Indien via Genesa, siden och kardemumma

Sitter här och myser, maken har satt upp stjärnan och belysningen på balkongen, själv har jag tänt många ljus i vardagsrummet. Dottern kom hem från Indien igår och idag dök hon upp här med sin fästman. Vi bjöd på kaffe, pepparkakor och gräddgrönmögelost. Hon hade med sig presenter till oss och det är så spännande när man får något från främmande land. Ett fint te med en silversked utanpå den vackra silverpåsen det låg i, Genesa elefantguden i mässing med snabeln åt vänster vilket lär ha andlig innebörd. En sidensjal så vacker i bronsfärgad bakgrund och turkosgröna blommor, indiskt godis som vi fick behålla en del av så nu blir det inget problem med vad vi ska ha till kaffet ikväll, för min del blir det te måste pröva den nya vi fick. Ett handgjort halsband i orange var inte alls så dumt. En förpackning med kardemummakapslar och en med kanelbark. Skönt att hon är hemma igen ….

Företaget hon hälsade på var alla anställda från Indien, de var alla så imponerade av vår dotters kunskap om Indien. Hon funderade över vad som gjort att hon kunde så mycket om Indien och kom fram till att det var mammas ”fel”. Jag har ju varit  fascinerad av Indien så länge jag kan minnas, maten började vi laga för väldigt många år sedan, vår kryddhylla var sprängfylld av kryddor som vi köpte i en invandraraffär som då fanns i stan. Kokböcker om Indisk mat har vi många och ungarna fick alltid vara med när vi höll på med alla kryddhögar före själva matlagningen.

Sen upptäckte vi Govinda en restaurang i Hare Krishna rörelsen som bara serverade Indisk mat i de typiska metallbrickorna med olika fördjupningar där de olika smakerna sött, salt, surt och beskt möttes. Fest för oss när barnen växte upp var att äta på generösa Govinda.

Sen brevväxlade jag med många olika indier när ungarna var små vilket var intressant då de hade så mycket att berätta om sin vardag det var ju inte alls jämförbart med min vardag. Att läsa om deras ormar som bodde på taket till sitt hus var ju en rysare för mig, jag som har varit så ormrädd tänkte ju på hur det skulle vara att ha små barn i ett sånt land. 

Långt senare mötte jag människor via Stockholmsastrologerna som åkte så ofta de kunde till just den stad min dotter nyss var i Bangalore. Där bor nämligen en av de guru som folk vallfärdar till, Sai Baba. Jag läste rätt mycket om honom och hans tankar under en del år, men åka dit är inte min grej. Jag har aldrig varit något för avgudan av gurus på det viset, att sitta där i timmar och vänta på ev upplysning. Samtidigt som man oftast blir magsjuk och får ligga på en tunn bastmatta i de små mycket enkla hus som fanns tillgängliga för de som ville vara nära sin guru. Att de kunde komma en kobra ringlade in i rummet fick man liksom ta när det hände … Värmen, dammet och fattigdomen allt i närbild var något jag valde att avstå ifrån. Jag tål inte värme så bra har aldrig gjort så det var inte så svårt. Sen är jag för bekväm helt enkelt, jag är ingen äventyrare på sånt vis.

Så vår dotter har hört mycket om Indien genom åren och klart att hon då kan mer än normalt. När hon sa till indierna att det var mammas intresse som hon lärt sig av, då tyckte de att jag verkligen skulle komma dit och hälsa på. Men jag tror inte jag någonsin kommer dit, har alltid varit rädd för att se den där fattigdomen, som en käftsmäll rakt in i själen, alla människor, hundar och andra djur som mår så dåligt vet inte om jag någonsin skulle klara det. Har alltid varit rädd/fascinerad av Indien och kan inte förklara varför på något vettigt vis.

Middagen blir sen ikväll, vad ska vi äta frågade jag maken? Han hade funderat på det när han var ute och luftade Watson. Biff Rydberg sa han lök, råstekt potatis, dijonsenap och rå äggula när det serveras. Mmm sa jag, har du verkligen lust att stå så länge och laga mat undrade jag? Tursamt hade han lust med det, så jag sitter här och njuter av dofterna som kommer från köket.

Igår på njurmottagningen mötte jag en ny läkare, överläkare denna gång och han var så himla bra kom både maken och jag överrens om. Det var nu sista veckan på den här tremånadersperioden, jag börjar nästa vecka med att bara ha en blodprovsdag och sen avsluta veckan med läkarbesöket, provet kan jag ta på mitt eget lab här hemma. Så skönt att allt har gått bra och att jag sakta men säkert får trappa ner kontrollerna. Läkaren tog även bort lite mer tabletter så nu är jag nere på 2 kortisontabletter, det är den dos jag ska äta resten av mitt liv. En tablett sattes ut då jag nu har fått immunitet mot det virus som min donator bar i sin kropp, men som jag aldrig hade haft.

Det nya såret såg fint ut sa en syrra och bytte förband, nästa gång jag duschar kan jag ta av bandaget och strunta i att sätta på något nytt om jag inte vill. Men jag sätter nog dit ett nytt några dagar till, det är känsligt där och alla jämrans byxor har ju blixtlåset som trycker precis över såret.