När jag blir trött nu för tiden så krymper min känsla för andra tillfälligt, min empati, naturliga omsorg om andra förminskas av min trötthet. Jag vill möta människor i det filosofen Martin Buber beskrev som att betrakta den andra som ett subjekt ett ”Du” som är likvärdigt med mig själv och angår mig. Till motsats från att betrakta andra som ett ”Det” som inte är likställt med mig och som inte heller angår mig. Det finns ju inga riktiga möten i att betrakta andra som ”Det” och för mig är själva livet, kärnan till att se sig själv att mötas i ”Du” och bejaka möten med andra.
När njursvikten tar mig som idag under min lilla tur till biblioteket, då lider jag. Det är då jag känner att sjukdom förminskar mig som människa och jag tycker inte om det. Att inte orka titta på dig vackra invandrade kvinna med son på bussen, att inte ta emot ditt leende för att jag inte orkade se dig som ett ”Du” just då. Mannen med sin droppsnuva under näsan som nickade vänligt, jag såg inte dig, jag såg bara droppen och kände ett äckel, ett avstånd.
Den här personen som tröttheten gör av mig känner jag inte igen, jag blir sorgsen och förstår samtidigt så mycket som jag förr inte tog in. Alla gamla som jag har jobbat med, som var så trötta och oroliga så fort de skulle åka en liten bit. Rädda att missa tiden, att komma försent, inte upptäcka när man är framme med bussen, deras irritation och otrevligheter. Nu känner jag alla de sidorna hos mig själv, jag är nog i mig själv, när jag är ute och rör på mig. En lite promenad en dag som idag, är som första turen på månen, stort att orka, att våga ge sig iväg fast stegen är vingliga och gatan mellan busshållplatsen och hemmets port är kort.
Att komma hem äta en bit och sen sova resten av dagen, det var mitt liv idag.
Ändå kan jag tänka att jag är tacksam som får uppleva de här speciella känslorna, för de tillhör inte en frisk människas liv. Jag smakar med fasa på en del insikter jag drabbats av, tänker att jag med tiden kommer att förstå så mycket mer, just för att jag har vandrat i de yttre kanterna. Vandrat med små steg, vaksamt passande på mig själv för att orka ta mig dit det är tänkt.
Livsglimtar 
Det är jobbigt det här med sjukdomar och att inte orka. Att orka allt det där som man gjort tidigare, att ”inte bry sig”.
Jag har en god vän som jag inte pratat med på länge och jag vet att hon mår dåligt och då vill hon inte prata och det får jag respektera men jag har varit nära att ta telefonen och ringa flera gånger. Jag vet att hon inte skulle svara, när hon vill prata så ringer hon det vet jag. För henne är det en annan trötthet och ork som försvinner.
Trots din trötthet och ingen ork så har du skrivit väldigt vackert och mycket tänkvärt.
/Margareta G
Idag har jag ringt min vän som fått diagos ALS, men orkar inte svara, jag vet ju det. Ringde hennes mamma sen och fick alla fall veta hur det är. Ringde också min vän som är deprimerad, ringde fast jag inte får kontakt med henne. Vi pratar, om vädret, barnen och julen, som vi inte riktigt får in i systemet just nu, varken hon eller jag.
Det är så svårt att se hur vänner lider, man vill så gärna ge kraft, men kan ju inte det.
Jag har full förståelse för att du inte orkar ta in andras problem, du har ju fullt upp med att stå ut med dina egna just nu. Du är ju också medveten om hur du fungerar, jag menar, du såg att han log vänligt…
Tycker du gör rätt som ringer fast hon kanske inte svarar just idag. Det är nog så att de som är friska ska göra som du gör, slå en signal. Man blir glad när folk bryr sig och hör av sig. Det händer ibland att man undrar med vissa som bara hör av sig när de själva vill ha hjälp med något, men sällan annars bryr sig så mycket.
Hur mycket jag än vill så orkar jag inte aktivt ta del och funka som vanligt längre det bara är så. Svårt att inse och acceptera, men när man får sina svackor så har jag inget att välja på det tar bara stop.
Kram på dig
Jag känner igen det du skriver, att den mentala (och fysiska) energin bara tar slut. Visst är det som du säger, man får försöka acceptera och anpassa sig och hoppas på att det kan bli bättre i framtiden. Sköt om dig!
Undrar vad jag ska ”skylla på” min irritation. Jag måste in till stan idag, och redan igår kväll funderade över hur jag ska parera irritationen, som jag vet ska komma över folks beteende rent allmänt. Men jag är frisk (tror jag) och borde ha mer empati eller empati alls, men jag saknar den. Jag kunde avstå, men det har jag gjort nu flera gånger och nu måste jag in. Skönt att snön smälte så det kan jag se som positivt, men det negativa är att de har inte städat upp gatorna, så nu får vi leva med det äckliga gruset, till maj. Fy.
Sköt om dig!
Du har fullt upp med din egen situation och då finns det ingen rimlig möjlighet att orka med något annat. Ditt beteende är mycket mänskligt i mina ögon, om det nu är någon tröst…
Kram!
Du skriver otroligt bra och har åtminstone delvis en sådan skön distans till saker och ting, något vi alla skulle kunna behöva då och då.
Jag önskar ingen illa och hade önskat att sjukdomar överhuvudtaget inte fanns, men nu finns det och om man då kan dra någon form av nytta av den sjukdom man har och komma till insikt om saker och ting, ja stanna upp och hinna reflektera över små saker som livet!!??
När man är inne i hjulet och snurrar, finns inte mycken tid till vars sig det ena eller andra, det är egentligen för sorgligt…
Nu ska här städas, då vi väntar hem gäster till kvällningen!
Lev väl och ha en bra kväll!
Göran
Är lite sedan jag var här inne precis som på all mina favoritbloggar Tycker tiden bara rinner iväg just nu . Det med att du inte orkar med andra just nu är väl inget konstigt när man mår dåligt själv även om man inte vill strunta i allt så kan man bara inte orka med allt det är ju så vi alla fungerar . Det blir ju bättre och det snart hoppas vi.
Trevlig helg
Kram
Jaa du vännen. Jag kan inte sätta mig in i hur du har det, men jag försöker så gott det nu går utifrån mitt eget perspektiv.
Vad jag vet är i alla fall, hur dyrbar en god hälsa är. Det finns ingenting annat som kan mäta sig med det, mer än möjligtvis äkta och villkorslös kärlek.
Nånting säger mig att du nu gör den här tunga och strapatsrika resan, för ett högre syftes skull. Jag har nämligen en stark känsla av att du, när detta är över och förbi, kommer att använda dina erfarenheter på ett högst konstruktivt och ödmjukt vis.
Kanske skriver du en bok. Kanske håller du föreläsningar. Kanske gör du något helt annat, men ändå viktigt och välgörande, för dig själv och många andra.
Nu önskar jag dig en skön och vilsam helg.
Varm kram!
Man får faktiskt lov att inte orka!
Vi tänker på dig (och er)!
Kramar Sabina 😉