Nytt inlägg

Ibland så har man ingen lust med ett ”nytt inlägg” jag har ju åratals inlägg som kunde gå i repris. ”Förr” så skrev jag mer omväxlande och till och med roligt vissa dagar. Men nu har jag fastnat i surdeg och kroppsligt förfall.

På tal om surdeg så jäser en deg, bröd måste man ju ha, det är så gott med marmelad och ost på till frukost.

Ja, surdeg .. jag har nog blivit en sån på sista tiden. Jag tänker ibland att jag ska strunta i att skriva … men det hjälper inte, jag skriver ändå. Så jag har inget val, men det har ni … strunta i att läsa om jag är tjatig.

Jag pratade med min ssk i veckan, frågade om jag hade fått en ny läkare. Det hade jag men hon var nu sjukskriven i sex veckor, så nu är jag utan läkare igen. Det samtalet var inte så uppiggande, jag blev rätt låg då jag känner mig som om ingen bryr sig. Min förra läkare mötte jag i slutet av december och jag får kanske möta en ny läkare i mars, inga provtagningar under tiden, det verkar som om de tycker att det är onödigt. Prov tog jag senast i samband med korstestet i början på januari.

Jag måste vara dum som jag vet inte vad, jag inbillade mig att besöken och provtagningarna var viktigare på slut kampen för att hänga med när kroppen börjar gunga i alla värden. För att inte tala om hur psyket gungar vilket gör att man är i mer behov än vanligt av att bara känna stöd från vården. Allt stöd jag får när jag ringer och är orolig är en frågan om jag känner mig dålig? Ops, glömde bort att jag väl anses frisk av dem, jag har undrar i flera år när man får känna sig dålig av att vara sjuk? Jag ger upp den där biten som jag trodde att sjukvården handlade om. 

Förra helgen pratade jag med min donator och hon hade inte hört ett dugg sedan vi var där på korstest och det var en månad sedan, nu är det ännu längre tid som har gått. Inte en remiss hade hon fått, inte ett samtal om hur de prover hon tagit fallit ut. Det är så här man tar emot våra hjältar som vill ge en annan människa livet tillbaka. Hjälten som samtidigt kan spara 5 miljoner till samhället för sin insats. Man bevärdigar dem inte med ett samtal, ingen information och mitt i allt så är det upp till dem att ringa, trycka på, skälla och bete sig för att få ge sitt organ. Det är så makalöst att jag inte tror att det är sant, min ssk säger att det är hennes (donatorns) sak att ta reda på hur det går och se till att det händer något.

Undrar varför vården säger att det hela ska gå på 2 månader när det i verkligheten aldrig gör det. Många tar det ett år för oavsett vad donatorn vill, själva ”vården” säger att donatorn behöver tid och det kan nog vara sant ibland när allt kommer hastigt. Men har man som min ev donator väntat i säkert 6 år på att jag ska bli tillräckligt dåligt för att få igång en utredning som visar om hon är lämpligt för att få ge. Så är väl inte tid det första donatorn tänker att hon behöver. Nej, hon vill få det gjort.

Man blir skruttig av den här typen av sjukdom och inte blir det bättre av att jag aldrig kan känna att jag får en läkare som är där för mig. Man blir utlämnad när man är sjuk, utlämnad till andra. Jag som hatar att vara beroende, tänker att jag inte behöver träffa en läkare, räcker väl om de glor på prov resultatet det är väl ungefär så jag uppfattar mina läkarebesök på mottagningen. Kanske är jag orättvis och mest deprimerad, men med åren och alla konstiga turer så har jag blivit så här. Insett att man betyder inte ett skit i vården, möjligen en siffra som drar upp eller ner intäkterna för mottagningen.

Jag är ingen hopplös patient som ringer och gnäller och skäller om allt. Jag är glad att ha att göra med och vill oftast inte vara till besvär, är van att klara mig själv, sån har jag alltid varit och möter annan vård + personal där jag inte har problem överhuvudtaget. Så det är inte mig det är fel på mer än kroppsligen!

Vet ni ibland när jag skriver så tänker jag att klagar man för mycket om vården så kanske ni tror att jag är en sån där rättshaverist som alltid kommer på sne med andra. Men jag är verkligen inte sån i mitt sätt och känner mig liksom overklig i den här sitsen jag har hamnat i. Jag har insett att jag är i mer behov av omsorg än vad vården kan/vill ge och det har varit ett högt pris för mig rent personligt under den här resans gång.

Tänker ibland när jag pratar med min hund och han lägger huvudet på sne för att försöka förstå vad jag säger fast jag för honom pratar mest galimatias.

Så sitter jag och tala med vårdpersonal som sitter där med huvudet på sne och de förstår inte ett ord av mina behov.