Väcktes av telefonen och hörde en välbekant röst som sa att hon hade börjat skriva till mig, men kom på att det blev bättre om hon ringde.
Jag masade mig upp och ringde upp när jag hade vaknat till, sen pratade vi nästan hela förmiddagen. En vän Marie-Louise som jag har haft mycket att göra med sedan våra döttrar föddes för över 30 år. Vi har alltid pratat familj, vår egen utveckling, sorger och glädje, försökt hjälpa varandra från tid till annan.
Jag kände hur något lättade under vårt samtal och det var så härligt att få prata och bli förstådd. Tog Watson på en liten tur och när jag kom hem hittade jag ett kärleksbrev i posten från min mamma. Jag överdriver inte om jag säger att det var de vackraste ord jag någonsin fått från min mamma. OM jag grät, det finns så mycket kärlek omkring mig, om jag bara blev av med det här gråtande täcket som har lagt sig över hela mig.
Det här att vara mamma går ju aldrig över, oron finns där när det händer saker och man kan som mamma känna sig så maktlös, när ens barn råkar illa ut. Jag förstår min mamma och jag känner mig så eländig över att jag inte kan vara en kraft att räkna med i hennes liv. Att jag mest ger henne oro och tårar på hennes hösts dagar. Hon har bara mig kvar, min syster dog ju så hastigt och tidigt till vår stora sorg. Jag har lovat min mamma att jag ska överleva henne och det oroar mig så enormt att jag kanske inte kan hålla det jag löftet. Inte vet jag?
Mamma är ju alltid mamma och henne längtar man alltid efter när man blir liten och svag, ringer hon så gråter jag, just nu. Jag gör som mina barn faller tillbaka till mamma när jag går i bitar. Det är inte lätt att vara mamma alla stunder, men det finns ju mängder av tillfällen när hjärtat sväller av stolthet och glädje över barnen och deras liv. Har man en gång fått barn kan man aldrig tänka sig ett liv utan dem. Deras växande och alla olika perioder de ska igenom är obetalbara i minnet och känslan av att få vara med.
Ibland tror jag att jag helt enkelt har hållit mig ifrån så mycket gråtande som det bara går och när så skalet spricker, så kommer det så mycket att jag nästan baxnar. Tror allt hinner ikapp mig, all rädsla och ångest över allt som väntar eller inte väntar.
Det är befriande att gråta till en viss del, men det är samtidigt så jobbigt. Gråt kan ju vara så olika, en stillsam tår som långsamt banar väg ner för kinden och kittlas, kan till och med vara lite klädsamt med tårfyllda ögon vid rätt tillfälle. Men gråten jag tänker på är mer flödande och förskönar då inte min nuna som bara blir mosig och ful. Gråten som klämmer ut det mesta av orken som överväldigar och bara väller fram. Det är hälsosamt att gråta rent fysiskt och psykiskt har jag läst någonstans, men det är jobbigt att vara så på gränsen hela tiden. Vad tycker du när du känner att du inte riktigt kan hålla kontrollen på dig utan faller i gråt, när du pratar med folk? Alla har väl det så någon gång i livet, vad man än är utbildad för att hantera så finns det väl gränser för oss alla eller hur?
Ja, helt krasst så sitter jag där nu mitt i det sköra och vet inte när jag ska lugna ner mig. Kan ju säga att något i mitt liv hände som påverkade mig så starkt att detta slog ut mitt lilla pluttförsvar. Men jag kämpar på, rätt vad det är torkar väl tårarna och balansen infinner sig.
Livsglimtar 
Förstår att du har det kämpigt . Det är inte konstigt att du reagerar på hårda ord när du är i det stadium som du är nu. Både kroppen och sinnet kämpar nu när njurarna inte orkar rena som de ska. De har hand om så mycket mer i kroppen än vad jag förstått tidigare, saltbalans och mycket annat som kan få en att må konstigt på många sätt….
men du har ju något gott att se fram emot när din väninna blivit utredd. Kämpa på! Det kommer bättre tider för dig!
Jag säger bara en sak, nu är du där jag alltid har varit och du alltid har stöttat mig i alla lägen och nu hoppas jag att du förstår hur jag har haft det när jag har mått pyton.
Jag förstår precis hur du känner för jag har varit där. Inte när det gäller din sjukdomsbild men du vet vad jag pratar om eller hur?
Det här med att gråta har jag manopol på faktiskt för det har jag gjort i ett antal omgångar i mitt liv och det vet du.
Jag tycker att det är lite roligt i kråksången att även du kan krackelera lite i ditt liv och gråta lite och jag hoppas att du kan gråta mycket för jag tror att du behöver det, för det är lite lösande för själen att få utlopp för sina känslor ibland eller hur?
Jag bara hoppas att du får din op snart så att du kan få ett nytt bra liv med ditt nya barnbarn det är vad jag önskar dig mer än någonting annat just nu.
kram från skytten
Jag förstår hur du tänker men det är inte första gången jag krackelerar bara att jag nu i bloggen är så öppen om det. Jag söker mig oftast inte till andra när jag gråter eller mår som sämst har på något vis alltid tänkt, trott att man får klara sig bäst man kan själv. Därför har så få av er sett mig krackelera.
Ganska tidigt i mitt liv (före vi kände varandra) så sökte även jag andra när jag mådde dåligt och blev väldigt konstigt bemött. Lärde mig att den som ”alltid” är stark har sin roll, andra har svårt att hantera när jag föll ur min starka lugna roll. Det fanns helt enkelt ingen tröst för mig att få … så var det då och det har följt mig i livet, det val jag då gjorde.
Så det är nog så att jag har krackelerat många gånger i mitt liv, men du har väl varit upptagen av ditt eget liv så där som det oftast är för oss alla. Men du har alltid lyssnat om jag har behövt prata så det hela har ju inte varit helt ensidig, eller hur?
Kram på dig min lilla syster i livet!
Har du mamma kvar! Min mamma dog när jag var 36 år. Den dagen blev jag vuxen. Det är inte lätt att vara människa.