Långt bort hör jag en envis telefonsignal, jag masar mig yrvaket till telefonen och mannen undrar hur det är? Nyvaket svarar jag och får lite panik när jag inser att jag har sovit till klockan 10.00 och snart ska vi åka till veterinären för att kolla att Watsons sår ser ok ut. Det blev en faslig fart på mig, ok då jag snabbade på lite mer än vanligt. In i duschen och ut med Watson han måste ju få kissa och nr 2 innan vi åker … illamåendet kom som ett brev på posten, konstigt att jag bara vill ulka och ha mig när jag blir stressad.
Men iväg kom vi och regnet föll som vanligt så fort jag stoppar ut näsan. I väntrummet satt det lite folk och alla var olyckliga på sitt vis. Två kvinnor såg så sorgsna ut att jag inte ville tänka på vad de väntade på .. en skötare kom ut med en liten tom djurbur och i andra handen en papplåda med ett nyligen avlivat djur. Suck, det kan vara så tungt att vara djurägare och vad många inte inser när de inga djur har, är att vi som har djur vi sörjer dem lika djupt som när anhöriga dör. Men det var ju bara en kanin, eller en mus tänker någon, men det är inte så känslolivet fungerar i sorg, finns det kärlek finns det djup sorg.
Ett par satt med sin lilla hund och väntade på remiss till stora sjukhuset, jag hörde sånt jag inte ville höra då väntrummet är litet. Tumör, kvinnan, såg ut som om hon kunde falla ihop när som helst och mannen han tröstade och klappade så där lite tafatt fast kärvänligt som män kan i svåra situationer.
Just idag var vi vinnarna i detta väntrum, Watson skuttade glatt in i undersökningsrummet och jag tänkte för mig själv att han är ju frisk, än så länge.
Livsglimtar 
Usch ja, det är baksidan av djurägandet det som du skriver om. Har man inte djur själv så kan man inte förstå vad det innebär. En släkting till mig sade lite hurtfriskt när Miss E läckte så mycket urin ”det är väl bara att lämna tillbaka henne”. Så säger bara en som inte begriper!
Hälsa den nyopererade frå Herr Hund och Miss E!
Kram!
Skönt att Watson mår bra.
HA det gott!
Ja, det är det värsta med att ha djur. Man har dem bara till låns. Lika svårt varje gång.
Skönt att din vovve mår bra.
Kram
Hmmm… – Själv har jag under 70 och 80-talet varit husse till en fantastisk liten rödbrun långhårig dvärgtaxtik -Tessan – under 17 år.
För 14 dagar sedan kom det in en ny knähundsvalpgosse i huset – som kallas för Silver – och som väger ca 1,7 kg – tre månader ung.
Och visst är det så att Wi bara har både hundar, barn, barnbarn, partners, vänner och bekanta osv – såväl som wåra egna fysiska kroppar – till ”låns en tid” – för det är ju det materiella livets villkor.
På ett sätt åt hållet deprimerande – men likväl är det ju så att wåra fysiska kroppar ”bara” är ca en tiotusendel av vad Wi egentligen är, faktiskt…
Så måhända kan det vara så att Wi – generellt sett – åt hållet intellektuellt på tok för mycket övervärderar det här med att vara eller ej vara en fysisk kropp, kanske… ❓ / 😯
PS. Om den här saken i sak av Ingmar Bergman. DS.
Hm, min tanke är nog att det fysiska ska levas under den tid vi är här och det finns en mening med att vi har vår kropp, övervärderad eller ej.
Själv har jag en kropp jag kan byta med nästan vem som helst…
Övervärdering av kroppen är nog lättare att göra om man är helt frisk, den tanken är inte lika aktuell när kroppen håller på och lägga av. 😉
Livsglimtar – Jag är glad att Watson mår bra, nu har inte jag läst i dina tidigare inlägg varför han inte skulle må bra. Jag har inte använt mig av datorn i veckan (första gången sedan?).
I alla fall kanske jag gör någon förbannad nu men jag har en bekant som har hundar, katter och framförallt hästar. Hon reagerar inte på det sätt som du beskriver när ett djur måste avlivas av någon orsak utan hon säger alltid att det är det bästa och det är skillnad på djur och människor eftersom de inte kan göra sig förstådda på det sätt vi människor kan. Hennes man däremot sörjer när de måste ta det beslutet.
Hon tar mycket bra hand om sina djur och jag reagerade första gången jag hörde henne eftersom jag vet att hon sätter dem i första rummet och ger dem den bästa omvårdnad. Vi människor ser olika på saker och ting utan att för den skull vara elaka och jag kan i vissa lägen förstå henne. När t.ex. ett djur i en djurpark som dör av olika anledningar får mer uppmärksamhet än en mördad eller svårt sjuk människa då kan jag också fundera.
/Margareta G
Ja, klart att vi är olika. En del som har uppfödning av djur är ibland mer ”avstängda” och kanske skulle de också hantera en sorg efter en anhörig med den där distansen, det beror nog på personens personlighet, vad man har lärt och upplevt i sitt eget liv.
En bonde som föder upp djur har nog oftast inte alls den där personliga känslan för sina djur. Man gör det man ska och sen går djuren till slakt, inget mer är det för dem, bara ett sätt att leva och tjäna pengar. Ofta är ju folk på landet vana vid att djuren ”kommer och går” mer distanserade till ev sorg efter ett djur. Men jag tror även de sörjer när det djur som blivit en personlig vän avlider.
Vad man än pratar om här i världen så finns det alltid människor som reagerar annorlunda än andra. Det här med att sörja kan verkligen vara annorlunda från gång till gång. Jag tycker att jag själv sörjer på olika vis beroende av vilket förhållande jag har till den vars begravning jag är på. Alltid berörd vid en begravning, men vissa personer lever ett eget liv i mitt minne för all framtid och andra snuddar min tanke bara vid någon gång då och då och jag tänker att sorg är precis så olika för både mig och andra.
Kram
Jag kanske ser saker ”tror jag” i och med att jag arbetar där jag gör för jag har har mycket etiska regler.
Jag kan både svära och be …=) i mitt jobb.
Djur blir som familjemedlemmar, skönt att Watson var friskast där.
ônskar dig en trevlig helg, min biopsi var bra så nu ska mannen sova øver med mig på hotellet i helgen och vi ska ner till Oslo och upptäcka livet (tar 10 min dit).
Kram Bibbi