När mannen kom hem med Watson så svepte han förbi mig med Watson i famnen, han var fullständigt full av snöbollar som satt runt hela benen. Det blev raka vägen in i badkaret och en snabbdusch för att få bort snöbollarna, Watson var inte alls glad …
Ja, nu har även vi fått snö och det är till att pälsa på sig om man nu har tänkt sig en sväng ut. Men jag tänker nog passa på att vårda den där slängen jag har i kroppen mest hela helgen. Konstigt släng för den delen, ena stunden känner jag mig nästan normal och sen får jag lite feber och känner mig rätt ynklig, fram och tillbaka. Nu tror jag inte det blir mer än det som är, men oron finns ju att jag plötsligt ska bli sämre.
Nu gäller det att mitt immunförsvar verkligen orkar hålla emot fram till februari, om jag får en ordentlig omgång då går det åt pipan för mig och jag kommer att hamna i akut dialys. Vem vill det? Inte jag i alla fall, jag vill hålla mig frisk den tid som är kvar nu och hoppas så in i norden att jag får min väns njure om hon är frisk.
Åhh, jag har väl inte sagt att hon har fått kallelse till undersökning inför att donera sin njure! Det är bra att de gör de grundläggande nu som att hennes blodtryck är ok och att hon inte har socker för har hon något av det så åker hon på en gång. I december så åker hon med sin familj till Thailand 3 veckor och det är ju lika bra att hon då vet om ifall de kommer att fortsätta undersökningarna när hon kommer hem eller inte.
Sen var det Watsons ben, proverna som togs visade att han inte hade cancer … vågar nästan inte skriva ordet, det förhatliga. Han har helt enkelt tjock hud där som är svart och ser farlig ut men är det inte. Vi har nu haft bandage i rätt många veckor på honom och har nu varit ner i källaren och hämtat struten. Struten hatar alla hundar och det är rätt synd om honom när han springer in i alla dörrkarmar och inte når ner till matskålen. Men nu ska såren få lufta sig har vi bestämt, i veckan som kommer ska stygnen tas bort.
Igår frågade znogge om hur det var med Watson och jag kom på att jag glömmer bort att tala om vissa saker, det är nog mitt tänkande som nu blir allt med luddigt av njursvikten. En vän jag pratar ofta med i telefonen sa att jag ibland är lite borta eller om hon menade att saker kom med längre fördröjning än vanligt från mig. Ja, tänkte jag så är det ju och ibland tappar jag helt den röda tråden och avslutar både skrivet och pratat mitt i, hängande så där i luften utan början och slut. 
Det är ju rätt nyttigt för en som ständigt har pratat på längden och bredden att tappa den där nästan automatiska pratmaskinen. Jag har insett att det inte är så viktigt alla gånger att ha en åsikt, att säga något överhuvudtaget. Man är inte så viktigt som man tror alla gånger eller hur jag ska säga det hela. Jag tror inte att tala är silver och tiga är guld nej, jag tror att vi har fått en käft för att kommunicera med. Vi pratar mycket luft med varandra, vi skulle behöva prata mer om det som berör och är viktigt.
Jag tänker inte fördjupa mig mer än så just nu för jag har en känsla av att jag kommer att tappa tråden rätt snart. Ska sätta mig och sticka på ett par sockor i stället, får vara glad så länge jag håller ordning på den tråden. -Solen kämpar sig just nu igenom en stålgrå himmel, det är vackert ute idag och jag njuter av att se himmel och hav spegla sig i varandra, glittret och de små eviga vågorna slänger som gnistkyssar upp till mig.
Livsglimtar 
Visst är det härligt med snö! Här skiner t o m solen och det livar liksom upp lite grann även om Tilda är måttligt förtjust – det är ju kallt och då kan hon hålla sig hur länge som helst.
Fast E var jättelycklig – han tittade ut och kom sen farande in i köket: ”Mamma, mamma – det är fullt med socker ute!”
Och det är klart att vi fått en mun för att kommunicera med även om min man ibland tycker att jag kan kommunicera lite mindre… 🙂 Och skulle man tappa en tråd är det inte hela världen för vem vet – kanske kan man plocka upp en annan intressant tråd istället?
Fast ska man sticka sockor gäller det att hålla reda på trådarna. Jag nöjer mig med att virka mig en disktrasa – en blå bara för att det gör mig glad! 🙂
Det viktiga är väl kanske att vi prioriterar lyssnandet i samtalet. Prata är bra, men behöver uppvägas av tystnad då och då, som utrymme för reflektion och att faktiskt höra vad den andra säger…
Kram på dig!
Så skönt att allt var väl med Watson! Nu kan du pusta ut och lägga det bekymret åt sidan. Man får liksom beta av en sak i taget!
Di beskrivning av hans snöklädda tassar är klockren! Precis så ser både Herr Hund och Miss E ut och hur man än torkar dem så sitter snön bara fast i pälsen! Då önskar jag nästan att jag hade hundar med släthårig päls!
Hoppas allt går bra på din blivande donators undersökning.
Kramar!
Jag håller verkligen med Birgitta i det hon säger och tystnaden kan ibland säga mer än ord…
Jag är lärare och har elever som det händer ganska mycket runt… Jag brukar relativt ofta praktisera just det som Birgitta beskriver, dvs. tystnaden och det ger eleven möjligheten att reflektera över det inträffade…
Oftast kommer det väldans mycket ur munnen på dem efter att ha fått lite ”betänketid”, ibland nästan mer än man egentligen önskade sig och då är det enormt viktigt att man ”härdar ut” och inte bryter för att man måste vidare till nästa lektion… Den stunden och det modet eleven har skaffat sig kanske inte kommer tillbaka en annan gång…
Sedan håller jag med om tassar, släthårig och snö också, hade tidigare en stor Vorsteh som på sin höjd hade snö i trampdynor, till den nuvarande dvärgschnauzern som har halva benen och magen fulla av snö då vi varit ute för en stund sen…
Jaja, vad är en bal på slottet…
Göran W
Kan bara säga att det låter som om du är en klok lärare en sån lärare man önskade att man hade haft. Som med mycket annat i vårt samhälle så är nyckeln till det mesta tid… den tid vi har men inte tror oss ha. Alltid har vi så bråttom vidare till gud vet vad?
Vilken lättnad att vovven inte drabbats av något allvarligt. Och det är besvärligt det där, när snön klumpar sig på små tassar.
Sköt om dig nu och krya på dig!
Kram
Sov så mycket du känner att du behöver, det är ett bra sätt att stärka immunförsvaret! Skönt att det gått bra för Watson, hoppas att allt kommer att gå bra för din donator också.
Så skönt att det inte var något farligt på Watsons tassar . Jag känner igen det där med snöbollar i pälsen , fast så mycket snö har vi inte ännu här är bara ett tunt lager men vitt och soligt idag en riktig härlig dag .
Kram
Tappade trådar…
Jag var mer än lovligt disträ & tankspridd för dryga månaden se’n; läkaren sa’ att järnbrist kan ge B12-brist, som påverkar tankeskärpan…
Se’n jag började ta tabletter med B12 (receptfritt) så börjar jag sakta men säkert få tillbaka koncentrationen – kanske värt att testa?
Va’ skönt att Watson mår bra i skinnet – hoppas han inte har det alltför jobbigt att vara ”stjärngosse” med sin strut! 😉
Alla tummar & tår hålles för att din väninna duger som donator!
B12 äter jag sedan jag var ung fick ta sprutor då med B12. Nej min frånvaro av tankeskärpa hänger ihop med njursvikt, det är känt att man blir luddig i skallen. Men stort tack för att du tänkte på mig.
Ja, vilken tur att det var bra med honom, skulle ha svårt att klarar något annat med honom just nu.
Kram