Hyllning till livet det kommande 2010

Tänker på en bild jag såg förr när det år som gått var en gammal man som vandrade ut ur livet och in kom ett nyfött barn, symbolen för det nya året. Kanske är det så med år som gått att de kan vara slitna av det året har bjudit på, för mig har året pendlat mellan dödsångest, sjukdom och den enorma lyckan att få ett barnbarn och som grädde på moset min väns otroliga gåva, när jag fick ett liv genom hennes njure.

Slå det året om ni kan!

Självklart har jag pendlat i hela mitt känslomässiga register under året och haft stunder jag inte önskar någon, ändå finns hela tiden glädjen över det liv man har, hur rumphugget det än är. Barnbarnet som jag döpte till marsipangrisen har helt ovetande pumpat mig med livslust och kraft vid alla tillfällen jag har fått vara nära honom, barn har den förmågan att röra mig i mitt innersta och den lilla gossen är ju en bit av mig själv och allt jag älskar i livet, sonen, mannen, dottern, min mamma, syster,  min mormor,  min morfar och pappa. Vi finns ju alla där och den insikten har varit en källa att förundras över, just det här att släktet går vidare.

Många funderingar om vem han är lik den lilla, har fått hejda mig ibland och inse att det finns ännu en sida av arv för honom, allt kan ju inte komma från mitt led. Så jag mötte kärleken när jag var som sjukast och verkligen behövde något som distraherade mig ifrån mig själv. Den bästa gåvan jag kunde få under den svåra tiden, den lille kommer för alltid att vara mig närmast hjärtat och jag ska med hela min själ finnas för honom så länge jag lever.

Året ja, vilket jäkla år, vet inte hur jag ska sammanfatta det hela, maken har varit så stor hela tiden. Jag har fått insikt i ren kärlek, något av det finaste jag har mött och han är min man. Det finns inget han inte har gjort under året för mig, jag har inte ord nog för att prisa honom. På sjukhuset såg jag i hans ögon hur rädd han var att jag skulle gå och jag var så vissen att jag inte orkade finnas för honom, utan valde att invärtes blunda en kort stund, den stund jag behövde för att hämta mig själv tillbaka till livet.

Idag har vi börjat leva med varandra igen, jag ligger inte bara bredvid honom och tittar på livet och honom. Jag skrattar oftare idag än förr, jag njuter så av allt vi gör och kommer att göra i framtiden. Jag längtar så efter livet som ska komma till mig när kroppen orkar igen, nästan som förr. Visst får jag leva med rädslan att njuren lägger av precis som alla andra som har fått ett organ får göra. Jag vill vara optimist, naiv och tro att just min njure kommer att finnas för mig tills jag har gjort mitt här på jorden och dör för att jag är gammal nog och nöjd med det som jag har varit med om, klar att gå vidare.

Sen var det hunden Watson, en lite plåga att behöva rasta när benen inte bar och illamåendet hastigt tog över och gjorde promenader till en plåga. Men så älskad och behövd av oändliga skäl i mitt liv. Under min tid på sjukhuset, så kom han på besök till mig en natt när jag tror att Gud var upptagen med något viktigare än mitt lilla liv. Han stod där och viftade på svansen lika tydligt som jag ser honom nu sovandes på golvet. Ett husdjur kan vara lika nära ens hjärta och själ som en annan människa, det vet jag säkert nu. Han var det enda jag längtade efter hela tiden jag var på sjukhuset. Hans hundvakter sa att han hemma inte var sig lik, verkade deppig och åt dåligt, så nog längtade vi båda efter varandra.

Livet är så kort och skört det gäller att öppna upp sin famn och ta emot det som hela tiden bjuds fast man som liten mänska inte alltid varken ser eller förstår vad som står till buds bakom varje hörn. Livet är fyllt av de bästa människor man kan tänka sig, bara man tittar lite extra i sin omgivning. Jag har mött så mycket kärlek i hela mitt liv, det har gjort att jag alltid längtar till att finnas för andra. Nu har jag lärt mig en redig läxa, när jag inte har orkat ens med mig själv, men jag längtar tills jag orkar finnas igen för andra, för det är det bästa med livet att få dela sig med andra.

Mitt År 2010 kommer att innebära rehabilitering av mig själv på både längden och bredden jo, här ska bantas också. Jag längtar efter våren, de mjuka vindarna och fågelsången som kommer att få mig att gråta mer än vanligt. Jag vill åter vandra genom den gröna oas av vår efter havets strand, stillsamt sätta mig på en parksoffa och låta havets glitter möta min törstande blick. Jag kommer aldrig att glömma lyckan i att få leva de här åren min donator Rosita, har givit mig, självklart kommer jag som andra att skutta lite upp och ner, spela lite på mina känslotangenter då och då, men tacksamhet vet jag idag vad det är, tacksamhet över livet.

Så alla Ni fantastiska läsare ni ska ha ett Stort Tack för att ni har funnits i mitt liv detta år. Jag har haft en längtan att dela med mig och ni har bekräftat mig varje dag, precis vad jag behövde under tiden jag inte orkade leva som er där ute mitt i livet. Ni gjorde så att även jag kände, att jag levde på ett litet hörn här i min blogg.