En repris

Det är lite kul att titta på vad andra har varit in och läst för gamla inlägg i min blogg. Idag hittade jag ett inlägg som jag faktiskt kopierar över för det var en del tänkvärt i det hela och ämnet känns igen som typiskt mitt. Håll till godo.

h1

Perspektivet befintligt, obefintligt

oktober 25, 2008

En morgon i ett tidlöst tillstånd där jag lyckas hetsa upp mig själv via TV och bloggen. Jag hör TV hela tiden i rummet bakom mig, Oldsberg var med i en intervju och jag insåg att han verkligen inte är så olik mig i sina tankar. Glädjen i att vara nöjd med att vi lever i vårt land och har alla möjligheter, ja, det där att vi har allt fast vi gnäller så mycket. Mitt favoritämne som ni som följer mig känner igen.

Perspektiv i tillvaron handlar det ju om och var perspektivet har tagit vägen vet jag inte, jag kan ju känna att jag själv fjärmar mig ifrån det när jag har haft mina jobbiga stunder. Men det gäller ju att hela tiden ta sig tillbaka till ett balanserat synsätt på tillvaron. Vad kan man kräva av sin tillvaro, av andra, av samhället?

Man kan inte kräva ett jäkla dugg egentligen utan det är bara sig själv man ska och kan sätta krav på eller hur? Man växer upp och poleras som en tumlad sten, med tiden blir man rundad i hörnen, något slås av och något kommer till i personligheten. Ingen kan ju säga vad som är rätt eller fel i det man får till sig i livet via livets alla kantringar och förtöjningar vid diverse hamnar.

Hela tiden är det man själva som har ansvar för hur personligheten används hur jag bemöter värden. Men många  (även jag faller ibland så klart) ner i avgrunden av antaganden att det alltid är andra som är skyldiga oss en tillvaro som är smidigare än den vi tycker oss ha.

Det där upphetsade tillståndet jag skrev om i början är nog en rest från min utbrändhet som aldrig verkar ha vett att försvinna. När jag ena stunden blir lite tagen av sambandet mellan Oldsberg och mina tankar så ser jag samtidigt att Kidneybönan har en spännande film från USA om cystnjurar och läser där med intensiv spänning. Det är då mitt inre kommer i darrning, en utmattande skakande känsla och om jag skulle försöka få er att förstå hur jag upplever den, hur upphetsande det blir inne i mig, så vill jag att ni tänker er att det en dag landar ett UFO framför er och ni står där och blir både rädda, spända och på vakt, ert inre tumlar om så att ni nästan inte kan andas. Är ni med i känslan?

Hur i helskotta ska jag komma vidare i det här nu? Jag har verkligen börjat röra till mina tankar nu för tiden. Min njursyrra kallar det för Nalle Phu tillståndet och tja, varför inte, rörigt blir det och lusten att snirkla mig ut och vidare tar ofta tvärt slut vilket ni nog har märkt ibland när jag skriver. Det är så det är med mig just nu och det får vi överleva..

#Tänk att jag inte längre är så där luddig i skallen, visst finns det oklara stunder kvar men för det mesta känner jag en stor skillnad mot under njursvikten. Nu sitter jag här och njuter av doften av äppelkakan som snart är färdig i ugnen, en kopp java till så ska inte jag klaga fast det blåser småjävlar ute idag.#

2 reaktioner på ”En repris

  1. humlina skriver:

    Ibland är det nyttigt att se bakåt för att se hur långt framåt man kommit. Att se att man ”rört sig framåt” trots att man ibland kan känna det som om stått alldeles stilla. Det blir de små tingen som blir ens vägmärken. ”tänk jag kan känna och njuta av dofterna igen.” Minns hur vansinnigt glad jag kände mig när jag kom på att jah kunde säga ett stort JA till massor av saker som tidigare bara var NEJ! NEJ!..inte dricka mer än en liter, inte äta jordgubbar och andra frukter, inte choklad…Jag var på en provtagning där i början på min friskhet då den plötsliga glädjefnattiga insikten nådde mig om att jag fick äta jordgubbar igen. Jippii! Tokglädje! Jag berättade för sköterskan som tog proverna om min glädje..då tittade hon bara surt på mig och svarade. ”Jaja! Du blir snart som alla vi andra” Jag såg ut som ett enda stort frågetecken, men sa sen. ”Du, då vill jag aldrig bli som alla andra om det betyder att man inte får känna och uttrycka glädja över att man får äta jordgubbar igen.” så hag fortsatte att bli tokglad för varje ny grej jag kom på att jag nu fick säga JA till
    Du det är helt ok att snirkla och röra till det, du kan inte vara och begära mer av dig själv än du just nu förmår. Ser du inte mina felstavningar och mina konstiga meningar som dyker upp då och då. Strunta i perfektion och krav och ge dig rätt att uttrycka och vara dig på ditt sätt. Alla som varit inne hhos dig vet ju vad du gått igenom. Pussisar o kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s