Ny remiss; benmärgsprov

Ibland blir man överrumplad av livet… sover en stund för jag är så trött. Vaknar och sitter där i soffan och svara när telefonen ringer. En syster från hematologen? En remiss? Va? Minns ni blodplättarna? Jag trodde i min enfald att de hade fortsatt att öka varefter, men enligt senaste provet så har de sjunkit igen. Nej, ingen har sagt ett ljud om det och jag mitt nöt tänkte inte på att fråga sist. Men nu ska jag blodtestas, benmärgsprov på måndag… jag blev helt ställd. Först ska jag lämna massa blodprover på ett ställe sen ska jag bedövas och lämna benmärg på ett annat ställe.

Jag blev jätterädd och tänkte vem i hela friden ska jag prata med? Ringde en njursyrra och bad dem titta på plättprovet hur det såg ut sist, tamesjutton hade det inte sänkts från 160 till 146, hon syrran antog att det var brev på väg till mig, men de på hematologen hade ett återbud så jag fick väl en ”för snabb tid”.

Jo, jag blir rädd och tänker att det inte hörde till njurarna detta problem enligt min njurläkare när det upptäcktes i våras. Hela huvudet fullt av tankar om vad det kan vara? Är det en ny sjukdom eller? Man kan ju aldrig ringa någon och prata vettigt när man bara tjuter.

Tänker på mjölksyran jag har i kroppen så fort jag rör mig det minsta, men jag har ju bestämt mig för att mina sjukligheter nu handlar om njursvikten, det är så här just jag känner mig av den. Tänk att man aldrig kan få slå sig till ro, det räcker liksom aldrig med elände.  Det är ju nu jag ska visa prov på hur stor och stark jag är och orädd ha ha, kiss my ass, jag gråter och är jätterädd, får en sån där känsla av att jag inte vill vara med längre. Harva runt i sjukvården och gå igenom massor av prover, allt så kliniskt och okänsligt in här och ut där. Remiss hit och remiss dit, sen spottas man ut i en hög med något som säker inte går att hantera. Jag ser min systers ögon framför mig när de körde in henne i sängen från en sk provtagning… vi pratade i fem minuter sen drog de iväg med henne olyckliga ögon till nästa provtagning. Äh, jag vill inte bli sjuk på det viset, jag vill hellre bara dö knall fall.

Tänk att vara beroende av vården, så vidrigt där ingen gör det de ska längre. Ligger man inne så får man hålla ordning på sina egna mediciner och tamme sjutton allt runt om. Jag litar inte på vården och vill inte hamna där. Såg ju hur taskigt det funkade när jag låg inne med hjärtat, nej jag fick inte åka hem för hjärtat gjorde något farligt under natten när jag sov. Jag skulle ultraröntgas… dagar gick för det var någon slags helg och då funkar visst inte ett dugg på sjukhuset längre. Så jag antar att jag hade smällt av om hjärtat varit riktigt dåligt. Men ingen syster höll ordning på det här med när den där ultran skulle tas utan jag bara låg där med klisterlappar på kroppen så att de skulle se hur hjärtat gjorde. Samtidig som jag aldrig fick något mot hjärtklappningen så sa syrran till mig att det är bättre att du rör på dig ligg inte här… då tog min man mig under armen och släpade mig genom korridoren mot en balkong. Jag trodde jag skulle stå och dö av hjärklappningen. När vi sent om sider kom tillbaka till min säng så låg det tabletter på nattduksbordet

En syster tittade in och sa att det såg inte alls bra ut det där upptäckte vi… letade efter dig, men hitta dig inte. Man undrar, varför hade de inte tittat på monitorn lite tidigare så kunde jag kanske sluppit må så dåligt ett extra dygn. Sen kom farbror doktorn och villa ha kvar mig till måndagen när det blev vardag igen så att de kunde ta ultra på mig. Men då sa jag att vad ska det vara för mening att ha mig här som en kostnad bara för att ta ultra efter flera dygn? Jag kan få en remiss på det om det nu inte är bråttom. Han såg lite lustig ut men skrev ut mig, höll väl med antar jag vilket resursslöseri.

Får väl gå ut och laga middag och bete mig som vanligt folk ändå. Känner mig lite ynklig just nu och inte så stor…