Påtår ja tack

Det är inte mina lussebullar och pepparkakor på fotot men jag tycker de är så vackra färger att man känner smaken bara av att titta på bilden. Mina lussebullar trängs i frysen men pepparkakor blir det nog inga hemma gjorda i år, jag har min mormors recept det finns inga peppisar som är så goda som dem.

Jag har nu haft besök av vänner två dagar i rad och det är så mysigt att sitta i köket och prata som förr. Igår var Rosita (min donator) här och jag bjöd på smörgåstårta till lunch och tårta till kaffet. Det var faktiskt första gången vi träffade sedan vi låg på sjukhuset och jag fick ge henne en av mig stickad sjal och sockor, sen en vacker ask med ett smycke i.  Hon var så pigg och vacker som en kvinna ska i sina bästa år och jag är så glad över att hon har hämtat sig så pass bra ifrån den stora operationen. Här satt hon nu med sitt stora bullrande skratt och gjorde mig varm i hjärtat. Tänk att hon inte tycker att hon gjorde något speciellt, bara något som var självklart för henne. Jag blir så rörd när jag tänker på henne och det val hon gjorde, det liv hon gav mig.

Idag har ännu en vän varit här, en av mina bästa vänner som jag trodde att jag skulle mista för några år sedan när hon hamnade på sjukhuset akut med ett brustet kärl, oj oj det höll på att gå åt helskotta med henne då och jag är så glad att hon finns i livet. Som om inte det räckte så åkte hennes gubbe också in på sjukhuset och fick operera hjärtat och fick stroke och så upptäckte de att han hade haft det tidigare, vilken soppa och det hela slutade med att båda fick bo tillsammans på sjukhushotellet några dagar innan de fick åka hem. Är ju inte riktigt klokt så tillvaron kan vändas upp och ner på några timmar.

Så nu känner jag mig så glad och uppåt fick även tag i min vän frissan idag äntligen, jag har sökt henne fast på fel ställe sedan jag låg på sjukhuset. Nu har jag fått en tid och ska slinga håret, bli fin till jul, och gud så vi ska snacka hon är en personlig vän inte bara min frissa. Men håret ni kan inte fatta hur det har förändrat sig sedan jag opererades, jag har ju varit superblond helt naturell (som ung) men med åren och ungarna så blev jag mindre blond, men ändå visst var jag blond. På senare år har jag slingat mig vilket ljusar upp mitt numera lite mörkare hår, men efter operationen och medicineringen har jag en hårfärg jag aldrig sett tidigare. Väldigt mörk med lite silver i var det en som sa när det kom på tal. Jag känner inte igen mig själv längre när jag tittar i spegeln. Men det ska min frissa få ändra på …

Jag går faktiskt varje dag en promenad med Watson och det går för det mesta väldigt bra men jag blir lite flåsig och vissa dagar har jag mindre kraft än andra. Idag när Watson och jag kom på vår tur i duggregnet så kom ännu en av mina bästa vänner gående i backen, det är så härligt med mina vänner och när jag får träffa dem igen så spontant som det var förr när jag var ute och rörde mycket på mig, inte som nu när jag inte orkar va som folk. Så vi ska höras och ev träffas nästa vecka på en kaffe i köket där vi trivs allra bäst.

Ikväll kommer inte maken hem de ska ha lite julmingel på hans jobb, buffé och säkert gott i glasen men maken kör ju bil så han dricker inget. Så jag får lov att gå ut med Watson ännu en gång … oj, det tar sig sa mordbrännaren, och sen äta för mig själv. Lunchen var ju lätt idag, rester av smörgåstårtan, men middagen har jag inte funderat så mycket över. Kunde ju passa på att koka potatis och äta sill och hårdkokt ägg … är fortfarande så svag för inlagd sill i alla former.

3 thoughts on “Påtår ja tack

  1. Bettan skriver:

    Åh en sådan bild, det saftas riktigt i munnen. Vad du verkar ha mysigt med kafferep och allt. Skönt att donatorn mår bra och hälsa henne att hon är en hjältinna, att ge bort en del av sig är ingen liten grej.Man får ju som ett särskilt band till den som ger, man blir ju evigt tacksam. Förresten hur går det för dig, mår du bättre nu? Är värdena stadiga?

    Kram

  2. livsglimtar skriver:

    Bettan… Alla prover är väldigt stabila och bra sånär som på Prografen som har legat för högt ett tag 9-10 ska ju ligga runt 5. Men de har sänkt så nu äter jag bara 1,5 mg per dag och det är jag nöjd med, tablett minskningen menar jag. Jag känner mig starkare inte för varje dag, men det går åt rätt håll fast jag är svag samtidigt orkar inte med för mycket fysisk ansträngning då blir jag slut och flåsig. Den här veckan är den första när jag har tagit hand om Watsons promenad mitt på dagen helt själv vilket de flesta dagar har gått bra men en dag var ett mörker när jag flåsande smög runt en kortare tur med doggen. Sånt händer …
    Men överlag mår jag bra framför allt att jag inte är så vimsig längre… men en viss tendens finns ju kvar. Känner mig mer som mig själv, alla säger att jag har fått tillbaka min röst, den var väl klen när jag var som tröttast skulle jag tro.
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s