Ska f*n vara donator

Är förbannad på njurvården
Är förbannad på njurvården

Pratade med min donator och hon har ännu inte hört ett smack ifrån sjukhuset. Inga remisser har kommit, ingen hör av sig på en månad. Nu kommer hon att börja vara otrevlig, ringa och ifrågasätta det hela med ALL RÄTT!

Jag skäms över njurvårdens avslagna attitydsproblem, vad i hela fridens namn tror de att de är där för? Här kämpar organisationer och media om att öka förståelsen för donationer och vad gör sjukvården med dem som kommer frivilligt? Ignorerar dem totalt …

Donatorn ska veta av sig själv att det är hon som har någon slags konstig skyldighet att driva det hela framåt. Om hon inte gör det händer inte ett dugg.. visst är det fint med vården? Så det räcker inte med att du säger att du vill donera, det räcker inte med att du träffar en läkare, en kurator och tar alla basprover. Sen kan du sitta där och vänta till jag har dött, de kommer väl ändå inte att kontakta dig som donator. Nej, du ska själv ringa och driva på, ifrågasätta och helst vara rätt otrevlig har jag fått höra från många håll. Vem som egentligen vet något på mottagningen låter jag vara en öppen fråga för det finns ingen läkare och ingen annan som vet ett dugg.

Man kan ju undra hur många som hinner dö i transplantationskön för att personalen inte verkar bry sig ett dugg. Om vi säger att jag väntar på att få en njure från en död person en sk nekronjure, vem ser till att jag verkligen får den? När de inte kan se till att jag får den från en som är i livet och erbjuder sig själv. Nää, jag skäms verkligen över hur oorganiserat det hela är och hur de negligerar både mig som patient och min hjälte som gärna vill ge mig sin njure.

Det är inte nog med att jag blir deprimerad av själva tillståndet min kropp är i,  jag blir ännu mer deprimerad i kontakten med mottagningen. Jag vill helst kliva av allt, strunta i allt, drömmer om att jag hade haft ett fint namn och pengar,  jag utgår ifrån att det skulle ha ändra det mesta till det bättre.

Inte är det väl konstigt att jag mest känner för att avsluta mitt liv med den obefintliga backupen jag får. Jag känner mig bara som en börda, någon som stör är besvärlig för att jag vill leva. Så här är det att vara sjuk i svensk sjukvård 2009.

Förlåt om jag är deppig men det blir bara för mycket ibland, rinner över.

10 kommentarer på “Ska f*n vara donator

  1. Maggis,
    vräk ur dig här på bloggen.Svordomar, grinande, irriterade, allt!
    Det är därför vi är här, att dela dina bördor om vi kan.Skrev till en annan bloggare en kommentar som passar här också;
    Det är inte orden som alltid är viktigast.Det är närvaron.

    Kärlek

  2. Jag håller med Vb, skriv av dig så mycket du vill! Det är ju ändå din blogg. Sedan är det ju bra för andra (dvs mig) att få veta hur det går till, eller snarare inte går till, inom vården.

    Din donator verkar vara en tuff kvinna, jag tror säkert att hon kan sätta fart på utredningen. Jag tänker på dig!

  3. Det är klart att det kommer att lösa sig, det vet jag, men det är en onödig väntan och helt hopplöst känns det.
    Är det så här det är i svensk njurvård överlag? I så fall går skam på land och jag tycker att de borde skämmas som inte tar tag i det hela. Drar upp riktlinjer över hur det ska skötas.
    Tidsaspekten de bjuder på är ju helt vansinnig i förhållande till det som står på spel för den som behöver en njure.
    Just jag anses väl ”stabil” i mina prover och då verkar det inte som om man bryr sig, då får man bara vänta tills man packar ihop.
    Kanske spelar det in att man är kvinna? Jag tänker ju en massa kanske konstiga tankar, men om män kan få bättre/snabbare/dyrare vård och mediciner än kvinnor när det gäller så mycket annan vård så kanske de även prioriteras inför sånt här? Vem vet? Kunde vara kul om du som läser och har fått en njure från levande givare berättar hur lång tid det tog för er att komma till skott.

  4. Jag har sagt det förut, men jag säger det igen för jämviktens skull 🙂 – jag kunde inte ha önskat mig bättre njursjukvård än den jag fick på Huddinge. Jag vet inte om det är dina eller mina upplevelser av njurvården som är mest representativa, jag kan bara hoppas att det är mina.

  5. Klart du får gnälla när allt känns så motigt . Det brukar ju hjälpa att skriva av sig hoppas det hjälper dig också .
    Min erfarenhet är också att ska man ha några svar så får man själv ta reda på dem så tycker jag det med allt som rör sonen på alla olika avdelningar han tillhör med alla sina olika handikapp.
    Kramisar

  6. Det verkar ungefär som om dom inte vill ”pressa” donatorn till nå’t, fast nog ska man väl kunna lita på att om man nu anmäler sig som frivillig & går igenom alla tester så vill man verkligen göra det och att det inte är nå’t man ”tvingas” till?!

    Hoppas din donator är riktigt ettrig mot dom så det här blir klart snart!

  7. Skäll så mycket du vill! 🙂

    Att få ur sig är bra och kanske finns det en yttepyttemikroskopisk chans/risk att nån inom vården tar till sig en del av det patientperspektiv du delar med dig av?

    Kram
    Jenny

  8. Inga ord som jag kan hjälper dig ändå! Men en massa kramar och en vetskap om att vi alla finns här det kan jag skicka dig! Det är tur att det finns starka människor som orkar slåss, för gudarna ska veta att det behövs.
    Kram kram kram kram kram kram kram och en kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s