Lilla jag, mest ett ynka pynk idag

En polare till mig

En polare till mig

Önskar att jag kunde bubbla över av lycka och trevliga berättelser men min dag just nu är fylld av ångest, jag har helt tappat stinget och tröttheten ligger som en tung filt över hela mig. Jag vill mest sova, dra något gammal över skallen och bara försvinna. Matlusten försvinner och lusten till det mesta, kan inte känna ro nog att få något ur händerna. Har funderat över om jag orkar ha familjen här på middag på lördag … jag vill bara smita iväg och gömma mig, ensam.

Det här är gamla dåliga vanor som alltid dyker upp när stora saker ska hända i mitt liv, jag vet inte hur jag ska tackla det hela. Jag har en karta med Valium och jag tar en halv när det känns för jävligt, det funkar ganska bra, men det är ju ingen lösning på det hela mer än tillfälligt. Jag tänker att jag ska hanka mig fram till tisdag då först när jag läggs in kommer lugnet att lägga sig på rätt plats. Men det betyder inte att jag inte kommer känna mig nervös inför operationen. Jag är inte rädd för operationen utan mer för den okända resan efteråt, tvivlet att just jag verkligen ska bli frisk, eller snarare rädslan för att inte bli frisk. Äsch jag är i ett uselt psykiskt skick och skulle nog behöva lite hjälp men orkar inte med det heller. Har bestämt med min kurator att få komma till henne när jag går in för landning, när allt är klart och jag har kommit hem igen. Då är jag övertygad om att psykskrällen kommer att komma över mig, då behöver jag nog prata.

Samma mönster varje gång jag ska flyga iväg eller resa till något , tappar matlusten, sover uruselt och kan aldrig äta inför en resa. Men så fort jag sitter på planet och det har startat så mår jag prima igen. Men vad är det för något? Varför är jag så?

Igår satte jag mig äntligen och skrev till min familj lite hur jag vill ha det om jag dör, det var mycket jobbigt att skriva till mina barn. Det är ju ingen som räknar med att jag ska dö, men möjligheten finns så klart vid både operation och framförallt eftervårdens farliga medicindoser, klart ohälsosamma i börja. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vad de gör med mig när jag är död men två vackra låtar har jag valt ut till begravning. Skynda att älska, Cumulus Höstvisa och så What a wonderful world med Loui Armstrong två låtar som rör rör mig i hjärtat både med musik och text.

Ja, ni ser att jag inte är något roligt sällskap just nu.

Man tänker mycket och inser också att man är olik andra människor även sin familj. Vi har pratat om det här med att sitta och vänta utanför operation och för mig är det så självklart att man finns där fast det tar många timmar är tråkigt och stressigt väntande. Men alla är ju inte som mig och det accepterar jag men har lite svårt att förstå in i själen att man inte vill vara nära. Maken kommer att sitta där, men antagligen ingen mer och det är ju synd för hans del att sitta så där ensam i sina tankar så länge. Mig går det ingen nöd på jag sover ju. Lite knepigt att skriva om de här tankarna för jag vill absolut inte att ungarna ska sitta där om de inte vill eller kan på grund av sina jobb. Dotter ska jobba hemifrån och passa Watson, lika bra det så behöver vi inte oroa oss för honom.

Nu ska jag gå ut i köket och se om det finns något att laga middag av, inspirationen är lika med noll men maken behöver ju äta när han kommer hem, även jag behöver få i mig lite.

7 thoughts on “Lilla jag, mest ett ynka pynk idag

  1. imse skriver:

    Men lilla snuttan, det kommer att gå så bra för dig. Det känner jag på mig.
    Strunta i familjemiddagen du, det är väl egentligen du som ska bjudas på middag.
    Barnen tänker säkert jättemycket på dig, fast de inte är med vid sjukhuset. Det är ju jobbigt att sitta och vänta, så de tycker kanske att det är bättre att hålla sig sysselsatta. De kommer nog inte att gå ett steg från sina telefoner!

    Kram kram

  2. Znogge skriver:

    Det handlar om resfeber och det känns väldigt bekant! Det kommer säkert att gå hur bra som helst! Och jag håller med Imse, låt barnen bjuda dig i stället.

    Kram!

  3. Kidneybönan skriver:

    Jag förstår dig så väl, det närmar sig ju så sakteliga för mig också och jag funderar på att skriva mitt testamente för säkerhets skull. Jag håller fortfarande tummarna för att allt ska gå riktigt bra för dig. Var glad att du har maken som stöd!

  4. livsglimtar skriver:

    Imse … Du har så rätt och jag inser att det är lättare för ungarna och min mamma att vara hemma/jobbet och vänta, jag förstår det och tycker att det är helt ok att de gör så. Det är nog mer jag som funkar annorlunda, jag är sån att jag inte kunnat sitta hemma om jag hade varit frisk och haft en anhörig som blev opererad.
    En varm stor kram och tack för att du skrev.

  5. ninnibeth skriver:

    Det är väl klart att det är mycket tankar som mal nu; det är ju en helt okänd resa du ger dig in på. Men det kommer att gå bra, det vet jag!

    För många är ju sjukhus stora skälvan personifierad och dom får ångest av väntrum, men jag känner som du att jag vill vara där. Men som sagt här ovanför, dom kommer att sitta som på nålar med telefon’ alldeles bredvid. F’resten skulle det bli för trångt där i väntrummet med tanke på alla oss bloggisar som kommer att sitta där i tanken och trängas! 😉

  6. susanne skriver:

    Nu måste jag få lugna dig lite…….Min mamma är nog en av de mest sällsynta fall man sett inom njursjukvården.Hon transplanterades för ca 3 år sedan men innan resan dit så tålde hon ingenting i medicinväg.
    Blodtrycksmedicinerna fick dom byta ut och guud vet allt. Efter transplantation var hon även överkänslig mot avstötningsmedicinen. När jag kom till min njurläkare som också min mamma har så frågade han mig hur jag mådde. Jag förklarade att det känns skit (rent ut sagt) p g a att jag ser min mamma. Då förklarade han för mig att min mamma är ett säreget fall och att man inte varit med om något liknande tidigare och att jag absolut inte får jämföra mig med henne.

    Min mamma mår utmärkt idag men det har varit många turer med hennes mediciner.
    Men om det är någon som ska oroa sig så är det jag…….jag har å brås på.

    Med dessa ord vill jag bara lugna dig lite för det är ovanligt att man inte skulle tåla avstötningsmedicinerna. Däremot så finns vissa biverkningar men snälla maggan ta inte ut något i förskott för då får du oroa dig 2 ggr.

    Det här kommer att gå bra ska du se och jag tänker på dig varje minut……

    Kram Susie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s