Stygnen blev kvar

1024366_zebra_17Zebran har jag alltid tyckt är vacker, den går inte att tämja och det gillar jag. Skönt att människan inte kan ta herraväldet över allt som korsar hennes väg.

Dagen har varit intensiv, började redan imorse när dialysmaskinen skulle pumpa ut det sista av dialysvätskan från min buk … ett svettigt helvete när slangen suger sig fast i något organ och vägrar släppa taget. Jag har en rulle på slangen där jag kan öppna och stänga när det blir för jävligt, men imorse var det inget som funkade. Jag rullade i sängen än hit än dit för att slangen skulle lossna, men huga så kallsvettig jag blev. Jag läste av skärmen på maskinen och räknade att det var ca 2 dl kvar och jag tänkte att det får helt enkelt vara kvar. Vilket var helt rätt beslut sa sjuksyrran på sjukhuset när jag var där senare på dagen.

Jag har problem två gånger varje omgång med dialysmaskinen, den kör ju i olika långa perioder och mitt i programmet så pumpar den en gång ut allt och då ligger jag där … vaknar direkt och tror att det sitter en kniv i buken, inser att det är dags igen och kämpar på för att de där 15 minuterna ska ta slut, det är tiden det tar att få ut vätskan 🙄 Sen somnar jag om helt slut och vaknar varje morgon med samma smärta och rullandet börjar om både med min kropp och med den där lilla ”rullen” jag har på slangen, stänger jag av för länge så ökar maskinfan bara upp tiden så jag kommer inte undan. Den har ju räknat ut hur mycket som den har skickat in och har koll på att allt inte har kommit ut.

På sjukhuset idag så kunde inte stygnen tas det behövde läka lite mer, men det såg jättefint ut sa syrran som kan sånt där. Jag fick möjlighet att fråga en massa som både jag och maken funderar över när det gäller just dialysmaskinen, så jag hoppas att det kommer att gå bättre hädanefter.

På vägen hem hängde jag med in på Ica och handlade lite laxkotletter och hollandésås till middag, då ringde sonen och undrade om de kunde låna bilen en tur till IKEA. Det gick ju bra om vi fick låna marsipangrisen, men jag sa till maken att det blir du som får göra allt för jag får ju inte lyfta och orkar för den delen inte så mycket. Sen kom han den goa grisen 😀 och jag gjorde lite för mycket och blev ju tröttare än trött men ändå lycklig om jag säger så.

Klart att han skulle ligga hos mig och äta välling och somna en stund, att man kan njuta så av ett litet barn som suger på sina fingrar när han ska somna. Att min arm domnade bort? Det kan jag strunta i när man har en sån fantastisk liten själ i sin famn.

Maken tog barnet på en tur i vagnen samtidigt som Watson blev rastad, dottern ringde och hängde på där ute i backen och kom med hem en stund. Plötsligt var hela familjen hemma och jag känner sån glädje, men usch så trött jag var.

Hur det känns nu med dialysen? Jag är klart piggare överlag men inte speciellt stark ännu, kan ju tänka mig när jag får dialysera helt att det blir ännu bättre och det tar 2-3 veckor innan allt funkar. Bukhinnan tränas liksom upp med tiden så jag har stort hopp och längtar tills jag kan öka på vätskemängden och samtidigt inte ha ont i såren längre. Idag är det 10 dagar sedan operationen, men jag är ännu öm och kan inte röra mig hur som helst. Jo, det kan jag nästan men det är liksom överkänsligt i nedre delen av buken, hoppar jag upp och ner många gånger under en dag så får jag värk ännu men det ska väl ge sig.

8 reaktioner på ”Stygnen blev kvar

  1. Kidneybönan skriver:

    Du får helt enkelt sluta hoppa 🙂 Skönt att det går åt rätt håll. Du ska se att du kommer att vara i bättre form för transplantationen också efter några månaders dialys. Sköt om dig!

  2. Fjärils Ingrid skriver:

    jäklars att de ska småstrula då..men men nu kan de då bara bli bättre å piggare de har jag bestämt ..så du är i toppform så gott de går sen när njuren ska på plats ..kramen

  3. Birgitta Alvskogen skriver:

    ”hoppa upp och ner”…men…det kan du väl inte hålla på med. 😉

    Är glad för att du ändå är på väg och det värmer även mitt hjärta att läsa om din lilla marsipangris. Ljuvligt.

    Kram min vän!

  4. Znogge skriver:

    Skönt att du känner dig lite piggare i alla fall! Och en marsipangris sedan, det kan göra underverk! Jag blir också varm i hjärtat när du berättar om honom 🙂

    Kramar!

  5. Vb skriver:

    Får du äta allt det du saknat nu?Och ge fanken i att sätta i dig Marsipangrisen!:-)

    Humöret börjar bli bättre, förkylningen likaså, den behövde kanske kylas ner av vädret.

    Pussss

  6. susie skriver:

    Hej!

    Förlåt att jag inte skrivit eller hört av mig……det har varit lite för mycket. Jag har däremot varit inne o läst i din blogg om allt som hänt senaste tiden. Det du går igenom nu känns lite skrämmande då jag är på väg dit närmare bestämt ev i augusti. Jag har nog liksom du svårt att förstå vad allt innebär med njursvikt/dialys/transplanation. I o f sig så jobbar jag som undersköterska och har en del kunskap men när man själv är där är allt som ett stort frågetecken…all kunskapen försvann…kanske p g a psyket inte hänger med.

    Jag hoppas nu att du får ordning på dialysmaskinen så du kan få må bra ett tag innan transplantationen för det kommer du behöva.

    Många kramar från Susie

    • livsglimtar skriver:

      Hej Susie, så kul att höra av dig igen, jag har försökt komma in på din blogg men jag har nog något som är fel i adressen, så maila mig den rätta så jag kan titta in till dig igen. ellamags@hotmail.com
      Du har så rätt när det gäller psyket man tycker att man kan så mycket men psyket hänger inte med det tar sina egna turer i en blandning av sorg, rädsla och gud vet vad ibland … många tårar blir det och tankar som tränger sig på.
      Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s