Lägger jag vikt i humörets vågskål

Idag har jag åkt kana både upp och ner i psyket, känner mig lite låg och funderade över vad det handlar om nu vet jag fast jag samtidigt inte vet om jag vill veta.

Jag vägde mig imorse det förklarar väl allt …

Sjutton att det ska vara så segt att komma igång med träning och vettigt ätande, jo, jag äter väldigt vettigt, men för mycket. Förbaskade cortisontabletter som ger sånt sug efter mat och annat dygnet runt. Jag visste att tabletterna var farliga på många vis men att just jag skulle tillhöra de där 50% som går upp i vikt av dem kunde jag ju ge mig katten på.

Det är som om man hela tiden ska slåss mot olika problem för att känna att man lever. Först ska man gå in i väggen och få sk utmattningsdepression, sen klämmer vi till med underfunktion av sköldkörteln, som nu tvingar mig att äta Levaxin resten av livet. Nästa är njursvikten och en nu njure, efter den pärsen som tog betydligt mer av min kraft än jag trodde var möjligt så går jag upp i vikt igen, jag som hade gått ner till den vikt jag ville ha. Så nu kommer jag väl att få hålla på resten av livet med ätandet för att styra det hela, någonstans i mig sitter en liten jäkel som säger skit samma, släpp taget och ät som du vill. Men det kan jag  inte gå med på säger den andra delen och nu är jag i en kamp igen. Varför måste det alltid vara något? Kan man inte få leva i lugn och ro, fredligt med allt omkring sig, att livet ska vara så svårt.

Sen har jag mitt i humörskanan en premiär idag för mitt nya fina kvasthuvud där ovanför inlägget. PaljettenQ min vän och konstnär som ritar med en lätthet som jag avundas henne, ett svep bara så sitter de sköna bilderna där de ska. Den här nya ”gardinen” kommer jag att återkomma till då och då när jag inte får ett infall och vill sätta dit lite nytt för ett tag.

Ännu ligger dimman rätt så tung över havet och jag mår alltid lite konstigt när dimman lägger sig över allt, märkligt är det att titta ut och inte se ett dugg. Igår kväll brölade alla båtarna när de kom från Tallin och Finland, jag såg dem bara som små ljusstreck långt där borta. Fy så läskigt att köra båt i dimma.

5 thoughts on “Lägger jag vikt i humörets vågskål

  1. Znogge skriver:

    Vilken fin header! Det blev verkligen bra!

    För övrigt är det inte lätt med vikten. Vissa har lätt för att gå upp och andra inte. Inte helt rättvist i alla fall… Men kämpa på och ge inte upp!

    Kram

    Visst är den Kanonfin!

  2. livsglimtar skriver:

    Nej, jag ska verkligen kämpa på men du vet hur det är man trillar lätt ner i svackor då och då, känner sig som en blobb, tjock och ful. Mest problem har jag med kläder … nästan inga långbyxor går om min mage, har svårt att ha trånga byxor i midjan efter alla operationer i det området. Med start under navlen har jag 7-8 cm ärr från dialysslangen och så ett hål på sidan där slangen stack ut. Nu läkt men allt är så känsligt ännu. Under det hela över venusberget har jag ingreppet för njuren och det är så där 21 cm långt, också känsligt. Helst bor jag i mjukbrallor men det kan man ju inte ha ute eller när man går bort. Ikväll ska vi hem till dottern som också bakade kladdkakor igår till ikväll när hennes fästman fyller år, vi och hans familj ska dit och fira honom ikväll. Vad jag ska ha på mig är ännu ett frågetecken?

    Kram

  3. Helena Keltvik skriver:

    Man kan visst ha mjukisbrallor överallt!!

    Du har så rätt i att man kan gå bort i mjukisbyxor och att man ska göra det som funkar bäst för en själv. Men jag har inga snygga mjukisbyxor därför skrev jag så där. Jag har leggings som nästan alla är för små i midjan … blir dyrt det här att köpa nytt.

  4. humlina skriver:

    Cortisonet är en lurig rackare/jäkel. När jag stod på högre doser, kände jag aldrig när jag var mätt, så jag åt och åt och alla som tyckt att jag varit så mager under min dialystid … 45-46 kg …nu väger jag nåt helt annat…. kom med allehanda mumsigheter som jag gladeligen stoppade i mig. Kanske inte ska skylla precis allt på cortisonet, för jag tror också att kroppen var ivrig att fylla på i alla tömda depåer efter ”mageråren”
    Sen också att min kropp hamnade i klimakteriet.
    Ett säger jag dig…tillåt dig inte att gå upp för mycket i vikt, för det är ohyggligt svårt att gå ner i vikt igen, jättesvårt.

    Jisses! Tänker jag ibland, då jag kände/känner otåligheten kuta runt inuti mig…så mycket nytt på en gång. Njursjuk med allt vad det innebar, så dialys, sen transplantation, sen all tung medicinering som påverkade en till både kropp och själ…sen allt omkring, allt detta nya att hantera och försöka förhålla sig till. Inte undra på att känslovindarna växlade fort och ännu växlar. Behövs bara att jag druckit för lite en dag, så slår svårmodet till direkt…läste föresten att njurarna är sätet för rädslan.?!

    Under min värsta cortisonuppsvälldhet gick jag mycket i klänning för att ge mage och byst fritt läge och för att jag inte stod ut med den där tryckande uppsvälldhetskänslan… eller så gick jag i mjukisbyxor…Om jag vore du, skulle jag ta på mig det som är skönast för kroppen..kalas eller inte kalas.

    Ja du, visst verkar det som livet verkligen ser till att man aldrig ”stannar av” och slår sig till ro…det är hela tiden nya utmaningar där inga gamla lösningar, känslor och tankar fungerar som förr…just för att de är nya.
    Nu önskar jag dig en finfin dag Kramisar

  5. livsglimtar skriver:

    Ett så härligt inlägg du kom med Humlina, jag känner så väl igen mig i allt du skriver om.
    Cortison är en liten jävul att ha att göra med och jag har nu börjat tänka GI, jag tror att det kommer att ta tid att gå ner i vikt.
    Jag ska skaffa mig ett bra mönster till klänning och sy upp en hög som jag kan variera mig med. Just nu är det rätt risigt på klädfronten. Magen gör ju att både byxor och överdelar blir för små.
    Precis som du skriver är det hela tiden så mycket man ska psykiskt och fysiskt ta ställning till, tror att det är svårt att förstå hur jobbigt det kan vara för de lyckostar som är friska. Det är en så lång process att långsamt tappa livet och sen långsamt få det tillbaka. Min resa har tagit sju år och nu det åttonde håller jag på med att friskna till.
    Men jag undrar alla blir ju inte helt som förr fast njurvärdet kanske ser normalt ut. Tror det var Mias som skrev om sin mamma som inte orkade som förr fast hon väl nu räknas som frisk med sin nya njure. Jag funderar mycket på sånt, folk runtom har så lätt att tänka att nu är man frisk, hon har fått sin njure då finns det inget mer problem.
    Jag mår ju strålande bra om jag jämför med min tid som njursviktig, men en bra bit är det kvar till att kalla mig frisk och pigg med för mig normal fart.

    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s