Nog hittade jag lite ludd i min navel

Det var skönt att komma iväg några dagar med husbilen. Vi åkte hem en dag tidigare än tänkt för jag kände mig rastlös och blev trött på att böka med kroppen i husbilen. Vår säng är ju högre än normalt och min mage full av vätska och inte så van vid det, kändes jobbig att knäa upp och ner i det relativt lilla utrymmet. När jag satt där en dag med dialysen så slog det ner som en bomb i psyket att det är just det jag har, dialys. Jag sa det högt för mig själv ”jag har dialys” och plötsligt var det som om alla dammar brast. Jag vill verkligen inte ha dialys och insåg att går det åt pipan med njurtransplantationen så vill jag nog inte ha livet så här. Tre dialysbyten går bra, men det fjärde får mig varje kväll vid elva snåret att må så dåligt psykiskt. Jag är så trött då och vill bara gå och lägga mig orkar inte med att tömma ut vätskan i toan och det plock som är varje gång jag har tömt och fyllt upp magen igen.

Min mage verkar inte vara gjort för att ha vätska där, ständigt påminns jag om mina graviditeter, den jobbigare biten när blodgenomströmmningen var kraftig i ljumskarna och det gjorde ont, stramar som om platsen inte räcker till. Så har jag det nu med vätskan, det gör ont, trycker på mina cystor har  ont både här och där. Mina tarmar protesterar mot sitt minskade utrymme och jag känner mig svag varje gång jag precis har gjort dialys. Jag har ju opererat magen tre gånger, två brock och så brock på magmunnen, kan ju göra att det drar och sliter i gamla ärr vad vet jag.

Jo, jag är piggare som helhet, men samtidigt så tycker jag att jag borde må bättre. Men jag har för bråttom säger min man, det är idag en vecka sedan jag började med 2 liters påsarna, det kan tydligen ta lång tid innan det hela funkar som det ska. Jag ruttnar helt enkelt på allt man ska stå ut med, vill inte vara sjuk en dag till och ni ska inte tro att det bara är lyckokänslor som kommer när jag tänker på transplantationen. Det här att bli opererad igen och ha svårt att röra sig, jag har ju förbövelen precis börjat komma igång igen från den förra operationen. Sen oroar jag mig för alla de där medicinerna som jag kommer att få äta för att få behålla min väns njure. Den doseringen är ingen dans på rosor och skrämmer mig.

Psyket är bättre på ett vis jag tjuter inte lika mycket som tidigare och det har väl att göra med att jag mår bättre. Men jag känner mig som ett ringvrak som ständigt vaktar på mina murar för att de inte ska falla ihop totalt. Jag orkar inte med en total kollaps, jag skulle verkligen behöva prata med kuratorn, men jag orkar inte med det. Jag vet att jag kommer att rasa ihop i en grinhög så fort jag ser henne så jag avstår.

Herregud vad ska man säga till kuratorn? Att jag har packat ihop och håller mig samman med sköra trådar, att jag stundtals tappar mig totalt i ett ingenting … rakt ner i ett svart hål. Samtidigt som jag rasar ner så kämpar jag med allt jag har för att komma upp. Ibland vågar jag nästan inte andas för djupt för där ligger uppgivenheten längst ner i andetaget. Så nära det som ska bli mitt nya liv och så långt borta från tilltron till det.

Men jag har njutit av att vara ute i naturen och min man har skött om mig som värsta sköterskan. Varje dag har vi samlat mina kisspåsar i en låda tills sista dialysen då har han gått iväg till latrintömmningen och klippt upp påsarna och tömt dem. Jag döpte om honom till Pissnisse vilket han skrattade gott åt 😉 Han har lagat all mat under hela tiden, städar, bytt förband och donar med mig, jag har gråtit många tårar när han inte har varit inne  över att han är så suverän mot mig och ställer upp mer än man kan begära. Det är vad jag kallar kärlek det han gör för mig och jag trodde aldrig att jag skulle bli föremål för en sån kärlek. Jag aldrig trodde att jag skulle bli så sjuk och svag att jag inte kunde ta hand om mig själv på det här viset.

Nää, nu får det vara nog med navelskådning för denna gång.

Igår var jag ner till drop in och klippte håret kortare igen, så skönt att sätta sig och bli omhändertagen. Imorgon fyller maken och dottern år och vi ska fira med kaffekalas som jag ser fram emot. Dottern har förhoppningsvis hittat något till maken som jag kan ge för jag orkar inte åka iväg och handla något till honom denna gång. Sen får jag se marsipangrisen igen vilket jag längtar efter.

Ha det gott nu i helgen, passa på att ge många generösa komplimanger till de ni möter så förgyller ni dagen för andra.

8 thoughts on “Nog hittade jag lite ludd i min navel

  1. ninnibeth skriver:

    ((((((((((((styrkekramar)))))))))))))

    Klart det är jobbigt att vara sjuk, och behöva stå ut med så mycket stök & bök utan att för den delen må som en tonåring igen; otacksamt!

    Och att maken tar så väl hand om dig är ju bara att du sår vad du skördar, så ta du bara emot; det känns säkert bra för honom att känna sig mindre hjälplös också…

    Tänker på dig!

  2. Angeli skriver:

    Så nu har jag gråtit en skvätt med dej och för det du måste stå ut med… 🙂 Som vanligt allstå!

    Känner din rädsla för allt det okända och det du känner nu.
    Men gumman det blir bättre! Stå ut ett tag till!
    Lev av det lilla som tex morgondagens kalas!
    Marsipangrisen, gott nybakat, en STOR kärlek som din gube har och ger!
    Det finns godbitar, men jag förstår din skörhet.

    Vill säga så mycke mer för att försöka ge dej lite styrka och ork men du vet, jag är så dålig med ord.

    Men, tänker på dej och massa kramar får du! Och ett litet 🙂

  3. synne skriver:

    Hej Snuppa.
    Jag erkänner att jag inte helt vet vad jag ska säga.
    Annat än att jag förstår dina känslor. Tror jag. Det är så svårt att sätta sig in i det du går igenom nu, för jag har aldrig varit där själv.
    Jag vet iallafall att jag är här nu. För dig.
    Ös ur dig bara. Jag tar emot.

    Jag är glad du har en sån fin make som tar hand om dig.
    Det gör det kanske lite lättare.
    Sen att du får gosa med en marsinpangris gör nog inte saken värre. Det är din vitamininjektion.

    Förstår däremot att det var gott att komma bort några dagar. Ta med maken och husbilen och kom hit en helg. Om du orkar…
    Dörren är öppen.

    En stor, stark styrkekram till dig från mig.
    Synne.

  4. turez skriver:

    Jag inspereras av din tapperhet trots allt som är runt omkring och alla måsten. Du är duktig Maggan. Hoppas att kaffekalaset blev lyckat! 🙂 Kram

  5. Kidneybönan skriver:

    Du ska se att du kommer att må bättre och bättre. Jag måste erkänna att jag är lite avundsjuk på dig som kommer att få slippa påsarna om bara någon månad… Sköt om dig och hoppas du får riktigt trevligt på kalaset!

  6. Danne skriver:

    Ja som en del har skrivit så har du något att se fram emot. Det är bara att bita ihop och köra fast det tar emot för vad ska man göra. Jag känner igen tanken på det där med att man måste göra en massa som mig till exempel. Vissa dar känner jag inte alls för att åka till dialysen. Känner bara att jag vill vara frisk och åka iväg någonstans men man kommer ju ingen vart. Sköt om dig och försök njut lite av den frihet du ändå har av påsdialysen.

    Kram Danne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s