Eviga väntan tog slut

Vem behöver mer liv än att få träffa marsipangrisen? Två dagar i rad har vi nu kalasat och jag har njutit av den lilla godingen, är väl klart han får drägla och tugga på farmor och hennes klänningar. Igår sov han när vi kom hem till honom, jag följde med in på toa när det var dags för ny blöja, det var så skönt att se grisens glada min när han fick syn på mig hängande över skötbordets ena sida. Senare under dagen så somnade han i min famn och jag skulle kunna sitta med honom i evighet känns det som.

Jag funderar ju på hur det ska bli om jag får en njure, jag menar immunförsvaret är ju sänkt och barn är ju rena bacillbomben att gosa med. Tror att jag kommer att få besvärligt med att inte vara med honom, kan ju tänka mig att jag längtar ihjäl mig redan under tiden på sjukhuset. Precis som jag kommer att göra efter Watson, jag gillar inte att vara borta från de jag älskar har alltid längtat fruktansvärt de få gånger jag har varit iväg från barnen som små. När vi var i Egypten och Watson var hos min väninna så hade jag så bråttom hem så det kan ni kanske inte fatta?

Jag är lite deppig idag, vädret gör kanske sitt till men jag blev väldigt sorgsen sent igår när jag skulle somna. Hopplöst när man känner en sån där fruktansvärd sorg och depression som liksom bara hasar sig fram över kroppen och intar hela mitt jag. Är så trött på att gråta, det må bra att kunna gråta men någon måtta kan det väl vara. De där stunderna känns det som om jag ger upp, jag tror att jag aldrig någonsin kommer att komma till Huddinge och få en njure, pessimisten i mig säger att just jag får inget, ingen bryr sig om lilla jag. Sen blandar sig tankarna i en hisklig fart, tänker på barnbarnet som jag kanske inte får vara mer med eller mamma som jag har lovat att jag ska överleva, för att hon inte ska behöva uppleva att ännu ett barn dör eller min man, dotter och son som jag vill följa ännu ett tag. Ja, i de stunderna finns det bara misslyckanden och döden som väntar. Jag är så trött på att hänga i ingenting, aldrig få veta om det finns någon plan för mig i sjukvården.

Allt här i livet brukar lösa sig så är det bara fast lösningarna kanske inte alltid blir som man har tänkt sig, men lösningar blir det. Jag vet ju det, men rids ändå av maran lite för ofta för att vara njutbart, tror det var 2001 jag fick veta att jag är njursjuk och kommer att behöva en njure i framtiden. Nu har framtiden kommit och jag väntar ännu efter åtta år på lösningen, är väl inte så konstigt att jag tappar greppet då och då? För mig är det så viktigt men det känns inte så alla gånger med hur sjukvården hanterar oss sjuka. Just det där att det aldrig är någon som hör av sig om hur det går med utredningen av min vän, när skickas journalen vidare? Jag har inget att säga till om, ingen rätt att fråga, inget rätt att få vet ett jäkla dugg. Ändå är det mitt liv det handlar om men jag är totalt utanför i hela processen som min vän genomgår.

Jag får veta via henne, men hon vet inte heller så mycket och vi klurar ihop för att få svar. Vi hänger ju ihop i det beslut min vän tog men det är som om vården slår ifrån sig det med allt de kan. Man kastar etik och moral och en massa konstiga föreskrifter på oss för tala till oss och berätta vad som är på gång verkar vara helt främmande för dem. Viktigare att de ska bestämma hur allt ska gå till, skit samma att de det hela handlar om knappt är tilltalade.

Ähh, nu ska jag gå och lägga mig, lika bra att sova bort några timmar.

Med posten kom inbjudan till Transplantationsläkarna till den 28 maj kl 16.00!!!!  Lång suck, lite tårar och känslor av att det är inte sant, äntligen. Då får vi se om de godkänner det hela så att vi kan få en operationstid.