Manodepressivitet är förlegat nu heter det bipolär typ 1 eller 2

Så vill jag se mitt kommande liv som en ljus möjlighet … öppna sin grind och bara gå vidare ut i ljuset och härligheten i evighet … nja, det där sista med evigheten blir väl svårt. Läser, snabbläser en födelsedagsbok om en känd kvinna som lider av det som numera kallas bipolär typ 2 vilket för mig känns bättre att kalla vid sitt tidigare namn manodepressivitet.

Hon skriver mycket om självmord, har som yrke att prata om filosofiskt tänkande om livet, jag måste säga att jag tycker hennes liv verkar rätt hopplöst. Att leva så där och aldrig känna sig hemma någonstans och ständigt överlasta sin stackars make med utbrott och hat för att hon själv inte kan finna ro, lycka, njutning i det liv som man är född att leva. Att inte kunna leva helt enkelt, klart det måste vara hopplöst att ständigt kriga med sin inre röst som vill att man ska ta livet av sig fast man egentligen inte vill det när det kommer till kritan eller vill man det?

Att ständigt känna sig misslyckad hur lyckad hon än är när det gäller yrke och rent av kändisskap, det ger ingen tröst. Tre barn har hon som hon delar en del av en sommar med och då mitt i det där vardagliga med barnen kan hon ana ett liv som går att leva en stund, fast det är ju en chimär för vardagen tränger på och kräver inkomster, man måste jobba vare sig man vill eller inte. Gift är hon med en präst som jag antar har hand om barnen all övrig tid medans hon fladdrar omkring i sitt sökande efter något som hon inte finner. Antar att barnen inte har haft så mycket glädje av henne eftersom hon är fullt upptagen med sig själv,  fast hon skriver att barnen är det bästa hon har. Hon heter Ann Heberlein, boken heter; Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Vill inte peka ut just henne i mitt tänkande, hon fick bara igång mitt tänkande efter att ha läst hennes bok. Det står inte så mycket om hennes närmaste i privatlivet, så jag vet inte alls hur hon och maken har löst det hela, jag har egna upplevelser som jag närmast tänker på.

Vilka öden det finns och det smärtar mig att samhället inte kan plocka upp och ta ansvar för de med psykiska sjukdomar, önskar att inget barn någonsin skulle behöva växa upp med en psyksjuk förälder. När man föds in i en familj som redan är skadad av psykisk sjukdom, kan barnet med otur ärva den där skörheten, vilket betyder att barnet inte får den ro under uppväxten det har rätt till för att slippa utveckla psyksjukdom i sitt liv.

Att leva med en mamma som ständigt bråkar, skriker, slåss och hotar med självmord borde det vara lag på att barn ska slippa. Den andra delen av levernet är ju att man bara skiter i allt och bara går och lägger hela tiden, har bara en sak i huvudet och det är sig själva i alla lägen. Inkapsling av sig själva och sökande efter ensamhet och isolering, sånt ska inte barn växa upp i.

Jag gick in på bibliotekets hemsida för att se vad det har för böcker att låna när det gäller psykiska sjukdomar och varje bok jag klickade att jag ville reservera var försenade. Antar att de ligger hemma hos de som lider av att inte vilja delta i livet och inte kommer ihåg eller kommer sig för med något så världsligt som att lämna tillbaka lånade böcker.

Just det, de tänker bara på sig själva, vi andra är bara korkade, hatade idioter som inget fattar. Våra ömsinta kramar och försök att stå bi är något som de gör allt för att slippa. De månar om rätten att inte få någon förändring att stilla sig i sitt eget lidande, undvika vård och sånt som kan göra livet lite lättare om än inte helt.

Jag tror dessa sjukdomar är mest en anhörig sjukdom som gör deras liv till ett helvete, att älska någon som varken kan ge kärlek eller ta emot, vad finns det kvar till slut? Ett tomt skal av allt man har offrat för att försöka räcka till, tassande på tå inför en människa som totalt saknar viljan/möjligheten att finnas till på ett vettigt vis.

-Själv har jag idag prövat min spikmatta … aj, aj kände jag i så där tre minuter sen började jag att domna bort, lite som meditation såg bilder och var mer borta än närvarande. Somnade till slut och sov tungt, vaknade och rullade av mattan och fortsatte sova som en dö sill. Det här kan nog bli bra med mattan tänker jag …

Har ätit upp den sista biten av smörgåstårtan och tog fram en hederlig falukorv ur frysen. Här ska lagas falukorv i ugn med senap och tomatsås runt om, lite kokt potatis och grönsaker, längtar efter rårivet så jag får väl se hur mycket ork det finns vid middagstid.

Hur värdsligt och oviktigt en falukorv nu än kan tyckas vara är jag glad att vara i falukorvens land, att inte fängslas in av demoner och egenheter som gör livet hopplöst att leva.