Allt löser sig tänker dåren

16 kommentarer på “Allt löser sig tänker dåren”

1. Har nog inte riktigt förstått hur pass sjuk du är och hur nära en ev transplantion ev dialys du är. Är du inte tillräckligt sjuk ännu för att dra igång ”karusellen ” ännu?
   Vill bara ge min erfarenhet av att vänta på en donator. Min läkare fick ingen information om min vännina, hur skulle jag då kunna få det? Det finns ju sekretess runt donatorer som runt vilken patient som helst,så informationen kunde jag ju bara få genom henne och det var ju bara hon som kunde jobba för att föra allt framåt,hur frustrerande det än är. Jag har ingen rätt att få veta av vem jag fick min njure av heller….
   Alltså vad jag menar, så tror jag inte att man ha rätt att få veta fast man indirekt är involverad. Sedan är det ju en mycket frustrerande situation man är inne i, den värsta under mina tio år av väntan. Det är tufft att stå i kö också,men då kan det hända när som helst och ingen person som man känner är involverad. Men det är en psyksik stress.
   Jag vill inte att du skall ha dialys bara för att sjukvården slarvar, utan bara för att du skall få må bra givetvis. Men har dina läkare lovat dig att slippa dialys så är det ju det enda du kan jobba för. En lyckad transplantaion är absolut det bästa och jag önskar dig det av hela mitt hjärta.:)

   Vill bara tillägga att man har ingen påse på magen när man har påsdialys. Att operera in en kateter är oftast en enkel opration och man kan börja dialys nästan direkt, om man måste.

   Skall följa och stötta dig!!! Dessutom kan vi följa Kidnybönan som är mitt i hela processen…..

   Jag tror det kommer att gå jätte bra, när du väl är där så är dom ju väldigt väldigt skickliga…dessa kiruger.

   Vänligen Harriet

   Svara

2. Jag har gått i ”njurskola” och läst på + träffat en del som har påsdialys så jag vet att man inte har en påse på magen. Har även besökt dialysen och tittat både på bloddialys och påsbyte, så det var väl bara jag som kanske uttryckte mig klantigt. Jag har varit i njurvården i snart 7 år så en del har jag lärt mig genom alla turer.
   Det är bara det sista nu att vänta och se om väninnan är frisk nog att få ge. Det är med lite tur den sista karusellens tur.
   Jag vet att man inte får upplysning om det som händer med den som ev ska donera, jag vet också att min ev läkare inte får veta eller ha kontakt angående det hela pga sekretess och etiska regler, som jag inte har ett dugg svårt att fatta. Men ingen hör heller av sig till min vän och då kan man väl undra eller hur?
   Jag tror att det hela kommer lossna rätt snart, remisserna kommer regna över min vän. Men väntan är inte så lätt alla gånger, jag blir orolig och tankar mal både hit och dit. Sen har jag ett liv att leva och det är inte alltid jag orkar med just det, livet. Fast jag är envis och seg och någonstans inom mig alltid tror att det ska gå på något jäkla vis.
   Kram

   Svara

3. Jag förstår inte varför allt ska behöva ta så lång tid inom sjukvården? Något måste vara fel i deras planering… Skumt! Framförhållning borde ligga i allas intressen!
   Kram!

   Svara

4. Här kommer en hälsning från en som också har cystnjurar. Själv fick jag vänta flera år på en ultraljudskontroll, fick tjata mig till en sådan.
   Och se där fanns de (cystorna alltså) Hade känt på mig att de fanns men ändå !

   Jag ska nu lägga in denna sida på mina favoriter.

   Ha det / Lasse

   Svara

5. Znoggis … ja, märkligt är ordet.
   Kram

   Lasse du är så välkommen hit, alltid lika roligt med kontakt med andra som har samma sjuka. Tror vi behöver kontakt för att få lufta tankar och ofta få råd av varandra. Jag har med åren känt mig väldigt liten och negligerad på olika vis, tappat tron på vården. Antar att man helt enkelt behöver mer kontakt av annan sort än att bara ta prover. Man behöver stöd i olika perioder, för man drabbas ju också av livets händelser, då är man redan försvagad psykiskt och fysiskt. Som när min syster dog väldigt snabbt i cancer 49 år gammal.

   Överhuvudtaget tycker jag att den vård jag har mött enbart handlar om mig som två vandrande njurar. Övriga ev sjukdomar har jag fått råda med bäst sjutton jag kan med min husläkare hjälp tack o lov, har aldrig upplevt att de bryr sig fast, det kan bli rätt tokigt ibland och då känner jag mig väldigt utlämnad. Då ingen läkare vill lyssna på symptom man får utan hänvisar då till husläkare. Nu menar jag inte att njurläkare ska ta hand om min fibromyalgi eller astma, men de kunde väl åtminstone ta hänsyn till att jag har alvarliga problem med både dessa sjukdomar. Att astman ständigt försvagar mig och gör att jag måste äta cortison De bryr sig aldrig om att jag säger att jag har mått dåligt sedan sist.
   Känner alltid att jag räknas som frisk vilket min första njurläkare sa att jag var för det måste man vara för att få ta emot en njure. Det betyder att jag aldrig uppfattas som sjuk, hur sjuk jag än känner mig är jag frisk. Här hemma försöker jag för det mesta att inte belasta mina anhöriga allt för mycket med min svaghet/depression och orkeslöshet. När jag då kommer till njurmottagningen så tror man ju från början att där ska jag kunna få säga hur risig jag är men då tycker syrran bara att jag ska äta psykofarmaka. Nu ska jag väl tillägga att syrrorna är stommen i allt, utan dem kunde man lika gärna lägga sig ner och dö på en gång. Om jag fick göra om hela proceduren så skulle jag byta till ett annat sjukhus. Men nu får det hanka sig fram tills jag förhoppningsvis får min väns njure.
   Jag är inte alltid negativ, men har blivit mer tungsint på senaste året då kroppen inte är så villig längre att göra som jag vill.

   Svara
6. Pingback: Alla dessa känslor « Kidneybönans njurblogg