Har varit barnvakt till marsipangrisen större delen av dagen, för er som har missat det hela så har jag blivit farmor och för mig är han marsipangrisen. Nu är han 7 månader och både kryper och sitter så det händer mycket när han är här och jag kravlar ju efter så gott jag kan.
Men trötter blir jag av att passa en liten go kille, men jag ger gärna mina extra krafter till honom för jag får så mycket tillbaka av honom. Jag är kär helt enkelt, ingen kan flina så gott som han hela ansiktet bara lyser upp och jag smälter som honung i solen.
Jag har varit lite mer trött än normalt de sista dagarna, jag vet inte om det har med fibromyalgin eller dialysen att göra. Har haft lite för mycket vatten i kroppen som jag har försökt få ut genom att ha en starkare dialysvätska. Tänker att det bara är 10 dagar kvar så kommer jag att ligga på operationsbordet och få min väns njure. Klart att det surrar rätt mycket i skallen på mig både lättnad och så rädslan.
Tänker också på alla dem som inte har någon att få en njure av hur det ska vara att hålla på med dialys år efter år? Men det är ju så att en ny njure har jag inte fått förren jag ligger där på operationsbordet, kan hända vad som helst på vägen om man har otur.
Livsglimtar 