Om tappad lust och glädje

Om ni undrar vad jag har för mig så ser ni det på bilden, oftast tar jag mig en lur och sen hasar jag runt lite mellan kastrullerna och tv-soffan. Har blivit sämre mer påtagligt och blir lite orolig att jag inte ska orka eller klara mig fram tills undersökningen av min vän är klar. Det är ju inte så att jag kommer att dö, utan det jag vill undvika är ju att behöva operera in en slang i magen och börja med dialys tills jag får en ny njure.

Tänker alldeles för mycket på om inte vännen är frisk nog att få ge mig sin njure, det är inte mer än 7% av vår befolkning som har A- blodgrupp (6% i hela världen) och sannolikheten att jag då skulle ha turen att få en nekronjure (från en avliden) är väl minimal. Tänker på vad det innebär med dialys och undrar hur livet blir?

På tal om att tänka så märker jag så tydligt att tankeverksamheten påverkas av det här tillståndet. Inte nog med att jag inte orkar skriva alla gånger, när jag väl gör det så får jag anstränga mig och jag stavar oftare fel och får inte ihop meningarna som jag är van vid.

Lusten .. jag undrar så var den har gömt sig, det finns mest lust till att sova och vara ifred. Jag har ju hela tiden vetat att man kommer att bli sjukt trött och få en massa hopplösa symptom från kroppen. Men det är tungt kan jag lugnt säga, inte alls som jag har föreställt mig det hela.

Idag fick vi en inbjudan om ett 50 års kalas med allt som hör till i en festvåning i stan i januari. Det var som en tung sten sjönk i mitt bröst, för jag vet redan nu att det bara inte går. Bara det här att klä upp sig, föna håret, måla sig .. där tog det stopp, jag blir helt slut bara av att tänka på det hela.

Sen ska man ta sig dit, sitta vid ett bord och ha bordsgranne som förväntar sig att jag ska prata under middagen. Jag orkar inte med så där mycket på en gång. Har en inbjudan till ”Skyttens” 55-års kalas den 20:de och dit ska jag ta mig, över gatan, hissen upp och in till gamla goa vänner som vet hur det är. Ingen som kommer hissa några ögonbryn när jag behöver gå hem tidigt.

Man tappar mycket av allt det där självklara när man blir sjuk, man måste hela tiden gardera sig. Ett tag går det att gå över sina gränser, men det kom en dag när jag kände att nu går det inte att tänja så mycket mer på vissa företeelser. Envis som jag är så gör jag fortfarande en hel del som jag väl i ärlighetens namn borde låta bli. Men vad gör man med en envis oxe som vill så mycket? Jag har ju snart lagt av med det mesta, så vad ska man ta av till slut? Kommer jag att sova mest hela tiden till slut, hur långt kommer det att få gå?

På söndag kommer mamma över med en julkrans hon har gjort till oss som vi kan hänga på dörren, även sonen ska få en, dottern har redan handlat sin. Då tänker jag genast säga till ungarna med respektive över på en kaffe, ska baka en god kaka imorgon. Jag vill ju träffa min familj fast det är jobbigt och tänker att jag slår ihop så många som möjligt så är det gjort för ett tag. Låter kanske inte snällt, men det är bara för att jag ska orka och samtidigt känna mig lite nöjd med mig själv. Att även jag bjuder till …

Egentligen är det det här jag inte gillar med mig själv just nu och mitt bloggande. Jag tycker att jag bara gnäller och tjatar om min kropp om och om igen. Känslan av att jag borde sluta skriva och dra något gammalt över skallen tills jag är frisk igen. Men så tänker jag att bloggen är ju min och den skulle ju handla om den här förbaskade resan mot en ny njure. Men jag trodde inte att jag skulle bli så dränerad både fysiskt, mentalt och själsligt. Men blir helt enkelt kort i roten av att ha njursvikt.

Nu ska jag avsluta med glädjen över att Kevin i idol gick vidare till final. Han har hela hösten givit mig så enormt mycket kraft i sin naturliga glädje, man är inte van vid att se sån glädje i vårt land. Kevin är en stor själ, ödmjuk med en fantastisk röst och utstrålning. Jag är övertygad om att han kommer vinna idol.