Om att brista

GADPPJCAZ7YQ73CAMXFE77CA83ITQ6CABPSWQXCAHS17U3CA2GXYPGCASX6LOXCAK2P3V2CA73D1BZCA70WHAKCAYWY1K2CAMJS5RUCAIZFCR8CAFYOJ3ECAA3LDQHCAJYWASOCA32N29BCARZ206YEfter en några dygn i husbilen vill jag inte komma hem igen, jag trivs så bra i bilen. Vi grillar och har det skönt på alla slags vis, bryr mig inte om väder och vind. Satt med mycket kläder och filt ute större delen av dagarna.

Men hem måste man och där dyker den vanliga vardagen upp direkt och skapar problem som jag inte vill ta del av. Jag blev plötsligt så trött på det mesta och malde maniskt på om allt tills min make fick spader. Det kan bli så där ibland när man får besök av något av mina sk vuxna barn och de går en på nerverna.

Ibland när barnen påverkar ens liv lite för mycket så är det lätt att tappa konceptet. Jag har insett att det är dags för att ta avstånd inte för att jag vill utan för att jag måste. Den lilla lust och energi som finns i min kropp måste jag värna om och det barn som just nu mest tar energi får allt leva sitt eget liv och var den vuxna person han anser att han är.

Jag tror banne mig att jag abdikerar som morsa …

Man har ju en konstig tro på att ens barn någon gång ska bli just vuxna, inse vad livets olika val betyder, men det där är en bubbla som det är lika bra att peta hål på. De där sk vuxna som är ens barn, inte blir de något vettigare med åren … 😉

Mitt naiva jag trodde att man någon gång skulle slippa all oro för än det ena än det andra. Jag blir deprimerad och vill inte umgås alls med barnen när det alltid blir tjafs om saker. Om jag kunde få dem att fatta att jag är sjuk, jag är inte jag längre … jag är inte den mamma de växte upp med. Den jag var förminskades på alla sätt och vis av obefintlig vård och avsaknad av stöd genom en massa års väntan på som det verkar ingenting.

Mitt liv är ingenting längre och jag står inte ut just nu med barns åsikter och tankar om allt som är fel med mig. Gamla gräl dyker upp i tankarna och jag är utsatt och taskigt behandlad och orkar inte ta tag varken i mig själv eller andra som det har blivit. De bankar och slår på redan inslagna dörrar och jag bara skälver och vill dö. Det vore så praktiskt att bara lägga sig ner och dö när man känner sig som minns uppskattad av sina nära. Som om man faktiskt gör dem en tjänst, att slippa mig och min sjuka kropp, mitt avtynande mamma jag och allt annat som jag kunde benämna mig själv.

Så går vi ett varv till i samma upptrampade spår och kommer banne mig ingenstans. Jag söker nuet och livet så intensivt, att då inse att man verkar ha sina största fiender närmast sig, det är magstarkt och typiskt familjen tror jag. Varför är det så att man får sina värsta dolkstötar av sina närmaste? Dem man har mest kär av allt här i livet?

Jag betyder inte mycket i världen, Sverige, min egen kommun, vänkretsen eller närmaste, det smärtar att jag inte kan ta in annat än just smärtan. Tänk att jag alltid kommer tillbaka till att jag har noll värde.

Åren går och mamman fostrar och älskar sina små, de växer upp och man ger över rodret och ser att kursen är vinglig en del år, men mamman blundar så gott det går, att vara tyst är nästan omöjligt, men sen händer det saker och rodret förs åt helvetets håll och då kan jag inte bara se på, jag måste efter lång tystnad protestera och det vet ju alla att man inte ska. Barn sk vuxna ska igenom sina egna små hemtillverkade helveten. Som mamma ska du bara stå där och le, ständigt på pass om det behövs, men inte ha en enda åsikt om något, bara finnas till för andra. Där någonstans brast det i mig.

11 thoughts on “Om att brista

  1. Kidneybönan skriver:

    Så trist för dig att bara gå hemma och vänta på att de ska ringa från Huddinge. Jag hoppas verkligen att de gör det innan den 23:e. Om det trots allt inte skulle bli så är jag glad att de inser på Danderyd att du behöver dialys direkt. Det är ju inte ”bara” för att du mår så dåligt, det sliter ju på kroppen också. Det är naturligtvis bra om du är i så bra form som möjligt om det blir transplantation i september. Håll ut!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s