Jämmerdalen tränger sig på

 Inget större fel på mig än vanligt idag, men känner den där smygande lusten att bara lägga mig ner och ge upp. Ute skiner solen och snart kommer min dotter över och hämtar Watson på en promenad. (Ha ha nä det gör hon inte alls, för något annat kom emellan så jag måste sätta fart). Jag borde så mycket… ”var glad för helvete” säger jag till mig själv. Men inte hjälpte det ett dugg, är nog lite deppig idag och då får jag väl lov att vara det en stund. Det brukar gå över så fort jag har skrivit klart.

Konstigt med känslor, inte alltid man vet ursprunget man bara har en känsla av något när man vaknar. Liksom känner på sig att orken för dagen redan är förbrukad fast man inte har klivit ur sängen. Aha det blir en sån där dag….

Tog en lite gå runt paus och plockade lite medans skallen gick rundgång, jag vet vad mitt missmod handlar om.. jag har ju ätit enligt en ”ny” metod ett par veckor och har gått ner några kilo. Sen fick jag den där nya kaliumtabletten som helt satte stopp på min mage som äntligen hade börjat sköta sig som en mage ska. Totalstopp… jag står inte ut och var tvungen att börja äta gröt med linför, fikon och massa jox för att förhoppningsvis få igång magen igen. Kan ju inte vara förgiftad av njursvikten och samtidigt låta tarmarna vara fulla av sånt som ska ut, det hör man ju att det inte är bra. Min mage är hopplös, den går aldrig igång på sånt som andra nästan undviker för att inte få springa på toa för ofta. Finns det två biverkningar på en tablett som har med magen att göra så ska ni inte tro att jag någonsin får diarré. Nej, jag tar hand om samtliga förstoppningar så ni andra slipper.

Så för att få igång magen äter jag nu de där förbaskade kolhydraterna igen som gör att jag går upp i vikt. Jag gillar kolhydrater, men min kropp verkar gilla dem lite för mycket och sparar varje uns av tugga och lägger som en jäkla simring runt magen. Finns det något jag är less på urless, förbannad, irriterad, uttråkad, missnöjd, misslyckad med så är det ätandet. Jag kan inte nog understryka hur jag längtar tills jag blir normal, frisk idiot som orkar promenera och gå på gym. Jag vill inte ha pekpinne om ätandet, jag vill få få tillbaka rätten till att slippa höra andra säga hur jag ska äta och se ut för det är ju det de handlar om.

Njursyrran påpekade klokt att en del går upp ca 5 kilo av cortisonet man får när man har fått en ny njure. Jaha, och det betyder att jag behöver gå ner ca 5 kilo just nu och det verkar omöjligt hur mycket jag än vill så går allt ändå åt helvete hela tiden. Dietisten som skulle skriva ut näringsdryck tyckte att ”vi” inte behövde det just nu… åhhh nej, självklar behöver inte jag hjälp med några enkla genvägar, sitt du bara och tryck på ditt receptblock. Låt för sjutton in mig en vuxen person i sin egen kropp ha en känsla för vad som är bra för min kropp. Jo, jag sa att det var väl ok… mest för att jag insåg att min egen väg aldrig kan korsa vårdens väg. Vården för dietisterna går socialstyrelsens väg och här kommer jag en patient som tror att hon kan något att hon har hittat en annan väg och inte lägger hos sig platt och bara ber om hjälp.

Men de har ju inte ett smack att erbjuda inte en meny, inte en tanke mer än att jag ska äta typ Becel, konstgjort margarin på mackan. De talar så gärna om var jag kan hitta specifika näringsämnen, om det är vad jag behöver veta, men att jobba med viktnedgång är en komplicerad sak som kräver uppföljning och kanske att dietisterna skulle börja arbeta. Lägga upp lite olika patiengrupper där de först bestämmer sig för en slags meny som de kan erbjuda sina patienter. De vill höra vad man äter och kan säga ta bort eller lägg till men herregud…

Ähhhh nu mullrar jag mest igen, nu går jag ut med hunden.