite salt. Ska du äta salt met med dina njurar, undrar jag som inget egentligen vet…
Ha det gott och njut av all mat! /Katrin
Kidneybönana; Jag äter inte så mycket alls så att jag behöver hålla på och tänka så där. Har inga problem med proteinet på det viset eftersom jag nästan inte äter sånt under dagen. Så middagen vill jag njuta utan pekpinnar om än i mindre portion av just proteinet.
Katrin; Salt kan man inte undvika alla gånger, men jag har under dagen inte ätit något som är salt alls så jag tror nog att jag överlever urkokt fläsklägg.
Kramar till alla
Morning Dear!
Om jag inte hade KisseBus, skulle Watson får vara här ett tag.Förstår hur du ömmar för honom, daltar med kissen.Sätt upp en lapp i närnutiken eller fråga hundstallet om dom har någon volontär i närheten av er.
Kramar om henne mjukt
…jag som skrev en kommentar igår, men har visst lyckats trula bort den…Nå ja: Här säger jag det igen:)
Jag tycker det lät som en superbra idé att skaffa ett ”kollo” till Watson, hos grannen eller varför inte en familj som kan låna honom för att prova på att ha hund… en del kanske vill prova innan de skaffar en på allvar?
Kram och trevlig helg Glimten;)