Kommer en del för lätt undan?

Lite ilsk kan man ju bliI fredags var jag till läkaren igen som sa att jag skulle direkt ner på ett ultraljud för att undersöka avflödet i urinröret. Tydligen så rinner urinen ut, men det verkade som om det var en förträngning där så att det går lite för långsamt, själva flödet kunde de se med ultraljud. Maken och jag ilade ner till rätt mottagning och jag fick nöjet att se min njure i full fart i färg. Det var nästan en andlig upplevelse så fantastiskt vackert i starkt rött. En liten bubbla såg läkaren där urinen trängdes lite för att komma ut, men det var inget större problem vad jag förstod av det lilla hon sa.

När vi var klara med ultrat så gick vi tillbaka till njurmottagningen där jag fick influensa sprutan. När vi sen åkte hem så var vi väldigt nöjda med att den här veckan var över efter alla provtagningar och isotopröntgen och allt vad det nu var. Såg fram emot kommande vecka som mer normal … tills läkaren ringde på eftermiddagen och talade om att jag måste göra om isotopröntgen i veckan som kommer.

Om jag fattade rätt så visade ultrat inte på något större fel, men de undrade varför isotopröntgen visade det den gjorde och vill göra om den processen. Suck, så nu blir det provtagning på måndag morgon, isotopröntgen på tisdag, ledig onsdag, provtagning på torsdag morgon och så läkarbesöket på fredag. Var det någon som tror att man kan vara i behov av vila när man är sjuk? Så veckan som kommer är för mig helt borta och det kommer jag garanterat själv att vara för jag blir så trött på att ha tider att passa hela tiden.

Sen spänner jag mig inför provsvaren och vad det kan bli av det hela. OM de nu hittar en förträngning som behöver åtgärdas så går de tydligen in via urinröret och hur kul låter det på en skala? Men på ett vis är jag glad bara de ger fan i att gå in i själva ärret efter operationen där de satte in njuren. Jag vet ju att jag ska öppnas lite i ärret efter dialysslangen som ju sitter kvar än så länge, det får allt räcka för min del.

Igår åkte vi iväg till kyrkogården, vår dotter var med men sonen roade sig på Finlandsbåten. Jag ska nog sluta gå på kyrkogården, där faller stora vemodet över mig och jag går omkring och försöker stänga av för att inte gråta allt för mycket. Det är ju så smärtsamt vackert på kyrkogården med alla ljus och de väl genomtänkta planteringarna som smälter ner min ynkliga försvarsmur till ingenting. Det är det där med livet och döden som blir så tydlig när vi som lever går där och tänder ljus och smyckar gravar och minneslundar.

Inom mig har jag inte hunnit komma fram till att jag faktiskt lever ännu, jag är inte så säker på att jag kommer att fortsätta att göra det och den osäkerheten måste jag förhålla mig till, har inte kommit fram till den platå jag behöver för att stå lite tryggare på. De här första tre månaderna är osäkra när man har fått ett organ, så är det för alla. Jag måste lära mig att leva med att jag faktiskt kan tappa njurfunktionen när som helst resten av mitt liv, rent av imorgon. 

Visst vi kan alla dö när som helst, men normalt så går vi inte runt och funderar så mycket på den möjligheten för vi räknar oss som friska och tänker inte alls på att döden även gäller oss. Ni friska lever i en avundsvärd värld utan allt för mycket insikt om att även ni kommer att dö och en del av er kommer att bli lika sjuka som jag och få uppleva ångest och lidande som ni aldrig någonsin har varit i närheten av. Jag är glad för alla er som faktiskt får gå igenom hela livet utan större problem rent fysiskt. Men kan inte låta bli att avundas er totala insiktslösa tillvaro om allt skit man kan drabbas av. Jag vill också leva så där som förr när allt hände andra och inte mig. Ett vilsamt tillstånd när man rotar ner sig i en förkylning och har nära döden upplevelse av lite envis hosta som stör nattsömnen.

Det finns så mycket fina människor som jag med nöje skulle träffa och umgås med men under de här åren av ”borttappat” liv så har jag kommit att reta mig redigt på alla de där personerna som inte ens har vett att leva fast de lever. Alla som inget vill, fan rent ut sagt vad jag retar mig på alla slöhögar som inget vill. I deras värld orkar man inget och tittar väldigt närögt bara på sig själv och sitt eget mående, andra har man bara för att utnyttja och klänga på som betjänter som ska utföra allt åt dem, rent av förverkliga deras liv det lilla. Ibland tänker jag att i vårt land så har slöhögarna fått ta över på många företag. Förändringar gillar få anställda, gäller det bara fördelar de själva ska hysta in så är allt så fint. Men behöver de jobba extra eller ens göra det de har betalt för på normal arbetstid så har de mycket att klaga på och på något konstigt vis så har de lyckats få ett övertag på många arbetsplatser.

Vad är det som gör att vi i vårt land har så svårt att säga nej, sätta upp gränser för de som inte sköter sig? Varför är vi så flata? Om jag nu ger mig in i getingboet när det gäller sjukskrivna så är jag övertygad om att både du och jag känner flera som vi undrat över genom åren. Jag har ett gäng som  jag inte räknar som mina polare, men jag känner dem tillräckligt för att veta att de alltid orkar roa sig, resa lååångt och göra allt sånt där som sjuka normalt inte orkar göra. Man kan kalla sin sjukdom för vad som helst men ofta sitter det ju i det fysiska som de påstår att de har så ont av. Men det gör inte ont att dansa och resa och umgås och festa väldigt ofta.

Jo, självklart får man roa sig fast man är sjuk det är ju inte det jag vill ta upp, utan att det är som en viss typ av människor som ofta har ont så där här och där men ändå aldrig har problem med festandet, just då gör det aldrig ont. För att i sammanhanget tala om hur förträfflig jag själv är kan jag ju säga att jag har avstått mängder av fester/bröllop/jämna födelsedagsfester/utlandsresor/familjesammankomster genom åren. Är man sjuk så är det inte där man oftast tillbringar sin tid utan det blir hemma i soffan eller rent av sängen. Det är stor lycka när jag har lyckats komma iväg på en fest utan att min kropp har svikit mig å det grövsta, jag har ändå fått gå hem väldigt tidigt (först) från festen i många år, jag som var en sån som släckte när jag gick på min friska tid.

Det finns ett stort gäng som brukar häcka på kvarterspuben, en där han orkar cykla runt hela ön året runt. När han inte cyklar så super han på puben med alla de andra som lever likadant. Men sjukskrivna eller pensionerade är  större delen av gänget. Samma stuk på det hela, man orkar alltid roa sig och att ha drogproblem verkar inte heller vara något problem.

Jag tror att vi skulle behöva ändra vår inställning både till samhället och till  arbetsplatsen. Det är det här med rättigheter och skyldigheter och jag anser att vårt folk har fått för sig att det är mest rättigheter vi alla har och det är antagligen en rest från socialdemokratiska styret när staten skötte allt och vi aldrig behövde tänka. Ett bortskämt folk blev vi … som alltid skriker på att staten ska kliva in och fixa allt otäckt som händer oss i världen, antagligen för att vi bara anser oss ha rättigheter. Synd bara att inte skyldighets medvetandet balanserar upp det hela då skulle vi inte ha de problem vi har idag.

Ska väl påpeka att det finns gott om människor som gör gott och jobbar häcken av sig både för dig och för mig. Men det finns en rätt stor klick som verkar ”ärva” sitt livsval och med det sin slöhet och sin rätt till bara rättigheter, det är dem jag vill åt.

 

6 reaktioner på ”Kommer en del för lätt undan?

  1. Znogge skriver:

    Du har varit med om mycket, är med om mycket och din väg är långt ifrån spikrak. Då blir det lätt många tankar och funderingar. På livet, döden ja allt…

    För övrigt håller jag med dig! Ordning och reda, pengar på fredag kan man väl begära. Lycka till med provtagningar och undersökningar.

    Kram

  2. imse skriver:

    Ja, nog finns det en hel del som utnyttjar systemet. Sen finns det många som är sjuka, men som jagas med blåslampa av F-kassan. Jag förstår inte hur vissa kan få gå år ut och år in som sjukskrivna. Något slags arbete kan nog de flesta utföra.

    Lycka till med alla provtagningarna. Bra att de håller koll på dig!

    Kram

  3. Laijnen skriver:

    Jag skall villigt erkänna att även jag får sådana tankar och funderingar ibland. Fast jag gärna vill putta undan allt det som gör mig deprimerad. Jag vill inte ju inte tänka tanken att man kanske inte finns till endera dagen. Allt med operation och efteråt, kan ju gå precis hur som helst. Jag flyr bort från verkligheten känns det som. Jag mår nu och inte sen. Blir ju görledsen när man tänker på allt som ”KAN” hända.

    Man kan kort säga att, livet är inte på alla plan rättvist. Men man får ta det som det kommer…

    Massor av kramar

  4. humlina skriver:

    På kärlekens vingar kommer mina talgoxar flygande till dig med massor av kraftkramar fyllda med tillitsfull värme.
    När det känns som om livet lägger den ena tunga bördan efter den anrda på våra axlar, då är det viktigt att få lov att tanka lite högoktanig energi från vänner, nära och kära…Musik är för mig en stor kraftkälla. Det tar så mycket energi ifrån oss när vi är sjuka, när vi möter tuffa utmaningar,( (som nu för dig med alla prover och undersökningar) och också när vi känner rädslan komma krypande. Rädslan är en stor energitjuv. Tänker extra mycket på dig de här jobbiga dagrna.

  5. livsglimtar skriver:

    Idag provtagning som visade lite högre krea igen och nu vill de ju förstå varför det hoppar så här upp och ner kreat. Imorgon isotopröntgen igen och om läkaren där säger att det inte ser bra ut så ska jag upp till mottagningen, vad som sen händer vet jag inte. Är det ok så får jag åka hem.
    På torsdag ska jag ta prov igen och då ett extraprov där de ska titta efter en viss virus som kan blomma upp när immunförsvaret är lägre. Det där viruset kan påverka utflödet på urinen om det nu är det som trasslar.
    Jag blir trött, psyktrött och känner uppgivenhet för jag kan ju inte göra ett dugg bara sitter här som på ett gungfly och väntar på fast mark eller på att sjunka.
    Tack för alla varma ord humlina.

  6. turez skriver:

    Väldigt starka tankar men jag håller med till fullo. Alla ser livet mycket för vad det är och inte för vad det kan vara. Att man kan göra något åt det om man inte trivs eller om man mår psykiskt dåligt.. Människor idag borde uppskatta människor runt omkring samtidigt som de måste uppskatta sig själva. Självömkan kan man ha till viss del. Men när man ser sig själv som jordens mittpunkt så är man jävligt fel ute. Det finns alltid dom som har det värre och de som har det bättre.

    Trist med sjukhus hela tiden för dig. Ingen ro och ingen vila… Antar att det bara är att hänga med i svängarna. Tänker på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s