Vilket ben vill du stå på?

697261ms5cfpl162Ungefär så där känner jag mig, vet inte vilket ben jag ska stå på eller för den delen vad som är bak och fram på mig själv. Igår var vi till dottern och fikade med resten av familjen. Klart det blev spela av, Bezzerwizzerspelet fick sig en omgång och likaså jag. Mådde inte så bra, men ville så gärna vara med. Avslutade och gick hem rätt abrupt då jag mådde illa och bara var helt slut i kroppen.

När jag kom hem ordnade jag lite mat för jag hade inte hunnit äta lunch tidigare på dagen. Inser att jag inte har tagit min tablettdos som hör till lunchen, för att det ska bli bra med alla tabletter. Det är svårt att förklara hur jag mår de där stunderna, lite som om kroppen vänds ut och in jag är så slut och kan inte tänka, inte funka just med något alls.

Sitter där och äter, nästan skyfflar in för att jag ska få i mig mina tabletter och nu är det ju även kvällens dos och jag funderar över att fördela middagsdosen över kvällen för att det inte ska bli för mycket medicin på en gång.

Upptäcker att jag har stoppat i mig två lunchdoser med medicin vilket gör att jag helt tappar fotfästet. Orkar inte med det är skitlivet som inte ens kan låta mitt tänkande vara intakt. Gråter och mår jättedåligt och undrar hur knäpp man kan bli när man tar samma dos två gånger? Jag har ju en sån där stor medicindosa där jag har två veckors tabletter uppdelade på lunch och middagsdos, svårare än så är det inte, men inte ens det klarade jag av och jag funderar ofta över hur gamla har det med sina dosor. När jag som ska föreställa medelålders har så svårt med att hålla ordning på det hela. Ett helvete är det när jag ska få ner alla tabletter i rätt fack, det krävs en del och jag brukar vara rätt trött när det är gjort.

Som om det inte var nog så började jag rysfrysa och höll på med det och mådde skunk resten av kvällen. När jag började böka lite här hemma med sånt som hör till att få sig själv i säng då började jag ulka något fruktansvärt vilket för mig betyder att kroppen är helt slut. La mig tidigt med extra täcke och feber rösfrös ändå. Natten har varit ett evigt vaknande av att jag var törstig eller kissnödig. Upp och ner mest hela tiden och idag vaknade jag inte med nackskott men stelhet och värk i övre delen av ryggen ut i axlarna. Maken har gnidit in lite Tigerbalsam och inte vet jag om det hjälper så mycket, tror att jag är lite förkyld. Men med lite tur så går det över och visar sig vara en sån där skitnatt/dag helt enkelt.

Sitter här och kisar i solskenet och det kan ju aldrig vara fel med ljus, hoppas mina ögon kan ta in allt riktigt surpla åt sig de livgivande strålarna. Ljus är ju bra mot depression och  jag hänger ju hela tiden på staketet till att braka raka vägen ner i det svarta hålet. Mitt psyke är som ett gungfly, gungar än hit än dit och jag har fått vara med om en sällsynt dans de sista åren. Jag borde äta antidepressiva tabletter, men vill det inte för att skona kroppen mot alla gifter den ska ta emot i tablettform. Jag har givit mig lov att vara i obalans psykiskt för jag kan inte annat, det går inte att vara storstilad och prata, tycka längre hur det borde vara här i livet. Jag har fullt sjå att bara stå upp vissa dagar.

Jag har i min ”Vem är jag” satt in fina ord och tankar om hur jag vill vara och hantera livet, så här ser den ut:

“The how of happiness” av Sonja Lyubomirsky. Dessa rader lär göra oss lyckliga och jag lever efter dem alla efter förmåga.

  • Uttrycka tacksamhet
  • Odla optimism
  • Göra snälla saker
  • Vårda sociala relationer
  • Utveckla strategier för att handskas med svårigheter
  • Lära sig förlåta
  • Njut av livets glädjeämnen
  • Sträva mot att uppnå dina mål
  • Praktisera religion och andlighet
  • Ta hand om din kropp

Ska bara enkelt skriva att det där som man tycker är enkelt när man är frisk, ha åsikter om hur livet ska levas det ser tjusigt ut på papper, men det är en helt annan sak när man mår dåligt. Jag tycker ännu att de här punkterna är mina tankar om ett bra sätt att leva på, men det är så sjukt svårt att leva upp till dem när man mår skunk. Vi kan ta punkten Lära sig förlåta. Jag har alltid varit rätt bra på det, är nog faktiskt en naturbegåvning på det. Men sen skunken kom in i mitt liv så ältar jag mycket och blir irriterad på det mesta.

Det finaste tycker jag är ”Utveckla strategier för att handskas med svårigheter”. Ha ha tillåt mig garva högt och rått … Strategier, lätt att skriva och tänka, men när psyket inte orkar mer betyder ord på papper inte ett skit, man bara faller och det tungt. Sen gäller det att kravla sig upp ur hålet och det får man göra bäst fan man kan, för det är ingen som kan hjälpa dig upp.

Familjen finns alltid runt och vill så väl men ensam är man, ingen kan dela kroppens defekter med mig, ingen förstår egentligen hur det känns, hur jag mår (mer än andra njursviktiga.) Det är väl inget jag begär att de ska göra heller, men jag inser ibland att de är så inne i sina egna liv, orkar eller kan inte ta in hur jag mår. Det är ju så vi människor är, vi lyssnar och visar att vi tar del när vi möter andra med problem. Men så fort personen går vänder även vi ryggen till det som var besvärligt. Äh, hur ska jag skriva det här nu så ni fattar, man tar ju till sig, men man är ju frisk så man kan vända om och gå tillbaka till sitt och där står den sjuke kvar, ensam trots allt.

Idag skulle jag verkligen vilja lägga mig i ett hett bad, men det går ju inte för urinvägsinfektionen vågar inte utmana ödet så det blir den vanliga duschen. Maken ska inte till hufudstaden och jaga skor och byta en bok som jag fick i julklapp, jag ser fram emot att vara för mig själv några timmar. 1185323nd2mxm8nyj

9 kommentarer på “Vilket ben vill du stå på?

  1. Åh, vad jag önskar att ditt lidande snart ska få ett slut. Att den nya njuren ska funka bra och du ska bli frisk och pigg igen. Jag inser att jag med mitt förstånd inte kan begripa hur du verkligen har det, men jag känner så starkt med dig.

    Det här med medicinering är krångligt för mig med. Jag har också en dosett, men ibland ramlar pillren ner i fel fack när jag doserar och det är svårt att pilla upp dem igen. Fattar inte hur de designat de här lådorna.

    Jag dribblar också med hur jag ska dosera en del av medikamenterna för att det ska gynna mig bäst. Har sex olika piller varje dag och några måste jag tänka över hur jag ska ta, för att få bästa effekt.

    Men Maggan, jag är så glad för att du i alla fall har din familj omkring dig. Jag tänker kanske så, för att jag är helt ensam. Inte så att det är synd om mig för det, men ibland kan jag önska att det fanns nån mer vid min sida.

    Nu önskar jag att du ska få en fin övergång till det nya året, då när du ska få ett litet fantastiskt barnbarn och en ny njure.

    Det ser jag fram emot!

    Varma tankar och kramar till dig min hjältinna!

  2. Ibland är det bra farligt att ta för mkt av vissa mediciner. Bara inget allvarligt händer diiig!
    Hoppas bara att det kan bli bra någon gån!

  3. Jo, det kan vara svårt för gamla att ha ordning på sina mediciner, de byter namn och utseende och är ofta många. Dock svårt att tro att det kan vara så farligt att dosera lite fel nån gång.
    Verkar som du är ordentligt skuldbetyngd och besvikan av att inte vara vid full vigör. Kan man förstå. Tycker du ställer stora krav på dig själv. Jag som är helt frisk kan inte nå dina mål. Ingen orkar vara så perfekt. Du verkar lida av att vara så betyngd av allt. Förstår i och för sig din inställning till antidepressiv behandling, men du verkar ha det jobbigt. Hoppas skrivandet hjälper.

  4. Birgitta … du vet hur det är med pillret med tabletter det ser helt klart. Det är nog inte så lång tid kvar nu tills jag får en njure eller … bläk dialys. Men jag svajar så och mår olika dag för dag, inget att bry sig om egentligen, det bara är som det är och allt går över vilket år som helst.
    🙂 Kramar tillbaka

  5. Stenis det är precis så det är med skrivandet, jag öser ur mig och sen mår jag oftast bättre. Ren terapi så det blir upp och ner för er läsare, tror nog att rätt många har sina turer, men många vill kanske inte skriva eller prata om det hela. Jag har valt att ta er med på mina svängar och det kan bli så där tungt ibland när man mår skunk.
    Mina mål nu för tiden är så hiiimla små att jag bara packar ihop när jag inte ens orkar det lilla jag tänkte mig. Jag har haft stora krav på mig själv förr och jobbat rätt mycket, ja ok ställt höga krav på mig själv. Men det var då det.
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s