Liderlig och envis, optimisten

Ser ni jag försöker se det goda i allt som händer 😉

Har pratat med koordinatorn på Huddinge och sista halmstråt är ju att de som blir opererade på onsdag ska bli sjuka .. inte är det kul att tänka på det så, att någon ska få avstå sin njuroperation pga sjukdom och jag får då högsta vinsten. Men så ser det ut.

Hur ofta brukar ni vinna högsta vinsten? Nä, tänkte väl det, jag ställer in mig på en sommar med dialys.

Idag har jag varit vovve fri och sovit som en gris till klockan var elva, så skönt. Sen har jag fumlat runt lite här hemma utan att göra ett dugg vettigt.

Igår ringde min dotter och när jag svarade i telefonen så sa hon ”Men mamma så pigg du låter”. Ja, så blir jag när kreativiteten får sitt, då får jag energi och mår psykiskt bättre. Vad jag gör? Jo, fick för mig att jag skulle hitta på något att ha med på sjukhuset och i husbilen inför sommaren, ett handarbete som är lätt att ta med. Tog ett stort tyg och klippte 30×30 cm bitar, ett fritt lapptäcke tänkte jag mig. Lappar i alla möjliga former och ditsytt för hand med olik färgad tråd. Så på varje 30 cm bit syr jag små lappar i olika former och färger, det är lagom att hålla i handen och jag blev mentalt uppåt så där som jag brukar bli när kreativa jag sätter igång.

Ha ha, men orken den slank ut och kroppen ville sväva runt i sin egen äckliga yrsel och knäna tog sig friheten att lättsamt niga som förberedda för en svimning så fort jag rörde mig över golven. Men jag mitt liderliga envisa stycke sa till kroppen att jag skiter högtidligt i dig idag, här ska sys!

Man kan alltid klara av lite mer än man tror, men det finns gränser inte tu tal om annat, men jag är ju så envis säger maken, så jag lägger kanske på ett kol när andra lägger ner. Men som sagt det finns inte ett smack att spela på längre .. tråkigt nog. Jag går långsamt, hela mitt liv är i snigeltakt, om jag rör skallen för snabbt så vill kroppen lägga sig ner och svimma, inte mycket att välja på då. Men jag ska inte klaga jag har det bra på så många tusentals vis, maken, familjen tro inte annat fast jag blir arg, ledsen och sårad ibland. Jag älskar mina anhöriga och en hel del andra utanför familjekretsen.

Jag längtar så efter ett frisk liv, jag vill så mycket med den tid jag förhoppningsfullt får. Jag har mycket att fullfölja när kroppen är min igen, människor att träffa, åhh alla dessa möten jag längtar efter. Att få laga mat och baka och dona utan en tanke på hur jag bäst ska göra minst för att orka mest. Jag vill öppna upp mitt hem igen för alla som har behov av en kopp kaffe och ett prat över köksbordet. Jag vill börja jobba med healing igen, jag vill finnas till för de som behöver mig, jag vill leva varje minut och ge det bästa av mig till livet.